Mats Åberg
Anförande vid högtidlighållandet av vapenstilleståndsdagen den 11 november 2013 –
”Aldrig mera krig – Kan Europa lära sig?”
Hundra år av enfaldighet
Runt 1960 lanserades ett nytt sällskapsspel som hette Diplomacy (Diplomati).
Spelplanen var en karta över Europa vid 1900-talets början och varje spelare skulle
representera en stormakt och hade arméer och flottor till sitt förfogande.
Man slog inte tärning utan spelet fördes framåt genom att man förhandlade i hemlighet med
motspelarna och bildade allianser som skulle göra det möjligt att ta territorier från någon
annan spelare. Här gällde det alltså att vara så listig och bedräglig som möjligt.
Jag spelade några gånger trots att jag tyckte att det var en parodi på begreppet diplomati. Här
var det inte fråga om att skapa förtroende utan att lura motståndarna så mycket som möjligt.
Jag vet åtminstone ett äktenskap som fick dödsstöten av att kontrahenterna spelat Diplomacy.
Det otäcka med spelet är att det är så likt verkligheten. Det ser man tydligt när man studerar
förspelet till första världskrigets utbrott.
Huvudaktörerna utgjordes av begränsad grupp av män. - För det rörde sig uteslutande om män
och dessutom om män som nästan alla av senare historiker har beskrivits som antingen
bördsstolta, krigsbesatta (och i många fall en smula inskränkta) herrar eller också rena
fanatiker. Gemensamt för dem var att de alla – med ett undantag som jag ska återkomma till var mycket nationalistiskt inställda och tyckte att den egna nationen, det egna väldet, eller den
statsbildning som man ville få till stånd, stod högt över hänsynen till enskilda människor som
skulle kunna drabbas av det krig man ansåg vara svårt att undvika - eller rentav nödvändigt.
Att det fanns en brist på mänsklig empati i den tyska militarismen är en allmän uppfattning.
Men detta beklämmande förhärligande av kriget fanns på många håll:
En fransk generalstabsöverste hävdade att det var betänkligt att det fanns en överdriven känsla
för människolivet. Liv var inget annat än den valuta man måste betala för äran. Blodsoffer var
nödvändiga för rasens fortbestånd. Segern skulle gå till den som vågade satsa flest soldater –
d.v.s. mest liv. Andra överstar i generalstaben talade om den levande mur av män, franska
1
bröst, som skulle tränga fram och segra. (Man kan ju notera att sagesmännen sällan behövde
utsätta sig själva för faran genom att besöka fronten).
Men det fanns liknande strömningar i Sverige under åren före första världskrigets utbrott:
Den dåvarande folkhögskolerektorn Manfred Björkquist (som jag kommer ihåg som biskop i
Stockholm när jag gick i skolan på 1950-talet) var en av initiativtagarna till
pansarbåtsinsamlingen 1912. Han talade då om ” …Gud och Sverige. Guds Sverige – låt oss
för detsamma offra oss i livet – in i döden, ty dithän kan det bära…”.
För nästan exakt hundra år sedan, den 6 november, 1913 firade Fosterländska
studentförbundet i Uppsala Gustaf Adolfsdagen. Då talade historieprofessorn Harald Hjärne
om krigens oundviklighet och menade att de tillhörde mänsklighetens utveckling på samma
sätt som sjukdom och död : ”När folken mäta sig med varandra i inbördes kamp, så är även
detta ett mänsklighetens samarbete, som röjer kulturens art och banar väg för dess utveckling
på gott och ont…”.
Man får vara tacksam för att han åtminstone lade till det där med ont…
När man tittar närmare på de oerhört komplicerade händelsekedjor som under 1913 och 1914
ledde fram till första världskriget är det som slår en aktörernas valhänthet, deras oförmåga att
se bortom närmsta hörn. Och det är signifikativt att alla de krigshetsande aktörerna kring
månadsskiftet juli-augusti 1914 drabbades av akut ånger (delvis för att man ville undvika att i
efterhand få skulden för att ha startat kriget). Men de kunde inte stoppa utvecklingen, som
drevs framåt mot katastrofen av den obönhörliga logik som de själva skapat – en logik som
kan sammanfattas av begreppet ”alliansernas förbannelse”.
För två veckor sedan var jag i Leipzig och såg det monstruösa monumentet
”Völkerschlachtdenkmal” – Folkslagsmonumentet – som invigdes hösten 1913. Det skulle
minna om slaget vid Leipzig i Napoleonkrigen hundra år tidigare, den 16-19 oktober 1813.
Det var då det största slaget dittills i Europas historia. Omkring 600.000 soldater deltog
(Sverige och Kronprins Karl Johan bidrog med bortåt 30.000). Runt 100.000 man dog eller
sårades. Det firade man alltså 1913 medan orosmolnen hopade sig.
I första världskriget dog ungefär 15 miljoner människor och en hel generation unga män blev
fysiskt och eller psykiskt lemlästade av skyttegravskrigets industriella masslakt. Det är
förfärande siffror som dessutom visar att det här kriget var början på en helt ny typ av
krigföring: Det totala kriget.
Det totala kriget gjorde en nations stridskapacitet avhängig av förmågan till mobilisering av
hela samhället.
Det innebar att civilbefolkningen började beröras både indirekt och direkt. Den blev ett direkt
mål för krigföringen genom bombningar, flottblockad och ubåtskrig.
I det läget spelade regeringarna på nationalismen och framställde fienden som monster i sin
hatpropaganda.
2
Det gjorde det omöjligt att förhandla fram en gammaldags kompromissfred och det bidrog till
att de fredsavtal som sedan slöts så fullständigt saknade försoningstendenser att de mer eller
mindre direkt utgjorde grogrunden för andra världskriget.
Andra världskriget, i sin tur, blev ännu värre än det första och drabbade civilbefolkningen
ännu hårdare – och kom dessutom som en extra katastrof i tillägg till de interna,
ideologidrivna, ohyggligheter som iscensatts av regimerna i Sovjetunionen och Tyskland.
Vid slutet av andra världskriget stod ideologier fortfarande emot varandra. Järnridåns delning
av Europa manifesterade uppkomsten av det kalla kriget. Men utöver de uppenbara
motsättningarna fanns ytterligare en skillnad mellan öst och väst som skulle visa sig mycket
viktig. – På ett sätt som påminde om 1918 tog Moskva ut maximalt krigsskadestånd av den
förlorande sidan genom att t.ex. i sin tyska ockupationszon montera ned och frakta bort hela
industrier. Den amerikanska Marshall-hjälpen, däremot, möjliggjorde inte bara det västtyska
ekonomiska undret utan också en spektakulär utveckling i hela Västeuropa.
Samtidigt ökade både medvetandet om och acceptansen för betydelsen av demokrati,
mänskliga rättigheter och rättsstatlighet som viktiga faktorer för politisk och ekonomisk
utveckling – och i förlängningen som garantier för fred: ”Demokratier för inte krig mot
varandra”.
Ännu ett steg längre gick Jean Monnet och andra ”Europas fäder” när de hävdade att
gemensam förvaltning av kol- och stålindustrin i Europa skulle säkra freden. Även om det nog
i sanningens namn också fanns inslag av fransk och belgisk rädsla för vad en återuppstånden
tysk industri på det här området kunde innebära i form av svår konkurrens, så kan man inte
förneka att Kol- och stålunionen (den tidigaste föregångaren till dagens EU) var ett värdefullt
fredsprojekt.
När vi nu har ett hundraårsperspektiv kan det vara nyttigt att erinra sig att Jean Monnet
faktiskt hade en föregångare beträffande uppfattningen att länders gemensamma ekonomiska
intressen kunde motverka farlig nationalism och revanschism. Frankrike hade alltsedan slutet
av det fransk-tyska kriget 1870-71 och fram till första världskriget strävat efter att återfå
Elsass och Lothringen (Alsace och Lorraine). Och därför blev konseljpresidenten Joseph
Caillaux tvungen att avgå i januari 1912 efter att ha förhandlat fram en politisk
överenskommelse med Tyskland – inte minst med ekonomiska intressen i bakgrunden
(uppenbarligen också egna sådana). Detta sågs på många håll i Frankrike som skamligt eller
rentav som förräderi.
Den nakna och råa nationalismen fanns fortfarande kvar under ytan på många håll i Europa
och slog ut i full blom när hänsynslösa politiker kunde och ville utnyttja den.
Antisemitism i Polen på 1940-, 50- och 60-talen resulterade i regelrätta pogromer och
massutvandring.
Antiziganism ledde till svåra umbäranden för romer i hela Europa.
Kriget på Cypern 1974 var ett annat svårt bakslag.
3
De mest extrema följderna av cynisk politisk nationalism på senare år är naturligtvis krigen på
Västra Balkan. Här kunde man med fog ställa frågan om vi inte lärt någonting av 1900-talets
tidigare grymheter.
Det nya med första världskriget var inte bara att det markerade övergången till det totala
kriget. Det var ju också det första världskriget i och med att USA kom med. Därmed kom
horisonten närmare och geopolitiska hänsyn måste, då och i fortsättningen, tas till
utomeuropeiska aktörer. Och här kommer inte bara problematiken med kolonialism in. –
Europa kom världen över att blandas in i konflikter, som historien visat inte kunde vinnas:
Vietnam och Afghanistan är bara de tydligaste exemplen.
Idag kan vi konstatera att det i Europa och dess närområde finns åtskilliga motsvarigheter till
de komplicerade problem som för hundra år sedan utgjorde bakgrund och drivkraft för
utvecklingen mot den katastrof som första världskriget utgjorde.
Det vi ser idag är bl.a.
Svårförutsägbara och svårtyglade allianser – framförallt i Mellanöstern
Religiösa konfliktytor
Terrorism
Aggressiv nationalism och främlingsfientlighet
Fascistiska tendenser som förenklade svar på den ekonomiska krisen
Och, som ett slags modern motsvarighet till den oreflekterade militarismen, de extremt
våldsförhärligande dataspel som inte minst arbetslösa män fyller sina dagar - och
nätter - med.
Nu är det alltså frågan om att visa att vi faktiskt har lärt oss något av de senaste hundra årens
enfald. Och instrumenten för en sådan, konstruktiv, politik finns till hands:
1. Respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatlighet - som i sig gör det
nödvändigt att bekämpa främlingsfientlighet
2. Och förmågan att lyfta näsan över bordskanten, att se till en större helhet, d.v.s.
bortom det omedelbara egenintresset
3. Och att främja den typ av konstruktivt gränsöverskridande samarbete som driver
utvecklingen framåt och dessutom gör det mindre attraktivt att ta till vapen mot
varandra.
Samlingsordet för dessa verktyg är givet: Europeiska Unionen – Europas hittills effektivaste
fredsprojekt. Låt oss använda oss av det och visa att vi lärt någonting av de senaste hundra
åren…
4
