Brygge den 25 februari 2010
PCE 34/10
EUROPEISKA RÅDETS
ORDFÖRANDE
Tal av
Herman Van Rompuy
Europeiska rådets ordförande
till Collège d’Europe (Europeiska högskolan) i Brygge
konserthuset 'tZand
"UTMANINGAR FÖR EUROPA I EN FÖRÄNDERLIG VÄRLD"
Monsieur le Recteur,
Dear students,
Ladies and gentlemen,
Mesdames et messieurs,
Dames en heren,
Det är ett stort nöje och en stor ära för mig att få tala inför denna publik i kväll. Många kända talare
har framträtt inför Europeiska högskolan.
Jag skulle gärna ha varit med om premiärminister Margaret Thatchers tal 1988, eller för den delen
Jacques Delors ambitiösa svar ett år senare … Den duellen om europeisk politik skulle ha krävt ett
dubbelt så stort konserthus som detta!
Ända sedan 1950 har Europeiska högskolan funnits i centrum av den europeiska integrationen.
Många av dess studenter har fortsatt med viktiga uppgifter inom de europeiska institutionerna.
Andra har återvänt till sina hemländer och infört "Bryggeanda" i den offentliga förvaltningen och
det politiska systemet. Jag känner stor tacksamhet inför denna institutions arbete.
Jag har inte själv varit student i Brygge, men under mina studier i Bryssel läste jag med stort
intresse artiklar och böcker av professor Brugmans, den förste rektorn vid er högskola. Jag lyssnade
också till föreläsningar som hölls av hans vän Karel Verleye, en av högskolans grundare. Verleye
väckte mitt intresse för Europafrågan när jag studerade retorik i Sysele och vid Centrum
Ryckevelde, för ungefär 45 år sedan.
P R E S S
FÖR YTTERLIGARE INFORMATION:
Dirk De Backer − Talesman för ordföranden − +32 2 281 97 68 − +32 497 59 99 19
Jesús Carmona − Biträdande talesman för ordföranden − +32 2 281 95 48 / 6319 − +32 475 65 32 15
e-post: [email protected]
internet: http://www.consilium.europa.eu/
SV
Brugmans, en nederländsk motståndshjälte under andra världskriget, förkroppsligade detta
historiska ögonblick: när tron på Europa föddes ur krigets ruiner.
Man kommer också att tänka på grundare som Jean Monnet, aktiv i Allied logistics; Paul-Henri
Spaak, minister i exil, Konrad Adenauer, motståndare till nazismen, eller Charles de Gaulle, ledaren
för det franska motståndet i London.
Men vi är inte här i dag för att tala om det förflutna. Vi är här för att tala om nutiden, och framtiden.
Det är inte genom att glorifiera våra grundares ord och handlingar som vi ärar dem, utan genom att
fråga oss själva hur vi måste handla, just nu.
Dagens stora utmaning gäller inte längre risken för krig mellan europeiska nationer. Västra Balkan,
det enda område där krig utkämpats på senare år, har nu erbjudits ett europeiskt perspektiv. Vår
grannskapspolitik bidrar till stabilitet i en mer omfattande region.
Den stora utmaningen handlar inte heller längre om att införa demokrati. Så skedde i länderna i
Central- och Östeuropa efter 1989, och de är nu fast förankrade i Europeiska unionen – en historisk
händelse utan motstycke i vår generation.
Vår stora utmaning är nu hur vi, som Europa, ska möta övriga världen. Det är anledningen till att
jag i dag vill dela med mig av några av mina reflexioner om Europas plats och roll i världen. Hur
ska vi försvara våra intressen och främja våra värderingar? Detta anser jag vara en central fråga i
mitt uppdrag som den första ständiga ordföranden i Europeiska rådet.
Låt oss, innan vi går till Europa och oss själva, se på hur världen förändras.
Shakespeare har fångat det så vackert: "Det ges en ebb och flod i människors öden".
Vi lever mitt i historiens strömmar. Man måste känna till den geopolitiska oceanens ebb och flod
för att kunna hålla kursen, byta riktning och föra sitt skepp tryggt i hamn. I Brygges och Zeebrugges
hamnar är denna uråldriga sjöfararkunskap fortfarande giltig. Vad händer nu med ebb och flod?
De senaste veckorna och månaderna har vissa tecken på förändringar över lång tid blivit synliga.
Resultat och uppgörelser från FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december förra året var ett
sådant tecken. Europa väntade ute i korridoren medan USA och Kina gjorde upp. Det var
åtminstone så det såg ut.
2
SV
Ett annat sådant tecken var de prognoser som kom nyligen för ekonomisk tillväxt i Kina, Indien,
USA och Europa under 2010. Internationella valutafonden förutspådde
för Kina: 10,0 procent,
för Indien: 7,7 procent,
för USA: 2,7 procent,
för Europeiska unionen: 1,0 procent.
Självfallet måste de siffrorna nyanseras. Snabb ekonomisk tillväxt kan leda till monetära, sociala
eller politiska spänningar, som frestar på dess hållbarhet.
Ett tredje tecken var när president Obama, i slutet av januari, tillkännagav att han skulle avbryta
Nasa-programmet för månfärder – för dyrt. Kina och Indien slog fast att deras program för
månfärder går framåt med full fart.
Det är klart att ingen tror att det är högsta prioritet att åka till månen, mitt i den största ekonomiska
krisen sedan 30-talet, i en värld full av fattigdom. Det kan till och med låta banalt. Men det finns ett
verkligt symbolvärde i att ge upp denna tidigare stolthet bland västvärldens landvinningar.
Allt detta sammantaget leder till en dyster stämning i vissa kretsar. Vissa talar om "västvärldens
nedgång", och jämför det med "restens uppgång", dvs. Kina, Indien, Brasilien ... Det är solnedgång
mot soluppgång ... Andra menar att det bara är Europa som har problem, och varnar för att "G2" tar
över makten i världen, och syftar då på USA och Kina, medan Europa och andra aktörer lämnas
utanför.
Låt mig med en gång säga att jag finner dessa slutsatser mycket överdrivna.
Båda påståendena är felaktiga. "G2" existerar inte. Och sedan kommunismens fall har Europa varit
världens stabilaste region.
Europeiska unionens befolkning på en halv miljard män och kvinnor är bland den mest utbildade i
världen. Trots att vi bara utgör 7 procent av världens befolkning ger vi upphov till nästan 22 procent
av världens rikedom. (Detta jämfört med cirka 21 procent för USA, 11,5 procent för Kina och 4,7
procent för Indien.) Tillsammans är vi den främsta handelsmakten i världen, större än både USA,
Kina och Japan. Våra länder avundas på grund av den politiska stabiliteten, säkerheten, det sociala
systemet, miljöstandarderna och livskvaliteten i Europa.
Nyligen bevisade vi att vi är kapabla att klara av en finanskris utan motstycke. Vi har kunnat
undvika en upprepning av 1930-talets misstag. Till skillnad från situationen för 70 år sedan gick vi
redan inom ett år återigen mot positiv ekonomisk tillväxt.
Våra förbindelser med USA är mycket starka. Det transatlantiska bandet är fortfarande med råge
den starkaste förbindelsen i världspolitiken, både ekonomiskt och politiskt sett.
Därför vore det oförnuftigt och oansvarigt att fortsätta att tala om Europas eller västvärldens
nedgång. Det betyder dock inte att ingenting håller på att hända.
3
SV
Jag anser att "nedgångsstämningen" återspeglar den (något försenade) allmänna uppfattningen att
ett nytt spelparti är på gång. Det vi ser är slutet på en fas i globaliseringen och början på nästa. Låt
mig förklara.
Den första fasen utgjorde en ekonomisk globalisering. Denna fas kom i full gång i och med 1989 års
händelser. Ett resultat av den ekonomiska globaliseringen var större välstånd för allt fler människor
i många delar av världen, från Polen till Vietnam och från Uganda till Kina. USA och Europa var
stolta över att deras livsstil var universellt attraktiv och de var glada över att miljoner människor
tog sig ur fattigdomen tack vare global handel och teknik. De negativa effekterna, till exempel
ökande klyftor, avfärdades. Kärnan i denna fas uttrycktes i boktitlar som The End of History
(Fukuyama, 1989) och The World is Flat (Friedman, 2005). Nu tycks denna fas vara över.
Den nya fasen skulle kunna kallas politisk globalisering. Vad händer? Jo, det är enkelt.
Tillväxtländernas ekonomiska styrka omsätts till politisk makt. Detta är ingen överraskning.
Förbindelsen mellan penningen och makten är lika gammal som penningen själv. Kreditkrisen har
drivit på denna process som är mest synlig när det gäller den aldrig tidigare skådade ekonomiska
makt som Kina har vunnit över USA.
Två händelser har en särställning i detta hänseende.
Den första är grundandet av G20 vid kreditkrisens kulmen hösten 2008. Detta utgjorde en
vändpunkt. Tillväxtländer − Indien, Kina, Brasilien, Sydafrika, Turkiet − tog för första gången plats
vid världsledarnas förhandlingsbord, bredvid de gamla G7-länderna. Dessa tillväxtländer kunde inte
längre uteslutas från forumen för avtalsslutande. I och med kreditkrisen föll också den
triumfalistiska marknadsekonomin i vanrykte. Idag medger till och med investeringsbankerna att
strängare regler och en vaksam stat krävs. Vissa ekonomier är alltför reglerade medan andra är
oroväckande underreglerade.
Låt oss inte glömma att det var européer som tog initiativet till att börja hålla toppmöten med G20länderna. Detta skedde framför allt tack vare president Nicolas Sarkozy under dennes EUordförandeskap och premiärminister Gordon Brown. Européer kan fortfarande spela en avgörande
roll i utformandet av världsordningen!
Den andra händelsen som gjorde allmänheten medveten om en förskjutning av makten på den
globala arenan var förra årets klimattoppmöte i Köpenhamn. Jag har redan nämnt det. Även i detta
fall var vi européer drivande när det gällde att få andra till förhandlingsbordet och fastställa en
standard för minskningen av utsläpp. Förbundskansler Angela Merkel var mycket aktiv när det
gäller detta. Utan oss skulle de andra inte ha gjort så stora åtaganden som de faktiskt gjorde i
Köpenhamn. Dock kvarstår det faktum att vi uteslöts från det slutliga avtalet mellan USA och de
fyra stora tillväxtländerna. Vi lärde oss att det inte räcker med en strategi som bygger på moralisk
auktoritet och på att föregå med gott exempel för att vinna debatten.
4
SV
(Detta betyder inte att moraliska argument inte kan vara till nytta. Det starkaste beviset för detta är
att de kommunistiska regimerna i Europa föll på grund av att våra politiska och socioekonomiska
system visade sig vara attraktivare).
Sammanfattningsvis kan man säga att det så länge globaliseringen i huvudsak sågs som en
ekonomisk process såg ut som om alla kunde bli vinnare. I globaliseringens nya politiska fas
stämmer detta inte längre. Politik handlar om maktförhållanden. Och makten är relativ. Och medan
välståndet sprids förskjuts makten. Människorna i Europa börjar att känna av detta. De är inte
oroliga över att förlora makt utan över att förlora sina arbeten och över försämringar i välfärden på
grund av den globala konkurrensen.
Det finns ingen som helst anledning att tro att allt sker med nödvändighet. Vi har fortfarande ett val.
Ni studenter som tillhör nästa generation har ett val. Europa har ett val.
Världen förändras och vi måste förbereda oss för förändringarna. Historia håller på att skrivas.
Precis som på professor Brugmans tid, efter andra världskriget, krävs ett politiskt svar.
I och med detta kommer vi in på Europa och Europeiska rådet.
För att möta de ovannämnda förändringarna måste Europeiska unionens medlemmar stå enade och
starka. Därför tror jag att ekonomisk politik och utrikespolitik är Europeiska rådets två viktigaste
domäner. Den ekonomiska politiken för att vi ska vara starka och utrikespolitiken för att vi ska stå
enade.
Låt oss börja med den ekonomiska politiken.
Sedan jag valdes har jag satt ekonomiskt tillväxt främst på EU:s dagordning. Detta halvår ägnas tre
möten i Europeiska rådet åt denna fråga: det informella mötet som hölls i Solvaybiblioteket för två
veckor sedan och de regelbundet återkommande mötena i mars och juni. Stats- och
regeringscheferna kommer att ta upp frågan om hur tillväxten ska öka, hur sysselsättning ska skapas
och hur konkurrenskraften ska öka.
Under Solvaymötet var alla eniga om att det behövs bättre samordning när det gäller strukturell
ekonomisk reform. Detta gäller både på det makroekonomiska området (särskilt i euroområdet) och
det mikroekonomiska området. Politiken på kort sikt, till exempel budgetdisciplinen inom ramen för
pakten, eller inre obalanser, måste också kontrolleras mer än någonsin förr.
Under förberedelserna har jag samarbetat nära med, och kommer att fortsätta att samarbeta nära
med kommissionens ordförande José Manuel Barroso och detta halvår med premiärminister José
Luis Zapatero. Det är min avsikt att verka i partnerskap och mobilisera all energi och alla
kompetenser som finns i unionen. Det är den enda vägen till framsteg.
5
SV
Alla medlemmar i Europeiska rådet var villiga att ta mer ansvar för dessa ekonomiska frågor.
Sådant personligt engagemang är oundgängligt. Jag var mycket glad över den höga ambitionsnivån
vid förhandlingsbordet.
Det första resultatet är att Europeiska rådet enligt vissa har blivit ett slags "ekonomisk regering" för
unionen eller, enligt andra, platsen för den "ekonomiska styrningen". Den ekonomiska och
finansiella krisen tvingar oss att vandra denna väg.
Sysselsättning och tillväxt är av yttersta vikt för medborgarnas dagliga liv, för vår levnadsstandard.
Resultatet av vår ekonomiska kamp bestämmer även vår plats i världen. Därför säger jag hela tiden
att ekonomisk tillväxt i slutändan är avgörande för den europeiska livsstilens fortbestånd.
Ungerns premiärminister, Gordon Bajnai, skrev nyligen i ett brev till mig att Europa endast kan
upprätthålla och utvidga sin geopolitiska makt om vi lyckas få fart på den ekonomiska tillväxten
och att ett ekonomiskt försvagat Europa lätt kan förlora sin politiska betydelse.
Ekonomisk tillväxt kan göra oss starka. Den är en grundläggande förutsättning, men i sig
otillräcklig. För att möta förändringarna i världen behövs ytterligare ett element: vi måste även stå
enade.
Detta leder oss in på den egentliga utrikespolitiken.
Europeiska rådet har alltid spelat en avgörande roll på detta område, särskilt sedan Berlinmurens
fall. När det kalla kriget var slut insåg stats- och regeringscheferna att Europa behövde stärka sin
närvaro på den internationella scenen. I och med Maastrichtfördraget beslutade de att ta denna
känsliga och viktiga fråga i egna händer.
Mycket har uppnåtts, särskilt sedan 1999, när unionen utsåg den första höga representanten för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, Javier Solana. Samma år påbörjades utarbetandet av
en befattning för att man skulle kunna svara på internationella kriser. Idag genomför unionen
fältuppdrag som engagerar tusentals personer − soldater, poliser, marinsoldater och domare från
Afghanistan till Tchad, från Kosovo till Somalia. Detta är en enastående prestation.
Vi har utvecklat europeiska instrument för verklig utrikespolitik. För att dessa instrument ska
fungera optimalt måste de kopplas till en gemensam strategisk vision. Hur vi ska gå vidare? Vilka
är våra partner? Var vill vi vara om tio eller tjugo år? Jag ska ge ett exempel. President Barack
Obama tog flera månader på sig att utarbeta en ny strategi för Afghanistan. Varför reagerar vi bara
istället för att utveckla en strategi tillsammans?
6
SV
Europeiska rådet som helhet har fått förtroendet att fatta besluten om unionens "strategiska intressen
och mål" för de yttre förbindelserna. Enligt artikel 22.1 i EU-fördraget ska dessa beslut gälla "den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken" och "andra områden som omfattas av unionens yttre
åtgärder". Besluten kan gälla ett särskilt land. De kan också ha ett tematiskt upplägg och till
exempel gälla energi. Uppgiften för Europeiska rådets ordförande är att hitta konsensus i alla
sådana externa frågor. I huvudsak ska denna person säkra en gemensam färdriktning.
Här vid Collège d'Europe har ni redan lärt er att Europa har sin utgångspunkt i en marknad med ett
unikt funktionssätt. Vi kan vara stolta över vad detta har lett till. Att bygga upp en marknad är dock
inte samma sak som att vara en stormakt − Europe-puissance, som fransmännen gärna säger. Jag
skulle vilja ta upp två i viss mån känsliga konsekvenser.
För det första, metoden för beslutsfattande. När det gäller utrikespolitik krävs snabba beslut och
åtgärder, men våra ursprungliga arbetsmetoder skapades för lagstiftningsprocessen och fungerar bra
för denna. Framstegen som gjorts när det gäller den europeiska utrikespolitiken bygger i hög grad
på impulser från stats- och regeringscheferna och deras befogenheter. Därför har vissa analytiker
beskrivit Europeiska rådet som "en kollektiv statschef" när det agerar på området för utrikespolitik.
För det andra, medlemsstaternas roll. Att skapa en inre marknad innebär i huvudsak att avskaffa
handelshinder. Regeringarna och institutionerna inför "lika villkor" för ekonomiska aktörer, företag,
arbetsgivare och konsumenter. När det gäller utrikespolitik, särskilt säkerhetspolitik, lämnar
staterna dock inte eventuella åtgärder upp till företagen eller konsumenterna, utan det är de själva
som agerar och tar ansvar. De sänder ut de poliser, domare eller soldater som krävs för fred och
säkerhet eller för att skydda våra intressen. Skillnaden blir tydlig när det gäller frågan om vem som
kan och vill göra vad.
Därför bör det inte överraska oss att det under det kommande årtiondet allt tydligare kommer att
utkristalliseras vissa attitydskillnader mellan medlemsstaterna ju mer unionen behandlar
utrikespolitik. Historia och geografi spelar en viktig roll för utrikespolitiken. Så detta handlar inte
bara om motsättningar mellan stora och små medlemsstater. Det handlar också om att vissa
medlemsstater har historiska förbindelser med vissa regioner i världen, att de är östater eller att de
har en gräns mot Ryssland. Sådana skillnader är reella och kommer inte att försvinna som genom ett
trollslag.
I egenskap av Europeiska rådets ordförande kommer jag att betrakta allas intressen och alla särskilt
känsliga situationer. Trots att enhet är vår styrka förblir mångfalden vår rikedom. Utvecklingen
under senare tid visar dock att inget enskilt land i Europa ensamt kan fastställa den politiska
dagordningen i världen eller spela en avgörande roll.
7
SV
För att lyckas skapa konsensus bland medlemsstaterna inrättades nya institutioner och befattningar,
särskilt Europeiska rådets ständiga ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och
säkerhetspolitik, tillika kommissionens vice ordförande. Det räcker dock inte att inrätta en ny
institution för att lösa ett problem, särskilt inte direkt. Problemlösning kräver tid och samråd mellan
medlemsstaterna.
Det kan vara bra att betona detta. Nyligen kunde en viss besvikelse skönjas. Man drog långtgående
slutsatser när USA:s president sköt upp ett toppmöte mellan EU och USA. Kommentatorer i
tidningar i hela Europa förklarade att Europeiska unionen efter tio års ansträngningar äntligen hade
ett nytt fördrag och att det, till deras stora förvåning, fortfarande inte fungerade ...
Amerikanerna vet dock mycket väl att det tar tid att bygga upp institutioner. (Till exempel tog det
amerikanarna själva nästan hundra år att gå från plural till singular, från "the USA are" till "the
USA is"…) Det fanns andra skäl till att toppmötet sköts upp.
Funktionerna och mekanismerna måste förverkligas steg för steg. För människor tar det tid att hitta
sin plats och fastställa sin roll. Det är bara gudinnan Athena som föddes i full rustning ur sin faders
huvud!
Hur tycker jag nu att vi ska fortsätta? De grundläggande elementen är på plats. En global
förskjutning av makten. Ekonomisk styrka som ett nödvändigt villkor för politisk makt. Vår union,
förenad i mångfalden. Ett behov av att visa tålamod, även när det är angeläget med handling. Det är
också tydligt vad vi måste göra. Vi måste styra globaliseringen.
När det gäller utrikespolitiken anser jag att Europeiska unionen står inför två uppgifter, två spår.
Första spåret: vi bör vidareutveckla den globala ekonomiska styrningen. Inrättandet av G20 var ett
stort steg. Det är mycket viktigt att nyckelaktörer samlas vid samma förhandlingsbord. För unionens
medlemsstater kräver detta en starkare samordning av den externa ekonomiska politiken. Det är den
externa aspekten av den "ekonomiska regeringen" som vi nu utvecklar internt.
Detta vore en god utgångspunkt av två skäl. För det första kommer samordningen av den interna
ekonomiska politiken inte att fungera utan en gemensam extern ståndpunkt. I vår globaliserade
värld är interna och externa angelägenheter i allt högre grad olika sidor av samma mynt. Reglering
av bankerna kan inte endast vara en intern fråga, den är internationell. Energipolitiken berör
hushållens efterfrågan, men även relationerna med energiproducenter i hela världen. I euroområdet
behöver man reflektera över hur den externa representationen kan intensifieras inom institutioner
som Internationella valutafonden. Detta ämne får inte vara tabu bland medlemmarna i euroområdet.
8
SV
Det andra skälet är att det ekonomiska inslaget i utrikespolitiken lättare än andra frågor kan leda
fram till ett gemensamt synsätt och en gemensam politik. Vi har sett detta tidigare när det gäller
handel, där det bara finns en förhandlare för unionens räkning. Området för yttre ekonomiska
förbindelser erbjuder Europa de största möjligheterna att tala med en röst i världen.
Tack vare G20 har vi nu ett lämpligt forum för att utveckla detta. Europeiska rådet är väl lämpat att
utarbeta gemensamma europeiska ståndpunkter. De enskilda medlemsstaterna och institutionerna i
Bryssel − kommissionen och Europeiska rådet − är företrädda på högsta nivå runt bordet. Det är
därför som G20-toppmötet i Toronto i juni i år kommer att förberedas vid Europeiska rådets möten i
mars och juni.
Andra spåret: Vi måste se över och stärka våra förbindelser med viktiga partner. Jag tänker framför
allt på Förenta staterna, Kanada, Ryssland, Kina, Japan, Indien och Brasilien.
Vid toppmötet i Köpenhamn insåg vi att Europa inte längre kan briljera enbart genom att föregå
med gott exempel. Det krävs mer än att vara övertygad om att vårt förslag är bäst för att få dem att
gå över till vår sida. För att delta i beslutsprocessen måste unionen hävda sig politiskt. Det första
steget är att omsorgsfullt välja våra allierade och överväga hur vi kan gå vidare tillsammans.
Europeiska rådet kommer att ta upp frågan om klimatpolitik vid mötet i mars.
Förenta staterna är fortfarande vår lämpligaste partner på många områden. Jag är övertygad om att
även USA gör en översyn av sin plats i världen efter finanskrisen. Våra amerikanska vänners
engagemang för goda transatlantiska förbindelser kommer att fortgå. Trots de intryck som förefaller
råda i dagens läge kommer detta enbart att växa sig starkare under de närmaste åren.
Med våra andra partner måste vi föra en rättvis och öppen dialog. Varken naivitet eller onödig
konfrontation. Europeiska unionen måste ge entydiga signaler; det är det enda sättet för att vara
tillförlitlig och effektiv. Samtliga aktörer på världsscenen bör emellertid inse att ett deltagande i den
globala styrningen inte medför enbart rättigheter och förmåner utan också skyldigheter. Vi bör se
till att FN:s klimatkonferens, Doharundan på handelsområdet eller reformerna inom det
internationella monetära och finansiella systemet inte avstannar.
Det krävs fortlöpande överläggningar på stats- eller regeringschefsnivå om Europeiska unionens
gemensamma strategiska inriktning.
Jag inledde mitt anförande med att citera Shakespeare: "Det ges en ebb och flod i människors
öden." Vilken bild kan vi nu avslutningsvis ge av Europeiska unionen på den geopolitiska oceanen?
Sitter vi alla i samma båt under EU-flagg allena? Eller är vi 27 fartyg som vart och ett håller sin
egen nationella kurs? Varken det ena eller det andra.
9
SV
Inom Europeiska unionen hamnar vi ofta i kläm mellan "enhet" och "mångfald" och mellan "helhet"
och "beståndsdelar". Dessa spänningar är en del av vår identitet. Den europeiska andan består i att
alltid finna nya vägar för att hantera dessa spänningar.
När det gäller utrikespolitik skulle jag vilja likna Europeiska unionen vid en konvoy. Föreställ er en
konvoj med 27 fartyg som bryter sin väg genom de geopolitiska vågorna. Föreställ er 27 fartyg, vart
och ett under både sitt eget flagg och EU:s flagg. På grund av vinden driver de ibland åt olika håll
men seglar vid andra tidpunkter i samma riktning. Vissa fartyg har större manöverutrymme medan
andra är mer robusta, några är mindre, några är större, några befinner sig i utkanten, andra i mitten.
Vad ni inte ser är något som de 27 kaptenerna mycket väl känner till: under vattenlinjen är deras
fartyg, i likhet med EU:s 27 regeringar, alla sammankopplade, såväl ekonomiskt som monetärt. De
kan inte segla ifrån varandra hur som helst … Denna europeiska konvoj har inte enbart en kapten.
Nyligen fick den dock en ständig ordförande. En av hans uppgifter − för närvarande, en av mina
uppgifter … − är att leda mötena för de 27 kaptenerna och uppnå samförstånd om vart vi ska bege
oss. Att återupprätta en strategisk färdriktning.
Jag anser att den största politiska uppgiften för den ständiga ordförandens kansli är att hjälpa
unionen att hitta sin kurs. Jag kände tydligt att denna uppfattning delas av Europeiska rådets
medlemmar vid det senaste mötet. De vet, vi vet och ni vet också att vi befinner oss i detta äventyr
tillsammans.
Jag är övertygad om att vi europeer kan bryta vågor, rida ut stormar och styra vår kära konvoj
genom de farvatten som ligger framför oss. Vi har denna valmöjlighet. Det åligger oss att anta
uppgiften.
Tack så mycket.
________________________
Hela videoupptagningen finns på: http://vloghvr.consilium.europa.eu
För att se och ladda ner i sändningskvalitet: http://tvnewsroom.consilium.europa.eu
10
SV
