Hej bäste läsare!
Efter en förlängd weekend i Hansastaden Hamburg, sitter jag åter vid datorn. Tyskland är ett
land som i mycket påminner om Sverige, välordnat, organiserat och med hög social trygghet.
Funktionshinderfrågor, åtminstone tillgängligheten, har de haft stor anledning att fundera på efter kriget. Bismarck var en av arkitekterna bakom en allmän socialförsäkring. Vid promenader i Hansastaden tycker jag att mycket ser ut att vara handikappanpassat och staden,
inte minst i hamnområdena, har genomgått en enorm byggboom under de senaste åren. Den 26 maj marscherar funktionsnedsatta på många platser i Sverige, för ökad tillgänglighet.
Marschen genomförs på ett tjugotal orter i Sverige.
Detta brev innehåller:
1. För länge sedan
2. Sverige idag
3. Vilka är lagstiftarna?
1. För länge sedan
På femtio- och sextiotalet nekades färgade människor i USA att gå på vissa skolor, de
stängdes ute från många arbeten, de vägrades inträde på restauranger, de fick de bakre sämsta
platserna på offentliga tillställningar osv. I kollektivtrafiken var de ofta hänvisade till
speciella fordon, fick bara gå på sina egna toaletter m.m.
En kraftfull diskrimineringslagstiftning, de så kallade medborgarrättslagarna och positiv
särbehandling med bl.a. förtur till vissa offentliga arbeten ändrade successivt samhället och
diskrimineringen har minskat. Det finns idag betydligt större möjligheter till ett jämlikt liv, än
innan lagstiftningen förändrades.
För ungefär tjugo år sedan kom ADA, den amerikanska lagstiftningen som gör bristande
tillgänglighet till diskriminering. Denna lagstiftning har öppnat upp det amerikanska
samhället för människor med funktionsnedsättningar, då främst rörelsehinder. Efter det har en
sådan lagstiftning kommit i flera länder, bl.a. i Norge 2009.
2. Sverige idag
Sveriges olika regeringar har varit duktiga på att fördöma diskriminering i andra länder som
den har förekommit i, men gärna försett sig med skygglappar när det har gällt Sveriges egna
brister. Verkligheten för många svenskar med funktionsnedsättning är att de tvingas gå på
vissa skolor (de kan/får inte välja själva), de tvingas till speciella transporter, de kommer inte
in på offentliga tillställningar, restauranger osv. Ja listan kan göras lång och i många delar
diskrimineras människor med funktionsnedsättning på likartat sätt som färgade
diskriminerades i USA för femtio år sedan.
Frågan om en lagstiftning som gör otillgänglighet till diskrimineringsgrund, har stötts och
blötts i flera utredningar, men stoppats med många skäl som grund. Den senaste utredningen
ligger hos integrationsminister Erik Ullenhag för beredning och har så gjort i ungefär ett och
ett halvt år.
När utredningsförslaget Bortom fagert tal kom, lät statsförvaltningen göra en ekonomisk
beräkning, som lär vara orsak till att förslaget har stoppats. De beräkningar som har gjorts
ifrågasätts av många, dels på grund av sättet som de har gjorts på, men också för att ingen
hänsyn har tagits till utanförskapets kostnader.
3. Vilka är lagstiftarna?
Den grundläggande frågan är om det är ”finansen” och regeringen som bestämmer eller om
det är riksdagen, som är den lagstiftande församlingen i Sverige. Inför valet 2010 sade sig
samtliga partier i Sverige stå bakom en lagstiftning som gör bristande tillgänglighet till
diskriminering. Vi förutsätter att de gör det även efter valet. (Ett parti, M, gjorde ekonomiska
förbehåll.)
Kan vi se fram emot att riksdagen kommer att lägga ett lagförslag, för en lagstiftning som gör
bristande tillgänglighet till diskriminering under innevarande år? Kan vi lita på de löften som
våra politiker och de partier som de företräder, ställde inför valet 2010?
Nu är det hög tid att leva upp till dessa löften. Det är dags att låta Sveriges funktionshindrade
få avsluta sin marsch för tillgänglighet efter nio års marscherande!
Med detta tackar jag för er uppmärksamhet.
Lars Gustavsson
Länsombudsman HSO Skåne
