fulltext

Mälardalens högskola
Akademin för hållbar samhälls- & teknikutveckling HST
Utbrändhet: Omskrivningar av psykisk ohälsa för
att skapa en önskad identitet
av Åsa Söderqvist 651207
Uppsatskurs i socialpsykologi 61-90, HT 2008
Kurskod:SSO106, 15p.
Handledare: Mekuria Bulcha
Examinator: Mohammadrafi Mahmoodian
Innehållsförteckning:
1. INLEDNING……………………………………………………………...1
2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING……………………………………2
3. DEFINITION AV OLIKA BEGREPP…………………………………3
4. DISPOSITON…………………………………………………………….3
5. TIDIGARE FORSKNING………………………………………………4
5:1 Personens egenskaper och upplevelser som orsak till utbrändhet……….3
5:2 Personliga handlingsstrategier som motverkar utbrändhet………………5
5:3 Utbrändhet ur ett könsperspektiv………………………………………...5
5:4 Utbrändhet ur ett arbetsrelaterat perspektiv……………………………...6
5:5 Utbrändhet är normalt…………………………………………………....6
5:6 Sammanfattning av tidigare forskning…………………………………...7
6. TEORETISK OCH BEGREPPSLIG REFERENSRAM……………..8
6:1 Social konstruktionism…………………………………………………..8
6:2 Synen på sjukdom……………………………………………………......8
6:3 Identitet genom subjektspositionering…………………………………...9
6:4 Den dramaturgiska teorin………………………………………………...9
7. METOD…………………………………………………………………..10
7:1 Hermeneutik…………………………………………………………….10
7:2 Språkets betydelse………………………………………………………10
7:3 Den hermeneutiska spiralen……………………………………………..11
7:4 Varför hermeneutik?.................................................................................11
7:5 Förhållningssätt till intervjupersonen…………………………………...12
7:6 Urvalsprocessen och tillvägagångssätt………………………………….12
7:8 Den hermeneutiska analysen……………………………………………12
7:9 Validitet och reliabilitet…………………………………………………13
7:10 Forskningsetiska principerna…………………………………………..13
7:11 Kort presentation av deltagarna………………………………………..13
8. RESULTAT AV INTERVJUUNDERSÖKNINGEN…………………14
8:1.1 Självuppfattning………………………………………………………14
8:1.2 Deltagarnas syn på utbrändhet………………………………………..16
8:1.3 Utbrändhetsprocessen………………………………………………...16
8:1.4 Diagnosen…………………………………………………………….17
8:1.5 Omgivningens betydelse……………………………………………...18
8:1.6 Sammanfattning………………………………………………………19
8.2 ANALYS 1……………………………………………………………..19
8:2.1 Vad är acceptabelt eller inte acceptabelt att säga?...............................19
8:2.2 Varför låter ”utbränd” så illa?..............................................................20
8:2.3 Varför har männen starkare yrkesroller än kvinnorna?........................20
8:2.4 Vad har diagnosens för betydelse?.......................................................21
8:2.5 Hur ser omgivningen på utbrändhet?....................................................22
8:2.6 Sammanfattning……………………………………………………….23
8:3 ANALYS 2……………………………………………………………..23
8:3.1 Könsrollsuppfattningen.………………………………………………23
8:3.2 Status- och maktuppfattningen..………………………………………24
8:3.3 Uppfattningen om den optimala människan………………………… 24
8:3.4 Utbrändhetsuppfattningen……...………………………...……………24
8:3.5 Positionering…………..……………………………………………....25
8:3.6 Förnekaren………………………………………………………….....25
8:3.7 Hjälten………………………………………………………………...26
8:3.8 Motståndaren………………………………………………………….26
8:3.9 Offret………………………………………………………………….26
8:3.10 Sammanfattning……………………………………………………...27
9. DISKUSSION…………………………………………………………...27
9:1 Diskussion kring resultatet av studien………………………………….27
9:2 En dramaturgisk tolkning……………………………………………….28
9:3 Utbrändhet som nödvändigt ont………………………………………...29
9:4 Utbrändhet som samhällsfenomen……………………………………...30
9:5 Reflektioner kring personliga orsaker till utbrändhet…………………..31
9:6 Reflektioner kring faktorer som motverkar utbrändhet………………...32
9:7 Reflektioner kring könsrelaterade skillnader………………………...…32
9:8 Reflektioner kring arbetsrelaterad utbrändhet………………………….33
9:9 Konsekvenser av otydligheter kring utbrändhetsbegreppet…………….34
9:10 Reflektioner kring valda perspektiv…………………………………...35
9:11 Reflektioner kring vald teori…………………………………………..35
9:12 Självkritik och förslag till fortsatt forskning…………………………..36
10. REFERENSLISTA……………………………………………………36
Sammanfattning
Depression, stress och utbrändhet är idag de vanligaste sjukskrivningsorsakerna. Syftet med
denna studie var att undersöka hur personer som drabbats av utbrändhet ser på fenomenet och
hur det påverkar deras liv utifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv. Deltagarna i studien
var tre kvinnor och tre män från olika yrkesgrupper. Resultatet har tolkats med den
hermeneutiska metoden och visar att utbrändhet handlar om långvarig psykisk ohälsa som
orsakats av att respondenterna inte klarar av att leva upp till de identiteter som de har skapat i
interaktionen med andra. Det verkar som om omgivningen hade en annan syn på psykisk
ohälsa än vad respondenterna hade vilket fick konsekvenser. Respondenterna upplevde skam
och uppfattade omgivningen som oförstående. Omgivningen verkade se utbrända som passiva
medan dessa personer ville se sig som aktiva och kunna vara med och påverka sin situation.
Genom att respondenterna inte accepterade omgivningens syn på utbrändhet så fick de heller
inte den hjälp som de behövde.
Nyckelord: utbrändhet, psykisk ohälsa, identitet, roller
1. Inledning
För ett antal år sedan var värk i rygg och nacke de vanligaste orsakerna till sjukskrivning
medan idag är det depression, stress och utbrändhet. En anledning till denna förskjutning kan
vara att utbrändhet har fått en väldigt stor uppmärksamhet i media och där igenom fått högre
sjukdomsstatus. Dessa artiklar har ökat medvetenheten hos människor och gett namn åt
stressrelaterad sjuklighet som inte har haft något namn tidigare. Varje tidsepok har sina
sjukdomar och diagnoser som hjälper människor att få bekräftelse och social acceptans för
sina upplevelser av ohälsa. Benämningar på sjukdomar påverkas också av kulturen och
sammanhanget vi lever i. Det tog cirka tjugo år innan begreppet utbrändhet fick sitt
genombrott i Sverige, på 1990-talet. En förklaring kan vara att nu började även utbrändhet att
förknippas med män som har statusyrken som läkare, konsulter, tjänstemän inom IT-sektorn.
Utbrändhet har kommit att få hög status eftersom produktivitet och handlingskraft uppskattas
i vårt samhälle (Krauklis & Schenström 2001:42-44). Frågan är varför
sjukskrivningsorsakerna har svängt från rygg- och nackvärk till depression, stress och
utbrändhet? Beror det enbart på att utbrändhet har fått en statusstämpel?
För ett antal år sedan blev jag utbränd som det kallas i folkmun. Läkaren gav mig diagnosen
utmattningsdepression. Jag hade sedan ett år tillbaka arbetat på ett nyöppnat företag där det
saknades struktur och chefen gav motsägelsefulla direktiv. Eftersom jag gillar utmaningar
satsade jag stenhårt på att få ordning på företaget. Men efter att hela tiden fått skäll för allt jag
inte hade hunnit med och aldrig någon bekräftelse för det jag presterat så tog det stopp. Det
kändes verkligen som att ”gå in i en vägg”. Jag mådde psykiskt dåligt och klarade inte av
fysiska ansträngningar. De två första veckorna av min sjukskrivning låg jag bara på soffan
och kunde inte förmå mig att göra någonting. Jag kunde inte ens läsa eller titta på TV. Sakta
började jag återhämta mig och återfick min fysiska hälsa men så fort jag började jobba fick
jag ångest och var tvungen att sjukskriva mig igen. Samtidigt möttes jag av en oförståelse på
arbetsplatsen där de trodde att allt skulle vara som vanligt och gav mig lika mycket och
motsägelsefulla arbetsuppgifter. Jag möttes även av en oförståelse från resten av omgivningen
och jag tror att det är många som inte riktigt visste vad utbrändhet var för något och inte visste
hur de skulle bemöta mig. Även min husläkare var oförstående och rekommenderade
antidepressiv medicin istället för att gå och prata med någon slags terapeut som jag hade
önskemål om. Jag förstod att jag var tvungen att ta tag i min situation själv och sökte upp en
samtalsterapeut samt såg till att jag blev uppsagd.
I ett nyhetsreportage på TV4 den 3:e januari 2009 berättar Christina Ahl hur hon efter sju års
kamp mot försäkringskassan fått sin utmattningsdepression klassad som arbetsskada i
Länsrätten. Försäkringskassan erkänner nu att de har dålig kunskap om utbrändhet och inte
har hängt med i den senaste forskningen och ska vidareutbilda personalen om psykiska besvär.
I reportaget framgår även att försäkringskassan försöker få det till att orsakerna till utbrändhet
ligger hos individen. Enligt källa från försäkringskassan har antalet arbetsskadeklassade
minskat år 2007 och ligger nu på samma nivå som 1990. En anledning till att antalet
arbetsskadeklassade har sjunkit kan vara försäkringskassans hårdare krav.
Jag kommer hela tiden i kontakt med bekanta som har blivit utbrända eller har någon nära sig
som fått diagnosen. Precis som jag upplevde under min tid som utbränd så berättar utbrända
människor jag möter om en oförstående omgivning. Vad är det för faktorer som bidrar till att
människor har olika verklighetsuppfattning om utbrändhet? Hur påverkas den drabbade
individen av att samhället visar på bristande förståelse?
Enligt social konstruktionism så skapar människan sin verklighet i interaktionen med andra.
Verkligheten är något konstruerat och styrs av våra värderingar. Att människor har olika
verklighetsuppfattning beror på kulturella faktorer som bland annat nationalitet, kön, ålder
och yrke. Hur människor pratar om utbrändhet påverkas av dessa kulturella faktorer och
därför skapas olika sätt att se på detta fenomen. Den oförstående omgivningen handlar därför
inte om att de inte förstår utan att människor har olika verklighetsuppfattning. Detta får
konsekvenser i samhället vilket bland annat leder till att människor som drabbats av
utbrändhet inte får den hjälp som de önskar. Jag hoppas att min studie ska bidra till en ökad
förståelse för utbrändhet genom att ta reda på hur personer som drabbats av utbrändhet ser på
sin situation och hur det påverkar deras identitetsskapande.
2. Syfte och frågeställning
Det verkar som om utbrändhet vanligtvis drabbar personer som arbetar med människor.
Tidigare forskning som jag gått igenom har fokuserat på en specifik yrkesgrupp, exempelvis
sjuksköterskor och poliser. Den övervägande forskningen är vanligtvis kvantitativ och söker
demografiska förklaringar. Därför vill jag göra en kvalitativ undersökning med människor
från olika yrkesgrupper eftersom jag tror att hur människor upplever utbrändhet är något
allmängiltigt och inget som tillhör någon speciell yrkesgrupp. Eftersom utbrändhet är ett så
vagt begrepp hoppas jag på att finna de olika föreställningar som finns om utbrändhet och
därmed tydliggöra att det finns olika sätt att prata om samma fenomen. Jag vill även
undersöka hur individer som drabbats av utbrändhet ser på fenomenet och hur det påverkar
deras identitetsskapande utifrån de uppfattningar som finns i samhället.
Mina frågeställningar är:
 Hur påverkar olika uppfattningar om utbrändhet de drabbade individerna i deras
identitetsskapande?
 Hur förklarar individer som drabbats av utbrändhet sin situation för omgivningen?
 Fyller utbrändhet någon funktion för individen?
3. Definition av olika begrepp
Eftersom utbrändhet är ett så vagt begrepp så är det viktigt att jag har en tydlig uppfattning
om vad utbrändhet är. För det första finns det många olika begrepp om detta fenomen som till
exempel att gå in i väggen eller utbränd vilka används i vardagssammanhang medan
utmattningssyndrom eller utmattningsdepression används som kliniska begrepp. Jag har valt
att använda begreppet utbränd eftersom jag vill ta reda på hur människor pratar om detta
fenomen i samhället. Jag vill ju även ta del av människors upplevelse kring utbrändhet och jag
tror att det finns en risk att diskussionerna kan bli för ”kliniska” om jag använder begreppet
utmattningsdepression. För mig betyder utbränd en individs känsla av brist på kraft och ork
och upplevelsen av apati, frustration, nedstämdhet och maktlöshet.
Identitet definierar jag som en individs uppfattning av sig själv vilken konstrueras i
interaktionen med andra. Identitetsskapandet är styrt av omgivningen och individen har svårt
att själv kunna påverka även fast denne kan ha en önskad identitet som den försöker leva upp
till.
Roll är en omedveten handling som individen utför, som styrs av vissa sociala regler, för att
göra sig förstådd i sin omgivning. Genom att agera trovärdigt kan individen uppnå sina egna
syften.
Psykisk ohälsa definierar jag som ett tillstånd som individen upplever när denne inte klarar av
att skapa eller upprätthålla en önskad identitet. Jag har jämställt utbrändhet med psykisk
ohälsa i min studie. Utbrändhet förklaras ofta i fysiska termer men jag har valt att fokusera på
den psykiska ohälsa som utbrändhet orsakar. När jag pratar om respondenternas upplevda
psykiska ohälsa så handlar det om de situationer där de berättat att de mått dåligt, varit ledsna,
att någonting är jobbigt och att de känt sig orkeslösa och så vidare under en längre period.
4. Disposition
Efter att nu ha motiverat varför utbrändhet är ett intressant ämne och redogjort mitt syfte och
frågeställningar kommer jag nu att presentera en del av tidigare forskning som finns om
utbrändhet. Det finns olika teorier om orsakerna till utbrändhet och jag kommer att redogöra
några av dessa. Där efter redogör jag för mina valda perspektiv social konstruktionism och
symbolisk interaktionism i avsnittet teoretisk och begreppslig referensram. Jag berättar om
vad perspektiven har för syn på människan och verkligheten. Under rubriken metod redovisar
jag vad hermeneutik står för, hur jag utfört min studie samt presenterar intervjupersonerna
som deltog i studien. Jag tar även upp hur jag försökt skapa validitet och reliabilitet i min
studie samt redogör för de forskningsetiska frågorna. I avsnittet resultat redogör jag för hur
deltagarna har svarat på mina ställda frågor och i de två analyserna visar jag mina tolkningar
av deltagarnas berättelser. Efter det så reflekterar jag över om jag uppfyllt syftet med studien
och om jag svarat på mina frågeställningar under rubriken diskussion. Jag jämför även
tidigare forskning med mina egna resultat, tar upp om valda perspektiv och metod var bra val
och avslutar med självkritik och förslag till fortsatt forskning.
5. Tidigare forskning
Eftersom jag vill undersöka hur man pratar om utbrändhet i samhället och hur den drabbade
individen påverkas av det har jag undersökt vilka olika förklaringar till fenomenet jag kan
hitta. När jag sökt på Internet och pratat med människor i allmänhet så har jag funnit olika sätt
som de pratar om utbrändhet där utbrändhet framställs som inbillad, arbetsrelaterad,
personrelaterad eller könsrelaterad. Följer forskningen dessa framställningar eller har
forskningen skapat egna förklaringar?
5.1Personens egenskaper och upplevelser som orsak till utbrändhet
Inom psykologin och den kvantitativa forskningen försöker forskare att förklara utbrändhet
genom att söka samband mellan utbrändhet och personliga egenskaper. Socialstyrelsen har i
en rapport utrett orsaker till utmattningssyndrom utifrån underlag från experter. Resultatet
visar att i vilken utsträckning individen bygger sin självkänsla på förmågan att prestera goda
resultat verkar öka risken för utbrändhet (Socialstyrelsen 2003). Något som stödjer detta är till
exempel Iacovides, Fountoulakis, Kaprinis & Kaprinis (2003) som gjort en grekisk studie och
gått igenom tidigare forskning och utifrån sina egna tolkningar utarbetat en teori som bygger
på att utbrändhet har sin förklaring i personlighet. De menar att en individs personlighet och
inställning till arbetet påverkar hur denne ser på sin situation och detta påverkar om personen
blir deprimerad eller förlorar kontrollen. Forskarna menar att en typ A personlighet som
karaktäriseras av tävlingsinriktning, fart och hög energi har starkt samband med utbrändhet.
Samtidigt som dessa personer hanterar stress bättre så har de så höga krav att känslan av att
lyckas är kortvarig och istället fylls dessa personer med en tomhet.
I en psykoanalytisk studie från Belgien undersöktes hur attityder i arbetsrelationer skiljer sig
jämfört om personer lider av utbrändhet eller inte. 795 speciallärare inom omvårdnadssektorn
svarade på enkätfrågor, varav 30 personer togs ut till semistrukturerade intervjuer. Resultatet
visar att personer som inte tar ansvar över sina egna handlingar (vilket ofta leder till konflikter)
har större risk att drabbas av utbrändhet (Vanheule, Lievrouw & Verhaeghe 2003). Detta
stöds även av Patton & Goddard (2006) som funnit att handlingsstrategier där
flykt/undvikande-beteende hade samband med känslomässig utmattning. Dessa
forskningsresultat talar emot Iacovides et al.s resultat som menar att hög självkänsla och
individens höga krav på sig själv kan leda till utbrändhet. Personer som inte tar ansvar för sina
handlingar och har ett undvikande beteende borde ha låga krav på sig själva och därmed ha
lägre risk för att bli utbrända.
Karasek & Theorells har utarbetat en krav- och kontrollmodell som handlar om sambandet
mellan yttre psykiska krav och möjligheter till beslutsutrymme och stöd som individen får i
sin sociala miljö. De menar att forskning visar att det finns starka samband med höga krav och
litet beslutsutrymme och ökad risk för sjukdom (Theorell 2003:17). Om vi försöker förstå
Vanheule et al.s och Patton et al.s resultat genom krav-kontrollmodellen så kan det vara så att
personer med undvikande beteende upplever för höga krav från omgivningen vilket leder till
att de tappar kontrollen över situationen. Människor med prestationsbaserad självkänsla blir
aldrig nöjda med sina resultat vilket kanske leder till att de upplever så höga krav att de tappar
kontrollen. Både Iacovdes et al, Vanheule et als och Patton et al.s resultat verkar tyda på när
människor inte upplever att de har kontroll så ökar risken för utbrändhet.
5.2Personliga handlingsstrategier som motverkar utbrändhet
I en kvantitativ studie undersöktes hur ”empowerment” på arbetsplatsen påverkar den mentala
hälsan där 2011 sjuksköterskor i Stockholmsregionen deltog i en enkätundersökning.
Empowerment definieras som upplevelsen av att kunna påverka, känna meningsfullhet,
kompetens och självsäkerhet på arbetsplatsen. Resultatet visar att en hög känsla av
empowerment har samband med låg mental ohälsa, mindre utbrändhet och mindre
sjukfrånvaro. En hög grad av känslan att kunna påverka hade samband med en låg grad av
social dysfunktion. En hög grad av upplevd kompetens hade samband med låga nivåer av
somatiska symptom, ångest, depression och sömnbesvär (Hochwälder & Bergsten- Brucefors
2004). Den här studien handlar bland annat om sjuksköterskors upplevelser av att kunna
påverka och känna meningsfullhet vilket är viktigt för att undvika psykisk ohälsa. Hochwälder
et al. har tagit hänsyn till antal sjukskrivningar och antalet sjukdagar när de har fått fram sina
resultat. Däremot har de inte tagit hänsyn till om sjuksköterskorna hade något socialt stöd
eller om de kunde påverka sin situation. En annan studie kom fram till att personer som
reflekterade strategiskt i relationer, var raka i sin kommunikation men även tog hänsyn till
andra människors åsikter hade låg risk att bli utbrända (Vanheule, Lievrouw & Verhaeghe
2003) vilket stödjer Hochwälder et al.s studie. Det verkar som om det är viktigt för individen
att ha kontroll över sin arbetssituation och ha möjlighet att påverka för att känna psykiskt
välbefinnande.
5.3 Utbrändhet ur ett könsperspektiv
Det har skett en dramatisk ökning av långtidssjukskrivningar i Sverige sedan 1997 och beror
på stor del att den psykiska ohälsan har ökat, speciellt inom yrken som innebär mycket ansvar
och kontakt med andra människor (Socialstyrelsen 2003). Eftersom vård och omsorgsyrkena
är kvinnodominerande så kan man anta att det är inom denna grupp som den psykiska ohälsan
har ökat.
I en australiensisk enkätstudie där 152 arbetsplatsförmedlare från 18 olika organisationer
deltog undersöktes deltagarnas personlighetsdimensioner och handlingsstrategier betydelse
för utbrändhet ur ett könsperspektiv. Resultatet visar att det finns könsskillnader när det gäller
handlingsstrategier då kvinnor i högre grad än män söker socialt stöd vilket har ett samband
med känslomässig utmattning (Patton & Goddard 2006). Det verkar som om det är fler
kvinnor än män som lider av psykisk ohälsa samtidigt som kvinnorna söker mer socialt stöd
när de ska fatta beslut jämfört med män. Att söka socialt stöd kan handla om att individen
känner sig osäker på sig själv men även att denne bryr sig om omgivningens åsikter. Denna
forskning verkar bekräfta forskning som säger att undvikande beteende när det gäller att fatta
beslut har samband med utbrändhet (Vanheule, Lievrouw & Verhaeghe 2003; Patton &
Goddard 2006). Personer som söker socialt stöd kan känna osäkerhet inför hur de ska uppfatta
verkligheten.
I en kvantitativ amerikansk studie undersöktes om faktorerna kön, ålder och etnicitet hade
betydelse för stress och utbrändhet. Datauppgifterna kom från en tidigare studie där 1100
poliser svarat på en enkät om stress och våld. Forskarna fann inga signifikanta könsskillnader
vad det gällde upplevd stress och utbrändhet. Däremot fanns det könsskillnader vad det gäller
negativa upplevelser som våldsamma arrester, arbetskamraters begravningar eller möjligheten
att skjuta någon där kvinnliga poliser upplevde en djupare och mer varaktig effekt än sina
manliga kollegor (McCarty, Zhao & Garland 2007).
Eftersom forskning säger att kvinnor söker socialt stöd i högre grad än män så kanske
McCarty et al.s resultat visar att kvinnor får djupare och mer varaktigare effekter av negativa
upplevelser för att de reflekterar och bearbetar sina upplevelser på ett djupare plan jämfört
med män.
5.4 Utbrändhet ur ett arbetsrelaterat perspektiv
Organisationer har blivit alltmer flexibla och det finns ingen gräns för hur mycket eller lite,
hur bra eller snabbt man kan och bör arbeta. Medarbetaren har en större frihet men därigenom
en större otrygghet. När arbetet saknar ramar lockas människor att anstränga sig bortom sin
förmåga (Allvin, Aronsson, Hagström, Johansson, Lundberg 2006:10,18). Människan mår bra
av trygghet och förutsägbarhet och är beroende av socialt stöd och stabila relationer. Men
dessa omfattande och ständigt pågående organisationsförändringar skapar otrygghet och
osäkerhet och innebär ofta att stabila relationer bryts (Krauklis & Schenström 2001:40).
Tidigare forskning har funnit klara evidens för att det finns ett samband mellan arbetsrelaterad
stress och psykisk ohälsa (Socialstyrelsen 2003).
I en svensk, kvalitativ hälsostudie intervjuades 32 långtidssjukskrivna med diagnosen
utbrändhet. Deltagarna i studien kom från vård- och serviceyrken. Metoden som användes var
grundad teori. Forskarna fann en tydlig process som samtliga sjukskrivna hade gått igenom
innan diagnosen. Det började med omorganisering och/eller nedskärningar med ökad
arbetsbelastning och en känsla av förlorad kontroll hos de anställda. De sociala banden blev
svagare på grund av upplösta personalgrupper och konflikter blev vanliga. De anställda
upplevde ökade och orimliga krav. Stressnivån ökade, misstro och försämrad självkänsla
bland de anställda uppstod. Det näst sista steget var hälsoproblem och starka känslor som
ilska och skam och det sista steget var kollaps (Eriksson, Starrin & Janson 2008). Studien
beskriver hur olika faktorer ger upphov till stress och i slutänden utbrändhet men även att det
är en process som pågår en längre tid.
I en annan svensk kvalitativ hälsostudie intervjuades 30 sjukvårdschefer och resultatet
påminner om Eriksson et al. Deltagarna beskriver hur nedskärningar och ständiga
omorganiseringar påverkar personalen negativt och skapar en spiral av pessimism och
maktlöshet (Glasberg, Norberg & Söderberg 2007). När stressnivån blir för hög och för
långvarig tappar individen greppet om tillvaron och bryter ihop både fysiskt och psykiskt. I
både Eriksson et als och Glasberg et als studier beskriver de berörda personerna om hur deras
yrkesstolthet blir omöjlig att leva upp till. Deras yrkesidentiteter krackelerar och de vet inte
längre hur de ska agera och deras verklighet blir oförståelig. Orsaken till arbetsrelaterad
utbrändhet verkar vara de flexibla organisationerna där medarbetarna saknar ramar och inte
riktigt vet vad som krävs av dem.
5.5 Utbrändhet är normalt
En uppfattning som man hör ute i samhället är den om att utbrändhet är ett påhittat fenomen.
”I debatten om utbrändhet hör man ofta i massmedier teorier om att svenskar har blivit lata,
omoraliska eller klemiga och att detta skulle förklara vår ökade känsla av stress. Dessa debattörer
gör gärna gällande att utbrändhet är påhittat av folk som känner efter” (Theorell 2003:11).
Ordet utbränd används som ett vardagsuttryck för utmattningsdepression men kan även
användas när människor talar om allmän utmattning eller trötthet vid lindrig psykisk och
fysisk belastning. Denna vida användning av begreppet har bidragit till att de som drabbas av
detta svåra utmattningstillstånd ibland inte får den hjälp eller förståelse som de behöver. Det
finns inte heller någon medicinsk definition av begreppet utbrändhet och finns inte med i
något medicinskt diagnosregister. Däremot finns 130 olika symptom som kopplas till
utbrändhet beskrivna i litteratur vilket beskriver hur dåligt begränsat begreppet är och vilken
förvirring det kan leda till (Krauklis & Schenström 2001:75).
I en etnografisk studie gjordes fältstudier på fem sjukhus med uppföljande intervjuer. På ett av
sjukhusen sågs utbrändhet som något normalt, något som tillhörde arbetet. En person ansåg att
utbrändhet gjorde yrket mer intressant och om man inte blev utbränd så jobbade man inte
tillräckligt hårt. Utbrändhet sågs inte som ett personligt misslyckande utan som ett socialt
tillstånd. En person förklarade att utbrändhet gjorde yrkeserfarenheterna mer spännande. En
annan menade om människor inte blev utbrända så jobbade de inte tillräckligt hårt. På de fyra
andra sjukhusen beskrev dock personalen utbrändhet i negativa termer. Utbränd personal
använde ord som skräp, börda, tvetydighet och missförstådd när de beskrev sin situation.
(Meyerson 1994).
Det finns knapphändig forskning inom framställningen om att utbrändhet inte existerar. En
förklaring kan vara att det är svårt att forska om fenomen som man inte anser finns. Men det
är även svårt rent forskningsetiskt att intervjua människor som upplever sig som utbrända för
att sedan lägga fram ett resultat som säger att de bara inbillar sig. Att begreppet utbrändhet är
så mångtydigt försvårar också forskning inom detta område. Forskarna använder sig av
begreppet utbrändhet fast det används på så många olika sätt och de definierar inte riktigt vad
de menar med utbrändhet vilket kan bidra till missförstånd.
5.6 Sammanfattning av tidigare forskning
Forskning visar att självkänsla och förmågan att prestera goda resultat har samband med
utbrändhet. Dessa individer ställer höga krav på sig själva och har svårt att finna
tillfredsställelse i sina resultat vilket till slut kan leda till utmattning. Men även personer som
har ett undvikande beteende och svårt att ta konflikter ligger i riskzonen för att bli utbränd.
Kanske på grund av att de upplever att kraven från omgivningen är högre än de krav de har på
sig själva. Annan forskning stödjer att kunna påverka, känna meningsfullhet, kompetens och
självsäkerhet på arbetsplatsen motverkar risken för att bli utbränd. Även personer som är raka
i sin kommunikation har minskad risk för denna diagnos. Det verkar även som om det finns
könsskillnader vad det gäller utbrändhet då kvinnor upplever en djupare och långvarigare
effekt av stress jämfört med män. Kvinnor verkar även ha ett annat handlingsmönster och
söker mer socialt stöd i sin arbetssituation viket kan leda till utbrändhet. Forskning visar att
utbrändhet är en lång process av upplevd stress och förlorad kontroll som slutligen leder till
kollaps. Forskning visar även att utbrändhet ofta är arbetsrelaterad. En förklaring i samhället
handlar om att utbrändhet är ett normalt tillstånd eller något påhittat. Det kan bero på att
utbrändhet är ett luddigt begrepp som kan betyda olika saker för olika personer.
6. Teoretisk och begreppslig referensram
Det finns olika perspektiv som man kan försöka tolka omvärlden utifrån. Varje perspektiv har
sin förklaring. Social konstruktionism ifrågasätter människors sätt att se på verkligheten och
jag tycker att denna teori är användbar till att tolka hur människor ser på utbrändhet. Jag ska
lyssna på hur olika människor beskriver utbrändhet utan att värdera om det är rätt eller fel.
Symbolisk interaktionism har i stort sett samma tankesätt som social konstruktionism men jag
tycker att det förstnämnda perspektivet förtydligar hur människors interaktion ser ut. Jag
kommer här att förklara hur social konstruktionism och symbolisk interaktionism ser på
verkligheten och redogöra för hur de ser på olika fenomen i samhället.
6.1 Social konstruktionism
Social konstruktionism är ett kritiskt perspektiv och ifrågasätter människors sätt att ta världen
och sig själva för given. Istället menar perspektivet att verkligheten skapas socialt genom
interaktion där språket är ett viktigt verktyg. Kunskap är inget som en person har utan är något
som skapas tillsammans med andra människor (Burr 2003:2-3). Social konstruktionism är
alltså kritisk till människors vardagskunskaper eftersom vi tar dessa för givet, de skapar
fördomar och hindrar oss från att se saker från andra perspektiv. Till exempel hur vi
framställer män och kvinnor begränsar vår förståelse till att bara inbegripa dessa
framställningar. Samtidigt begränsas de män och kvinnor eftersom de tvingas att agera efter
dessa framställningar för att bli trovärdiga i sina roller.
Social konstruktionism har en anti-essensialistisk syn där människan inte har några inre
egenskaper eller personlighet och individens agerande är situationsbundet. Personlighet kan
istället beskrivas genom kulturella och ekonomiska strukturer. Burr tar upp exemplet girighet
som får en betydelse genom vår kultur som värdesätter att äga saker högt och den ekonomiska
strukturen där pengar bidrar till begäret att äga. Hjälpsamhet får bara en betydelse i sociala
sammanhang. Betydelsen av ord förändras även över tid och därför blir förståelsen historisk
(Burr 2003:33).
6.2 Synen på sjukdom
Social konstruktionism anser att sjukdom inte är en fysiologisk orsak. Istället anser
perspektivet att sjukdom är socialt konstruerat. När vi påstår att någon är sjuk så gör vi bara
en bedömning som till en del relaterar till det fysiologiska tillståndet. Mycket av våra
bedömningar vilar på kulturella beskrivningar, normer och värderingar omkring vår möjlighet
att prestera våra vanliga aktiviteter (Burr 2003:37). I vårt samhälle är det viktigt att vi
presterar på vår arbetsplats. Tidigare forskning visar att otydliga och orimliga krav på en
arbetsplats kan orsaka utbrändhet. Om våra normer och värderingar istället skulle gälla
människors välbefinnande skulle kanske inte utbrändhet existera. Men Burr påpekar att hälsa,
sjukdom och oförmåga inte bara är socialt konstruerat utan upprätthålls av sociala praktiker
som ofta tjänar dominanta gruppers intressen i samhället (2003:38).
6.3 Diskurser
Diskursiv psykologi ser på diskurser som en instans där språket används och människan är
aktiv. Inom makro social konstruktionism har diskurser en annan betydelse och man anser att
språket begränsar människan och ger henne givna förutsättningar som hon får eller måste
välja mellan. Diskurser på makronivå handlar om ”praktiker som formar objektet om vilket de
talar om”. Diskurser är en uppsättning meningar, metaforer, representationer, bilder, historier,
påståenden och så vidare som på något sätt producerar en speciell version av händelser. Även
kläder, status, kön och så vidare, allt som kan läsas eller tolkas som något ingår i diskurser.
Men diskurserna har inte sitt ursprung i personers privata upplevelse utan i den diskursiva
kulturen i vilka dessa människor ingår (Burr 2003:63-67). Enligt detta synsätt innebär det att
människor har liten möjlighet att påverka sin situation. Hur samhället talar om genus, olika
yrkesgrupper och sjukdom ger individen en rad förutsättningar att tala om dessa fenomen. Om
vi tar exemplet utbrändhet så finns det en uppsättning diskurser om ämnet. Vissa är mer
dominanta än andra och styrs ofta av dominanta grupper i samhället till exempel läkare och
försäkringskassa. Utbrändhet förklaras här genom fysiologiska orsaker och lägger ansvaret att
tillfriskna på individen. Den drabbade individen kanske skyller utbrändhet på
organisationsstrukturer men den diskursen är av underliggande betydelse i samhället.
6.4 Identitet genom subjektspositionering
Social konstruktionism anser att människan skapas genom språket och har därigenom ingen
essens. Allt vi tänker eller pratar om, inkluderat våra identiteter och våra själv konstrueras av
språket och är produkter av diskurser. Perspektivet förnekar psykologiska egenskaper som
personlighet, attityder, åsikter och motivation. Dessa saker är bara närvarande i diskurser som
en effekt av språket. Trots att perspektivet ser människan som ganska passiv så anses
människan kunna göra motstånd genom att välja en annan diskurs. Individer använder sig av
subjektspositionering som är en process genom vilken deras identiteter skapas. Inom diskurser
finns ett antal positioneringar som både ger möjligheter och begränsningar (Burr
2003:105,111-113). Tidigare forskning visar att yrkesidentiteten är viktig och när den
ifrågasätts alltför mycket kan individen positionera om sig för att undvika utbrändhet
(Glasberg, Norberg & Söderberg 2007). I det här fallet var det en sjuksköterska som kände
orimliga yrkeskrav vilket ledde till att hon inte klarade av att leva upp till sin identitet som
sjuksköterska. Istället skolade hon om sig och skapade en annan yrkesidentitet. Den här
subjektspositioneringen var en relativt långvarig process. Subjektspositioneringar kan även
ske direkt i interaktionen och skifta utifrån vem individen interagerar med. Sjuksköterskan tar
hand om en patient på ett bra sätt och har subjektspositionen som kompetent. När hon pratar
med patienten upptäcker hon att de känner varandra och tar positionen som vän. Sen kommer
en läkare och anklagar henne för att ha gett fel medicin och får därmed positionen som
inkompetent. Det sker ständiga subjektspositioneringar där individen naturligtvis vill ha så
fördelaktig position som möjligt och kämpar för att få det.
6.5 Den dramaturgiska teorin
Goffman har liknat interaktionen mellan människor med en teaterscen där rollinnehavarna
måste spela trovärdiga roller för att vinna respekt bland publiken. Det handlar alltså inte bara
om det som sägs utan även om tonfall, kroppsspråk och klädsel. Motspelarna och publiken
använder sig av sina tidigare erfarenheter för att tolka och förstå framträdandet. Det finns
även givna regler som publiken måste ta hänsyn till. Till exempel om aktören säger fel replik,
snubblar eller utför någon handling som inte tillhör repertoaren förväntas publiken anta en rad
ansiktsräddande åtgärder, vanligtvis att låtsas som ingenting hänt. Aktören kan aktivt påverka
sin roll genom att förvirra, vilseleda, hetsa upp eller förolämpa sin motspelare eller publik för
att uppnå sitt önskade syfte. Goffman menar ”att individen på ett effektivt sätt har projicerat
en viss bestämd definition av situationen” (s.16). Genom att motspelaren replikerar så gör
även denne en definition av situationen. Om båda aktörerna är eniga i definitionen så har de
en överenskommelse vilket Goffman kallar för preliminärt fungerande enighet. Om parterna
är oense om definitionen uppstår en konflikt. Genom att individen definierar situationen gör
denne anspråk på att vara något och gör avstår därmed att göra anspråk på att vara allt annat
(Goffman 1974: 11-23). Ett exempel på hur den dramaturgiska teorin kan användas på
individer som lider av psykisk ohälsa är att undersöka hur de spelar sin roll för att bli
trovärdiga av sin omgivning.
7. Metod
Jag ska här redovisa vad hermeneutik står för samt förklara varför metoden är användbar i
min undersökning samt hur jag använt mig av hermeneutiken i min undersökning. Jag
kommer även att gå igenom urvalsprocessen, hur jag försökt skapa validitet och reliabilitet, de
forskningsetiska principerna och till sist en presentation av deltagarna i studien.
7.1 Hermeneutik
”Hermeneutik är en process genom vilken existensen tematiseras genom språket” (Dahlberg,
Drew & Nyström 2001:71). Hermeneutik handlar alltså om att sätta ord på människors
agerande och uppfattade verklighet samt tydliggöra fenomen som oftast tas för givet.
Hermeneutik handlar även om att tolka och skapa förståelse. Hermeneutiken anser att det
finns flera sätt att förstå olika fenomen och att vi aldrig kan ställa oss utanför oss själva när vi
studerar något. Förståelsen är en process och innebär att när människan förstår något för första
gången får hon en aha-upplevelse som kan komma att ändra hennes perspektiv och förståelse
och därmed hennes fortsatta tolkningar. Det innebär att vi har med oss vår förförståelse som
påverkar det vi undersöker. När vi upptäcker något nytt kanske det motsäger vår tidigare
förförståelse (Ödman 2007:14-29). Därmed ändras förförståelsen till förståelse för ett kort
ögonblick. Min verklighet som jag skapat av utbrändhet påverkade min undersökning. Jag
hade mina egna erfarenheter av utbrändhet men vart efter jag intervjuade respondenterna så
insåg jag att det fanns andra sätt att se på utbrändhet. Det är därför att det är så viktigt att jag
tydliggör min förförståelse för läsaren för att denne ska kunna förstå varför jag kommer fram
till vissa resultat men även för att läsaren ska kunna avgöra om min förförståelse har färgat
resultatet alltför mycket så att jag inte har fått fram något giltigt svar. Hur min förförståelse
förändrats har jag försökt redovisat i resultatdelen med de två analyserna samt i
diskussionsdelen.
7.2 Språkets betydelse
Språket är en viktig del inom hermeneutiken då det hjälper människor att färdas i tid och rum
och är en förutsättning för vår förförståelse. Språket är alltså inte bara tecken utan ett verktyg
som hjälper människan att skapa en verklighet. Det är genom språket vi kan tänka och sätta
saker i relation till varandra. Det är språket som konstruerar den sociala människan. Ödman
menar att människan och därigenom förförståelsen är historisk. Vi förstår nutiden i relation
till dåtiden och framtiden. Min förförståelse bygger på mina tidigare erfarenheter som hjälper
mig att tolka olika situationer här och nu men hjälper mig även att förutspå framtiden. Men
det handlar även om att pendla tolkningarna mellan person, grupp och samhällsnivå (Ödman
2007:41,59-67). När jag undersökt människors upplevelse av utbrändhet tittade jag på
samhällsstrukturer men även på samhällets utveckling genom tid för att få en förståelse hur
utbrändhet har kunnat uppstå som ett relativt nytt fenomen. Jag undersökte och tolkade
individens upplevelse i nutid men även historiskt.
7.3 Den hermeneutiska spiralen
Den hermeneutiska cirkeln handlar om förförståelsen som opererar i ett beroendeförhållande
mellan del och helhet. Vi måste förstå delarna för att förstå helheten och vice versa. Ödman
menar att det råder ett dialektiskt samspel mellan förförståelse, förståelse och intentionalitet
och han säger vidare:
”Genom tolkandet och den vidgade förståelse detta ger får vi nya objekt för våra strävanden och
upplevelser. Vi skapar ny mening, vilket kanske åstadkommer att vi ändrar riktning i våra
strävanden. Vi utvecklar därmed en ny förförståelse att utgå ifrån. Och den sida av vår
intentionalitet, som strävar efter klarhet och struktur, fodrar ständigt att vi omtolkar vår verklighet
och lär oss att förstå den på ett nytt sätt. På detta sätt förändras oavlåtligt den hermeneutiska cirkel
inom vilken vi tolkar och organiserar bilden av vår tillvaro (Ödman2007:103)”.
Ödman anser att cirkeln som symbol för den hermeneutiska tolknings- och
förståelseprocessen har sina brister då cirkeln kan ses som ganska statisk och föredrar att se
det som en spiral istället. Han menar att cirkeln kan bestå av fördomsfullt tänkande och
handlande och att ständigt bekräfta sig själv och forskaren omtolkar ny och motstridig
information så att den stämmer överens med dennes tidigare förförståelse. För att undvika
detta är det viktigt att forskaren aktivt söker motstridig information för att kunna utvidga sin
förförståelse. Spiralen är en bättre symbol då hermeneutiken handlar om en tolknings- och
förståelseprocess som saknar början och slut (Ödman 2007:61,99-107). Från början hade jag
min förförståelse av utbrändhet, en slags helhet. Sedan plockade jag isär helheten och tittade
på olika delar: individen, omgivningen, framtiden, nutiden, det förgångna. Jag pendlade
mellan de olika delarna och försökte sätta mig in i dem. Jag försökte ställa mig objektivt till
delarna emellanåt för att se om jag kunde upptäcka något nytt. Jag plockade ihop alla delarna
till en helhet igen för att se om och hur min förståelse hade förändrats. Sen plockade jag isär
delarna igen.
7.4 Varför hermeneutik?
Jag anser att utbrändhet är ett komplext problem i samhället och för att uppnå största möjliga
förståelse för fenomenet så är hermeneutiken en bra metod genom att den tar hänsyn till
historia, samhällsstrukturer och erkänner förförståelsen som ett instrument som man använder
och medvetandegör. Att pendla mellan helhet och delar när man tolkar tror jag är en bra
metod för att säkerställa studien. Dessutom tycker jag att hermeneutiken är en ödmjuk metod
då den inte söker patent på någon verklighet utan anser att man kan se saker från olika
perspektiv. Samtidigt så är kunskap en evig spiral som inte har något slut och aldrig stannar
av.
7.5 Förhållningssätt till intervjupersonen
Inom hermeneutiken är intervjuer vanliga. Ödman menar att det ligger i hermeneutikens natur
att inte tvinga sig på respondenten och grundförutsättningen för en dialog är att den förs på
lika villkor, att forskaren har ett subjektivt förhållningssätt till intervjupersonen. Genom att
båda parter hjälps åt så skapas en intersubjektiv förståelse (2007:14-15). Under mina
intervjuer med respondenterna skapade vi något tillsammans Jag genom att jag frågade,
stöttade och visade ett genuint intresse och personen jag intervjuade delade med sig av sin
upplevelse och sina erfarenheter av utbrändhet.
7.6 Urvalsprocessen och tillvägagångssätt
Eftersom de flesta studier riktar in sig på en yrkesgrupp eller undersöker demografiska
faktorer så ville jag ha ett brett urval för att få så varierande information som möjligt.
Samtidigt ville jag få med personer från olika yrkesgrupper och med skiftande åldrar och kön
(se presentation av deltagare nedan). Syftet var att upptäcka hur olika synsätt som finns i
samhället om utbrändhet påverkar den drabbade individen och hur denne förklarar sin
situation för sin omgivning. Genom att prata om utbrändhet i min bekantskapskrets så kom
jag i kontakt med personer som kunde tänka sig att ställa upp för intervju. Jag blev
rekommenderad att ta kontakt med två personer som påstods vara utbrända men sedan när jag
ringde dessa så sa de att de gärna ställde upp för intervju men att de inte var eller hade varit
utbrända. Jag tyckte att det var intressant att ta med dessa personer för att söka svar på varför
deras verklighet skilde sig från omgivningens. Personerna kontaktades både muntligt och via
telefon och fyra intervjuer ägde rum hemma hos mig, en intervju hemma hos en respondent
och en intervju ägde rum på en respondents kontor. Den intervjun som ägde rum på ett kontor
skedde på arbetstid och de andra intervjuerna skedde på respondenternas fritid. Samtliga
personer fick helt bestämma själva tid och plats för intervjun. Jag använde mig av en
intervjuguide och kompletterade med extra frågor när så behövdes. Intervjuerna varade i cirka
en timme och bandades efter godkännande från deltagarna.
7.7 Den hermeneutiska analysen
Det var tidskrävande att banda alla intervjuer men värt mödan då det är viktigt att kunna göra
tolkningar utifrån respondenternas ordagranna berättelser. Varje transkriberad intervju bestod
av fem till sex sidor och i ett fall åtta sidor. Själva resultatdelen bygger på teman från
intervjuguiden och handlar om självuppfattning, deltagarnas syn på utbrändhet,
utbrändhetsprocessen, diagnosen och omgivningens betydelse. När jag var klar med resultatet
ville jag försöka skapa en djupare förståelse genom att göra analys 1. Det hade dykt upp en
rad frågor som jag ville söka svar på. Vad är acceptabelt att säga? Varför ansåg deltagarna att
termen utbränd låter så illa? Varför har männen starkare yrkesroller än kvinnorna? Vad har
diagnosen för betydelse? Vad har omgivningen för funktion? Jag försökte finna likheter och
skillnader i de olika intervjumaterialen. Samtidigt försökte jag tänka på vad som inte sagts
eller om det gick att tolka på olika sätt. Tolkningsarbetet pågick under sex veckor till och från.
Genom att jag läste igenom mina tolkningar och transkriberade intervjuer upprepade gånger
under denna tidsperiod så hade jag möjlighet att reflektera över om jag kunnat tolka på andra
sätt. Min förförståelse förändras ju hela tiden under resans gång och därför är det värdefullt att
gå igenom materialet för att se så att jag inte har låtit min förförståelse styra alltför mycket.
Slutligen gjorde jag analys 2 där jag redovisar hur olika synsätt som finns i samhället påverkar
respondenternas identitetsskapande. Att både ha en resultatdel samt två analyser för att
redovisa mina tolkningar innebär en del upprepningar men det är ett försök att tydliggöra hur
jag kom fram till mina slutsatser.
7.8 Validitet och reliabilitet
Jag har försökt att tydliggöra hur jag gjort mina tolkningar och slutsatser för att göra det
möjligt för läsaren att granska om min studie har någon giltighet. Men jag har även försökt att
vara självkritisk hela tiden och ifrågasatt mig själv. Jag gjorde två analyser efter
resultatpresentationen för att tränga djupare i intervjumaterialet och rensade bort sådant som
var oväsentligt. Jag försökte använda min logik för att kontrollera om det fanns motsägelser i
mina tolkningar. Genom att jag funderade över vad som inte sagts av respondenterna så
ifrågasatte jag det som sagts. Mina respondenter påverkade också validiteten och reliabiliteten
genom vilka svar de gav. Jag gav dem flera alternativ till plats för intervju eftersom det är
viktigt att de kunde känna sig bekväma med miljön och att vi kunde prata ostörda. Mina
ställda frågor och sättet jag ställde dem på påverkar också resultatet. Men det kändes som om
jag och respondenterna byggde upp förtroende och tillit till varandra under intervjuns gång.
Alla deltagare utom en uttryckte en önskan om att deras berättelser skulle kunna hjälpa mig i
min studie. Deras välvilja kan ha färgat resultatet genom att de kanske gav mig de svar som
de trodde att jag ville ha. Men jag försökte vara så neutral som möjligt och gav
respondenterna den tid de behövde för att svara och ställde följdfrågor när jag ville ha
förtydligande.
7.9 Forskningsetiska principerna
Före intervjun blev respondenterna informerade om de forskningsetiska principerna. Jag
talade om syftet med intervjun, att deltagande är helt frivilligt och att de har rätt att avbryta
intervjun om och när de vill eller att stryka frågor som de inte vill svara på. Vidare blev de
informerade om att deras svar kommer att behandlas konfidentiellt, det vill säga att jag
skyddar deras identitet och att jag naturligtvis har tystnadsplikt. För att uppfylla detta krav så
har jag använt mig av fingerade namn på respondenterna. Jag har även ändrat respondenternas
åldrar och yrken lite utan att det för den skull får någon betydelse för studiens reliabilitet eller
validitet. Respondenterna fick även information om att materialet endast kommer att
användas i forskningssyfte (Vetenskapsrådet 1990).
7.10 Kort presentation av deltagarna
Kalle 35år och projektledare
Kalle är nyseparerad och har precis bytt jobb. För 6-7år sedan började han få
panikångestattacker och kände obehag av att träffa människor. Problemen eskalerade vilket
ledde till att Kalle till slut var tvungen att ta antidepressiv medicin. Han har varit sjukskriven
kortare perioder. Kalle känner att han mår bättre sedan han bytt jobb där han inte har några
kundkontakter eller samma ekonomiska ansvar.
Kenneth 40år och direktör
Kenneth är nyseparerad vilket har lett till att han hamnat i en livskris. Vid en tidigare
separation uppstod samma problem och han klandrar sig själv för att han inte har lärt sig
något från tidigare erfarenheter och tycker att han borde hantera situationen bättre denna gång.
Han känner sig säker i sin yrkesroll som han känner att han har kontroll över.
Anders 47år och säljare
Anders är nyseparerad, kanske på grund av sin diagnos utmattningsdepression. Han gick
hemma ett helt år innan han fick rätt diagnos. Anders har en negativ syn på sin omgivning
som han förövrigt utestänger från att vara delaktiga i sin diagnos. Han berättar mycket om sin
yrkesroll och om olika sjukdomar han har men så fort jag ställer frågor om känslor så förstår
han inte vad jag menar.
Tina 34år och långtidssjukskriven
Tina lever i ett förhållande sedan två år tillbaka. Hon fick sin första depressionsdiagnos 2000
och blev utbränd i samband med en separation 2003. Hon beskriver sin barndom som
känslomässigt hämmande och ser det som en orsak till sin livssituation. Tina har fått kämpa
för att få hjälp och har erfarenheter av läkare som bara vill skriva ut olika mediciner. Hon
säger att hon identifierar sig med sin sjukdomsbild och att omgivningen drar sig undan när
hon nämner något om sin situation.
Pia 37år och vårdbiträde
Pia lever i ett förhållande sedan ett år tillbaka. Hon beskriver sig som utbränd och har varit
sjukskriven under ett år och håller nu på att arbetsträna. Pia berättar om att hon mått dåligt i
stort sett hela sitt liv och har haft återkommande depressioner. Hennes barndom har varit
känslomässigt hämmande och hon ser det som en orsak till sina depressioner. Tina tycker att
hon har fått bra stöd av sin omgivning och har informerat på arbetsplatsen att hon vill att de
ska prata med henne istället för bakom hennes rygg.
Maria 51år och personalchef
Maria lever som särbo och beskriver sig som frisk. När hennes mamma gick bort för ett antal
år sedan var det Maria som fick ta tag i alla praktiska bitar runt sin mammas död. Samtidigt
hade hon tillträtt en ny tjänst som hon gick helt upp i och jobbade hårt och intensivt under
ostrukturerade förhållanden. Dessa omständigheter ledde till att hon fick diagnosen
utmattningsdepression och gick sjukskriven i sex månader då hon fick tid att bearbeta
mammans död.
8. Resultat av intervjuundersökningen
Eftersom jag ville söka svar på hur individer som drabbats av utbrändhet förklarar sin
situation för omgivningen och hur omgivningen påverkar dessa individer bygger resultatdelen
på de frågeställningar som finns med i intervjuguiden. De teman som jag tagit upp här är: (a)
självuppfattning, (b) deltagarnas syn på utbrändhet, (c) utbrändhetsprocessen, (d) diagnosen
och (e) omgivningens betydelse.
8:1.1 Självuppfattning
På frågan: Hur skulle du vilja beskriva dig som människa? använder sig deltagarna av ord som
social, utåtriktad, omtänksam och glad. Männen och kvinnorna använder sig av samma termer
när de beskriver sig själva. Men ju längre in på intervjun vi kommer desto större skillnad blir
det på hur männen och kvinnorna framställer sig själva. De manliga deltagarna fokuserar
mestadels på sin arbetssituation. Kenneth som är direktör beskriver sin arbetsroll som
drivande, hård och rättvis och han visar prov på handlingskraft. ”Vi tog tag i problemen på en
gång innan det gick för långt.” Anders pratar mycket arbete och om de resultat han uppnått
samtidigt som han berättar om en allvarlig sjukdom som han drabbades av. Han har haft
mycket fysiska besvär. Anders beskriver ”en gång på jobbet rasade jag in i en vägg för att
jag var så snurrig” eller ”Jag orkade inte stå och arbeta så jag var tvungen att sitta”. Han ger
delvis ekonomiska förklaringar till varför han jobbar fast han borde ha gått hem. Men han
säger även ”det gick inte att ersätta mig eftersom jag jobbade så mycket”. Han försöker att
framställa sig själv som oersättlig och på en arbetsplats beskriver Anders hur han ökade
omsättningen hos företaget för att den sen sjönk när han sade upp sig. Han funderar även på
hur de ska klara sig utan honom när han slutar på sin praktikplats där han arbetstränat, i och
för sig på skämt men ändå med en underton av allvar. Kalle har inte lika stark yrkesroll vilket
kan bero på att han precis bytt arbetsplats. Han säger att förut levde han för sitt arbete men på
nya arbetsplatsen känner han inte lika stora krav och lika stort ansvar. Kalle säger att ”Nu gör
jag mitt bästa, sen släpper jag resten. Det har gett mig tid till att läsa och lyssna på musik,
sånt som jag aldrig har haft tid med förut”.
Männen var helt fokuserade på yrkesrollen och pratade knappt om känslor. Av 22 frågor
handlade tre om arbetet och ändå fokuserade männens berättelser runt deras arbetssituation
större delen av intervjuerna. En av frågorna var: Kan du beskriva hur din arbetssituation såg
ut innan du blev utbränd? Samtliga män beskriver sina yrkesroller väldigt tydligt och
identifierar sig starkt med dessa. Kenneth jämför sitt privatliv med sin yrkesroll och kan inte
förstå varför han inte kan bete sig på samma sätt privat som på jobbet. Han säger: ”Skulle det
vara en kund som sitter här skulle vi sitta här och diskutera och jag skulle kunna vara
förbaskad och rättvis och hård. Men det är behärskar jag inte (syftar på känslolivet)”. Kalle
avbryter sin samtalsterapi för att han känner sig stressad och tycker att jobbet är viktigare.
Anders beskriver vilka yrkesresultat han uppnått samtidigt som omgivningen misslyckas med
att uppnå dessa resultat.
De kvinnliga deltagarna har inte lika starka yrkesroller som männen förutom Maria som är
personalchef. Men Maria har fler roller som mamma, mormor och partner och beskriver
mycket om hur hon njuter av livet. Tina har studerat och endast arbetat en kort period längre
tillbaka i tiden och har därför ingen yrkesroll att identifiera sig med. På frågan hur hon skulle
vilja beskriva sig som person svarar Tina:
”Ja hade du ställt den frågan för ett halvår sedan så hade jag nog beskrivit mig som utbränd och
deprimerad. För det tar en stor del av mitt liv och den jag är. Det är ju det som styr alltså och det är
ju det som jag inte har någon kontroll över. Alltså det är jobbigt. För jag vill, jag har ju en bild av
hur jag vill vara men det är ju svårt att vara det när man inte orkar.”
Hon beskriver själv hur hon identifierar sig med sin sjukdom men beskriver även senare sin
sambo- och föräldraroll. Tina försöker träna mycket och berättar om hur människor blir
imponerad av hennes muskler. Pia berättar om sin roll som förälder och ”den som alltid
ordnar allting”. Hon säger att ”jag kan själv” och styr och ställer i sin omgivning. Samtliga
kvinnor delade verkligen med sig av sina livsöden och pratade mycket om känslor vilket
upptog större delen av intervjun.
8:1.2 Deltagarnas syn på utbrändhet
På frågan ”Vad är utbrändhet för dig?” svarar Maria:
”För mig är utbränd att tappa fotfästet. Det är precis vad det är. Jag tappar fotfästet, jag tappar bort
mig själv. Det är utbränd för mig. Och något har ju påverkat att det blivit så, och så är det ju det
här ekorrhjulet. Det ser ju jag som, du springer och springer. Du springer fortare och fortare och
får mindre och mindre gjort. Det är utbrändhet för mig. Du kommer ingenstans.”
Maria beskriver att det handlar om att inte kunna fokusera, att inte kunna prestera. Även
Anders, Tina och Pia beskriver utbrändhet i termer av apati och orkeslöshet. Tina associerar
utbrändhet med ”Något som varit levande men brunnit upp, ja som en tändsticka”. Kenneth
associerade utbrändhet med fysiska begrepp och säger ”Utbränd, att man får yrsel och ont i
bröstet…”. Respondenterna relaterar ofta termen utbrändhet med sig själva. Kalle har fått
diagnosen panikångest. När jag frågar honom hur han ser på utbrändhet så svarar han ”Jag är
väl inte riktigt som de utbrända” och relaterar det till en kompis som fick hjärnskador av sin
utbrändhet. Sen jämför Kalle utbrändhet med personliga problem och säger några meningar
senare att ”jag är ju blyg och kan inte vara utåtriktad”. Senare definierar han utbrändhet med
att vara psykiskt sjuk och att inte ha grepp om sin egen situation. Även fast Kalle inte har fått
någon utmattningsdiagnos så identifierar han sig delvis med utbrändhet. Men han verkar
osäker på vad utbrändhet är och ändrar sig i sina förklaringar.
Två av de intervjuade personerna har inte fått någon utmattningsdepressionsdiagnos och
reagerade inte på termen utbränd. Tre av personerna (samtliga hade fått en
utmattningsdepressionsdiagnos) upplyste mig om att det heter inte utbränd utan
utmattningsdepression. ”Utbränd låter så illa. Det låter så definitivt på något sätt så då
ändrade de till utmattningsdepression istället för då kanske man har någon chans att komma
tillbaka”. Men när jag frågade vad utbrändhet betydde för dem så associerade de oftast till sig
själva. ”Utbränd för mig är så definitivt på något sätt så jag hoppas att jag bara är utmattad.
Fast ibland känns det inte så utan som att jag är utbränd.” Anders påpekar att det inte heter
utbränd men säger senare i intervjun ”En gång när jag var upp (till lasarettet) så trodde jag
att jag var riktigt jävla utbränd”. Det verkar som om dessa personer föredrar termen
utmattningsdiagnos men när de pratar om sin upplevelse av fenomenet så använder de termen
utbränd.
8:1.3Utbrändhetsprocessen
Samtliga deltagare beskriver en långvarig period av psykisk ohälsa som oftast ledde fram till
diagnosen utmattningsdepression. Kalles panikångest stegrades och han isolerade sig alltmer.
Han berättar om hur han blev rädd för att träffa människor och hur han misstolkade allt som
andra sa till honom. Han säger ”Jag trodde att alla jävlades med mig” Anders beskriver det
som en steglös volymknapp som vrids upp. De flesta av deltagarna beskriver det som att ha
jobbigt med sig själv, få mindre och mindre gjort eller att sakta tappa greppet om tillvaron.
Denna process har vanligtvis pågått under 6-8år och två av deltagarna associerar problemen
ända tillbaka till barndomen. Tina tror att hon aldrig kommer att bli fri från sina depressioner
och Pia är tveksam. De verkar se det som en ständigt pågående process. Tina säger angående
processen ”Nej utanför kan jag aldrig hamna”. Pia som varit sjukskriven från och till i sju år
tror att hon befinner sig i mitten av processen men säger angående den ”Slutet, nä skulle inte
tro det”. För samtliga respondenter utom en ledde deras psykiska ohälsa till kollaps och de
klarade inte av att sköta sina jobb. Kenneth har kunnat fortsätta jobba trots sin psykiska ohälsa
genom medicinering och professionell samtalsterapi.
Flera av personerna berättar om hur de trodde att de skulle kunna klara av sin situation på
egen hand. Maria klarade av att bearbeta sin psykiska ohälsa själv och beskriver hur hon
bearbetade sin mammas död.
”Jag gick långpromenader och det var mil jag gick. Jag gick på alla ställen som jag hade haft en
upplevelse med mamma som barn. Jag gick till alla platserna, där mamma hade lärt mig simma,
där vi hittade smultron, alla de där ställena gick jag på. Så gick man och tänkte och så kom man
ihåg. Och i och med att man plockade fram alla de här positiva sakerna så kunde jag börja gråta.
Och det är först när man börjar gråta som man får ut allt det otäcka, allt det onda.”
Men de flesta av personerna klarade inte av att hantera sin psykiska ohälsa på egen hand utan
var till sist tvungen att ta emot professionell hjälp från läkare.
8:1.4 Diagnosen
På frågan hur diagnosen har påverkat deras liv berättar flera av deltagarna om en lättnad när
de får diagnosen och tänker att då går det säkert att bota. Samtliga deltagare har varit negativa
till mediciner till en början men alla utom en (som åt smärtstillande mot nacken) har tagit
antidepressiv medicin. Ingen av deltagarna har fått någon hjälp innan sina diagnoser. Två av
de kvinnliga deltagarna (en arbetslös och ett vårdbiträde) har ätit ett flertal mediciner med
misslyckade resultat under en längre tid innan de fått professionell samtalsterapi. De har
under en längre period uppsökt läkare och fått kämpat för att få rätt behandling. Tina berättar:
”Läkare är ju väldigt duktiga på att skriva ut piller och tror att det löser alla problem. Jag fick
prova massor av olika sorter och blev bara sämre och sämre. Till slut lyssnade de på mig när jag sa
att det här går inte. Då tog de bort allting och på två dagar blev jag så pass bra att jag kunde åka
hem igen (från psyk). Men sen vill ju läkare gärna ge piller så då fick jag prova nya. Sen fick jag
gå och prata med en fältassistent men det är ju inte samma sak som en psykolog. Så jag var ju inte
ensam men det var ju som konstgjord andning. Så det var ju bara för att klara av situationen och
inte någonting om att bearbeta saker som hade hänt”.
Tina beskriver hur läkarna bara vill skriva ut olika mediciner men är ovilliga till att erbjuda
professionell samtalsterapi. En kvinna (personalchef) fick diagnos och rätt behandling vid
första läkarbesöket. Direktören fick omedelbart hjälp via företagshälsovården. Försäljaren går
sjukskriven ett helt år på grund av att läkaren tror att symptomen beror på hans tidigare
sjukdom. När han väl fick diagnosen utmattningsdepression blev han omedelbart erbjuden en
kurator. Arbetsledaren verkar motvillig till behandling. Han söker för sina ångestattacker men
tackar nej till erbjuden hjälp. Provar dock att äta antidepressiv medicin efter några
övertalningsförsök från läkaren. Samtliga män och en av kvinnorna (personalchefen) blev
erbjudna en kurator omedelbart i samband med besök eller sjukskrivning även fast kvinnan
tackade nej och ansåg att hon var tvungen att bearbeta sina känslor själv. Samtliga män var
skeptiska till kurator men samtliga gjorde några besök varav en av männen tyckte att det gav
något resultat. Det verkar som om kön och yrke påverkar vilken slags behandling den
drabbade individen får men även hur snabbt vissa åtgärder sätts in.
Kvinnorna har lättare än männen att identifiera sig med sin diagnos och delar med sig av sina
erfarenheter och känslor. Pia säger att hon är känslomässigt hämmad. ”Jag har ju aldrig visat
hemma om jag är glad eller ledsen…Sen när man går vidare och skaffar eget så har man ju
svårt att visa de där känslorna.” Pia berättar om hur hennes uppväxt i en missbrukarfamilj har
påverkat hennes känsloliv som vuxen. Tina tycker att det är svårt att beskriva sig själv
eftersom hon anser att hon identifierar sig så mycket med sin sjukdom. Hon säger ”Jag har ju
en bild av hur jag vill vara men det är svårt när man inte orkar…Jag är utåtriktad fast man
kanske inte tror det eftersom jag är sjuk”. Tinas depressionsdiagnos påverkar hennes liv
mycket. När jag frågar Tina hur hon orkar med sin son på fem år när hon har sina
depressioner svarar hon:
”Det är ju jobbigt för honom också eftersom jag är trött och ledsen hela tiden och inte orkar göra
något med honom. Barn vill ju göra saker. Sen att man är ledsen. Mamma varför är du ledsen? Hur
ska jag förklara det för honom när jag inte kan förklara det för mig själv ens? ”
Männen identifierar sig inte lika lätt med sin diagnos. Anders ifrågasätter sin diagnos
(utmattningsdepression) och säger till läkaren ”Men jag är inte ledsen”. Sina besök hos
kuratorn beskriver han som ”hon var ganska vettig” men ”så fick man sådana där löjliga
hemuppgifter som att plocka ur diskmaskinen”. Anders utesluter helt allt prat som innefattar
känslor men berättar gärna om sina dåliga värden och höga blodtryck. Kenneth som inte fått
någon utbrändhetsdiagnos tycker inte heller att den passar in på honom utan säger att ”det jag
har haft nu är en liten livskris på grund av en separation”. Han har haft sömnsvårigheter och
ångestattacker. Läkaren har ordinerat insomningstabletter och samtalsterapi. Kalle som hade
panikångestattacker avbröt sin samtalsterapi för att han ansåg att det inte hjälpte och han
kände sig stressad för att han tyckte att jobbet var viktigare. Männen försöker bagatellisera
sina diagnoser eller ge dem fysiska förklaringar. De försöker även att undvika att prata om
diagnosen för att istället fokusera på sin arbetssituation.
8:1.5 Omgivningens betydelse
På frågorna hur omgivningen reagerat och om deltagarna fått stöd, hjälp eller förståelse från
anhöriga ser resultatet ut så här: Tre personer (två män och en kvinna) uppgav att de känt
socialt stöd från sina anhöriga. Pia upplevde stöd från sin pappa och lillasyster. Kalle kände
stöd från föräldrar och sin förra fru men uteslöt kompisarna från sin psykiska ohälsa. Kenneth
upplevde stöd från sin familj. Omgivningen beskriver han så här:
”Omgivningen har nog inte reagerat så mycket men samtidigt är det inte så många som vet hur var
och en mår. Jag har mina kompisar som vet hur jag mår men utanför den kretsen är det ingen som
märkt hur jag mår. Det är bara den innersta kärnan. Usch vad jag viker ut mig! Ja, det är bara den
innersta kärnan som vet.”
Kenneth verkar uppleva obehag av att berätta om sin psykiska ohälsa. Han berättar även om
arbetskamraterna som han först inte sa något till. Men när han hade gått ner tio kilo så började
de reagera och frågade hur det var med honom och då berättade han. Anders förstod inte
varför någon nära anhörig skulle lägga sig i hans ohälsa och föredrog att de höll sig utanför.
Tina upplevde att hon inte hade något stöd över huvud taget från sina nära anhöriga. Maria
sökte sig bort och bearbetade sin psykiska ohälsa på egen hand och utestängde de närmast
anhöriga samtidigt som hon uppfattade vissa i bekantskapskretsen som oförstående.
Flera av deltagarna har känt sig ifrågasatta eller är oroliga för att bli det av omgivningen
vilket kan vara en anledning till att de drar sig undan och döljer sin psykiska ohälsa. Maria
berättar att kompisar sa ”Vadå man kan väl inte bara vara utbränd. Jaha du jobbar väl för
mycket.” Anders berättar att kompisar inte förstod även fast han hade berättat att han var
utbränd. ”Ja men häng med ut på fest då. Sitt inte här och va så jävla tråkig!” Kenneth ville
inte sjukskriva sig eftersom han var orolig för att alla skulle få reda på hur det ligger till med
hans psykiska hälsa. Tina beskriver hur hon tycker att folk drar sig undan när hon berättar att
hon är utbränd och upplever det som jobbigare än att vara utbränd. Hon säger:
”Jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag hade något normalt, typ cancer. Då skulle det
vara OK på ett annat sätt. Folk skulle tycka synd om en på ett annat sätt. De skulle behandla en
annorlunda”.
När jag frågar varför hon tror att folk reagerar så svarar Tina att ”de flesta tror väl att man tar
tabletter och skär av sig handlederna typ”. Hon beskriver hur hon tror att folk har en felaktig
bild av psykisk ohälsa. Samliga deltagare beskriver upplevelser av en oförstående omgivning
även fast tre personer upplevt visst stöd från nära anhöriga. De flesta deltagarna beskiver även
en känsla av besvikelse när omgivningen visar oförståelse eller bristande stöd. Samtliga
kvinnor berättar också om relationen till sina pappor som känslomässigt hämmad. En av
kvinnorna beskriver relationen till mamman som känslomässigt hämmad. Kvinnorna tror att
deras uppväxt har påverkat dem som vuxna. Ingen av männen berättar om sin barndom eller
relation till sina föräldrar.
8:1.6 Sammanfattning
Deltagarna har beskrivit sig som sociala, omtänksamma och glada. Men i deras fortsatta
berättelser fokuserar männen på sina yrken medan kvinnorna fokuserar på sin diagnos.
Utbrändhet associerar de med att inte kunna prestera. Tre av deltagarna som fått
utmattningsdiagnos reagerar på termen utbränd. Utbrändhetsprocessen beskriver de som något
som har blivit värre och värre och pågått under en lång tid. Diagnosen har inneburit kamp och
skepticism bland deltagarna och ingen har fått någon behandling innan diagnos. Deltagarna
har uppfattat omgivningen som oförstående och därför bitvis dolt sin psykiska ohälsa.
8.2 Analys 1
När jag nu redovisat resultatet av intervjuerna så har en rad frågor dykt upp hos mig. Vad är
inte acceptabelt att säga hos dessa personer? Varför tycker de att ”utbränd” låter så illa?
Varför har männen starkare yrkesroller än kvinnorna? Vad bidrar omgivningen med i
personernas utbrändhetsprocess? Har diagnosen någon betydelse? Jag kommer här att
behandla dessa frågor och se om jag hittar något nytt.
8:2.1Vad är acceptabelt eller inte acceptabelt att säga?
Respondenterna beskriver depression genom att använda ord som att vara ledsen, att inte vilja
göra någonting, att gråta och känna sig nere. De omskrivna orden är sådana som de flesta
människor kan identifiera sig med och har upplevt och är därför inte lika värdeladdade. Det
verkar som om respondenterna försöker göra omskrivningar av psykisk ohälsa för att skapa en
identitet som har högre status än den identitet som förknippas med psykisk ohälsa. De säger
inte ”Jag är psykiskt sjuk”. De säger inte heller att ”det är bra att äta antidepressiv medicin”.
Pia säger:
”..men det var när de skulle börja att sätta in mediciner som jag började haja till och undra om jag
var något psyko eller så där…Jag ville ju inte vara någon som åt mediciner för att kunna vara glad.
Jag ville väl klara det ändå”.
Pia beskriver hur hon tyckte att det var OK att få en depressionsdiagnos men när läkaren ville
skriva ut antidepressiv medicin så började hon reagera. Om människor ser på depression som
att vara ledsen så kunde Pia identifiera sig med den bilden eftersom hon kände sig ledsen men
att äta tabletter verkar förknippas med något annat.
Ett sätt respondenterna använder är att ge fysiska förklaringar till den psykiska ohälsan.
Kenneth förknippar utbrändhet med yrsel och ont i bröstet. Anders berättar att han var trött
och orkeslös. När läkaren sa att Anders hade en utmattningsdepression svarade Anders
läkaren att han inte var ledsen. Respondenterna beskriver även utbrändhet i arbetsrelaterade
termer. Maria. Pia och Anders beskriver hög arbetsbelastning som orsak till sina diagnoser.
Maria berättar dock att det är under hennes sjukskrivning som hon inser att det är för att hon
inte har bearbetat sin mammas död som hon mår dåligt. Pia berättar hur hon har haft
sömnbesvär och haft problem med sina antidepressiva mediciner. Anders har haft mycket
fysiska besvär med kolestrol och blodvärden. Tina tror att orsaken till hennes utbrändhet beror
på hennes uppväxt där hon inte fick någon bekräftelse. Kenneth anser att hans livskris beror
på att han inte kan hantera sina känslor på ett rationellt sätt i sin separation. Kalle uppger att
hans psykiska ohälsa beror på för höga krav från omgivningen. Det är ingen av
respondenterna som uppger att deras psykiska ohälsa skulle vara inbillad.
8:2.2 Varför låter ”utbränd” så illa?
Varför reagerar vissa personer så starkt på ordet ”utbränd”? Dessutom så använder sig dessa
personer sig av begreppet ”utbränd” under intervjun. Kan det vara så att det kliniska
begreppet ”utmattningsdepression” har högre status? Eller är det att en läkare har ställt den
diagnosen och läkare har högt anseende i samhället? Dessa personer tyckte att utbränd lät så
definitivt och att det kändes som om man inte kan bli frisk. Socialstyrelsen skriver i sin
rapport att utbrändhet är en översättning från det amerikanska ordet ”burnout”. De menar att
översättningen är olycklig då den associerar till något oåterkalleligt skadat och utbränt.
Utbränd är dessutom ingen medicinsk term (Socialstyrelsen: 2003). ”Utbränd” är ett begrepp
som används till vardags av människor och något som de flesta har en uppfattning om vad det
är för något. När dessa intervjupersoner påpekar att det heter ”utmattningsdepression” så kan
de ha menat att det är en term som används av specialister, och därför får denna term högre
status och trovärdighet. När samma personer byter term till ”utbränd” så kan det handla om att
de vill ha förståelse och anpassar språket för att uppnå detta syfte när de pratar med ”vanliga
människor”.
8:2.3 Varför har männen starkare yrkesroller än kvinnorna?
En förklaring till denna skillnad mellan män och kvinnor kan vara hur män och kvinnor
framställs i samhället vilket i sin tur påverkar hur vi fostrar våra barn. Män framställs som
dominanta, aktiva och familjeförsörjare. De fostras till att inte visa sina känslor
eftersom ”pojkar ska inte gråta”. Kalle säger ”Jag håller allt inom mig för så är män, eller?”.
Kenneth beskriver sin yrkesroll:
”På jobbet, här är det alltid jag som är den drivande. Det jag gör måste alla andra följa. Och jag
måste hålla uppe tempot och glädjen så att säga, vilket inte alltid är rätt bild av mig. Man bygger
upp någon form, man är inte riktigt sig själv.”
Kenneth beskriver hur han agerar på arbetet vilket är den bild som samhället har av hur en
man ska vara. Samtidigt så säger Kenneth att det bara är en roll han spelar.
Kvinnorna framställer sig som passiva, omhändertagande och känslosamma. Tina
berättar ”Jag har varit mamma på heltid och så har jag jobbat med mig själv”. Hon beskriver
sin mammaroll och hur hon jobbar med att bli kvitt sin psykiska ohälsa. Pia beskriver sig
själv: ”Jag är glad och social men samtidigt vill jag inte sticka ut och så där. Jag tycker om
att umgås med folk”. Pia beskriver hur hon inte vill sticka ut utan förhåller sig passiv i vissa
lägen. Hon berättar om sin arbetssituation inom åldringsvården där hon pysslar om de äldre
och ser till att de får en så bra dag som möjligt. Maria som är personalchef beskriver sig som
öppen och rak på sak vilket inte passar in i bilden som den passiva kvinnan men som stämmer
in på hennes yrkesroll. När hon berättar om sin utmattningsdepression så gör hon det i
känslomässiga termer. Hon berättar hur rörd hon blir när hennes VD ringde och frågade hur
det var med henne. Hon beskriver hur hon vandrade omkring och grät när hon äntligen gav sig
tid till att bearbeta sin mammas död. Maria berättar även om sitt lilla barnbarn med kärlek i
rösten.
8:2.4 Vad har diagnosens för betydelse?
Tre av fem deltagare blev sjukskrivna för att de inte klarade av att sköta sina arbeten, en hade
inget arbete och en ansåg att om han skulle sjukskriva sig ”Så skulle alla veta”. Men när jag
har intervjuat dessa personer så känns det som om arbetet inte är den egentliga orsaken till
sjukskrivningarna utan att det handlar om långvarig psykisk ohälsa som till slut orsakat ett
sammanbrott. Arbetet har däremot kanske varit ett sätt för deltagarna att hantera sin situation
genom att fly från sina psykiska problem in i arbetet eller att den psykiska ohälsan till slut har
bidragit till att de inte längre klarar av att sköta sina arbetsuppgifter. Maria berättar ”Jag
kunde inte sörja utan gick in för jobbet”. Tina berättar hur hon haft sömnsvårigheter och ätit
antidepressiv medicin samtidigt som hon pluggade, arbetade extra och skötte om sin familj.
Hon säger”Men till slut rasade det här korthuset vart efter. Så blev jag inlagd på psyk.”
Av de sex personer som jag intervjuat så kan man dra slutsatser att den status som kön och
yrke ger är avgörande för den behandling man får. Direktören fick omedelbart hjälp via
företagshälsovården. Hans diagnos verkade ha maskerats som en livskris istället för
depression eller ångestattacker. Försäljaren går sjukskriven ett helt år på grund av att läkaren
tror att symptomen beror på hans tidigare sjukdom. Eftersom denna person verkar ha svårt att
prata om känslor så kan det vara svårt att ställa rätt diagnos för läkaren. När han väl fick
diagnosen utmattningsdepression blev han omedelbart erbjuden en kurator. De två kvinnor
som har lägst status i form av kön och yrke är de som fått kämpat för att få rätt behandling.
Tina berättar:
”Så det slutade med att jag fick tag på en jättebra läkare. Hon lade väl ihop pusslet och såg till att
jag fick komma till en psykolog som de hade på vårdcentralen. Och hon i sin tur gav sig inte förrän
jag fick den hjälp jag behövde.”
För Tina och Pia har diagnosen varit viktigt eftersom den faktiskt ger dem rätt att må dåligt
och att det faktiskt är en expert som har sagt att de faktiskt lider av psykisk ohälsa eftersom de
har en depression. Men trots att de har fått en diagnos så har de fått kämpat för att få den hjälp
de behöver.
Förnekelse är ett återkommande tema hos samtliga deltagare men även insikt och en stark
önskan om att bli frisk. Anders gick sjukskriven ett helt år genom sin läkare som behandlade
hans sjukdom. Till slut insåg Anders att det inte var på grund av sin sjukdom han mådde
dåligt och gick till en annan läkare och fick diagnosen utmattningsdepression. Han säger sig
ha en utmattningsdepression men är inte deprimerad. Kalle ville inte äta antidepressiv medicin
eller prata med kurator. Han trodde först att han skulle klara av det själv och hade inte tid att
prata med kuratorn för att det var så mycket på jobbet. Kenneth pratar om sina problem som
en ”livskris”. Han nämner i och för sig att läkaren pratat om ångestattacker (vid ett tillfälle).
Han visar dock på handlingskraft och har beställt tid hos psykolog trots att han bara mått
dåligt en relativt kort tid. Maria förnekade sin mammas död men insåg till slut att hon måste
bearbeta den för att kunna må bra igen. Pia vägrade först vård samt att ta några mediciner men
insåg till slut att hon var tvungen för att ha en chans att må bra. Tina är den enda av deltagarna
som inte visar någon förnekelse utan har istället själv nekats vård. Det enda hon blev erbjuden
i början var mediciner som hon blev sämre av.
Skam är ett annat återkommande tema där förmågan att inte kunna reda ut sin situation på
egen hand är den vanligaste faktorn till skammen. Flera av deltagarna beskriver hur de
undvikit att söka vård, förnekat professionell hjälp eller medicin. För att rättfärdiga att han
trots allt mottagit hjälp beskriver Kenneth som:
”All professionell hjälp som man kan få ska man ta oavsett om det är lite mediciner och samtal.
Jag tycker inte alls att det är konstigt. Förut tyckte jag det men nu förstår jag att det är jättevanligt
att ta den hjälpen”.
Genom att påpeka att det är många människor som söker professionell hjälp så försöker
Kenneth normalisera fenomenet. Pia ville inte bli inlagd på psyk men menade att ”han
(läkaren) var så envis så till slut gav jag med mig för att få tyst på honom”. Genom att hon
lägger över ansvaret på läkaren så har hon på sätt och vis förnekat sitt tillstånd av psykisk
ohälsa.
8:2.5 Hur ser omgivningen på utbrändhet?
Människan är en social varelse och det är viktigt med samhörighet för henne. Vid psykisk
ohälsa verkar det som om omgivningen får svårt att hantera den drabbades situation. Detta är
oftast ett stort problem för den drabbade individen. För att göra situationen förståelig verkar
det vara lättare om den psykiska ohälsan konstrueras om till något fysiskt (yrsel, utmattning,
kroppsliga smärtor) och att uppkomsten av den relateras till arbete.
När jag sökte personer som hade erfarenhet av utbrändhet så blev jag rekommenderad att söka
kontakt med olika människor som omgivningen uppfattade som utbrända. Två av de
intervjuade personerna har inte fått någon utmattningsdepressionsdiagnos. Istället handlade
det om panikångest och ”livskriser”. Men jag tyckte ändå att det var intressant att ta med
dessa individer i min studie för att ta reda på varför omgivningen ser på dem som utbrända.
Jag nämnde tidigare hur detta begrepp används när människor talar om allmän utmattning
eller trötthet vid lindrig fysisk och psykisk belastning (Krauklis & Schenström 2001:75).
Kliniska studier tyder även på att den psykiska ohälsan oftast är arbetsrelaterad
(Socialstyrelsen 2003). Ser omgivningen på utbrändhet som utmattning på grund av för
mycket arbete? Det skulle kunna förklara att omgivningen trodde att dessa personer var
utbrända eftersom båda jobbade mycket och mådde psykiskt dåligt.
8:2.6 Sammanfattning
Deltagarna gör omskrivningar av psykisk ohälsa och ger ohälsan fysiska förklaringar. Flera
deltagare reagerade på utbrändhetstermen och föredrog utmattningstermen, kanske på grund
av att den ger högre status eller trovärdighet. Könsskillnader i framställningen av yrkesroller
kan förklaras genom könsrollsuppfattningen. En diagnos från läkare verkar vara enda chansen
för deltagarna att få hjälp. Samtidigt ger diagnosen upphov till känslan av skam vilket ges
uttryck i förnekelse. Omgivningen ser utbrändhet som utmattning på grund av hårt arbete.
8.3 Analys nr.2
Samtliga deltagare upplever skam på något vis och döljer sin psykiska ohälsa mer eller
mindre för omgivningen. Omgivningen i sin tur reagerar ofta oförstående och undvikande på
den drabbades psykiska ohälsa. Samtidigt kan jag se ett mönster hos samtliga deltagare att de
lider eller har lidit av psykisk ohälsa under en längre period som ibland sträcker sig ända från
barndomen. Samtliga (utom en som inte varit sjukskriven) har varit sjukskrivna för att de har
varit oförmögna att klara av sina arbetsuppgifter. En av dessa är i och för sig arbetslös men
jag antar att hon har blivit sjukskriven för att hon inte klarar av att söka ett jobb för tillfället.
Som jag ser det så är det på grund av deras psykiska hälsa som de varit sjukskrivna men
utmattningsdepressionsdiagnosen antyder att sjukskrivningen har arbetsrelaterade orsaker.
Kanske har jag bara av en slump råkat få tag på individer som inte verkar ha en
arbetsrelaterad utmattningsdepression? Vad är det för värderingar och normer som styr dessa
individer och deras omgivning? Jag fann olika samhällsuppfattningar som verkade påverka
mina respondenter som handlar om könsroller, status och makt, den optimala människan och
utbrändhet. Genom dessa samhällsuppfattningar så försöker intervjudeltagarna att förhandla
mellan olika positioner när det handlar om deras psykiska ohälsa. Dessa positioner har jag
valt att kalla: (a) förnekaren som handlar om att individen inte vill acceptera sin utbrändhet
för omgivningen, (b) hjälten som vill klara sig själv utan hjälp från andra, (c) motståndaren
som vägrar att acceptera rollen som sjuk och passiv och (d) positionen som offret där
individen tvingas till att vara passiv och acceptera sin roll som sjuk för att få hjälp.
8:3.1Könsrollsuppfattningen
Jag har funnit vissa könsskillnader gällande hur individen uppfattar sig själv och hanterar sin
vardag vid psykisk ohälsa. Män tenderar till att ha starka yrkesroller och undviker att prata om
känslor. Kvinnorna hade flera olika roller som de identifierade sig med och delade med sig av
sina känslor. En förklaring till detta kan vara att människor skapar sina identiteter utifrån de
rådande könsrollsuppfattningarna. Även fast delar av könsrollsuppfattningarna kan kännas
gamla och förlegade så lever dessa föreställningar om män och kvinnor envist vidare.
8:3.2 Status- och maktuppfattningen
Denna uppfattning hänger mycket ihop med könsrollsuppfattningen då status och makt oftast
har manliga värderingar och även förknippas med män. Status innefattar för det mesta
ekonomiska värderingar som utbildning, klass, yrke, kläder och andra materiella föremål.
Status och makt är nära relaterade och den som har status har även makt. Inom social
konstruktionism så anser man inte att makten ligger hos individen utan i diskursen. Det är hur
människor talar om och konstruerar männen som ger dem makt. Om män skulle framställas
som svaga och passiva skulle de inte ha någon makt. Männen i min undersökning kan inte
framställa sig som offer av psykisk ohälsa eftersom det ger dem lägre status och därmed inte
blir lika trovärdiga i sina mansroller. När de skapar sina starka yrkesroller så ger det dem
högre status. Kvinnor framställs som det svaga och känslosamma könet och har kanske en
fördel av att framställa sig som offer för psykisk ohälsa eftersom det gör dem trovärdiga i sina
kvinnoroller. Att prata om känslor gör att de uppfattas som kvinnor. Om de istället skulle
undvika att prata om känslor och lägga fokus på arbetet i sina berättelser skulle de antagligen
uppfattas som manhaftiga.
8:3.3 Uppfattningen om den optimala människan
Det finns en slags övermänniska som många har som ideal i samhället. Den människan har
god ekonomi, ett välbetalt jobb, stort socialt umgänge och jobbar hårt för att behålla allt detta.
Även den här uppfattningen handlar om status, makt och kön. Många kvinnor har de ovan
nämnda faktorerna och besitter en viss makt och status. Men på grund av att de är kvinnor så
halkar de ner några pinnhål på statusskalan. Männen i min undersökning hade starka
yrkesroller oavsett om de hade högstatusyrken eller inte. Kvinnan som jobbade som
personalchef hade också en stark yrkesroll men hade även flera roller som mamma och farmor.
Den ena kvinnan som var arbetslös och den andra som var vårdbiträde identifierade sig inte
med sina yrkesroller, kanske för att dessa positioner inte ger någon högre status i vårt
samhälle. Men varför hade dessa kvinnor lätt för att identifiera sig med sin psykiska ohälsa
som inte ger någon högre status? Alla människor har en bild av ”det optimala jaget”, så som
de vill att andra människor ska se dem. Denna bild styrs av de normer och värderingar som
finns i samhället. För att försöka uppnå ”det optimala jaget” så har individen ett antal
bestämda positioneringar att välja emellan. Men individen kan inte välja fritt utan måste även
tänka på att framställa sig som trovärdig. Att framställa sig som ”den som alltid ordnar allting
och alltid ställer upp” eller som träningsmänniska är mer fördelaktigt än att framställa sig som
vårdbiträde, arbetslös eller sjukskriven. Att vara känslosam förknippas med kvinnlighet. Men
kvinnorna tvingas mer eller mindre att berätta om sina känslor för att vara trovärdiga som
kvinna.
8:3.4 Utbrändhetsuppfattningen
Samhällets syn på den optimala människan verkar ha bidragit till att många människor inte
orkar leva upp till denna identitet. I strävan efter att uppnå idealet tappar människor fotfästet
och riskerar att drabbas av utmattningsdepression. Detta misslyckande att skapa det perfekta
jaget ger upphov till skam. För att kunna hantera skammen söker individen efter andra
möjliga identiteter. Men den drabbade individen lider trots allt av psykisk ohälsa viket inte går
att komma ifrån. Eftersom att arbeta hårt har hög status i vårt samhälle får en
utmattningsdepression som förklaras som orsaken av för mycket arbete mer makt. Om denna
depression istället skulle förklaras som ett misslyckande att uppnå den optimala människan
skulle individen inte tillskrivas lika mycket status. Utbrändhetsuppfattningen verkar vara ett
sätt för människor att hantera och förstå psykisk ohälsa. Samtidigt finns en motsägande
uppfattning som handlar om att utbrändhet inte finns utan är inbillad. Den handlar om att
människor är lata och känner efter för mycket och borde arbeta hårdare. Man får anta att det
är människor som har ekonomiska intressen som håller sig till den uppfattningen. Om det
skulle bli accepterat att människor jobbar för hårt och samhället skulle sätta in åtgärder för att
minska arbetsbelastningen och kraven på arbetsplatser så skulle det få ekonomiska
konsekvenser. Denna motsägande uppfattning ser till att människor fortsätter att arbeta hårt.
8:3.5 Positionering
Samtliga personer i min undersökning verkar lida eller har lidit av psykisk ohälsa. De berättar
om hur de är/varit deprimerade, orkeslösa och inte klarar av att arbeta. Psykisk ohälsa har låg
status i vårt samhälle och kanske är det därför dessa individer försöker göra omskrivningar
och känner skam inför sin diagnos. Samtliga män identifierade sig starkt med sina yrken och
hade svårt att identifiera sig med sin psykiska ohälsa. Eftersom män fortfarande ses som
familjeförsörjare och att det är olämpligt för en man att visa känslor måste de leva upp till
dessa föreställningar för att bli trovärdiga i sina mansroller vilket kan vara en förklaring till att
männen i min undersökning hade så starka yrkesidentiteter. Eftersom kvinnor framställs som
passiva, underkuvade männen, omhändertagande och känslosamma tillåts de kanske fler roller
än vad männen gör. I och med att kvinnor framställs som känslosamma så är det tillåtet för
dem att tala om känslor, vilket även gör dem trovärdiga som kvinnor.
Men även fast människor ges olika mycket makt i olika positioner så pågår det en ständig
kamp om att positionera sig så fördelaktigt som möjligt. Hur ser denna kamp ut bland dessa
personer som lider av psykisk ohälsa?
8:3.6 Förnekaren
Samtliga personer i min undersökning visade på någon form av förnekelse. De vägrade ta
medicin och motsade sig diagnoser eller vård. När Anders fick sin diagnos sa han till
läkaren ”Men jag är inte ledsen”. Pia ansåg att hon inte hade tid att vara deprimerad och
sa ”Jag hade ju så mycket annat. Jag har inte tid att ta det lugnt”. De vägrade ta positionen
som sjuk och tog istället positionen som frisk. Samtidigt så mådde dessa personer psykiskt
dåligt och var i behov av hjälp. De blev mer eller mindre tvingade att ta emot sin diagnos och
därmed godkänna positionen som sjuk. Detta tvång ledde till skamkänslor och för att kunna
hantera situationen och få en bättre position så försökte dessa personer att beskriva sin
psykiska ohälsa i fysiska termer, exempelvis yrsel och att inte kunna prestera. Flera av
deltagarna förklarade att arbetet var orsaken till sin diagnos fast de egentligen hade problem
med sitt känsloliv. Eftersom hårt arbete prioriteras i vårt samhälle så ger en arbetsrelaterad
diagnos viss status jämfört med en psykisk diagnos. En annan orsak till förnekelse kan vara
att omgivningen inte förstår vad psykisk ohälsa är. Ett exempel på detta är när en av
personerna berättar att folk drar sig undan när hon berättar att hon lider av depressioner.
Därför presenterar hon sig som hemmafru istället för att bli accepterad.
8:3.7 Hjälten
Samtliga deltagare nekade till professionell hjälp vid något eller några tillfällen. De berättade
om hur de trodde att de skulle kunna bli friska på egen hand. Att tro att man ska kunna
hantera situationen själv handlar antagligen om de värderingar som finns i samhället, att
människor är självständiga individer som gör sina egna val. Men det handlar nog även om att
människor vill ha kontroll över sin egen situation. Pia berättade om hur hon gick med på att
läggas in på psykiatrisk klinik för att få tyst på läkarens tjat. Om hon bara hade accepterat
hade hon blivit ett offer men genom att protestera och till slut faktiskt lyckas få tyst på läkaren
genom att acceptera läkarens önskan gör att hon blir en hjälte.
8:3.8 Motståndaren
Flera av deltagarna berättar om hur de nekat vård och mediciner men när de slutligen har
accepterat så lägger de över ansvaret på läkaren. Pia säger ”Jag har ju inte varit villig att ta
mina mediciner till exempel. Där är det ju andra som har bestämt att jag ska göra det”. När
hon sen tagit medicin så erkänner hon att det har hjälpt. Tina beskriver hur hon mer eller
mindre tvingats till att ta mediciner även fast hon visste att hon skulle må dåligt av dessa och
att det inte skulle hjälpa, något som hon hade tidigare erfarenheter av. Hon anser att läkare
och psykologer har sina egna teorier och lyssnar inte på individen. Kalle berättar om sina
besök hos en terapeut som ville att han skulle skriva listor på saker han tyckte var kul. Men
han ville inte. ”Jag ville hellre skriva listor på sådant som jag inte ville göra.” Han tyckte inte
att samtalen hjälpte och avbröt dessa. I det första fallet blev individen hjälpt av läkaren, i det
andra fallet blev individen stjälpt. I det tredje fallet hade kanske individen kunnat bli hjälpt
om han fortsatt sin terapi, men det är inte det som är intressant. Utan det är deltagarnas
motvilja mot behandling. Handlar det om att deltagarna inte litar på dessa experter? Jag tror
att det kan handla om ett försök att ta kontroll över sin egen situation precis som i
positioneringen hjälten. Att positionera om sig till en aktiv patient med möjlighet att kunna
påverka sin behandling.
8:3.9 Offret
Samtidigt som dessa personer vill ha kontroll och kunna påverka sin situation är de i behov av
hjälp. De blir mer eller mindre tvingade att ta på sig en diagnos som psykiskt instabil.
Respondenterna i min studie berättar att de är oroliga för hur omgivningen ska se på dem.
Samtliga män i studien berättar inte om sin psykiska ohälsa för omgivningen. Kvinnorna
berättar för omgivningen om sin ohälsa men känner sig missförstådda. Respondenterna hade
även föreställningar om psykisk ohälsa och hur de trodde att omgivningen såg på denna
ohälsa. Pia berättade att hon tyckte att det var OK att få diagnosen som deprimerad men
reagerade när läkaren ville sätta in medicinering ”då började jag haja till och undra om jag
var något psyko eller så där”. För henne var det OK att ”vara ledsen” men att ta mediciner
förknippade hon starkt med att vara psykiskt sjuk. Tina berättar om hur hon tror omgivningen
ser på psykisk ohälsa ”…att man tar tabletter och skär handlederna av sig typ”. De egna
föreställningarna och omgivningens reaktioner verkar få dessa drabbade individer att bli
tveksamma till att ta emot hjälp. I och med att många väljer att lämna omgivningen ovetande
om sin situation så ingår de i någon slags hemlig pakt med läkaren där de kan ta på sig rollen
som passivt offer. Det jag har sett är att dessa personer vill ha hjälp men är oroade för hur
omgivningen ska se på dem. Jag kan tänka mig att det ofta börjar med att individen tar
identiteten som offret när denne känner att han/hon behöver stöd från den närmaste
omgivningen. När personen inte får den förståelse/positionen som den vill ha av omgivningen
så vänder sig individen till läkaren där han/hon inte heller får den önskade positionen.
Individen kan här välja tre strategier, antingen ta positionen/identiteten som förnekaren,
motståndaren eller som hjälten. När dessa identiteter inte fungerar längre tvingas individen att
ta positionen som offret igen.
8:3.10 Sammanfattning
Det finns olika rådande samhällsuppfattningar som påverkar respondenterna i sitt
identitetsskapande. Dessa uppfattningar handlar om könsroller, status och makt, den optimala
människan och utbrändhet. Respondenterna pratade positivt om sina identiteter som till
exempel gällde yrke och föräldraskap. När det gällde deras sjukdomsidentitet var bilden inte
lika positiv. Jag fann fyra olika identiteter som jag kallar förnekaren, hjälten, motståndaren
och offret. Dessa identiteter verkar ingå i sjukdomsprocessen hos samtliga deltagare.
Deltagarna positionerade om sig mellan dessa identiteter när det gällde deras psykiska ohälsa
och kunde skifta bland identiteterna relativt snabbt i ett möte. Förnekaren förekom oftast i
början av sjukdomsprocessen och handlade om att individen inte ville acceptera sin psykiska
ohälsa. Men denna identitet användes även när individen inte ville att omgivningen skulle få
reda på dennes tillstånd. Identiteten som hjälten handlade om att individen trodde att han/hon
skulle klara av sin situation själv utan hjälp från omgivningen. Motståndaren var en identitet
som användes för att ha kontroll över sin situation. Den handlade om att vägra medicin eller
vård. Identiteten offret användes när individen hade insett att han/hon inte klarade av att lösa
sin situation själv.
9. Diskussion
Syftet med denna undersökning var att ta reda på hur individer som drabbats av
utmattningsdepression/utbrändhet ser på fenomenet och hur det påverkar deras liv och
identitetsskapande. Mina frågeställningar var: (a) Hur påverkar olika uppfattningar om
utbrändhet de drabbade individerna i deras identitetsskapande? (b) Hur förklarar individer
som drabbats av utbrändhet sin situation för omgivningen (c) Fyller utbrändhet någon
funktion för individen?
Jag kommer nu att diskutera om mina forskningsresultat stödjer eller motsäger tidigare
forskning och reflektera kring om och hur jag svarat på mina frågeställningar. Jag kommer
även att kritisera och ifrågasätta valda perspektiv, metod samt min roll som forskare. Slutligen
ger jag förslag på fortsatt forskning.
9.1 Diskussion kring resultatet av studien
När jag började med min undersökning hade jag en bild av att utbrändhet handlade om
människor som ”mådde dåligt” och som hade blivit sjukskrivna på grund av för hög
arbetsbörda. Jag trodde även att själva arbetsplatsen hade stor del i sjukdomsbilden. Tidigare
forskning stödjer ju även att utbrändhet ofta är arbetsrelaterad (Socialstyrelsen 2003). Men när
jag började analysera intervjuerna så såg jag ganska snart ett mönster hos samtliga deltagare.
Det handlade om psykisk ohälsa som samtliga hade varit drabbade av under en längre tid i
mer eller mindre omfattning. Pia berättar ”Jag har mått dåligt jättelänge, ja sen början på
tonåren”. Tina berättar när hon fick sin första depressionsdiagnos 2000 och säger ”Men jag
har nog mått dåligt jämt mer eller mindre”. Kalle berättar om återkommande ångestattacker
under 6-7års tid. Jag fann ingen arbetsrelaterad utbrändhet bland respondenterna.
Under större delen av min studie så har jag talat om psykisk ohälsa som något en person har
eller lider av. Det är så vi pratar om psykisk ohälsa i vårat samhälle. Men människor har olika
handlingsstrategier för att kunna hantera sin tillvaro. Jag fann fyra olika positioner som mina
deltagare använde sig av när de talade om sin psykiska ohälsa. Dessa positioner har jag valt
att kalla förnekaren, hjälten, motståndaren och offret. Slutsatsen man kan dra av detta är att
psykisk ohälsa verkar handla om att omgivningen och den drabbade individen verkar se på
fenomenet på olika sätt. Omgivningen verkar ge personer som lider av psykisk ohälsa
positionen offret. Men offret ses som passiv, utan kontroll och möjlighet till att kunna påverka
sin situation. Denna positionering godtogs inte av respondenterna utan de försökte positionera
om sig till förnekaren, hjälten eller motståndaren för att ha möjlighet att kunna ha kontroll
och kunna påverka sin situation. Men ofta var respondenterna tvungna att acceptera
positionen som offret för att få hjälp och förståelse från sin omgivning. Dock försökte de
undvika denna position i största möjliga mån och ta någon av de andra positionerna.
9.2 En dramaturgisk tolkning
Hur ska man tolka resultatet enligt den dramaturgiska teorin? Beror psykisk ohälsa på att
människor är så usla skådespelare? Nej, det handlar nog snarast om att individer ges en roll
som de inte vill spela. Respondenterna berättade om långvarig psykisk ohälsa och har inte
mått bra på grund av vissa omständigheter. När jag frågar Tina varför hon inte känner någon
tillfredsställelse när hon presterat något svarar hon:
”Det hänger nog ihop med när jag var liten. Min pappa, hans föräldrar dog när han var liten så han
har aldrig haft någon riktig familj så han vet väl inte riktigt hur han ska vara som förälder. Han har
alltid försökt härda mig inför den stora vida världen så alltid när jag kom hem och hade bara två tre
fel på provet. Ja jag var duktig i skolan. Men då var det alltid fokusering på felen och aldrig på det
jag hade gjort. Det gällde även de idrotter jag höll på med. Han var alltid där. Men jag fick aldrig
höra att jag var duktig”
Tina fick aldrig någon bekräftelse som barn vilket verkar ha bidragit till att hon aldrig känner
sig nöjd med det hon presterar. Kenneth som har problem att förstå sina känslor har kanske
blivit fostrad enligt de könsrollsuppfattningar som finns där pojkar inte ska visa känslor. Pia
har fått axlat en vuxenroll som barn i ett hem där ingen har visat känslor. Om dessa personer
hade fått andra roller som barn där de hade fått lära sig att förstå och handskas med sina
känslor så hade de antagligen agerat annorlunda idag.
Personerna i min undersökning verkar göra omskrivningar av sin psykiska ohälsa och de
uppfattar omgivningen som oförstående. Om jag försöker tolka detta genom Goffmans
dramaturgiska modell så innebär det att dessa personer försöker spela trovärdiga roller och att
publiken (omgivningen) tolkar detta skådespeleri utifrån sina tidigare erfarenheter. Eftersom
omgivningen verkar se utbrändhet som arbetsrelaterad så tolkar de utifrån detta perspektiv.
Anders berättar när han besökte sin läkare och ville bli sjukskriven för att han inte orkade
längre. Läkaren tog prover som var normala och vägrade sjukskriva Anders. När Anders
säger ”Men jag mår ju dåligt nu!” svarar läkaren att han får väl dra ner på tempot då. Läkaren
inte se några tecken på att Anders skulle vara sjuk eftersom proverna var OK. Anders som
mår psykiskt dåligt och tror att han drabbats av utbrändhet får ingen hjälp eftersom läkaren ser
orsakerna till utbrändhet som fysiska. Anders spelar ingen trovärdig roll som utbränd och
rekvisitan (proverna) hjälper inte honom heller.
En av respondenterna beskriver hur hon tror att omgivningen ser på psykisk ohälsa ”att man
tar tabletter och skär handlederna av sig typ… de tror att man är dum i huvudet, att man inte
är normal”. Vi får här anta att omgivningen ser på psykisk ohälsa som något onormalt,
hysteriskt och destruktivt. När en person berättar för sin omgivning att han/hon är utbränd så
tolkar omgivningen det som att individen har arbetat för hårt. Men personerna i min
undersökning verkade lida av psykisk ohälsa som inte grundar sig på att det är arbetsrelaterat.
Omgivningen är oförstående och drar sig undan vilket verkar tyda på att de inte förstår
rollframträdandet som mina deltagare gör. Men hur ska dessa personer göra ett trovärdigt
framträdande som psykiskt sjuka? Enligt omgivningens uppfattning borde de äta tabletter,
skära sig i handlederna och ”vara dum i huvudet”. Men deltagarna i min studie har en annan
bild av psykisk ohälsa som inte stämmer överens med omgivningens bild. Dels så beskriver
de fysiska besvär som orkeslöshet och att tappa greppet om tillvaron (vilket även stämmer in
på utbrändhetssymptom). Men de beskriver även att de är deprimerade och mår dåligt. En del
gråter och känner en total hopplöshet. När de berättar för omgivningen att de är deprimerade
så tycker omgivningen inte att de är trovärdiga i sina roller eftersom de inte ”skär handlederna
av sig”. Omgivningen tror att de försöker luras.
9.3 Utbrändhet som nödvändigt ont
Även fast utmattningsdiagnosen ställer till problem för deltagarna så undrar jag om den fyller
någon funktion? Utbrändhet är ett relativt nytt fenomen och får väl räknas som en av vår tids
sjukdomar. Hur skulle respondenterna ha förklarat sitt tillstånd om begreppet utbränd inte
funnits? Att känna sig trött och utarbetad är inget nytt tillstånd. Men vad är det som har blivit
förändrat i vår tid som bidragit till att utbrändhet blivit ett begrepp? Orsakerna till utbrändhet
diskuteras livligt och det finns flera förklaringar som stora förändringar inom arbetslivet,
förändrade attityder till arbete och sjukskrivning, förändrade prioriteringar mellan arbete och
fritid, ändrade levnadsvillkor och ökad informationstäthet (Socialstyrelsen 2003). Om vi ska
försöka sammanfatta detta så handlar det om förändringar i samhället. När det sker
förändringar så måste människor ändra sina handlingsmönster. Individen måste bryta upp från
gamla vanor och rutiner vilket kan skapa en osäkerhet på hur han/hon ska agera. Människan
måste alltså lära sig nya roller. Förändringar kräver att människan är aktiv och uppfinningsrik
och det är kanske inte alla som klarar av det i den utsträckning som krävs. Respondenterna
visade på långvarig psykisk ohälsa vilket jag tror kan ha orsakats av att dessa individer har
givits roller som de inte orkat leva upp till. Maria berättar om sin pappa som inte accepterade
henne för att hon var flicka. Tina berättar om sin pappa som aldrig gav henne beröm utan bara
fokuserade på det som var dåligt. Pia berättar om hur hon fått axlat föräldrarollen som barn
eftersom hennes föräldrar missbrukade alkohol. Mina deltagare har fått kämpat för att klara av
dessa roller och när det sen kommer någon förändring i deras liv som kräver att de måste ta på
sig en ny roll så blir det för mycket och leder till en kollaps.
Alla respondenterna visar tecken på förnekelse och skamkänslor inför sin ohälsa. Tina tror att
omgivningen ser på psykisk ohälsa som ”någon som skär handlederna av sig”. I filmen
Gökboet med skådespelaren Jack Nicholson skildras psykiskt sjuka på ett mentalsjukhus. En
del av patienterna är totalt verklighetsfrånvarande, passiva och ges tabletter och elchocker för
att klara av sin vardag. Jag tror att den framställningen som görs av de psykiskt sjuka i filmen
är någon slags rådande verklighet hur människor ser på detta fenomen. När respondenterna
berättar för omgivningen att de lider av en utmattningsdepression agerar de inte som
patienterna i ”Gökboet” och blir därför inte trovärdiga i sina berättelser. Därför måste de göra
omskrivningar av sin berättelse för att bli trovärdiga. Tina berättar hur hon vid olika tillfällen
undvikit att berätta att hon är utbränd och säger istället att hon är hemmafru. Anders agerar
som om hans utbrändhet är arbetsrelaterad. Rådande uppfattningar som finns är att utbrändhet
är arbetsrelaterad, egenskapsrelaterad eller att utbrändhet inte finns. Männen i min
undersökning höll sig till den sistnämnda uppfattningen, förnekade sin psykiska ohälsa och
framställde ohälsan som fysisk när de var tvungen att prata om den. När männen berättade om
sig själva så var det vanligtvis i yrkesrelaterade termer. Kvinnorna i min undersökning
framställde sin psykiska ohälsa som egenskapsrelaterad. De beskriver hur de envist kämpat på
men till slut inte orkade.
Eftersom samhället inte förstår vad psykisk ohälsa är så måste drabbade personer göra
omskrivningar för att skapa en förståelse. Samtidigt så krävs att individen ska vara aktiv i det
föränderliga
samhället.
Jag
tror
att
det
kan
vara
orsaken
till
att
utbrändhet/utmattningsdepression har uppfunnits. Genom att ge arbetsrelaterade eller
personrelaterade förklaringar till psykisk ohälsa kan omgivningen förstå och acceptera att
vissa individer inte orkar vara aktiva. Problemet är bara att vi skapar en verklighet runt
psykisk ohälsa och utesluter därmed andra sätt att se på.
9.4 Utbrändhet som samhällsfenomen
Som jag nämnde i inledningen så lever vi i ett individualistiskt samhälle där utbrändhet har
fått hög status. Samtidigt är depression, stress och utbrändhet de vanligaste orsakerna till
sjukskrivning i dag. Då undrar jag vad utbrändhet fyller för funktion i samhället? Sjukdomar
och diagnoser hjälper människor att få bekräftelse och social acceptans för sina upplevelser av
ohälsa menar Krauklis & Schenström (2001:75). Utbrändhet förknippas med hårt arbete och
ger därmed utbrändhet hög status. Men i min studie fann jag ingen arbetsrelaterad utbrändhet.
Är detta unikt för min studie eller kan det vara så att viss utbrändhet beror på att människor
ges positioner eller roller som de inte vill anta eller spela? I sådana fall så skulle lösningen på
psykisk ohälsa vara att fråga hur de drabbade individerna skulle vilja leva sina liv, vilka
positioneringar föredrar de eller vilken roll vill de spela? Samtidigt är det ekonomiska krafter
som styr vårt samhälle och dessa krafter begränsar utbudet av positioner eller roller. Individen
måste ta på sig en roll som den kanske inte ens vill ha. I vårt individualistiska samhälle ges
människan massor av information och valmöjligheter. Individen anses fri med stora
möjligheter att forma sitt liv. Men samtidigt är människan begränsad genom de rådande
uppfattningarna som finns i samhället där ett begränsat antal positioneringar erbjuds.
Människan blir lurad att tro att hon är fri med obegränsade valmöjligheter. Samtidigt kan
dessa valmöjligheter ge upphov till stress då individen inte vet vad den ska välja. Då undrar
jag om utmattningsdiagnosen hjälper människan att inte behöva välja? Människor som har fått
en diagnos ses som offer, passiva och oförmögna att göra val. Under en period av den
utbrända människans liv är hon accepterad som passiv och ges möjlighet att vila upp sig inför
de kommande kraven och valmöjligheterna.
9.5 Reflektioner kring personliga orsaker till utbrändhet
Tidigare psykologisk forskning stödjer att personer med en typ A personlighet löper större
risk för att bli utbrända (Socialstyrelsen 2003; Iacovides, Fountoulakis, Kaprinis & Kaprinis
2003). Denna forskning fokuserar på individen och tar liten hänsyn till yttre faktorer.
Iacovides et al. har tittat på hur individens egna krav kan leda till utbrändhet men jag undrar
om de har tagit hänsyn till de yttre kraven som finns? De verkar inte heller ha tagit hänsyn till
vilket grad som individen själv kan påverka sin situation eller till om individen har något
socialt stöd eller inte. Inom psykologin anser man att människan har en inre essens som till
exempel personlighet. Där lägger man ansvaret hos individen eftersom denne anses äga sina
egenskaper. Denna syn påverkar behandlingen av drabbade individer. Min forskning visar hur
deltagarna uppmuntras till att äta antidepressiv medicin även fast de är skeptiska till denna
behandling. Läkarna verkar ha somatisk syn på psykisk ohälsa och är i flera fall ovilliga till att
erbjuda psykologisk hjälp. Men även deltagarna beskriver sin psykiska ohälsa i fysiska termer.
Det verkar som om det psykiska är något så abstrakt och ogripbart så att människor gör dessa
fysiska omskrivningar för att skapa något förståeligt vilket då får dessa konsekvenser att
läkare försöker medicinera bort psykisk ohälsa.
Tidigare forskning visar att undvikande beteende har samband med känslomässig utmattning
(Vanheule, Lievrouw & Verhaeghe 2003; Patton & Goddard 2006). Detta talar emot
Iacovides et al.s resultat som menar att typ A beteende har samband med utbrändhet. Men
resultatet kanske kan förklaras genom krav-kontrollmodellen som handlar om sambandet
mellan yttre psykiska krav och möjligheter till beslutsutrymme och stöd som individen får i
sin sociala miljö. Tidigare forskning har funnit att höga yttre krav och litet beslutsutrymme
har samband med utbrändhet (Theorell 2003:17). Ett undvikande beteende kan tyda på att
individen upplever höga yttre krav men har litet beslutsutrymme. Precis som mina deltagare
som drog sig undan eftersom de upplevde omgivningen som oförstående. Både
Socialstyrelsens och Iacovides et al.s studier handlar om personens egna krav vilket de menar
påverkas av vad individen har för personlighet. En person som vill framställa sig som duktig
och är tävlingsinriktad ställer höga krav på sig själv. Om då omgivningen också ställer höga
krav samtidigt som individen har begränsat beslutsutrymme så borde det bidra till ökad risk
för utbrändhet. Denna faktor tar Iacovides et al. inte hänsyn till då studien bara fokuserar på
individen. Människan är en social varelse och har formats av sin omgivning till att bli den
person som de är. Om forskning inte tar hänsyn till denna aspekt så tror jag att de missar
viktiga poäng och kan få missvisande resultat. Detta kan vara en förklaring till de motsägelser
som finns inom den forskning som jag gått igenom.
Respondenterna i min studie hade hög arbetsmoral och höga krav på sig själva att prestera
men verkade drabbas av psykisk ohälsa på grund av känslomässiga problem som till slut
oftast ledde till ett sammanbrott. Den psykiska ohälsan verkade alltså inte vara arbetsrelaterad
utan en följd av att deltagarna hade problem med att hantera sina känslor. Ett
socialkonstruktionistiskt perspektiv skulle förklara det genom att personen har problem med
subjektspositionering. Om vi tar exemplet Maria som behövde få sörja sin döda mamma.
Maria hade tagit på sig subjektspositionen som den omhändertagande, den som fixar allting
och det gav inte Maria något utrymme att få vara ledsen och sörja sin mamma. Detta ledde till
att Maria blev sjukskriven vilket gav henne möjlighet att ta positionen som mammas lilla
flicka. Då kunde Maria gråta och bearbeta alla känslor och upplevelser som hon haft med sin
mamma.
Om det skulle finnas ett mer giltigt sociologiskt perspektiv på psykisk ohälsa i samhället så
skulle det antagligen läggas mer resurser på att förändra och påverka omgivningen för att få
människor att må bättre. Till exempel utbilda ledare inom organisationer så att dessa bättre
kan skapa psykiskt välbefinnande på arbetsplatsen.
9.6 Reflektioner kring faktorer som motverkar utbrändhet
Empowerment- att kunna påverka, känna meningsfullhet, kompetens och självsäkerhet på
arbetsplatsen tycks motverka utbrändhet (Hochwälder & Bergsten-Brucefors 2004). En annan
studie kom fram till att personer som reflekterade strategiskt i relationer, var raka i sin
kommunikation men även tog hänsyn till andra människors åsikter hade låg risk att bli
utbrända (Vanheule, Lievrouw & Verhaeghe 2003) vilket stödjer Hochwälder et als studie.
Det kan bero på att dessa människor är tydliga i sin kommunikation och därigenom vet
omgivningen hur de ska agera för att tillfredsställa dessa människors behov. Tydlighet borde
skapa en högre grad av förståelse hos omgivningen men även skapa en känsla av kontroll hos
individen som är tydlig i sin kommunikation. Två av de manliga respondenterna i min studie
beskriver en tuff arbetssituation men det verkar som det är deras handlingsstrategier som
bidrar till deras psykiska ohälsa. De vill/kan inte delegera ut arbetsuppgifter och gör hellre
allting själv vilket verkar ha varit en bidragande faktor till deras psykiska ohälsa. Anders
ansåg att det inte var någon av de anställda på hans företag som klarade av att sköta vissa
arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Jag kan tänka mig att han inte var så rak i sin
kommunikation och inte heller reflekterade strategiskt vilket bidrog till att hans
arbetsbelastning blev för hög och han tappade greppet om situationen. Däremot uppfattade jag
det som om han hade en hög grad av empowerment då han hade hög arbetskompetens och
självsäkerhet och kunde påverka situationen i hög utsträckning men ändå blev utbränd vilket
talar emot Hochwälder et als forskning. Jag tror att denna motsägelse kan bero på att
Hochwälder et al. har missat en del faktorer som påverkar om personer blir utbrända eller inte.
Dels så beror det nog på hur långt en person har kommit i sin utbrändhetsprocess. En person
verkar uppleva en högre grad av kontroll i början av utbrändhetsprocessen än i slutet enligt
min forskning. Men även individers personlighet (som kan ses som en inre egenskap eller
socialt konstruerad) borde påverka vilken grad av empowerment som upplevs. Socialt stöd är
även viktigt för att motverka utbrändhet (Theorell 2003:17) vilket Hochwälder et al. inte
heller tar hänsyn till.
9.7 Reflektioner kring könsrelaterade skillnader
Forskning visar att det finns könsskillnader när det gäller handlingsstrategier då kvinnor i
högre grad än män söker socialt stöd i samband med beslutsfattande vilket har ett samband
med känslomässig utmattning (Patton & Goddard 2006). Förvånande är att det finns ett
samband mellan att söka socialt stöd och känslomässig utmattning. Kanske att det kan bero på
att kvinnor är mer osäkra på hur de ska lösa problem och inte vågar lita på sig själva. Men det
kan även påverka om kvinnor kanske är mer känslomässigt engagerade i människorna som de
arbetar med och att de därför upplever det mer betungande att lösa problem som uppstår.
Tidigare forskning visar att socialt stöd motverkar psykisk ohälsa (Theorell 2003:17) vilket
verkar tala emot Patton et al.s resultat som visar att sökande efter socialt stöd ökar risken för
utbrändhet. Men att söka socialt stöd är i och för sig inte samma sak som att få socialt stöd så
studierna handlar antagligen om individers upplevelse av socialt stöd. Det framgår inte heller
av Patton et als resultat i vilken utsträckning de deltagare som sökte socialt stöd fick stöd eller
inte vilket kan vara en viktig faktor för hur vida deltagarna blev känslomässigt utmattade. Min
forskning visar att samtliga sex respondenter upplevde bristande socialt stöd på något vis. De
manliga respondenterna valde att inte söka något eller ett begränsat stöd då de inte ville att
omgivningen skulle få reda på deras psykiska ohälsa eller inte trodde att omgivningen skulle
kunna hjälpa dem. De kvinnliga respondenterna sökte socialt stöd men kände sig
missförstådda och drog sig därför undan. Mitt resultat stödjer Patton et al.s och ger en
förklaring till varför det finns könsskillnader i upplevelsen av socialt stöd eftersom kvinnor
som söker stöd verkar känna sig missförstådda.
Forskning bekräftar könsskillnader vad det gäller negativa upplevelser som våldsamma
arrester, arbetskamraters begravningar eller möjligheten att skjuta någon där kvinnliga poliser
upplevde en djupare och mer varaktig effekt än sina manliga kollegor (McCarty, Zhao &
Garland 2007). Min forskning visar att kvinnor verkar ha lättare för att tala om sina känslor
och borde därför reflektera över händelser på ett mer känslomässigt plan jämfört med män
vilket kan förklara McCarty et al.s resultat. Forskarna fann inga signifikanta könsskillnader
vad det gällde upplevd stress och utbrändhet. Dessa uppgifter känns motsägelsefulla då det
borde finnas könsskillnader i upplevd stress och utbrändhet eftersom upplevelser som
uppfattas negativt borde framkalla stress. McCarty et al.s resultat visar att kvinnor får
varaktigare och djupare effekter av negativa upplevelser och borde därför uppleva en högre
grad av stress och utbrändhet. Men forskarna undersöker bara polisers upplevelser av stress
och utbrändhet och dessa upplevelser borde påverkas av de rådande uppfattningar som finns i
samhället vilket kan förklara motsägelserna i forskningsresultaten. Män framställs som
hårdbarkade och känslokalla och kvinnor som mjuka och känslosamma vilket ger ett
begränsat antal positioner som de manliga och kvinnliga poliserna kan ta för att bli trovärdiga
i sina roller. McCarty et al.s studie redogör inte heller för hur hög sjukfrånvaro som är
relaterad till stress och utbrändhet som finns bland deltagarna i studien vilket skulle vara en
intressant faktor att jämföra resultaten med.
9.8 Reflektioner kring arbetsrelaterad utbrändhet
Tidigare forskning har funnit klara evidens för att det finns ett samband mellan arbetsrelaterad
stress och psykisk ohälsa (Socialstyrelsen 2003). Svensk forskning visar att utbrändhet är en
process som börjar med omorganisering som får individen att tappa fotfästet på grund av
stress och förlorad kontroll och till slut drabbas av kollaps (Eriksson, Starrin & Janson 2008;
Glasberg, Norberg & Söderberg 2007). Min forskning bekräftar också att utbrändhet är en
process. Mina deltagare var drabbade av långvarig psykisk ohälsa som verkade vara orsaken
till utmattningsdepression. Två av mina deltagare fick diagnosen i samband med en separation
vilket kan jämföras med en omorganisering även fast dessa fall inte är arbetsrelaterade. Ingen
av respondenterna berättade något som verkade tyda på att deras psykiska ohälsa skulle vara
arbetsrelaterad. Däremot arbetade flera av deltagarna väldigt hårt men det verkade snarare
vara ett sätt att försöka fly från ohälsan. Anders utmattningsdepression skulle i och för sig
kunna förklaras som arbetsrelaterad då han berättar hur han tar på sig fler och fler
arbetsuppgifter. Men han verkar utesluta allt socialt stöd runt omkring sig och nedvärderar
andras sätt att arbeta genom att han inte accepterar deras sätt att utföra vissa arbetsuppgifter
på. Anders beskriver hur han förbjuder sin flickvän att följa med honom till lasarettet under
sin strålningsbehandling för han förstår inte vad hon ska med och göra. Det verkar som att han
inte vill ha någon kontakt med sina känslor vilket kan bero på att det blir för jobbigt för
honom. Att jag inte har funnit några tecken på att utbrändhet skulle vara arbetsrelaterat kan
bero på att jag inte har försökt hitta några sådana bevis genom att till exempel ställa mer
arbetsrelaterade frågor till deltagarna. Mina deltagare kom dessutom från olika yrkesgrupper
(försäljare, direktör, personalchef, arbetsledare, vårdbiträde och sjukskriven) och jag har inte
enbart sökt deltagare från de utsatta yrkesgrupperna. Jag antar att utbrändhet kan vara
arbetsrelaterad ibland men att det inte är hela sanningen. Utbrändhet eller
utmattningsdepression är en form av psykisk ohälsa men i och med att utbrändhet tenderar att
ges arbetsrelaterade orsaker ges ibland en felaktig syn på utbrändhet i samhället. Om
människor tror att utbrändhet enbart orsakas på arbetsplatsen så kan det leda till att fel
åtgärder sätts in i försök att komma till rätta med problemen. Genom att tydiggöra att det
handlar om psykisk ohälsa som kan ha flera orsaker som grund ger ett annat perspektiv på
problemet.
9.9 Konsekvenser av otydligheter kring utbrändhetsbegreppet
Utbrändhet är inte ett väldefinierat koncept utan används i vardagsspråket, inom hälsovården
och som ett vetenskapligt koncept och definieras olika beroende på kontexten (Eriksson,
Starrin & Janson 2008). Eftersom det inte finns någon riktigt rådande definition på utbrändhet
så skapar det en osäkerhet hos människor och alla har kanske sin egen bild på vad utbrändhet
är. När dessa bilder inte stämmer överens när individer pratar med varandra kan det tolkas
från någon part som att fenomenet inte finns. När forskare skriver rapporter utan att definiera
utbrändhet ordentligt leder det till ytterligare misstolkningar som kan få konsekvenser.
Forskning visar i enstaka fall att utbrändhet ses som något normalt, något som tillhörde
arbetet (Meyerson 1994). Hennes resultat tyder på att utbrändhet gavs hög status genom att
det var ett tillstånd som signalerade hårt arbete. Genom att normalisera sjukdomstillståndet
försvinner de upplevda problemen runt utbrändhet. Samtidigt undrar jag hur Meyerson
definierar utbrändhet eftersom det inte framgår av rapporten.
Eftersom utbrändhet kan se olika ut beroende på var i processen individen befinner sig kan det
bidra till att det finns så många och ibland otydliga definitioner på utbrändhet, men även att
utbrändhet har olika betydelse i olika kontexter. Detta kan ha bidragit till en uppfattning om
att utbrändhet inte existerar. Socialstyrelsen (2003) skriver i sin rapport att utbrändhet inte är
någon medicinsk term. Läkare använder sig istället av termen utmattningssyndrom eller
utmattningsdepression. Termen utbrändhet är en översättning från engelskans burnout och
introducerades på 1970-talet (Socialstyrelsen 2003) och har levt kvar i folkmun sedan dess.
Min studie visar på att de deltagare som hade fått en utmattningsdiagnos kände sig obekväma
med begreppet utbränd och menade att det inte finns något som heter utbränd utan det heter
utmattningsdepression. Men under intervjun så använde sig dessa personer av begreppet
utbränd. Flera av mina deltagare tyckte att utbränd lät så definitivt, något som man inte kunde
bygga upp igen vilket kan förklara deras reaktion på termen utbränd. På deltagarnas upplevda
tillstånd så tyckte de att termen utbränd passade in men när de tänkte på framtiden så använde
de sig inte av termen. Jag antar att utbränd och utmattningsdepression har fått olika betydelse
för människor. Utbränd använder människor när de beskriver hur de mår, sin känsla av
diagnosen. Utbränd kan även användas när människor i allmänhet känner sig trötta vilket
innebär att begreppet inte beskriver i vilken grad människor känner sig utbrända.
Utmattningsdepression är en diagnos som människor får av en läkare och ger därmed en
högre trovärdighet och status.
9.10 Reflektioner kring valda perspektiv
Jag har till största delen använt mig av ett socialkonstruktionistiskt perspektiv i min studie och
frågan är om det var ett bra val. Det är inte enkelt att använda sig av detta perspektiv då det
ifrågasätter verkligheten och anser att allt är socialt konstruerat. Det innebär att ingenting är
rätt eller fel och därmed kan inget värderas. Det är ett helt annorlunda sätt att studera världen
ifrån och kräver att forskaren hela tiden ifrågasätter sig själv. Jag har min skapade verklighet
som jag utgår ifrån när jag försöker tolka vad människor menar vilket färgar mina resultat.
Men även fast jag inte helt behärskar detta perspektiv så har jag försökt så gott jag kan att
studera hur människor skapar sin verklighet i interaktionen med andra. Det
socialkonstruktionistiska perspektivet anser att individen ges ett antal begränsade
subjektspositioner i diskursen. Jag har jämfört dessa subjektspositioner/positioner med roller
vilket kanske inte är helt korrekt men jag hoppas att det ska tydliggöra för läsaren. Goffmans
dramaturgiska teori tillhör symbolisk interaktionism som har mycket likheter med social
konstruktionism. Att tänka sig att vi människor spelar olika roller tycker jag ger en väldigt
tydlig bild av hur vi människor konstruerar en verklighet. När Tina ska beskriva sig själv
säger hon:
Jag är utåtriktad fast man kanske inte tror det eftersom jag är sjuk. Så att ja, jag är både sjukdomen
och.., den har jag identifierat mig mycket med. Men samtidigt så börjar jag försöka ta mig ur det
hela och liksom jag är mer än bara det. Jag har lite svårt att beskriva mig själv just nu faktiskt. Jag
har varit utbränd och deprimerad så länge. Det har blivit jag på något sätt ”
Tina beskriver hur hon försöker lära sig att spela en roll som frisk men hon vet inte riktigt hur
hon ska agera. Sin sjukdomsroll verkar hon däremot känna sig säker på.
Social konstruktionism anser att människan är ganska begränsad i sin frihet att välja medan
symbolisk interaktionism ger individen större frihet och om denne är en duktig skådespelare
så kan han/hon lura medspelare eller publik för att uppnå sina syften. Att tänka att människan
är begränsad i sina valmöjligheter kan leda till passivitet då det inte är någon mening att
försöka förändra eftersom det ändå inte går. Jag ser varje individ som aktiv och fri att välja
och kunna påverka sin framtid även fast människor är begränsade på grund av sin skapade
verklighet och de rådande diskurserna. Om jag har lyckas övertyga läsaren om att vi
människor skapar våran verklighet och därigenom utesluter andra sätt att se på världen och att
detta får konsekvenser då tycker jag att social konstruktionism och symbolisk interaktionism
var ett bra perspektivval för min studie.
9.11 Reflektioner kring vald metod
Jag har valt en hermeneutisk ansats för att tolka mina resultat. Eftersom hermeneutik handlar
om att tolka och skapa förståelse och metoden anser att det finns flera sätt att förstå olika
fenomen och att vi aldrig kan ställa oss utanför oss själva när vi studerar något tycker jag att
det var lämpligt att använda mig av denna metod. Jag påstår inte att mina resultat är
allmängiltiga och för evigt rådande utan att mina tolkningar är ett sätt att se på verkligheten.
Eftersom allt är dynamiskt och min förförståelse ändras under arbetets gång så förändras mina
perspektiv lite hela tiden. Om jag skulle göra om min undersökning idag kanske jag skulle få
fram ett annat resultat. Men jag tycker att det är viktigt att människor hela tiden ifrågasätter
rådande verkligheter och förstår att man kan se på fenomen från olika perspektiv utan att det
för den skull är något som är mer rätt än något annat. Eftersom psykisk ohälsa är ett ökat
problem i samhället hoppas jag att jag med hjälp av hermeneutiken har gett läsaren nya
infallsvinklar att försöka förstå detta fenomen. Jag uppskattar att man inom hermeneutiken har
ett subjektivt förhållningssätt till deltagarna i studien, att man försöker skapa en förståelse
tillsammans. Många av respondenterna var genuint intresserade av mitt arbete och ville gärna
ta del av mitt arbete när det är färdigt. Tina sa att hon såg själva intervjutillfället som en del i
hennes terapi och en möjlighet till att bearbeta jobbiga händelser. Även Pia tyckte att det var
en del av hennes terapi. Samtliga deltagare gav målande beskrivningar av sina upplevelser
även fast flera av dem inte kände mig. Jag känner mig överväldigad och oerhört tacksam över
respondenternas förtroende och hoppas att de tycker att jag har förvaltat det väl. En del
forskare anser att man ska ha ett objektivt förhållningssätt till sina respondenter men jag anser
att det skulle ha varit fruktansvärt traumatiskt att inte få visa mitt stöd och min omsorg till
respondenterna. Jag tror att ett objektivt förhållningssätt får den intervjuade personen att inte
dela med sig av sina upplevelser på samma sätt och att forskaren går miste om värdefull
information.
9.12 Självkritik och förslag till fortsatt forskning
En fråga som varje forskare måste ställa till sig själva är om deras resultat är giltigt. Jag
förstår att mina förkunskaper och mina förväntningar har färgat mitt resultat även fast jag har
försökt att vara neutral. Mitt urval av deltagare i studien, mina frågor till deltagarna och min
valda teori har naturligtvis också påverkat resultatet. Jag har även valt att använda
termen ”utbrändhet” framför ”utmattningsdepression” eftersom jag ville ta reda på hur
drabbade individer ser på fenomenet och hur de skapar sin verklighet. Detta får naturligtvis
konsekvenser. Men jag tror att om jag istället uteslutande hade använt mig av
termen ”utmattningsdepression” så hade intervjuerna blivit mer kliniska och fokuserat på
diagnosen. Jag har tidigare nämnt att mitt resultat är ett sätt att se på utbrändhet och att det
finns många fler perspektiv att studera fenomenet utifrån. Därför är det även intressant för
framtida forskning att göra fler studier inom detta område. Eftersom den kvantitativa
forskningen är klart dominerande så tycker jag att det skulle vara av stort värde att få ta del av
mer kvalitativa forskningsresultat då dessa går till djupet av olika problem och fångar
människors upplevelser av olika fenomen. Men även mitt resultat att utbrändhet inte verkar
vara arbetsrelaterat skulle vara intressant att studera närmare. Jag är helt övertygad om att det
finns fler orsaker till utbrändhet och det är viktigt att tydliggöra dessa orsaker eftersom det får
olika konsekvenser.
10. Referenslista
Allvin, M., Aronsson, G., Hagström, T., Johansson, G., Lundberg, U. (2007). Gränslöst
arbete. Socialpsykologiska perspektiv på det nya arbetslivet. Malmö: Liber.
Burr, V. (2003) Social Constructionism. Second Edition. London: Routledge.
Dahlberg, K., Drew, N. & Nyström, M. (2001) Reflective Lifeworld Research. Lund:
Studentlitteratur
Eriksson, U-B., Starrin, B. & Janson, S. (2008). Long-Term Sickness Absence Due to
Burnout: Absentees Experiences. Qualitative Health Research. 18, 620-632.
Glasberg, A-L,. Norberg, A. & Söderberg, A. (2007). Sources of burnout among healthcare
employees as perceived by managers. Journal of Advanced Nursing, 60, 10-19.
Goffman, E. (1974). Jaget och maskerna. En studie i vardagslivets dramatik. Stockholm:
Nordstedts Akademiska Förlag.
Hochwälder, J. & Bergsten Brucefors, A. (2005). Psychological empowerment at the
workplace as a predictor of ill health. Personality and Individual Differences, 39, 1237-1248.
Iacovides, A., Fountoulakis, K.N., Kaprinis, S.& Kaprinis, G. (2003). The relationship
between job stress, burnout and clinical depression. Journal of Affective Disorders, 75, 209221.
Krauklis, M., Schenström, O. (2001). Utbrändhet, den nya folksjukdomen. Södertälje:
Bokförlaget Robert Larson AB.
McCarty, W., Zhao, J. & Garland, B. (2007). Occupational stress and burnout between male
and female police officers. Are there gender differences? Journal of Police Strategies &
Management, 30, 672-691.
Meyerson, D.E. (1994). Interpretations of stress in institutions: The cultural production of
ambiguity and burnout. Administrative Science Quarterly, 39, 628-654.
Patton, W. & Goddard, R. (2006). Coping with stress in the australian job network: gender
differences. Journal of Employment Counseling, 43, 136-144.
Theorell, T. (2003). Psykosocial miljö och stress. Lund: Studentlitteratur.
Vanheule, S., Lievrouw, A. & Verhaeghe, P. (2003) Burnout and Intersubjectivity: A
psychoanalytical study from a Lacanian perspektive. Human Relations, 56, 321-338.
Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. (2002)
Stockholm: Vetenskapsrådet.
Ödman, P-J. (2007). Tolkning, förståelse, vetande. Hermeneutik i teori och praktik.
Stockholm: Nordstedts Akademiska Förlag.
Hämtat från internet:
Socialstyrelsen (2003). Utmattningssyndrom. Stressrelaterad psykisk ohälsa. Tillgänglig på
Internet: http://www.sos.se [hämtad 08.11.12]
TV4 Nyhetskanalen (2009). Reportage om utbrändhet. Tillgänglig på Internet:
http://anytime.tv4.se/webtv/? [hämtad 09.01.04]