MODERSKAP
HERREN tröstar sitt folk och förbarmar sig över sina betryckta. Men
Sion säger: "HERREN har övergivit mig, Herren har glömt mig."
Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över
sin livsfrukt? Och även om hon kunde glömma sitt barn, skall jag inte
glömma dig.
(Jes 49:13-15)
Idag har vi i kyrkoåret kommit fram till Mors dag. Ja, nu är väl egentligen
inte Mors dag en söndag i kyrkoåret – egentligen har den här söndagen
temat ”Kallelsen till Guds rike”. Men jag kan se hur mycket Gud har lagt
ner av sitt rikes godhet och kärlek och värme just i modershjärtat. Så idag,
på Mors dag, vill jag ägna den här predikan åt den höga och heliga kallelse
som är moderskapet.
Idag är alltså en dag då vi hörsammar Guds bud att hedra våra mödrar och
dem ibland oss som är mödrar. Men jag vill också, redan nu från början,
säga till er som inte har egna barn: moderskap är så mycket mer att fysiskt
föda fram barn. Om vi slår upp Bibeln längst fram i början och läser om
den allra första modern, så läser vi i Första Mosebok 3:20: Mannen gav
sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till allt levande.
EVAS KALLELSE
”Eva”, det är hebreiska för ”liv” eller ”levande”. Det ser vi på norska, där
de har översatt namnet Eva så att de istället använder ”Liv” som namn (Liv
Ullman, Liv Tyler). Eva betyder ”liv”, och Eva fick det namnet just på
grund av sin nära relation med allt som lever, med människor och djur och
växter. Eva var en ”moder till allt levande” långt före det att hon själv fick
bära Kain inom sig och föda fram honom.
Och så som det var i begynnelsen för Eva, så är det också idag för varje
Evas dotter: närhelst du tar någon eller något till ditt hjärta och vårdar och
sköter om – det kan vara det barn du själv har fött, det kan vara ett annat
barn, litet eller vuxet, eller om det så bara är dina krukväxter därhemma i
din lilla Edens lustgård – när du vårdar och sköter om av hjärtat, då lever
2
du i den kallelse till moderskap som Eva fick, och då ska du hedras idag
som en Evas dotter med kallelsen att vara en moder till allt levande.
Sedan ska jag nog också ge det erkännandet till mig själv och alla mina
manliga bröder, att den här omvårdande kärleken går som en underström
även genom mannens hjärta. Men verkar det inte vara så att den
barmhärtiga moderskärleken är Guds särskilda gåva till kvinnan? När
barnet får ont och vill ha tröst, vem brukar det vara som gäller då?
Det är något som vi ser i språket också. Moderskärleken ”sköter om” –
varifrån kommer ordet ”sköta om”? Det är att ta upp barnet till
modersskötet, till trygghetens plats, och omsluta det där. Och det är inte
bara i svenskan det är så, det är likadant i hebreiskan. Bibeln säger att Gud
är barmhärtig, han är rahûm, och det är ett ord som kommer av rehem,
moderssköte. Gud är rahûm. Gud ”sköter om” dig och omsluter dig på alla
sidor.
GODHETENS KÄLLA
Och jag ser att det måste vara så. Det finns inget gott här i världen som inte
har sitt ursprung i godhetens källa, i Guds hjärta. Och finns det här på
jorden något fullkomligare uttryck för sann godhet än den kärlek som
flödar genom moderns hjärta till barnet? Det är inget hon presterar fram.
Den bara finns där, som en gåva från kärlekens källa, från honom som
”skapade människan till sin avbild… till man och kvinna skapade han
dem” (1 Mos 1:27).
Gud har presenterat sig själv som Far. Men han är, som Lina Sandell skrev
i originalversionen av Blott en dag som Carola har återupplivat, en Fader
med ett modershjärta. ”Allt ju vilar i min Faders händer… han som bär för
mig en moders hjärta.”
Gud är källan dels till de egenskaper som vi förknippar med manlighet,
som den omutliga rättvisan, för han är den ”från vilken allt vad Fader
heter i himlen och på jorden har sitt namn” (Ef 3:15). Men det var inte
bara mannen han skapade till sin avbild, utan han skapade man och kvinna
till sin avbild. Allt det goda som vi förknippar med kvinnlighet – skönhet,
medkänsla, omvårdande kärlek – det är också något som Gud är i fullt
mått.
3
TREENIGHETEN
Så hur får man ihop det manliga och det kvinnliga i Gud till en helhet? Vi
får en del ledtrådar om vi ser på hur mannen och kvinnan blev till. Först
fanns mannen ensam. Sedan kom kvinnan fram ur hans revben: vid hans
sida, nära hans hjärta, under hans arm. Hon är hans jämlike och lekkamrat,
de rör sig i en dans där han för och hon följer, och så tätnar deras kärlek till
en ny skapelse där ett nytt liv blir till – ur mannen, genom kvinnan, och ut i
världen. Och så blir hon en moder till allt levande.
Det här är en magnifik avbild av Guds heliga Treenighet. I begynnelsen
fanns Fadern – mannen är en avbild av Fadern. Men teologin berättar hur
Sonen föds fram ur Fadern före all tid, själv Gud och alltid nära Fadern
(Joh 1:18), och han gör ingenting av sig själv utan följer det han ser Fadern
göra (Joh 5:19). Och de rör sig i detta som har kallats Treenighetens dans,
där deras intensiva kärlek är den helige Ande, tills Fadern beslutar att
genom Ordet, genom Sonen, genom Kristus, säga sitt ”Varde ljus”. Och då
blir allting till genom Kristus, och utan honom har inget som är till blivit
till (Joh 1:3). Och då, kan man säga som med en liknelse, föds allt som
lever fram genom alla mödrars moder som är Kristus.
EN MODERS SMÄRTA
Men som vi vet är en mors arbete ju inte över efter förlossningen. Tvärtom
är det då det verkligen börjar, med att nära och vårda och vägleda så de
kommer rätt i livet. Och vilken smärta är det inte för ett modershjärta om
hennes barn hamnar fel och skadar sig själv eller andra?
Så blev det för Guds barn Adam och Eva. De hamnade fel, på farliga vägar
med synden, och vi gick alla vilse som får. I en fallen värld blir det tyngre
att bära Evas kallelse till moderskap, och det sades till henne: ”Med
smärta ska du föda dina barn” (1 Mos 3:16). Den smärtan gäller kanske
inte bara det ”kvinndomsprov” som en förlossning på några timmar
innebär, utan kanske desto mer den livslånga oron och ansvaret att de ska
komma på rätt väg och inte hamna fel i livet – och efteråt. Sant säger
Bibeln: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av
från den när han blir gammal” (Ords 22:6).
4
JESU MODERSVINGE
Men vi människor vek av, på onda vägar, och Sonens modershjärta var
förkrossat. Så han steg ner hit, som människan Jesus Kristus, och han
ropade:
Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som
är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som
hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.
(Matt 23:37)
Hur ofta, hur ofta… Jesus längtar att få breda ut sin modersvinge över våra
hjärtan, så att vi får bli stilla och få frid. Men, säger han… ni ville inte. Vi
rusar på i våra mönster, fjärmade från Livet i rädsla och synd, och hårdhet
och såradhet, och stress och flykt och elakhet och egna byggen. Och Jesus
vet att det krävs mer än ord för att lossa oss ur vårt eget krampaktiga grepp.
Så han gick in under vår förbannelse, under den förbannelse som Eva fick,
att ”med smärta ska du föda dina barn”. I begynnelsen, när han födde fram
världen, då var det ren glädje – men nu gör han sig redo att stiga upp på
korset för att gå igenom en svår förlossning, för att med blod och vatten
och smärta föda sina barn på nytt.
Och det blev sex fruktansvärda timmar – men det var värt det. Jesus sade,
strax före korset: ”När en kvinna föder barn har hon svåra smärtor, ty
hennes stund har kommit. Men när hon har fött barnet, kommer hon
inte längre ihåg sin smärta i glädjen över att en människa blivit född
till världen.” (Joh 16:21). Och Hebréerbrevet fyller i: ”För att vinna den
glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om
skammen, och han sitter nu på Guds högra sida” (Heb 12:2).
Och därifrån ser han nu på den glädje som väntade honom – och den
glädjen är du. Den glädjen är att få ta emot ditt befriade hjärta och ge dig
all den kärlek som han är sprickfärdig av att vilja ge. Den glädjen är att få
skämma bort dig här i Jerusalem, här i hans Kyrka som också är vår
Moder, där du får bli smekt av hans Andes närvaro och suga i dig av hans
Ord och hans heliga nattvard (Jes 66:12). Och han manar dig och bjuder in
och kallar med Bibelns ord: ”Längta som nyfödda barn efter den rena
andliga mjölken, så att ni genom den kan växa upp till frälsning” (1
Pet 2:1).
5
ANDLIGA MÖDRAR
Han kallar oss till att ”växa upp till frälsning”, och det här är den sista
aspekten som jag ska ta upp här idag. Kristus kallar oss till Kristuslikhet,
att vi inte bara som Eva blir jordiska mödrar till allt levande, utan också
med honom blir andliga mödrar till de människor som han älskar så djupt.
Det är något som även Paulus kunde identifiera sig med. Han skriver till
sina andliga barn i Tessalonika:
Som när en mor sköter om sina egna barn, ville vi i innerlig kärlek ge
er inte bara Guds evangelium utan också oss själva, eftersom ni hade
blivit så kära för oss. (1 Tess 2:7)
Om du vill dela Kristi moderskap, får du be honom om hjälp att älska
människor med samma värme och vishet som han. Men det innebär också
att dela den smärta som är kärlekens pris när barnen går på villovägar, och
i bön kalla dem tillbaka till Guds väg. Många, många är de som kommit till
tro genom en mors enträgna böner.
Och även det här var en sida som Paulus hade erfarenhet av. När hans
andliga barn i Galatien hade hamnat fel i en lagisk sekt, skrev han till dem:
”Mina barn, som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har
tagit gestalt i er” (Gal 4:19).
AVSLUTNING
Så låt oss alla först och främst komma till Kristus och öppna oss i tro och
ta emot den nya födelsen, så att Kristus tar gestalt i våra hjärtan. Och om vi
lever med Kristus, låt oss då be att han gör oss fria att leva i Evas kallelse
att vara en mor för allt levande – för våra egna barn, för barnen runt
omkring oss, och för alla stora och små som längtar efter Guds kärlek.
Amen.
