Predikan i S:t Hans kyrka Femte söndagen i Påsktiden den 18 maj 2014
Jesaja 57:15-16 * Galaterbrevet 5:13-18 * Johannes 17:9-17
D
agens evangelietext är början på den sista
delen i Jesu avskedstal till sina lärjungar på
Skärtorsdagens kväll. Delen brukar kallas Jesu
översteprästerliga förbön. Jesus ber till sin
himmelske Fader för sina lärjungar, alltså för den
kristna kyrkan. Det betyder inte att Han är
ointresserad av alla andra människor. Tvärtom var
det för att Gud älskade världen med alla dess
människor som Jesus led, dog och uppstod. Men
vid just det här tillfället ber Han för sin kyrka,
gemenskapen av sina lärjungar.
Han säger att lärjungarna är en gåva från Gud
Fader till Honom. Att bli Jesu lärjunge är alltså lite
mer komplicerat än att vi väljer att tro och följa
Honom. ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt
er” sade Jesus till lärjungarna lite tidigare i avskedstalet. Det är sant att Jesus inte tvingar någon
till tro; Han säger ”Följ mig” och så har vi ett fritt
val. Och ur vår synpunkt är det oftast så att vi har
sökt Gud, letat och försökt förstå, innan vi finner
Honom. Och det fria valet är viktigt; man kan inte
tvinga någon till tro lika lite som man kan tvinga
någon till kärlek. Men samtidigt menar alltså Jesus
att egentligen ligger Gud bakom vår tro. Det är på
ett sätt tröstrikt, för det betyder att tron i grunden
inte är vår förtjänst, utan något Gud har åstadkommit. Vacklar vår själ i tron är vi ändå Hans,.
Det är samtidigt en utmaning; om Han har utvalt
oss är det med avsikt; ”jag har bestämt er till att gå
ut i världen och bära frukt, frukt som består”, som
Han sade tidigare i avskedstalet (Joh 15:16).
Det är för all del inte ovanligt att en människa
som söker och letar efter Gud och äntligen finner
Honom, inser att långt före dess har Gud varit där
och liksom knackat på och ”sökt”.
Vi får leva med att vi inte begriper det riktigt.
Ordet ”världen” används på lite olika sätt i dagens evangelietext, liksom i Bibeln i övrigt, inte
minst i Johannesevangeliet. Ibland betyder ”världen” hela Guds skapelse, den Han älskar och vill
väl. Ibland betyder ”världen” det som är mot Gud,
de mot Honom fientliga inställda krafterna och
makterna. Kyrkan tillhör inte världen – ”världen” i
den negativa meningen – men Gud tar oss inte ut
ur världen – ”världen” i den positiva meningen –
utan ”bara” att vi ska bevaras för det onda.
Det tillhör kyrkans liv att vara ”hatad av världen”. Ordet ”hatad” är ett starkt ord, och det är lite
typiskt för sättet att tänka och prata på den tiden
att Jesus tar i extra tydligt; man gjorde gärna så,
talade lite ”svart-vitt”. Översatt till vårt sätt att tänka
och prata skulle vi kanske säga att det tillhör kyrkans liv att vara motarbetad, missförstådd, angripen och illa sedd av framför allt andliga makter,
ekonomiska intressen och den politiska makten;
det är inte mot varelser av kött och blod vi har att
kämpa utan mot ondskans andekrafter i himlarymderna, som det står i Efesierbrevet (Ef 6:12);
kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den
har många förts bort från tron och vållat sig själva
mycket lidande, som Första Timotheosbrevet konstaterar (1 Tim 6:10).
Vi kan känna igen denna kyrkans kamp från
våra egna liv. I varje människas själ pågår en
kamp mellan det som Gud vill och det som motarbetar Guds vilja. Den kampen förs alltså inte
bara där utan i större format i världen i stort.
I sista versen i dagens text säger Jesus: ”Helga
dem i sanningen, Ditt Ord är sanning”.
Det är ett nyckelord både för att förstå denna
söndags särskilda tema ”att växa i tro” och för att
förstå hur vi ska fungera som kyrka här i världen.
Jesus ber att vi ska helgas i sanningen, det är modellen.
Sanningen vi helgas i är inte sanning i största
allmänhet utan sanningen om frälsningen, om
Guds kärlek till världen som ledde till att Han utgav
sig själv genom att bli människa, dö och uppstå,
den sanning som Bibeln uppenbarar, som den
kristna kyrkan förvaltar och som kan kondenseras
till Jesus själv, Han som sade ”Jag är vägen, sanningen och livet”.
Omedelbart efter dagens evangelietext säger
Jesus: ”Liksom Du, Fader, har sänt mig till världen,
har jag sänt dem till världen, och för deras skull
helgar jag mig till ett offer, för att också de skall
helgas genom sanningen.” (Joh 17:18-19) Jesus
”helgar sig till ett offer”, det betyder att Han inviger
sig själv, viger sitt liv till det offer som en gång för
alla försonade oss och världen med Gud, utverkade syndaförlåtelsen, evigt liv och himmelsk
salighet och återupprättade den brustna relationen
mellan Gud och oss. Jesus helgade sig själv till
offer, för att också vi ska helgas.
Vi blir alltså helgade, vi växer och mognar i
tron, vi bär den frukt Gud vill att vi ska bära och
utverkar det Han sänder oss att utverka, genom att
vi lever i sanningen Jesus.
Och hur gör vi det? ”Låt Anden leda er”, stod
det i episteln. Det är ett bra tips. Den Helige Ande
lär oss nämligen allt vad Jesus gjorde och lärde.
Anden är Sanningens Ande. ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han
vittna om mig” sade Jesus en gång (Joh 15:26).
”Sanningens ande skall vägleda er med hela sanningen” sade Han en annan gång (Joh 16:13).
Att be i allmänhet och att be om Anden i
synnerhet är därför en synnerligen relevant praktisk åtgärd i sammanhanget.
Det fungerar, ty, som Jesus sade en gång: ”Om
nu redan ni förstår att ge era barn goda gåvor,
skall då inte Fadern i himlen ge Helig Ande åt dem
som ber Honom?" Luk 11:13.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
