Avhandling

RETORIK
2011-09-15
1(3)
SIMON BENGTSSON
Avhandling: Logos and Power in Isocrates and Aristotle
by Ekaterina V. Haskins
Logos and Power in Isocrates and Aristotle skriven av Ekaterina V. Haskins gavs ut
första gången 2004. Boken tar upp hur Isokrates ofta hamnat i skymundan av
Aristoteles och hur Isokrates allt som oftast endast ses som en föregångare till den
tidigare. Författarinnan menar istället att det är tid för Isokrates att träda fram ur
mörkret och istället ses som en fullgod rival till Aristoteles. Det medges att det kan
tyckas vara konstigt att dessa två, som haft så olika inverkan på historien, nu ska få lika
mycket plats i denna avhandling. Dock är det just detta som är själva syftet med boken.
Syftet är att vi ska omvärdera Isokrates bidrag till retorikhistorien samt att vi ska få en
annan bild av retoriken än den som endast går att hitta i Aristoteles verk. Haskins
fortsätter med att visa upp grundläggande skillnader mellan Aristoteles och Isokrates
för att vi som läsare ska få en insyn i att de faktiskt inte är så lika som vi kanske från
första början trott.
När vi som läsare nu fått en klarare bild över vad syftet med avhandlingen är
kommer vi in på det intressanta för den här uppgiften; nämligen vilket perspektiv och
tillvägagångssätt Haskins valt att använda. Haskins menar att Aristoteles och Isokrates
är så pass olika att de inte borde ses som föregångare samt efterträdare för varandra.
Hon menar att de istället borde stå som två fristående teoretiker inom retorik. Av denna
anledning väljer hon ett tillvägagångssätt som ska försöka illustrera skillnaderna mellan
dem. Hon väljer en tematisk analys där hon använder fem olika par av termer. Termerna
är inte varandras motpoler men det finns fortfarande en klar distinktion mellan dem.
Tanken är att termerna på den vänstra sidan är mer passande och förekommande i
Isokrates verk medan de på den högra sidan är mer förekommande i Aristoteles verk.
Den högra sidan visar en högt disciplinerad form av retoriken som fungerar mer som ett
neutralt verktyg än identitetsskapande övertygning. Den vänstra illustrerar mer ett
social övervägande med ambivalent etik och politiska tendenser.
Det är viktigt att påpeka att bara för att hon sätter in Isokrates i den vänstra spalten
betyder inte det att han inte har någon koppling till den högra, utan endast att
kopplingen till den vänstra är starkare. Detsamma gäller givetvis Aristoteles.
RETORIK
2011-09-15
2(3)
SIMON BENGTSSON
De fem paren av termer ser ut som nedan följer:
Orality
Literacy
Poetic
Rhetoric
Kairos
Genre
Identification
Persuasion
Social change
Social permanence
Som vi kan se är termerna alltså inte varandras motsatser men de är fortfarande
kontraster mot varandra. Genom denna uppdelning väljer Haskins ett perspektiv där
hon finner att det finns flera betydande skillnader mellan Aristoteles och Isokrates.
Enligt hennes perspektiv finns det alltså fem större områden inom retoriken där
Isokrates och Aristoteles har mer eller mindre olika uppfattningar om. Hon är klar med
att påpeka att hon inte är ute efter att dela upp dessa två för att se hur de influerat andra
samt vart deras förgreningar går rent historiskt.
När Haskins nu gjort denna uppdelning fortskrider avhandlingen med att titta
närmare på varje par av termer. Haskins börjar varje kapitel med att förklara andras syn
på termerna för att sedan gå in mer på detalj hur de kopplas samman med Aristotles och
Isokrates.
För att ta ett exempel kan vi titta på första kapitlet som ägnas åt Orality och Literacy,
alltså det talade och det skrivna. Teoridelen tar upp att skrivandet inte var någonting
som dominerade under 400 f.Kr. Istället skulle man komma ihåg sagor och berättelser
som t.ex. Homeros epos. Vi får även stifta bekantskap med Gorgias och hans syn det
talade ordet.
Efter detta får vi titta närmare på Isokrates och Aristoteles syn på ämnet. I motsats
med Gorgias och andra talare var Isokrates mer än prosaskrivare som med sitt
avvisande av sofisterna ser ut att hamna på Platons sida. Han var dock inte emot
talandet och gillade dess sociala kraft, men han använde gärna skrivandet för att öka sin
politiska kraft. Många menar att Isokrates vände sig till skrivandet på grund av att han
var en dålig talare medan andra menar att han gjorde detta val strategiskt för att få
RETORIK
2011-09-15
3(3)
SIMON BENGTSSON
tillbaka den demokratiska retoriken. Isokrates ifrågasätter inte det talande ordet utan
snarare hur det utnyttjas utan moral för endast själviska grunder.
Aristoteles å sin sida utgår mycket från doxa och episteme. Retorikerns tal når sitt
mål genom att påverka publiken. Det är farligt att använda känsloargument för mycket, i
alla fall i mer politiska frågor, man ska inte avleda publiken från de egentliga fakta. Den
poetiska stilen som Aristoteles menar att Gorgias skapat, är olämplig för retorik.
Aristoteles och Isokrates sammanfattar två skiljande litterära logiker och två liknande
tankar om talet. Dock så fokuseras Aristoteles mer på doxa-baserat innehåll mer än
social slagkraft.
Under hela denna genomgång av hennes distinktion, som hon ständigt backar upp
med olika källor, ställer hon sig frågor om huruvida det som skrivs är rimligt. Hon frågar
sig bland annat varför vi inte bara kan acceptera att Isokrates var en lärare medan
Aristoteles mer var en teoretiker?
Att hon ifrågasätter sitt eget perspektiv visar på att hon är medveten och förstår att
alla inte håller med henne om det hon hävdar. Hon visar därmed att hon har förståelse
för att vi tycker olika; något som snarare gör att det blir lättare att acceptera Haskins
syn på det hela.
Igenom de olika kapitlen så återkommer hon med ett, visserligen ibland lamt,
ifrågasättande av sitt tillvägagångssätt och perspektiv. I det sista kapitlet där hon tittar
på den klassiska retoriken i dagens samhälle försöker hon återigen motivera varför hon
valde att jämföra och på vilket sätt hon valde att jämföra Isokrates och Aristoteles. Att
hon valde att ställa dem mot varandra var helt enkelt för att lättare kunna hitta deras
meningsskillnader. Svårigheterna med detta har mycket att göra med att det krävdes en
ordentlig inblick i det kulturella, intellektuella och politiska under deras levnad.