Är du intresserad av att vara med i en församlingsplantering i stadsdelen Berga i Linköping?
Vi ser gärna att du på sikt flyttar till Berga men det är inget krav. Alla som vill leva efter
denna regel och som vill ha ett missionellt engagemang i Berga är välkomna att vara med! Du
som vill pröva om detta är din väg är välkommen till bön- och samtalskvällar hemma hos
familjen Zwörner på Hovetorpsgatan 50 (kom i tid pga portkod!)
måndag 29 sep kl 19:30
lördag 18 okt kl 18:00 (en längre kvällsmatsträff – anmäl dig till Eleonore Gustafsson)
måndag 20 okt 19:30
måndag 3 nov 19:30
måndag 17 nov kl 19:30
måndag 1 december kl 19:30
Församlingsplanteringen kommer utgå från Johanneskyrkan och Ryttargårdskyrkan i
Linköping och kommer att ledas av Eleonore Gustafsson
Frågor? Kontakta [email protected]
Inledning ............................................................................................................................ 2 Inspirationskällor till det missionella livet ............................................................................ 2 Det kristna livet som en ökenvandring ................................................................................. 3 Mission och kontemplation hör samman ............................................................................. 3 Inspirationskällor till det kontemplativa livet ....................................................................... 4 Introduktion till begreppen ”regel” och ”övning” ................................................................. 5 Regler för den enskildes kontemplativa liv: Att se Gud ......................................................... 7 Att öva sig i tillbedjan ........................................................................................................................................................ 7 Att öva sig i att urskilja Guds närvaro ......................................................................................................................... 7 Att öva sig i mission ............................................................................................................................................................ 7 Att öva sig i omvändelse ................................................................................................................................................... 7 Regler för församlingens missionsarbete: Att bli lik Gud ....................................................... 8 Vi vill bära världens synd i bön inför Gud ................................................................................................................. 8 Vi vill genom ord och handling vittna om den kärlek som finns i Jesus Kristus ...................................... 8 Vi vill synliggöra den härlighet som finns i Jesus Kristus .................................................................................. 9 Vi vill lära människor att ha gemenskap med Jesus Kristus .......................................................................... 10 Vi vill mana människor till omvändelse och försoning till och genom Jesus Kristus .......................... 10 Regler för församlingens gudstjänstliv och beslutsfattande: Att förenas med Gud .............. 10 Att leva i förening med andra kristna ...................................................................................................................... 10 Att leva i förening med den gudstjänstfirande församlingen ........................................................................ 11 Att leva i förening med den beslutande församlingen ...................................................................................... 11 Inledning År 2010 antog EFKs kongress en vision för 2020. Där står det bland annat:
”Vi vill se församlingsförnyelse. Vi vill bejaka nya sätt att vara församling som syftar till att
nå nya människor med evangeliet. (…) Vi vill hålla samman mångfald i uttrycksformer med
enhet i viktiga identitetsfrågor. (…) Vi vill se resultat av detta före 2020 i form av att vi har
planterat 75 nya församlingar.”
Inom ramen för Guds ord finns det många olika sätt att vara församling. Mångfald behövs och
berikar enheten. Olika församlingar kan nå olika människor med evangeliet. Vi tror att vi fått
kallelsen av Gud att plantera en församling i stadsdelen Berga i Linköping, en församling som
förenar den frikyrkliga rörelsens sätt att bedriva mission med den monastiska traditionens
kontemplativa liv, för att med hjälp av dessa två strömfåror forma lärjungar till Jesus Kristus.
Varken ordet ”mission” eller ”kontemplation” finns i Bibeln utan är latinska begrepp som
använts av kyrkan genom århundraden. Mission betyder sändning och kontemplation betyder
att se. Ur ett perspektiv skulle man kunna säga att missionen är församlingens utåtriktade liv
och kontemplationen församlingens inåtriktade liv, vi är sända ut i världen och vi är kallade
att se och vara i tillbedjan inför Guds ansikte. Båda dessa riktningar behövs och styrker
varandra och skapar dynamik.
Inspirationskällor till det missionella livet Den frikyrkliga församlingsrörelsen har sina rötter i reformationen på 1500-talet. Pionjärerna
kom att kallas för anabaptister och blev svårt förföljda, men den baptistiska rörelsen gick inte
att stoppa och den fortsatte att växa. Till Sverige kom den frikyrkliga rörelsen först på 1800talet, samma århundrade som den stora missionsrörelsen växte fram, detta gjorde att frikyrkan
i Sverige framförallt kom att växa fram som missionsföreningar, föreningar som kom samman
för att be för, samla in pengar till, och sända ut arbetare till missionen, i Sverige och
utomlands. I de samfund som på 1990-talet gick samman och bildade EFK har missionen haft
en framträdande plats. Endast Fribaptisterna var från början ett samfund, Helgelseförbundet
och Örebromissionen var endast missionssällskap vid starten.
Vi vill ta efter deras iver för mission och vi vill likt dem både be för missionen, samla in
pengar till mission, sända ut missionärer och plantera nya församlingar och vi vill att detta
skall synas i våra gemensamma gudstjänster.
Vi vill ta efter deras iver att göra evangeliet begripligt, genom ord och handling, för de som
ännu inte tror. Vi vill att det skall bli lätt att få vänner i församlingen och att gudstjänsterna
skall kännas meningsfulla för den som är nyfiken på kristen tro men som ännu inte är troende.
Vi vill ta efter deras iver att ha ett gudstjänstliv som är kulturellt relevant. Att vara kulturellt
relevant är inte detsamma som att kopiera den omgivande kulturens sätt att sjunga eller tala,
ibland kan det snarare innebära att man utgör ett attraktivt alternativ. Vi vill ta efter deras iver
att låta gamla former ersättas av nya, om de främjar Guds rike.
Det kristna livet som en ökenvandring Det kristna livet kan liknas vid Israels vandring mellan slaveriets Egypten och det förlovade
landet, en vandring som finns beskriven i moseböckerna. Paulus liknar befrielsen från
Egypten och vandringen genom Röda havet vid det kristna dopet. I dopet befrias människan
från syndens slaveri, hon byter herre och blir därmed fri att göra Guds goda gärningar. Någon
har sagt att det var lättare att ta folket ut ur Egypten än att ta Egypten ut ur folket, trots att
folket befriats från slaveriet fanns slaveriets vanor ännu kvar. Därför lät Gud folket dem
vandra genom öknen i fyrtio år innan de kom in i det förlovade landet. Ankomsten till det
förlovade landet liknar Nya Testamentet vid Jesu återkomst, tiden för Guds rikes fullbordan.
Som kristna befinner vi oss mellan dopets befrielse och Guds rikes fullbordan vid Jesu
återkomst. Vi befinner oss i öknen.
Tiden i öknen är helgelsens tid. Judarna fick i öknen ta emot lagen, det nya livet som Gud
hade frälst dem till att leva. Paulus menar att den lag som vi fått på vår vandring mot det
förlovade landet är Kristi lag som synliggörs i Jesu liv. Tiden i öknen är en tid av förvandling
till Kristi likhet.
Tiden i öknen är prövningens tid, en tid då Gud prövar folkets överlåtelse till hans omsorg.
Folket får gång på gång erfara hotfulla situationer där deras tillit till Gud prövas. Öknen är en
plats av törst samtidigt som det är en plats där Gud på ett mirakulöst sätt låter det springa fram
källor ur berget. Öknen är en plats där människor drabbas av sjukdom men där människor
också helas. I öknen lär vi oss att vad som än händer tro på Gud.
Öknen är en plats för bön och gudstjänst. Gud befallde Mose att säga till Farao ”släpp mitt
folk så att de kan fira gudstjänst i öknen”. Folket tillbad Gud på regelbundna tider i det tält
som Gud hade befallt dem att resa och som kallades för uppenbarelsetältet. Men Gud
uppenbarade sig också på andra platser än i tältet. Han ledde deras vandring genom en
molnstod på dagen och en eldstod på natten. Han uppenbarade sin härlighet i bergens
avskildhet. Öknen är en plats där Gud gör sig synlig.
Det kristna livet som en ökenvandring har varit en viktig metafor för de rörelser som betonat
det kontemplativa livet.
Mission och kontemplation hör samman Kontemplation betyder ”att se”, det syftar både på den ordlösa bönen inför Guds ansikte men
också på det liv som leder fram till att man får se Gud. Man tar fasta på bibelord som dessa:
”Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren.” (Heb
12:14)
”Saliga de renhjärtade, de skall få se Gud.” (Matt 5:8)
Enligt dessa verser är det endast dem som helgat sina liv som får se Gud, men andra verser
pekar på det motsatta förhållandet, dvs att den som ser Gud blir en helgad människa:
”Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbarat vad vi skall bli. Vi
vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, för då får vi se honom
sådan han är.” (1 Joh 3:1)
”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma
avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.” (2 Kor 3:8)
Dessa fyra verser vittnar om den dynamik som finns mellan det kontemplativa och
missionella livet. Jesus levde ett missionellt liv, han var sänd av Fadern till att tjäna
människorna. När vi går ut för att tjäna mänskligheten går vi på helgelsens väg, vägen som
leder till att vi får se Gud. Att följa Jesus innebär ju att gå på helgens väg där vi blir allt mer
lika Jesus. Men också det motsatta gäller, när vi ser Gud blir vi också lika honom och kan
tjäna världen på samma sätt som Jesus tjänade världen. Båda rörelserna behövs, rörelsen ut
mot världen och rörelsen in mot Gud.
Inspirationskällor till det kontemplativa livet Tillvaron i öknen har sett olika ut i olika tider. Då frikyrkligheten växte fram i Sverige var de
flesta kristna införstådda i den bibliska världen och den kristna läran. Konflikterna mellan vad
som ansågs vara moraliskt rätt i samhället och i kyrkan var få. Få var utbildade men alla
talade svenska, idag gäller det motsatta, många är högutbildade men alla talar inte svenska.
Då var det lättare att vara kulturellt relevant eftersom Sverige var en enhetskultur. Då var
fattigdomen den stora sociala utmaningen, idag är det den psykiska ohälsan.
Dessa förändrade förutsättningar vill vi ta fasta på och försöka forma ett församlingsliv som
möjliggör för allt fler att kunna leva ett missionellt och kontemplativt liv i Sverige idag.
En annan utmaning är alla de distraktioner vi möts av idag, denna utmaning är skälet till att vi
valt att låta oss inspireras av den monastiska traditionen.
Vi lever just nu i distraktionernas tidevarv, var vi än är finns nöjesindustrin ett klick bort och
nattens mörker utgör inte längre en begräsning av arbetsdagen. Var vi än är och vilken tid på
dygnet det än är går det alltid att fly in i distraktioner. I en sådan tid är det lätt att Ordet kvävs
och aldrig växer till en mogen skörd. I sin liknelse om sådden liknar Jesus förkunnelsen vid
frön som sås ut i olika jordmåner:
”Det som föll bland tistlarna, de tär de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets
bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. Men det som kom i den goda
jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett rent hjärta och genom uthålligheten bär
frukt.” (Luk 8:14-15)
Idag är uthållighet en bristvara och nöjen finns i överflöd. I den monastiska traditionen har
man med hjälp av gemensamma regler försökt få bukt med tistlarna för att bli en god jordmån
för Ordet. En monastisk regel är en text som innehåller både en vision samt regler för det
gemensamma livet såväl som det privata. Den monastiska rörelsen är en bred rörelse som
omfattar allt från ökeneremiter, kloster, sällskap och kommuniteter. Den gemensamma
nämnaren är att gemenskapen består av människor som av fri vilja överlåtit sig till
gemensamma vanor. Det finns flera likheter mellan den monastiska rörelsen och frikyrkan,
båda utgörs av människor tagit ett eget beslut att följa Jesus. Förr innebar också
medlemskapet i en frikyrka att man överlät sig till ett antal levnadsregler, dessa levnadsregler
(som framförallt gällde relationen till nöjeslivet) visade sig dessvärre ha en fadd eftersmak. Vi
tror därför att den monastiska rörelsen med dess långa erfarenhet kan vara en bättre
inspirationskälla till att hitta regler för ett kontemplativt liv där man uthålligt söker Guds
ansikte för att erfara mer av honom, så att vittnesbördet om att Gud är en Gud som låter sig
finnas för den som söker honom blir trovärdigt.
Människor ur den monastiska traditionen har tagit fasta på det kristna livet som en
ökenvandring, en väg av prövning, helgelse, lidande och välsignelse, och mitt i allt detta har
de sökt avskildhet för att söka Guds ansikte. De har varit medvetna om att Gud ibland tycks
avlägsna sig, allt för att våra rötter i honom skall djupna.
Vi vill ta efter deras sätt att använda sig av regler som en hjälp i vandringen genom öknen.
Vi vill ta efter deras uthållighet i bönen och arbetet. Likt dem tror vi att frälsning är något som
tar tid, en process som är pågående och som får sin fullbordan vid Jesu återkomst.
Vi vill lära oss av den psykologiska kunskap som de samlat på sig genom århundradena,
kunskap om hur själen reagerar i mötet med Guds närvaro och frälsning.
Introduktion till begreppen ”regel” och ”övning” En del kristna är ovana vid att använda begrepp som ”regel” och ”andliga övningar”, men det
var inte Paulus. Till församlingen i Korinth skriver han:
”Därför har jag skickat Timotheus till er, mitt kära trogna barn i Herren. Han skall påminna er
om mina regler för ett kristet liv så som jag lär ut dem i varenda församling.” (1 Kor 4:17)
Och till församlingen i Thessalonike skriver han:
”Vi föreskriver er i herren Jesu Kristi namn att dra er undan de bröder som lever utan ordning
och inte följer de regler de har fått genom oss.” ( 2 Thess 3:6)
Paulus lärde alltså ut regler för ett kristet liv i de församlingar han planterade. En regel är
ingen lag. Regler är oss till hjälp när vi vill odla goda vanor, men reglerna får aldrig ersätta
Guds ord. Jesus kritiserade fariséerna och de skriftlärda och sa:
”Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människors regler.” (Mark 7:8)
Regler har undantag, men man kan inte göra undantag från Guds Ord. Regler är till för att
underlätta livet, inte försvåra det. Att bryta mot församlingens regler är inte detsamma som att
synda och det leder heller inte till att man blir av med sitt medlemskap i församlingen.
Reglerna är till för oss, inte vi för dem.
Det kristna livet är paradoxalt, det är genom att sträva efter ett liv i självdisciplin som man lär
känna kraften i den nåd som frälser från all synd. Denna paradox kommer till uttryck i flera av
Paulus brev:
”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på
gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till
att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.” (Ef 2:8-10)
”Därför, mina kära, ni som alltid varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning,
inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer när jag är långt borta. Ty det är Gud som
verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.” (Fil 2.12-13)
”Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. Ni vet ju att alla
löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en
som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig
vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt
åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma
till korta.” (1 Kor 9:23-27)
Detta är inte enda gången Paulus använder sig av idrottens termer när han beskriver det
kristna livet, till sin medarbetare Timotheos skriver han:
”Öva dig i gudsfruktan. Kroppsövningar är nyttiga på alla sätt, men gudsfruktan är nyttig på
alla sätt, med sitt löfte om liv både för denna tiden och den kommande. Detta är ett ord att lita
på och helt ta till sig. Det är därför vi strävar och kämpar, ty vi har satt vårt hopp till den
levande Guden, som är en frälsare för alla människor, särskilt dem som tror.” (1 Tim 4:7-10)
Kroppsliga övningar gör dig stark men andliga övningar gör dig svag. Det är när du tränar dig
i gudsfruktan och när du kämpar med din omvändelse som du upptäcker hur svag du är och
hur beroende du är av Guds nåd. Det är när man försöker bli en helig människa som man i
hjärtat erfar att heligheten är gåva som ges oss av nåd. Eftersom människan gång på gång gör
sig skyldig till högmod behöver hon gång på gång upptäcka sin egen svaghet. Samma Paulus
som skrev ”jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad” berättar att han, för att han
inte skulle bli högfärdig, inte lyckades övervinna en ängel från Satan utan istället fick höra
Gud säga ”Min nåd är allt du behöver” och det fick Paulus att konstatera:
”Ja i svagheten blir kraften störst.” (1 Kor 12:9)
Den monastiska rörelsen har inspirerat oss till att använda oss av en regel, en ordning vars
syfte är att stödja oss i vår vilja att vara Jesu lärjungar. Gemensamt för de monastiska
rörelserna och för frikyrkan har varit att man velat skapa radikala grupper i en miljö där
många kallar sig kristna utan att leva ut ett kristet liv. Dock finns det en skillnad, de
monastiska grupperna har aldrig gjort anspråk på att deras regler borde gälla alla kristna,
sådana anspråk har dock frikyrkliga församlingar gjort. Den regel vi valt som ett stöd i vårt
lärjungaskap är vårt fria val, vi tror inte att alla kristna bör leva under denna regel. Vår regel
uttrycker vår specifika kallelse som församling. Regeln är ett verktyg men inget självändamål.
Det är inte lydnaden inför regeln som gör dig till kristen, det är lydnaden till Kristus som gör
dig till hans lärjunge. Som församling måste vi därför ständigt hålla samtalet om huruvida
regeln hjälper eller stjälper vårt lärjungaskap vid liv.
Regler för den enskildes kontemplativa liv: Att se Gud Som församlingsmedlem lovar du att regelbundet öva dig i att se Gud på fyra sätt. Du lovar
att tillbe Gud varje dag, att öva dig i att urskilja hans närvaro varje vecka, att delta i
missionsarbetet varje månad och att bekänna din synd en gång om året. Naturligtvis får du
göra dessa saker oftare än vad dessa tidsangivelser anger. Under vissa perioder kan livets
omständigheter leda till att vi inte förmår hålla oss till de vanor vi vanligtvis gör, kom då ihåg
att regler alltid har undantag. Om undantagen är längre än ett halvår bör du samtala med en
ledare om detta för att tillsammans med denne hitta en rymt som passar dig bättre.
Att öva sig i tillbedjan
I Ps 25:14 står det att Gud är förtrolig med dem som fruktar honom. Att öva sig i tillbedjan är
att öva sig i gudsfruktan, en attityd som möjliggör för dig att kunna se Gud. Som
församlingsmedlem lovar du att lovprisa Gud varje morgon och kväll. Hur länge och på vilket
sätt du tillber Gud varje morgon och kväll bestämmer du själv. Alla människor är olika och
olika bönesätt passar olika människor. Men vanan att be varje morgon och kväll kommer då
och då, för alla människor, att upplevas som jobbig, eftersom det krävs omvändelse för att bli
en tillbedjande människa. Därför är det viktigt att du hittar en vana som även är möjlig de
dagar då det känns tungt att be. Det är bättre att ha en bönevana där du ber i en minut varje
morgon och som du klarar av att hålla under ett helt år än att be i femton minuter endast de
dagar då bönen upplevs som en välsignelse.
Att öva sig i att urskilja Guds närvaro
Gud är alltid närvarande, men det krävs träning, kunskap och en ren blick för att vi skall
kunna se Gud. Gud har en unik kursplan för var och en av oss i denna konst att urskilja hans
närvaro och lära känna hans väsen. Vi får gå i hans skola under hela vår livsvandring, det
finns alltid något mer att upptäcka i urskiljandet av Guds närvaro. Som församlingsmedlem
lovar du att varje vecka ta tid för reflektion över på vilket sätt Gud har gjort sig påmind i din
vardag den närmsta tiden. Kanske Gud har gjort sig påmind genom något du läst, en människa
du mött, en frestelse du genomgått, en uppgift du har utfört, en bönestund du erfarit, eller
kanske har han velat lära dig något genom att Gud inte låtit dig förnimma honom på ett
påtagligt sätt. Genom att reflektera över vad vi varit med om kan vi med tiden lära oss att se
att Gud alltid är närvarande överallt.
Att öva sig i mission
Deltagandet i missionsarbetet bereder rum för kontemplationen på två sätt. Dels genom att
missionsarbetet helgar dig, vilket förbereder dig för mötet med Guds heliga närvaro. Men
också genom att missionsarbetet möjliggör för dig att få syn på hur Gud gör sig synlig för
människor som ännu inte känner honom. Deras möten med Gud blir också ditt möte med
Gud. Som församlingsmedlem lovar du att minst en gång i månaden delta i församlingens
missionsarbete.
(Under åren då församlingen planteras krävs ett större missionsengagemang av alla
medlemmar i församlingen, men på sikt kommer detta vara ett minimum.)
Att öva sig i omvändelse
Även omvändelsen bereder rum för kontemplation på två sätt. Dels genom att också
omvändelsen är en del i helgelsen, den helgelse som är nödvändig för att man skall kunna se
Gud. Som kristen är du kallad att alltid leva i omvändelse, att i allt försöka följa Jesus och be
om förlåtelse och hjälp när du faller. Men som medlem i församlingen lovar du att en gång
om året bekänna din synd för en kristen broder eller syster och be om dennes förbön. Jakob
skriver:
”Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade. De
rättfärdiges bön har kraft och gör stor verkan.” (Jak 5:16)
Att minst en gång om året bekänna sin synd inför en annan människa är ett beskydd från
högmodet som kan stänga vägen till Guds frälsande kraft. Detta är det andra sättet som
omvändelsen bereder rum för kontemplation, i bekännelsen synliggörs Guds nåd och kärlek
på ett tydligt sätt.
Regler för församlingens missionsarbete: Att bli lik Gud Konkreta regler för missionsarbetet kommer skrivas efterhand – än så länge finns endast
denna teologiska text:
Som tidigare nämnts betyder mission ”sändning”, ordet kommer från missionsbefallningen
såsom den formuleras i Johannesevangeliet:
”På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla
för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ’Frid åt er alla.’ Sedan
visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade
till dem igen: ’Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.’ Sedan andades han på
dem och sade: ’Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och
om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.’” (Joh 20:19-23)
Varför sände Fadern Sonen till världen? Evangelisten Johannes skriver:
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall
gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för
att världen skulle räddas genom honom. ” (Joh 3:16-17)
Samma uppdrag som Fadern gav Sonen har han nu gett oss. Vi är sända in i världen för att
världen skall bli räddad. När vi deltar i missionsarbetet, i sändningen ut i världen, blir vi lika
Jesus Kristus.
Vårt missionsarbete är något vi utför som enskilda, som församling och i samverkan med
Evangeliska Frikyrkan.
Vi vill bära världens synd i bön inför Gud
Jesus blev ett offerlamm som tog bort världens synd. Vi kan inte ta på oss andra människors
skuld, men vi kan i bönen bekänna den inför Gud och be om förlåtelse. Vid domen måste
varje människa bära sin egen skuld inför Gud, men till dess kan vi, likt profeten Daniel i
Daniels bok kapitel nio bekänna en hel mänsklighets synd inför Gud och be att han griper in
med sin räddning.
Vi vill genom ord och handling vittna om den kärlek som finns i Jesus Kristus
I berättelsen om Adam och Eva finner vi orsaken till att människan syndar. Människan åt av
den förbjudna frukten eftersom hon inte litade på Guds omsorg, hon ville själv bli Gud för att
få ett gott liv. Gud är kärlek och Gud blev människa i Jesus Kristus och bevisade på detta sätt
att han är värd vår tillit. Evangelisten Johannes skriver:
”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud, och alltid nära Fadern, han har
förklarat honom för oss.” (Joh 1:18)
Samma uppdrag som Fadern gett Sonen har han nu gett oss. Vårt uppdrag är att leva nära Gud
och samtidigt förklara vem han är för världen. Den ogripbare har blivit gripbar, den osynlige
har blivit osynlig och vi är kallade att göra Gud gripbar och synlig. Vi är kallade att förklara
för världen vem Gud är, genom ord och handling. Den evangelikala rörelsens styrka har varit
att man insett vikten av att ständigt reformera sitt sätt att gestalta och förkunna evangeliet,
eftersom tiderna förändras måste också sätten att förklara Gud förändras. Som församling vill
vi leva i ett ständigt samtal om hur vi kan bli bättre på att förklara Gud för världen.
Vi vill synliggöra den härlighet som finns i Jesus Kristus
Evangelisten Johannes skriver:
”Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den
ende sonen får av sin fader och han var fylld av nåd och sanning.” (Joh 1:14)
Hur såg Jesu härlighet ut? Evangelisten Johannes berättar att Jesus vid ett tillfälle förvandlade
600 liter vatten till vin och han avslutar berättelsen med orden:
”Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin
härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.” (Joh 2:11)
Jesu härlighet uppenbarades när Jesus gjorde olika tecken som manifesterade Guds livgivande
kraft. Dessa tecken bestod både i att han stillade stormar, förvandlade vatten till vin, mättade
stora folkskaror med mat som egentligen bara skulle räckt till några få och genom att bota
sjuka. I sin förbön för kyrkan bad Jesus:
”Den härlighet som du har get mig och jag har gett dem för att de skall bli ett och för att
liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett.” (Joh 17:22)
Jesus har gett vidare sin härlighet till kyrkan för att vi skulle kunna vara hans kropp på jorden.
Jesus sa också:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag och ännu
större. Ty jag går till Fadern och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir
förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.” (Joh 14:12-14)
Vi vill be att Gud utför tecken som visar Guds härlighet så att människors tro på Jesus växer.
Men Guds härlighet visar sig också genom att de troende tar på sig sitt kors och följer Jesus
på hans lidandens väg. Strax före sin korsvandring sa Jesus:
”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen jag säger er: om
vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt kort. Men om det dör ger det riklig
skörd.” (Joh 12:33-34)
Vi vill lära människor att ha gemenskap med Jesus Kristus
Jesus kom för att människorna inte skulle förgås utan få evigt liv. I sin bön till Fadern sa Jesus
följande om sig själv:
”Du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du
har gett honom. Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och
honom som du har sänt, Jesus Kristus.” (Joh 17:23)
Det eviga livet blir en verklighet genom vänskapen med Gud. Gud lär man känna genom
Bibeln och bönen, därför vill vi lära människor att be och ta del av Bibelns ord.
Vi vill mana människor till omvändelse och försoning till och genom Jesus Kristus
Först i mötet med Guds uppenbarade kärlek och härlighet förstår man att man är en syndare i
behov av försoning. När människan närmar sig Gud träder syndens fläckar fram i ljuset. Men
synden blir också synlig genom Guds ord. Vi vill mana människor till omvändelse och
försoning både genom att dra in dem i Guds närvaro, förkunna ordet och hjälpa människor att
med tilltro till Guds nåd bekänna sin synd. Jesus sa:
”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så
är han bunden.” (Joh 20:23)
Uppdraget att förmedla försoning till världen har nu getts till kyrkan. Synden binder
människor till att fastna i destruktiva livsmönster, men när synden bekänns och försoning
proklameras i andens kraft kan människan bli fri att bryta med destruktiva vanor.
Regler för församlingens gudstjänstliv och beslutsfattande: Att förenas med Gud Denna del kommer skrivas i samråd med planteringens moderförsamlingar och är under
arbete. Stycket kommer innehålla juridiska stadgar och kommer ta upp på vilket sätt
församlingen kommer fatta beslut och hur ledarskapet skall fungera och se ut.
Församlingen kallas i Bibeln för ”Kristi kropp”, genom dopet inlämnas vi i Jesu kropp, vi
förenas med honom, han bor i oss och vi bor i honom. Det är denna förening med honom som
möjliggör för oss att delta i hans sändning, att leva ett missionellt liv.
Att leva i förening med andra kristna Vår församling tillhör gemenskapen Evangeliska Frikyrkan, genom att vara trogen detta
sammanhang verkar vi för kyrkans enhet. Evangeliska Frikyrkan har fyra identitetsmarkörer:
Evangelikal, missionsinriktad, karismatisk och baptistisk. Församlingens missionella identitet
har redan beskrivits under flera av rubrikerna i denna text och församlingens karismatiska
identitet har beskrivits under rubriken ”vi vill synliggöra den härlighet som finns i Jesus
Kristus”. Den evangelikala identiteten kommer tas upp under stycket ”att leva i förening med
den beslutande församlingen”, men på vilket sätt är vi en baptistisk församling?
Att vara en baptistisk församling innebär att man är en frikyrklig församling, dvs att
församlingen består av medlemmar som alla har tagit ett fritt beslut om att vara med i
församlingen. Det innebär att vi endast döper den som vill förenas med Jesus Kristus och hans
kyrka. Det innebär även att församlingens medlemmar lovar att inte låta döpa sina barn förrän
barnen själva är mogna nog att ta ansvar för konsekvenserna av vad ett dop förpliktigar till.
Precis som många andra församlingar inom Evangeliska Frikyrkan respekterar vi andra
församlingars dopsyn, även om vi skulle önska att alla praktiserade det baptistiska dopet.
Detta innebär att den som är döpt i en annan tradition än den baptistiska kan få sitt
medlemskap förflyttat till vår församling. Den som vill leva efter församlingens regel är
välkommen att bli medlem i församlingen, alltså att den som är döpt med ett annat dop än det
baptistiska lovar att inte låta döpa sina barn.
Som församling gör vi inte anspråk på att vara en församling för alla, vi har en distinkt
kallelse och det innebär att vi ibland kommer behöva hjälpa människor som kommer i vår väg
att hitta en annan församlingsgemenskap. Inom ramen för Guds ord finns det många olika sätt
att vara församling. Mångfald behövs och berikar enheten. Församlingens medlemmar är de
som vill leva efter församlingens regel. Vi tror att det är viktigt att man är trogen sin plats i
Kristi kropp, att man inte försöker vara en hand och en fot samtidigt, därför tillåter vi inte
våra medlemmar att vara dubbelanslutna, dvs vara formellt medlemmar i två församlingar.
Däremot vill vi leva i gemenskap med andra församlingar, såväl inom Evangeliska Frikyrkan
som utanför.
Att leva i förening med den gudstjänstfirande församlingen Som församling vill vi fira Herrens måltid varje vecka. Paulus säger om denna måltid:
”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet
som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?” (1 Kor 10:16)
Ordet ”gemenskap” kan också översättas med ”delaktighet”, genom denna måltid blir vi
delaktiga i Kristus, vi förenas med honom och med hans församling. När vi äter brödet och
delar kalken påminner vi varandra om att vi lever i förening med Jesus, att vi är bärare av
hans närvaro. Men firandet av denna måltid är också en bön om att vi vill leva i denna
delaktighet, att vi också vill bli ett brutet bröd för världen.
Alla som vill vara en del av måltidsgemenskapen är välkomna att ta del av brödet och vinet,
även de odöpta barnen. Eftersom Bibeln inte nämner något om att man måste vara döpt för att
delta i Herrens måltid har vi valt att ha ett öppet nattvardsbord. Måltiden är platsen där man
lär känna Jesus, måltiden är platsen där man finne den tro som leder till dopet.
Att leva i förening med den beslutande församlingen Den monastiska traditionen, som vi vill skall inspirera vårt kontemplativa liv, finns
framförallt i den katolska och ortodoxa delen av kristenheten, alltså den del av kristenheten
som inte är evangelikal eller baptistisk. Därför är det viktigt att vi är uppmärksamma på att
som församling inte förlora vår evangelikala och baptistiska identitet.
Att vara evangelikal innebär att vi tror att Bibeln är Guds ord genom människors ord i
historien, en berättelse om Guds uppenbarelse och frälsningshistorien genom vilken Anden
talar och vägleder församlingen idag, trovärdig, i allt den lär, auktoritet för vår tro och vårt
liv, levande och verksam till att förvandla människors liv och relationer. Vi inser att ingen
mänsklig tolkning av Bibeln kan gälla som ofelbar men att Bibeln, tolkad i sitt historiska
sammanhang, i enlighet med sitt syfte under Andens upplysning, leder rätt på livets väg och
att församlingen fördjupas i sin förståelse genom lydnad mot Guds ord. Detta innebär att även
om vi låter den frikyrkliga och den monastiska traditionen inspirera vägleda oss på vår
vandring genom öknen så är det endast Bibeln som är en auktoritet för vår tro och vårt liv.
Traditionen är en inspirationskälla, ett sätt att slippa uppfinna hjulet om och om igen, men när
så krävs måste traditionen korrigeras utifrån vår gemensamma läsning av Bibeln, Guds Ord är
vår yttersta auktoritet. Detta gör att vi till exempel inte kan vända oss till Jesu mor Maria eller
andra avlidna förebilder för förbön, som ju varit en viktig praktik i den monastiska traditionen
men som evangelikala kristna tolkat som en oförenligt med Bibelns undervisning.
