Abstrakt för SANT konferens, Göteborgs universitet, 13-15 maj 2011.
Spår 2: Antropologi i tiden
BJÖRKLAND LARSEN, Lotta
Score
Stockholms universitet
[email protected]
Fiskalantropologi – ett ämne i tiden
Skatteverket avsätter betydande resurser för att legitimera sitt arbete för att både systemen för
bidrag och skatt skall upplevas som rimliga och rättvisa av skattebetalarna (Skatteverket 2005:8). En
av utmaningarna är att tolkningen av lagarna som styr ses som legitim. Enligt1991 års skattereform
skall alla inkomster vara föremål för beskattning oavsett hur de ersätts. Detta innebär att t.ex. byten
likställs med kontantersättning. I realiteten beskattas givetvis inte alla byten, utan det är enligt en
medarbetare på Skatteverket det ”sunda förnuftet” som styr vilka transaktioner som avses.
Mitt projekt adresserar hur detta sunda förnuft kan förstås i ett antropologiskt perspektiv. Att byta
saker och tjänster är en allmänmänsklig egenskap och anses som en av hörnstenarna i att göra
samhället möjligt. Därmed måste en gräns dras mellan beskattningsbara byten och hjälpande händer.
Vilka värderingar uttrycker Skatteverket i sin tolkning av lagen?
DELLENBORG, Liselott
Institute of Health and Care Sciences
Sahlgrenska Academy
Göteborgs universitet
[email protected]
Kulturbegreppets betydelse i vården
Den här presentationen bygger på ett nyss avslutat fältarbete vid en medicinsk akutvårdavdelning vid
ett större sjukhus i Mellan-Sverige. Fältarbetet gjordes inom ramen för ett
aktionsforskningsprojekt ”Transkulturella möten vid vårdavdelning”som fortsätter att löpa år 2011 ut.
I forskargruppen ingår tre andra forskare vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Sahlgrenska
akademin, Göteborgs universitet (se nedan). Inom den svenska hälso- och sjukvården möter personal
idag många människor bland både patienter och kollegor från utomeuropeiska länder. I intervjuer
och gruppsamtal med personalen vid den här avdelningen framkom att de i dessa möten ofta
upplever sig beskurna i sin profession som vårdare. De uttrycker att de behöver mer kunskap för att
bättre kunna möta och vårda patienter med annan ’kulturell bakgrund’ än de själva och förstå deras
behov. I dessa samtal är det tydligt att ett statiskt kulturbegrepp som låser in ’den andre’ i vissa
bestämda beteenden och föreställningar är förhärskande. Kultur definieras som liktydigt med
etnicitet, nationalitet och språk. Den deltagande observationen som utförts vid avdelningen visar att
detta stereotypa sätt att förstå människor från olika delar av världen utmanas i det verkliga mötet.
Diskrepansen mellan diskursen om och det verkliga mötet med ’den andre’ gav upphov till förvirring
bland personalen. Gruppdiskussioner visar tydligt hur personalen i sitt sökande efter svar förgäves
slits mellan ett essentialistiskt och ett dynamiskt kulturbegrepp. Trots styrkan i personalens
berättelser om patienter som inte stämmer in på stereotyperna så hamnade personalen ofta
på ’kultur’ som förklaringsmodell till enskilda patienters beteenden och reaktioner. I en serie
uppföljande forumspel där personalen spelar upp och reflekterar över dessa vårdmöten ges de
möjlighet att införliva ett dynamiskt sätt att förstå kultur vilket bättre stämmer överens med deras
berättelser och upplevelser.
ERNSTSON, Bo
Inst. för Globala Studier
Göteborgs universitet
[email protected]
Den antropologiska kulturhistoriska traditionens belysning av de kulturområdesöverskridande
kulturmönstren: en diskussion kring Joel Sherzers "Greater Amazonia", Alfred Kroebers
interaktionssfär Den Nya Världens Ecuemene och Erland Nordenskiölds kulturhistoriska projekt.
Enligt en Antropolog, Doug Jones, har antropologerna inte hakat på tåget "Deep History". Vi ser på
motsvarande vis en tydlig trend inom Amazonasarkeologin mot kulturhistoria och grepp som har
mycket gemensamt med den äldre antropologiska kulturhistoriska traditionen - Kroeber för att
nämnda den främsta företrädaren. Tidigare var arkeologin en form av hjälpvetenskap till
antropologin, eller i bästa fall en syskonvetenskap, i arbetet med historisk rekonstruktion. I den äldre
antropologin var det således antropologer som försökte berätta den långa historien. Idag är
förhållandena de omvända. Antropologi är i den historiska forskningen, i den kulturhistoriska
rekonstruktionen vill säga, mest en hjälpvetenskap till arkeologin. Samtidigt har frågor om regioner,
interaktion och diskussioner om kulturområden kommit på tapeten igen. Intrycket är således, om vi
betraktar saker och ting i ett ämneshistoriskt ljus, att arbetet med historisk rekonstruktion i flera
avseenden kommit att likna den äldre amerikanska kulturantropologin och dess främsta företrädare
Boas och Kroeber. Samtidigt vill flera forskare då hellre fokusera på den kritiska "Boastraditionens"
fokus på "diversity", än på Kroebers fokus på de gemensamma mönstren. Om vi t.ex. vill förstå de
kulturhistoriska problem som Nordenskiöld ville lösa och som behandlade varför Amazonasområdet
hade mer gemensamt med det centralamerikanska än andinska kulturområdet kan vi emellertid inte
fastna i frågorna om "diversity" utan istället anamma Kroebers ambitioner att förstå de
sammanlänkade historiska och kulturella processerna. Kroeber uppfattade en större interaktionssfär
som han kallade Den Nya Världens Ecueme. Enligt Kopytoff var detta ett resultat av Kroebers
missnöje med kulturområdena eftersom de inte tog hänsyn till de mönster som skär över
kulturområden. Kroeber har sannolikt inspirerats av Nordenskiölds/Göteborgsskolans/ Birket-Smiths
metod som bestod i att följa den fulla utbredningen av de enskilda elementen, fenomenen eller
kulturmönstren. Kroeber noterade f.ö. att Nordenskiölds kontinuitet problematiserade den
kulturområdesmodell som Wissler presenterat och som behandlade detta sammanhängande område
som tre välavgränsade kulturområden. Var och en av de olika kulturområdena med sitt egna centrum
och periferi. Liknande avgränsningar har sedan dess upprätthållits av såväl antropologer som
arkeologer vilket medfört en specialisering i form av Amazonister, Andinister, karibienforskare,
forskare som studerar Chibchafolkens kultur, etc. etc. Få av dessa har studerat de sammanlänkade
fenomenen. Ett undantag är Hultkrantz som, till skillnad från Kroeber, integrerade Nordvästra
Amazonas i Den Nya Världens Ecumene, eller Kärnamerika. Nyligen lyfte lingvisten och
Kunaforskaren Joel Sherzer (2002 mfl.) fram ett scenario liknande Nordenskiölds skolbildning (och
Hultkrantz utvidgade Kärnamerika). De betecknade Amazonas, norra Sydamerika, Karibien och
Centralamerika fram till Mayafolkens utbredningsområde som ett "Greater Amazonia". Dessa
forskare ser således, på samma sätt som Nordenskiölds skolbildning gjorde, ett nära utbyte och
kulturella släktskap mellan de chibchatalande folken i Panama och Colombia och de tukano- och
arawaktalande folken i nordvästra Amazonas. Sherzers (mfl 2002) visar således att Kroebers idé om
Ecumene var riktig, men också att Hultkrantz hade rätt i det utvidgade Kärnamerika. Ecumene var
ursprungligen ett sätt för Kroeber att länka samman de olika kulturerna, kulturer på olika
utvecklingsstadier/sociokulturell komplexitet, kulturer med olika ekonomier och specialisering i
handel, de olika språken till en större enhet - en interaktionssfär med en sammanflätad utveckling
och historia. Mitt mål med denna presentation är nu inte att förklara Nordenskiölds problem/Greater
Amazonia, utan att lyfta fram Kroebers och likasinnades kulturmönsterinspirerade antropologi och
ambitionen att greppa de större kulturella och kulturhistoriska fenomenen.
HAGA, Rannveig
Teologiska Fakultetet
Uppsalas universitet
[email protected]
I dette paper vil jeg undersöke mulighetene og begrensningene for å utvikle en metode for feltarbeid
og formidling av resultat som er både kritisk og engasjert innenfor antropologien i dag. Jeg tar
utgangspunkt i mitt pågående prosjekt som handler om foreldreskap og islam med fokus på
Somaliske mödrer i Sverige og Finland. Fordi jeg forsker på en utsatt gruppe, som er marginalisert
både ökonomisk og sosialt i disse kontekstene, ser jeg det som helt nödvendig å problematisere
premissene i dagens akademiske og mediale debatt. Mitt utgangspunkt er at hvis man forsöker å
innta en ”nöytral” posisjon vil det resultere i at man reproduserer status que. Hvordan kan man gå
frem for å utföre et studie om utsatte minoriteter uten å ende opp med å posisjonere
forskningsdeltagerne som ”den Andre”? Hvordan kan man utvikle en postkolonial metode? Selve
fokuset på kultur i antropologien kan väre en slik bekreftelse og rekonstruering av en tatt for gitt
forestilling om et klart skille mellom ”oss” og ”de Andre”. Samtidig finns det en lang tradisjon for å
väre kritisk innen antropologien, og det er flere som har sökt/söker en vei bort fra slike
generaliseringer og stigmatiseringer. Jeg vil i dette paper ta opp denne tråden, og forsöke å forme en
postkolonial metode for mitt eget prosjekt.
JOHANSSON, Mikael
Inst. för Globala Studier
Göteborgs universitet
[email protected]
Antropologi som arbetstid
I industrisamhällen har det blivit viktigt att dela upp tid. En av de viktigaste uppdelningarna är den
binära oppositionen mellan arbetstid och fritid, i.e. jobb och icke-jobb. För många akademiker, som
antropologer, har dock denna uppdelning aldrig slagit igenom då arbete och fritid flyter samman.
Detta gäller även de sociala nätverken där arbetsrelationer och privata relationer kan vara svåra att
särskilja. Denna presentation kommer att problematisera varför antropologi inte enbart ses som
arbetstid?
I en tidigare studie bland naturvetare gjord i Sverige och USA framkom tre viktiga faktorer som
förklarar bristen på en klar uppdelning mellan arbetstid och fritid. Dessa tre faktorer kommer att
problematiseras i relation till antropologi. Den första faktorn är de sociala nätverkens betydelse för
karriären, “klagar man kan man ses som en bråkmakare”. Den andra faktorn är att det finns “en
kultur av uthållighet”, “pallar man inte trycket har man inte det som krävs för att forska”. Den tredje
faktorn är att tanken om att den intensiva arbetsperioden är tillfällig, “får jag bara mitt lektorat så
kan jag slappna av”. Utöver dessa tre faktorer verkar det också finns en dubbelhet inom antropologin
där man ibland ser disciplinen som ett kall och ibland som ett arbete, vilket försvårar separeringen
mellan arbetstid och fritid.
LEIDI, Johan
Department of Social Anthropology
Lunds universitet
[email protected]
Antropologi som en kritisk diskurs
Idén om att antropologin alltid förhållit sig kritisk i förhållande till dominerande trender och
sanningar är till stor del en ideologisk konstruktion. Antropologin är snarare del av sin tid. Ibland har
det inneburit en alternativ hållning i förhållande till den dominerande ordningen, ibland ett
samförstånd. En kritisk position har varit möjlig för att samhällsordningen har skapat förutsättningar
för detta. Det innebär att antropologins eventuella kritiska förhållningssätt är en historisk händelse
snarare en symbolisk position.
Den moderna socialantropologins framväxt i Sverige skedde samtidigt som den modernistiska
identitetsstrukturens upplösning. Det gav ett utrymme för civilisationskritik. För antropologins del
innebar det en möjlighet att ge röst åt alternativa röster i förhållande till tron på rationalitet och
utveckling i den modernistiska identitetsstrukturen. Men i och med detta följde socialantropologins
praktik snarare dominerande trender och sanningar än förhöll sig kritisk till det samma. Möjligen
skulle antropologin kunna tillskrivas en avantgardistisk position i förhållande till rådande trender.
Samtidigt har det inom antropologin funnits kritiska röster. En förutsättning för det har varit
möjligheten att föra en intellektuell debatt. Även om kontroverserna ibland har varit djupa, har
teoretiska olikheter främjats. Idag när möjligheten att bedriva forskning hänger ihop med krav på
nytta och produktivitet försvinner utrymmet för ett inomdisciplinärt kritiskt förhållningssätt. Ett
förhållningssätt som är nödvändigt för att ämnet skall kunna bibehålla en kritiskt eller avantgardistisk
position i förhållande till dominerande trender och sanningar. När uppdragsforskning blir mer
utbredd riskerar det att ske på bekostnad av kritisk reflektion och teoretiskt djup, och därmed
ämnets inomvetenskapliga utveckling.
NORMAN, Karin
Socialantropologiska institutionen
Stockholms universitet
[email protected]
Att leva med osäkerheten – det antropologiska projektet
’The end of anthropology?’ var rubriken på ett paper Peter Worsley presenterade 1966, där
han kritiserade den då vanliga synen på antropologi som en studie av ’primitiva samhällen’ och
därmed tendensen att definiera antropologin utifrån ett studieobjekt. Som nybliven student några år
senare fick jag se detta paper med dess provokativa rubrik, och med viss bestörtning undrade om
ämnet var på upphällningen. Jag som trodde att just antropologi innebar särskilda möjligheter att
lära sig om ’olika samhällen’, och att man därigenom kanske till och med skulle finna lösningar på
världens orättvisor. Slut innan jag knappt hade börjat?! Att kunskap är något rörligt, föränderligt och
bygger på ett ständigt, ibland plågsamt, ifrågasättande, inte minst för antropologins del, var jag inte
klar över – men det blev allt tydligare under de kritiska debatternas och krisernas 1970- och 80-tal.
På 90-talet deklarerade dock Tim Ingold sin övertygelse att antropologin ändå stod inför ’one of the
most exciting and fruitful periods of its history’ (1992). Möjligheterna att förverkliga den potential
som antropologin bar på låg i att bryta de intellektuella barriärerna mellan human- och
naturvetenskaperna, eftersom ’the study of cultural differences is itself a kind of biological study’.
Hur ska man ta till sig en sådan deklaration? Debatterna fortgår, som bekant. Men vilka är det som
skriver, skapar, antropologins historia? Hur utformas den och hur ingår man själv i denna historia?
Genom olika kriser och kritiska debatter väcks återkommande frågor om vad slags kunskap
antropologi är, hur denna kunskap produceras över tid. Det aktualiserar olika begrepp och teoretiska
och metodologiska problem som t ex hur vi tänker om jämförande, generalisering; om innebörden
och gränserna för vårt deltagande ’i fält’; hur vi drar distinktionen mellan etnografi och antropologi;
vilken betydelse vi ger ’etnografiskt presens’; också hur vi använder begreppen erfarenhet och
mening. Likaså återkommer frågan om värdet och nyttan med antropologi, vilket understryks bland
annat genom att det fortfarande är vanligt att människor knappt har hört talas om antropologi.
Sådana intellektuella, och politiska, problem har på olika sätt gett sig till känna genom åren. I detta
paper vill jag ta fasta på några av dessa begrepp och problem som man konfronteras med i
undervisning, handledning, det egna forskningsarbetet, t ex jämförande – vad innebär det i nutida
analyser? Är det något specifikt för antropologin? Hur kommer tanken om skillnader och likheter in
här? Inom flera discipliner säger man sig ”använda (eller ”göra”) etnografi”, men antropologer menar
med viss irritation ofta något annat. Hur ser distinktionen ut mellan antropologi och etnografi? Och
inte minst, vad är värdet med antropologi?
TUNESTAD, Hans
Socialantropologiska institutionen
Stockholms universitet
[email protected]
När är fältet? Möjligheter och problem i fältets temporala kontextualisering
Det antropologiska fältet definieras vanligtvis utifrån en geografisk och social kontext, där platsen
och det sociala sammanhanget får avgöra fältets karaktär. Tiden för undersökningen är sällan
definierande för fältet på ett lika uttalat sätt. Dvs. den temporala kontexten bestäms, eller bara
benämns, ofta utifrån det/de år eller den etablerade tidsperiod under vilken det etnografiska arbetet
äger rum.
Vilka möjligheter och problem finns det i att på ett mer utmärkande sätt definiera fältet utifrån dess
tidsaspekt? I ett komplext samhälle samexisterar och samverkar ett antal olika sociala och kulturella
processer. Förändringshastigheten beträffande olika samhälleliga aspekter och fenomen tenderar att
variera. I viss mening rör sig därmed tiden med olika hastighet beroende på vilket perspektiv
forskaren anlägger. Därmed öppnar sig också möjligheten för ett mer komplext perspektiv på fältets
temporala kontextualisering.
Detta ”paper” undersöker det komplexa samhällets temporala variation utifrån de perspektiv som
öppnar sig vid en etnografisk undersökning av gruppdynamiska managementkurser. Fokus ligger på
begreppet ”feedback”, som är helt centralt i dessa kurser, och de olika temporala sammanhang som
begreppet är en del av.
UIMONEN, Paula
Institutionen för data-och systemvetenskap
Stockholms universitet
[email protected]
Den digitala framtiden?
Den digitala tekniken uppfattas ofta som en revolutionerande kraft som stöper om samhällen
runtom i världen inte minst genom globaliseringen som kännetecknar vår tidsålder. Den senaste
tidens politiska händelser i Nordafrika har blåst nytt liv i föreställningar om radikal
samhällsförändring: Facebook, bloggar och SMS framställs som digitala drivkrafter för socialt uppror
och politisk mobilisering, den svenska biståndsministern betonar digital demokratisering och ebistånd, och akademiker uppmanas att publicera artiklar om sociala medier och folkligt deltagande.
Var befinner sig antropologin i den ’digitala framtiden’? Kan en disciplin som är känd för sina studier
av exotiska människor i fjärran länder bidra till en djupare förståelse av den ’digitala revolutionen’?
Bör antropologer försöka påverka ’digitaliseringen’ av olika sociala processer? Eller är all retorik om
radikal förändring något som antropologer helst borde blunda för, en trend som snart blåser över?
Detta paper diskuterar digital antropologi, ett framväxande forskningsområde som intresserar sig för
utvecklingen och användningen av digitala medier i olika kulturella sammanhang. En kort historik
över ämnet och dess framväxt inom forskning och utbildning följs av en diskussion om dess relevans
för antropologin. Det närliggande forskningsområdet ICT for Development (ICT4D) lyfts fram som ett
exempel på tillämpad forskning, vars ’nytta’ kontextualiseras och problematiseras inom ramen för
utvecklingsantropologi. Presentationen syftar till att tydliggöra digital antropologi och diskutera dess
roll i disciplinens framtid.
ÖBERG, Robin
Department of Social Anthropology
Lunds universitet
[email protected]
Kvantitet och kvalitet I antropologins tid
”Hur kommer antropologins framtid att se ut?” är en av frågorna inför SANT-konferensen i Göteborg
2011. Samhället har förändrats, enligt postmodernistiska villkor, och nu oroar sig antropologer och
andra akademiker över sina discipliners framtid. Paul Rabinow säger att nu måste antropologin
förändras för att överleva. Vi måste skriva snabbare så att informationen inte blir utdaterad innan
den ens kommit ut. Thomas Hylland-Eriksen menar att teknologiska innovationer har ändrat
tidsuppfattningen så till den grad att rika människor i Väst inte längre talar om historia eller framtid.
Allt det snabba har tagit över allt det långsamma. Chris Shore visar att krav på produktivitet från
akademia och arbetsmarknad subjektifierar individer till att handla och tänka mer kortsiktigt. Det
talas om kvalitet när man egentligen menar kvantitet. Den här texten kopplar samman dessa
antropologers syn på vår tid, och konstaterar att idealet och kravet för dagens antropologer är fler
texter på kortare tid. Detta analyseras med begrepp om tidsuppfattning i förgrunden, och Fredric
Jamesons teorier om postmodernism i bakgrunden. Resultatet texten kommer fram till är att
tidsuppfattningen är en konstruktion, och att upplevelsen av att framtiden är något att oroa sig över
kommer ifrån en brist på kritisk distans. Avslutningsvis presenteras ett alternativ, ett val, och ett råd.
Antropologer måste inte oroa sig inför framtiden, om man bara skiljer på det som studeras och dem
som studerar. Visst, samhället förändras, men det är inget nytt, och det ger dessutom antropologer
något att studera. Ta det lugnt, blir det indirekta budskapet.
