RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129 115 Bokanmeldelse: Anu Pylkkänen, Trapped in Equality. Women as Legal Persons in the Modernisation of Finnish Law, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura/Finnish Literature Society, Helsinki 2009, 277 s. Eva-Maria Svensson EVA-MARIA SVENSSON, PROFESSOR I RÄTTSVETENSKAP, JURIDISKA INSTITUTIONEN VID GÖTEBORGS UNIVERSITET OCH DET JURIDISKE FAKULTET, UNIVERSITETET I TROMSØ Keywords: (Legal) equality, gender equality, equality policy, rights discourse, legal personality Anu Pylkkänen har skrivit en ambitiös, bred och övergripande historisk analys av utvecklingen av det rättsliga begreppet jämlikhet (equality) i Finland under moderniseringsprocessen, d.v.s. från slutet av 1800-talet fram till idag. Även om fokus är på Finland och finsk rätt, innehåller boken många utblickar och jämförelser med övriga nordiska länder vilket gör den synnerligen intressant också för nordiska läsare. Jämlikhet som ideologisk referensram har varit central i uppbyggandet av de jämförelsevis egalitära nordiska staterna, både när det gäller mellan sociala grupper och relationen mellan kvinnor och män (gender equality). I viss mån görs också utblickar gentemot övriga Europa, framförallt gäller detta den del av boken som berör tiden från och med Finlands inträde i EU. Det finns en hel del referenser till den europeiska rättsvetenskapliga diskussionen om jämlikhet. Dessutom är många av resonemangen generella på ett sätt som gör boken relevant även för en internationell publik. Att den är skriven på engelska är givetvis en förutsättning för detta. Eftersom boken är relevant och angelägen för en bredare läsekrets än den finska är det en påtaglig brist att inte fler referenser görs till andra nordiska rättsvetenskapliga forskares publikationer inom fältet genus och välfärdsstaten. En hel del av resonemangen har tagits upp av andra forskare på fältet, vilket författaren säkerligen inte är omedveten om.1 Att forskare relaterar till varandra, kritiserar och vida1 Det gäller framförallt bidragen av Åsa Gunnarsson i (Gunnarsson, Å., Niemi-Kiesiläinen, J., Nousiainen, K., & Lundström, K. (eds.), The Responsible Selves. Women in the Nordic Legal Culture, Ashgate; Svensson, E-M., Pylkkänen, A. & Niemi-Kiesiläinen, J. (eds), Nordic Equality at a Crossroads. Feminist legal studies coping with difference, Ashgate 2004; Gunnars- Jurist- og Økonomforbundets Forlag 116 RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129 reutvecklar tidigare tänkta tankar är oerhört viktigt, inom fältet feminist legal studies (genusrättsvetenskap eller kjønn og rett) såväl som inom andra kunskapsfält. Enligt baksidestexten är det framförallt rättshistoriker, historiker och feminist scholars of law and social sciences som är de tänkta läsarna. Jag menar att boken borde ha en bredare läsekrets. Den är av intresse för välfärdsstatsforskare i allmänhet. Den är i ännu högre grad av stor vikt för rättsvetenskapliga forskare. Vill man förstå en av de mest angelägna frågorna inom rättsvetenskapen idag, spänningen mellan den ökande fokuseringen på individers universella mänskliga rättigheter och den för norden så typiska traditionen av »att lägga livet till rätta«2 eller med andra ord, att med hjälp av rätten styra samhället mot demokratiskt beslutade centrala mål, är den en bra början. I Sverige, Danmark och Norge brukar traditionen (inom rättsvetenskapen) förklaras med en starkt rättsrealistiskt influerad samhällsingenjörskonst. Rättsrealismen har inte varit betydelsefull i Finland. Men den politiska kraften att styra samhället har varit stark, i Finland likaväl som i de övriga länderna. Denna tradition som författaren kallar kommunitaristisk, även om det är ett begrepp hon inte riktigt är bekväm med, är gemensam och i kontrast till den liberala. De nordiska länderna har påverkats av varandra, inte minst har Finland influerats av svenska tendenser, visar författaren. Så även om den nordiska traditionen har många variationer (och olika rättsteoretisk grund och/eller spegel) kan vi ändå tala om en nordisk modell. Utifrån rättsvetenskapligt perspektiv är det viktigt att se att modellen känneteckna(t)s av en speciell kombination av politik och rätt, eller t.o.m. en öppet politiskt styrd (policy) lagstiftning. Detta medför att rätten bör studeras ur ett brett perspektiv, vilket också görs i denna bok. Analysen av rätten sker utifrån en mångfald av perspektiv och är såväl teoretisk som praktisk på ett sätt som är typiskt för forskningsfältet feminist legal studies. Författaren lyckas på ett övertygande sätt tydliggöra hur förståelsen och implementeringen av det rättsliga begreppet jämlikhet samverkar med andra normsystem och med politik. Analysen bygger på en heltäckande och imponerande bred kunskap om samhällsutveckling, om politiska debatter, om filosofiska och teoretiska traditi- 2 son, Å., Svensson, E-M., Davies, M. (eds.), Exploiting the Limits of Law, Swedish Feminism and the Challenge to Pessimism, Aldershot, Ashgate 2007). Vidare saknar jag hänvisningar till Kirsten Ketscher som är ledare för WELMA (Retlige Studier i Velfærd og EU Markedsintegration) och som har välfärdsstaten och dess koppling till jämlikhet/jämställdhet i fokus. När det gäller osynliggörande av människans relationella drag och jämlikhetsbegreppets nära koppling till den autonoma individen i den nordiska kontexten saknar jag min avhandling från 1997 (Svensson, E.-M., Genus och Rätt : en Problematisering av Föreställningen om Rätten, Iustus förlag). Även om tankarna finns i internationell feministisk forskning är det mig veterligen en av få rättsvetenskapliga publikationer i Norden som har de genusrättsliga konsekvenserna av denna aspekt i fokus. Vilket är titeln på Yvonne Hirdmans bok från 1989, Att lägga livet till rätta. Studier i svensk folkhemspolitik, Carlsson, Ny utg. 2000. Eva-Maria Svensson RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129 117 oner inom framförallt rättsvetenskap och om rättsliga förändringar. Vikten av att innefatta alla dessa dimensioner i den historiska analysen av olika förståelser av jämlikhet blir uppenbar. Rätten ses i sin kontext, det rättsliga begreppet förstås och implementeras i samverkan med samhället i övrigt och får effekter som inte alltid kan observeras om inte denna breda analys görs. Analysen är kritisk i enlighet med ett traditionellt vetenskapsideal. Boken är upplagd kronologiskt i fem kapitel vilka härrör sig till olika tidsperioder, från det sena 1800-talet till vår samtid. Dessutom är det ett inledande och ett sammanfattande kapitel. Syftet är inte att definiera begreppet jämlikhet. Inte heller är syftet att förklara förändringarna utifrån en (eller flera) förklarande faktor(er). Tvärtom är syftet att undersöka mängden av förståelser och hur begreppet getts olika innebörder och förhandlats i en sammansatt kontext av politiska, ideologiska, kulturella och moraliska normer. Utifrån kvinnors perspektiv är bilden inte särskilt positiv. Undertiteln på boken anger att fokus ligger på konstruktionen av kvinnor som rättssubjekt i den finska rättens moderniseringsprojekt. Detta är en medveten perspektivisering men den utesluter inte att konstruktionen av rättssubjekt (i allmänhet) och av män (i synnerhet) framträder klart. Perspektiviseringen är berättigad av det faktum att de nordiska länderna länge ansetts vara kvinnovänliga och att politiken till stor del formats utifrån en feministisk ideologi. Jämställdhet (gender equality) är och har varit ett uttalat mål som de nordiska staterna säger sig sträva emot. Målet som sådant är detsamma i övriga västvärlden och uttryckt i internationella och regionala konventioner av olika slag, men de nordiska länderna har länge ansetts kommit närmre målet än många andra länder. Det är de nordiska länderna som tävlat om tätpositionerna i olika jämställdhetsindex under många år. Det som författaren har som syfte att fånga är det som uttrycks med huvudtiteln Trapped in equality. Varken en politisk strävan efter jämlikhet eller en lagstiftning där jämlikhet varit en viktig grundläggande princip och inte heller en stark feministisk kritik verkar ha gjort någon större skillnad i praktiken. Fortfarande är ojämställdheten mellan män och kvinnor påtaglig, eller med andra ord; fortfarande diskrimineras kvinnor och de åtnjuter inte samma rättsliga skydd som män. Jämlikhetsbegreppet har tagit oss långt men en historisk analys avslöjar att begreppet också har kommit att bli en fälla som vi fastnat i. Det rättsliga jämlikhetsbegreppet har (fortfarande) alltför stor koppling till en liberal individualism som betonar individen som ett ägande subjekt. Det verkar som att den dominerande rättsliga förståelsen av jämlikhet svårligen låter sig förenas med ett synliggörande och erkännande av diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter, än mindre med ett åtgärdande av sådana handlingar. En av huvudpoängerna med analysen är att diskriminering fortsätter i praktiken, men att sådan inte kan ses om rätten behandlas formellt och separat från sin reella kontext. Rätten samverkar med omgivande strukturer, ideella och materiella, och detta måste, om den ska kunna leva upp till idag omfattande åtaganden att åtgärda diskriminering, erkännas och synliggöras i Jurist- og Økonomforbundets Forlag 118 RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129 rättsvetenskaplig forskning och på den rättsliga arenan. Ointresset från rättsvetenskapen generellt har varit och verkar fortfarande vara påtagligt. En annan sak är att man för att se the gendered nature of law måste lyfta blicken från ett rättsområde till hela rättssystemet. Detta innebär ett ansvar för rättsvetenskapliga forskare att ha en bred kompetens och våga sig på att göra analyser som är disciplinöverskridande. Vidare förutsätter sådana analyser en stor teoretisk och metodologisk medvetenhet, vilket inte alltid rimmar väl med rättsvetenskapliga studier. Första kapitlet fokuserar på 1800-talets upplösning av det förmoderna patriarkatet. Den rättsliga utvecklingen sammanfattas som en strävan efter att skapa koherens i den kapitalistiska marknadsekonomin, samt efter konstruerandet av en etiskt och kulturellt homogen inkluderande nationalstat bestående av alla som kunde anses vara finnar. Även om begrepp som individ och privat egendom började få genomslag var det i en kommunitaristisk inramning med starka nationalistiska drag. Inom denna ram konstruerades emellertid kvinnors och mäns roller helt olika. Även om kvinnor sågs som aktiva och med samma ansvar för familjens försörjning och statens väl och ve, begränsades kvinnors frihet i större utsträckning. Skydd av det privata för män betydde frihet medan det för kvinnor betydde en förutbestämd omvårdande identitet (dock inte definierad som essens) och tydliga normer för uppträdande m.m. Kapitel två startar i 1920-talets rättsliga konsolidering av formell jämlikhet och av uppdelningen mellan den privata och den publika sfären i rätten. Det privata ansågs böra skyddas från statlig inblandning i form av reglering. Samtidigt som en könsneutral och formellt jämlik lagstiftning genomförs på familjerättens område, fördjupas skillnaden mellan könen i det kulturella och rättsliga ramverket. Kvinnor kopplades starkare till omsorgsrollen och till familjens sfär på bekostnad av deras tidigare erkända betydelse i uppbyggandet av nationen och därmed deltagande i den publika sfären. Rätten förhöll sig generellt neutral till kvinnor och män, med det fanns undantag till detta. Intervenering i familjen (med störst konsekvenser för kvinnor) kunde motiveras med allmänhetens intresse av hälsa och hygien t.ex. Till detta kommer den olika verklighet som kvinnor och män levde i. Sammantaget visas att den jämlika modellen formas i en starkt bekönad (gendered) kontext. Tiden från 1960-talet, som behandlas i tredje kapitlet, jämlikhetens era, kännetecknas av den universella arbetsmodellen till skillnad mot den tidigare könskomplementära. Lagstiftningen på 1970-talet bygger i stor utsträckning på att alla förväntades vara självförsörjande. Kvinnors »problem« att kombinera denna roll med moders- och omsorgsrollen löstes framför allt med krav på och så småningom införande av sådana politiska åtgärder som barnomsorg och rätt till ledighetsperioder i samband med barnafödande och omsorgsuppgifter. Det för övriga nordiska länder så typiska deltidsarbetet för kvinnor blev aldrig någon modell i Finland. Förutom ekonomiskt oberoende hyllades också valfrihet. Att valfriheten inte alltid var en valfrihet i praktiken för kvinnor med barn, ansågs inte vara en fråga för rätten Eva-Maria Svensson RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129 119 eller rättsvetenskapen. Medan kvinnors omsorgsansvar i praktiken var ett tvång, infördes valfriheten för män att ta omsorg om sina barn, om de ville och kunde för exempelvis krav från arbetsgivaren. I det fjärde kapitlet fokuseras på de sista årtiondena av 1900-talet då en ökad betoning av individers mänskliga rättigheter och i enlighet med detta, antidiskriminering blivit ett allt mer centralt rättsligt begrepp. »Equality is a powerful discourse in Finland, whereas discrimination is an alien concept« (s. 11). I detta avsnitt diskuteras denna diskussions tvetydighet. Å ena sidan har införandet av rättighetsdiskursen bidragit till att synliggöra frågor som tidigare varit helt osynliggjorda i den finska kontexten, frågan om mäns våld och övergrepp i det privata samt frågan om diskriminering (av individer) i olika sammanhang. Å andra sidan har denna rättighetsdiskurs utvecklats samtidigt med att en nedmontering av välfärdsstaten har skett, vilket har mycket stor betydelse för kvinnors möjlighet att leva upp till den universella arbetsmodellen. Finns det ingen barnomsorg, eller är den av dålig kvalitet, kan en kvinna med det primära omsorgsansvaret inte arbeta (detsamma gäller så klart för män med det primära omsorgsansvaret, men här framträder poängen med att se rätten kontextuellt. Det finns inte särskilt många män i den situationen). Då hjälper det inte att ha en rättighet till barnomsorg. Rättigheterna har i det rättsliga ramverket framförallt tolkats formellt. Trots att t.ex. CEDAW och EUF-fördraget ställer stora krav på stater att aktivt arbeta för att undanröja bristande jämställdhet och faktisk diskriminering, verkar det som att de rättsliga instanserna är väldigt ovilliga att acceptera proaktiva åtgärder (som t.ex. positiv särbehandling). En sådan åtgärd för att undanröja diskriminering ifrågasätts i rättslig argumentation som i sig diskriminerande. Detta gör att författaren är tämligen pessimistisk i sin syn på rättighetsdiskursens möjligheter att bidra till uppnåendet av jämställdhet och jag är beredd att hålla med. Jag tror dock att situationen ter sig något mörkare i Finland än i såväl Sverige som Norge. Staten har fortfarande tydliga ambitioner att styra mot ökad jämställdhet, såväl individuell som strukturellt. Det sista av de fem kapitlen behandlar det första årtiondet av 2000-talet. De frågor som tas upp där är olika debatter om jämlikhet samt olikhet och/eller mångfald. Individen har ytterligare förstärkts genom att identitet och erkännande av identitet har blivit en central fråga. Identiteten kopplas dels till tillhörandet av olika kulturella grupper men också till en process där identiteten förhandlas. Identiteten blir därmed också viktig för att kunna komma i åtnjutande av det skydd som antidiskrimineringslagstiftningen ger. Detta är formulerat som handlingar som relaterar till vissa erkända, specifika grupper eller egenskaper. Enligt författaren flyttas därmed fokus från själva den diskriminerande handlingen till den person med den egenskap som anses vara orsak till diskrimineringen. Trots att avsikten med skydd mot diskriminering är att ge alla människor möjlighet att utvecklas och välja som de själva vill (empower), kan detta tvärtom leda till stigmatisering. Jurist- og Økonomforbundets Forlag 120 RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129 Det är ett kritiskt förhållningssätt till jämlikhetsbegreppet som framträder. »Equality can be an efficient front for masking gendered patterns and inequalities to certain degree« (s. 201). Men detta ska inte tolkas som att begreppet bör förkastas. »However, equality can also be conceptualised as a principle which can be applied to locate and eradicate unequal structures and practices« (s. 201). Inte heller ska det kritiska förhållningssättet till rättighetsdiskursen tolkas som att den bör förkastas. Även om det kan tyckas vara en mörk bild av ett historiskt skede som författaren ger, är analysen en bra grund för att i framtiden kunna implementera de goda avsikter som antidiskrimineringslagstiftningen är ett uttryck för, nämligen att i möjligaste mån skapa ett samhälle där diskriminering inte förekommer. Det räcker inte med att ge individer rätt att föra klagan om de upplever sig diskriminerade, det är samhällets (och juristernas och de rättsvetenskapliga forskarnas) ansvar att arbeta för att individer inte ska bli utsatta för diskriminering. Jag tolkar det som att författaren trots allt ger ett starkt stöd åt strukturellt inriktade jämställdhetsåtgärder. Därmed verkar författaren föredra den nordiska modellen framför en alltför stark liberalt präglad rättighetsdiskurs och dessutom lyfta ett varnande pekfinger mot att alltför mycket låta sig charmas av en rättighetsdiskurs som överlämnar ansvaret på individerna själva och som förhåller sig passiv till de strukturer som formar oss som individer, kapabla och autonoma eller begränsat kapabla och beroende (relationella). Denna bild bekräftas enligt min uppfattning av den diskussion som börjat föras i länder med en historia i den liberala rättighetsdiskursen. Intresset för den nordiska modellen ökar bland feminist legal scholars i många länder i takt med att kritiken mot den formellt präglade rättighetsdiskursen ökar. Boken är något tungläst genom att den är tät och har många återkopplingar bakåt i texten. Det innebär många upprepningar och återkommande resonemang, dock i delvis nya sammanhang. Boken hade tjänat på att lättas upp språkligt och rensas från alltför mycket omtagningar. Men frånsett detta tycker jag att författaren lyckats väl i sitt projekt med att skriva en bred kritisk samhälls-, rättslig och (rätts)historisk analys av en pågående kontinuerlig process av att konstruera förståelsen av jämlikhet och jämställdhet och dess bekönade natur. Om vi är fångade i jämlikhetsbegreppet, avgör vi delvis själva. Konstruktionen är en process där kritisk forskning bidrar till att spränga tvångströjan. Eva-Maria Svensson