Talarens vånda och hänförelse

Talarens vånda och hänförelse
Finländska högskolstudenter och lärare om sitt talarethos
Mona Forsskåhl & Carita Rosenberg-Wolff
Introduktion och bakgrund
Hur upplever talaren sin roll som offentlig talare? Den frågan är något som
har dryftats inom retoriken sedan antiken. I verket Retoriken (i sv. övers.
2012) har Aristoteles (384–384 f.Kr.) definierat begreppen ethos, logos och
pathos, d.v.s. trovärdigheten i sammanhanget, förnuftet och
känsloladdningen. De här aspekterna kan appliceras både på talaren, talet
och publiken, d.v.s. hela den kommunikativa situationen. I sitt verk Om
talaren (55 f.Kr., i sv. övers. 2008) utvecklar romaren Cicero de grundsatser
inom klassisk retorisk teori och praxis som Rom hade övertagit från den
grekiska retoriken. Liksom Cicero riktar vi i denna studie blicken på talaren.
Det övergripande forskningsproblemet vi tar oss an är hur studenter kan
erövra en talarroll och hantera den press en talsituation kan innebära. Vi
granskar frågan ur två synvinklar. För det första tecknar vi en bild av hur
unga vuxna, studenter vid universitet i Finland, ser på sig själva som talare,
eller mer specifikt hur de upplever och med språkets hjälp konstruerar sina
talarroller. Härvidlag gör vi också jämförelser med mer erfarna talare och
deras beskrivning av sig själva som talare. För det andra ställer vi de
empiriska resultaten i relation till nutida teoretiska modeller baserade på den
klassiska retoriken. Slutligen dryftar vi implikationerna av våra empiriska
resultat: Vi menar att den klassiska retoriken försvarar sin plats som centralt
verktyg för den som vill utvecklas till professionell talare.
Dagens offentliga arenor har många likheter med antikens Rom. Den
retoriska kompetensen är viktig i samhället. Den person eller organisation
som vill räkna med framgång måste kunna kommunicera också muntligt.
Vikten av att utveckla en muntlig kompetens avspeglas också i skolornas
läroplaner, och ses som självklar i den akademiska världen.
I Sverige, Danmark och Norge bedrivs både forskning och utbildning i
retorik, medan retorikutbildningen i Finland begränsar sig till enstaka
obligatoriska och frivilliga kurser i presentationsteknik eller muntlig
kommunikation (Hietanen 2007). En genomgång av kursplaner och
studieprogram vid finländska universitet visar att på finskt håll erbjuds
kurser i muntlig kommunikation som företrädesvis behandlar
kommunikativa situationer (mötesförhandling, ledarskapskommunikation) ur
ett teoretiskt helhetsperspektiv. Talarna ses som studieobjekt i stället för
aktiva aktörer. Svenskspråkiga kurser i ämnet följer för sin del den nordiska
traditionen som återgår på den klassiska retoriken (se t.ex. Fafner 1989,
Johannesson 1998, Kjeldsen 2008).
Den klassiska retoriken belyser talarsituationen ur olika perspektiv. I
centrum står dock alltid själva kommunikationssituationen; förhållandet
mellan talaren, innehållet och publiken. Denna treenighet behandlas så att
sökarljuset kastas på olika aspekter i relationen, såsom talarens förberedelse,
formulerad av Aristoteles (2012) och utvecklad av Cicero (2008, böckerna II
och III) i partesmodellens begrepp: Inventio handlar om hur man samlar och
avgränsar sitt material, dispositio fokuserar på i vilken ordning materialet
presenteras, elocutio står för arbetet med de språkliga formuleringarna,
memoria hänvisar till inlärning och övning inför framförandet och actio
syftar på själva framförandet. Blicken kan också riktas mot talsituationen där
förhållandet mellan talare, innehåll och publik definieras i termerna ethos,
logos och pathos. Det innebär att talaren ska kunna påvisa ett ethos, en
personlig trovärdighet. Men även innehållet i framförandet, och talarens
inställning till publiken ska vara präglat av ett ethos. Samma gäller logos,
förnuftet. Talaren ska uppvisa ett förnuft, vilket sker genom att innehållet är
förnuftigt och sålunda respekterar åhörarnas krav på att betraktas som
förnuftiga. Pathos, känslan, kan likaså relateras till såväl talare, innehåll som
lyssnare.
Obehag eller nervositet för att uppträda inför en grupp är en känsla som
antagligen de flesta talare har erfarenhet av. Talängslan omfattar ett brett
spektrum från en känsla av rampfeber i en specifik talarsituation till en
generell social fobi. Beskrivningen av hur talare upplever talängslan utgör
mestadels en uppräkning av olika fysiska förnimmelser såsom
hjärtklappning, handsvett, darrningar, stammande, minnesluckor,
panikattacker och undvikande av ögonkontakt (Se t.ex. Cicero 2008, bok
I:65, Axelsson 2011:13–23). Talängslan framställs ofta i litteraturen som ett
individuellt problem som kan behandlas genom t.ex. självhjälpsprogram och
kurser. Sätten att närma sig problematiken varierar från behavioristiskt
inspirerade behandlingsmodeller till kognitiv beteendeterapi, övningar i
mindfulness, andningsövningar och affirmationer (Axelsson 2011:27–44).
Material och metod
Underlaget för vår studie omfattar texter skrivna dels av studenter vid tre
universitet, dels av undervisande personal vid två olika universitet i Finland
De vidtalade studenterna har fått i uppgift att skriva en reflekterande text
under rubriken ”Jag som talare” och en del har därtill blivit ombedda att
reflektera över kulturspecifika drag hos talare. Materialet omfattar totalt 87
texter, av vilka 77 är skrivna av studenter. Texterna varierar i längd mellan
ca 500 och 1700 ord. Studenttexterna är insamlade i anslutning till kurser på
universitetsnivå som handlar om antingen muntlig kommunikation eller
retorik. I analysen refererar vi till samtliga skribenter med pronomenet hon.
De professionella talarna som bidragit med texter arbetar och är
professionellt verksamma i en finländsk (universitets)kontext. De har inte
fått en specifik rubrik utan enbart en kort anvisning där de ombeds beskriva
sina tankar om att tala inför publik. Texterna av de professionella talarna
varierar i form, från sammanhängande texter till punktlistor och tabeller.
För att uppnå vårt empiriska syfte har vi valt en diskursanalytisk metod.
Diskursanalys utgår från tanken att människan använder språket för att
konstruera mening och kunskap (Winther Jörgensen & Philips [1999]
2000:11). Detta gör hon genom diskurser, d.v.s. en mängd utsagor som ingår
i en och samma ”diskursiva formation” (Foucault 1972:133). Vidare ser man
inom diskursanalytiska inriktningar (se Winther Jörgensen & Phillips [1999]
2000:15–16) på förhållandet mellan språket och uppfattningen av
verkligheten som dualistiskt. De återspeglar och påverkar varandra. Med en
diskursanalytisk ansats är man alltså inte ute efter en objektiv sanning utan
snarare efter hur sanning konstrueras genom språkliga praktiker.
Den gemensamma basen har givit upphov till flera olika diskursanalytiska
perspektiv som i stort kan delas in i tre skolor (för en översikt se Winther
Jörgensen & Phillips [1999] 2000). Fairclough (1992:kapitel 6) tar i sin
kritiska diskursanalys fasta på språkliga aspekter, med stöd av Hallidays
(1985) systemisk-funktionella lingvistik och menar att varje instans av
språkbruk har tre dimensioner: den utgör på en gång en text, en diskursiv
praktik och en social praktik. Detta har varit en viktig bas inom de
textanalysmodeller som bland annat Hellspong och Ledin (1997) beskrivit på
nordisk botten, och som också är den textanalysmodell vi har valt för vår
studie i tillämpliga delar.
I vårt material har vi valt ut de aspekter som är relevanta för syftet,
närmast texternas ideationella struktur. De interpersonella och textuella
strukturerna är mindre viktiga. Vi har också valt att anlägga ett
makroperspektiv på materialet. Det vi följaktligen gör är en ideationell
textanalys i tillämpliga delar (Karlsson 2011:36–37; Hellspong & Ledin
1997, kapitel 8). Ansatsen i analysen är abduktiv, förtolkande och kvalitativ.
Det betyder att vi låter materialet styra analysen utifrån en ideationell
textanalysmodell som bygger på en närläsning av texterna. Iakttagelser i
materialet granskas utifrån analysmodellen och speglas dessutom mot
retorikens begrepp och kategoriseringar. Konkreta frågor vi har ställt till
texterna är följande: vilka teman, hurdana processer och propositioner väljer
skribenterna att lyfta fram? Vilka deltagare tas upp i anslutning till de
centrala temana? Hurdana perspektiv anlägger skribenterna då de beskriver
sig själva som talare?
Texterna och deras kontexter
Studenterna har skrivit sina självreflekterande texter för oss som lärare och
forskare, inom ramen för kurser som handlar om retorik och muntlig
kommunikation. Texterna ingår således i den diskurs som pågår inom
respektive kurs. Det finns dock skillnader mellan texterna i att vissa har
tillkommit i början av en kurs och andra längre in i kursen.
De professionella talarna har riktat sig till oss som kollegor. Att på det här
sättet utelämna tankar om sig själv som talare hör knappast till den vanliga
professionella diskursen. Genom att vi bad kollegor skriva en text om att
vara talare, kom de i alla fall att börja samtala sinsemellan om hur det är att
tala inför publik och därmed kom texterna att ingå i en lokal diskurs. Vårt
forskningsmaterial kan på det här sättet ses som både konstruerat och
konstruerande sett i relation till pågående diskurser om talarskap.
I studenttexterna återkommer tre teman som får stort utrymme i flera
texter, nämligen känsla, roll och skolerfarenheter. Så gott som alla
skribenter konstruerar sig som talare genom att beskriva den känsla de har
då de talar eller då de tänker på sig själva som talare. Det andra temat som
utkristalliserar sig är roll. Studenterna uttrycker frågan om hur de som talare
har, iklär sig och kan utnyttja roller på olika sätt. Det tredje temat vi granskat
är skolerfarenheter. Informanternas erfarenheter av skolan får ofta formen av
korta narrativer där de beskriver tidigare upplevelser av att tala inför publik.
Vi har valt att fokusera på dessa tre prominenta teman i texterna. Men i
texterna kan man även finna andra teman. De tre teman vi har abstraherat
bygger på en induktiv läsning, men exempelvis en läsning strikt utifrån
retorikens begrepp hade gett andra teman. I diskussionen nedan granskar vi
de valda temana mer ingående och analyserar dem i relation till den
klassiska retorikens tredelningar: ethos, pathos och logos, respektive talaren,
talet och åhörarna. Också retorikens partesmodell är en referensram vi stöder
oss på i analysen som följer.
Känsla
I samtliga texter ingår diskurser över temat känsla som studenterna
förknippar med att tala inför publik. Sättet att konstruera temat faller i stora
drag ut i två kategorier: Antingen uttrycks känsla som del av korta narrativer
om skribenterna själva någon gång när de har hållit ett tal, eller som
generaliserade påståendesatser om hur det förhåller sig då de talar, eller ska
tala. I bägge framställningssätt är den primära deltagaren ett subjektivt jag. I
de generella påståendesatserna använder studenterna verb i aktiv form, ofta
men inte alltid i presens, så att det blir ett generellt påstående utan fästpunkt i
tiden. Verben som används beskriver tillstånd, d.v.s. mentala och relationella
processer: hur det känns, och hur det är eller blir, som i exemplen 1–3
nedan. Temat känsla konstrueras så att det får ett explicit lexikalt uttryck i
texten, i form av ett verb (känns) som i exempel 1, eller implicit med andra
uttryck som illustrerar känsla som i 2 och 3.
(1)
När jag hör ordet föredrag så känns det som om nackhåren reser sig på
mig.
(2)
När jag ställer mig framför publiken blir mitt tal fumligt, irrande och
osäkert.
(3)
Själva tanken på att tala, berätta eller föreläsa för andra är mig inte
motbjudande.
Som framgår av exemplen är de känslor studenterna tar upp i samband med
att tala inför publik inte enbart negativa. Exempel 3 visar hur en skribent
specifikt säger att hon inte upplever det som motbjudande att vara talare.
Visserligen säger hon inget om hur hon då upplever det i stället, men hon har
ändå valt att använda uttrycket motbjudande. Exemplen illustrerar alltså det
faktum att talarrollen konstrueras som ett fenomen förknippat med
subjektiva känsloupplevelser.
Sett i relation till retorikens tredelning i talare, tal och publik kan man
notera att särskilt skribenter som inte ännu har tillgång till retorikens
begreppssystem, i sina texter lyfter fram bara talarens subjektiva känslor.
Det vi nämligen inte hittar i texterna av de skribenterna är diskurser där
själva talet och dess innehåll lyfts fram och ställs i relation till känslor. Inte
heller hittar vi i de texterna ett publikperspektiv.
Då man ställer temat känsla mot partesmodellen framträder också
intressanta mönster. De studenter som saknar en retorisk begreppsapparat
konstruerar temat i relation till actio, d.v.s. den stund då de står eller ska
ställa sig upp inför sin publik. De studenter som däremot redan känner till
retorikens partesmodell verkar kunna finna stöd i den. De relaterar sina
känsloupplevelser till förberedelseprocessen, som i exempel 4.
(4)
Jag känner mig mycket mera självsäker om jag har varit noga med
förberedelseprocessen och känner mig då mer som en expert om det
ämne jag talar om. [---] Mestadels tänker jag på innehållet i sig. Jag
använder inte olika smyckningsord och inte heller känsliga uttryck. Jag
vill vara sakkunnig och ta hänsyn till olika aspekter.
Exemplet visar hur skribenten förknippar känslan av självsäkerhet med delar
av partesmodellen, där hon själv lägger vikt vid delarna inventio och
dispositio, men även överväger elocutio, d.v.s. talets utformning och
språkdräkt. Genom detta relaterar hon samtidigt temat känsla till talet och
inte bara sig själv som talare.
Vid sidan av de ovan presenterade sätten att i påståendesatser med verb
som beskriver oavslutade tillstånd förekommer i flera texter längre eller
kortare narrativa sekvenser där skribenter berättar om hur de har talat inför
publik. Narrativerna hänför sig antingen till specifika situationer eller utgör
sammanfattningar av talarerfarenheter över lag.
(5)
När jag väl står framför en publik och alla riktar sina blickar mot mig går
jag i lås. (...) Stundvis stammar jag, jag rodnar fram och tillbaka och
mina händer skakar.
(6)
Mina klasskamrater såg ut som stora fiskar som med sina uttryckslösa
och ointresserade ögon stirrade rakt på mig. Jag tog ton och tittade på
mina små papperskort. Ögonen försökte se vad där stod, hjärnan försökte
förstå vad orden betydde men allt saknade mening. Det enda jag kunde se
var att mina papperskort skakade värre än ett höghus under jordbävning
och den enda bokstaven jag kunde urskilja var ett stort A. Mina händer
höll skakandes i korten och mina ögon flackade fram och tillbaka mellan
havet av fiskögon. Jag klarade det inte längre. Min mun mumlade ett
obetydligt: slut, och sen var allt slut. Min karriär som talare var över.
Utdragen ovan ingår i texter av studenter som ännu inte har tillgång till
retorikens begreppsapparat. De tecknar en målande bild av starka subjektiva
upplevelser av nervositet och beskriver skribentens fysiska upplevelser av
talarskapet. Det handlar om kroppsliga reaktioner, vilket även Cicero (2008
bok I:65) tar upp: jag bleknar vid talets inledning och darrar i varje lem och
i hela mitt medvetande. Skribenterna beskriver materiella eller mentala
processer där deras kropp eller hjärna agerar, eller reagerar. Det motsvarar
också Axelssons (2011:13–23) iakttagelser. Deltagarna i dessa processer är
primärt kroppsdelar och verben som används i aktiv form beskriver fysiska
skeenden, som alltså snarare utförs av kroppsdelar än av ett subjektivt jag.
De här narrativerna fokuserar på partesmodellens actio. Gemensamt är det
subjektiva perspektivet, även om det är kroppsdelar och inte jag som agerar.
Det saknas narrativer som lyfter fram talets innehåll eller form. I de få fall
där publikens synvinkel kommer in handlar det om utvärderande
kommentarer i slutet av berättelsen, som i exempel 7 och 8.
(7)
...Lyckligtvis brukar min nervositet under framföranden sällan märkas
eller höras, har folk berättat i sin feedback för mina presentationer.
(8)
...Jag vet att min nervositet inte syns så tydligt och det hjälper mig att
klara av situationen.
I exemplen avslutas narrativerna med korta kommentarer om att nervositeten
inte syns eller märks, eller enligt publiken inte lär synas eller märkas. Den
fysiska upplevelsen av nervositet är alltså inte det enda relevanta för dem.
Lika relevant är hur de fysiska skeendena syns utåt (jfr Savitsky och
Gilovich 2003). Om talaren är rädd att nervositeten märks växer nervositeten
ytterligare. Bara i några få texter lyfts emellertid publikens explicita
kommentarer fram, som i exempel 7. Klart vanligare är den subjektiva
uppfattningen om hur nervositeten tar sig uttryck, som exempel 8 visar.
Utifrån texterna får man med andra ord ingen information om hur de
medverkande skribenterna verkligen tar sig ut som talare. Det man får är en
bild av hur de upplever talandet subjektivt.
En något annorlunda bild träder fram då man betraktar narrativer av
skribenter som kan använda de retoriska begreppen och modellerna som
redskap. I deras narrativer har också förberedelseprocessen samt talet och
lyssnarna en plats, som i följande exempel.
(9)
Jag tycker att mina muntliga presentationer brukar lyckas ganska bra
eftersom jag oftast förbereder mig ordentligt. Jag tycker jag är ganska bra
på att hitta det väsentliga i texter och jag försöker göra tydliga
Powerpoint-presentation med några fraser, stödord och exempel. Jag
brukar också ha med mig ett papper med annan information jag vill
komma ihåg att säga.
Sammantaget framträder bilden att det att vara talare är en fråga om känslor.
Vidare tyder vår analys på att känsloupplevelserna varierar från omedelbart
subjektiva, kopplade till actio, till mer nyanserade som inbegriper också
förberedelseprocessen och själva talet. Avgörande verkar vara om skribenten
har kännedom om retorikens begreppssystem, så att begreppen hjälper
skribenten att nyansera känsloupplevelsen och ställa den i relation till andra
faktorer än sig själv som subjekt.
Roll
I det här avsnittet analyserar vi temat roll. De roller som studenterna tar upp
faller i stort i sär i två kategorier. Dels behandlar skribenterna abstrakta
nationella och kulturella talarroller, dels tar de upp konkreta roller som de
har egna erfarenheter av, bl.a. roller som sakkunnig, politiker, präst, lärare,
tränare, tutor, fäktningsdomare, cirkuslärare eller musiker. I exempel 10
handlar det om kulturell talarroll.
(10) Jag har läst någonstans att svenska människor mycket oftare ger
komplimanger åt varandra än finska människor. Finländare verkar också
ofta nedvärdera sig själva. Jag tror att finländare kanske är ganska blyga
att tala till främmande människor och det hör inte till finsk talkultur att
tala så mycket. I Finland är man mer formella. Jag känner ganska lite
finlandsvensk talkultur men jag tror att den ligger någonstans mellan den
finska och den svenska.
Exemplet är representativt för diskurserna om nationella talarroller.
Skribenterna tar delvis avstånd från kategoriska påståenden om hur svenska,
finlandssvenska och finska talare är och gör, men lyfter trots det fram dem.
Modaliserande strategier är vanliga i samband med diskurserna om
nationella roller. Skribenterna refererar till vad de har hört eller läst, de
positionerar sig genom verb som verkar och tror och modaliserande adverb
som ofta och kanske. Naturliga deltagare i propositionerna är länderna, de
nationella grupperna och talkulturerna, och de ingår i relationella eller
materiella processer: de är eller hör till något, eller gör på något sätt.
Textens jag ingår för sin del i mentala processer i dessa diskurser, i form av
den som tror, som inte känner till eller som har hört, läst eller märkt något.
Utifrån texterna framträder en vag kontur av den finska anspråkslöshetens
ethos, så att svenska talare beskrivs som öppnare och livligare än finska
talare, medan finlandssvenska talare placeras mitt emellan dessa poler.
Den andra stora gruppen av roller som studenterna tar upp konstrueras
mer konkret och utan förbehåll. Exemplen 11 och 12 illustrerar detta sätt att
behandla temat roll i texterna.
(11) Min bekvämhet framför människor kommer från att jag är sångare och är
van att stå ensam på scen.
(12) För mig är det extremt viktigt att jag känner att jag innehar någon form
av expertis om det ämne jag talar om [...]. Känslan att jag, genom mitt
kunnande och min yrkesroll, har rätt att ta av publikens tid har kommit
att bli en extremt viktig faktor för att jag ska vara en harmonisk talare
framför min publik.
Som framgår av exemplen konstrueras roller på flera olika sätt och med
hjälp av olika diskursiva mönster. I exempel 11 formuleras rollen sångare
som något textens jag är och detta varande konstrueras i en relationell
process som en orsak till en känsla av bekvämhet inför en publik. Skribenten
i exempel 12 talar om rollen som expert och om en yrkesroll. Expertrollen
konstruerar hon som något hon känner eller behöver känna att hon innehar.
Först kopplar hon ihop rollen med sig själv genom en mental process som
uttrycks genom en verbfras utan fast tidsförankring, och sedan kopplar hon
ihop den med att vara en harmonisk talare i en relationell process med en
verbfras som beskriver en utveckling: har kommit att bli.
I det sista exemplet på temat roll visar skribenten hur talarjaget helt och
hållet underordnas talets innehåll och åhörarna, så att jaget träder in i rollen
som förmedlare mellan tal och åhörare.
(13) I talarsituationen lämnar jag mig själv utanför och blir så att säga bara
mellanhanden för mitt framförande.
I exemplet ingår textens jag i en materiell process och gör alltså något aktivt:
lämnar sig själv utanför. Genom denna handling relaterar hon sig till rollen
som mellanhand eller förmedlare, så att hon blir till sin roll. Väsentligt att
poängtera är att skribenten är en av de som har deltagit i en kurs i retorik och
begreppsapparaten är bekant för henne.
Sammanfattningsvis visar diskurserna om roller att de abstrakta kulturella
rollerna är något studenterna förhåller sig problematiserande till. I motsats
till de kulturella rollerna ingår även diskurser om mer konkreta roller, sådana
de har personliga erfarenheter av. Skribenterna kan stöda sig på sina
yrkesroller eller roller som experter i talsituationen, d.v.s. actio, men därtill
påverkar rollen också andra delar av arbetsprocessen.
Skolerfarenheter
Många av skribenterna i materialet väljer att ta upp erfarenheter av att tala
inför publik under skolåren. En påfallande tudelning i dessa diskurser är
uppdelningen i erfarenheter från lågstadietiden och högstadietiden vilket
exemplen 14 och 15 visar.
(14) Då när jag var yngre (typ i lågstadiet) var det helt andra bullar. Då
älskade jag att framträda framför klassen.
(15) Den s.k. retorikundervisning man fick under min tid i skolan [högstadiet]
var väldigt fixerad vid regler om rätt och fel sätt att vara (kroppshållning,
talsätt, gester etc.).
Tudelningen tar sig uttryck på två olika sätt. För det första är samtliga
erfarenheter som har att göra med tiden före högstadieålder positiva, som i
exempel 14. Skribenten uttrycker i en oavgränsad mental process med verbet
älskade hur hon upplevde framträdandet som något positivt. Detta är ett
typiskt mönster. Materiella processer och relationella processer saknas i
dessa beskrivningar, d.v.s. skribenterna uttrycker inte hur de gjorde eller hur
det var, utan som i exemplet hur de kände eller upplevde talarskapet. För det
andra uttrycks dessa skolerfarenheter genomgående utifrån ett subjektivt jagperspektiv.
Formuleringarna som gäller högstadietiden har genomgående en negativ
ton som i exemplet ovan. Även om ett direkt negativt lexikalt uttryck saknas
i exempel 15 blir det klart att retorikundervisningen inte konstrueras som
något positivt. Man kan även notera att uttryckssättet är opersonligt. I
exempel 15 förekommer ett generiskt man som tar emot undervisning, och
undervisningen kopplas genom en relationell process till ett stringent
regelsystem. En viktig aspekt i exempel 15 är vidare att regelsystemet har
fokuserat på partesmodellens actio: rätt och fel sätt att vara. I materialet
saknas högstadieerfarenheter som gäller andra faser i arbetsprocessen.
Sammantaget konstrueras således skoltidens erfarenheter antingen som
positiva eller negativa. De positiva erfarenheterna förknippas med
lågstadietiden, medan samtliga negativa erfarenheter förknippas med
högstadieundervisningen. De senare behandlas i opersonliga konstruktioner
medan de positiva lågstadieerfarenheterna konstrueras utifrån jagperspektiv.
De professionella talarna har redskap
Då man granskar de professionella talarnas texter framträder ett nytt
mönster. Talarna beskriver hur de förbereder sig och planerar, och hur viktig
målgruppen är för dem: ...Ska vara väl förberett, skriver en informant,
medan en annan skriver: ...numera mindre övning men väl genomtänkt –
detta innebär: klart fokus i talet när man planerar det och dessutom måste
man beakta målgruppen. De professionella talarna lyfter alltså fram att de
försöker anpassa sig till publiken. De vill kommunicera med sin publik:
under själva talet ska man rikta sig till åhörarna, tala så fritt som möjligt
utan att man tappar den ursprungliga planen. Väl att märka använder
skribenterna i två av citaten här pronomenet man. De citerade skribenterna
växlar i själva verket i sina texter mellan jag och man. Möjligen kan valet av
det opersonliga man här tolkas så att det är allmänna principer skribenten
följer i sitt talarskap. De anlägger inte en uteslutande subjektiv infallsvinkel
på sitt talarskap, utan är medvetna om och kan anlägga ett yttre perspektiv på
sig själva talare. Talarrollen konstrueras därmed inte som en subjektiv
emotionell upplevelse utan som något som talare generellt förutsätts dela.
Sammanfattning och slutdiskussion
I analysen ovan har vi granskat tre teman som återkommer i studenternas
texter, nämligen känsla, roll och skola. Vi kan sammanfatta temana i tre
propositioner: Talarskapet är kopplat till känsloupplevelser. Skribenterna
kan iklä sig eller ha roller som gör talandet till något (mer) positivt. Att tala
inför publik blev värre under skoltiden.
Särskilt studentinformanterna utan kunskaper om retoriska begrepp har
valt att diskutera sig själva som talare ur ett subjektivt perspektiv och med
fokus på actio. Detta verkar vara en fas under den retoriska
utvecklingsprocessen då fokus ligger på jagets perspektiv. Detta stöds av att
de studenter som känner till de retoriska modellerna i likhet med de
professionella talarna går utöver det subjektiva perspektivet och kommer in
på publiken och själva talet som aspekter av talarskapet. De professionella
talarna uttrycker därtill allmänna principer som man bör följa som talare och
placerar därmed in sig själva i en bredare referensram med riktlinjer eller
principer för hur man ska göra. De lyfter alltså fram betydelsen av en
systematisk förberedelse och analys av den retoriska situationen.
Vi föreslår att man i högstadiet prefererar sådana uppgifter där
ungdomarna i pubertetsåldern kan iklä sig en expertroll och inte behöver
möta publiken i egenskap av sig själva utan som sakkunniga, vilket
förutsätter omfattande förberedelser. Detta kan lika väl handla om drama
som rapportering av ett projekt. Vår studie visar att det viktiga är att
perspektivet flyttas från actio och jaget till hela den retoriska processen.
Detta ger möjligheter till att utveckla ett brett och gediget talarethos.
En retorisk arbetsmetod, där den klassiska partesmodellen betonas leder
blickarna bort från det affektfyllda ögonblicket av actio, och
uppmärksamheten riktas mot innehållet och publiken. Utifrån analysen kan
vi hävda att den klassiska retoriken erbjuder ett fungerande verktyg för att
utvecklas som talare, med vilka man analyserar kontexten och fokuserar på
hela processen, och därmed slutar överbetona actio.
Litteratur
Aristoteles, 2012. Retoriken. Översättning av Johanna Akujärvi och förord av Janne
Linquist Grinde. Retorikförlaget.
Axelsson, Ulrika, 2011. Talängslan. Förstå, utmana och förändra. Studentlitteratur.
Cicero, Marcus Tullius 2008. Om talaren. Bok I–III. Översättning med inledning
och kommentarer av Birger Bergh. Retorikförlaget.
Fafner, Jørgen, 1989. Retorik: Klassisk og moderne. Köpenhamn. Akademisk forlag.
Fairclough, Norman 1992. Discourse and Social Change. Cambridge: Cambridge
Polity Press.
Foucault, Michel 1972. The Archaeology of Knowledge and The Discourse on
Language. New York: Pantheon Books.
Halliday, M.A.K. 1985. An Introduction to functional grammar. London: Edward
Arnold.
Hellspong, Lennart & Ledin, Per 1997. Vägar genom texten. Handbok i
brukstextanalys. Lund: Studentlitteratur.
Hietanen, Mika 2007. Retoriken vid Finlands universitet. I: Finsk tidskrift, nr 9–10.
S. 522–536.
Johannesson, Kurt 1998. Retorik eller konsten att övertyga. Stockholm: Norstedts
förlag.
Karlsson, Anna-Malin 2011. Texters ideationella grammatik. I: Holmberg & al.
(red.) Funktionell textanalys. Stockholm: Norstedts. S. 21–38.
Kjeldsen Elmelund, Jens 2008. Retorik i dag. Introduktion till modern retorikteori.
Lund: Studentlitteratur.
Savitsky, Kenneth & Gilovich, Thomas, 2003. The illusion of transparency and the
alleviation of speech anxiety. I: Journal of Experimental Social Psychology 39
(2003). S. 618 – 625.
Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise 2000. Diskursanalys som teori och
metod. Lund: Studentlitteratur.