3.1 Mäns våld mot kvinnor

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 INLEDNING ........................................................................................................ 2
1.2 Problemformulering ....................................................................................... 2
1.3 Syfte och frågeställning ................................................................................. 2
2 METOD ................................................................................................................ 3
2.1 Val av ansats och metod ................................................................................ 3
2.2 Urval och genomförande ............................................................................... 3
2.3 Etiska överväganden ...................................................................................... 4
2.4 Validitet och reliabilitet ................................................................................. 4
2.5 Bearbetning och analys .................................................................................. 5
2.6 Metoddiskussion ............................................................................................ 5
2.7 Litteraturdiskussion ....................................................................................... 6
3 KUNSKAPSBAKGRUND ................................................................................... 7
3.1 Mäns våld mot kvinnor .................................................................................. 7
3.2 Definition av våld .......................................................................................... 8
3.3 Förklaringsmodeller ..................................................................................... 10
3.4 Genusbegreppet och könsbegreppet ............................................................ 12
4 INSATSER ......................................................................................................... 15
4.1 Lagstiftning och andra åtgärder ................................................................... 15
4.1 Insatser för män i kris .................................................................................. 16
4.2 Kriscentrum och jourer för män ................................................................... 19
4.3 Insatser för våldutsatta kvinnor.................................................................... 20
4.4 Kriscentrum och jourer för kvinnor ............................................................. 23
5 RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS .................................................. 25
5.1 Presentation av informanternas verksamhet ................................................ 25
5.2 Resultatredovisning och analys ................................................................... 27
5.2.1 Metoden bestäms av processen med varje enskild individ. .................. 27
5.2.2 Att samarbeta ........................................................................................ 30
5.2.3 Män i kris, kvinnor som brottsoffer ...................................................... 34
6 SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION .................................................... 40
REFERENSER ...................................................................................................... 45
BILAGA ................................................................................................................ 47
1 INLEDNING
Man kan läsa i statens SoU rapport från 2006, Att ta ansvar för sina insatser
Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor, att mäns våld mot kvinnor allt mer
har kommit att ses som ett samhällsproblem jämfört med tidigare då det sågs som
en privat angelägenhet. Detta kräver ett större socialt ansvar från samhällets
myndigheter.
Vidare kan man läsa i rapporten att mäns våld mot kvinnor påverkar flera aktörer.
Det berör bland annat rättsväsendet och även hälso- och sjukvården då det också
är ett hälsoproblem. Konsekvenserna av våldet är både fysiska och psykiska och
drabbar inte bara kvinnan utan även hennes eventuella barn. Andra konsekvenser
som följer med våldet är svåra sociala problem som social isolering, ekonomiska
problem, bostadsproblem, sjukskrivningar och familjerättsliga situationer. Våldets
omfattning gör det även till ett folkhälsoproblem.
Att mäns våld mot kvinnor i nära relationer har lyfts till ett samhällsproblem
innebär också att det är i samhällets intresse att komma tillrätta med problemet.
Det är många olika verksamheter som har till uppgift att motverka mäns våld mot
kvinnor samt att lindra konsekvenserna för detta. Vårt intresse riktas just mot
dessa insatser. Var finns de och vad syftar de till? Hur skiljer sig insatserna för
män och kvinnor åt? Finns det samordnade insatser och fungerar de? Om och i så
fall på vilket sätt kommer genusperspektivet fram i insatserna och vad har det för
syfte.
När vi nämner våld i nära relationer i vår uppsats syftar vi på mäns våld mot
kvinnor i nära relationer. Med nära relation menas att mannen – gärningsmannen
– är kvinnans partner eller före detta partner, det vill säga nuvarande eller tidigare
make, sambo, fästman eller pojkvän (SOU 2006:65).
1.2 Problemformulering
Att män misshandlar kvinnor i nära relationer är som sagt inget nytt fenomen. Vi
frågar oss hur vi kan förstå detta våldsamma beteende i nära relationer. Kan detta
beteende förändras och i så fall hur. I vårt arbete har vi begränsat oss till att i
huvudsak se till de insatser som finns och vad de syftar till. Vi har fokuserat på
den roll och de metoder kriscentrum för män och kvinnor har, i arbetet mot våld i
nära relationer.
1.3 Syfte och frågeställning
Syftet med vår uppsats är att vi vill belysa och analysera hur insatserna i
respektive verksamhet ser ut och vad de syftar till. Med insatser menar vi konkreta
åtgärder, eventuell arbetsmetod, teoretisk perspektiv, behandlingsmodell och
förhållningssätt till respektive målgrupp.
De frågeställningar vi kommer att utgå ifrån kommer först och främst att
behandla:
1 vilka insatser som finns för män respektive kvinnor i aktuell situation, det
vill säga för dem som misshandlas och de som misshandlar i nära
relationer. Vad syftar dessa till?
2
Vi kommer också att undersöka hur dessa insatser kan ses i relation till
varandra och hur behandlas genusaspekten inom verksamheterna?
2
2 METOD
I detta kapitel kommer vi att redogöra för hur vi har gått tillväga för att samla in
och bearbeta våra data.
2.1 Val av ansats och metod
Vårt val av metod för detta arbete har varit en kvalitativ inspirerad ansats. Vi
anser att en kvalitativ ansats passar vårt syfte bäst då vi ämnar nå ett djup i våra
svar och inte bara nudda på ytan. Den kvalitativa intervjun syftar till att upptäcka
sådan information som inte är kända på förhand. Det är en metod för att förstå
någonting, snarare än att bestämma omfattningen på definierade företeelser
Vår tyngdpunkt ligger i att uppnå ett djup och inte att få fram statistik. Vi vill
belysa vilka insatser som finns inom respektive kriscentrum.
Vi har också gjort ett urval av relevant litteratur som gäller för vårt valda ämne.
Då vi har använt oss av bland annat ett utforskande forskningsintresse var det för
oss viktigt att intervjua de som finns i den faktiska verksamheten.
2.2 Urval och genomförande
Vi har valt att intervjua människor som arbetar i kontakt med klienterna på
kriscentrum för kvinnor respektive kriscentrum för män. Vi ansåg att det var dessa
personer som på bästa sätt kunde ge oss en bild av verksamheten och dess syfte.
Då intervjuerna beräknades att ta mycket tid i anspråk begränsade vi oss till totalt
fyra informanter, två på kriscentrum för kvinnor och två på kriscentrum för män.
Vi kom i kontakt med våra informanter efter det att vi hade läst om de på Internet
och olika informationsblad. Vi gjorde förfrågan först via mail om vi fick komma
till deras respektive verksamhet för intervju, vi hade även telefonkontakt. Vi
skickade även kort beskrivning av vad vi ville skriva om i vår uppsats. Utifrån de
personal som var tillgängliga inom respektive verksamhet fick träffa och intervju
två män från kriscentrum för män och två kvinnor från kriscentrum för kvinnor.
Vi har valt att använda oss av kvalitativa intervjuer som datainsamlingsmetod. Det
vi gjorde innan intervjuerna var att skaffa oss förkunskaper som finns om vårt
forskningsämne. Vi ansåg att detta kunde hjälpa oss att lättare förstå vad
informanten talar om när det gällde vårt syfte och frågeställningar. Vi utgick ifrån
att vi på förhand inte visste vilka frågor och svar som kom att bli viktiga och
betydelsefulla. Därför vi valde att använda oss av en intervjuguide med fåtal
teman och frågor. Med semistrukturerad intervjuteknik kunde våra informanter få
utrymme att resonera och diskutera fram sitt svar. Vi använde oss av frågor med
avgränsning för att kunna få konkreta svar eller utveckla andra frågor och behålla
fokus på ämnet. Det var viktigt att vi som intervjuade kunde ha möjlighet att ställa
följdfrågor (Svensson & Starrin, 1996).
Men det var viktigt att inte styra informanten och att utrymme fanns för
informanten att själv reflektera över sitt svar. Vi ville gärna gå djupare i våra
informanters svar och därför använde intervju som datainsamlingsmetod. Vi både
antecknade och bandade intervjuerna. Detta för att inte missa relevant information
under intervjun. Det vi också gjorde under intervjun var återberätta det
informanten har sagt så att de kunde bekräfta det som sagts och att vi hade förstått
informationen riktigt. På detta sätt ökade också validiteten för undersökningen
3
(Svensson & Starrin1996). Vi har även tänkt på att vi var två som intervjuade och
det kunde påverka informanten. Det kan handla om att en maktrelation uppstår, vi
var två och de var ensamma. Vi valde att vara två, eftersom att en av oss enbart
ställde intervjufrågorna från vår intervjuguide. Det kan bli så att man är mer
uppmärksam på frågorna än att lyssna när man är den som ställer frågorna. Då kan
den andra mer aktivt lyssna och har möjlighet att reflektera över de svar som
informanten ger. Det gjorde också att våra följdfrågor blev olika då. Två av
intervjuerna skedde enskilt och varade ca en timme.
Vi ansåg att det var viktigt att informanten var med och bestämde tid och plats för
intervjun, då det var viktigt att informanten kände sig bekväma i situationen.
Intervjuerna tog plats på informanternas respektive arbetsplatser.
I ena verksamheten var vi tvungna att intervjua två stycken personal samtidigt, då
de hade väldigt mycket att göra på arbetsplasten och det var ont om ledigt tid för
enskilda intervjuer, även denna intervju varade ca en timme. Vi var medvetna om
att informanternas svar kunde påverkas av att de var två och deras inbördes
relation till varandra. Vi tänkte att det både kunde begränsa deras svar men även
kanske göra dem mer nyanserade. Vi funderade även på att två olika individer
pratar olika mycket och det kunde påverka att ena informanten talade mer än den
andra. Det vi tänkte extra på var att båda informanterna fick lika mycket tid och
utrymme att ge sina svar på våra frågor. Vi upplevde att informanterna inte alls
verkade besvärade av att de var två och intervjun flöt på utan några svårigheter.
2.3 Etiska överväganden
Det är viktigt att vi tydligt förklarar hur informantens berättelse kommer att
användas och att hennes/hans personuppgifter är konfidentiella (Kvale, 1997). Vi
har därför att gett våra informanter fingerade namn.
Vidare var det också viktigt att ta hänsyn till hur frågorna påverkade våra
informanter. Vi ville inte använda långa och ledande frågor.
Som Kvale (1997) skriver finns det en del etiska riktlinjer och frågeställningar
man bör tänka på när man väljer sina informanter, frågeställning, m m. Han talar
bland annat om att man ska fundera över vilka fördelar undersökningen har, kan
den förbättra människors situation? Vi anser att vår studie kommer vara till nytta
då information om verksamheterna kommer att göras tillgänglängligt.
I en kvalitativ intervju kan man märka om informanten inte förstår frågorna och
då kan man upprepa och vidareutveckla frågorna. Det finns också utrymme för
informanten att ställa frågor om det är någonting i det vi säger som de inte förstår.
Genom att läsa och lyssna så tillägnar vi oss kunskaper som vi gör till våra egna.
Detta leder till en tolkning. Stigendahl (2002) pratar om tre kriterier som en
vetskaplig tolkning bör bygga på. Det handlar om sinnesintryck, tänkande och
ställningstagande. Vad vi tänkte extra på för vår del var ställningstagande vi hade
gjort som forskare. Det var viktigt att tänka på de värderingar vi har med oss när
vi läser och tolkar texter och insamlade data. Enligt Stigendahl (2002) bör en god
forskare ta ett socialt ansvar och tydligtgöra sina värderingar.
2.4 Validitet och reliabilitet
Inom kvalitativ forskning frågar man sig vid prövning av reliabiliteten om det
finns något konstant objekt. Med detta menas till exempel att informanten vid
första intervjutillfället kan vara vid gott mod men nedstämd vid nästa, vilket kan
4
påverka svaren. Därför bör reliabiliteten ses utifrån sitt sammanhang, det vill säga
den situation som råder vid intervjutillfället. I den kvalitativa studien kan
reliabiliteten inte bedömas utan att samtidigt frågans giltighet eller validitet
bedömts vid de olika intervjuer tillfällena. Därför är reliabilitet och validitet mer
sammanflätat i den kvalitativa studien och kan knappast studeras enskilt så som
det görs med reliabiliteten i kvantitativa studier (Svensson & Starrin, 1996). I
kvalitativa studier avses validitetsbegreppet främst att bedöma giltigheten hos
undersökningsupplägget, metod för insamling av data, data analys och resultaten.
Validiteten ska bedömas i förhållande till kontext, intervjuare och informant (a a).
Som vi ser det är varje intervju situation unik och validiteten bedöms efter
noggrann granskning av den händelse som intervjun utgör. Praktiska
tillvägagångssätt för att pröva eller bekräfta resultat i kvalitativa studier som vi
tror kan vara till nytta är exempelvis validering genom feedback från informanten,
att denne fick kontrollera resultatet av intervjun innan vi använde den i vår
uppsats och på så sätt kunde bekräfta att vi uppfattat informationen rätt. Vi gjorde
detta genom att vi efter transkriberingen av intervjuerna skickade utskriften till
respektive informant. Ett annat sätt vi kunde använda oss av är validering genom
experter på området, det vill säga att vi kontrollerade huruvida våra resultat gick
att jämföra med relevant litteratur.
Vi ansåg att vi kunde uppnå god validitet genom att i metod delen omsorgsfullt
beskriva hur hela processen gått till gällande insamling av data, bearbetning av
materialet samt analysen av materialet
2.5 Bearbetning och analys
Det första vi gjorde med vårt insamlade intervjumaterial var att transkribera de
olika intervjuerna. Därefter bearbetade vi våra samlade data med hjälp av att först
ta ut teman ur de intervjuer vi har gjort. Det som intervjupersonerna har sagt
kortade vi ner i teman för att finna likheter och olikheter. Vi tittade även på vad
likheterna/olikheterna berodde på. Sedan valde vi att kategorisera våra insamlade
data utifrån de teman som vi funnit i texten och namngav de. Vi tyckte att det var
viktigt att vi diskuterade materialet tidigt och att även analysmetoden kunde
förändras. Vi har analyserat materialet genom att ställa frågor till materialet och
låta vår analys styras av den teori och de begrepp vi har valt. Vi har också gått
tillbaka för att se över våra frågeställningar och finna svar på de i vår analys.
Vi har behandlat våra fyra informanters intervjusvar som olika fyra textdelar. Vi
har i vår analys försökt att relatera textdelarna till varandra och till respektive
arbetsplats för att få en helhet. Detta för att få en ökad förstålelse av vårt
undersökningsområde. En utgångspunkt som har varit viktigt för oss var att vi
skulle vara så neutrala och objektiva vi kunde i vår beskrivning av
verksamheterna. Det är både laddat och känsligt när man studerar ett område som
behandlar våld.
2.6 Metoddiskussion
Vi har använt oss av intervjuer som metod för att samla in information. Problem
som vi tänkte kunde uppstå vid intervjuer var bland annat intervjuareffekt. Detta
innebär att informanterna inte svarar ärligt utan istället svarar vad de tror att
intervjuaren förväntar sig av dem eller att intervjupersonen svarar på ett sätt som
de tror stämmer överens med intervjuarens synpunkter (Patel & Davidson, 2003).
5
Vi tyckte att en annan nackdel med att intervjua personal vid endast två
verksamheter, var att det blir svårt att dra generella slutsatser. Detta är i och för
sig inte vår mening då vi använt oss av en kvalitativ metod. Det vi finner utifrån
informanternas svar kan inte generaliseras till andra liknande verksamheter.
Däremot tyckte vi att valet av intervjumetod var en bra metod för att kunna samla
mycket information i vår typ av arbete och valda ämne.
En annan svårighet som vi stötte på var att intervjuerna var tidskrävande och
krävde mycket tålamod av oss både i arbetet med att skriva ut intervjuerna
ordagrant samt att bearbeta och analysera råmaterialet.
2.7 Litteraturdiskussion
Vårt teoretiska material har vi hämtat främst från Näringsdepartementet- Mäns
våldsutövande- barns upplevelser, BRÅ rapport 2002:8- Att förebygga våld mot
kvinnor i nära relationer samt SOU rapport 2006:65- Att ta ansvar för sina
insatser. Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor
Näringsdepartementets rapport redovisar de under 2006 kartlagda verksamheter
som arbetar för att män ska sluta använda våld mot kvinnor och barn. Denna
rapport behandlar insatser som riktas till våldsutövande män och redovisar
verksamheternas resultat, brister samt förslag till förbättringar.
I brottsförebyggande rådets rapport har exempel på olika verksamheter samlats i
syfte att stimulera till fler initiativ på det lokala planet. Rapporten riktar sig till de,
som på olika sätt, kan komma i kontakt med våldsutsatta kvinnor.
SOU rapporten syftar till att se över socialtjänstens insatser för våldsutsatta
kvinnor och att föreslå åtgärder för ett bättre stöd. Åtgärder som föreslagits riktar
sig främst mot förbättrad och förtydligad lagstiftning, att skapa för socialtjänsten
enhetliga bedömningsinstrument och stöd till kompetensutveckling till
socialtjänstens personal.
Dessa olika rapporter har varit till stor nytta för oss i sökandet av insatser som
görs mot våld i nära relationer. De visar även på diverse svårigheter som kan
uppkomma i arbetet med detta våld. Det vi har saknat i vårt sökande är
uppföljningar och resultatredovisning av verksamheter som riktar sig mot
målgruppen våldsutövande män. Denna avsaknad påpekas även i rapporten från
Näringsdepartementet.
Vi har vi använt oss av Anthony Giddens bok Sociologi (2001) och Robert W
Connells bok Maskuliniteter (1999) för att beskriva våra valda genusteorier.
Giddens bok behandlar flertalet olika genusteorier varav vi valt ut några som vi
tycker täcker upp det centrala inom ämnet genus. Boken är övergripande och
tydligt och har för oss varit mycket användbar för att skapa oss en grundläggande
uppfattning om de genusteorier som dominerar idag.
Connell har i sin bok behandlat olika sorters maskuliniteter och feminiteter. Detta
är för vårt arbete relevant då vi i våra intervjuer ställt frågor rörande olika
maskuliniteter och feminiteter. Boken föll oss i smaken då temat var intressant
och har varit mycket användbar i syftet att undersöka huruvida det maskulina och
det feminina kan förändras.
6
3 KUNSKAPSBAKGRUND
För att kunna förstå de insatser som finns och som kan komma att behövas anser
vi att det är av vikt att försöka förstå vad mäns våld mot kvinnor i nära relationer
innebär. Det är viktigt att definiera olika typer av våld och undersöka de rådande
förklaringsmodellerna till varför denna typ av våld uppstår. Som vi ser det så är
det utifrån dessa förstålelser som insatserna skapas.
I detta avsnitt syftar vi till att ge en översiktlig beskrivning av den
kunskapsbakgrund som finns om mäns våld mot kvinnor och som vi ser relevant
för vårt arbete.
3.1 Mäns våld mot kvinnor
Numera finns en bred enighet om att mäns våld mot kvinnor är ett komplext
problem med sammansatta orsaker, på såväl strukturell, kulturell som individuell
nivå, men än så länge är kunskapen begränsad om varför vissa män tar till våld
mot sina närmaste.
Om arbetet med att motverka våldet mot kvinnor ska nå framgång behöver
maktfördelningen mellan könen synliggöras, debatteras och förändras mot ökad
jämställdhet. Det handlar också om attitydförändringar i vid bemärkelse och om
att ta avstånd från alla former av kränkningar och övergrepp (BRÅ 2002:8).
Trots strävan efter jämställdhet mellan kvinnor och män samt förändrade
innebörder i manlighet och kvinnlighet förmedlas, inte minst i medierna, till
pojkar och unga män att manlighet är förknippad med makt, råhet och fysisk
styrka. Det saknas naturliga sammanhang där män samtalar om relationer,
manlighet, självbilder, livskriser etc.
Maktmissbruk i relationer kan också förebyggas genom att arbeta med att påverka
barns och ungas självkänsla och förmåga till empati. Deras föreställningar om
kvinnligt och manligt och relationen mellan könen bör också påverkas. Hit hör det
arbete som görs i förskola, skola och fritidsverksamheter när det gäller
värderingsfrågor, kamratstöd, konflikthantering etc.
På flera håll har det startats och startas särskilda centra dit män kan söka sig för
krisbearbetning och psykologisk hjälp. När det gäller de våldsbenägna männen
och möjligheterna att påverka dem i positiv riktning finns en del kunskap och
erfarenhet från forskning och praktisk verksamhet i så kallade påverkansprogram
och liknande som samverkar med exempelvis frivården, socialtjänsten och
landstinget. Flera kommuner har också jourer och kriscentra för män, som
erbjuder samtalsstöd, individuellt och i grupp. De drivs i stiftelseform eller i
kommunal regi (a a).
Mäns våld mot kvinnor är ett prioriterat område i jämställdhetspolitiken. Det våld
som kvinnor utsätts ses som den yttersta konsekvensen av mäns överordning och
kvinnors underordning. Det fjärde delmålet för jämställdhetspolitiken är just att
mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha
samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Målet omfattar alla former av
fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och hot om våld som riktas mot kvinnor och
flickor. Vidare omfattas arbetet för att motverka prostitution och handel med
människor för sexuella ändamål, samt det hedersrelaterade våldet
(http://www.regeringen.se/sb/d/3208).
Enligt FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor inkräktar mäns våld
mot kvinnor på, och förhindrar kvinnors och flickor åtnjutande av de mänskliga
7
rättigheterna. Sverige är ett av få länder i världen som har en speciell lagstiftning
när det gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Brottet definieras som
upprepade straffbara gärningar som riktar sig mot närstående kvinnor, så kallad
grov kvinnofridskränkning, eller mot barn och andra närstående personer, så
kallad grov fridskränkning (a a).
Den första omfångsundersökningen om mäns våld mot kvinnor i Sverige
publicerades i maj 2001 under titeln Slagen Dam. Undersökningen ger en bild av
hur omfattande mäns våld mot kvinnor är och synliggör de flytande gränserna
mellan hot, våld och sexuella övergrepp. Undersökningen visade bland annat att
var fjärde kvinna, det vill säga 25 procent, har efter sin 15-årsdag upplevt fysiskt
våld från någon man. 56 procent av alla kvinnor har trakasserats sexuellt. Var
tredje kvinna, mer exakt 34 procent, har åtminstone en gång efter sin 15-årsdag
utsatts för sexuellt våld av en man. Totalt sett har 46 procent, alltså nästan hälften
av alla svenska kvinnor, erfarenheter av våld från någon man efter sin 15-årsdag.
Detta innebär att våld mot kvinnor är en utbredd, frekvent och aktuell företeelse.
Det motsäger föreställningen om att det endast är ett fåtal män som utövar våld
mot kvinnor. De åtgärder som vidtas för att stoppa våldet måste, för att vara
framgångsrika, grundas i en sådan förståelse, där kunskaper om våldets plats i
kvinnors och mäns liv sätts i förbindelse med kvinnors och mäns vardag
(Lundgren m fl, 2001).
Kvinnors utsatthet för mäns våld, vare sig det är misshandel, sexuella trakasserier,
våldtäkt eller incest är ett samhällsproblem som inte bara har konsekvenser på ett
socialt plan utan även inkluderar stora ekonomiska aspekter. Kostnader för det
könsrelaterade våldet är både av direkt och indirekt form. Det handlar om direkta
vårdkostnader för utsatta kvinnor och barn, kostnader för rättsprocesser och
kriminalvård, jourverksamhet och andra kostnader för att ge kvinnor och barn
skydd det handlar också om indirekta och långtgående kostnader som medförs av
bortfall i arbetstid och begränsande av kvinnors deltagande i samhället
(http://www.vansterpartiet.se/PUB_KvinnoFemin/23185.cs).
3.2 Definition av våld
Våld är i de flesta sammanhang ett värdemässigt mycket negativt laddat ord. Att
definiera begreppet våld är viktigt för att kunna mäta förekomsten av våld och för
att kunna undersöka hur olika former av våld förhåller sig till varandra, vad som
är våld och vad som inte är våld och så vidare. Risken med att definiera våld är att
man genom definition lyfter fram vissa handlingar och avdramatisera andra.
Handlingar som av enskilda utsatta kan uppfattas som nog så allvarligt våld
(Ekbrand, 2006).
Då vårt arbete handlar om insatser mot våld i nära relationer anser vi att det är
viktigt att försöka att definiera vad våld är. För att kunna förstå insatserna måste
man också förstå vad det är de riktas emot. Definitionerna nedan är ingen
uttömmande lista, utan exempel på våldet vi har att göra med i det aktuella ämnet,
det vill säga mäns våld mot kvinnor i nära relationer.
Fysiskt våld är handlingar riktade mot kvinnans kropp. Exempel på sådant våld
kan vara fasthållning, knuffar eller slag med eller utan tillhyggen.
Sexuellt våld är sådant som kränker kvinnans sexuella integritet. Hit räknas
8
exempelvis sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och våldtäkt. I detta begrepp ingår
även situationer där mannen hindrar kvinnan i sin rätt att använda preventivmedel.
Psykiskt våld kan vara att mannen gentemot kvinnan har ett nedvärderande
beteende, vilket kan innebära att kvinnans egenskaper, handlingar och beteende
nedvärderas och förringas vid upprepade och återkommande tillfällen. Psykiskt
våld innefattar också ett mot kvinnan kontrollerande beteende, exempelvis olika
strategier som mannen använder sig av för att öka sin kontroll över kvinnan. Att
förbjuda eller hindra kvinnan att utföra vissa handlingar, kräva av kvinnan att
berätta vad hon gjort och var hon varit, motarbeta kvinnans relationer med
omvärlden i syfte att isolera henne, förfölja henne och så vidare, är exempel på
sådant kontroll utövande.
Hot är sådant beteende som kvinnan uppfattar som tecken på risk för våld.
Verbala hot kan utövas genom att skrika, måtta slag i luften, slå i dörrar etc. Hoten
kan vara riktade mot kvinnan själv, eller andra som är viktiga för henne som till
exempel hennes familj, gemensamma husdjur eller barn. Även hot om att förstöra
eller beslagta för kvinnan värdefull egendom kan räknas till sådant beteende.
Trakasserier en bred kategori som innefattar alla möjliga handlingar som till
exempel brev eller telefonterror, att systematiskt bryta mot överenskommelser av
olika slag eller att spärra gemensamma bankkonton etc.
Separationsvåld är ett begrepp som lämpar sig väl i förklaringar av hur kvinnor
resonerar när det gäller separation eller fortsatt samlevnad. Mannens
våldshandlingar kan motverka att kvinnan väljer separation och påverkar i hög
grad kvinnans faktiska möjlighet till att lämna den våldsamme mannen. Enkelt
uttryckt så hindrar mannen kvinnan från att lämna honom, tvingar henne att
återvända eller straffar henne för att hon lämnat honom genom att använda någon
form av våldshandling.
Icke våldsamma sätt för män att uppnå kontroll över kvinnan kan vara till
exempel att han förbjuder eller hindrar henne från att förvärvsarbeta eller lägger
beslag på hennes inkomst för att hon ska bli beroende av honom. Detta är viktigt
att beakta för att uppmärksamma de maktmekanismer som faktiskt kan existera i
vanliga fredliga förhållanden (a a).
För att ytterligare vidga förståelsen för våldet kan man beakta de olika egenskaper
som olika typer av våld har gemensamt. Våld kan beskrivas som hierarkiskt vilket
innebär att våldet riktas nedåt eller åt sidorna. Det kan beskrivas genom att en
fysiskt eller psykiskt starkare person riktar sitt våld mot någon som är svagare,
som ett symboliskt handlande för överordning respektive underordning. Genom
att beskriva Våld som cykliskt, påvisas resonemanget om att våld föder våld.
Våldet blir en ond cirkel och kan förklaras som att den som själv blivit slagen
eller haft en våldsam bakgrund ofta kommer att använda våld själv. Nära detta
resonemang ligger beskrivningen av att våld förflyttas. Med detta menas att det
sker en form av förskjutning av våldet, att den som blir slagen själv börjar slå. Till
exempel barn som blir slagna hemma blir våldsamma i skolan eller tvärtom,
personer som förtrycks på sina arbetsplaster kan ta ut det hemma och så vidare.
Att resonera kring våld som intelligent, innebär att den som slår väljer platsen,
tiden och personen. När det gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer kan
detta ta sig i uttryck i att mannen utåt sett, på arbetsplatsen eller bland andra
människor, kan verka sansad och lugn. Våldet utspelar sig i hemmet utom syn och
hörhåll för utomstående, mot kvinnan och eventuellt barnen (Jansson & Åbom,
2005).
9
3.3 Förklaringsmodeller
De flesta forskare som arbetar med ämnet våld mot kvinnor i nära relationer
koncentrerar sig oftast på parterna i relationen. Det finns dock tydliga skillnader
mellan de olika teoretiska utgångspunkterna och därmed olika konsekvenser av
dem. Som exempel bortser den könsneutrala forskningen helt från de sociala
värderingar som finns invävda i forskningen. Detta missgynnar kvinnor och gör
dem medskyldiga till det våld deras män utsätter dem för. Den feministiska
forskningen utgår tvärtom från den ojämlika kultur vi lever i. Feministiska
forskare är medvetna om de värderingar beträffande kön som finns i vårt samhälle
(BRÅ 1997:2)
Forskningens problemformuleringar är mycket viktiga och avslöjande. Skillnader
i hur forskningsfrågan formuleras kan bli avgörande för resultatet. Ställs frågan
”Varför blir kvinnor slagna” istället för ”Varför slår män kvinnor” ligger
tyngdpunkten på olika ställen. Frågan styr metodiken och resultaten blir olika och
får olika konsekvenser. I frågan ”Varför blir kvinnor slagna” ligger tyngdpunkten
hos kvinnan och stora delar av forskningen lägger vikten vid att hitta avvikelser
hos kvinnan som gör att just hon blir slagen. Mannens roll och hans ansvar
hamnar i skymundan. Formuleras frågan istället ”Varför slår män kvinnor”
hamnar fokus på den aktive i situationen, det vill säga mannen. Denna
utgångspunkt ger då andra svar (a a).
Det finns inga enkla förklaringar till varför brott begås generellt, vilket i hög grad
även gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Några huvudsakliga ansatser
inom forskningen om orsakerna kan urskiljas. Dels förklaringsteorier utifrån ett
samhälleligt/strukturellt perspektiv som tar fasta på den historiska och sociala
manliga dominansen över kvinnor, dels ett individuellt perspektiv med fokus på
socialpsykologiska och psykologiska faktorer. Det finns även teorier som tar sin
utgångspunkt i ett biologiskt perspektiv (BRÅ 2001:11).
Gemensamt för de flesta förklaringsmodeller och teorier är att de beskriver en
nedbrytningsprocess hos kvinnan. För kvinnan innebär detta en successiv
isolering, vilket försvårar för kvinnan att bryta sig loss, anmäla och få hjälp.
Tyvärr har också många av dessa modeller och teorier mer eller mindre fråntagit
de våldsamma männen ansvaret för våldet. Fenomenet beskrivs ofta som en
maktprocess som för mannen syftar till att få kontroll över kvinnan Detta våld är
inte som man kanske kan tro, ett resultat av att mannen under ett gräl plötsligt
tappar fattningen och slår. Dessa män är inte våldsamma mot vem som helst utan
riktar våldet mot kvinnan i relationen. Mäns våld mot kvinnor kan inte heller
betraktas som brist på självkontroll då förövaren ofta skjuter upp våldet tills de är
ensamma och inga vittnen finns. Likaså riktas slagen ofta till delar av kroppen
som döljs av kläder. Det finns heller inga klara samband mellan misshandlande
män och alkoholintag eller mellan misshandlande män och deras uppväxt. Det
finns helt enkelt ingen enkel förklaring till varför män misshandlar (BRÅ 2002:8).
De teoretiska ansatser som under lång tid dominerat när det gäller att finna
förklaringar till våld i nära relationer är de individualpsykologiska teorierna. I
dessa teorier anses orsakerna till våldet vara personligt och psykologiskt
betingade. Exempelvis den så kallade borderlinepersonligheten är ofta mycket
emotionell och lider av separationsångest. Tillvaron och förhållandet upplevs ofta
som svart eller vitt och kantas av svartsjuka och tillitsproblem.
Den psykopatiska personligheten brister i förmågan till empati, skuld och ansvar.
Denne är ofta våldsam till sin natur och inte sällan kriminellt belastad.
10
Den överkontrollerande och explosiva personligheten är antagligen den vanligast
förekommande. Dessa personligheter brukar vanligen bara våld mot de närmsta
familjemedlemmarna. (Larsson, 2003)
Enligt den sociokulturella teorin är alla män potentiella gärningsmän. Fokus
ligger på de värderingar som legitimerar manlig kontroll och dominans över
kvinnor. Till exempel framförs i FN:s deklaration om avskaffandet av våld mot
kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämnlika maktförhållanden mellan kvinnor
och män. Våld mot kvinnor är en avgörande social mekanism, genom vilken
kvinnor tvingas in i en underordnad ställning gentemot män. I samma deklaration
skrivs också att vissa grupper av kvinnor är särskilt utsatta, exempelvis kvinnor
tillhörande olika minoriteter, flyktingkvinnor, minderåriga flickor, äldre kvinnor
samt kvinnor med funktionshinder (SoU 2006:65).
De familjestrukturella teorierna pekar på familjens interaktion och struktur som
orsak till våldet utan att någon enskild person skuldbeläggs.
Social inlärningsteori, våldet ses som ett inlärt beteende. Pojkar växer upp och ser
att män slår eller kvinnor och därigenom får makt. De män som dominerar
kvinnor anses vara framgångsrika. Detta förstärks genom att massmedia och
underhållningskulturen visar sådana förebilder (Larsson, 2003).
Ofta dyker frågan upp om varför kvinnan stannar kvar i misshandelsförhållande.
Även här finns olika teorier och förklaringsmodeller att tillgå. Att beskriva
kvinnans situation i ett misshandelsförhållande kan göras genom den så kallade
normaliseringsprocessen. Detta innebär att våldet gradvis normaliseras både för
den som misshandlar och den som misshandlas. Gränserna för vad som är
acceptabelt suddas gradvis ut och situationen upplevs tillslut som normal. Mannen
dominerar hennes känslomässiga liv vilket leder till att alla upplevelser sker i
förhållande till mannen. Detta känslomässiga beroende förstärks av att våldet
växlar med det faktum att mannen ibland är varm och kärleksfull. Både våld och
kärlek kommer från den person som dominerar hennes liv. Genom att kvinnan
anpassar sig till våldet normaliseras det också (a a)
En kvinna som blir utsatt för våld och hot av sin partner tar i många fall ofta själv
på sig skulden. Perioder av misshandel följs ofta av försoning, tills våldet återigen
upprepas. På grund av hot, rädsla för upptrappning och en gradvis nedbruten
självkänsla, kan det vara svårt att bryta upp från ett misshandelsförhållande. Ett
uppbrott innebär inte heller säkert att våldet och trakasserierna upphör. En
separation är i regel en lång process, där kvinnan behöver stöd och skydd
(BRÅ 2002:8).
Margaretha Hydéns (1995) forskningsprojekt och avhandling, Misshandel inom
äktenskapet, inriktas på att förstå både kvinnans och mannens perspektiv vid våld
i nära relationer. Ur intervjuer med både män och kvinnor i sådana relationer
kunde hon se både likheter och olikheter i uppfattningen om vad som föranlett
händelserna och själva våldet. Både männen och kvinnorna uppgav att gräl var en
typisk inledande fas. När det kom till själva våldshandlingen talade männen om
isolerade händelser och bråk medan kvinnorna talade om misshandel och dess
konsekvenser. I intervjuerna har också männen tillskrivit kvinnan all makt. För att
få kontroll över sitt eget liv måste han först få kontroll över hennes.
Mona Eliasson (1997), forskare vid Centrum för kvinnoforskning, har skrivit
boken Mäns våld mot kvinnor och beskriver våldsprocessen i tre olika faser. Till
11
en början utsätts kvinnan för upprepade nedvärderande kommentarer om hennes
person, förmåga och vardag. Ofta sker detta i situationer inför andra vilket gör det
svår för henne att försvara sig. Nästa steg mot det fysiska våldet är när mannens
uppträdande gentemot kvinnan förändras. Han kan bli hårdhänt, lynnig och
oförutsägbar. Detta hotfulla beteende medför att kvinnan blir osäker, ledsen och
kränkt. För att undvika psykologiskt kaos anpassar hon sig och försöker vara till
lags för att undvika utbrotten. I den tredje fasen blir våldet ett faktum. Detta kan
ske med eller utan tillhyggen. Dessa tre faser upprepas ofta i ett mönster som
kvinnan kan känna igen. Hon vet att våldet kan bryta ut men aldrig när eller under
vilka omständigheter. Denna omväxling av våld och lugn bryter ner kvinnan och
ökar mannens kontroll över henne.
FTPT
Längst i förklaringshänseende till vad som ligger bakom denna typ av brott kan
man antagligen komma genom att använda olika perspektiv i kombination med
varandra. En utgångspunkt är exempelvis att en samhällsstruktur som präglas av
bristande jämställdhet och en skev maktfördelning mellan könen i kombination
med en eller flera andra faktorer kan förklara (vissa) mäns misshandel mot
kvinnor i nära relationer. Sådana andra bidragande faktorer kan både utgöras av
socioekonomiska levnadsförhållanden och av individuella faktorer. Till exempel
psykisk sjukdom eller störning, oförmåga att hantera konflikter samt
drogmissbruk. I vissa fall kan troligen även situationella faktorer, som exempelvis
tillfällig ekonomisk eller social stress, ha betydelse (BRÅ 2001:11)
FN-organet WHO använder sig av en s.k. ekologisk eller holistisk modell. Ramen
för att förstå mäns våld mot kvinnor utgörs här av könsmaktsordningen, men
hänsyn tas också till andra faktorer. I denna modell samspelar struktur, situation
och personliga förhållanden. Med hjälp av en sådan analys kan man, enligt WHO,
söka variabler som ökar eller minskar riskerna för kvinnor att utsättas för våld
eller omvänt – faktorer som ökar eller minskar risken för att män ska utöva våld
och övergrepp (SoU 2006:65).
Även kvinnovåldskommissionens bedömning är att en grundförutsättning för
uppkomsten av mäns våld mot kvinnor är den samhälleliga könsmaktstrukturen,
men att orsakerna till våldet knappast kan beskrivas endimensionellt. Vägen
framåt i arbetet med mäns våld mot kvinnor anses här vara att öppet erkänna
frågans komplexitet. Relationer mellan människor är komplexa och
mångfacetterade fenomen som sällan uppstår, eller kan förklaras utifrån ett enda
perspektiv. Alla kvinnor lever inte under samma villkor och en ensidig betoning
på ojämlikheten mellan könen döljer andra former av förtyck. (a a.)
Till denna diskussion kan också begreppet intersektionalitet föras. Detta begrepp
tar fasta på hur kön samvarierar med andra maktordningar, baserade exempelvis
på klass, sexualitet, nationalitet och etnicitet. Det handlar om att se hur kön
samverkar med en persons andra identiteter, exempelvis ens socioekonomiska
tillhörighet samt hur detta formar unika upplevelser av förtyck (a a).
3.4 Genusbegreppet och könsbegreppet
Då vi har valt att begränsa oss till att skriva om insatserna mot mäns våld mot
kvinnor är det enligt vår mening viktigt att definiera och diskutera begreppet
genus. Även om mäns och kvinnors roller skiljer sig mellan olika kulturer finns
det inga kända exempel på samhällen där kvinnor generellt sett har mer makt än
12
män. Mansrollen värderas och belönas över lag högre än kvinnorollen. I nästan
alla kulturer är det kvinnan som bär det primära ansvaret för barnen och hemmet.
Denna arbetsfördelning har lett till att män och kvinnor fått olika positioner när
det gäller makt och rikedom (Giddens, 2001).
Debatten om könsskillnader handlar i grunden om i vilken utsträckning vi lär oss
sexualitet och könsroller och i vilken utsträckning det är medfött. Genusbegreppet
är kopplat till socialt konstruerade uppfattningar om manligt och kvinnligt och
kön är kopplat till det biologiska (a a).
I vilken utsträckning är skillnaden mellan män och kvinnor ett resultat av kön
respektive av könsroll? Vissa teoretiker menar att det är människans biologi som
svarar för de medfödda skillnaderna när det gäller skillnader i beteende män och
kvinnor emellan. Detta rör sådana skillnader som mer eller mindre kan återfinnas i
alla kulturer, vilket tyder på att det är naturliga faktorer som inverkar. Enligt dessa
teorier kan dessa medfödda skillnader förklara de könsorättvisor som förekommer
i de flesta samhällen. Man riktar då uppmärksamheten mot det faktum att det i alla
kulturer snarast är männen som är delaktiga i jakt och krigiska aktiviteter, vilket i
sin tur påvisar, en hos män biologiskt baserad benägenhet att ägna sig åt
aggressiva handlingar. Denna benägenhet anser man att kvinnor saknar. Kvinnor
förväntas vara mer mjuka och passiva och ägna större delen av sin tid med att
föda barn och fostra dessa. (a a).
Andra teoretiker menar att det ovan nämnda synsättet förnekar den viktiga roll
som socialt samspel och utveckling har när det gäller att forma människors
beteende. Könsrollssocialisationen, det vill säga inlärningen av genus- eller
könsroller via familj och massmedia, är ett annat sätt att förklara orsakerna till
skillnader kvinnor och män emellan. Detta synsätt innebär att man skiljer mellan
biologiskt kön och social könsroll. Barn anses födas med det första och utveckla
det andra. I kontakt med omgivningen internaliserar barn gradvis de sociala
normer och förväntningar som tycks stämma överens med barnets kön.
Könsrollsskillnaderna är med andra ord kulturellt skapade och inte biologiskt
nedärvda. Orättvisor mellan män och kvinnor är alltså en följd av att de
socialiseras in i skilda roller. Dessa teorier har blivit populära hos funktionalister
som hävdar att dessa könsroller lärs in genom positiva och negativa sanktioner,
det vill säga belöning och bestraffning. Om en individ utvecklar ett för sitt kön
avvikande beteendemönster, menar funktionalisterna att det är ett resultat av
otillräcklig eller felaktig socialisation. Funktionalisterna brukar också mena på att
arbetsfördelningen män och kvinnor emellan har en biologisk grund. Det vill säga
att män och kvinnor utför det arbete de utifrån en biologisk synvinkel är bäst
lämpade för, exempelvis att kvinnan ombesörjer hem och barn medan mannen står
för hushållsinkomsten (a a).
Kritikerna till det funktionalistiska synsättet menar att socialisationen inte är så
enkel. Familj, skola och kamratgrupp kan ställa motsägande krav på könsriktigt
beteende sinsemellan. De funktionalistiska teorierna bortser också från individens
förmåga att förkasta och förändra de sociala förväntningarnas natur. Exempel på
sådana individer är homosexuella människor, flickor som ägnar sig åt
konkurrensinriktade aktiviteter med flera (a a).
R. W Connell (1999) säger att maskulinitet inte kan ses som ett isolerat ämne,
utan som en del av en större struktur. Maskulinitet placeras i olika typer av
relationsstrukturer vilka också följer historiska banor. Connell pratar om tre typer
13
relationer. Det är relationer som bygger på makt, t. ex det patriarkala systemet.
Relationer som bygger på produktion som handlar om arbetslivets
genusfördelning och dess konsekvenser. Relationer som bygger på emotionell
bindning, så kallad katexis. Connell behandlar även relationer mellan olika typer
av maskuliniteter.
Connell (1999) menar att det finns en hegemonisk maskulinitet, en viss form av
maskulinitet som står över andra former av maskulinitet. Hegemonisk
maskulinitet ser inte likadan ut överallt, utan kan skilja sig mellan olika kulturer.
Connell säger också att hegemoni handlar om en historiskt föränderligt relation.
Det krävs ett samband mellan kulturella ideal och institutionella makt kollektiv
för att skapa hegemoni. Connell ser hegemoni som kulturell dominans i samhället
och att det finns genus relationer som bygger på dominans och underordning.
Inom mäns genushierarki så är till exempel homosexuella män underordnande
heterosexuella män Den underordnande maskuliniteten består också av
heterosexuella män som inte lever upp till det hegemoniska idealet, t. ex män som
ses som fegis, morsgris tönt, nolla med mera (a a).
Med begreppet feminitet menas det typiska beteende som förväntas av en kvinna i
varje given kultur (Giddens, 2001). Connell (1999) menar att alla kvinnligheter
formas utifrån underordnade positioner i relation till den hegemoniska
maskuliniteten. En form av underordnad kvinnlighet, framhävd kvinnlighet, utgör
ett viktigt komplement till den hegemoniska maskuliniteten, och är inriktad på att
tillgodose männens intressen och begär. Denna form av kvinnlighet kännetecknas
av följsamhet, omsorg och empati, och har en framträdande plats bland annat i
media och reklam. En annan form av kvinnlighet, den underordnade
kvinnligheten, förkastar den ovan beskrivna kvinnligheten. Här återfinns kvinnor
som utvecklat en icke underordnad identitet och livsstil, till exempel feminister,
lesbiska, ogifta, prostituerade, industriarbetande med flera. Dessa kvinnligheter
och deras erfarenheter är emellertid till stor del dold eftersom så stor
uppmärksamhet ägnas åt att vidmakthålla den framhävda kvinnligheten som norm
i samhället (a a).
Även om Connell (1999) beskriver en tydligt organiserad genushierarki, anser han
inte att denna skulle vara oföränderlig. Han menar tvärtom att genushierarkin är
ett resultat av en kontinuerlig process och därför mottaglig för förändring och
ifrågasättande. Kvinnor som en gång identifierat sig med den framhävda
kvinnligheten kan till exempel utveckla en feministisk medvetenhet. Denna
ständigt närvarande möjlighet till förändring gör att de rådande genusrelationerna
kan rivas upp utifrån den handlingsfrihet som människan besitter. Sådana
förändringar kan ses idag genom att det legitima i mäns dominans över kvinnor,
försvagas genom exempelvis lagstiftningen (a a). Intressant för oss är de relativt
nya lagar som behandlar våld i nära relationer. Ett andra faktum är att den
hegemoniska maskulina heterosexualiteten är mindre dominant idag än förr. Ett
tredje faktum är att det finns sociala intressen som motsäger den existerande
genusordningen, exempelvis gifta kvinnors rättigheter och den växande gay
rörelsen (a a).
14
4 INSATSER
För att svara på frågan om vad det finns för insatser rent generellt, presenterar vi
här en översikt av de insatser som gjorts och som finns tillgängliga i dag för män
som utövar våld samt för våldsutsatta kvinnor. Vi har också gjort en översiktlig
presentation av kriscentrum och jourer generellt. Vi tycker att det är viktigt att
visa på att det finns en relativt omfattande grupp insatser och verksamheter som
syftar till att motverka detta våld.
4.1 Lagstiftning och andra åtgärder
Då vi anser att lagstiftningen är grundläggande för insatserna är det intressant att
se till utvecklingen av denna och därmed hur samhällets syn på mäns våld mot
kvinnor i nära relationer har förändrats.
Kvinnors rättshistoria visar på att problemet med mäns våld mot kvinnor varit en
fråga som existerat under lång tid och vi vill visa på ett antal viktiga
lagförändringar som skett genom åren.
1864- mannens rätt att aga sin hustru upphävs.
1944- åklagare får rätt att även utan kvinnans angivelse åtala hennes man om
denne misstänkts för grov misshandel av henne i hemmet.
1965- våldtäkt betraktas som brott även inom äktenskapet.
1979- förbud mot att slå och kränka barn.
1982- kvinnomisshandel faller under allmänt åtal.
1988- lagen om besöksförbud antas. Brottsoffret får också rätt till
målsägandebiträde i mål om sexualbrott och kvinnomisshandel.
1993- kvinnovåldskommissionen tillsätts.
1998- lagen om grov kvinnofridskränkning införs. Upprepade kränkningar mot
kvinnan kan dömas som ett grovt brott.
2000- nationellt råd för kvinnofrid inrättas som rådgivande organ för regeringen.
2003- lagen om besöksförbud utvidgas.
Under senare år har en rad förändringar bland annat i lagstiftningen införts för att
underlätta bekämpningen av så kallade kvinnofridsbrott. Stöd till brottsoffer är
prioriterat av statsmakterna och våldsutsatta kvinnor ska prioriteras högt inom
rättsväsendets olika instanser. Effektiva ingripanden mot våld och hot mot
kvinnor i nära relationer bygger på samverkan och en välfungerande rättskedja,
alltifrån tydlig dokumentation av skador, brottsplats och förhör, till snabba
skyddsåtgärder, utredningar och lagföringar. För att öka kompetensen och
effektiviteten i handläggningen har polisen på flera håll organiserat särskilda
enheter för utredningar om våld i familjen. Syftet är att fler utredningar ska kunna
leda till åtal än vad som hittills har varit fallet. Stora satsningar görs också för
fortbildning av poliser. (BRÅ 2002:8)
Andra åtgärder som vidtagits är att möjligheterna för offren att få hjälp av en
stödperson under förundersökning och rättegång, har förbättrats och att det sedan
1988 finns möjlighet till ett målsägandebiträde att närvara vid rättegång.
Dessutom infördes lagen om besöksförbud år 1988 och samma år ändrades
gränsdragningen mellan misshandel och grov misshandel.
Möjligheterna att få trygghetspaket och skyddad identitet och adress har också
utökats (a a).
15
På uppdrag av regeringen inrättades år 1994 Rikskvinnocentrum (RKC) som är en
specialistenhet inom hälso- och sjukvården för kvinnor som utsatts för våldtäkt
eller misshandel.
I juli 1998 trädde en ny lagstiftning mot grov kvinnofridskränkning i kraft (BrB 4
kap. § 4a). Den fokuserar på upprepade övergrepp och kränkningar som begås av
en man mot en kvinna han har eller har haft en nära relation med. Det kan i dessa
fall röra sig om misshandel men också om till exempel olaga hot, hemfridsbrott
och ofredande. Dessa övergrepp och kränkningar har var för sig ett lågt
straffvärde, men i och med lagstiftningen om grov kvinnofridskränkning kan
dessa brott tillsammans räknas som ett enda grovt brott med högt straffvärde
(BRÅ 1997:2).
FN har sammanställt ett handlingsprogram där en helhetssyn och ett tvärsektoriellt
arbetssätt skall leda fram till ett samhälle fritt från det könsspecifika våldet. De
regeringar som undertecknade detta har åtagit sig att lagstifta mot våld mot
kvinnor i hemmet, på arbetsplatser och i samhället i övrigt. Detta har i Sverige lett
fram till den kvinnofridsproposition (1997/98.55) som riksdagen antog våren 1998
(a a).
Betänkandet Slag i luften, (SOU 2004:121), från utredningen om
kvinnofridsuppdragen, ger en övergripande bild av en rad brister i berörda
myndigheters arbete med mäns våld mot kvinnor. Enligt betänkandet är det flera
myndigheter
som
inte
har
genomfört
sina
uppdrag
enligt
Kvinnofridspropositionen, inte avsatt tillräckligt med resurser för frågan och allt
för ofta bedrivit arbetet i form av tillfälliga projekt. Det framhålls dessutom i
betänkandet att myndigheterna många gånger brister i kunskaper och förståelse av
frågan. Det sägs att inte heller genomförandet av kvinnofridsuppdragen har lett till
några genomgripande förändringar, vare sig i myndigheternas organisation eller
konkreta verksamhet. Resultaten har istället visat att inte en enda myndighet på
central nivå har tagit fram handlingsplaner för hur arbetet med mäns våld mot
kvinnor ska bedrivas (SoU 2004:121).
Enligt jämställdhetsrapporten 2005:66 har det brottsförebyggande arbetet,
generellt sett, en undanskymd plats i myndigheternas verksamhet och uppdraget
om fortbildning inte sägs ha utförts på ett tillfredsställande sätt. Utredningen drar
slutsatsen att myndigheternas arbete med mäns våld mot kvinnor är ett
lågprioriterat och förminskat samhällsproblem, liksom att arbetet brister i
kontinuitet, institutionalisering och politisering. Vidare i jämställdhetsrapporten
kan man läsa om socialstyrelsens kartläggning av socialtjänsten och det uppvisar
brister i samarbetet med polisen. Polisen lämnar inte information till socialtjänsten
om vilka brottsoffer som behöver hjälp och stöd och de brister även i sin
skyldighet att ge information till brottsoffer om att dessa kan få hjälp av
socialtjänsten. Detta är ett problem som har påtalats flera gånger tidigare (SoU
2005:66).
4.1 Insatser för män i kris
Rapporten Mäns våldsutövande – barns upplevelser (Eriksson m fl ,2006), syftar
bland annat till att kartlägga och beskriva verksamheter som arbetar för att få män
som utövar våld mot kvinnor och barn i nära relationer att upphöra med sin
våldsutövning. I rapporten pekas vissa typer av verksamheter som riktar sig till
16
våldsutövande män ut som relevanta. Det gäller exempelvis Kriminalvårdens
påverkansprogram för män som använder våld mot kvinnor i nära relationer
Integrated Domestic Abuse Programme (IDAP), kriscentra för män i Malmö,
Göteborg och Stockholm, myndighetssamverkan Frideborg respektive Utväg
Skaraborg samt Mansmottagningen mot våld i Uppsala (a a).
Allmänt visar undersökningar av verksamheterna visar på att det är ett fåtal
verksamheter som kommer i kontakt med ett större antal män. I dessa
verksamheter arbetar en stor del av de professionella med våldsproblematiken på
en mindre del av sin tjänst. Dessa professionella består oftast av socionomer och
andra som är eller varit verksamma inom andra delar av socialtjänsten. I samtliga
av dessa verksamheter arbetar män och i hälften även kvinnor. I en tredjedel av
verksamheterna ingår professionella med utländsk bakgrund. På en del av
verksamheterna är deltagandet helt kostnadsfritt medan det på andra bekostas helt
eller delvis av deltagarna själv. Vissa män kan delta med ekonomiskt stöd av
socialtjänsten eller Allmänna Arvsfonden, andra genom avtal med Frivården (a a).
Det har i många fall inte varit möjligt att få en uttömmande beskrivning av
verksamheternas teoretiska bas respektive modell, vilket gör det svårt att bedöma
vad det är för insats som faktiskt görs och vilka skillnader som finns mellan de
olika verksamheterna. På en övergripande nivå går det dock att se en skillnad i att
vissa verksamheter använder sig av manualbaserade program och andra av mer
processorienterade interventioner (a a).
När det gäller könsmaktsperspektiv på mäns våld mot kvinnor och vilken roll
detta perspektiv får i interventionerna är också det något som varierar. Vissa
menar att det är helt centralt för interventionen medan andra uttrycker större
tveksamhet till ett perspektiv där kön och makt sätts i fokus.
Även när det gäller säkerhet för våldsutsatta kvinnor och barn finns skillnader. En
tredjedel av verksamheterna har så kallad partnerkontakt inbakat i modellen.
Vidare är det endast ett fåtal som anser att det ingår i uppdraget att systematiskt ta
ansvar för att bedöma risker för och trygga eventuella barn.
Många av verksamheterna saknar också handledning och direkt återkoppling för
sina anställda. Det är endast kriminalvårdens IDAP program som har återkoppling
som rutin (a a).
Ett annat problemområde är dokumentation av interventionsmodeller och
tendensen är densamma när det gäller uppföljning och utvärdering, med vissa
undantag. Längst framme i förändringsarbetet för att förbättra dokumentation och
uppföljning ligger de verksamheter som arbetar med de manualbaserade
programmen, ex IDAP. När det gäller utvärdering har endast ett fåtal av
verksamheterna utvärderats av någon utomstående och kan anses vara någon form
av effektstudie (a a).
Verksamheterna delas in i fem kategorier: interventioner inom ramen för
kriminalvården och rättspsykiatrin, generella kriscentra för män,
mansmottagningar med fokus på våld, interventioner inom ramen för
myndighetssamverkan, samt det som här kallas integrerade interventioner som är
en relativt ny form av samverkan inom socialtjänsten (a a)
Svensk kriminalvård har sedan början av 1990-talet utvecklat lokala program för
män som använder våld mot kvinnor i nära relationer. Dessa program har dock
sett mycket olika ut och har saknat gemensamma instrument för utvärdering av
17
effekter. Kvinnovåldskommissionen konstaterade redan för ett drygt decennium
sedan att kunskaperna om behandlingens effektivitet är bristfälliga (SoU
1995:60). Ett resultat av sådana lägesrapporter om behov och aktuell kunskap är
att ett arbete påbörjats för att utveckla mer systematiska och vetenskapligt
underbyggda interventioner. Utvecklingen av ett mer systematiskt program riktat
till män som utövat våld i nära relationer i svensk kriminalvård har sedan 2000
skett i samarbete med bland annat den brittiska kriminalvården. ( Eriksson m fl,
2006)
Det grupprogram som nu är introducerat, IDAP (Integrated Domestic Abuse
Programme), är hämtat från Storbritannien men grundstrukturen kommer från
Duluth i USA. I IDAP programmet ligger fokus på de attityder och förstålelser
som antas ligga till grund för våldet. Den teoretiska grunden för IDAP
programmet är dels social inlärningsteori, dels en könsmaktsanalys. Våld mot
kvinnor förstås med andra ord som något män lär sig. En central kontext för mäns
lärande av dominans- och våldsbeteenden är ett samhälle som på olika nivåer
genomsyras av ojämlikhet knuten till kön. När det gäller förändringsprocesser
bygger programmet på social inlärningsteori och kognitiv beteendeterapi.
Förenklat betyder det att utgångspunkten är att tankeprocesser är av avgörande
betydelse för hur en person reagerar på yttre händelser, att tankar, känslor och
handlingar är kopplade till varandra (a a)
Mottagningar med fokus på män med en våldsproblematik, exempelvis
Mansmottagningen mot våld i Uppsala, hämtar alla en stor del av sin inspiration
från norska ATV (alternativ till vold). ATV:s teoretiska perspektiv på våld kan
sammanfattas i ett antal grundantaganden. Det första är att utövaren alltid har
ansvar för våldet. Våldet är ett könsrelaterat problem då män står för största delen
av våldet som utövas i samhället. Detta våld måste sättas i relation till könade
maktrelationer i samhället i stort. Våldet är ett försök att hantera makt och
vanmakt, och kan ses som en form av maktmissbruk. Samtidigt finns ett
sammanhang med vanmakt eftersom våld också är ett försök att hantera en
subjektiv upplevelse underläge, en aktiv handling. Våldet har alltså en funktion,
riktning och intention. Våldet måste också ses i relation till hur mannen förstår sig
själv i relation till kvinnor (a a).
Oavsett om interventionen tar form som individuell kontakt eller
gruppverksamhet så karaktäriseras kontakten av att man tar fokus på våldet.
Våldshändelser rekonstrueras och gås igenom i detalj. Härigenom ska mannen
komma närmare sitt eget våldsanvändande och han måste förhålla sig till våldet
som ett problem och verklig händelse. Mannen måste också lära sig ta ansvar för
sina handlingar. I samband med detta fokuseras det på våldets sammanhang,
varför det uppstod, vilken funktion det fyllt och vilken relation det har till
mannens eget liv och livshistoria. Viktigt är också det fokus som ligger på våldets
verkan och konsekvens, där inlevelsen i den utsattes situation och känslor har en
central plats i arbetet (a a).
Interventioner inom ramen för myndighetssamverkan finns sedan mitten av
nittiotalet på flera håll i landet. Det är samverkansprojekt som syftar till en mer
samordnad intervention mot mäns våld mot kvinnor på en lokal eller regional
nivå. Exempel på sådan myndighetssamverkan är projekten Frideborg respektive
Utväg Skaraborg. Dessa projekt är tydligt influerade av tanken på en
sammanhållen intervention som riktar sig till både barn, kvinnor och män. De
bygger på en samverkan mellan olika myndigheter som till exempel
18
socialtjänsten, kriminalvården (frivården), landsting, polisen, åklagare och hälsooch sjukvård (a a).
Integrerat arbete inom socialtjänstens ram utmärks dels genom att de ingår i
socialtjänstens arbete, och då gärna som en samverkan mellan socialtjänstens
olika delar, dels att insatsen riktad till män är integrerad med interventioner
riktade till den våldsutsatta kvinnan och i vissa fall barnen i samma familj. Vad
som kan konstateras som nytt i denna typ av verksamheter är den höga graden av
samordning av insatserna riktade till barn, kvinnor och män i kombination med ett
uttalat säkerhetstänkande. Vidare kan man se att det inte bara är
säkerhetsinriktningen som är ny, utan även möjligheterna att motivera
våldsutövande män att förändras. Genom att interventionen görs inom
socialtjänstens ram och kan vara direkt kopplade till en anmälan eller utredning
om ett barn som far illa blir pressen på pappan att göra något åt sitt beteende
starkare. Ytterst kan en ovilja att förändras innebära exempelvis ett
omhändertagande av barnet eller att frågan om vårdnaden, boendet eller umgänget
aktualiseras. Nyttan i detta kan ses i situationen där de våldsutövande männen
motsätter sig frivillig förändring. Frivillighet räcker sällan och det är så många av
männen som inte aldrig blir anmälda eller dömda till vård. Här erbjuder ett
integrerat arbete inom socialtjänstens ram ett indirekt ”tvång”. Hur effektivt detta
är och vad det innebär för interventioner riktade till olika män vore väl värt att
undersöka närmare (a a).
4.2 Kriscentrum och jourer för män
Verksamhet och behandling som riktar sig mot våldsamma män startade i England
1976 och grundades av en kvinnojour, men USA var först med att starta ett
systematiskt behandlingsprogram. I Norge grundades verksamheten ”Alternativ til
vold” 1987 och Kriscentrum för män grundades 1987 i Göteborg. Manscentrum i
Stockholm startades 1988, och under 1990-talet har fler professionella Kriscentra
för startas. (Eliasson 2000)
SMR, Sveriges manssjourers riksförbund är en politiskt och religiöst obunden
samarbetsorganisation för självständiga mansjourer, varav tio stycken är anslutna.
SMR fungerar som ett rådgivande serviceorgan till de mansjourer som är anslutna.
De har bland annat till uppgift att medverka till kunskapsutveckling,
opinionsbildning och ökad förståelse för gemensamma intressen hos
medlemsföreningarna (http://www.mansjouren.nu).
Mansjourernas verksamhet riktar till sig till män som är i kris. Kriserna kan ha
uppstått i samband med skilsmässa, vårdnadstvister eller andra relationsproblem.
Det är alltså inte direkt män som misshandlar kvinnor som är målgruppen hos
mansjourerna, utan det är män som allmänt är i kris. På jourerna har männen
möjlighet att träffa andra män för samtal. De får hjälp med att kontakta advokat,
familjerätten eller så kan de få hjälp med andra insatser om det finns behov. De
som arbetar på mansjourer arbetar oftast ideellt. Förutom arbetet i verksamheten
arbetar de också med att informera på skolor och myndigheter (SoS 1998:6).
Riksorganisationen för professionella kriscentra för män bildades 1997.
Riksorganisationen samlar kriscentra som har professionella behandlare/rådgivare
anställda och har till sin huvudsakliga uppgift att arbeta med män i olika
krissituationer samt med mäns problem kring aggressivitet och våld. Idag är elva
19
kriscentra för män organiserade i organisationen. Riksorganisationen är
demokratisk, partipolitiskt- och religiöst obunden. Målsättningen är att verka för
jämställdhet mellan kvinnor och män samt att vara ett kunskapsforum för
krisarbete med män. Man vill rikta ett särskilt fokus på förebyggande insatser och
behandling av mäns problem med aggression och utövande av våld samt samla ny
kunskap inom området och föra den vidare ut i samhället
(http://www.rikskriscentraforman.se/)
Kriscentrum för män är en verksamhet med utbildade terapeuter och har samma
målgrupp som mansjourerna men riktar sig även direkt till män som misshandlat
hustru eller sambo. När det gäller former för interventioner är det i de flesta fall
fråga om enskilda samtal, men även gruppverksamhet förekommer. Kriscentrum
för män har också ett välintegrerat samarbete med myndigheter som polis,
socialtjänst och sjukvård (SoS 1998:6).
Den teoretiska basen samt modellen för insatsen tycks variera betydligt mellan de
olika verksamheterna, men kan beskrivas som en eklektisk bas med inspiration
från såväl pedagogik, kognitiv beteendeterapi och krispsykologi som från
systemteori och psykodynamisk teori. Ofta ligger tyngdpunkten dock på någon av
dessa influenser (a a).
För de första kriscentrumen som bildades i Sverige framhålls den kanadensiska
mottagningen Center for Violence Intervention and Research (CIRV) i Montreal
som en viktig inspirationskälla. Interventionen beskrivs som en ostrukturerad
gruppterapi där ostrukturerad betyder att man inte följer ett förväg uppgjort
schema. Tanken med detta är att de situationer och frågeställningar som just för
tillfället är mest aktuella i gruppdeltagarnas liv ska vara utgångspunkten för det
som diskuteras. Detta är ett sätt att skapa engagemang hos deltagarna, öka deras
ansvar för varandra och minska beroendet av gruppledarna. Gruppformatet närmar
sig en självhjälpsgrupp. Gruppen är öppen, vilket betyder att nya medlemmar
kommer in när platser blir lediga. Här framhålls att blandningen av ”veteraner och
nybörjare” ger deltagarna perspektiv på sin egen och andras utveckling. Detta
ökar dynamiken i gruppen och bidrar till att skapa ansvarskänsla inom gruppen.
De kriscentrum som startats efter hand hänvisar dels till de då redan etablerade
mottagningarna, företrädesvis till Manscentrum i Stockholm och Kriscentrum i
Göteborg som inspirationskällor till sitt arbete. Även Duluth-modellen och
Alternativ til Vold i Oslo (ATV), vilka vi tidigare i arbetet överskiktligt beskrivit,
uppges som inspirationskällor ( Eriksson m fl 2006).
4.3 Insatser för våldutsatta kvinnor
Det finns många som i samhället har till uppgift att hjälpa utsatta kvinnor. Det är
myndigheter som polis, åklagare, socialtjänst, hälso- och sjukvård, men också
kvinno- och brottsofferjourer och andra frivilliga organisationer. Allt för sällan är
dock insatserna högt prioriterade, tillräckligt samordnade och kända för dem som
behöver hjälpen Åtgärder mot mäns våld mot kvinnor i nära relationer kan dels
syfta till att lindra konsekvenserna av våldet och kränkningarna, dels förebygga
fortsatta våldshandlingar och övergrepp. Det gäller därför att ta hand om, stödja
och hjälpa alla parter när våldet väl har inträffat (BRÅ 2002:8).
Yrkesgrupper som möter kvinnor, som kan vara utsatta, måste ha kunskap och
våga fråga för att kunna upptäcka problemen och ge stöd i ett tidigt skede.
Kvinnorna måste förutom skydd, stöd och hjälp med bearbetning få ett
professionellt bemötande inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och
20
sjukvården. Männen som utsätter sina kvinnor för våld behöver behandling för att
få ökad insikt, förändra attityder samt för att kunna bryta våldsmönstret. Barn och
unga som vuxit upp med rädsla, våld och hot måste få hjälp att bearbeta dessa
trauman, avlastas skuldkänslor och bygga upp en trygg identitet (a a).
Det har länge huvudsakligen varit frivilliga krafter i ideella kvinnojourer som stått
för stöd och skydd åt misshandlade kvinnor – med ekonomiskt bidrag från stat
och kommuner. På senare tid har emellertid medvetenheten ökat om att det
behöver byggas upp fler kommunala Kriscentra med kvalificerad professionell
hjälp (a a).
En del kvinnor är mer beroende än andra av sin omgivning/partner och kan
därmed lättare utsättas för våld och kränkningar. Det gäller till exempel
invandrarkvinnor som inte funnit sin plats i det svenska samhället, kvinnor med
funktionshinder, äldre kvinnor som lever isolerat samt i vissa fall lesbiska kvinnor
som lever i hemliga förhållanden. Generellt sett finns det dock lite kunskap och
medvetenhet om dessa gruppers specifika problem och därför också brist på
insatser riktade speciellt till dem och anpassade efter deras behov. (a a)
Kommunala handlingsplaner om våld mot kvinnor har länge förts fram som ett
effektivt redskap för arbetet med våldsutsatta kvinnor och nämndes redan i
Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande från 1995. Man anser där att det är
viktigt att kommunerna uppmärksammar insatser för våldsutsatta kvinnor i sin
verksamhetsplanering och att resurser avsätts för ändamålet. Som ett resultat
föreslog man att särskilda handlingsplaner skulle upprättas i kommunerna samt att
dessa också bör utarbeta särskilda åtgärdsprogram. Dessa åtgärdsprogram ska
beskriva hur man bemöter våldsutsatta kvinnor och vilka insatser som kan
erbjudas kvinnorna, barnen och männen i situationen. Enligt kommissionen kan
också väl utvecklade handläggningsrutiner på kort sikt förbättra möjligheterna att
ge kvinnorna adekvat bistånd och bidra till större enhetlighet. På längre sikt kan
för uppgiften erfarna socialarbetare medverka till att ett större antal utsatta
kvinnor söker hjälp hos socialtjänsten. I rapporten konstateras dock att
kommunernas handlingsplaner är av mycket olika karaktär. Man skiljer sällan
mellan kommunala handlingsplaner, övergripande policydokument och riktlinjer
på verksamhetsnivå för handläggare. Syfte och innehåll varierar mycket, liksom
omfång, inriktning och ambitionsnivå (SOU 1995:60).
Brottsofferjourerna är organiserade i BOJ (Brottsofferjourernas riksförbund)
och det finns 110 sådana jourer i landet. Under år 2005 uppgav brottsofferjourerna
att de sammanlagt haft kontakt med 28 000 hjälpsökande. Majoriteten av dessa,
59 procent, är kvinnor eller flickor. Den vanligaste hjälpsökande är en vuxen
kvinna som utsatts för misshandel och/eller olaga hot. Brottsofferjouren kan bidra
med stödsamtal och om så behövs kan brottsoffret få stöd vid kontakter
med myndigheter som kan ge till exempel psykologisk hjälp, skyddat boende eller
ekonomiskt stöd (www.boj.se).
Socialtjänstens insatser syftar enligt 5 kap. 11 § i socialtjänstlagen (SoL) till att
socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får
stöd och hjälp. Socialnämnden bör också särskilt beakta att kvinnor som är eller
har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd
och hjälp för att förändra sin situation.
21
Mötet med socialtjänsten är för många våldsutsatta kvinnor likt ett lotteri.
Kunskapen och kompetensen när det gäller våldsutsatta kvinnor varierar kraftigt
hos handläggarna inom socialtjänsten. Vissa socialsekreterare har stora eller i alla
fall tillräckliga kunskaper och kan därmed ge ett bra stöd, andra har mer
bristfälliga kunskaper vilket gör att stödet blir mindre bra. Detta leder till att
hjälpen man får beror på vilken handläggare man har kontakt med De insatser
som socialtjänsten i de flesta kommuner uppger att de erbjuder våldsutsatta
kvinnor är bland annat skyddat boende, ekonomiskt bistånd, kontakter med
kvinnojour samt råd- och stödsamtal (SoU 2006:65).
Skyddat boende är en insats som ofta utgörs av det boende som kvinnojourerna
har att erbjuda, då det i många kommuner är brist på jourlägenheter. I de fall
kommunen saknar egna jourlägenheter, när dessa inte räcker till eller av andra
skäl inte anses lämpliga vekar standardlösningen vara att förlita sig på en
kvinnojour. Detta gäller också de kommuner där det inte finns en kvinnojour.
Dessa kommuner använder sig på olika sätt av en kvinnojour i en grannkommun.
I perioder är det därför stort tryck på dessa boenden och situationer kan uppstå då
kvinnojourerna på grund av platsbrist måste avvisa kvinnor från ett skyddat
boende. Socialtjänsten uppger också att bristen på skyddade boenden är en orsak
till att kvinnorna ibland går tillbaka till hemmet innan insatserna givit resultat (a
a).
Stödsamtal är en vanlig insats i socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor.
Denna insats är endast undantagsvis baserad på någon klart beskriven metod eller
modell. Stödsamtal framstår med andra ord som en insats som kan stå för lite av
varje, och där det enda gemensamma tycks vara formen och möjligen syftet för
insatsen, det vill säga samtal och stöd (a a).
Ekonomiskt bistånd är en vanlig typ av insats för våldsutsatta kvinnor. Detta
gäller inte bara de kvinnor som annars också har ekonomiskt bistånd från
socialtjänsten, det vill säga en för socialtjänsten mer traditionell klient. I en akut
situation kan även kvinnor med arbete och inkomst ha behov av ekonomiskt
bistånd om än bara under en begränsad period. Detta då strikt ekonomisk kontroll
också är en form av övergrepp som mannen kan utöva mot kvinnan. (a a).
Hänvisning till kvinnojour/annan frivilligorganisation benämns ofta av
socialtjänsten som en insats i sig. En del kommuner menar att den lokala
kvinnojouren utgör det främsta verktyget för att leva upp till ansvaret att ge
våldsutsatta kvinnor stöd och hjälp. Socialtjänsten följer inte alltid upp de kvinnor
som hänvisas till kvinnojour, vilket leder till frågan om kommunen verkligen kan
hävda att de lever upp till sitt ansvar om stöd enligt socialtjänstlagen.
Socialtjänsten kan också samarbeta med och även förlita sig på kvinnojourer även
beträffande annat stöd för kvinnorna som till exempel support, kris- och
stödsamtal (a a).
Socialtjänstens särskilda ansvar för stöd till våldsutsatta kvinnor infördes i
socialtjänstlagen 1998, med ändring i ordalydelsen juli 2000. Vid en nationell
uppföljning år 2000 konstaterade Socialstyrelsen att lagen inte påverkat
socialtjänstens arbete i någon nämnvärd utsträckning. Fortfarande förlitar sig de
flesta kommuner som tidigare på kvinnojourerna och deras till stor del ideella
verksamhet. Även från flera breda samverkansprojekt kring kvinnofrid
rapporteras att socialtjänstens organisation och arbete ofta är den svaga länken.
22
Relativt få av dem som kommer till särskilda verksamheter för våldsutsatta
kvinnor och barn eller våldsbenägna män hänvisas dit av socialtjänsten ( BRÅ
2002:8)
I juli 2007 beräknas lydelsen i socialtjänstlagen återigen ändras för att förtydliga
socialtjänstens insatser för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld.
Ändringarna innebär bland annat att socialnämnden skall, istället för som tidigare
bör, särskilt beakta att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld kan vara i
behov av stöd och hjälp. Regeringen föreslår också att kommuners möjligheter att
erbjuda rätt hjälp till våldsutsatta kvinnor blir betydligt bättre. Socialstyrelsen
kommer att få i uppdrag att ska ta fram vägledning till hjälp för socialtjänstens
arbete utifrån den nya lagen. Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete,
IMS, ska ta fram verktyg för socialtjänstens arbete. Bedömningarna om vilka
insatser en våldsutsatt kvinna och hennes barn kan få blir därmed mer enhetliga.
Länsstyrelserna kommer att få i uppdrag att samordna länsövergripande frågor
som syftar till att motverka våld mot kvinnor och barn. Vidare förstärks tillsynen
av socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor. Länsstyrelserna kommer att
tillföras särskilda medel för detta (Prop. 2006/07:38).
4.4 Kriscentrum och jourer för kvinnor
ROKS är den största medlemsorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i
Sverige och cirka 90 kvinnojourer är medlemmar i organisationen. ROKS är en
feministisk organisation som arbetar för kvinnors och flickors frigörelse samt
jämställdhet på alla plan
ROKS är en partipolitiskt och religiös obunden organisation som bland annat
deltar regelbundet i internationella konferenser rörande mäns våld mot kvinnor.
Organisationen ordnar också vidareutbildning för sina medlemmar genom
seminarier och utbildningshelger. (www.roks.se)
Sveriges Kvinnojourers Riksförbund, SKR, är också en partipolitiskt och
religiös obunden feministiskt organisation och arbetar för jämställdhet och för att
motverka mäns våld mot kvinnor på alla nivåer. Förbundet anser att
maktobalansen mellan könen är den främsta orsaken till mäns våld mot kvinnor.
Vidare anser de att människor inte föds in i könsroller utan tror att synen på män
och kvinnor kan förändras. Förbundet vill särskilt uppmärksamma arbetet med
vissa prioriterade grupper, till exempel barn som lever med våldet som en del av
vardagen, tonårsflickor som blir slagna, hotade eller sexuellt utnyttjade, kvinnor
utsatta för så kallat hedersrelaterat våld och hot med flera (www.kvinnojour.com).
Kvinnojourer bedriver ett omfattande arbete med att hjälpa misshandlade
kvinnor och deras barn. Jourerna arbetar också med att informera till skolor,
myndigheter och andra om vad kvinnomisshandel är. Det finns också ett
omfattande opinionsbildande arbete mot kvinnomisshandel, som sker bland annat
genom insändare och uppvaktning av lokala politiker. Det som påverkar och
skiljer jourerna åt handlar främst vilken tillgång de har till resurser. En viss jour
kan ha oförändrade medel och en relativt god tillgång på frivilligarbetare. En del
jourer har drabbats av nedskärningar från kommunerna. Det blir också allt svårare
att få frivilliga att engagera sig i arbetet. En jour arbetar med köp och sälj system
vilket kan leda till problem. Problemet är att det är socialtjänsten som betalar för
jourplatsen. Detta leder till att frågan om kvinnornas hjälpbehov blir tolkningsbar,
23
och det är socialsekreteraren som avgör vilka kvinnor som är tillräckligt utsatta
för att erbjudas skydd (SoS 1998:6).
Kriscentrum för kvinnor finns i Malmö, Göteborg och Stockholm och är en del
av städernas specialinriktade resurser för våldutsatta kvinnor och deras barn.
Gemensamt för verksamheterna är att de erbjuder kvinnor och deras barn
samtalsstöd, krisbearbetnings, rådgivning, praktiskt hjälp och skyddat boende vid
behov. Verksamheterna har en jourtelefon som är bemannat dygnet runt. Det som
skiljer verksamheterna åt är bland annat att kriscentrum i Göteborg och
Stockholm tar ut en boendeavgift och samtalsavgift. Det finns vid behov,
möjlighet till avgiftsbefrielse för samtal, och man kan söka ekonomiskt bistånd
hos socialtjänsten för boendeavgiften. Alla tre verksamheterna bedriver också ett
utåtriktat arbete i form av studiebesök, föreläsningar och som kunskapscentrum
(www.krisjourgoteborg.se, www.Stockholmstad.se , www.malmo.se/kriscentrum)
24
5 RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS
Vi har tidigare i arbetet presenterat en översikt av de insatser som allmänt finns
tillgängliga. Vi har fördjupat oss genom att intervjua professionella på ett
kriscentrum för män och ett kriscentrum för våldsutsatta kvinnor. I detta avsnitt
presenterar vi våra informanter och gör en resultatredovisning av intervjuerna. Vi
har valt att sammanfläta vår analys med resultatredovisning.
5.1 Presentation av informanternas verksamhet utifrån deras
verksamhetsberättelse
Vi har valt att presentera och kort beskriva våra informanter genom den
verksamhet de representerar. Detta då vi fokuserar på de insatser som görs inom
verksamheten.
Kriscentrum för våldutsatta kvinnor och deras barn är en del av kommunens
kvinnofridsprogram och är en avgiftsfri verksamhet. Verksamheten finansieras av
kommunbidrag.
Målgruppen för verksamheten är våldutsatta kvinnor och deras barn. I
definitionen våldsutsatt ingår alla typer av våld. Kvinnor med
missbruksproblematik och psykisk sjukdom får inte bo på kriscentrum på grund
av säkerhetsrisken för de andra inneboende, men de erbjuds hjälp och får
samtalsstöd i den öppna mottagningen. Pojkar över 14 år får inte heller bo med
sina mammor på kriscentrum, då de kan orsaka obehag för en del av de
inneboende kvinnorna. Även de erbjuds samtal inom den öppna mottagningen.
Kvinnorna och barnen som är i kontakt med verksamheten journalförs inte. I den
öppna mottagningen kan kvinnan vara anonym. Vid inskrivning i boendet
upprättas ett inskrivningsformulär med persondata och beskrivning av den akuta
situationen som följer kvinnan under vistelsen.
Verksamheten har jourtelefon är bemannat dygnet runt för akut hjälp, rådgivning
och information. Det finns plats för skyddat boende för nio kvinnor och deras
barn. Boendet är avsett för kvinnor som har ett akut skyddsbehov. Verksamheten
har även en öppen mottagning under dagen som man kan besöka efter
tidsbeställning. Samtalsstöd och krisbearbetning finns tillgängligt för de boende
samt för de sökande i den öppna mottagningen. Detta sker individuellt eller i
grupp. Verksamheten syftar också till att vara ett informations och
kunskapscentrum.
Personalgruppen består av elva kvinnor samt en kvinnlig chef. Alla är
högskoleutbildade, vanligen socionomer eller socialpedagoger, varav flera med
annan etnisk och kulturell bakgrund. Personalen har handledning och
personalträffar var fjortonde dag och möjlighet att deltaga vid diverse
utbildningar.
Verksamhetens målsättning är bland annat att tillgodose behovet av professionell
skydd dygnet runt . Barn och kvinnor ska få akut krisbearbetning, stödsamtal och
annat relevant stöd, exempelvis praktisk hjälp till kvinnorna när det gäller kontakt
med polis, sjukvård, rättsväsende och andra viktiga kontakter. Barnen ska ges
maximala förutsättningar att få möjlighet att berätta sin historia utifrån egen ålder,
25
mognad och egna behov. Kvinnor med barn ska få stöd och hjälp med att stärka
föräldrarollen Det ska finnas ett samarbete med andra verksamheter, myndigheter,
och frivilligorganisationer som möter våld i familjen. Vidare ska personalens
kompetens stärkas och utvecklas när det gäller bemötandet och omhändertagandet
av kvinnor och barn.
Under 2006 mottogs 1350 samtal till jourtelefonen, varav lite mer än hälften kom
från kvinnan själv. Övriga samtal kommer från personal från verksamheter som
kommit i kontakt med den våldsutsatta kvinnan.
Under året har 70 kvinnor och 63 barn varit inackorderade på det skyddade
boendet. I genomsnitt har 11 kvinnor i månaden tvingats avvisas skyddat boende
på grund av platsbrist. Största delen av kvinnorna, 83 procent, i boendet har
invandrarbakgrund. Av de kvinnor som bott på verksamheten under 2006 är 26
procent under 22 år. I den öppna verksamheten har under 2006, sammanlagt 1400
besök gjorts, av totalt 280 kvinnor. Totalt 25 barn har tillsammans gjort 118
besök.
Kriscentrum för män är en del av handlingsprogram för insatser vid våld mot
kvinnor och startades 2002 Mottagningen är kostnadsfri för de sökande och
finansieras genom kommunen.
Verksamheten riktar sig mot män som har problem med relationer, aggressivitet
och våldsamt beteende. Målgruppen inkluderar män som utövar våld mot familj,
har problem i samband med separation, vårdnad, umgänge, sitt föräldraskap och
även till män som befinner sig i olika former av livskriser, exempel utbrändhet
etc. Det finns även en övergripande målsättning att förebygga att män debuterar
som "misshandlande män."
Männen som besöker verksamheten journalförs inte och kan vara anonyma om så
önskas.
Männen kontaktar kriscentrum på eget initiativ, men kan föregås av
rekommendationer från till exempel socialtjänsten. Verksamheten erbjuder
männen, efter tidsbokning, samtalskontakter av varierande längd och slag som
rådgivning, krisbearbetning och samtalsterapi. De enskilda samtalskontakterna är
individuellt anpassade för varje enskild mans behov. Antalet samtalstillfällen
varierar här stort men genomsnittet ligger på 13 stycken. Behandlingen i grupp
omfattar i genomsnitt 32 behandlingstillfällen, men minimum för att mannen ska
ses som färdigbehandlad är 15 behandlingstillfällen. Grupperna är öppna och
kontinuerliga, vilket innebär att gruppen fylls på efterhand när de
färdigbehandlade slutar. Gruppverksamheten är processinriktad och fokuserar på
det som är aktuellt för männen och alltid i anknytning till våldet.
Under 2005 påbörjades även försök med att erbjuda parsamtal efter att mannen
avslutat behandling.
Personalgruppen består av två heltidsanställda socionomer och en socionom som
arbetar 75 procent, alla män. En kvinnlig socionom arbetar deltid som gruppledare
i gruppen som behandlar män med aggressionsproblematik. Ytterligare en person
finns på plats två dagar per vecka som timanställd. Under 2006 har verksamheten
haft handledning regelbundet av en psykoterapeut.
Målsättningen med verksamheten är bland annat att män upphör med alla former
av aggressivt och våldsamt beteende och att förändringen är hållbar över tid. De
verkar också för att fler kvinnor och barn ska våga söka hjälp och anmäla
26
våldsbrott, ge fler barn som blir utsatta för våld i familjen stöd att bearbeta sina
trauman och vidareutveckla möjligheterna för misshandlande män att bearbeta
den problematik, som ligger bakom våldet.
Under 2006 har verksamheten vid sammanlagt 1092 samtalstillfällen arbetat med
173 män. 102 män genomgått eller genomgår behandling medan resterande
efterfrågat rådgivande samtal. 70 stycken av dessa män, det vill säga 40 procent,
har problem med aggressivitet och har på olika sätt varit våldsamma mot partner
eller annan. Av dessa är 24 stycken av annan etnisk bakgrund än svensk.
2 kvinnor har haft samtal på verksamheten. En för egen aggressivitet och en i
rollen som före detta sambo med en man som behandlats på verksamheten.
Telefonrådgivningen har tagit emot samtal från 278 män och 50 kvinnor.
Professionella verksamheter som sjukvård och polis har stått för 112 samtal.
5.2 Resultatredovisning och analys
Vi har valt att sammanfläta vår resultatredovisning med analysen. Vi har delat upp
den i tre teman. Det första temat behandlar metod, det andra temat behandlar
samarbetet mellan verksamheter och det tredje temat behandlar genusaspekten.
5.2.1 Metoden bestäms av processen med varje enskild individ.
Vi anser att det är viktigt att fokusera på och utarbeta olika insatser när det gäller
att försöka komma till rätta med våldet i nära relationer. Insatserna kan syfta både
till att lindra konsekvenserna av våldet och för att förebygga fortsatta
våldshandlingar, men också för att kunna ge de män som utövar våld den
behandling de behöver för att kunna sluta. Vi anser att det är viktigt att alla parter
som varit inblandade i händelsen får den hjälp, behandling och stöd som de är i
behov av. Vi ville ta reda på om det finns någon utarbetad metod, om man arbetar
efter någon viss modell eller teori inom kriscentrum för kvinnor respektive män,
och hur de professionella inom respektive verksamhet ser på den egna
verksamheten och dess insatser.
Vi har under arbetets gång konstaterat att kriscentrum för kvinnor och kriscentrum
för män, trots namnlikheten, är helt skilda verksamheter. Den största skillnaden vi
ser är i målgrupperna verksamheterna riktar sig till. Kriscentrum för kvinnor
vänder sig till våldsutsatta kvinnor, brottsoffer, medan kriscentrum för män
vänder sig till män i relationskriser eller andra personliga kriser. Denna skillnad
avspeglas också i de arbetsmetoder och insatser som görs i verksamheterna, vilket
också uttrycks av informanterna på kriscentrum för män. Carl tycker att en
skillnad ligger i att deras verksamhet är mer generell, medan kriscentrum för
kvinnor är en specialiserad verksamhet för just våldsutsatta kvinnor.
Kriscentrum för kvinnor bekräftar skillnaden i målgrupperna för de två
verksamheterna då de uppger att de i insatserna utgår ifrån kvinnan som
brottsoffer och hennes rättigheter som människa. Även om de inte har någon
specifik metod eller teori att arbeta efter är de nöjda med sina insatser då den
högsta målsättningen är att hitta kvinnan där hon befinner sig i krisen och i
processen. Insatserna är beroende av och utgår från kvinnans individuella och
aktuella krissituation och handlar till största delen om att ge skydd och
tillhandahålla stöd i kvinnans krisbearbetning.
27
”Vår högsta målsättning är att vi når kvinnorna där de befinner sig /…/se vad
hon har för resurser inom sig, vad hon upplevt och var hon är i processen” (Britt)
”Vi jobbar mest med krissituaionen och krisbearbetningen. Men vi hanterar det
på olika sätt då kvinnorna är olika, en kan vara i djup kris, en annan har mycket
resurser inom sig och hon klarar sig” (Britt)
Kriscentrum för män uppger att de arbetar med strukturer och att metoden
bestäms av processen med varje enskild man. Detta resulterar i att de arbetar med
många olika arbetsmetoder. Detta ser inte informanterna som ett problem eller en
nackdel, vare sig för klienterna eller för de professionella, utan är mycket nöjda
med sitt arbete. Det vanliga är att de arbetar med gruppbehandling och till viss del
individuella samtal. De svårigheter som man ibland kan stöta på metodmässigt är,
enligt David, i arbetet med att få männen att ta ansvar för det våld de utövar.
”Metoden bestäms av processen med varje enskild man, det som funkar bäst så att
säga /…/ Huvudlinjen är att man går i grupp. Det är effektivast och uppskattas
mest av männen /…/ Fördelen är att det finns erfarna män i gruppen, som kan
konfontera, skapa trygghet och ta hand om de nya. Sätta gränser, att här jobbar
vi med våld och inte med annat” (David)
”Våra metoder blir liksom en mångfald utav det, att möta olika människor med
olika behov” (Carl)
Både informanterna på kriscentrum för kvinnor och informanterna på kriscentrum
för män uppger att de bedriver viss informationsverksamhet, föreläser och tar
emot studiebesök i mån av tid och resurser.
Utifrån de kartläggningar och studier som gjorts gällande verksamheter av sådant
slag som kriscentrum för kvinnor, kriscentrum för män samt andra liknande
verksamheter, har det i många fall inte varit möjligt att få en uttömmande
beskrivning av verksamheternas teoretiska bas och modell. Den teoretiska basen
samt modellen för insatsen tycks variera betydligt mellan de olika
verksamheterna, vilket gör det svårt att bedöma vilka insatser som egentligen görs
och det är svårt att se eventuella skillnader och likheter verksamheterna emellan
(Eriksson m fl, 2006).
Denna problematik synliggörs av Carl på kriscentrum för män i resonemangen
kring nackdelarna med att vara en så generell verksamhet. Att vara en generell
verksamhet kan leda till att man blir ifrågasatt, att det finns oklarheter kring vad
som egentligen görs. Trots denna problematik uppfattar informanterna på
kriscentrum för män att de under verksamhetsåren blivit etablerade och vunnit
legitimitet både bland klienter och kolleger.
”Det kan kanske vara svårt att hitta någon sorts legitimitet i det. Att man kan allt
det här /…/ det kan man nog säga att vi brottas lite med /…/ Jag tycker ändå att vi
kan känna att vi är etablerade. Vi hade en person som ringde hit och sa att han
hade problem med sin aggressivitet och att vi skulle vara världsmästare på det
/…/ Är det så de säger är det ju rätt så bra va” (Carl)
Sammantaget uppfattar vi det som att informanterna både på kriscentrum för
kvinnor och på kriscentrum för män är nöjda med sina metoder och ser inget
28
egentligt behov av en specifik teori eller metod att arbeta efter. En av
informanterna på kriscentrum för män, Carl uttrycker dock att en specifik metod
eller teori att arbeta efter hade kunnat bidra till möjlighet att ägna det mer tid.
Kanske hade vi kunnat formulera och dokumentera det.
Båda verksamheterna anser också att de uppfyller de behov klienterna har, men att
det behövs mer resurser av varierande slag på flera olika nivåer. Informanterna på
kriscentrum för kvinnor efterlyser fler kostnadsfria kriscentrum i landet då de inte
har möjlighet att ta emot alla hjälpsökande kvinnor på grund av platsbrist och
geografisk begränsning. Det finns endast tre stycken kriscentrum för kvinnor i
Sverige, varav vissa tar ut avgifter för boendet och samtalsstödet
(www.stockholm.se). Dessa kostnader kan visserligen ersättas genom
socialtjänsten men våra informanter påpekar vikten av att kunna få hjälp utan att
behöva gå via socialtjänsten. Svårigheterna med socialtjänstens inblandning ligger
i att man ibland ser problematiken med våldsutsatta kvinnor på olika sätt.
”Det handlar om kunskap eller brist på kunskap/…/ Socialsekreteraren träffar ju
både mannen och kvinnan och hon ska vara opartisk. När man träffar mannen
och kvinnan tillsammans, hur ska kvinnan våga berätta om sin utsatthe”t (Britt)
”En socialsekreterare kanske tänker att men jag har haft mannen och kvinnan här
tillsammans och han sa si och hon sa så. Det blir ord mot ord. Men det är inte ord
mot ord, hon är brottsoffer och han har begått ett brott” (Anna)
Denna problematik tas även upp i SoU rapport 2006:65. I rapporten beskrivs
mötet med socialtjänsten för många våldsutsatta kvinnor likt ett lotteri.
Kunskapen och kompetensen när det gäller våldsutsatta kvinnor varierar kraftigt
hos handläggarna inom socialtjänsten. Vissa socialsekreterare har stora eller i alla
fall tillräckliga kunskaper och kan därmed ge ett bra stöd, medan andra har mer
bristfälliga kunskaper vilket gör att stödet blir mindre bra. Detta leder till att
hjälpen man får beror på vilken handläggare man har kontakt med (SoU 2006:65).
De hjälpsökande kvinnor som inte har tillgång till ett kriscentrum söker sig, eller
blir av socialtjänsten, hänvisad till kvinnojourer. Informanterna på kriscentrum för
kvinnor att dessa till stor del drivs ideellt och bemannas av frivilliga som ofta
saknar relevant utbildning för just denna problematik. De framhäver också vikten
av att våldsutsatta kvinnor behöver professionell hjälp av utbildade för att kunna
hantera sin situation. Detta framhävs även i idéskrift 9 från brottsförebyggande
rådet. Det konstateras här att medvetenheten ökat om att det behöver byggas upp
fler kommunala kriscentra där våldsutsatta kvinnor och deras barn kan få
kvalificerad professionell hjälp (BRÅ 2002:8).
Det finns betydligt fler kriscentrum för män än vad det finns kriscentrum för
kvinnor, men även informanterna på kriscentrum för män efterlyser mer resurser.
Det som enligt informanterna fungerar mindre bra i verksamheten är bland annat
att klienterna ibland drabbas av långa väntetider på grund av exempelvis
sjukskrivningar i personalen. Medel till forskning och utvärdering är också, enligt
båda informanterna, ett mycket viktigt område som det behövs resurser till.
”Att heta krismottagning och sen ha väntetider. Att jobba med kriser betyder ju
att man ska jobba med dem nu liksom” (Carl)
29
”Tyvärr så när man designade den här verksamheten ¨tänkte man inte på att man
naturligtvis behövde medel för utvärdering. Vi har fått söka externt via
socialstyrelsen och regeringen men inte fått napp än” (David)
I rapporten Mäns våldsutövande – barns upplevelser diskuteras just problematiken
kring dessa verksamheters avsaknad av bland annat dokumentation av
arbetsmetoder och modeller, samt uppföljning och utvärdering av insatserna. Det
är endast ett fåtal av denna sorts verksamheter som har utvärderats av någon
utomstående och kan anses vara någon form av effektstudie ( Eriksson m fl, 2006)
Som vi i början av avsnittet påpekade är det, vad vi tror, av stor vikt att fokusera
på och utarbeta olika insatser när det gäller att försöka komma till rätta med våldet
i nära relationer. Minst lika viktigt tycker vi att det utåtriktade och förebyggande
arbetet är. Detta bekräftas av informanterna både på kriscentrum för kvinnor och
på kriscentrum för män. Problematiken kring brist på resurser för sådana insatser
framhävs av David på kriscentrum för män. Han efterlyser mer utåtriktad
verksamhet då dessa insatser anses välbehövliga. Problemet är att på grund av
resursbrister får detta arbete hållas nere för att arbetet med klienterna inte ska bli
lidande. Carl anser också att deras egen verksamhet till en del är av förebyggande
art.
”Marknadsföring, att sprida iden om att män kan går i behandling och ändra sitt
beteende, det kan man lägga hur mycket resurser som helst på. Där får vi hålla
nere insatserna rejält för att hinna med de män som söker” (David)
”Att man arbetar rent konkret med våldsbehandling är en form av förebyggande
arbete för att förhindra våld och våld i nästa generation” (Carl)
Informanterna på kriscentrum för kvinnor vill att arbetet med att förebygga våld
redan ska ske på dagis och i skolan. Det förebyggande arbetet ska ske genom mer
information direkt till barn och ungdomar. De anser också att det är viktigt att det
sätts in resurser och direkta insatser redan i ett tidigt stadium, till familjer som
befinner sig i så kallat riskzonen för våldshändelser inom familjen. Det är viktigt
att uppmärksamma våldet på olika nivåer för att på så sätt kunna stoppa våldet på
ett tidigt stadium.
”Man väntar för länge med insatserna. Det krävs något stort och då kommer
insatserna. Arbetet mot våld måste börja redan på dagis och i skolan. Man ska ge
tidig hjälp och information till föräldrar, jag önskar att myndigheterna skulle
våga lite mer /…/ våldet är inte privat, det är ett samhällsproblem” (Anna)
Detta resonemang stöds även i idéskrift 9 från brottsförebyggande rådet där man
resonerar kring hur arbetet med barn och ungdomar kan förebygga så kallat
maktmissbruk i relationer. Hit hör det arbete som görs i förskola, skola och
fritidsverksamheter när det gäller värderingsfrågor, kamratstöd, konflikthantering
etcetera. Arbetet kan ske genom att påverka barns och ungas självkänsla och
förmåga till empati. Deras föreställningar om kvinnligt och manligt och relationen
mellan könen bör också påverkas (BRÅ 2002:8).
5.2.2 Att samarbeta
Vi har under arbetets gång blivit medvetna om att det finns ett stort antal
30
myndigheter, verksamheter och frivilligorganisationer som har till uppgift att
hjälpa kvinnor och barn som är utsatta för våld i nära relationer. Likaså finns det
ett antal verksamheter som riktar sina insatser mot att behandla män som använder
våld i nära relationer. Vi tror att ett samarbete dessa organisationer emellan, på
olika sätt kan bidra till att effektivisera arbetet mot våld i nära relationer. Dessa
tankar har vi under arbetets gång fått bekräftade genom olika rapporter och annan
litteratur som behandlar interventioner riktade att motverka våld i nära relationer.
Rapporten Mäns våldsutövande – barns upplevelser beskriver en rad samordnade
interventioner som på lokal eller regional nivå syftar till att motverka mäns våld
mot kvinnor. Dessa projekt är tydligt influerade av tanken på en sammanhållen
intervention som riktar sig till både barn, kvinnor och män. De bygger på en
samverkan mellan olika myndigheter som till exempel socialtjänsten,
kriminalvården genom frivården, landsting, polis, åklagare och hälso- och
sjukvård (Näringsdepartementet 2006).
Även arbetet inom respektive verksamhet kan samordnas för att tjäna syftet. Ett
exempel på detta är det integrerade arbetet inom socialtjänstens ram. Utmärkande
för detta är dels att de ingår i socialtjänstens arbete, och då gärna som en
samverkan mellan socialtjänstens olika delar, dels att insatsen riktad till män är
integrerad med insatserna riktade till den våldsutsatta kvinnan och i vissa fall
barnen i samma familj (a a).
Vi frågade våra informanter om hur deras samarbete med andra verksamheter och
myndigheter såg ut och hur det fungerade.
Samarbetet mellan den egna verksamheten och andra myndigheter så som polis,
socialtjänst och andra, anses av alla informanterna i stort sett fungera väl.
En av informanterna på kriscentrum för män uppger att de redan från början, när
verksamheten startade, har haft en känsla av att vara välkomna och behövda
genom andra myndigheter.
”När vi startade var det uppenbart att vi var välkomna. Vi tyckte det var som en
röd matta som rullades ut. Redan efter typ tre månader var det i full gång. Det var
liksom kuratorer på vårdcentralen och så, och de visste precis vilken dag vi skulle
börja. De hade sparat några män och liksom bara tryckte in dem här” (Carl)
För dagen finns, enligt informanterna på kriscentrum för män, det mesta
samarbetet mellan den egna verksamheten och andra myndigheter på individnivå.
I samarbetet med till exempel socialtjänsten, kan det rent konkret innebära, att en
socialsekreterare med en klient som skulle passa på kriscentrum kommer på
studiebesök tillsammans med klienten. Dock efterlyser informanterna på
kriscentrum för män, ett mer konkret samarbete i behandlingssyfte, med andra
myndigheter så som just polis och socialtjänst, men även med barnkriscentrum.
Ett visst samarbete är på gång att utvecklas men det finns många fler idéer om hur
detta ska kunna utvecklas. Enligt Carl försvåras arbetet dock bland annat på grund
av organisatoriska hinder. Andra svårigheter med att få till stånd ett samarbete i
behandlingssyfte kan vara att, även om mannen är i behandling, är det inte säkert
att kvinnan är det. Går inte alla i familjen i behandling samtidigt kan dessa projekt
vara svåra att få till stånd.
”Man har idéer om att hjälpa männen och kvinnorna att knyta ihop säcken lite
mer. Att från början låta det vara öppet för papporna att kunna gå med sina barn
till barnkriscentrum /…/ men det har inte varit någon lätt sak. Det har funnits
31
organisatoriska hinder för detta” (Carl)
”Vi träffar polisen regelbundet. Det finns inget formaliserat samarbete än men
det är på gång. Vi ska kunna finnas på plats på polishuset vid förhör och kunna
informera dessa män som tas in på förhör. Det tror jag kommer att ske under
nästa termin eller 2008” (David)
Informanterna på kriscentrum för kvinnor uppger att det mesta samarbetet med
andra myndigheter fungerar bra, men att det finns en problematik i att synen på
våldet ibland kan vara olika, i olika verksamheter och myndigheter. Informanterna
anser att det krävs mycket mer kunskap om våld i nära relationer bland annat
inom utbildning, sjukvården och polisen.
”Det som jag tycker saknas och behövs är information om själva våldet. Det kan
vara bra om till exempel högskola och universitet ger en specialutbildning, för
även om man är socionom är det inte självklart att man tar hänsyn till kvinnan
som brottsoffer” (Anna)
Detta bekräftas bland annat i idéskrift 9 från brottsförebyggande rådet, där man
framhåller vikten av att de yrkesgrupper som möter våldsutsatta kvinnor, måste ha
en gedigen kunskap och våga fråga för att kunna upptäcka problemen och ge stöd
i ett tidigt skede. Kvinnorna måste också förutom skydd, stöd och hjälp med
bearbetning få ett professionellt och kunnigt bemötande inom rättsväsendet,
socialtjänsten och hälso- och sjukvården (BRÅ 2002:8).
Liknande problematik kan enligt informanterna på kriscentrum för kvinnor
orsakas av att de professionellas roller inom olika myndigheter ser olika ut, vilket
kan medföra att det uppstår olika tolkningar på kvinnans situation vilket kan
påverka samarbetet. Exempelvis socialtjänsten har en myndighetsfunktion och ska
göra bedömningar medan kriscentrum inte har den uppgiften. Att socialtjänsten
har en myndighetsfunktion kan enligt informanterna på kriscentrum för kvinnor
också bidra till att den våldsutsatta kvinnan inte berättar hela situationen för
socialsekreteraren, men att hon gör det för de anställda på kriscentrum. Detta
bidrar till att de professionella inom socialtjänsten kan få en annan syn på
klientens behov än vad de på kriscentrum får. Precis som i avsnittet om insatserna
ovan framhålls även här vikten av avgiftsfria kriscentrum dit kvinnorna kan vända
sig utan inblandning från socialtjänsten.
”Även om vi jobbar som en del av socialen har vi olika arbetsuppgifter /…/ I vårt
arbete behöver jag inte bedöma och misstänka kvinnan. Jag tror på kvinnan när
hon kommer in och söker hjälp” (Britt)
Då vi visste att det existerade mer än ett kriscentrum för män respektive kvinnor i
Sverige var vi också intresserade av att veta om det förekom något samarbete dem
emellan. Informanterna på kriscentrum för kvinnor uppgav att de träffar de andra
kriscentrumen för kvinnor ungefär en gång om året. De har inget direkt
samarbetet dem emellan mer än att de hänvisar hjälpsökande kvinnor till varandra
om så är nödvändigt.
Informanterna på kriscentrum för män uppger att de har ett relativt intensivt
samarbete med de andra kriscentrumen för män. David berättar bland annat att de
hämtar kunskap, erfarenheter och har gemensamma utbildningar med de andra
32
kriscentrumen för män. Han berättar också att de har någon form av kontakt med
någon ur gruppen ungefär en gång i veckan. Det finns även undergrupper av olika
slag och själv deltar David i en utbildningsgrupp och i en forsknings och
utvecklings grupp.
När det gäller samarbetet mellan kriscentrum för män och kriscentrum för
kvinnor, uppger informanterna från respektive verksamhet att det finns, men sker
till största delen i enskildhet och på individnivå. En av informanterna på
kriscentrum för kvinnor uppger att det mesta samarbetet sker efter enskilda
individers önskemål om att partnern ska få kontakt på respektive kriscentrum.
Också informanterna på kriscentrum för män är av uppfattningen att samarbetet
till största delen sker på enskilda individers önskan, men uttrycker att det finns en
önskan från deras sida om ett utökat samarbete verksamhetsmässigt.
”Det finns ett nätverk som är för kriscentrum där man kan träffas och prata /…/
Finns det en kvinna på den öppna mottagningen som inte vill lämna sin man och
som tror att han kan förändras om han får hjälp, kan jag med mannens
godkännande ringa kriscentrum för män och be dem träffa mannen” (Anna)
”Allmän samverkan finns det absolut /…/ jag önskar att vi hade vågat pröva mer
/…/ jag menar känner sig kvinnan trygg kan man ju ha ett föräldrasamtal på
slutet. Det gäller ju att behandlingen är avslutad och att den som har kontakt med
kvinnan klargör att hon inte är rädd längre, det kan ju inte vi som arbetar med
mannen avgöra /…/ att efter ett par års tid prata om hur de ska vara föräldrar
ihop och så” (Carl)
”Att skaffa sig ett helhetsperspektiv bland annat genom att utveckla det kliniska
arbetet genom att stå till förfogande för kriscentrum för kvinnor, att vara
verksamma i kvinnogrupperna, att berätta vad vi gör och tvärtom. Jobbar du bara
med män eller med kvinnor blir du ju färgad av de frågorna vilket riskerar att
leda till ett sorts revirtänkande” (David)
Även om alla informanterna uppger att kriscentrum och jourer är två skilda
verksamheter genom att kriscentrum är en professionell verksamhet och jourer är
ideell verksamhet, var vi nyfikna på om det förekom något samarbete mellan
dessa.
Kriscentrum för män har inte något samarbete med mansjourerna.
”Vi är kritiska till delar av den mansjoursverksamhet som finns /…/ de har en
kombination av jourverksamhet där man kan prata om sina problem, men säljer
samtidigt juridisk rådgivning i samma koncept. Det tycker vi är oetiskt. Man söker
i nöd och efter en halvtimme får man betala /…/ vi har män här som uppfattat att
de måste betala efter en viss tid, vilket leder till att de hoppar av och på så vis
kommer hit” (David)
Kriscentrum för kvinnor framhåller skillnaden mellan kriscentrum och jourer
genom att påpeka att kvinnorna oftast inte kan få professionell hjälp på jourerna
samt att det inte alltid är kostnadsfritt. De hänvisar dock de kvinnor som de, på
grund av platsbrist och geografisk begränsning, inte kan ta emot till
kvinnojourerna.
33
”De jobbar inte som oss. Vi jobbar dygnet runt och är inte en frivilligorganisation
som kvinnojourerna. Vi som arbetar här är en yrkesgrupp /…/ den hjälp
kvinnorna behöver är professionell hjälp som de får här” (Anna)
5.2.3 Män i kris, kvinnor som brottsoffer
Enlig (alternativ til vold) ATV:s teoretiska perspektiv på våld måste våld sättas i
relation till könade maktrelationer i samhället i stort. Våldet är ett försök att
hantera och påverka makt och maktlöshet, och kan uppfattas som en struktur för
maktmissbruk. Samtidigt finns en kontext med vanmakt eftersom våld också är ett
försök att behandla en subjektiv upplevelse av underläge, en aktiv handling.
Våldet har alltså en uppgift, riktning och syfte. Våldet måste också ses i relation
till hur mannen förstår sig själv i relation till kvinnor (Eriksson m fl, 2006).
För att besvara frågeställningen om hur genusperspektivet behandlas har vi tittat
på vilka sätt det kommer fram i personalens sätt att arbeta och bemöta klienterna.
Inom kriscentrum för män finns det ett mer uttalat arbete med genusperspektivet,
synen på manlighet och jämställdhet. Arbetet sker på olika sätt och genomsyrar
verksamheten. Informanterna pratar om mannens olika roller.
”Framför allt hur du förhåller dig till dig själv, barnen, partnern, Det sätter
genusperspektiv på hela verksamheten” (Carl)
Arbetet sker genom samtal bland annat om jämställdhetens vinster för män.
Samtalen handlar även om vad den traditionella mansrollen kräver av männen
som söker sig till kriscentrum och deras förmåga att leva upp till den rollen. En av
informanterna säger att det finns ett givet tema i samtal med de hjälpsökande
männen. Det finns en känsla av dem har missat en del av familjelivet då de har
fokuserat på försörjningen för familjen. Det finns ett missnöje hos männen som
kan upplevas som ett underläge då frun anses ha koll på allt, det vill säga barnen,
livet, matlagningen, och hemmet. Informanten säger även att det finns en vilja
från männen att vara med och denna vilja att engagera sig uppmuntras genom
samtalen.
”Var rädd om det här att vara pappa och ge tid. Var rädd om det gemensamma
familjelivet och låt henne inte sköta allt det här hon alltid gjort. Gå in den här
relationsarenan och var aktör. Jag tycker att frågan finns, att utmana den
traditionella manligheten” (Carl)
Genusaspekten i arbetet med de våldutsatta kvinnorna ser annorlunda ut. Här
handlar om att först och främst se kvinnorna som brottsoffer, och i arbetet med
kvinnorna fokuserar informanterna på kvinnans rättigheter i samhället gällande
exempelvis vårdnad och skilsmässa. Det är viktigt att tala om för kvinnorna vad
de har för rättigheter som människa och individ, innan man ser klienten som
kvinna.
“Vår information till henne är om vad hon har för rättigheter i samhället /…/
Alla de här rättigheterna som är viktiga att ha som människa och att veta att man
har de. Kvinnorna kanske inte har haft tid eller möjlighet att läsa och få veta om
sina rättigheter/…/ och det fokuserar vi på” (Anna)
En annan viktig del av att se kvinnorna som brottsoffer handlar om att hjälpa
34
kvinnorna med att lämna ifrån sig känslan av skuld. Skuldkänslor som handlar om
att inte ha kunnat hålla ihop familjen och att hon inte är bra som kvinna. Det kan
även handla om skuldkänslor för att hon inte lämnar mannen. Detta resonemang
om skuld och processen om att bryta upp från relationen diskuteras även i
ideskrift 9, när en kvinna som blir utsatt för våld och hot av sin partner är det
vanligt att kvinnan tar på sig skulden. Relationen går igenom perioder av
misshandel som följs ofta av försoning. Kvinnan har svårt att bryta upp från
relationen på grund av hot, rädsla för upptrappning och en gradvis knäckt
självförtroende. Det är inte säkert att ett uppbrott innebär att våldet och
trakasserierna upphör. En separation kan innebära en lång process, där kvinnan
behöver stöd och skydd. ( BRÅ 2002:8)
”Att betrakta de som brottsoffer är ett sätt att ta skulden från kvinnan /…/ Oavsett
om kvinnan är svensk eller invandrare, tror de alltid att det är hennes fel, och att
ta bort den skulden är en del av vårt arbete /…/ Skulden ligger inte hos henne
utan hos den som utfört handlingen. Hon är ett brottsoffer och här måste vi ge
henne den bilden för första gången. Kvinnorna tror inte det eftersom den som
gjort de illa är någon de älskar” (Britt)
”Det är många runt kvinnan som familj och vänner som blir arga och frågar
varför lämnar inte du mannen då lägger man skuld på henne igen. Vi förstår hur
familj och vänner tänker men vi ser situationen på ett annat sätt. Kvinnan hoppas
på förändring, hon kanske inte vågar lämna för att risken är för stor. Hon är rädd
om barnen”(Anna)
Enligt ATV(alternativ til vold) och dess synsätt på våld är det viktigt att fokusera
på våldets sammanhang och frågor som varför våldet uppstår och vilken funktion
det har. Det är också viktigt att fokusera på våldets konsekvenser och verkan och
att man arbetar med den utsattes situation och känslor. Detta sätt arbeta med
våldsutövande män ser vi hos verksamheten kriscentrum för män.
När det gäller arbetet med de specifikt våldsamma männen ligger fokus först och
främst på våldet och männens känslor kring våldshändelserna. Man jobbar med
frågor som vad tänkte du och vad kände du när du slog henne.
Arbetet med frågan om vad det är att vara man finns med hela tiden i olika grader.
“Det finns väl alltid ett stråk, nu kanske jag överdriver lite, men en manlig
komponent i att det uppstår någon brist på självrespekt hos mig som man, för att
hon har sådan kontroll på allt /…/ Till slut så känner jag mig så dåligt att jag slår
henne” (Carl)
Informanten resonerar kring att det är omanligt att bli så överkörd, att det finns en
mänsklig känsla av att man inte duger, en brist på kontroll och självkontroll.
Samtalen kretsar även kring männens personliga utveckling och förändring.
”Det blir någon sorts resa från att vara man till människa. Det är en bubbla man
måste sticka hål på. Det blir hu en sorts jämställdhetsaspekt på det även om det
ordet inte finns med” (Carl)
Båda informanterna på kriscentrum för män tycker att det är viktigt att man
diskuterar vinsterna med jämställdhet och att även de professionella reflekterar
kring frågan om mansrollen.
35
”Det krävs någon form av reflektion i frågan om man säger så, att sitta här och
vara väldigt manschanuvinistik man är ju svårt om man ska arbeta med de här
männen” (Carl)
Vi kan se att arbetet med genus i kriscentrum för män bland annat syftar till att
förändra männens syn på manlighet och kvinnlighet. Utvecklingen och
förändringen kan ses som att männen socialiseras in i ny mansroll under
behandlingstiden som kan ta ett år till ett och halvt år. Detta arbetssätt kan kopplas
ihop med en teoretiska grunden för IDAP programmet utgår ifrån dels en social
inlärningsteori, dels en könsmaktsanalys. Våld mot kvinnor förstås med andra ord
som något män lär sig. En central sammanhang för mäns uppfostrande av
dominans- och våldsbeteenden är ett samhälle som på olika nivåer genomsyras av
ojämlikhet knuten till kön. Förändringsprocesserna bygger programmet på social
inlärningsteori och kognitiv beteendeterapi. Det betyder att utgångspunkten är att
tankeprocesser är av väsentlig betydelse för hur en person visar påverkan på yttre
händelser, att tankar, känslor och handlingar är kopplade till varandra (Eriksson m
fl 2006)
En av våra informanter berättar om att han i sitt arbete kan se hur många män
förändras i sin manlighet. Connells (1999) teori om att det finns en tydlig
organiserad genushierarki bekräftar detta, men att denna genushierarki är
mottaglig för förändring och ifrågasättande
Männen som är under behandling berättar om deras nya roll och hur de vågar
ifrågasätta och kritisera det sedvanliga pratet om kvinnor, alkohol etcetera,
offentligt på deras arbetsplatser som kan vara väldigt mansdominerade .
Informanten anser att det är svårt för de hjälpsökande männen att hålla kvar en
bestämd uppfattning av sin manlighet under tiden de är i behandling på
kriscentrum för män.
”Fullständig övertygad om att man inte kan behålla en stereotypbild av sin
manlighet, man blir ständig ifrågasatt. Man får dessutom tränas i att beskriva
sina positiva och negativa sidor, inre processer, får vana att uttrycka sig i ord om
sådant som var svårt att tala om. Det gör ju att du utvecklas och blir en ny typ av
man” (David)
Informanterna berättar att många män kommer till verksamheten via
rekommendationer från vänner och arbetskamrater. Detta uppfattas av
informanterna som att männen pratar om att de går på kriscentrum för män. Vi ser
här en koppling till Connells teori (1999) som menar att maskulinitet inte kan ses
som ett isolerat ämne utan som en del av en större struktur. Den hegemoniska
maskulinitet som skapas utifrån kulturella ideal och institutionella maktkollektiv
är förändrlig. Samtidigt påpekar informanterna att det är sällan den patriarkala
typen av manlighet som söker hjälp och att de väldigt sällan möter en man som
tycker att mannen har rätt att fostra sin kvinna.
”Han har redan en klar föreställning om att mannen är överordnad kvinnan.
Nästa steg är ju då hur man ska förhålla sig till kvinnor som inte finner sig i att
vara underordnad, ska man slå henne eller tillrättavisa henne? Hur ska det gå
till? Har man inte problem finns det ju inte anledning att söka” (David)
36
På frågan om det finns en manlig eller kvinnlig syn på våldet i nära relationer
pratar informanterna på kriscentrum för män om att det självklart är skillnader i
att utsätta någon för våld eller att själv bli utsatt för våld. Informanterna berättar
att man arbetar med männens upplevelser av situationen och även om våldet
handlar om makt och kontroll. I samtalen med männen kommer det fram att de
upplever en känsla av vanmakt och ser sig själv som ett offer för
omständigheterna.
Margaretha Hydéns forskningsprojekt och avhandling, Misshandel inom
äktenskapet, beskriver också både kvinnans och mannens perspektiv vid våld i
nära relationer. Hon finner också likheter och olikheter i uppfattningen och
upplevelsen av våldet. I avhandlingen finner Hydén att männen tillskriver kvinnan
all makt. För att få kontroll över sitt eget liv måste han först få kontroll över
hennes (Hyden, 1995).
Det finns ofta en rationalisering och ett försvar i användandet av våld från
männens sida säger våra informanter. Det kommer fram i samtalen med de
våldsutövande männen att de känner ett underläge som de hanterar med våld.
”Inte sällan att män upplever sig själv som offer för omständigheterna. Till
exempel för kvinnor som är verbalt överlägsna, har närmre relation till barnen,
är tryggare eller har ett större socialt nätverk, blir ett upplevt underläge för
mannen. Han inbillar sig att kunna balansera detta med våldet. De flesta män
som använder våld blir ganska snart pinsamt medvetna om att det är en
verksamhet som är väldigt kortsiktig, den behöver fyllas på och upprepas för att
vara verksam” (David)
”Det är mer en vanmaktsupplevelse. Att det enda sättet är att slå mig fri, hon
pratar, hon ska göra det, det är alltid hon som bestämmer osv. denna upplevelse
är väldigt bestämd. Skulle man då fråga henne tror jag att hon skulle beskriva sin
vanmaktsupplevelse minst lika stark. Det finns inte en som är stark och en som är
svag i sådana här relationer utan ofta, inte alltid, är det två personer som
upplever stor vanmakt, frustration liksom. Den stora skillnaden är väl att hon är
väldigt rädd för våldets konsekvenser. Han går ju inte runt och är rädd på det
sättet” (Carl)
En av våra informanter på kriscentrum för kvinnor säger att det till en viss mån
kan vara så, att det finns en manlig eller kvinnlig syn. Informanten anser att det
handlar om makt och vem som har makten i familjen. Vidare säger de att de
endast har kontakt med kvinnan. Utifrån kvinnornas berättelser tolkar
informanterna det som att det är samma typ av strategi män använder sig av för att
bryta ner och kontrollera kvinnan. Det är viktigt att fokusera på handlingarna och
inte bara på mannen.
”Det sker genom isolering, hot, kränkning, nedvärderande ord. Många kvinnor
berättar om samma mönster. Allt som är viktigt för henne klipps bort, som familj
och vänner. Det handlar om makt, där mannen säger det är jag som bestämmer.
Du får inte säga ett ord” (Britt)
Informanterna säger att synen på våldets art är kopplat till kvinnan som individ
och hur hennes relationer och resurser ser ut. Vilka gränser kvinnan har och hur
hon har möjlighet att hantera sin utsatthet. De upplever inte att kvinnorna gör
37
någon större skillnad på vilken sorts våld hon har utsatts för. Informanterna säger
att våldet drabbar alla grupper av kvinnor, att det inte handlar om en vis typ
kvinnor eller kvinnlighet. Skillnaden ligger hur kvinnorna hanterar våldet och när
hon lämnar mannen. Det handlar om individen och dennes erfarenheter och
gränser.
”Jag tror inte att det är skillnad oavsett om det kränkning eller fysiskt. Jag har en
klient där mannen inte slår henne fysiskt men bara kränkningar som, du duger
inte du är sjuk och behöver hjälp/…/Det är vanligt att många kvinnor får höra att
de är sjuka. Jag tror inte att kvinnor tycker det ena våldet är värre än det andra
när de mår dåligt och söker hjälp /…/ Det handlar om mycket annat än att vara
kvinna. Kvinnan kan vara högutbildad, mycket respekterad och till och med chef
men har stannat och accepterat våldet länge” (Britt)
”Ibland räcker det med hot och kvinnan lämnar mannen. En annan kvinna kan
stanna tills mannen nästan slår ihjäl henne” (Anna)
Informanterna på kriscentrum för män pratar om att det finns svårigheter för
männen som utövar våld att definiera vad våld är.
”Jag tycker att många män kan uppfatta att de inte har varit våldsamma
överhuvudtaget då de inte har använt fysiskt våld”. (Carl)
”Man har inte slagit men utövat våld genom att vara så arg, kränkande eller
hotfullt. Ex eget självmord om du lämnar mig. Vilket gör att hon är då begränsad
i sitt liv och måste vidta mått och steg för att annars bryter han samman och blir
vansinnig och hotar”. (David)
Informanterna arbetar mycket med att förtydliga de olika definitionerna som finns
av våld och på så sätt klargöra för männen som kommer hit vad som anses vara
våld. Under den första tiden av behandlingen arbetar man just med dessa frågor.
Man ställer frågor kring våldshändelserna och exemplifierar olika våldsformer
och maktutövande för att männen ska förstå att det finns fler våldsformer än just
fysiskt våld.
”Vi är ganska tjatiga med att lyfta de här andra våldssätten. De som börjar hos
oss ska skriva på ett icke våld kontrakt, vi utreder honom i början och går igenom
definitioner på våldsamt beteende”( David)
”Och att få honom att förstå att det är därför hon har lämnat dig, hon säger ju att
du har knäckt henne sakta men säkert. Att få honom att förstå att det är våldsamt
att göra så, det är en del av jobbet. Definitivt är det en del av vår undervisning
”(Carl)
En av informanterna menar att det överordnade syftet med dessa verksamheter är
att få män att sluta slå samt att få män att ta ansvar för sitt våld. Männen kan inte
fortsätta hävda att de slår i självförsvar då det inte är ett accepterat argument i
verksamheten. Det är viktigt att hela tiden peka på att mannen i alla situationer är
ansvarig för sitt våldsutövande.
”Att inte bara här på stället ta ansvar för våldet. Även inför sin partner. Att man
inte fortsätter att säga att man slår i självförsvar. Att man så att säga bara
38
försvarade sig mot denna verbala amazon som sågade honom längs fotknölarna”
(David)
Män måste bli ansvariga för sitt våld, man kan inte komma hit och tycka att man
har haft en taskig barndom. Du har slagit, det är du ansvarig för”( Carl)
Inom kriscentrum för män kan vi se att det finns en fokus på att arbeta med de
våldsutövande männen och deras ansvarskänsla för det våld de har utövat. vi
tycker detta kan knytas till ”alternativ till vold” ATV:s teoretiska perspektiv på
våld. Här gäller det att mannen kommer närmare sitt eget våldutövande och han
måste relatera till våldet som ett problem och verklig händelse och ta sitt ansvar
för handlingen. ( Eriksson m fl, 2006)
Frågan om varför kvinnan väljer att stanna kvar inom hos den våldsamma mannen
kan besvaras genom den så kallade normaliseringsprocessen. Denna process kan
beskrivas som om att våldet gradvis normaliseras både för den som misshandlar
och den som misshandlas. Kvinnans gränser för vad som är acceptabelt suddas
gradvis ut och våldssituationen upplevs tillslut som normal. Mannens dominans
över hennes känsloliv leder till att alla upplevelser sker i förhållande till mannen.
Det känslomässiga beroende som skapas förstärks av att våldet växlar med det
faktum att mannen ibland är varm och kärleksfull. Både våld och kärlek kommer
från den person som dominerar hennes liv. Genom att kvinnan anpassar sig till
våldet normaliseras det också (Larsson, 2003). Vi anser detta kan också förklara
varför de våldutsatta kvinnorna försvarar mannens våldshandling när de söker
hjälp. Informanterna på kriscentrum för kvinnor tycker att det är viktigt att ställa
frågor för att väcka funderingar kring våldshandlingen och ifrågasätta.
”Männen säger jag visste inte vad jag gjorde, jag tappade kontrollen. Kvinnorna
tror på mannen och säger att han ångrar sig, han tappade kontrollen. Då frågar
jag köper du den förklaringen? Jag frågar tappar han kontrollen på gatan eller
på jobbet? Frågan är varför han väljer personen, han väljer plats och kan han
välja de delarna då har Han inte tappat kontrollen, utan han vet precis vad han
gör /…/ Jag brukar t.ex. säga till kvinnorna om din man slår någon på gatan, vad
händer då? Det är allvarligt och fel säger kvinnorna. Då säger jag att det är på
samma sätt även om det sker mellan fyra väggar. Han ska inte röra dig på det
sättet ”(Britt)
39
6 SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION
Mäns våld mot kvinnor sågs förr i stor utsträckning som en privat angelägenhet,
men idag ses det mer och mer som ett samhällsproblem. I och med detta har också
samhället engagerat sig i, utvecklat metoder och åtgärder för att komma till rätta
med problemet. Det är många olika organ i samhället som har till uppgift att
genomföra detta, bland annat kriscentrum för kvinnor respektive män. Vårt
intresse och vår fokus för denna uppsats ligger just i de insatser som tillhandahålls
av de olika verksamheterna i samhället, och då speciellt de insatser som
kriscentrum för kvinnor respektive män bidrar med. Vi vill belysa vilka insatser
som görs, vad de syftar till samt undersöka hur dessa insatser kan ses i relation till
varandra och om möjligt till andra insatser i samhället. Då problemet med mäns
våld mot kvinnor är något som sker mellan en man och en kvinna ser vi det som
ofrånkomligt att även se till genusaspekten. Om den behandlas i de två
verksamheter som vi fokuserat på och i så fall hur.
Då vi hade en viss vetskap om kriscentrum för kvinnor sedan innan men inte för
män, var vi också intresserade av att jämföra de två verksamheternas insatser.
Detta fann vi vara svårt då vi under arbetets gång insett att de verksamhetsmässigt
är väldigt olika trots namnen, kriscentrum för kvinnor och kriscentrum för män.
Dessa skillnader avspeglar sig till största del i målgrupp och syftet med insatserna.
Kriscentrum för kvinnor är mer snäva och specialiserade i sin verksamhet. De
inriktar sig på kvinnliga brottsoffer, det vill säga kvinnor som blivit utsatta för
våld i nära relationer. Kriscentrum för män är mer generella i verksamheten då de
riktar sig till män som allmänt befinner sig i personlig kris. Denna målgrupp
inkluderar män som utsätter sin partner för våld.
Denna skillnad tycker vi avspeglas i de insatser som finns i respektive
verksamhet. En viktig skillnad i verksamheternas insatser är att kriscentrum för
kvinnor även har skyddat boende för de kvinnor som har behov av det, samt att de
har en barnverksamhet där även barnen får stöd och hjälp.
Vad gäller insatserna så tycker vi att själva syftet med insatserna skiljer sig till en
del. Vi uppfattar att kriscentrum för män mer arbetar med att få männen att
ifrågasätta och förändra sig själva som män. Kriscentrum för kvinnor upplever vi
vara mer fokuserade på att hjälpa kvinnorna i den direkta krissituationen. Att
hjälpa dem med praktiska och juridiska frågor och ge dem skydd. Att få dem att
fokusera på att de är brottsoffer, kommer före fokus på deras roll som kvinna.
Att kriscentrum för kvinnor lägger största fokus på kvinnans roll som brottsoffer
ser vi som positivt då vi liksom kriscentrum för kvinnor anser att det är av största
vikt att befria kvinnan från skuldkänslor. Att befrias från skuldkänslor tror vi är
grunden för att hon ska kunna bearbeta de känslor och tankar, resulterade av
våldet i relationen. Ett problem som vi tror kan riskera komma ur detta är att ett
allt för stort fokus på själva offeraspekten, kan leda till att kvinnan passiviseras
och inte förmår att ta tag i sitt liv själv.
När det gäller genusaspekten och hur denna tar sig form i de olika verksamheter vi
tittat på under arbetets gång finner vi att alla har någon form av
könsmaktstänkande, men att fokus kring detta varierar. Till exempel utgår
kriminalvårdens IDAP program från dels en social inlärningsteori, dels en
40
könsmaktsanalys. Norska ATV ser våld i nära relationer främst som ett
könsrelaterat problem, då män står för största delen av våldet som utövas i
samhället. De påpekar också att detta våld måste sättas i relation till
maktrelationer mellan könen i samhället.
Vi har som tidigare nämnts, definierat våld i nära relationer som det våld som
förekommer mellan en man och en kvinna i nära relation. För oss är det
ofrånkomligt att genusaspekten måste beaktas då interventionerna i
verksamheterna riktar sig mot ett fenomen som i vårt fall sker uteslutande mellan
en man och en kvinna.
Kriscentrum för män tycker vi har en tydlig genusaspekt i sitt arbete, vilket
framkommer i deras arbetsmetoder. De resonerar och diskuterar med klienterna
både utifrån männens perspektiv och utifrån kvinnornas perspektiv i samband med
behandlingen. I samtal med klienterna diskuteras ämnen som jämställdhet,
manligt beteende, mäns föreställningar om kvinnlighet etcetera. Vår uppfattning
är att det på kriscentrum för män finns en tro på att det går att förändra klienternas
uppfattning om manligt och kvinnligt. Vi kopplar detta till Connells teorier om
skapandet av maskulinitet. Vi ser utifrån denna teori kriscentrum för män som ett
institutionellt maktkollektiv som kan påverka skapandet av en ny mansroll eller
maskulinitet. Att arbeta för att skapa en alternativ manlighet ser vi som en viktig
aspekt i arbetet mot våld i nära relationer. Dels är detta viktigt för att få männen
att ta ansvar för våldet och att förstå att de kan förändras.
Kriscentrum för kvinnor resonerar nästan uteslutande ifrån kvinnornas
krissituation och inte utifrån ett genusperspektiv. Detta är enligt vår uppfattning
förståeligt då deras klienter befinner sig i en annan situation än vad kriscentrum
för mäns klienter gör. Det vill säga att kvinnorna befinner sig i en akut situation
exempelvis en flyktsituation. I och med detta ifrågasätter vi om kvinnan verkligen
kan ha nytta av att diskutera könsroller och genus i sin situation som våldsutsatt
kvinna. Enligt kriscentrum för kvinnor och enligt vår uppfattning finns det andra
behov som är viktigare och går före. Att som tidigare nämnts, hjälpa kvinnorna i
den direkta krissituationen, med praktiska och juridiska frågor och ge dem skydd,
samt att fokusera på att de är brottsoffer. Detta är viktigare än att lägga fokus på
deras roll som kvinna. Självklart anser vi att det är viktigt att förstärka kvinnan i
sig själv och att diskutera genus, jämställdhet och könsroller, men detta tror vi inte
kan ske förrän hon har haft möjlighet att bearbeta krisen.
Även om informanterna uppger att de inte arbetar efter någon speciell utformad
metod eller teori, arbetar båda verksamheterna på liknande sätt med klienterna.
Båda verksamheterna utgår ifrån klientens krissituation och de individuella behov
detta medför. Rent konkret erbjuder båda verksamheterna både enskild
samtalsrådgivning och gruppsamtal, vilket är kostnadsfritt för klienterna. Båda
verksamheterna bedriver också utåtriktat arbete i form av föreläsningar med mera
och agerar som kunskapscentrum. Alla våra informanter upplever att de är nöjda
med arbetssättet och de insatser de kan erbjuda.
Det informanterna upplevde som otillräckligt i insatserna var för kriscentrum för
män att de på grund av personalbrist ibland tvingades låta männen vänta för att få
tid. De resonerade kring uppgiften som kriscentrum, att kunna ta emot män i
kriser och hur detta stämde illa överens med väntetider. Detta förstår vi och håller
med om att det är en brist, men vi ser inte att det är en brist som kriscentrum för
41
män kan ta på sig skulden för, då det handlar om resurser. Enligt vår uppfattning
av verksamheten är att den är till stor nytta i samhället. Därför tycker vi att det
borde satsas mer pengar från kommun till verksamheten. Detta då det krävs mer
utåtriktat arbete och marknadsföring av verksamheten, vilket också tas upp av
informanterna. Att vi ser kriscentrum för män som så viktig är för att vi anser att
det är männen som slår som utgör problemet. Det vill säga att det är de som ska
förändras, och för detta krävs det resurser som kriscentrum för män.
Det finns endast tre stycken kriscentrum för kvinnor i Sverige vilket vi tycker är
beklagligt. Visserligen finns det många kvinnojourer men vi anser, liksom
informanterna på kriscentrum för kvinnor att det behövs professionell hjälp till de
våldsutsatta kvinnorna. Våra informanter tycker att det behövs flera kriscentrum
för kvinnor som arbetar på liknande sätt och som är kostnadsfria. Vi tycker att en
utökning av sådana verksamheter, visar på att samhället tar våldet på större allvar
eftersom det då är en kommunalangelägenhet och inte någon ideell verksamhet.
Vi håller också med våra informanter på kriscentrum för kvinnor om att det är
viktigt med personal som har rätt kompetens. Detta då denna yrkesgrupp möter
våldsutsatta kvinnor, vilket gör att de behöver ha en gedigen kunskap inom
området. Denna kunskap bör enligt informanterna specialiseras då de anser att de
utbildningar som finns tillgängliga inte nödvändigtvis är tillräckliga i arbetet med
våldsutsatta kvinnor. De tar som exempel upp socialtjänstens roll i arbetet med
våldsutsatta kvinnor. Trots att de samma utbildningsbakgrund som de
professionella på kriscentrum för kvinnor har de olika yrkesroller. Detta kan leda
till att de ser olika på kvinnans hjälpbehov. Socialtjänsten har en utredande och
bedömande roll medan kriscentrum för kvinnor inte arbetar på det sättet, vilket de
ser som en fördel för den hjälpsökande kvinnans del. Utifrån detta resonemang
anser vi att en specialiserad utbildning kan vara till nytta. Den bör i så fall
inkluderas i all utbildning som riktas mot de yrkesgrupper som kan komma i
kontakt med våldsutsatta kvinnor i sitt dagliga arbete.
Att verksamheterna utgår ifrån klientens behov och situation anser vi vara en bra
grund då det enligt vår uppfattning inte finns några sociala problem som endast
kan bearbetas och förändras utifrån en enda teori eller modell. En nackdel med att
inte ha någon tydligt utformad arbetsmodell är att det är svårt att bedöma vad som
egentligen görs i verksamheten och vad det ska syfta till.Detta leder också till att
utvärderingar och dokumentation blir svåra att genomföra, vilket också påpekas
av kriscentrum för män. Att de inte kunnat utvärderas beror också till stor del att
det inte avsatts några resurser för detta när verksamheten startades.
Vår uppfattning är att det i socialt arbete kan uppstå svårigheter med att
genomföra utvärderingar då det är svårt att mäta sociala fenomen. Därför tycker vi
att man kan se till andra aspekter för att undersöka om verksamheten når sina mål.
Kriscentrum för män uppger att deras klienter utåt sett står för att de går på
kriscentrum och även rekommenderar andra att gå dit. Detta ser vi som ett
alternativt sätt till utvärdering då det tydligt visar på att verksamheten når ut och
har effekt på klienterna.
Vi ser att det är av största vikt att myndigheter och andra organ i samhället
samarbetar kring frågor som rör mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Det finns
idag en del samverkansprojekt som syftar till att samordna sådana interventioner.
Till exempel kan som tidigare nämnts, det integrerade samarbetet inom
socialtjänstens ram innebära ett indirekt tvång för män att gå i behandling för sitt
42
våldsutövande. Annan samverkan sker bland annat mellan kriscentrum och
socialtjänsten. Även mellan kriscentrum för män och kriscentrum för kvinnor sker
ett visst samarbete även om detta till största delen bedrivs på individnivå.
Vi tror att ett samarbete dessa organisationer emellan, på olika sätt kan bidra till
att effektivisera arbetet mot våld i nära relationer. Dessa tankar har vi under
arbetets gång fått bekräftade genom olika rapporter och annan litteratur som
behandlar interventioner riktade att motverka våld i nära relationer. Vi anser också
att det är viktigt med samarbete verksamheterna emellan eftersom det kan bidra
med olika teorier och förklaringsmodeller vilket ger ett bredare perspektiv och en
kombination av förstålelser. Det är viktigt att komma ihåg att det inte finns en
enda förklaringsmodell till varför män använder våld i nära relationer, därför
behövs det samarbete och flera olika typer av insatser.
Det finns dock en del hinder i att denna form av samarbete ska kunna fungera.
Informanterna på kriscentrum för män uppger att de skulle vilja ha ett tätare
samarbete med kriscentrum för kvinnor i behandlingssyfte men att detta kan vara
svårt, då det inte är säkert att mannen och kvinnan går i behandling samtidigt. Att
också kunna utveckla det kliniska arbetet genom att stå till förfogande för
varandra. De framhåller vikten av detta då det enligt deras mening är lätt att bli
hemmablind om du endast arbetar utifrån antingen männens eller kvinnornas
perspektiv. En annan faktor som kan försvåra samarbetet är det återkommande
problemet att synen på våldet ibland kan vara olika, i olika verksamheter och
myndigheter. Att synen på våldet är samma inom alla verksamheterna ser vi som
centralt för att ett samarbete ska kunna ske. Detta innebär enligt våra tankar inte
att det endast ska förekomma en förklaringsmodell eller en metod för att komma
till rätta med problemet. Det vi ser som viktigt, är att synen på vem det är som bär
ansvaret för våldshandlingarna är densamma i alla verksamheterna. Den som
utövar våldet är också ansvarig för våldet.
Förutom direkta insatser ser vi också vikten i det så kallade förebyggande arbetet.
Alla våra informanter är överens om att detta arbete kräver olika former av
resurser. En viktig del som återkommer i informanternas svar är vikten av
information ut i samhället om våldet. Det förebyggande arbetet bör ske tidigt och
vara kontinuerligt, till exempel i skolor och på fritidsgårdar. Detta instämmer vi
med, då vi tror att attityder och förhållningssätt kan påverkas redan på ett tidigt
stadium. Informanterna på kriscentrum för män ser på sin verksamhet som delvis
förebyggande då de anser att de deras arbete kan förhindra att deras klienter
utövar våld och att förhindra våld i kommande relationer.
Överlag tycker vi att insatserna för män som utövar våld är mer strukturerade och
definitiva. De insatser som finns för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer
har under lång tid och till stor del vilat hos ideella organisationer. Vi ser att det är
av största vikt att insatser för både männen och kvinnorna sker i en professionell
miljö och utan onödiga dröjsmål. Vi anser att kriscentrum för kvinnor och
kriscentrum för män är två verksamheter som gör ett imponerande arbete trots de
begränsningar i resurstillgångar och de svårigheter som finns i samarbetet med
andra verksamheter. Vi anser också att det är viktigt att frågan om mäns våld mot
kvinnor fortsätter att diskuteras och att alla i samhället tar sin del av ansvaret för
den. Eller som en av informanterna på kriscentrum för män säger;
När det gäller kvinnomisshandel har ju traditionellt frågan ägts av kvinnan så att
säga. Jag har inga problem med detta och har full respekt för detta, då inte män
43
varit intresserade av att ta tag i frågan. Men jag har problem med att män inte tar
till sig av att vi av samma kön, ägnar oss av sådan utsträckning av våld att det är
ett folkhälsoproblem /…/ Alla bör ta ansvar för sina tillkortakommanden (David)
44
REFERENSER
Brottsförebyggande Rådet (1997) Våld mot kvinnor. Rapport 1997:2
Brottsförebyggande Rådet (2001) Mäns våld mot kvinnor i nära relationer
Rapport 2001:11
Brottsförebyggande Rådet (2002) Att förebygga våld mot kvinnor i nära
relationer. Rapport 2002:8
Connell, R W (1999) Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos AB.
Ekbrand, H (2006) Separationer och mäns våld mot kvinnor. Göterborg:
Göterborgs Universitet
Eliasson, M (1997), Mäns våld mot kvinnor, Stockholm, Natur och Kultur
Eliasson, P (2000) Män, kvinnor och våld. Stockholm: Carlsson
Frick, A (2006) Verksamhetsberättelse, Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och
deras barn i Malmö
Giddens, A (2001) Sociologi. Lund: Studentlitteratur.
Hellström, L (2005), Anvisningar för skrivande studenter, Handfast handledning
för studenter som skriver rapporter och examensarbeten, Malmö högskola: Hälsa
och Samhälle
Holmberg, C & Bender, C (1998) Våld mot kvinnor – män i kris. En kartläggning
av verksamheten på sju kvinnojourer och tre mansjourer. Socialstyrelsen rapport
1998:6. Stockholm: Socialstyrelsen.
Hydén, M (1995), Kvinnomisshandel inom äktenskapet, Mellan det omöjliga och
det möjliga, Stockholm, Liber utbildning
Jansson, J & Åbom, A (red) (2005) Män och våld. Edita Västra Aros
Kvale, S (1997), Den kvalitativa forskningsintervjun, Lund: Studentlitteratur
Larsson, E (2003) Närhet som gör ont: om våld mot närstående. Stockholm:
Brottofferjourernas Riksförbund
Lundgren, E, Heimer, G, Westerstrand, J, Kalliokoski, A-M, (2001), Slagen Dam,
Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning, Fritzes
Offentliga Publikationer, Stockholm
Näringsdepartementet (2006) Mäns våldsutövande- barns upplevelser.
Stockholm: Näringsdepartementet
Patel, R & Davidson, B (2003) Forskningmetodikens grunder, att planera,
genomföra och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur
45
Statens offentliga utredningar, SOU 1995:60, Kvinnofrid, Fritzes Offentliga
Publikationer, Stockholm 1995
Statens offentliga utredningar, SOU 2004:121, Slag i Luften, En utredning om
myndigheter, mansvåld och makt, Fritzes Offentliga Publikationer, Stockholm
2004
Statens offentliga utredningar, SOU 2005:66, Makt att forma samhället och sitt
eget liv: Jämställdhetspolitiken mot nya mål: slutbetänkande av
jämställdhetspolitiska utredningen, Fritzes Offentliga Publikationer, Stockholm
2005
Statens offentliga utredningar, SOU 2006:65 Att ta ansvar för sina insatser.
Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor, Fritzes Offentliga Publikationer,
Stockholm 2006
Sjölander, O (2006) Verksamhetsberättelse, Kriscentrum för män i Malmö
Socialdepartementet (2006) Prop. 2006/07:38 Socialtjänstens stöd till våldsutsatta
kvinnor. Stockholm: Socialdepartementet
Stigendahl, M (2002) Den goda socialvetenskapen. Lund: Studentlitteratur
Svensson, P-G, & Starrin, B (red) (1996) Kvalitativa studier i teori och praktik,
Lund: Studentlitteratur
Övriga referenser
www.boj.se
www.krisjourgoteborg.se
www.kvinnojour.com
www.malmo.se/kriscentrum
www.mansjouren.nu
www.regeringen.se/sb/d/3208
www.rikskriscentraforman.se
www.roks.se
www.stockholmstad.se
www.vansterpartiet.se/PUB_KvinnoFemin/23185.cs
46
BILAGA
Frågor till intervju
 Hur går det till när en kvinna/man söker hjälp hos er?
 Vad kan ni erbjuda de hjälpsökande kvinnorna/männen?
 Vilken typ av utbildning har de som arbetar här?
 Arbetar ni utifrån någon särskild metod, ex behandlingsmetod, perspektiv,
(riktlinjer)
 Vilka svårigheter finns det med metoden? Vilka är fördelarna?
 Hur ser ni på er verksamhet och de insatser som finns tillgängliga? Ex, vad
fungerar bra? Vad kan göras bättre? Vad saknas när det gäller insatser?
 Samarbetar ni med andra kris centrum för kvinnor/män?
 Hur ser samarbetet ut med andra myndigheter? Ex, socialtjänst, polis, etc.?
 Hur kan man jobba med förebyggande arbete mot våld i nära relationer?




Hur arbetar ni med mans respektive kvinnosynen, jämställdhet
Anser ni att det finns en manlig och kvinnlig syn på våld i nära relationen?
Gör männen/kvinnorna skillnad på våld? Ex fysiskt, psykiskt våld
Kan man prata om att det finns en vis typ av män/kvinnor eller
manlighet/kvinnlighet som är svårare eller lättare att arbeta med i
behandlingsarbetet?
 Upplever ni att klienterna får en förändrad syn på sin manlighet/
kvinnlighet utifrån det stöd/ behandling de fått hos er? Hur märks
skillnaden?
47
48