Judendomens psykopatologi

Upplagd på PDF av:
Traducteur Sans Frontiéres
http://obekvamasanningar.com/2013/02/14/judendomens-psykopatologi/
Judendomens psykopatologi
by Destroy Zionism
Av Hervé Ryssen
Översatt från franska till engelska av John de Nugent och vidare till svenska av Hans Larsson.
Judendom är inte bara en ”religion” emedan många judar är öppet ateister eller agnostiker
utan att för den skull betrakta sig som mindre judiska. Judendom är heller inte en ras även
om det stämmer att ett ”tränat öga” oftast igenkänner ett judiskt utseende, det vill säga
typiska drag som beror på deras sekelgamla stränga iakttagelse av regeln om ingifte. Judar
betraktar sig som ”utvalda” av Gud och äktenskap utanför gruppen ses med starkt ogillande. Blandäktenskap förekommer dock och har också hjälpt till att förnya Israels blod under
alla århundraden i ghetton där judarna föredragit att bo, avskilda och isolerade från resten
av befolkningen. Ett grundläggande villkor för ett blandäktenskap av det slaget är att modern är judisk eftersom ortodoxa rabbiner endast erkänner barn som judar om de är födda
av en judisk mor. Att bara ha en judisk far eller far- eller morförälder kan dock vara tillräckligt för att en person ska identifiera sig fullständigt med judendomen. Judiskhet är därför en
”mental ras” som frambringats under seklerna av den hebreiska religionen och det universella judiska projektet.
Judendomen är ett politiskt projekt
Judendomen är i grund och botten ett politiskt projekt. Det är viktigt för judar att verka för
”fred på jorden”, en fred som är tänkt av vara allmän och evig. Därför är det ingen tillfällighet att judar talar om fred (shalom) hela tiden. I den perfekta värld som de håller på att
skapa kommer alla stridigheter mellan folken att upphöra. Detta är förklaringen till judarnas
outtröttliga kamp för att avskaffa gränser, upplösa nationella identiteter och upprätta ett globalt ”fredsrike”. Redan förekomsten av egna länder anses leda till krig och oroligheter så de
måste försvagas och slutligen ersättas av en global regering, en ”världsregering”, en ”ny
världsordning”, en enda världsbehärskande makt som ska låta lycka och välstånd råda – på
judiskt sätt – på jorden.
Vi finner denna idé mer eller mindre utvecklad hos vissa marxistiska intellektuella såsom
Karl Marx själv och den fransk-judiske filosofen Jacques Derrida liksom vissa liberala
tänkare såsom Karl Popper, Milton Friedman och Frankrikes Alan Minc. Tanken är att ena
världen med alla medel och framkalla kulturella konflikter som försvagar de enskilda
staterna. Det är för denna enade värld som judiska intellektuella kämpar outtröttligt världen
över. Vare sig de kallar sig vänster eller höger, marxister eller liberaler, troende eller
ateister, så är de de ivrigaste förespråkarna för ett mångkulturellt samhälle och en allmän
sammansmältning, det vill säga rasblandning.
Sålunda uppmuntrar i stort sett alla judar som uttalar sig runtom i världen för icke-vit
invandring till de länder där de befinner sig, inte enbart för att det mångkulturella samhället
är deras grundläggande mål utan också för att upplösningen av den nationella identiteten i
alla länder och den massiva närvaron av icke-vita invandrare är ägnad att förhindra den
ursprungliga vita befolkningen från att lyckas i några nationalistiska uppsåt mot den judiska
makten över finans, politik och media. Alla judiska intellektuella, utan undantag, är fokuserade på denna fråga om att skapa det ”mångkulturella samhället” och för detta ändamål
använder de sig hela tiden av ”kampen mot rasismen”. I Frankrike är inflytelserika skribenter och journalister som Bernard-Henri Levy, Jacques Attali, Jean Daniel, Guy Sorman
och Guy Konopniki överens om mångfald och antirasism trots deras politiska motsättningar
Judendomens psykopatologi
på andra områden. Denna idé, som är typiskt judisk, visar sig också inom filmen där många producenter och regissörer är inflytelserika judar. Så fort en film börjar försvara och uppmuntra rasblandning, ”tolerans” och mångfald kan vi vara säkra på att det är en jude som har framställt den.
Nu kan vi bättre förstå varför de tidigare kommunisterna och vänsteraktivisterna från 1970-talet inte
behövde ta ett så stort steg för att bli dagens ”nykonservativa”. De har bara ändrat strategi för att
uppnå samma mål: rasrena judars makt över en rasblandad befolkning.
Nu förhåller det sig som så att sedan den palestinska intifadan började i oktober 2000 så har judarna
i Frankrike och den övriga Västvärlden insett att idag så kommer faran för deras intressen och deras
projekt från islam och från unga muslimska invandrare, både arabiska och svarta. Deras mål är att
förstärka det rasblandade samhälle som de har bidragit så starkt till att skapa i vårt land Frankrike.
Men denna mosaik hotar nu att spricka upp i separata grupper – och detta vill inte judarna. De vill
inte ha några separata identiteter eller någon separatism över huvud taget förutom en separat judisk
identitet och en judisk separatism. Tidigare marxister i Frankrike såsom Alexandre Adler, André
Glucksmann och Pascal Bruckner stödjer numera sålunda, i likhet med Alain Finkelkraut, Nicolas
Sarkozys högervridna, pro-Washingtonska, pro-sionistiska parti. Och ändå har de inte blivit franska
patrioter. De agerar endast till exklusiv fördel för judenheten och frågar sig samma sak som amerikanska judar gör när de ställs inför ett avgörande, vilken fråga blivit till ett stäv: ”Är det bra för
judarna?”
”Tolerans” som vapen
Medlemmarna av den judiska sekten är världens största missionärer men till skillnad från kristna
och muslimer, som drömmer om att omvända människor av alla raser till sin tro, så har judarna inga
planer på att låta andra övergå till deras egen tro, judendom, utan endast att förmå andra folkgrupper
att uppge sina nationella och religiösa identiteter och bara leva för att uppnå målet med ”tolerans”.
Den oupphörliga kampanjen för att beskylla alla vita för slaveri, plundringen av Tredje världen eller
Auschwitz har som enda syfte att försätta angriparen på defensiven och få honom på knä inte med
våld utan genom skuld. När judarna är det enda folket på jorden som har kvar sin religion och sina
traditioner kommer de slutligen att erkännas av var och en som Guds ”utvalda”.
Deras ”mission” (och judar använder regelbundet begreppet ”mission”) är att avväpna de andra
folken, att upplösa allting som inte är judiskt eller judiskkontrollerat, att mala ned människorna till
grus för att skapa en ny identitetstfri arbetsstyrka och sålunda erbjuda en ”fred” åt folken som inte
längre har något eget självmedvetande.
För att citera deras profet Jesaja: ”Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en
liten gosse skall valla dem.” (Jesaja 11:6-9) Messias, stammande från Israel och emotsedd i 3000 år,
ska återupprätta Davids rike och skänka judarna världsherravälde. Och vissa judiska texter kräver
uttryckligen detta.
Judar uppmuntras därför att var de än bor förespråka enandet av världen och sålunda påskynda ankomsten av deras utlovade och hyllade Messias. Propaganda är en judisk specialitet och det är ingen
tillfällighet att judarna blivit så framgångsrika inom alla slags medier. I deras händer har begrepp
som ”tolerans” och ”mänskliga rättigheter” blivit otroligt effektiva vit skuld-vapen och anklagelser
mot majoritetskulturen. Faktum är att det inte är genom judiskklingande namn eller en judisk fysisk
uppenbarelse vi enklast känner igen judar, utan snarast utifrån vad de skriver och säger var än på
jorden de befinner sig.
2
Judendomens psykopatologi
Selektiv glömska och fabulering
Många judar spelade, som vi vet, en helt enorm roll i den sovjetiska tragedin 1917-91 och för de 30
b 000 000 döda som markerar denna epok. Låt oss komma ihåg att Karl Marx föddes i en judisk
familj och att Lenin själv hade en judisk morfar, att Leon Trotsky, den bolsjevikiske grundaren av
Röda armén, föddes som Bronstein samt att Kamenev (Rosenfeld) och Zinoviev (Apfelbaum) styrde de två bolsjevikkontrollerade huvudstäderna Moskva och St Petersburg. Men listan på judar som
utmärkte sig i den kommunistiska megabrottsligheten är ändlös. Det måste sägas om och om igen:
judiska funktionärer och judiska torterare bar ett väldigt stort ansvar i denna tragedi. Den perfekta
värld som de hade i beredskap och som antogs vara ”historisk oundviklig” visade sig redan från
början vara en mardröm för den ryska befolkningen. Det var inte förrän 1948 som den judiska
intellektuella eliten började distansera sig från stalinistregimen och detta endast för att Stalin hade
inlett sin ”antisionist”-kampanj i syfte att avlägsna proisraeliska judar från höga ledarposter.
Den odiskutabla judiska skulden för bolsjevismens gigantiska brott håller nu på att systematiskt
skyfflas ned i ”minneshålet”. (Uttrycket från Georg Orwells 1984.) I Alexander Solsjenitsyns bok
Två århundraden (2002) uttrycker nobelpristagaren och tidigare gulagfången under elva år vrede
över att judiska intellektuella fortfarande vägrar erkänna sitt etniska ansvar för slakten på miljontals
kristna. Solsjenitsyn fördömer också moderna judar som spelar offer för den ”antisemitiska” bolsjevikregeringen när denna regering i själva verket till stor del var judisk och judar förefanns bland de
värsta förövarna.
Denna selektiva glömska är nödvändig för personer som hela tiden bedyrar sin ”oskuld” till några
som helst utmanande handlingar vilket vi regelbundet kan iaktta i deras skrifter, till exempel i en
ledare i tidningen Israel från april 2003, ”den första israeliska månadstidningen på franska språket”,
skriven av en viss André Darmon.
Han skrev: ”Att döda en jude eller ett barn får Gud att gråta, eftersom vi (i juden) utrotar bäraren av
universell etik och oskuld. ”
Intet mindre än så!
Med detta mentala tillstånd av total oskuld kan inte judar acceptera något ansvar för sina illdåd.
Judar är endast offer, endast ”syndabockar” i en ond och fientligt värld. Men snart kommer Messias
att straffa dem som är ”elaka” och återställa rättigheterna för Israels förfördelade söner.
I samma upplaga av Israel Magazine hävdar en viss Frederik Stroussi att nazistregeringen var värre
än Stalins regim. Han beskrev grymheterna som han påstod hade utförts av vissa SS-män. Till exempel fick vi lära oss av Stroussi att den lettiske SS-mannen Chuku hade som hobby att kasta upp
judiska spädbarn i luften och skjuta dem i huvudet som vid lerduveskytte. Han beskriver också
andra händelser, som att SS-män våldtog barn innan de dödade dem. 2:a världskriget har verkligen
stimulerat den fruktbara fantasin hos Israels barn.
Eller kanske är de här fantasierna ännu ett fall av judarnas eget ”projektions”-syndrom, det vill säga
att systematiskt beskylla andra för sina egna brott som en sorts ständigt pågående PR-kampanj:
alltid gå till attack. Faktum är att vi vet – även om media aldrig talar om det – att många judar och
deras rabbiner är inblandade i det svåra brottet pedofili. (Se Psychanalyse du Judaisme, 2007)
Och att mörda ett barn verkar snarare vara en judisk specialitet än typiskt för SS-mentaliteten. Avslöjanden av universitetsprofessorn Arel Toaff vid Bar Eilans universitet i Israel – sonen till den
förre överrabbinen i Rom – ger bevis för ritualmord bland vissa askenasiska judar. (Judar av östeuropeiskt ursprung.)
3
Judendomens psykopatologi
Känslomässig bräcklighet
Vi utomstående förväntas sålunda förstå att judarnas lidande inte kan jämföras med några andras.
Som en följd härav förväntas vi bli lika upprörda som de när en seriös historiker som Stephane
Courtois hävdar följande. (I förordet till sin berömda bok The Black Book of Communism.) ”Ett
barn av kulakhärkomst som dör för att det tvingas svälta ihjäl av stalinistregeringen är lika viktigt
som ett judiskt barn som dör i Warzawaghettot.” Dessa enkla ord var tillräckligt för att framkalla
vreden hos Frederik Strousse som förklarade att han blev stum av en sådan respektlöshet. Ett sådant
uttalande var avskyvärt och utgjorde ett vulgärt påhopp på Israel. ”Vad har den här jämförelsen här
att göra?” skriver han. ”Varför ska vi behöva utnyttja slakten på ett judiskt barn för att avfärda detta
underliggande falska och hatiska rykte att judar beskuggar alla andra offer för totalitarism och kräver all uppmärksamhet för egen del? ”
Författaren till artikeln reagerar, som vi kan se, på ett rasande och fullständigt överdrivet sätt på den
blygsamma och klart berättigade synpunkten från historikern Stephane Courtois. Stroussi visar här
”den stora intoleransen mot frustrationen” som är så typisk för judiska intellektuella. Sådana reaktioner är helt klart inte ”normala”.
Vi kan konstatera att Israel Magazine är en månadstidning utformad för den judiska befolkningen
och att man följaktligen knappast kan anklaga Frederic Stroussi för att ljuga för gojiska läsare eller
dölja fakta för gojer angående bolsjevismens sanna natur och den förmodade grymheten från SS
sida. Hans uttalande här är inget exempel på falsk dialektik som antisemiter brukar framhålla utan
här i denna tidning av och för judar reflekterar han, som en jude bland andra judar, skrivande till
judar, kärnan i deras väsen: (1) Vi är alltid oskyldiga och (2) judiska liv är mer värda än andra.
Det finns en ”attackantisemitism” som beror på en oförmåga att förstå den judiska identiteten och
bara ser avsiktlig ondska där det i själva verket handlar om en genuin existentiell ångest, framkallad
av en djup psykologisk dysfunktion.
Hysteriska människor
Judarna har aldrig kollektivt vågat närma sig spegelbilden av sitt inre liv som den representeras av
freudiansk psykoanalys, en prisma genom vilken judarna påstår sig kunna iaktta hela mänskligheten
men som vid en närmare analys sprider mycket större ljus över de speciella judiska neuroserna.
Psykoanalysen, liksom marxismen, är en ”judisk vetenskap” och ett resultat av den judiska
mentaliteten. Det var därför logiskt att ställa frågan hur denna freudianska ”upptäckt” förhåller sig
till judiska egenheter.
Svaret var inledningsvis inte självklart för författaren och det krävdes genomläsning av hundratals
böcker av alla möjliga slag, mestadels skrivna av judarna själva, innan han insåg att den brännande
frågan om incest är kärnpunkten i den judiska frågan och inte bara i teorin.
Judiska mödrar älskar, som väl känt, verkligen sina söner, men renodlad incest tillhör en välkänd
psykisk sjukdom – som särskilt drabbar judar – vid namn ”hysteri”. Incest tilldrog sig tidigt Freuds
uppmärksamhet medan han utvecklade sina teorier. Sambandet mellan judendom och patologisk hysteri är helt naturlig. (Patologisk hysteri = uppdämd ångest som leder till sinnesförvirring. Övers.
anm.)
Judar är kända för följande symptom: hysteri, depression, introspektion, amnesi, manipulation,
patologiskt ljugande, osäker identitet, falska profetior, sexuell osäkerhet och så vidare. Alla judiska
symptom observeras i samband med hysteri.
4
Judendomens psykopatologi
Freud projicerade, som en trofast jude, endast tecken som var utmärkande för en viss grupp på den
övriga mänskligheten. I själva verket finns det inget ”Oidipuskomplex” utan snarare ett Israelkomplex. (Alla judar gemensamt utgör tekniskt sett Israel, inte bara staten i Mindre Asien.) Faktum
är att judar inte verkar vilja diskutera incest inom sina familjer. Å andra sidan nämner alla psykiatriker den hysteriska kvinnan som så starkt önskar sig ett barn med sin far eller sin läkare att hon
kan intala sig att hon är gravid med någon av dem och sålunda utveckla en ”skengraviditet”.
Det är intressant att alla judiska författare använder samma ord för att beskriva ankomsten av deras
Messias som Messias ”förlossning”. Hela den judiska församlingen, måste vi förstå, är ”Guds brud”
(kabbalisternas Shekhinah) som en dag ska föda fram Messias och sålunda lider hela judenheten
förvisso av en “skengraviditet” inte olik den som påträffas hos en nervös, hysterisk kvinna.
Den sexuella revolutionen
Efter Freud framträdde andra judiska tänkare som skapade en symbios mellan freudiansk doktrin
och marxism. Wilhelm Reich och Herbert Marcuse predikade sexuell revolution för att bryta ned
den patriarkala familjen och släppa lös “fri sexualitet”. Deras teorier inspirerade till stor del studentrevolten i maj -68. 1970-talet såg en ny våg av freudo-marxism och judiska kvinnor gick i täten.
(Såsom Gisele Halimi och Elisabeth Badinter i Frankrike och Bella Abzug, Betty Friedan och
Gloria Steinem i USA.) Efter hand dök det upp en rad judiskinspirerade lagar, den ena efter den
andra, utformade för att upplösa familjen. I Frankrike legaliserades på förslag av Neuwirth p-pillret
(1967), sedan kom utmaningen mot fadern ställning som familjens överhuvud (1970), sedan skilsmässa genom ömsesidig överenskommelse (1974) och ”rätten” till abort på förslag av ”överlevaren
från Förintelsen” Simone Veil (1975). En stor porrfilmsvåg åtföljde denna ”frigörelse” från traditionella familjevärderingar. Här tvingas vi konstatera att judiska producenter och filmregissörer
spelar en väldigt viktig roll i sexfilmsindustrin. (Se min bok La Mafia Juive [Den judiska maffian],
400 sidor, 2008). Parallellt med detta gynnade den freudianska idén om bisexualitet tillåtandet av
öppen ”bögstolthet” och homosexualitet.
En krigsmaskin mot mänskligheten
Faktum är att det enda synliga resultatet av denna moraliska “frigörelse” var den systematiska demoraliseringen och kriminaliseringen av den vite mannen som outtröttligt fördöms i film, litteratur
och historia som orsak till allt fel i världen och Västerlandets undergång. Uppmaningen till jämlikhet – på det sätt som judarna avsett – är ägnad att utjämna alla etniska skillnader och åstadkomma
deras sakta utplåning.
Yitzhak Attia, seminarieledare i franska vid Yad Vashems Förintelseinstitut i Tel Aviv, skrev själv i
samma upplaga (som ovan) av tidningen Israel:
”Till och med om förnuftet säger oss, till och med om det ropar med full kraft om det absurda med
denna kamp mellan det lilla och obetydliga Israels folk (det vill saga alla judar i hela världen, inte
bara “staten Israel”) och den övriga mänskligheten… så absurt, så förvirrat, så monstruöst som det
kan förefalla, så är vi inbegripna i en närkamp mellan Israel och folken – och den kan endast vara
förintande och total för den handlar om våra och deras identiteter.”
Ni läste rätt: Mellan det judiska folket och den övriga mänskligheten kan kampen endast vara ”förintande och total”. Den ”fred” som Israel har att erbjuda är varken mer eller mindre än en ”förintelse”, löftet om utrotning av mänskligheten – utom för dem som tillåts fortleva som kulturlösa slavar.
5
Judendomens psykopatologi
Oskadliggörandet av Djävulen
Frågan är om judendomens aggressivitet kan upphävas för att rädda mänskligheten från dess ondska, en ondska som kan visa sig ännu allvarligare än marxism som psykoanalys och den globalistiska
ideologin. För det första måste vi inse fakta: Efter alla dessa hundratals år av ömsesidigt missförstånd så har både antisemitiska kristna, muslimer och Hitler misslyckats med att lösa den judiska
frågan. Faktum är att judarna närts och vuxit av det hat som de uppammat bland alla folk på jorden.
Detta hat, måste sägas, är livsviktigt för deras överlevnad och för deras andliga utveckling. I hundratals år har det låtit dem sluta sina led inom gruppen mot en utvärtes fiende medan andra samhällen har försvunnit.
Rabbinerna har för sin del inte sparat någon möda för att bibehålla genpoolen judisk. Sålunda förblir även en flyktad jude en jude och därför är det helt meningslöst att försöka lämna det judiska
fängelsesamhället. Judendomen är förvisso ett fängelse. Att hävda att en jude aldrig kan upphöra att
vara judisk tjänar till fördel för judarnas överlevnad. Vårt uppdrag måste vara att hjälpa dessa sjuka
bland oss för att judarna är inte ”onda” i första hand utan snarast sjuka och i behov av vård.
Judar måste älskas individuellt och innerligt för att man ska kunna befria dem ur det fängelse som
de är instängda i.
Först då blir de fria från kultens grepp – och från det hot som de utgör mot sig själva och hela mänskligheten.
Källa
Besök vår engelskspråkiga sida Destroy Zionism!
6