Tredje söndagen efter Trettondedag Jul, årgång III

Predikan i S:t Hans kyrka Tredje söndagen efter Trettondedag Jul, den 24 januari 1993
Andra Kungaboken 5:1-4, 9-15 * Andra Korinthierbrevet 1:3-7 * Johannes 4:46-54
kom till tro på Jesus där Han gick
M änniskor
fram. Dagens predikan vill säga något om hur
Jesus då gjorde, med den enkla motiveringen att det
är så Han fortfarande gör.
Allra först ska predikan stryka under att det är
Jesus som skapar tro. Vi kan lätt bli lite förvillade på
den punkten, för Jesus använder gärna människor
som redskap för att skapa tro – och ord och bilder
och mycket annat – och då kan vi tänka att det är
sådant som skapar tro. Men de är bara redskap.
Ingen människa kan ge någon annan människa tro,
lika lite som någon bild eller några ord. Bara Jesus
kan skapa tro.
Det är viktigt att veta. De betyder nämligen att Α
och Ω är att be till Honom om tro och att lita på
Honom och vända sig till Honom och inget annat,
som det som ger tro.
Dagens tre texter berättar, bland annat, om tre
lite udda sätt som Jesus gärna använder för att
skapa tro. När predikan i fortsättningen talar om att
skapa tro handlar det för övrigt inte bara om att
komma till tro som ny kristen, utan också om att
mogna i sin tro. Kristen tro fungerar så att ingen är
mogen och färdig, utan kristen tro växer och mognar
ständigt. Det predikan ska säga gäller alltså oss alla,
vare sig vi är nya i tron eller gamla.
Tre lite udda sätt, alltså, berättar texterna om.
Fast de är udda bara med mänskliga ögon sett. Vi
tycker att Jesus handlar lite konstigt. Skulle vi skapa
tro skulle vi inte göra så här. Men det ät ju inte vi
som skapar tro. Därför är de här sätten egentligen
inte alls udda, även om vi uppfattar dem så.
Den gammaltestamentliga texten, först, lär oss att
Jesus gärna använder till det yttre mycket enkla medel när Han skapar tro. Den arameiske kungens
överbefälhavare Naaman fick, som vi hörde, höra en
flicka från Guds folk tala om Guds väldiga gärningar,
för så ska det vara att Guds folk gärna berättar om
Gud och Guds gärningar. Han trodde på orden och
for till profeten Elisa. Men när profeten sade åt
honom att gå och bada sju gånger i floden Jordan,
tedde det sig alltför enkelt och banalt, under hans
värdighet. Naaman hade tänkt sig att profeten skulle
träda ut, högtidligt, och med en formel besvärja bort
sjukan. Han hade inte tänkt sig något så enkelt och
tafatt som att gå och bada, dessutom flera gånger.
Detta mönster går igen. När människor idag frågar efter hur de ska få se Guds väldiga gärningar är
svaret: be morgonbön och aftonbön, läs Bibeln, fira
gudstjänst, bli döpt om du inte redan är det, ta emot
nattvardens bröd och vin – och gör det inte en gång
utan många. Är du sjuk, be att människor lägger
handen på ditt huvud och ber eller att prästen smörjer dig med olja. Enkla medel och vanliga enkla
människor som hjälper dig med dem, är vad Gud
sänder i din väg, inget märkvärdigt eller ens högtidligt.
Så gör Jesus när Han skapar tro. Det verkar
kanske enkelt eller tråkigt, med mänskliga ögon, lite
udda. Men Han gör så.
Episteln lär oss, för det andra, att Jesus använder
lidande för att skapa tro. Det är, med mänskliga
ögon, ännu mer konstigt. Vi tänker oss ju hellre att
tron växer om det går en människa väl, och att ett
bra sätt att skapa tro är att befria från lidande. Vi kan
lätt bli rädda för att motgångar och lidanden ska
rycka bort en människa från Jesus och från tron.
Men i stället ger Jesus tro genom lidande. Han är
en människa extra nära just då. Liksom vi har fått en
riklig del av Kristi lidanden, har vi också rikligt tröst
genom Kristus, som det stod. Lidanden och motgångar ger alltså tröst och tro, även om det verkar
konstigt i våra ögon.
Samtidigt vet många människor av egen erfarenhet hur sant detta är. Just när livet var svårt var
Jesus extra nära och bar, tröstade och frälste, så att
tron växte.
Just i lidandet ser man det ofta inte. För många
tycks lidandet dra dem bort från Gud. Fast Jesus
alltså egentligen gör tvärtom: Han välsignar lidandet
för att det ska leda till tro och skapa tro.
Detta behöver vi veta och kunna, för att inte möta
ett lidande med förfäran utan i stället med förväntan
att tron ska växa.
Konstigt verkar det. Men sant är det.
Evangeliet lär oss, för det tredje, att Jesus inte
alltför sällan låter en människa vänta, eller, än mer,
att Jesus inte alltför sällan ställer en människa inför
påfrestning att tro utan minsta hjälp, att tro inte på
något annat än Guds Ord, utan minsta annan säkerhet.
Mannen som det stod om i evangeliet hade hört
om Guds väldiga gärningar. Därför bad Han Jesus
om hjälp. Det var rätt gjort. Tänk om vi alltid gjorde
så. Jesus ställde sig då, oväntat, avvisande. Det var
konstigt gjort, tycker vi, men tillhör alltså de sätt som
Jesus skapar tro på. Mannan insisterade, varpå
Jesus sade: Gå, din son lever.
Han blev tvungen att gå från Jesus utan att Jesus
följde med och utan att Han gett något tecken eller
bevis på att mannen skulle få hjälp. Mannen gick på
bara en tillit till Guds ord, i en trons chansning. Han
trodde och gick. Han gick i tro.
Då fick han se och veta. Men först då. Pojken
blev hjälpt. Så kom mannen till tro.
Just det mönstret att vi får handla och gå utan att
veta, att vi får handla bara på Guds ord och genom
att bara lita på Honom, det mönstret utsätter Jesus
oss ofta för – och alltså inte av elakhet eller slöhet
utan för att det är så Han skapar tro.
Tre lite, sett med mänskliga ögon, konstiga sätt
som Jesus ger tro på berättar dagens texter om. De
säger inte hela sanningen om hur Jesus skapar tro.
Men det finns anledning att känna till dem. Jesus
använder enkla medel, Jesus använder lidandet,
Jesus använder utmaningen.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst