Predikan i S:t Hans kyrka Andra söndagen efter Heliga Trefaldighet den 5 juni 2016
Deuteronomium (Femte Mosebok) 7:6-9 * Romarbrevet 8:28-30 * Johannes 1:35-49
V
i firar idag Andra söndagen efter Heliga Trefaldighet
och läser andra årgångens texter. Temat är ”kallelsen till Guds rike”. Söndagen den 13 juni 2010 var också
Andra söndagen efter Heliga Trefaldighet med samma
texter som i dag, andra årgångens. Strax före kl tolv den
dagen dog min hustru Lena. När vi helgen före hennes
död firade mässa på hennes sjukrum sjöng vi bland
annat den psalm som hon länge sagt att hon ville ha
med på sin begravning, ”min Frälsare lever, jag vet att
Han lever, jag Honom får möta till sist” (psalmboken nr
313).
Den psalmen har sin kärlek, sitt hjärta, hos Frälsaren
Jesus. Det är det ena.
Psalmen syftar framåt. Det är det andra.
Psalmen grundar framtiden och framtidshoppet på
Frälsaren Jesus. Det är det tredje.
Så är det också med kallelsen att vara kristen och att
vara kyrka och församling. Den kallelsen har sin kärlek,
sitt hjärta hos Frälsaren Jesus. Kallelsen syftar framåt,
aldrig bakåt. Och den grundar sin framtid, sitt hopp och
sin strävan på Frälsaren Jesus.
Evangelietexten idag berättade om när Jesus kallade
sina första lärjungar. Då började Han bygga framtidens
kyrka. Jesus hade just blivit döpt av Johannes Döparen,
dränkt i jordelivets livsvillkor vatten, varpå den Helige
Ande kommit från himlen och Gud Fader påmint om den
utvalde Tjänare som Jesus är och Gud Fader nu sänt till
jorden, för att rädda den.
Det var alltså dags att gå till verket. Så Jesus började
bygga det nya Jerusalem, framtidens kyrka. Den är
apostolisk, vilket betyder att den är byggd på apostlarna.
Jesu första åtgärd var därför att kalla apostlar.
Det börjar med att Han har ryggen vänd åt dem. Han
vet vilka som ska bli apostlar. Några av dem tillhör Johannes Döparens lärjungar. Johannes Döparen gör en
insats och pekar på Jesus – på ryggen – och säger till
dem: ”Där är Guds Lamm”.
Och de går. Så småningom vänder sig Jesus om och
undrar vad de vill.
Så går det till. Inget fjäskande, ingen reklam, ingen
vänlig inbjudan, utan bara att någon säger ”Se Guds
Lamm” – och så En som vänder ryggen till. Och som
dessutom kommer från hålan Nasaret, en hopplöst obetydlig småstad, som en dåtidens sjuttiotalsstadsdel,
aldrig nämnd i landets historieböcker.
Tänk om vi någon gång kunde lära oss, både för
egen del och för andra, att det är så det går till när Gud
bygger framtidens kyrka.
Jesus vet ju vad Han gör. Han känner våra namn innan Han har sett oss och, som Natanael inser precis
efter dagens text, har Han sett oss innan Han träffat oss.
För Natanaels del var det långt före mobilkamerornas
tid; han var klart tagen över Jesu fjärrseende.
På lärjungarnas begåvade fråga var Jesus hör
hemma svarar Han med ett imperativ: ”Följ med och se!”
En förutsättning för en levande församling är nämligen
att människor inte bara får svar på frågor och att vi
tycker och tänker, menar och anser, utan att vi handlar.
Det framgår inte av texten om ”Följ med och se” är en
order eller en utmaning. Kanske både-och. Eller det ena
för den ena och det andra för den andre. Men i vilket fall
handlar det om att vi ska följa och handla.
I originaltexten står det grekiska verbet μένει (menei)
tre gånger i en och en halv vers. I den svenska texten är
ordet översatt med ”bor”, ”bodde” och ”stannade”. Johannesevangeliet är medvetet klurigt. Så det står inte så
där konstigt, närmast utmanande, om det inte finns en
tanke bakom, rimligen att det är viktigt, nästan som en
hemlighet, att en lärjunge går dit där Jesus är och förblir
där. Nu bodde inte Jesus i närheten till där de var, utan
ett par dagsresor bort, så Johannesevangeliet menar
inte att vi ska flytta till Kafarnaum men att Jesu lärjungar
flyttar andligt och i djupet av sin själ och alltså med sitt
hela sitt liv till Jesus. Och förblir där. Att bli kallad är att
flytta ihop med Jesus och dela livet med Honom, till och
med vara ett med Honom och bli Hans bild, som det
stod, lite klurigt, i episteln.
Jesus bygger kyrka med människor som, till hela sitt
väsen, flyttar hem till Honom.
I den kyrkan finns framtiden och hoppet. Det vet inte
vårt samhälle och vår kultur, som betraktar kristen tro
som en företeelse från förr och den kristna kyrkan som
en del av hembygdsrörelsen. Vi talar alltså i motvind när
vi säger att Jesus bygger framtidens kyrka. Men Han är
världens hopp och framtid också i vår tid och vårt samhälle och med vår tids människor.
Ytterst handlar framtiden om att Gud en gång ska
skapa allting nytt, nya himlar och en ny jord. Den framtiden går inte av för hackor och kommer att få också den
mest inbitne ateist och gudsförnekare att glatt kippa efter
andan. Det blir som en andra förlossning, mer dramatisk
och mer ögonöppnare än den första. Då får vi se Gud
ansikte mot ansikte och leva i klarhet och jubel och
värme och friskhet och glans – de orden är ändå bara
aningar av det som kommer.
För att göra framtiden till hela världens och alla
människors framtid har Gud utvalt ett folk och bygger
Jesus sin kyrka. Vi är alltså kyrka inte bara för att själva
ha det bra, den tid som återstår oss här på jorden och,
än mer, den som kommer därefter, utan vi är den apostoliska kyrkan för att hela världen och mänskligheten
ska ha en framtid och ett hopp. Därför är vi Hans utvalda
folk och dyrbara egendom.
Framtiden och hoppet är grundat på Frälsaren
Jesus. Den är alltså inte tomt prat. När människor längtar och drömmer utan någon grund blir det fåfängt och till
slut mest bara ångest – medan den kristna kyrkan har
sin framtid i det som Frälsaren Jesus gjorde, högst påtagligt, sakligt, synligt och historiskt verifierbart när Han
blev människa, led, dog och uppstod från de döda. Kyrkans framtid grundar sig inte på någon saga eller myt
eller tankekonstruktion och är inte en projektion av en
längtan, utan framtiden och hoppet grundar sig på Guds
Lamm, som tog bort världens synd med sin död, försonade mänskligheten tillbaka till sin skapare med sitt offer
och öppnade vägen till framtiden och det riktiga livet
med sin uppståndelse, som den förstfödde i den andra
förlossningen.
”Min Frälsare lever, jag vet att Han lever”, sjunger
Jesu kyrka. Den kyrkan eller församlingen hälsar sin
Frälsare varje gång som Han, lite fördolt, som om Han
vände ryggen till, blir synlig hos oss, vi hälsar Honom
med orden ”O Guds Lamm, som borttager världens
synder, förbarma Dig över oss”.
Då är, som nästa hemlighet, den kommande framtiden redan här. Himlen har landat.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu
och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
