1
GENOM VILKEN ALLTING ÄR SKAPAT
Denna predikan kommer att utgå från trosbekännelsen – det finns ju två
trosbekännelser: dels den apostoliska som är den vanliga vi brukar läsa i
gudstjänsterna, och sedan den nicenska som är lite längre, lite djupare, med lite
mer detaljer om vem Jesus var före den där första julnatten i Betlehem.
Jag tror på en enda Gud, allsmäktige Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid,
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad, av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor och för vår salighets skull
har stigit ner från himmelen och tagit mandom
genom den helige Ande av jungfrun Maria
och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus,
lidit och blivit begraven;
som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna,
och stigit upp till himmelen
och sitter på Faderns högra sida;
därifrån igenkommande i härlighet
till att döma levande och döda,
på vilkens rike icke skall varda någon ände;
och på den helige Ande, Herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen,
på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras
och som har talat genom profeterna;
och på en enda helig, allmännelig och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse,
och förväntar de dödas uppståndelse
och den tillkommande världens liv.
Amen.
2
FÖDD AV FADERN
Det här är väldigt stora ord som väldigt små människor får ta i sin mun. Vi
bekänner: ”Född av Fadern före all tid… av samma väsen som Fadern...
genom vilken allting är skapat”. Här står vi inför Treenighetens mysterium:
hur kan Fadern och Sonen vara ett? Hur kan de vara av samma väsen, men ändå
två olika personer?
Gud har gett oss en liknelse för att hjälpa oss förstå det här mysteriet. När man
läser Bibeln kan man inte undgå att märka att Gud älskar liknelser, och det här
är en liknelse som många av oss lever i och som vi säkert alla skulle vilja leva i:
äktenskapet mellan man och kvinna.
Första Mosebok berättar: Och Gud skapade människan till sin avbild, till
Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. (1
Mos 1:27) Det är inte mannen ensam, det är inte kvinnan ensam, det är man och
kvinna som är Guds avbild. Relationen mellan mannen och kvinnan är en bild av
relationen mellan Gud Fadern och Jesus Kristus, Sonen.
Vi läser i Första Mosebok att först fanns mannen, stark och ensam. Men Gud
sade: ”Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som anstår honom.” Så
föddes kvinnan ur Adams sida – från ett revben, nära hans hjärta, under hans
arm. De var två skilda personer, men de var ett i hjärta och själ och väsen genom
sin kärlek till varandra.
”Och mannen gav sin hustru namnet Eva – eller Chawah på hebreiska som
betyder ”levande” – ty hon blev moder till allt levande.” Adam älskade Eva,
och hans kärlek bar frukt i henne, så att du och jag och hela mänskligheten blivit
till genom henne.
Så Eva är född ur Adam i tidens gryning, hon är av samma väsen som honom,
och genom henne har alla människor blivit till. Det är en bild för att Kristus är
född av Fadern före all tid, han är av samma väsen som honom och genom
honom har allting blivit till.
Vi vet ju hur det går till när nya människor skapas, men hur gick det till när Gud
skapade världen genom Kristus? Vi får läsa vidare i Bibeln, och jag tror att vi
behöver få en djupare insikt i vem Kristus egentligen är. Vi har våra bilder av
Kristus – vi ser den här en milde, vitklädde, långhårige mannen framför oss, och
det var som sådan han vandrade på jorden som människa.
Men vem är han i himlen? Är han där också en vitklädd och långhårig man, som
sitter på Faderns högra sida och väntar på att Gud ska skicka honom tillbaka till
3
jorden? Detta är en bild som hjälper oss att tänka, men vi får inte låta bilderna
begränsa vårt tänkande, för då har de blivit avgudabilder.
VISHETEN
Paulus öppnar i Första Korintierbrevet ett så mycket större och svindlande
perspektiv för oss, när han skriver att Kristus är ”Guds kraft och Guds vishet” (1
Kor 1:24). Kristus är inte begränsad till en mänsklig gestalt – han är Guds kraft
som genomsyrar världen, han är Guds vishet som talar både i människors hjärtan
och i de heliga Skrifterna.
I Bibeln är inte visheten bara en positiv egenskap bland andra dygder, visheten
är en himmelsk personlighet som manar oss människor att följa henne – just det,
henne! Här är det intressant att Visheten framställs som feminin, Chochmá på
hebreiska och Sofía på grekiska – det stämmer överens med den förra bilden,
med Adam som Fadern och Eva som Sonen.
Det är framför allt Ordspråksboken i Gamla Testamentet som berättar om
Visheten – sedan finns det mer att läsa i apokryferna, särskilt Vishetens bok, den
rekommenderas för alla som är intresserade. Men Ordspråksboken berättar:
Genom visheten har Herren lagt jordens grund,
himlen har han berett med förstånd.
Genom hans kunskap bröt djupets vattenmassor fram
och molnen dryper av fukt.
(Ord 3:19-20)
Alltså, när jorden bildades av rymdens stjärnstoft, när vätemoln drogs samman
till fast materia, när jorden blev fast mark och haven fylldes av liv – vare sig det
tog miljarder år eller kortare tid, så vet vi att det inte var slumpen som styrde.
Det var Gud som styrde, det var Gud som genom Visheten (Kristus) förde
skapelsen mot ett bestämt mål.
Längre fram i Ordspråksboken, i kapitel 8, börjar Visheten själv berätta:
HERREN ägde mig redan vid begynnelsen av sin väg,
före sina gärningar i urtiden.
Av evighet är jag insatt, från begynnelsen, innan jorden fanns.
Innan djupen blev till föddes jag, innan källorna flödade av vatten.
När bergens grund ännu inte var lagd och inga höjder fanns, då föddes jag,
innan han gjort land och fält och jordens första stoft.
När han beredde himlen var jag där, när han välvde en sfär över djupen,
när han fäste skyarna i höjden och djupets källor bröt fram med kraft,
4
när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt,
när han lade jordens grund,
då var jag verksam vid hans sida.
Jag var hans glädje dag efter dag, alltid jublande inför honom.
Jag jublade över hans värld, jag gladdes över människorna.
(Ord 8:22-31)
När Gud skapar, då är Visheten verksam med honom i jublande skaparglädje.
Och i alltihop finns en rörelse, från hav och jord upp till skapelsens krona: du
och jag, människorna. Han har sin djupaste glädje i dig och mig, för vi är
skapade till hans avbild. Vi kan välja att vandra vishetens väg, att leva i relation
till Visheten som är Kristus.
ORDET
Samma rörelse, från preexistens genom skapelse till relation, finns i en av de
mest välkända bibeltexterna i Nya Testamentet – den text som mycket av den
nicenska trosbekännelsen är baserad på: Johannesprologen.
I begynnelsen var Ordet,
och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.
Han var i begynnelsen hos Gud.
Genom honom har allting blivit till,
och utan honom har inget blivit till, som är till.
I honom var liv, och livet var människornas ljus.
(Joh 1:1-4)
”I begynnelsen var Ordet.” Ordet utgår från Gud, han säger ”Varde ljus!” och så
allting blir till genom Ordet, som är Kristus. Och om vi fortsätter läsa i Gamla
Testamentet, så ser vi att Gud även efter skapelsens morgon har fortsatt verka i
historien genom att sända sitt Ord. Gud sänder sitt Ord och vädret slår om (Ps
147), Gud sänder sitt Ord och världspolitiken växlar (Jes 9:8, Sef 2:5), men mest av
allt: Gud sänder sitt Ord för att vägleda dem som vill lyssna – från Abraham och
fram till oss idag.
Och det finns en del som tyder på att det inte bara är judarna som förnummit
Guds Ord. När aposteln Johannes skriver ”I begynnelsen var Ordet” – Logos på
grekiska – så hade de grekiska filosoferna (Herakleitos, Platon, stoikerna) redan talat om
Logos i hundratals år. Filosoferna kunde förnimma en verklighetens innersta
natur, en världssjäl, en vishetens princip som genomströmmar världsalltet och
genom vilken all förändring sker. Denna vishetens princip kallade de Logos.
5
De menade att varje människas själ bär ett frö av detta Logos inom sig, en
öppning in till det stora Logos som är verklighetens kärna. Det är bara genom att
lyssna till sitt Logos därinne och rätta sitt liv därefter som man når sin sanna
natur som människa.
Det är intressant att det inte bara är de grekiska filosoferna som talar om Logos.
Ända bort i Kina fanns det vid samma tid filosofer som talade om en Vishetens
princip som är verksam i världen – fast de kallade den Tao, det är kinesiska för
”Vägen”. Den förste som talade om Tao var Lao-Tsi, en samtida med Sokrates.
Här läser jag ett citat av honom:
”Ett finns som frambragt sig självt. Det fanns innan himmel och jord var födda.
Hur stilla! Hur utan form! Ensamt förblir det oföränderligt. Det rör sig runt
utan fruktan; det kan sägas vara allts moder. Jag känner icke dess namn; därför
benämner jag det Tao.”
(Lao-Tsi, vers 25)
KRISTEN SYNTES
Det här är vad grekiska filosofer och kinesiska vishetslärare säger. Hur ska då vi
som kristna ställa oss till det här? Vi kan göra som lärjungarna och försöka
stoppa dem, de tillhör ju inte vår skara – men Paulus kan i Titusbrevet säga
”profet” om filosofen Epimenides: ”En av deras egna, en profet, har sagt”.
Några av de tidiga kyrkofäderna kunde till och med kalla Sokrates och Platon
för kristna, för de hade ju förkunnat Logos som är Kristus!
Det kanske är att ta i, men jag tror att all sanning är Guds sanning, oavsett hur
man finner den. Jag tror att Gud är en generös Gud som söker kontakt med
varenda människa som han skapat. Jag tror att Gud söker oss i vårt inre, även
när vi är utanför kyrkan.
Predikaren säger att Gud har lagt ”evigheten i människornas hjärtan, dock så
att de inte förmår att till fullo, från början till slut, fatta det verk som Gud
har gjort” (Pred 3:11). Djupt ner i själen, nere bland våra innersta drömmar,
finns det en port ut till Logos, och sanningen ligger som en uppdämd flod och
pressar mot den porten. Han står vid porten och bultar, rösten säger ”Följ mig!”.
Ylva Eggehorn har skrivit en dikt om det här som heter ”Jag varnar dig” – för
om någon vågar gå ner till sin innersta dröm och öppna porten, så kommer Kristi
kärleksflöde att bära iväg med honom bortom alla tryggheter och konventioner.
Man blir aldrig densamme igen, man kanske släpper allt som kallas karriär och
status och vandrar den sårbara kärlekens väg.
6
Därför har många av oss bommat för den porten med allt bråte vi kunnat hitta,
med begär och karriär och allmänt tidsfördriv. Och samhället hjälper till med
buller och reklam och hålligång – alltihop är som en Matrix, uppbyggd för att
dränka den stilla rösten, Kristus därinne.
Och här tror jag att vi kristna som lever i det här samhället behöver få ett större
perspektiv för vad frälsningen innebär. Frälsning är inte bara syndernas
förlåtelse och biljett till himlen – frälsning är kontakt med Kristus här och nu
genom den helige Ande, så att han genom vilken allting är skapat får fortsätta
skapa genom oss. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda
gärningar, som Gud har förberett så att vi ska vandra i dem. (Ef 2:10)
Och vad är det då han vill skapa genom dig? Svaret ligger i djupet av din själ, i
dina innersta drömmar. Vi är alla olika, alla har vi olika drömmar nedlagda i oss.
Vi är som prisman för Kristus, världens ljus. Fadern är solen, Kristus är ljuset
som utgår från Fadern, och vi är prisman som släpper igenom ljuset – om det nu
inte finns en massa smuts som blockerar ljuset. Samma vita ljus bryts i olika
färger hos var och en – predikan och teologi, konst och musik, kärlek och
omtanke.
Det är precis som Petrus säger: Tjäna varandra, var och en med den
nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många
former (1 Pet 4:10). Då lever vi det nya livet, då har vi blivit dem vi är skapade
till, då ärar vi honom genom vilket allting är skapat. Amen.
