Predikan i S:t Hans kyrka Apostladagen den 24 juli 2011
Jeremia 1:4-10 * Romarbrevet 16:1-7 * Markus 3:7-19
D
et sägs att vi lever i en individualistisk tid, där den
enskilda människan och hennes vilja står i centrum
och den enskilda människans bästa är både vårt eget
och samhällets mål här i livet.
Det kan nog diskuteras om det är så i praktiken. När
det väl gäller verkar människor också i vår tid vara
angelägna om att vara och göra som alla andra, och
makthavare och massmedia har tydliga svårigheter att
låta något som avviker från de generella värderingarna
ens vara tillåtet. Men jag ska inte fördjupa mig i det;
andra kan det dessutom bättre än jag. Jag bara noterar
att det individualistiska tänkandet gärna slår igenom i de
kyrkliga och religiösa sammanhangen; det viktiga är min
personliga relation till Gud; min personliga religion är
utgångspunkten för tron. ”Var och en blir salig på sin tro,
bara man tar den på allvar” är en vanlig tanke.
Men det stämmer dåligt med gammal vanlig kristendom och med vad Bibeln säger om den kristna kyrkan
och kristenlivet. Evangelietexten idag har en annan
modell. Om den ska jag nu säga något lite.
Först bara en fundering kring den där båten som
Jesus sade åt sina lärjungar att ha till hands om Han
skulle bli alltför trängd av folkmassan. Han använde den
tydligen inte, och varför berättar Bibeln då om den? Av
allt det myckna som hände Jesus när Han gick omkring
med sina lärjungar, varför berättar Guds Ord om en båt
som inte kom till användning? Finns det någon dold hemlighet med den? kan man ju undra.
Åter till väsentligheterna. Det stod att folk kom från än
de ena platsen, än den andra. Listan på ortsnamn är en
katalog över de delar av landet där det bodde judar. Det
är ingen slump. Gud ville visa – och Markus hängde på –
att hos Jesus finns människor från alla delar av Guds
folk. Än hade den hemligheten inte uppenbarats för Jesu
lärjungar att folket kring Jesus skulle bestå inte bara av
det gamla Gudsfolket, judarna, utan också av hedningar
från jordens alla hörn, inklusive Norden. Men Jesu lärjungar såg att folk från alla Gudsfolkets stammar och
delar kom till Jesus. Efter det som hände senare kan vi
se att det är en bild för att människor från jordens alla
hörn är med i Gudsfolket.
Ännu viktigare är att det som skedde visar att det inte
var enskilda människor som kom, utan hela Guds folk.
Det var folket som samlades kring Honom; skaran vid
stranden var inte i första hand en samling individer utan i
första hand Guds folk.
Vi har i vår tid lite svårt att se att folket är utgångspunkten. Men Bibeln säger så. Guds folk firar gudstjänst
– och jag som enskild kristen gör det därför att jag tillhör
Guds folk. Det är modellen. Medlem i Guds folk blir man
genom dopet. Guds folk samlas till gudstjänst. Därför är
jag här. Kanske är det till och med så att jag tror på Gud,
Fadern, Sonen och den Helige Ande, därför att jag tillhör
Guds folk! När jag litar på Gud och Hans kärleksfulla omsorg, när jag tror att Gud förlåter min synd och ger mig
evigt liv efter döden – då drar jag bara slutsatsen av att
jag tillhör Guds folk.
Om någon studsar över det sättet att tänka, är det
kanske för att det är ovant och konstigt för oss i vår tid.
Men i kristen tro finns både ett personligt och ett folkligt/gemenskapligt/kollektiv drag. Dagens texter och tema
pekar på detta det andra.
Så är det också i berättelsen om de tolv, alltså den
andra halvan av dagens evangelietext. Att Jesus utväljer
apostlar säger att fortsättningen på Hans verk är ett folk,
inte en förening för likasinnade (för då skulle Han ha
skrivit föreningsstadgar), inte en samhällsinstitution, inte
heller en samling individer, utan i första hand ett folk,
som dessutom är fortsättningen på det gamla Gudsfolket.
Att de var tolv är ingen slump. Det gamla Gudsfolket
hade tolv stammar med var sin stamhövding, nämligen
Jakobs tolv söner (Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Aser, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin).
Jesus utgår från det; Hans folk är en fortsättning på det
gamla.
I himlen finns för övrigt alla tjugofyra med
(Uppenbarelseboken 4:4). Det vet vi ju bättre än många
andra, vi som har både de tolv stamhövdingarna och de
tolv apostlarna målade på korväggen och alltså mitt
ibland oss när vi firar gudstjänst.
Man kan också notera att i den missionsbefallning
som finns i Matteusevangeliet säger Jesus inte att vi ska
göra människor till lärjungar, utan folk, ”gå ut och gör alla
folk till lärjungar” (Matteus 28:19). Han tänker inte i första
hand på enskilda individer utan på hela folk. Att komma
till tro på Jesus är att lämna ett folk och bli medlem i ett
annat.
Och Guds folk är inte vilket folk som helst.
Trosbekännelsen säger att kyrkan är ”apostolisk”. Den är,
står det i Efesierbrevet, ”den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till
hörnsten” (Efesierbrevet 2:20). De tolv som Jesus utväljer
och gör till apostlar blir inte apostlar som någon slags
utmärkelse eller belöning, utan för att ta hand om och
förvalta det Jesus kom med till jorden och det Han vann
när Han var här: alltså sanningen om Gud, himlen och
andra väsentligheter, förlåtelsen, det eviga livet, tryggheten och friden. Apostlarna fick uppdraget att förvalta,
kämpa för och bevara ”den tro som en gång för alla har
anförtrotts de heliga” (Judas 1:3) som det står i Judas
brev. Det är apostlarnas uppdrag.
Som kristen tror jag alltså inte på vad som helst utan
på det som den apostoliska kyrkan, Guds folk, tror på.
Somligt är svårt att förstå och tro, åtminstone i förstone.
Det vet den apostoliska kyrkan också och det tillhör det
personliga draget att man inte måste förstå allt och att
man alltid ska testa och undersöka vad som är apostolisk
tro. Det tillhör det personliga draget. Men grundtanken är
att kristen inte är summan av alla de enskildas tro utan
den tro som Gud en gång för alla gett det heliga och som
den apostoliska kyrkan förvaltar.
När vår tid säger att var och en blir salig på sin tro,
säger alltså kristen tro att var och en blir salig av Jesus
Kristus och av att leva i Honom, Han som är världens
Frälsare, Herre, Eviga ljus, Store vän och mer därtill. Att
tro är att vara en medlem i Hans folk, som lever i den
Ande och med den sanning som Jesu apostlar fick i uppdrag att förvalta och föra vidare. De tolv lade grunden för
Guds folk i alla tider.
Den där båten förresten; jag undrar om inte också
den handlar om kyrkan. Kyrkan är nya Noas ark, den ark
som räddar hela mänskligheten undan vreden och domen. Kanske låg den där båten på Gennesarets sjö som
en antydan om att när Jesus samlar, helgar och leder
Guds folk, då är detta folk frälsningsbåten för världen,
nya Noas ark?! Guds folk finns för att ge världen liv.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu
och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
