FÖRORD
Vi börjar med att tacka varandra för att vi har lyckats, mot alla odds, att
genomföra detta arbete. Vi tackar våra familjer som fått stå ut med oss, kursare
som givit oss uppmuntrande ord när det varit som tyngst, Lars Plantins glada
tillrop, hjälp och tips. Till sist vill vi ge ett stort tack till vår handledare Ingela
Kolfjord för all hjälp under arbetets gång.
Malmö maj, 2004
Cecilia Bramstång och Katarina Lundqvist
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING
Syfte
Frågor
Metod och urval
Källkritik
Etiska övervägande
Disposition
Tidigare forskning och litteraturpresentation
Bakgrund
Våld/misshandel
Myter om kvinnomisshandel
3
4
4
4
5
5
5
5
7
8
9
FÖRKLARINGSMODELLER
Individorienterade förklaringsmodeller
Sociologiska förklaringsmodeller
Socialpsykologiska förklaringsmodeller
10
11
12
14
RESULTATREDOVISNING
Handlingsprogram
Bakgrund till handlingsprogrammet
Målsättning för handlingsprogram
Kriscentrum för män
Metod och arbetssätt
Besök på kriscentrum för män
15
15
16
17
18
18
19
REFLEKTIONER
Arbetssätt Kriscentrum för män
Tema i behandlingen
Utsatt för våld/motvåld
Jämställdhet
Samverkan handlingsprogram
Fördelar och nackdelar
Utvärdering
Män i kris – kvinnligt stöd
20
20
22
23
24
24
25
26
27
SLUTKOMMENTAR
29
REFERENSER
31
BILAGOR
34
2
INLEDNING
Marcella Ahlberg blev 15 år. Den 8 maj 2004 knivmördades hon av sin 22-årige
ex-pojkvän i Malmö sedan hon hållits som gisslan i tre skräckfyllda timmar. De
hade inlett ett förhållande redan när hon var 13 år. Hennes föräldrar hade då
reagerat och anmält mannen för sexuellt utnyttjande av minderårig. Anmälan
ledde emellertid inte till någon åtgärd från samhällets sida. Veckan innan expojkvännen tog hennes liv hade han hotat att döda henne. Han hade vid ett flertal
tillfällen slagit henne men utan att hon gjort anmälan. Ex-pojkvännen var instämd
till en huvudförhandling om grov misshandel samma vecka som han dödade
henne. Han var misstänkt för att ha stuckit en sax i magen och huvudet på en
granne till Marcella. Detta hade skett i samband med att hon gjorde slut sommaren
2003.
Marcella är givetvis inte den första flickan/kvinnan som blir mördad av sin expojkvän och inte heller den sista. För Marcella kan vi inte göra så mycket mer än
att komma ihåg henne och vad hon utsattes för. Vad vi kan, bör och ska göra är
emellertid att på bred front föra en diskussion kring problemet med mäns våld mot
kvinnor. För ex-pojkvännen väntar rättegång, dom och straff. Eventuellt får han
någon form av behandling, men hur dessa insatser ser ut vet vi inte (Ystads
Allehanda, 2004 10, 11, 12 maj, Aftonbladet, 2004 11maj Sydsvenska Dagbladet,
2004 9, 10, 11 maj).
Vi har valt att fördjupa oss i problemet mäns våld mot kvinnor, med avsikt att
undersöka vilka insatser som riktas till män som kränker och misshandlar kvinnor
i nära relationer i Malmö stad. Media och litteratur på området förmedlar en bild
av att den här typen av våldsbrott ökar. Om våldet mot kvinnor verkligen ökar
eller om det handlar om att toleransen har minskat eller att anmälningsbenägenheten har ökat är svårt att belägga.
Vi har genom massmedia bildat oss en uppfattning om vilken hjälp kvinnor kan få
hos till exempel kvinnojourer. Under kursen i socialpedagogiskt arbete med
grupper och familjer kom vi i kontakt med Maskrosens arbete i Malmö1. Deras
program för barn var från början inriktat mot fall där vårdnadshavarna har ett
kemiskt missbruk. Det visade sig dock att det fanns många fler barn som var i
behov av detta program. Det är inte enbart barn i familjer med kemiskt beroende
som behöver stöd och hjälp från verksamheter som Maskrosen. I alla
socialgrupper i samhället finns barn, som till exempel utsätts för våld och/eller
bevittnar våld inom familjen. När det gäller männen vet vi att de kan bli dömda
för sina våldshandlingar. En av oss är timanställd inom kriminalvården i Malmö,
på en öppen anstalt, och har där kommit i kontakt med flera av dessa män. På just
denna anstalt finns ingen behandling som riktar sig till män som misshandlar och
kränker kvinnor. Däremot vet vi att det finns ett öppenvårdsprogram inom
frivården, Fredman, som har en sådan inriktning.
Maskrosen är ett pedagogiskt stöd - och utbildningsprogram för barn till kemiskt beroende
föräldrar. Detta program är samanställt av Broberg, J (1994), och används i Malmö stad.
1
3
Syfte
Syftet med uppsatsen är att göra en teorigenomgång som ger läsaren kunskap om
fenomenet kvinnomisshandel, samt gör det möjligt för oss att beskriva och
reflektera över de insatser som riktar sig till män som misshandlar och kränker
kvinnor i Malmö stad.
Frågor
Vilka insatser riktar sig till männen för att bryta deras våldsbeteende i Malmö stad
och hur ser insatserna ut?
Hur ser de teoretiska förklaringsmodellerna ut relaterat till kvinnomisshandel?
Metod och urval
Arbetet har en deskriptiv ansats (Wallén, 1996, Kvale, 1997). Insamlingen av
materialet skedde med utgångspunkt från våra frågor. Genom litteraturstudier har
vi funnit framförallt tre olika förklaringsmodeller som tolkar orsaker till mäns
våld mot kvinnor. Vi har också läst litteratur om genus för en djupare förståelse av
problematiken. Förklaringsmodellerna har använts vid granskningen av det
empiriska materialet bestående av: Handlingsprogram för insatser vid våld mot
kvinnor i Malmö
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF) och
Kriscentrum för män i Malmö (Sjölander, 2004). Det vi belyser i analysen har
framkommit vid genomläsning av det empiriska materialet och knutits till
förklaringsmodellerna.
I en kvalitativ undersökning kan man inte skatta tillförlitligheten i siffror. Under
arbetets gång får man istället fråga sig: undersöker vi det vi avser att undersöka –
hur förhåller det sig med validiteten (Wallén, 1996)? Vår undersökning gäller
Malmö stad och de insatser som riktar sig till män som använder våld i nära
relationer. Reliabiliteten i denna undersökning är svår att mäta, för det som
undersöks är föränderligt.
När diskussionerna startade angående arbetet hade vi kännedom om
behandlingsprogrammet Fredman, som nämnts ett program inom frivården för
män som använder våld i nära relationer. Vi tog del av en uppsats som är skriven
om verksamheten (Heurlin, 2000). Där efterlyses fler insatser som riktar sig till
män som utövar våld i nära relationer och som ligger utanför kriminalvården. Vi
tog kontakt med Malmö stad och då framkom det att ett Kriscentrum för män
finns. Tanken var att göra en jämförelse mellan dessa behandlingsprogram. Redan
på ett tidigt stadium i arbetet fick vi kännedom om att Fredman skulle läggas ned
och att man inte hade någon utvärdering. Under våren 2004 skulle de sista
grupperna vara igång. Fredman skulle ersättas med ett nationellt evidensbaserat
program. Med anledning av nedläggningen har vi valt att inte göra någon
jämförelse eller att belysa Fredmans program närmare.
Den insats som återstod att undersöka var Kriscentrum för män. Genom e-post
fick vi tillgång till deras verksamhetsrapport för 2003. Det framkom att
Kriscentrum för män var en del av ett Handlingsprogram för insatser vid våld mot
kvinnor antaget av Malmö kommunfullmäktige den 18 november 1999
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF).
4
I e-mail till Kriscentrum för män ställde vi frågan om det fanns möjlighet att
komma på ett besök för att göra en intervju. Vi fick svaret att de inte hade tid med
enskilda besök eftersom det var så många som ville komma. Vi var däremot
välkomna att göra ett gruppstudiebesök, vilket vi tackade ja till. Besöket blev
dock inte något gruppstudiebesök då de andra lämnat återbud. Det blev istället ett
oförberett samtal mellan oss och två ur personalgruppen. Samtalet tydliggjorde
verksamhetsrapporten som vi hade läst innan besöket och vi fick informationsblad
om våld och teman som man arbetar utifrån under behandlingen inom
verksamheten.
Vi har genom e-post varit i kontakt med riksorganisationen professionella
Kriscentra för män i Sverige.
Genom e-post har kontakt skapats med samordnaren för Handlingsprogram för
insatser vid våld mot kvinnor i Malmö.
Källkritik
Det finns ingen utvärdering av de insatser som bedrivs för män som brukar våld
mot kvinnor i nära relationer. Det som skrivits om dessa verksamheter är gjorda
av män som arbetar i dem. Ett exempel är Per Eliassons (2000) skrift Män kvinnor
och våld. Att förstå och förändra våldsamt beteende.
Etiska överväganden
Vi har valt att inte göra några intervjuer med män som genomgått behandling och
vi hade inte planerat någon personalintervju. Tanken var att basera studien på
insamlat sekundärt material. Vårt gruppstudiebesök kom att bli en ostrukturerad
intervju. Vi har som de etiska reglerna talar om
(http://www.hsfr.se/Kultur%20och%20samhalle/etikregler.htm) givit information
till de vi intervjuade om, att detta är en c-uppsats som skrivs och publiceras på
Malmö högskola, Hälsa och samhälle. Kriscentrum för män skall få ta del av
uppsatsen när den är klar. Vi har fått vårt arbete godkänt av etiska rådet vid
Malmö högskola, Hälsa samhälle.
Disposition
Vi kommer att presentera tidigare forskning om mäns våld mot kvinnor i nära
relationer. Den valbara fördjupningskursen i socialt arbete med inriktning på
genus påverkade vårt val av ämne. Genom kursen fick vi litteraturtips. Vi kommer
att lämna en kort beskrivning av de olika behandlingsmodellernas framväxt i olika
länder. Därefter behandlas teoridelen med de olika förklaringsmodellerna, följt av
en presentation av resultaten från det empiriska materialet, en analys och till sist
våra slutkommentarer.
Tidigare forskning och litteraturpresentation
Hur kan man förstå våld mot kvinnor i nära relationer? Vad som framgår av
Slagen dam (Lundgren, 2001) är att det inte handlar om några få personer eller
särskilda grupper av män som slår kvinnor. Problemet är mycket större än så. I
Sverige är det varje år tiotusentals män som brukar fysiskt våld mot sin kvinnliga
partner (Eliasson, 2003). Det är ett dolt våld, sker oftast i hemmet och utövas av
5
en man som kvinnan har en nära relation till. Våldet pågår i det tysta och skyddas
av respekten för privatlivet (Eliasson, 1997). Det är ett globalt problem som
existerar i alla samhällen, i alla sociala klasser och i alla etniska grupper
(Johansson, 2003). Kolfjord (2003) har belyst frågan. Våldsproblematiken
existerar på ett eller annat sätt bland de informanter som är med i Kolfjords studie
om kvinnor i kriminalitet. De har blivit utsatta för våld i nära relationer, men även
själva utövat våld. Våldet existerar i alla samhällssystem till exempel: i skolan, på
arbetsplatser, på gatan och i hemmet .
Kriscentrum för män i Malmö tipsade om Isdal m fl (2001) som i boken Barn som
ser pappa slå, beskriver ett behandlingsprogram med alternativ till våld (ATV). I
Isdals bok Meningen med våld (2001) behandlas våldet från många olika
synvinklar. Det är Isdals erfarenheter av våld som han fått genom det
behandlingsprogram (ATV) som bedrivits i Oslo i många år. Dessa beskrivningar
av våldet kommer att presenteras senare i arbetet. Per Elis Eliassons bok Män,
kvinnor och våld (2000) beskriver hur behandlingen är uppbyggd på
Manscentrum, ett kriscentrum för män i Stockholm, där han arbetar som rådgivare
och terapeut. Även Margareta Hydéns bok Kvinnomisshandel inom äktenskapet
(1995) tar upp våldet i relationer och hon belyser det från både ett manligt och ett
kvinnligt perspektiv.
Lundgren (2001) har i sin utredning Slagen dam undersökt våldets omfattning i
Sverige. Socialstyrelsen (1998) har gjort en jämförelse mellan Kriscentrum för
män och kriscentrum/kvinnojourer i Sverige. Mona Eliasson (1997) har gjort en
studie om våldet i relationer. Hon beskriver olika attityder till våld. Heimer (2003)
är redaktör för en sammanställning av olika artiklar om problemet våldutsatta
kvinnor. En av författarna är Jalmert, som beskriver olika förklaringsmodeller
avseende mäns våld mot kvinnor. I Rapport fem av Kriminalvårdens forskningskommitté Överlevnad och förändring, som handlar om vardagsliv och behandling
av sexualbrottsdömda på Skogomeanstalten, bidrar bl.a. Sven-Axel Månsson
(2002) med en artikel, Hur skall vi förstå det sexualiserade våldet? Eftersom
sexuellt våld är en del av det våld som män riktar mot kvinnor har vi tagit fasta på
kunskaper hämtade från Rapport fem, framförallt Månssons artikel. I rapporten
skrivs det om sexualiserade våldshandlingar. Månsson (a a) hävdar att det finns
män som reagerar med våld på kvinnors jämställdhetskrav. Männen använder
våldet som maktmedel för att återupprätta ”jämvikten” i relationen. Jämvikten
skall här förstås som männens agerande för att få tillbaka sin ställning som
överordnad. Genom att hota, slå, våldta och förgripa sig på kvinnan upprätthåller
de sin maktposition. För att kompensera för den förlorade könsmakten används
våld och den mest primitiva varianten är det sexualiserade våldet (a a). Plantin
(2000) menar att det finns män som förändrar sin maskulinitet och anpassar sig till
ett mer jämställt samhälle, medan andra män inte vill släppa taget om sina
privilegier i samhället.
Steen (2003) menar att det förekommer antaganden om kulturella skillnader
mellan svenskfödda och invandrande kvinnor och män. Detta gäller både utsatthet
för våld och förklaringar av våldets orsaker. Etnicitet används som ett samlande
begrepp för alla utomnordiskt födda kvinnor och män. Vad dessa kvinnor och
män antas ha gemensamt är traditioner där männen betraktas som kvinnornas
överhuvud. Ett antagande är att på grund av bristande språkkunskaper så isoleras
kvinnorna i hemmet. Dessutom antas deras låga utbildning göra att de inte känner
till sina lagliga rättigheter. Det antas också att kvinnorna är rädda för att förskjutas
6
av släkten och hamna i social och ekonomisk misär. Männens våldsanvändning
framställs som resultatet av en kulturkrock. De kulturellt formade antagandena om
denna grupp som olik och avvikande från det svenska framstår som problematisk.
Mycket av det som påtalats som utmärkande för denna grupp är snarare något som
de delar med majoriteten våldsutsatta kvinnor, oberoende av nationalitet. Detta
betyder inte att särskilda åtgärder inte kan behövas för gruppen av kvinnor med
invandrar bakgrund. Meningen här är att visa problemet med att skildra kvinnor
och män utifrån en geografisk avgränsning som framställs som liktydig med en
kultur. Att kulturalisera våldet är att dölja kvinnomisshandel. Risken med att
resonera på ett sådant sätt är att man upprätthåller föreställningen om att en viss
identitet skapas utifrån skillnader mellan länder. Det vill säga ett ”vi - och dom tänkande” där svenskar står för det normala och det som behöver förändras är
invandrarna (a a).
Bakgrund
De behandlingsmodeller som växte fram i USA och Canada i slutet av 1900-talet i
syfte att förändra män som utövar våld hade sitt ursprung i kvinnorörelsen
(Eliasson, 1997). Kvinnorörelsen fokuserade på våldet mot kvinnor och barn och
lyfte fram det som ett samhällsproblem, där orsakerna till våldet i första hand är
kulturella och inte individuella. Kvinnorörelsen behandlar mäns våld som ett
utryck för förtryck av kvinnor, där mannen är överordnad kvinnan. Under 1960
och 1970-talet skapade denna rörelse kvinnojourer för misshandlade kvinnor.
Kvinnorörelsen kritiserade även samhällsvetenskaperna och behandlingsprofessionernas otillfredsställande insikt om vilka konsekvenser och vilken verkan
våldet har på kvinnor och barn. Ur kvinnorörelsen växte en ny rörelse för män
fram, benämnd pro-feminism, vilken engagerade män samlades för att motverka
orättvisor och våld mot kvinnor. I detta sammanhang tillskapades mottagningar
för män, där man skulle fokusera på våldet genom att problematisera och
bekämpa det. Man insåg att det inte var tillräckligt att döma männen, eftersom
våldet fortsatte efter avtjänat fängelsestraff. Även om en tidigare relation
upphörde fortsatte männen att misshandla när de träffade en ny kvinna (Isdal m fl,
2001).
Många av de behandlingscenter som finns för män i USA bygger sin verksamhet
på traditionell terapeutisk behandling (Skjørten, 1994).
Det första behandlingscentret i Norden för män som använder våld mot kvinnor
öppnades i Oslo 1987 (Isdal m fl, 2001).
Alternativ till våld (ATV) utgör en behandlingsmottagning för våldsutövande
män. Behandlingen är frivillig och bygger på individuella - och gruppsamtal.
Verksamheten i Oslo har haft drygt tvåtusen hjälpsökande män. Den
genomsnittliga behandlingstiden för individuell behandling är ett år och för grupp
två år. I Göteborg startade ett Kriscentrum för män år 1986. De som sökte sig dit
hade framförallt skilsmässoproblem. Det visade sig under de två första åren att 36
procent av männen även hade problem med våld i sina relationer (Skjørten, 1994).
Enligt Jeff Hearn (1998) är det vanligt att män som misshandlar och utövar våld
mot kvinnor föringar betydelsen av våldet. Att kasta, dra och putta kvinnan
betraktas oftast inte som våld. Många anser att bara direkt riktade slag mot
kroppen är våld. Männen som misshandlar lägger ofta skulden på kvinnan.
7
Våld/misshandel
ATV har följande grundläggande tankar om våldet. För att kunna förstå våldet
mot kvinnor så måste man förstå att det är ett problem på flera olika nivåer. Det är
ett stort samhällsproblem, men även ett problem för den som drabbas och för den
som är förövare. ATV bygger sin behandling på följande antaganden om vad
mäns våld mot kvinnor handlar om:
Utövaren har alltid ansvar för våldet.
Våldet är ett könsproblem - det är nästan bara män som utövar våld.
Våld är ett försök att hantera en upplevelse av vanmakt.
Våld är ett aktivt försök att bemästra.
Våldet måste sättas i samband med mannens ”manlighetsprojekt”.
Våldet är farligt och en säkerhetsrisk (Isdal, 2001).
ATV ser mäns våld mot kvinnor som ett uttryck för det manliga patriarkatet.
Misshandeln är ett utryck för mannens kontroll och dominans av kvinnan men
även ett sätt för mannen att lösa sina egna problem. ATV arbetar även med att
stärka jämställdheten mellan könen och med en förändring av mansrollen
(Skjørten, 1994). Per Isdal (2001) har följande definition av våld:
”Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna
handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra
något mot sin vilja eller att avstå från att göra något den vill.” (s 34)
Isdals (a a) definition av våld är vid. Den omfattar alla slags handlingar som kan
påverka andra människor genom att handlingen vållar smärta, skrämmer eller är
kränkande. Det kan vara allt från ett kränkande ord till grov misshandel. Hur man
reagerar beror på vem man är och i vilket samanhang våldet utövas. Han delar in
de olika våldsformerna i fem undergrupper:
”Fysiskt våld är användandet av varje form av fysisk makt som, genom att den
smärtar, skadar, skrämmer och kränker, påverkar en annan människa att avstå
från något hon önskar eller att göra något mot sin vilja” (s 41). Det blir en
mångfald av handlingar, allt från att hålla fast, knuffa, skaka och nypa, till att
slå ihjäl någon. I utrymmet däremellan finns slag, sparkar och användandet av
slagvapen, stickvapen och skjutvapen. Fysiskt våld är den mest grundläggande
formen av våld, därför att det är en gärning som drabbar vår fysiska existens i
den meningen att vi konkret kan uppleva fruktan för egen skada och död. Det
fysiska hotet ligger ofta bakom andra våldsformer och medverkar till att
förstärka effekten av dessa.
”Sexuellt våld utgörs av alla handlingar som riktas mot en annan persons
sexualitet, som genom att det smärtar, skadar, skrämmer eller kränker, får
denna person att göra något mot sin vilja eller att avstå från att göra något den
vill” (s 43). Denna form av våld innefattar allt från sexuella trakasserier och
kränkningar genom att tvinga sig till sex och till det grövsta med brutala
våldtäkter och sexuell tortyr.
”Materiellt våld är alla handlingar som riktas mot ting eller föremål, som,
genom att de verkar skrämmande eller kränkande, påverkar andra att göra
något mot sin vilja eller att avstå från att göra något de vill” (s 45). Detta våld
8
kan innebära att man slår sönder möbler, dörrar eller andra inventarier i
hemmet.
”Psykiskt våld är dels att skada, skrämma eller kränka på alla sätt som inte är
direkt fysiska till sin natur, dels att styra eller dominera andra människor med
hjälp av en bakomliggande makt eller hotbild” (s 47). Isdal delar in dessa
handlingar i sju undergrupper: direkt hot, indirekt hot, degraderande och
förödmjukande beteende, kontroll, utagerande svartsjuka, isolering och
emotionellt våld. Handlingarna bör betecknas som våld, eftersom de i nära
relationer skapar ett avstånd och förstör kärleken.
”Latent våld” det vill säga en befarad risk föra att utsättas för våld styr
människors beteende. Ett exempel är att man inte vågar gå ut på kvällen
eftersom man är rädd att bli våldtagen eller nedslagen.
Den sista våldsformen Isdal tar upp är ”motvåldet”. Det betecknar den svaga
partnerns våld, riktat mot de eller dem som är förövare.
Myter om kvinnomisshandel
Widding Hedin (1997) tar upp myter om kvinnomisshandel. Hon menar att
kvinnomisshandel skiljer sig från andra typer av brott. Kvinnomisshandel,
barnmisshandel och äldremisshandel är de enda kategorier av brott där förövaren
frivilligt stannar kvar på brottsplatsen och inte förväntar sig några negativa
konsekvenser av sitt handlande. Psykisk, fysisk och sexuell misshandel har som
regel förekommit många gånger tidigare när polisen kommer till brottsplatsen.
Steen (2003) påpekar att våldshandlingarna sällan är enstaka och tillfälliga uttryck
för aggressionshandlingar. Våldet i sig förstås som en process som upprepas och
tilltar i grovhet. Widding Hedin (1997) menar att historiskt sett har fokus legat på
offren och man har diskuterat i termer som ”varför blir hon slagen” och ”varför
går hon inte”. Utifrån denna synvinkel har förövarens ansvar för sitt våldshandlande inte blivit riktat mot honom. Misshandeln har på något sätt ansetts bero
på kvinnan själv. Några exempel på myter, enligt Widding Hedin, är att
misshandlade kvinnor alltid kan gå sin väg. Men hon menar att det farligaste
tillfället är när en kvinna försöker bryta relationen med misshandlaren. En annan
myt är att misshandlaren och den misshandlade tillhör en lägre social klass, vilket
inte stämmer då misshandel förekommer i alla samhällsklasser. Att misshandlaren
förlorar kontrollen är också en myt då Widding Hedin menar att misshandlaren
oftast har full kontroll när han brukar våld. Myten att barn behöver sin pappa även
om han brukar våld stämmer inte heller. Barn tar mer skada av att leva i en
våldsam miljö än att leva utan sin pappa. Att alkohol och droger skulle vara den
avgörande orsaken till våld ser Widding Hedin (a a) också som en myt. Hennes
åsikter om myter och fördomar på området stöds av andra författare.
Att lämna mannen som misshandlar och polisanmäla honom ökar risken för
dödligt våld under de närmaste två månaderna enligt en amerikansk undersökning.
Samtidigt är det vad kvinnan bör göra för att rädda sig själv (Eliasson, 1997).
Våld mot kvinnor är ett globalt problem som existerar i alla samhällen, i alla
sociala klasser och i alla etniska grupper (Johansson, 2003). Enligt en amerikansk
artikel (R.F Marcus, B Swett/Aggression and Violent Behavior 8, 2003, 313-327)
om våld inom en relation tar man fasta på två typer av aggression som leder till
våld. Den första är känslomässig aggression, oftast utlöst av en obehaglig
9
situation. Den andra är instrumentell aggression, det vill säga att våldet är menat
att kontrollera, skrämma och dominera. Isdal (2001) anser att alkoholen inte gör
något särskilt med en person utan bara tar fram det som redan finns inom honom.
Den som blir aggressiv och våldsam under påverkan av alkohol har således redan
aggression inom sig. Enligt Isdal är alkohol och våld ett sätt att hantera känslor av
bland annat vanmakt och maktlöshet. Skammen för våldet ökar missbruket som i
sin tur leder till nytt våld. Maria Eriksson (2003) skriver att fäders våld mot
mödrar är en form av barnmisshandel. Barnet drabbas genom att bevittna våldet
och inte kunna känna sig trygg i hemmet. Våldet blir således traumatiserande för
barnet. Att barnet dessutom förbjuds att tala om våldet förvärrar upplevelsen
ytterligare.
FÖRKLARINGSMODELLER
Bör man söka orsaker, förklaringar och lösningar på problemet mäns våld mot
kvinnor på en samhälls- eller individnivå? Under senare år har det bland författare
på området och hos berörda myndigheter blivit allt vanligare att man ser
könsmaktsstrukturer som en förutsättning för mäns våld mot kvinnor (Steen,
2003). Det är en tydlig könsmaktsteoretisk utgångspunkt som dominerar
samtalsordningen i dag. Vikten av ett könsmaktsperspektiv tydliggörs i
Kvinnofridsutredningen (SOU 1995:60) och i propositionen Kvinnofrid
(1997/98:55). Att det finns en dominerande samtalsordning bland akademiker och
politiker betyder inte, enligt Steen (a a), att det saknas alternativa förklaringsanspråk. Det finns empiriskt material och teoretiska antaganden som även i dag
betraktar mäns våld mot kvinnor som en följd av individuella faktorer och
oberoende av samhälleliga villkor. Dessa röster är numera inte särskilt
hörsammade inom kunskapsfältet (a a). Det är däremot inte den könsmaktsteoretiska utgångspunkten som huvudsakligen belyses i media. Vad som snarare
anses ha ett tydligt medialt nyhetsvärde är de vetenskapliga rön som visar på
skillnader som framstår som biologiskt eller psykologiskt självklara och naturliga
(a a).
För att kunna reflektera över de insatser som riktar sig till män som misshandlar
och kränker kvinnor har vi valt följande förklaringsmodeller.
Individorienterade förklaringsmodeller som inrymmer biologiska och
psykologiska individuella faktorer, till exempel sjukligt beteende hos
förövaren.
Sociologiska förklaringsmodeller som går ut på att mäns våld mot kvinnor
har sin grund i kvinnor och mäns olika villkor och maktförhållanden.
Socialpsykologiska förklaringsmodeller med utgångspunkt i förhållandet
mellan individ och samhälle. Våld betraktas i socialpsykologiska
förklaringsmodeller som en följd av olika kommunikationsproblem.
10
Individorienterade förklaringsmodeller
En sådan förklaringsmodell kan exempelvis utgå ifrån att det föreligger ett
patologiskt fel hos mannen. Det kan vara frågan om bristande impulskontroll.
Med ett individualpsykologiskt synsätt ses mannens beteende som en ”störning”
orsakat av sjukdom eller något annat, till exempel en sexuell avvikelse.
Företeelsen knyts till den enskilde våldsutövande mannen och till en föreställning
om att våldet är enstaka avvikande händelse. I denna förklaringsmodell ligger att
våldshändelser är utövade av speciellt onormala män (Lundgren, 2001).
Biologiska och psykologiska perspektiv på våld mot kvinnor förutsätter att det är
något fel på individen, inte på samhället. Därför skulle psykologiska förklaringar
också kunna uttryckas som onormala psykiska tillstånd (Giddens, 2003). En ofta
förekommande förklaring inom psykopatologin är att män har formats till
våldsutövare av sina tidigare erfarenheter, företrädesvis i barndomen (Jalmert,
2003). Tyngdpunkten i de individuella förklaringsmodellerna ligger ofta på
individuella psykologiska eller intra psykiska faktorer. De söker orsakerna inom
individen antingen grundlagda i personligheten eller som en följd av det sociala
arvet (Steen, 2003). Tre vanligt förekommande förklaringar till våldet är att
mannen ifråga är testosteronstinn, aggressiv eller sjuk (Jalmert, 2003).
Psykologin presenterar olika förklaringsmodeller till mäns våld mot kvinnor, till
exempel traumatiska barndomsupplevelser. Det är framför allt inom kliniskt
praktiskt arbete med gärningsmän, främst gällande sexualbrott, som det
psykologiska och psykoanalytiska perspektivet på våld mot kvinnor finns.
Behandlingarna kan bestå i kognitiv terapi, beteendeterapi eller psykodynamisk
kristerapi (Steen, 2003).
Inom det medicinska området finns teorier om våldet som uttryck för medfödda
eller förvärvade fysiska avvikelser. Här förekommer förklaringar som
överproduktion av könshormoner eller neuropsykiatriska avvikelser, liksom
teorier om personlighetsstörningar hos mannen. Trots att den här typen av
undersökningar får svårigheter att passa in i den dominerande diskursen kring
våld mot kvinnor finns det ett intresse både för dess metoder och för dess resultat,
främst inom det kliniska arbetet med gärningsmän. Ett exempel på detta är
Rikskvinnocentrum, ett nationellt center, som har till uppgift att inte bara ta hand
om kvinnor utsatta för olika könsrelaterade brott, utan också att utveckla metoder
och verka i upplysningssyfte. Genom detta institut kan man förvänta sig att fler
medicinska och psykologiska teorier får större genomslagskraft även i Sverige2.
Numera försöker man inom behandlingsarbetet förhålla sig inom ett
könsmaktsteoretiskt perspektiv. Många olika projekt har startats upp inom ramen
för Kvinnofrid, men få är ännu dokumenterade eller utvärderade (Steen, 2003).
Alkoholkonsumtionens betydelse för våldet har diskuterats både som ett
samhälleligt och ett individuellt problem. Betydelsen av mannens och kvinnans
alkoholkonsumtion kan tolkas på varierande sätt. Under senare år har mäns
hänvisning till alkoholförtäringen ifrågasatts som ett sätt för mannen att urskulda
sitt beteende. Kritik har också riktats mot forskning och arbeten där alkohol
beskrivs som en förklarande faktor för mannens våld (Steen, 2003).
Varför man kan förvänta sig att fler medicinska och psykologiska teorier får större
genomslagskraft även i Sverige genom Rikskvinnocentrum, tror vi, beror på att detta centrum är
beläget inom hälso- och sjukvården.
2
11
Sociologiska förklaringsmodeller
Sociologi är att studera människans sociala liv, i grupper och i samhället.
Sociala system skapas genom människors handlingar och interaktion i relationer.
Genom upprepning skapas mönster i tid och rum. Social reproduktion och sociala
strukturer är intimt förknippade med varandra. Alla mänskliga handlingar
påverkas av strukturella egenskaper i det samhälle vi växer upp och existerar i
under vår livstid. Vår personliga världsbild påverkas av den kultur och det
samhälle vi lever i. Samtidigt reproducerar vi genom våra vardagliga handlingar
det kulturella och samhälliga sammanhanget (Giddens, 1994). Kön- och genussocialisationen innebär att barn, så snart de föds, socialiseras till de normer och
förväntningar som verkar stämma överens med deras biologiska kön. På så vis går
de in i sina könsroller och sin därmed manliga respektive kvinnliga identitet (a a).
Steen (2003) menar att kvinnomisshandel till övervägande del beskrivs som ett
folkhälsoproblem orsakat av en bristande jämställdhet mellan könen i dagens
samhälle. Vikten av primärprevention i form av attitydförändring både hos en
allmänhet och hos vissa professionella och ideella hjälpare är uttalad. Trots detta
är de flesta åtgärder inriktade på sekundärprevention för att förebygga återfall av
redan kända gärningsmän (a a).
Kvinnorörelsen har givit upphov till ett antal viktiga sociologiska teorier i syfte att
belysa könsorättvisor och att utforma handlingsprogram för att få bort orättvisorna
(Giddens, 2003). Det femininiska perspektivet reagerade mot den ansvarsförskjutning som fanns mellan förövare och offer (Lundgren, 2001).
Kvinnorörelsen började problematisera begrepp som normalt, onormalt och
avvikande. De förde in kön som analytiskt begrepp i våldsforskningen och
problematiserade och analyserade våldet ur ett strukturellt perspektiv.
Kvinnoforskare menar att våldet måste ses ur ett könsmaktsperspektiv. I ett
samhälle där makten och kontrollen är fördelad lika mellan män och kvinnor har
man tagit ett viktigt steg för att bekämpa våldet mot kvinnor. Det våld som män
utövar mot kvinnor uttrycker inte bara en överordning utan återskapar synen på
vad det innebär att vara man och kvinna (a a).
Hirdman (2001) tycker att ordet genus behövs för att skilja på det biologiska könet
och det formade könet. När hon säger att kroppen inte kan existera som en
fungerande mänsklig varelse utan ett medvetande, tyder vi det som att människan
inte kan utveckla ett medvetande utan att ha relationer med andra människor. Det
är i medvetandet och i relationer som genus skapas. Hon menar att genusbegreppet behövs för att kunna analysera social olikhet som omfattar underordning av kvinnor och gör mannen till norm, vilket reproduceras i genussystem.
Ordet genus behövs för att man skall kunna diskutera hur relationen mellan man
och kvinna ser ut, vad den relationen spelar för roll och hur vi skall kunna göra
oss lite friare från det gamla tankemönstret manligt och kvinnligt. Genom att
frilägga befintligt mönster kan man värja sig ifrån de mönster som håller en
individ fast i det den inte vill (a a).
När man pratar om genus dyker ofta tankar kring likhet och särart upp. I
särartsteorier förklaras könsskillnader som naturgivna och i likhetsteorier
förklaras könsskillnader som socialt konstruerade (Kolfjord, 2003). Som vi har
förstått ser man med ett särartstänkande på skillnader mellan män och kvinnor
som biologiskt betingat, till exempel att kvinnor är bättre på omsorg för att det
ligger i deras genbank. De biologiska skillnaderna handlar inte enbart om kroppen
12
utan även om hur vi är, vad vi tycker, tänker och känner. Har man ett likhetstänkande stannar de biologiska skillnaderna vid kroppen. Att män och kvinnor
lever sina liv olika beror inte på biologiska skillnader. I ett likhetstänkande är män
och kvinnor i grunden likadana, men samhället formar oss olika. Att inte tänka i
dikotomier, kontrasttänkande, är svårt även om man utgår från ett likhetstänkande
(Hirdman, 2001; Månsson, 2000). Det finns de som hävdar att kvinnor är mer
känslomässiga än män, att vårt liv styrs av kvinnligt respektive manligt tänkande
och att pojkar slåss och stjäl bilar på grund av sitt testosteron. Enligt Connell
(2003) har forskning inom olika vetenskaper försökt bevisa skillnaderna i
egenskaper mellan män och kvinnor. Forskningens resultat har visat att det inte
finns någon signifikant skillnad mellan män och kvinnor. Man har kommit fram
till att antagandet är ogrundat. Därför är det intressant att upptäcka att denna
slutsats om könens likhet möter så mycket misstro. Man kan fråga sig varför det
är så svårt att acceptera likheterna? Connell (a a) är säker på att en stor del av
förklaringen finns i den kulturella bakgrunden.
Den kulturella bakgrunden med mannen som norm och överordnad kvinnan visar
Hirdman (2001) tydligt genom olika textutdrag med en spännvidd på 2000 år. Här
följer två exempel, ett tidigt och ett senare:
”Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare
besläktat med verklig handling, ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning
och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de
två ingredienser som konstituerar vår livsprincip – det rationella och det
irrationella. Det rationella som tillhör själen och förståndet är maskulint, det
irrationella, känslans område feminint. Själen tillhör ett överlägsnare släkte än
känslan, liksom mannen gentemot kvinnan.
PHILUS FRÅN ALEXANDRIA CA 100 E.KR.” (s 19)
”Forskning har nyligen visat bortom all tvivel att män och kvinnor föds med olika
uppsättningar av ”instruktioner” som byggts in i deras genetiska koder.
Vetenskapen bekräftar således vad poeter och föräldrar länge tagit för givet.
AMERIKANSK JOURNALIST 1980-TALET” (s 23)
Genusbegreppet, enligt Connell (2003), vill belysa relationerna mellan män och
kvinnor istället för att fokusera på biologiska skillnader. Det handlar om de
sociala relationer där individer och grupper agerar. Inom de sociala relationerna
finns mönster som är omfattande eller varaktiga och bildar det som inom den
sociala teorin kallas strukturer. Genus måste i den bemärkelsen betraktas som en
social struktur, och inte ett uttryck för biologi, och inte heller en fast dikotomi i
människors liv eller personlighet. En allmän uppfattning om genus rör olika
föreställningar om skillnaden mellan kvinnor och män.
”Genus är en struktur av sociala relationer koncentrerade till den reproduktiva
arenan, och en samling praktiker (styrda av denna struktur) som drar in
reproduktiva skillnader mellan kroppar i de sociala processerna.”(a a s 21)
Den här definitionen av genus, menar Connell (2003), undviker skillnadernas
paradoxer. På ett annat sätt kan man säga att genus handlar om hur samhället
förhåller sig till människokroppen och som får följder både i vårt privatliv och för
mänsklighetens framtid. Han säger att samhället riktar sig på många olika sätt till
våra kroppar och samhället spelar på de reproduktiva skillnaderna. Detta kallar
13
Connell den reproduktiva arenan, där våra kroppar används i en social process och
vårt sociala beteende gör något med de reproduktiva skillnaderna.
Socialpsykologiska förklaringsmodeller
Socialpsykologin handlar, enligt Angelöw (2000), om samspelet mellan samhället
och människors beteende. Samhället påverkas av enskilda medlemmar och
individerna påverkas av samhället. Man kan säga att socialpsykologin syftar till
att förstå och förklara samspelet mellan individers tankar, känslor och beteende
och det omgivande samhället. Med det omgivande samhället menas:
Människor i form av enskilda individer eller grupper.
Materiella ting, så som natur, byggnader och produkter.
Olika institutioner i samhället, såsom t ex skola, hälsovård, arbetsliv och
ekonomi. (a a)
Steen (2003) påpekar att när tyngdpunkten ligger på socialpsykologiska orsaker
betraktas våldet som en konsekvens av kommunikationsproblem. Skillnaden
mellan kvinnligt och manligt språk betonas. Kvinnors verbala övertag leder till att
män tar till våld när orden tryter. Johanson (2003) menar att en socialpsykologisk
brygga behövs för att förena det terapeutiska perspektivet som fokuserar på det
”sköra” manlig psyket med det strukturella perspektivet som ser våldshandlingen i
ett större system vilket i slutändan har sin grund i det patriarkala samhället.
Hydén (1995) anser att våldshandlingen inom äktenskapet är en social process.
Denna process är en kombination av det feministiska och individualpsykologiska
perspektiven. Hon tar avstamp i det som förenar dessa båda perspektiven.
Processen är ett samhälleligt fenomen, vilket kan relateras till vissa kulturella
betingelser och tolkas efter specifika kulturella regler. Den sociala processen kan
indelas i olika faser och är föränderlig över tid. En våldshandling har en
förhistoria, en våldsakt och ett efterspel. En våldshandling i dag är inte densamma
som för 100 år sedan på grund av att samhällets syn på våld inom äktenskap har
förändrats över tid. Den sociala processen har olika innebörd för de parter som är
inblandade. Den betyder en sak för offret och en annan för förövaren. Handlingen
betyder något för de inblandades självbild och för deras äktenskap. Hydén
studerar denna process dels i dess helhet, men även i dess enskilda delar i ett
socialt samanhang. Hon har paret i centrum och det är deras erfarenheter som
synliggör våldshändelsens förlopp och innebörder. Detta ger en narrativisering av
våldshändelsen, det blir till en berättelse om den egna livshistorian (a a).
Som en kort sammanfattning av de olika förklaringsmodellerna av mäns våld mot
kvinnor kan sägas: I behandlingsarbete inom det medicinska området lägger man
tonvikten på individen. Det är där problemet finns! I massmedia är det den
individorienterade förklaringsmodellen som har varit den mest förekommande för
att förklara mäns våld mot kvinnor. Kvinnorörelsen har drivit den sociologiska
förklaringsmodellen och lyft fram könsmaktsperspektivet inom politiken och i den
akademiska världen. Den socialpsykologiska förklaringsmodellen förklarar mäns
våld mot kvinnor genom att belysa samspelet mellan individer och mellan
individer och samhället. Denna process är ständigt förändlig över tid.
14
Efter denna genomgång av de olika förklaringsmodellerna följer här en
presentation av de insatser som riktar sig till män som misshandlar och kränker
kvinnor i Malmö Stad.
RESULTATREDOVISNING
Resultatredovisningen består av en presentation av Handlingsprogram för insatser
vid våld mot kvinnor i Malmö
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF) och en
presentation av Kriscentrum för män i(Sjölander, 2004) Malmö som är en av de
insatser som kommit ur handlingsprogrammet.
Handlingsprogram
I Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF)
framkommer att mellan två och tre tusen kvinnor misshandlas varje år i Malmö.
De flesta av dessa brott leder inte till någon anmälan. Dessa fakta och
kvinnofridpropositionen (1997/98.55) har haft betydelse för programmets
utformning. Regeringen har agerat genom lagstiftning, exempelvis
kvinnofridpropositionen, och riktat en uppmaning till statliga myndigheter att
arbeta med förebyggande stödåtgärder, insatsprogram och en utökad
myndighetssamverkan.
Södra innerstaden i Malmö fick i uppdrag av Välfärds- och folkhälsokommittén
att se över de stödinsatser som fanns gällande kvinnomisshandel i Malmö år 1998.
Man skulle även sammanställa ett handlingsprogram, vilket föranledde en
kartläggning tillsammans med olika yrkeskategorier som kom i kontakt med
misshandlade kvinnor, män som misshandlar och barn som ser sin mamma bli
misshandlad. Handlingsprogrammet har utarbetats av en samarbetsgrupp
bestående av personal från socialtjänsten, polisen och sjukvården
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF). De
deltagande har gemensamt kartlagt och analyserat kvinnovåldet ur olika
perspektiv bland annat för att kunna bedöma vilka resurser som fanns och få nya
infallsvinklar för att angripa problematiken. Detta har resulterat i att man
synliggjort behovet av att hjälpa både offer och förövare. Centrum för
kvinnosjukvård har genom undersökningen kunnat förbättra omhändertagandet av
våldtagna kvinnor. Polisområde Malmö har inrättat en familjevåldsenhet för att
bättre bemöta offer och gärningsman och har också utökat sin samverkan med
andra myndigheter.
Målsättningen för insatserna är att verka för jämställdhet, förebygga våld och se
till att misshandlade kvinnor får hjälp med skydd, boende och stöd.
Samverkansgruppen för handlingsprogrammet anser även att barnen till de
misshandlade kvinnorna bör få hjälp och att männen som misshandlar bör
erbjudas krisbearbetning. Det behövs också utbildning av personal i bemötandet
av de berörda parterna i ett misshandelsfall.
15
Som ett komplement till kriscentrum för kvinnor planerades ett manscentrum för
män i kris. De resurser som fanns var ett årslångt program i kriminalvårdens regi,
Fredman, för män som är dömda för misshandel av kvinnor i nära relationer.
Avenbokens behandlingshem bedriver en viss terapeutisk öppenvårdsverksamhet
för individer och par. Det fanns emellertid ingen hjälp för män som inte hade
kontakt med kriminalvården. När de hamnade i kris och inte kunde hantera sin
aggressivitet och lösa sina konflikter så fanns det inte någon att vända sig till för
att få hjälp. För att få slut på våldet måste även männen få hjälp enligt
samverkansgruppen (a a).
Samverkansgruppen vill arbeta förebyggande, med insatser för ökad jämställdhet
och förändrade attityder mot våld. Alla som kommer i kontakt med barn och
vuxna som lever med våld i det dagliga livet, bör ställa upp mot våldet och ingripa
för att hjälpa de som är utsatta.
Bakgrund till handlingsprogrammet
Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem och har fått mer och mer
uppmärksamhet på olika nivåer i samhället. Våldet får konsekvenser för alla
inblandade parter. FN har samanställt ett handlingsprogram där en helhetssyn och
ett tvärsektoriellt arbetssätt skall leda fram till ett samhälle fritt från det
könsspecifika våldet. De regeringar som undertecknade detta har åtagit sig att
lagstifta mot våld mot kvinnor i hemmet, på arbetsplatser och i samhället i övrigt.
Detta har i Sverige lett fram till den kvinnofridsproposition (1997/98.55) som
riksdagen antog våren 1998.
De centrala utgångspunkterna i kvinnofridpropositionen är:
Förbättring och skärpning av lagstiftningen
Förebyggande åtgärder
Ett bättre bemötande av våldsutsatta kvinnor.
På lagstiftningsområdet innebar förslaget i korthet en ny lagregel om grovt
kvinnofridsbrott för att ingripa mot upprepade kränkningar av kvinnans integritet,
en skärpning av lagstiftningen mot våldtäkter och ett förbud mot köp av sexuella
tjänster. Jämställdhetslagens bestämmelser om sexuella trakasserier på
arbetsplatser skärptes. Kommunens ansvar för misshandlade kvinnor förtydligades
i ett tillägg i socialtjänstlagen
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF).
Myndigheterna gavs av regeringen i uppdrag att förebygga våldsbrott mot
kvinnor, utarbeta åtgärdsprogram och samverka med andra myndigheter och
frivilliga organisationer.
I handlingsprogrammet kan man vidare läsa om hur uppdraget har utarbetats och
hur det har genomförts. I problembeskrivningen behandlas begreppet våld mot
kvinnor och våldets omfattning, exempelvis misshandlade kvinnors situation med
våld under graviditeten, sexuellt våld samt unga flickors utsatthet. Man tar upp
olika grupper av kvinnor som är särskilt utsatta och sårbara, till exempel
invandrar- och flyktingkvinnor. Barn till misshandlade kvinnor lyfts fram och den
problematik som uppkommer vid vårdnadskonflikter.
Män som misshandlar är som regler män som står i nära relation till kvinnan. En
lösning på denna samhällsproblematik kan vara att utgå från förhållandet mellan
16
män och kvinnor. I vilka relationer och situationer uppstår våldet? Vilken
betydelse har bakgrundsförhållanden, såsom uppväxtförhållanden och de
maskulina kulturerna? Denna bakgrund till mäns våld är ganska outforskad. I den
forskning som finns är det ofta mannens kontrollbehov som lyfts fram som
gemensamt drag hos män som misshandlar kvinnor. Männen kan lägga ansvaret
för våldet på andra och framstår som offer för omständigheterna. Att hjälpa dessa
män har inte varit aktualiserat särskilt länge men det finns en del erfarenheter.
Dessa utgår ifrån en terapeutisk verksamhet där mannen skall ta ansvar för sina
handlingar och erbjuds stöd för att kunna ta detta ansvar.
Målsättning för handlingsprogrammet
Vi kommer här främst att lyfta fram de insatser som berör mannen.
Insatser för kvinnofrid i Malmö Stad skall verka för jämställdhet mellan könen,
förebygga att unga män blir våldsverkare genom attitydförändringar hos
skolungdomar och ge misshandlande män möjligheter att bearbeta den
problematik som kan ligga bakom våldet. Malmö Stad skall främja metod- och
kompetensutveckling för personal som i sitt arbete möter misshandlade kvinnor,
deras barn och de misshandlande männen.
Samarbetsgruppen (a a) föreslog inrättande av ett manscentrum för män som
utövar våld eller riskerar att använda våld mot kvinnor i nära relationer. Där skall
männen kunna få råd och stöd samt en krisbehandling. De skall ta ansvar för sina
handlingar men behöver stöd för att klara detta. Erfarenheten talar för, att de män
som får hjälp att hantera sina känslor av desperation och vanmakt, har en viss
tendens att vara mindre våldsbenägna. Detta visar även de erfarenheter man har
vid olika Kriscentrum för män, till exempel i Stockholm och Göteborg. Här får
männen nya insikter och en ny självkännedom som kan ge dem andra lösningar på
konflikten så att de inte brukar våld för att lösa den. Genom denna behandling av
relationsvåld kan man hjälpa hela familjen och framförallt barnen. Detta skall vara
en förebyggande åtgärd och vända sig till en bred grupp av män som behöver
hjälp i sin samlevnad. De skall kunna vara anonyma om de så önskar. Gruppen
föreslår även att det borde finnas boende till männen, så att de lättare kan lämna
bostaden i ett krisläge. Det skall vara professionella män, med kunskaper om
problematiken och med en terapeutisk utbildning, som skall arbeta på dessa
Kriscentrum för män.
För att insatserna som läggs fram i handlingsprogrammet skall kunna genomföras
skall de bygga på ett tvärsektoriellt arbete. Detta innebär för Malmö stad att
stadsdelarna kommer att få ett stort ansvar men att samverkan med andra
myndigheter och frivilla organisationer är en förutsättning för att programmet
skall kunna få effekt. Programmet är samordnat med Polisområde Malmös
handlingsprogram och utarbetat tillsammans med hälso- och sjukvården och
övriga berörda myndigheter och frivilliga organisationer.
Familjevåldsenheten inom polisen är en viktig förutsättning för ett bättre
omhändertagande av våldsoffren. Detta skall ske i samverkan mellan myndigheter
och genom en resursutveckling inom kommunen. Inom sjukvården arbetar man på
en åtgärdsplan för bättre bemötande och omhändertagande av våldsutsatta
kvinnor.
17
Det kommunövergripande handlingsprogrammet är ett utvecklingsprojekt som
skall dokumenteras, följas upp och utvärderas. Det är viktigt att förankra och
utveckla programmet. Det skall ske genom erfarenhetskonferenser och
kontaktpersoner. Utvärderingen mellan de olika myndigheterna bör ske parallellt
för att man skall kunna följa utvecklingen inom området våld mot kvinnor och
mäta effekterna av insatserna.
För att se vilka effekter programmet har haft har vi tagit del av det material som
samordnaren för handlingsprogrammet skickat oss genom e-post. Materialet
består av en magisteruppsats om samverkansgruppens arbete. Uppsatsen utgör en
samanställning av en enkätundersökning som skickades ut till alla enheter som
ingår i samverkan kvinnofrid i Malmö (Larsson, 2002).
Kriscentrum för män är en insats som kommit ur Handlingsprogrammet för
insatser vid våld mot kvinnor i Malmö.
Kriscentrum för män
Vid de kontakter som vi har haft med Kriscentrum för män i Malmö, har frågan
om utvärdering tagits upp. Av naturliga skäl så har Kriscentrum för män i Malmö
ingen utvärdering då deras verksamhet inte pågått mer än två år. Eftersom
Kriscentrum för män i Malmö tillhör Riksorganisationen professionella
Kriscentrum för män, med säte i Stockholm, var det naturligt att söka deras
hemsida på Internet. På webbsidan (www.manscentrum.se/vald.htm 2004-05-25)
finns en länk som behandlar våldsproblematiken. Där kunde man läsa att
behandlingen hade gett goda resultat och att återfallen var få. Vi skickade e-post
till Per Eliasson och gjorde en förfrågan om han möjligen kunde berätta var vi
kunde hitta deras utvärderingar om hur behandlingen fungerat. Det svar vi fick var
att någon sådan inte fanns och att det inte är lätt att utvärdera denna typ av
behandling. Om vi hade något bra förslag var han intresserad. Ifrågavarande
verksamhet hade startat som ett projekt. Det flesta projekt brukar följas av en
utvärdering, för att kunna leda till att projektet kan bli permanent, som i detta fall.
Den utvärdering vi funnit är den Skjørten gjorde av ATV 1994.
Den verksamhetsrapport vi tagit del av gäller år 2003 vid Kriscentrum för män i
Malmö (Sjölander, 2004). Verksamheten är en kostnadsfri samtalsmottagning
gällande behov av rådgivning, krisbearbetning eller samtalsterapi. Man kan vara
anonym och man journalförs inte. Männen som söker hjälp har i huvudsak
problem med aggressivitet, relationer, livskriser och utbrändhet.
Samverkansgrupper är bland annat Kriscentrum för kvinnor, Fredman och
gruppen för kvinnofridsprogrammet.
Till antalet 71 män med våldsproblem avseende partner, barn eller annan person
har haft kontakt med Kriscentrum. Männen kommer från varierande
samhällsgrupper och åldersgrupper. Personalen och besökarna bestämmer
tillsammans vad samtalen ska innehålla. Av de71 männen påbörjade 35 stycken
den behandlingsstruktur som erbjöds, i genomsnitt 12 samtalstillfällen och som
mest 32 tillfällen. Behandlingen avbröts av 7 män, medan 18 män var i
behandling vid årsskiftet 2003/2004 och 13 män har fullgjort behandlingen.
18
Metod och arbetssätt vid Kriscentrum för män
Med behandlingen vill man förmedla hopp och inte fördöma mannen som person.
Männen skall själva fatta ett beslut om att påbörja en resa där målet är att inte
använda våld, hot eller överdriven kontroll. En viktig fråga för männen är att
försöka förstå orsakerna till att de har använt våld (bilaga 1). Kriscentrum anser
att mannens våldsanvändning är orsakad av hans känsla av vanmakt vilket har
samband med hans dåliga självkänsla. Genom att slå återfås någon form av
kontroll. Männen måste redovisa våldshändelser samt lägga ansvaret för våldet på
sig själv, vilket männen gärna försöker undvika genom att skylla på till exempel
offret, barnen eller arbetet. I huvudsak går behandlingen ut på att männen ska lära
sig fredliga alternativa handlingar i de situationer som tidigare lett till våld eller
kränkningar (a a).
Med hjälp av olika teman, till exempel, gränser, svartsjuka, beroende, integritet
och kommunikation, vill man ge männen möjlighet att känna igen situationer som
kan utlösa en våldshandling. Genom att diskutera hoppas man att männen kan se
att upplevelser av vanmakt och besvikelser inte står i proportion till våldet
(Sjölander, 2004). Under temat kontroll/brist på kontroll tar man upp den
bristande inre kontrollen över eget känsloliv, vilket ligger bakom viljan att
kontrollera andra. Temat jämställdhet berör synen på kvinno- och mansroller
(bilaga 2).
Besök på Kriscentrum för män i Malmö den 1 april 2004.
Vårt besök på Kriscentrum för män var planerat som ett gruppstudiebesök. De
övriga som skulle ha varit med på studiebesöket hade avbokat mötet. Vi hade
förberett oss genom att läsa verksamhetsrapporten (Sjölander, 2004). Någon
intervjuguide hade vi inte utan det blev ett ostrukturerat samtal med personalen
utifrån verksamhetsrapporten. Genom samtalet fick vi följande information.
I några av de statistiska tabellerna i verksamhetsrapporten finns rubriken ”utsatt
för våld”. Vi undrade vad som menades? Hade personerna varit utsatta för våld
under uppväxten eller var det något annat? Vi fick svaret, att det kommer män till
kriscentrum som har blivit misshandlade av sin kvinnliga partner, vilket de
menade är vanligare än man tror. Personalen berättade om män som sov med
kniven under huvudkudden och män som kunde visa att de hade blivit knivskurna
av sina partners. Männen upplevde sin situation på samma sätt som de
misshandlade kvinnorna och uppvisade samma reaktioner: Rädda, kränkta,
maktlösa och så vidare.
Personalen menade att av de män som kommer till kriscentrum känner 80-90
procent sig maktlösa. Männen tycks uppfatta att den traditionella kvinnorollen3
har försvunnit och de har tappat sin maktposition i hemmet. Detta på grund av att
kvinnan inte längre är ekonomiskt beroende av mannen. När han känner att han
inte har full kontroll över ekonomin, kvinna, barn och hem upplever han sig
marginaliserad och isolerad. Han känner vanmakt! Mannen tycker att han har
lämnat över makten till kvinnan och genom våldet försöker han ta tillbaka den
förlorade makten.
Traditionella kvinnorollen är att kvinnan ansvarade för hemmet och barnen medan mannen är
den som står för deras ekonomiska försörjning.
3
19
Personalens uppfattning är att Kriscentrum för män inte hade kommit till stånd om
Riksorganisationen för kvinnojourer (ROKS) hade varit verksamma inom
kvinnojouren i Malmö. De menar att ROKS är emot verksamheter som riktar sig
till män eftersom ROKS vill att pengarna ska gå till Kriscentrum för kvinnor.
Personalen tog även upp ett annat exempel på den problematik som föranleder att
män tar kontakt med Kriscentrum. De berättade om en man som gick till dem och
som var föräldraledig. Han trivdes inte med sin situation. De var överens om att
det inte var bra för barnet med en förälder som inte trivdes med rollen som
hemmapappa. De ansåg att det inte var lätt för mannen eftersom det ställs andra
krav på en man som är pappaledig än på en kvinna som är mammaledig. Det ställs
helt andra krav av samhället på en man än på en kvinna.
När männen har bestämt sig för att vara med i behandling så får de skriva på ett
kontrakt att de skall finna alternativa lösningar på våldet. De måste gå med på
detta frivilligt. Bakom frivilligheten kan givetvis ligga en press från kvinnan som
upplever att förhållandet har drivits till sin spets. Kvinnan vill inte fortsätta om
mannen inte gör något åt sitt beteende och hon hotar att lämna honom. Det
vanligaste är att hon redan har lämnat honom och att han har fått problem med att
träffa barnen på grund av sin våldsbenägenhet. Den yttre fasaden har krackelerat
och det är aktuellt med polisanmälan och eventuell rättegång. Personalen ansåg att
om de kom i kontakt med männen under denna tid så var det en bra inkörsport för
deras behandling. Mannen var då ofta ångerfull och insåg att han hade gjort fel.
Vi har tidigare i arbetet presenterat förklaringsmodeller vilka förekommer i
litteraturen om kvinnomisshandel. Därefter har vi gått igenom de insatser som
riktar sig till män som misshandlar och kränker kvinnor i Malmö stad. Vi kommer
nu att knyta samman och reflektera över insatserna med hjälp av de tre
förklaringsmodellerna, det vill säga den individorienterade, den sociologiska och
den socialpsykologiska förklaringsmodellen.
REFLEKTIONER
Vi börjar med att reflektera över hur man arbetar på Kriscentrum för män i Malmö
Stad.
Arbetssätt för Kriscentrum för män
Kriscentrum för män erbjuder individuellt anpassade samtal till de män som söker
hjälp hos dem. Den första delen av behandlingen är att de misshandlande männen
skall återuppleva våldshandlingen och i andra hand att de ska placera ansvaret för
våldet hos sig själva. Kriscentrum arbetar med att männen i detalj skall beskriva
och återuppleva våldstillfällena.
När mannen tagit beslut att påbörja behandlingen, startas en process där mannen
skall skaffa sig ett beteendemönster fritt från våld, hot och överdriven destruktiv
kontroll. Vi menar att behandlingen tar sin utgångspunkt i ett individperspektiv,
med psykologiska förklaringar, där man i första hand tar utgångspunkt i
våldshandlingen. Våldet uppstår när mannen har problem och våldet är ingången
20
till hans känsloliv. Detta synsätt vilar på psykologiska förklaringar av våldet mot
kvinnan och avser att våldet utgör en onormal handling av mannen i det aktuella
fallet (Giddens, 2003). Man har även antagit ett biologiskt tänkande, nämligen att
mannen som har problem slår, eftersom han inte har lärt sig att hantera problem
på annat sätt. Mannen visar sitt känsloliv genom våld. Han är formad av sina
tidigare erfarenheter, kanske en traumatisk barndom, och det är fel på honom, inte
på samhället (Jalmert, 2003).
Med ett socialpsykologiskt förhållningssätt i det individuella samtalet belyser man
samspelet mellan samhället och människors beteende. Hur samhället påverkas av
enskilda individer och hur individer påverkas av samhället (Angelöw, 2000). Ett
exempel på detta är att lagstiftningen påverkar den som utövar våld. Det är
straffbart att använda våld. Våldet påverkar samhället genom att individer känner
sig otrygga. Socialpsykologiska modeller behövs för att skapa en brygga mellan
de terapeutiska, där man fokuserar på män i kris, och det strukturella perspektivet
som ser våldshandlingen i ett större sammanhang, och som har sin grund i det
patriarkala samhället (Johansson, 2003). Våldshandlingen har en innebörd för
mannen och en annan för kvinnan. Därför måste man se handlingen i sitt hela
sammanhang (Hydén,1995).
När männen som besöker Kriscentrum för män återskapar våldshändelsen får
Kriscentrums personal endast en version och det är mannens. Hydén (a a) menar
att man skall se våldshandlingen ur båda parters perspektiv, uppgifterna som
lämnas är olika beroende på om det är offrets eller gärningsmannens berättelser.
Parterna skapar sin egen livshistoria genom berättelserna. Man får en bild av en
social process, där våldshandlingen kan ses i sitt sociala sammanhang. På så sätt
kan man se förloppet och vilka innebörder våldhandlingen har haft för de
inblandade (a a).
Enligt Månsson (2002) har våldshandlingar både en individuell- och en
samhällelig nivå. ”På den individuella nivån handlar det om skadad könsidentitet
och känslor av vanmakt och otillräcklighet…” (s 32). På samhällsnivå kan man
betrakta våldshandlingar som extrema men inte som en avvikelse från det
kulturellt normala. Eftersom kvinnor i samma situation oftast inte våldshandlar på
samma sätt, måste alltså männens våldshandlingar ha att göra med att män är män
(a a). Den hjälpande terapeutiska traditionen menar Månsson (a a) har varit den
mest inflytelserika i Sverige. Dess tyngdpunkt har legat på
maktlöshetsperspektivet och har sin utgångspunkt i psykoanalytisk och
psykodynamisk teoribildning. Man tar främst fasta på relationer mellan individer
och närstående och menar att det är av betydelse för förståelsen av problematikens
ursprung och för behandlingen.
Kriscentrum för män utgår från att våld är ett uttryck för mannens behov av att
återta någon from av kontroll som han upplever sig ha förlorat. Vi tycker att det
stämmer bra överens med den hjälpande/terapeutiska ansatsen. Även ATV,
alternativ till våld, bygger sin behandling på antaganden om att våld är ett försök
att hantera en upplevelse av vanmakt, ett sätt att bemästra situationen. Vi tolkar
detta som att Kriscentrum utgår från ett maktlöshetsperspektiv (Månsson, 2002).
Männens upplevelse är att våld är den enda möjlighet som står till buds för att
återta kontrollen och klara av en kritisk situation. Kriscentrum menar att
långsiktigt är mannens beteende förödande för hans redan låga självkänsla. Det
förefaller oss som att männen ser det som normalt att de är överordnade kvinnan.
21
Det är när överordningen och mannens makt över kvinnan är hotad som våldet
kommer in i bilden. Här hamnar vi i en sociologisk förklaringsmodell, där mäns
våld mot kvinnor har sin grund i kvinnor och mäns olika villkor (Lundgren,
2001). När man diskuterar våldet som ett uttryck för mannens vilja att återta
kontrollen över en situation, tolkar vi det som att mannen anser att det är normalt
att han har kontrollen. När männen förlorar kontrollen så är det kvinnans fel.
På Kriscentrum för män är det primära målet att på ett beständigt sätt lära männen
fredliga alternativa handlingar i de situationer som tidigare lett till våld eller
kränkningar. Ett exempel är att gå en promenad när han känner att han håller på
att förlora kontrollen. Inlärningen sker genom individuellt anpassade samtal där
mannen skall få insikt om vad han gjort och därmed ändra sitt beteende. I
samtalen försöker personalen att se om det kan finnas psykosociala förklaringar
till hans våldsamma beteende. Kan de härledas till uppväxt, traumatiska
barndomsupplevelser, personligheten eller till det sociala arvet (Steen, 2003)?
Detta, menar vi, pekar på en individorienterad förklaringsmodell där ansvaret
ligger på den våldsamma mannen och inte på samhället (Giddens, 2003).
Alternativa handlingar till det fysiska våldet är naturligtvis bra, anser Skjørten
(1994), M Eliasson (1997) och Isdal (2001), men de menar att det också finns en
baksida. Författarna vill belysa att dessa alternativa handlingar kan bli ett nytt sätt
att kontrollera och ha makten kvar över sin partner på ett mer sofistikerat sätt.
Skjørten (1994) intervjuade en man som berättade att han skaffade sig kontroll
och makt på ett annat plan. Han använde inte fysiskt våld för att vinna, utan hade
numera lagt det på ett psykiskt plan. Skjørten (a a) drar slutsatsen att mannen tagit
avstånd från fysiskt våld, men istället börjat använda mer sofistikerade metoder
för att behålla makten över kvinnan. Använder mannen psykiska handlingar för att
ha kvar makt och kontroll över kvinnan, så blir det svårare för kvinnan att bevisa
att det förekommer misshandel. Det finns inte några fysiska tecken utan ord står
mot ord (a a). Mona Eliasson (1997) menar också att mannen kan dra nytta av
behandlingen på fel sätt. Mannen lär sig nya raffinerade metoder att manipulera
och hota kvinnan. Det kan också vara ett sätt för mannen att hålla kvar relationen.
Han går i behandling för att sluta med våld och kan utnyttja detta som påtryckning
mot kvinnan för att hålla kvar henne i relationen. Det kan ge en falsk trygghet för
kvinnan som varit utsatt för hans våld. Därför är det viktigt att informera kvinnan
om vad behandlingen går ut på och att det inte finns någon garanti för att våldet
kommer att upphöra (Isdal m fl, 2001).
Tema i behandlingen
När Kriscentrum beskriver sitt arbetssätt och sin metod i verksamhetsrapporten
(Sjölander, 2004) utgår man ifrån att den som söker hjälp ska påbörja en process
mot ett handlingsmönster fritt från våld, hot och destruktiv kontroll. De utgår från
att våld är ett uttryck för mannens behov av att återta någon form av kontroll.
Genom kontroll och makt över partnern, kan mannen återfå en känsla av kontroll
över sig själv (a a). Eftersom maktförhållandet mellan mannen och kvinnan
diskuteras kan den sociologiska förklaringsmodellen passa in. Där betraktas våldet
som ett uttryck för maktförhållandet mellan könen. När man läser om hur
Kriscentrum arbetar med temat kontroll/brist på kontroll (bilaga 2) i behandlingen
så tycks den individorienterade förklaringsmodellen emellertid bättre passa in.
Man syftar på en bristande inre kontroll, det vill säga mannen saknar kontroll över
sitt eget känsloliv. Orsaken till våldet läggs på individen.
22
Ett annat tema som Kriscentrum arbetar med är kommunikation/brist på
kommunikation (a a). Här vill man tydliggöra hur kommunikationen fungerar
inom relationer. Man förutsätter att det finns kommunikationsproblem. Här passar
Steens (2003) förklaring byggd på socialpsykologiska orsaker in, enligt vilken
våldet betraktas som en konsekvens av bland annat olika kommunikationsproblem.
I temat aggressivitet/brist på aggressivitet (bilaga 2) hamnar man åter inom den
individorienterade förklaringsmodellen. För mycket aggressivitet kan leda till för
många och för långa konflikter. Konflikter/våld tenderar att bli ett ”normalt”
inslag i vardagen. Mannen är alltså aggressiv, en förklaring som Jalmert (2003) tar
upp som vanligt förekommande.
Det är som vi ser det inte möjligt att plocka ut en förklaringsmodell som
karakteriserar arbetet vid Kriscentrum för män. Synsätt och arbetssätt rör sig inom
alla de tre förklaringsmodeller som vi har tagit upp i teoridelen. Att diskutera
mans- och kvinnoroller under temat jämställdhet kan sägas ha sin utgångspunkt i
sociologiska förklaringsmodeller om mäns och kvinnors olika villkor. Den
socialpsykologiska förklaringsmodellen har emellertid sin grund i förhållandet
mellan individ/samhälle och mellan individ/individ och kommer i Kriscentrums
arbete till utryck till exempel i att genom träning lära mannen att kommunicera
med sin partner utan att använda våld. Den individorienterade med förklaringar
som rör den enskilde är kanske den modell som dominerar när man tittar på själva
behandlingen. Kriscentrum utgår från den enskilde mannens behov och det är
mannen som bestämmer vilka ämnen som skall diskuteras under de individuella
samtalen. Syftet är att lära honom förstå de bakomliggande orsakerna till varför
han använder våld. Enligt vår uppfattning framstår individperspektivet som
naturligt då det är enskilda personer som behandlas.
Utsatt för våld/Motvåld?
Månsson (2000) skriver att det i ett historiskt perspektiv är skillnad på hur man ser
på flickors sexualitet. I dag talar man om sexuella övergrepp. Skillnaden skulle
vara att man tidigare inte betraktade flickor som offer, utan som aktörer. Flickorna
ansågs lösaktiga och skulle skyddas mot sig själva, inte mot andra. Med tanke på
att man kan tolka mäns våld som kulturella överdrifter eller som kompensation för
förlorad könsmakt (Månsson, 2002), kan vi inte låta bli att fråga oss om det nu är
männens tur att skyddas från sig själva. Eller ska man betrakta män som inte
hänger med i jämställdhetsutvecklingen, utan krampaktigt försvarar sina
privilegier, som offer?
Som vi nämnt tidigare förklarar Isdal (2001) motvåld som en våldshandling utförd
av den underordnade partnern och riktad mot förövaren. Isdal menar, att
behandlare som arbetar med familje- och samlevnadsproblem absolut bör sätta
våldshandlingen i ett samanhang som tar hänsyn till makt- och styrkeförhållanden.
Kolfjord (2003) menar också att en våldshandling bör innehålla en förståelse för
olika positioneringar som män och kvinnor har inom familjen.
”En våldshandling som en man riktar mot sin hustru måste tolkas i en kontext av
över- och underordning, och det ställer till med problem om handlingen jämställs
med en våldshandling som en kvinna riktar mot sin man./…/ Den kvinna som slår
23
tillbaka efter 15 års misshandel gör det i en kontext av mångårig förnedring
(ibland av rädsla för att bli dödad) och i en kontext av över- och underordning”
(a a s 37).
Vid vårt besök på Kriscentrum för män fick vi veta att rubriken utsatt för våld, i
verksamhetsrapportens statistik (Sjölander, 2004), står för män som blivit
misshandlade av sina kvinnliga partners, vilket personalen på Kriscentrum menar
är vanligare än man tror. Personalen berättade exempelvis om män som kunde
visa att de blivit knivskurna av sina partners. En reflektion är, om det i de här
fallen verkligen rör sig om självständigt motvåld. Det hade varit intressant att få
reda på om behandlarna på Kriscentrum beaktar makt- och styrkeförhållanden,
över- och underordning, när männen berättar att de blivit utsatta för våld av sin
partner. Som Kriscentrum själva påpekar minskar och förringar mannen gärna sitt
eget ansvar och fördelar ansvaret för det inträffade på någon annan än honom
själv, ofta på offret (Hearn, 1998).
Jämställdhet
För att tydliggöra hur traditionella genusmässiga synsätt skapas och reproduceras
vill vi erinra om den föräldralediga pappan som inte trivdes med att vara
hemmaman. Personalen ansåg att det ställdes andra krav på en man än på en
kvinna som är hemma med sitt barn.
Personalens reaktioner uppfattar vi som exempel på en socialt konstruerad
genusskillnad som personalen är med och reproducerar (Hirdman, 2001). De
individuella handläggarnas personliga världsbild och kulturella värderingar är det
som skapar deras ställningstagande i olika situationer. Är man inte medveten om
detta, så kan man inte skapa några förändringar utan fortsätter att reproducera det
traditionella synsättet i vår kultur. Hur skall man kunna ändra andra mäns
uppfattning om kvinnan, om man själv ser mannen som norm och kvinnan som
underordnad mannen (a a).
Connell (1999) skriver att tidiga terapeutiska grupper för män intog en kritisk
attityd till den traditionella mansrollen. Gruppledarna menade att det behövdes
terapeutisk hjälp för männen om de skulle bli mer sensitiva och få lättare att
uttrycka känslor. Det var inte lätt för terapeuterna, vilka visade en tendens att
själva vara konservativa i sin syn på genus genom att ignorera de sociala
omständigheterna och därmed riskera att kräva ett stereotypt beteende av sina
klienter. Under 1980-talet började amerikanska manliga terapeuter uppleva att det
saknade något. De var nu på jakt efter det maskulina (a a). Det ansågs ha givits för
mycket uppmärksamhet åt kvinnors upplevelser av maktlöshet, nu var det tid att
uppmärksamma mäns maktlöshet. Maktbegreppet relaterades till den inre
känslovärlden i stället för den offentliga världen. Männen saknade makt genom att
de inte upplevde att de hade kontroll över sina liv. Genom maskulinitetsterapin
var man beredd att förändra relationerna till kvinnor, dock inte på något
grundläggande sätt (a a).
Samverkan handlingsprogram
Handlingsprogrammet för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF), vill
sammanföra olika tvärsektoriella grupper från olika myndigheter, rättsliga,
24
medicinska, psykologiska, sociala och kulturella. Genom att olika ”skolade”
professionella deltar i samarbetet kan man förvänta sig att olika
förklaringsmodeller på mäns våld mot kvinnor förekommer. Vilken
förklaringsmodell man utgår från kommer också att påverka hur man bemöter
våldsutövaren och den våldsutsatte. Dessa modeller skapas i den samhälleliga
kontext som de professionella lever i och bidrar till att reproducera vardagliga
handlingar i det aktuella kulturella och samhälleliga sammanhanget (Giddens,
1994). Steen (2003), menar att föreställningar om mäns våld mot kvinnor hos
olika professionella hjälpare, till exempel polis och sjukvård, är en bidragande
orsak till att producera och reproducera föreställningar och myter. Den vanligaste
tolkningen av kvinnomisshandel sker genom myter (Eliasson, 1997), till exempel
att kvinnomisshandel beror på att misshandlaren helt enkelt förlorar kontrollen
genom stress, alkohol eller andra droger, vilket orsakar våldet (Widding Hedin,
1997).
Handlingsprogrammet för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö antogs av
Malmö kommunfullmäktige 1999
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF). Efter tre
år gjordes en enkätundersökning om hur samverkan fungerade mellan grupperna.
När man fick in reflektioner om hur samverkansgruppen fungerade framkom
bland annat följande citat från personal inom socialtjänsten. ”Jag hyser en oro
över att tyngdpunkten på just kvinnofrid urholkas till förmån för barn och
manskriscentrum” (Larsson, 2002 s 16). Det framkom också att några inom
socialtjänsten tyckte att attityder och fördomar behövde ventileras och att det var
för lågt i taket när det gällde toleransen av vissa åsikter (a a). Genom de olika
synpunkterna i undersökningen som de professionella yrkesutövarna lämnat kan
man tydligt se att den personliga världsbilden är den som påverkar oss och som
reproducerar de värderingar, myter och fördomar man har (Giddens, 1994). Vi
påverkas av det samhälle som vi lever i, där våra fördomar och myter styr vårt
handlande.
Ett exempel på detta finner man under rubriken Våld mot gravida kvinnor i
Handlingsprogrammet vid våld mot kvinnor i Malmö
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF).
Här kan man läsa: ”Kvinnan blir mer introvert och går upp i det väntade barnet.
För de allra flesta par är detta något naturligt, men det kan också upplevas som
ett hot för mannen om förhållandet redan är konfliktfyllt” (a a s 15) En sådan
formulering ser vi som ett särartstänkande. Vilket reproducerar myten om kvinnan
som skuld bärare för mannens våld mot kvinnan under graviditeten. Handlingsprogrammet beskriver generellt att kvinnor går in i sig själva under en graviditet
och på sätt lever i en egen och det väntade barnets värld. Detta skapar ett hot mot
mannen och hans självkänsla. Han är inte längre den som får mest
uppmärksamhet och omsorg av kvinnan. I handlingsprogrammet menar man alltså
att det är naturgivet och biologiskt att kvinnor blir introverta under en graviditet.
Man ser kvinnan som mer känslomässig än mannen och lägger orsaken till
mannens våldshandling på kvinnan (Widding Hedin, 1997). Man upprätthåller
och reproducerar myter och fördomar. Mannen är norm och kvinnan underordnad
honom (Hirdman, 2000).
25
Fördelar och nackdelar
På Kriscentrum erbjuds såväl kortare som längre samtalskontakter. De erbjuder
individuellt anpassade samtal och vill förmedla hopp till männen och fördömer
inte männen som personer. Målsättningen är att tydliggöra att en förändring är
möjlig under förutsättning att mannen själv tar ett beslut att påbörja processen mot
ett handlingsmönster fritt från våld, hot och överdriven destruktiv kontroll.
Kriscentrum arbetar med män som av olika anledningar är i behov av rådgivning,
krisbearbetning eller samtalsterapi (Sjölander, 2004). Vad vi har förstått så arbetar
man ganska ostrukturerat trots att man i början av behandlingen följer de fyra steg
som är baserade på ATV, alternativ till våld (bilaga 1), som vi beskrivit tidigare.
Beroende på vad som framkommer under samtalen väljs teman (bilaga 1), vilka
beskrivits tidigare. Vilka teman och i vilken ordning eller hur många vet man inte
på förhand. Vi ser både fördelar och nackdelar med att arbeta ostrukturerat.
Fördelen är att personalen skapar kontakt med den man som söker hjälp och då
kan påverka honom i positiv riktning. Nackdelen är att mannen själv väljer de
teman som han vill tala om, vilket kan leda till att viktiga teman inte kommer att
diskuteras vid samtalstillfällena. Det optimala, tycker vi, borde vara att bearbeta
alla teman innan behandlingen anses slutförd.
Genom att anpassa samtalen efter individen, att förmedla hopp och inte fördöma
personen, skapar personalen på Kriscentrum en relation till männen. Känner de
våldsamma männen förtroende för personalen blir det lättare för dem att berätta
om våldet och själva reflektera över vad som hänt. Petitt & Olson (2002)
beskriver samtalet som i sin allra enklaste och mest grundläggande form utgör
grunden i allt förändringsarbete. Bergmark & Lundström (2000) menar att det
finns kritik mot systematisk riktade metoder, vilka kan betraktas som hinder för
socialarbetare när det gäller att etablera den genuina kontakt med klienterna som
erbjuder grunden för verklig förändring. När färdiga metoder avvisas hänvisar
man i stället till alternativ, som personlig erfarenhet och förmåga till flexibelt
anpassande efter förutsättningar som nya situationer innehåller. Alternativen
innefattar ofta begrepp som mötet, tyst kunskap och kritiskt förhållningssätt.
Mötet syftar till en gemensam insiktsskapande förändringsprocess.
Vi vill med detta peka på att det kan vara positivt att inte ha en alltför fast metod
att följa. Men det finns också risker, exempelvis att ett eller flera viktiga teman
missas att diskuteras. Det vi är mest kritiska till är emellertid bristen på
utvärdering vid Kriscentrum. Hur ska personalen och andra kunna veta att arbetet
leder till positiva resultat, inte bara för männen utan även för deras partners, om
det inte görs någon uppföljning?
Utvärdering
Att program skall vara evidensbaserade betonas i utbildningen. Anledningen till
detta är att det har växt fram en flora av olika behandlingar som inte har någon
form av resultatredovisning. Har man ingen resultatredovisning kan det vara svårt
att se om behandlingen har avsedd verkan (Bergmark & Lundström, 2000). Att en
behandling har effekter på något sätt vet man men inte på vilket sätt. I socialt
arbete finns allt för lite undersökningar om behandlingars resultat (Sunesson,
2000). Dagligen ges rekommendationer från olika myndigheter till personer som
utövar våld i nära relationer. Man ber dem ta kontakt med Kriscentrum för män,
utan att veta vad behandlingen har för effekter. Som vi tidigare har nämnt så finns
det inte någon utvärdering av Kriscentrum för mäns verksamhet i Sverige. Man
26
kan då ställa sig en fråga: Finns det någon inom samverkansgruppen eller
Kriscentrum för män som intresserar sig för behandlingens resultat?
Är det inte konstigt att verksamheter kan fortgå år efter år utan någon
utvärdering? Att behandla män som utövar våld har man arbetat med inom
Riksorganisationen sedan slutet av 1980-talet. Vi tycker det är konstigt att man
uttrycker att man har haft goda resultat och få återfall. En märklig slutsats när man
under dessa fjorton år ej kunnat finna någon relevant form för att genomföra en
utvärdering (Eliasson, 1997). Kan det vara så att denna verksamhet, som bedrivs
av män för män, inte behöver bevisa att de gör ett bra arbete? Det ligger i allas
intresse att hitta en form av utvärdering menar vi.
Kriminalvården har lagt ner alla behandlingar riktade till män som använder våld i
nära relation. Detta på grund av att de anser att programmen inte har haft
tillräckligt bevisad effekt
(http://www.kvv.se/templates/KVV_Infopage_general.asp?id=2342). Deras nya
program VIN4 är ett samarbete mellan kriminalvården i England och Sverige. Det
har ställts stora krav på att det skall kunna fungera under svenska förhållanden.
Programmet är även testat på Karolinska sjukhuset med en metod SARA5 som
bedömer risk och behov, en checklista för partnervåld som används inom
kriminalvården. Man har gjort jämförelser mellan män i England och män i
Sverige som slår, och funnit att förhållandena är så likartade att programmet bör
kunna användas i Sverige. Behandlingen är tänkt att vara i grupp både inom
anstalter och inom frivården, men även för andra som arbetar med våld i relationer
utanför kriminalvården. (a a).
Män i Kris - kvinnligt stöd
Vid genomläsning av Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor i
Malmö och Kriscentrum för mäns verksamhetsberättelse (Sjölander, 2004) så
möter man ständigt följande definitioner: Mannen är i kris och skall ha hjälp att
hantera sina konflikter och aggressioner. Han skall lära sig att hantera sina känslor
av desperation och vanmakt genom att få stöd och terapi i en krisbearbetning.
I Handlingsprogrammet för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö fanns följande
insatser för kvinnan som brutit upp från ett förhållande av kränkningar och
misshandel: Hon behöver skydd, boende och stöd. Man erbjuder rådgivning,
samtalsstöd, psykosocialt stöd, praktisk hjälp i rättsprocessen och
kontaktmöjligheter med myndigheter. De som får hjälp att bearbeta sina
upplevelser är kvinnor som har varit utsatta för sexuellt våld,. Denna hjälp erbjuds
genom kuratorn inom sjukvården. För övriga kvinnor erbjuds det inte någon
krisbearbetning av våldshändelserna.
Enligt Nationalencyklopedin (2000) är kris en reaktion på en livssituation där
individens tidigare erfarenheter inte är tillräckliga för att han/hon skall kunna
bemästra situationen utan ett betydande psykiskt lidande. I en livskris är det
viktigt att personen får hjälp att se sina besvär i ljuset av de aktuella
livsbetingelserna för att kunna bemästra dem och gå vidare. En genomgången
livskris är också en viktig faktor i det psykiska mognandet, som är ett aldrig
avslutat skeende. Varje fas i livet ställer individen inför nya uppgifter.
4
5
VIN står för Våld I Nära Relationer.
SARA står för Manual for the Spousal Assault Risk Assessment Guide.
27
Enligt svenska akademins ordbok, (nätupplagan 2004-05-25), så betyder ge stöd
att inta en stödjande funktion i förhållandet till en annan person.
När man definierat vad kris och stöd innebär och vilken framtoning
handlingsprogrammet har, då olika insatserna för män respektive kvinnor avses,
framkommer det att männen är i en kris och det ses som något man behöver få
professionell hjälp med att lösa. Männen bör gå i terapi för att lösa sin kris.
Medan kvinnor som blivit utsatta för våld av en man i en nära relation behöver
stöd, huvudsakligen i praktisk bemärkelse. Kvinnorna har behov av att få träffa
personer som stödjer dem i processen att ta sig ur förhållandet och genomföra en
anmälan/rättegång mot mannen, alltså mer stöd än krisbearbetning.
Man kan belysa skillnaderna i orden stöd och kris genom en sociologisk
förklaringsmodell: Social reproduktion av det som finns i den sociala strukturen.
Mannen har en kris på grund av att han brukat våld och kvinnan behöver stöd för
att hon varit utsatt för våld. Det sätt man ser på kvinnan respektive mannen är
påverkat av den personliga världsbilden, skapat av den kultur och det samhälle vi
lever i (Giddens, 1994). Kvinnomisshandel har lyfts fram politiskt genom
handlingsprogrammet. Arbetsgruppen har undersökt problematiken och bedömt
vilken hjälp parterna behöver. Genomgående kan man läsa i programförklaringen
att kvinnan behöver stöd och mannen behöver lära sig bearbeta och hantera sin
kris. I ordens olika valör framträder den manliga hegemonin, med mannen som
norm och kvinnan som underordnad (Hirdman, 2001).
Om man tänker lite friare och inte använder gamla tankemönster (a a), så borde
det vara fullständigt adekvat att även kvinnor fick hjälp att bearbeta den
traumatiska kris de genomlevt. Det är inte bara män som behöver hjälp att
bearbeta, även kvinnan har behov av behandling för att kunna orka gå vidare. Att
använda ett likhetstänkande hade här varit på sin plats. Hur vi ser på man och
kvinna är en social konstruktion och det är mannen som skapar den tongivande
normen. Den socialt skapade bilden av kvinnans och mannens roller och behov i
aktuellt hänseende har således sin utgångspunkt i synsättet att mannen är i kris
och kvinnan behöver stöd (a a). Att mannen skall få hjälp på ett annat sätt än den
underordnade kvinnan blir en naturlig följd av detta manligt dominerade synsätt.
Kvinnan behöver endast stöd eftersom hon är bättre på omsorg än mannen. Med
andra ord så måste hon underförstått vara bättre på att handskas med sina känslor
utan att behöva hjälp av professionella. Hon får istället hjälp med en mängd
praktiska detaljer. I detta ligger att hon som kvinna har dåliga kunskaper om det
praktiska, på grund av att det är mannen som av tradition ombesörjt denna sida av
tillvaron. Detta kan tolkas som ett särartstänkande (a a).
Vi tycker själva att det blir lite förvirrande med begreppen särarts- och
likhetstänkande. Ibland eftersträvas ett likhetstänkande under rubriken
jämställdhet. Vi håller inte med personalen i att det skulle vara jobbigare för män
som är pappalediga än för kvinnor som är mammalediga. Andra gånger menar vi
att det bör vara skillnad i hur man betraktar män och kvinnor till exempel när det
gäller våldet. I litteraturen påpekas skillnader i situationen där mannen slår
kvinnan gentemot det ovanligare fallet där det är kvinnan som slår mannen. Dessa
skillnader bygger bland annat på vilken position man har, över- underordning och
fysisk styrka. Som Kolfjord (2003) säger blir det en paradox: Att behandla män
och kvinnor lika leder till olika resultat för dem eftersom deras faktiska situation
på många områden är särskiljande. Detta kan betraktas som könsneutralitetens
dilemma.
28
SLUTKOMMENTAR
Våldsnivån har stigit i samhället sedan 1990-talet, och en tydlig trend är enligt
Brottsförebyggande rådet att allt fler unga kvinnor drabbas
(http://www.bra.se/extra/news/?from=latest&id=382). Lundgrens (2001)
omfångsundersökning visar att nästan två tredjedelar av kvinnorna i åldern 18-24
och 25-34 år har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Att våldet ökar i takt med
att jämställdheten går framåt, vilket statistiken visar, är skrämmande. Kan det
verkligen vara så att jämställdheten i sig är så problematisk för många män att de
svarar på den med våld? Eller kan det vara så att det i takt med att toleransen mot
våldet minskar i samhället ökar anmälningsbenägenheten? När det rättsliga
systemet förändras och våldet fördöms i det offentliga samtalet blir det lättare för
kvinnor och andra, till exempel släktingar och grannar, att polisanmäla
kvinnomisshandel. Sanningen ligger troligtvis någonstans däremellan.
Syftet med uppsatsen har varit att ge läsaren en teorigenomgång om fenomenet
kvinnomisshandel samt att reflektera över de insatser som riktar sig till män i
Malmö stad som misshandlar och kränker kvinnor. De insatser vi funnit och
belyst är Handlingsprogrammet för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö och
Kriscentrum för män i Malmö som är en insats sprungen ur handlingsprogrammet.
Isdal (2001) säger att för att kunna förstå våldet mot kvinnor måste man beakta att
det är ett problem på flera olika nivåer. Det vi har försökt är att belysa problemet
mäns våld mot kvinnor både på en samhälls- och individnivå. Det ena utesluter
inte det andra. Båda nivåerna är viktiga och behövs för att förklara mäns våld mot
kvinnor och kunna finna lösningar på problematiken. En viktig del för förståelse
är att belysa våldet ur ett genusperspektiv. Vetenskapliga rön som har ett tydligt
medialt nyhetsvärde är de som visar på skillnader mellan könen baserade på
biologiska eller psykologiska förhållanden och framhåller dessa som självklara
och naturliga, till exempel att män är mer aggressiva och kvinnor mer
omvårdande (Steen, 2003). Vetenskapliga bedömningar som inte visar några
signifikanta skillnader diskuteras däremot inte i media (Connell, 2003). Kan detta
bero på att det är det ekonomiska systemet som styr, för hur skulle man annars
kunna sälja de produkter som reproducerar könsskillnader?
Det är även tänkvärt att här reflektera över den ideala mans- och kvinnobild som
förmedlas dagligen i massmedia. Är det som Connell (2003) säger, att det är
samhället som skapar detta ideal. Genom media, film, reklam med mera så formas
den ideala mans- och kvinnobilden och den är i stor utsträckning kroppsfixerad
och spelar på de biologiska skillnader som finns mellan könen (a a). Samtidigt
förs en debatt om jämställdhet på en politisk nivå. Detta framstår som en paradox
eftersom det politiska systemet hör ihop med det ekonomiska och bygger på att
man skall producera och konsumera. Det finns stora pengar att tjäna på
produktion som reproducerar mans- och kvinnoideal.
Det förs en teoretisk och politisk debatt om jämställdhet, men steget från teori till
att implementera det i samhället verka vara långt. I synnerhet blir det tydligt när
det fortfarande förekommer lönediskriminering och ojämn könsmaktsfördelning
inom den politiska och akademiska världen där dessa teorier diskuteras.
29
Detta är ett svårt ämne utan enkla lösningar. När vi valde ämnet mäns våld mot
kvinnor insåg vi inte hur stor och komplex problematiken var. Den insikten har vi
fått nu!
30
REFERENSER
Angelöw B & Jonsson Th (2000) Introduktion till socialpsykologi Lund:
Studentlitteratur.
Barkman, T (2004) Polisen ångrar inte sitt agerande Sydsvenska Dagbladet 11 maj
del C s 4-5.
Bergmark, Å & Lundström, T (2000) Metoder i socialt arbete – vad är det. I:
Forsling, A (Red) Social arbete en grundbok. Stockholm: Natur och Kultur.
Brottsförebyggande rådet, Aktuellt, Pressmeddelande, Nyhetsbrev, Fakta om våld
mot kvinnor, ”Våld mot kvinnor”.
>http://www.bra.se/extra/news/?from=latest&id=382< 2004-04-20
Carlqvist, I (2004) ”Marcella var alltid så glad” Aftonbladet 11maj s 12.
Connell, R W (1999) Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos AB.
Connell, R W (2003) Om genus. Göteborg: Daidalos AB.
Eliasson, M (1997) Mäns våld mot kvinnor. Misshandel – Våldtäckt – Dominans –
Kontroll. Stockholm: Natur och Kultur.
Eliasson, M (2003) Att förstå mäns våld mot kvinnor. I: Heimer, G & Posse, B
(Red) (2003) Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar. Lund:
Studentlitteratur.
Eliasson, P (2000) Män, kvinnor och våld. Stockholm: Carlsson
Eriksson M (2003) Barn vars pappa misshandlar mamma. I: Heimer, G & Posse,
B (Red) (2003) Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar. Lund:
Studentlitteratur.
Etiska regler för skrivande studenter vid Malmö högskola Hälsa & samhälle
>http://www.hsfr.se/Kultur%20och%20samhalle/etikregler.htm<
Giddens, A (1994) Sociologi volym ett och två. Lund: Studentlitteratur.
Giddens, A (2003) Sociologi. Lund: Studentlitteratur.
Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö. Antaget av Malmö
kommunfullmäktige 1999.11.18 (2000) Malmö: Tryckeri Wiking.
>http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PD<
Hansson, L (2004) 22-åring erkänner kniv dåd mot flicka Ystads Allehanda 10maj
del 2 s 2.
Hansson, L (2004) Polisen bedömde läget som stabilt. Ystads Allehanda 11maj
del 2 s 2.
31
Hearn, J (1998) The violences of men. London: SAGE.
Heurlin, M (1998) ”Knytnäven är egentligen frusna tårar”. En studie om mäns
våld mot kvinnor och hur dessa män kan uppnå förändringar av sitt
beteende. Malmö: Malmö högskola Hälsa & samhälle (opublicerat examens
arbete).
Hirdman, Y (2001) Genus- om det stabilas förändliga former. Malmö: Liber.
Holmberg, C & Bender, C (1998) Våld mot kvinnor – män i kris. En kartläggning
av verksamheten på sju kvinnojourer och tre mansjourer. Socialstyrelsen
rapport 1998:6. Stockholm: Socialstyrelsen.
Hydén, M (1995) Kvinnomisshandel inom äktenskapet. Mellan det omöjliga och
det möjliga. Stockholm: Liber utbildning.
Isdal, P & Råkil, M (2001) Omöjliga män eller män med möjligheter? I: Metell, B
m fl (2001) Barn som ser pappa slå. Stockholm: Gothia.
Isdal, P (2001) Meningen med våld. Stockholm: Gothia.
Jalmert, L (2003) Män som slår. I: Heimer, G & Posse, B (Red) (2003)
Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur.
Johansson, T (2003) Mäns våld mot kvinnor. Det könsjämställda samhällets
svarta hål. I: Bäck- Wicklund, A & Johansson, T (Red) Nätverksfamiljen.
Stockholm: Natur och Kultur.
Kolfjord, I (2003) Kvinnors drogbruk och lagbrott. Positionella och kontextuella
strategier i en våldsrelaterad vardag. Lund: Bokbox förlag.
Kriminalvården, fängelse, programverksamhet, våld i nära relationer.
>http://www.kvv.se/templates/KVV_Infopage_general.asp?id=2342< 200405-25.
Kvale, S (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Larsson, C (2002) Hur fungerar samverkan för kvinnofrid i Malmö? En
enkätundersökning. Malmö: Malmö högskola Folkhälsovetenskapliga
programmet.
Linder, C (1998) Maskrosen. Ett pedagogiskt stöd- och utbildningsprogram för
barn till kemiskt beroende föräldrar. Malmö: Malmö högskola Hälsa &
samhälle (opublicerat examens arbete).
Lundgren, E m fl (2001) Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige
– en omfångsundersökning. Brottsoffer myndigheten & Uppsala universitet.
Stockholm: Fritze.
Månsson, S - A (2000) Kön i teori och praktik. I: Meeuwisse, A m fl (Red) Social
arbete en grundbok. Stockholm: Natur och kultur.
32
Månsson, S-A m fl (2002) Överlevnad och förändring. Kriminalvårdens
forskningskommitté Rapport 5 Norrköping: Kriminalvårdsstyrelsen.
Nationalencyklopedin (2000) Media upplagan.
Palmkvist, J (2004) 15-årig gisslan dödad Sydsvenska Dagbladet 9 maj del C s 1.
Palmkvist, J (2004) Polisens agerande kritiseras Sydsvenska Dagbladet 10 maj del
C s 4.
Pettit, B & Olson, H (1999) Om svar anhålles. En bok om Interaktionistiskt
förändringsarbetet. Teori och analys. Stockholm: Mareld.
Plantin, L & S - A, Månsson & Kearney, J (2000) Mäns föräldraskap. Om
faderskap och manlighet i Sverige och England. Socialvetenskaplig tidskrift,
7 (1-2).
R.F. Marcus, B. Swett (2003) Violence in close relationships The role of emotion.
Aggression and Violent Behavior, 8 , 313-327.
Riksorganisationen professionella kriscentrum
>http://www.manscentrum.se/vald.htm< 2004-05-25.
Sjölander, O (2004) Verksamhetsrapport för kriscentrum för män. Verksamhets
året 2003 Malmö: Stadsdelsförvaltningen Rosengård.
Skjørten, K (1994) Voldbilder i hverdagen. Om menns forståelse av
kvinnemishandling. Oslo: Pax.
Stattin, M (2004) 22-åringen häktades misstänkt för mord Ystads Allehanda 12
maj del 2 s 2.
Steen, A-L (2003) Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält. Reflektioner
kring kunskapsläget. Göteborgs universitet: Sociologiska institutionen.
Sunesson, S (2000) Efterskrift. Forsling, A (Red) Social arbete en grundbok.
Stockholm: Natur och kultur.
Svenska akademins ordbok, nätupplagan
>http://g3.spraakdata.gu.se/saob/<
Wallen, G (1996) Vetenskapsteori och forskningsmetodik. Lund: Studentlitteratur.
Widding Hedin, L (1997) Det kan hända vilken kvinna som helst. Göteborg:
Anamma.
33
BILAGOR
Bilaga 1: Alternativ till våld
Bilaga 2: Teman under behandlingen
34
Bilaga 1
35
Bilaga 2
36
37
