Polygala vulgaris subsp. collina
Backjungfrulin
NE
NA
LC
DD
NT
Kärlväxter
VU
EN
CR
RE
Sårbar (VU)
D1
Klass: Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning: Fabales (ärtordningen), Familj: Polygalaceae
(jungfrulinsväxter), Släkte: Polygala (jungfrulinssläktet), Underart: Polygala vulgaris subsp. collina backjungfrulin (Rchb.) Borbás Synonymer: Polygala vulgaris ssp. collina (Rchb.) Borbás
Kännetecken
Backjungfrulin är en underart av jungfrulin Polygala vulgaris, med ett nedliggande och krypande växtsätt. Den har
kortare blad och mindre blommor än vanligt jungfrulin P. vulgaris subsp. vulgaris. Blommorna är små, vita till ljusblå
eller rosa med inslag av vitt. Blommans vingar är smala och har ofta enstaka hår på kanten. Frukterna har smal
hinnkant. Mellanformer mot vanligt jungfrulin P. vulgaris subsp. vulgaris förekommer ibland. Backjungfrulin
blommar från slutet av maj till början av juli. Underarten skiljs lätt från rosettjungfrulin P. amarella på att den saknar
bladrosett. Den skiljs från toppjungfrulin P. comosa på att blommans vingar har betydligt tätare ådernät, och inte lika
spetsiga blad som denna. Störst förväxlingsrisk finns med hedjungfrulin P. serpyllifolia som liksom backjungfrulin är
relativt småvuxen och med nedliggande växtsätt. Hedjungfrulin har dock har små, breda och motsatta blad nertill på
stjälken. Backjungfrulin har smala och strödda blad längs hela stjälken.
Utbredning och status
Backjungfrulin påträffades första gången på Sturkö i östra Blekinge 1986, men blev inte bekräftad förrän 2006
(Fröberg 2006). Underarten är idag känd från åtta lokaler, alla inom ett begränsat område i sydöstra Blekinge, och
har 2014 inte hittats någon annanstans i Sverige. Totalpopulationen är skattad till mellan 700 och 1000 individer,
men sannolikt finns ett mörkertal av ännu oupptäckta lokaler inom utbredningsområdet. På ett par av lokalerna har
en minskning noterats under 2000-talet, som en följd av försämrad beteshävd. Backjungfrulin har med tvekan
rapporterats från Norge (Lid & Lid 2005). Huvudutbredningen är centraleuropeisk och sträcker sig från norra
Spanien genom Frankrike till centrala och östra Tyskland, med utpostlokaler på de brittiska öarna och västra Jylland
(Heubl 1984).
Ekologi
Backjungfrulin växer i artrika, kustnära torrängar, ofta på sandig mark. På en lokal växer underarten i övre kanten av
en havsstrandäng. På flera av växtplatserna förekommer andra trängda och krävande arter som ekorrsvingel Vulpia
bromoides, vittåtel Aira caryophyllea, dvärgjohannesört Hypericum humifusum och jordtistel Cirsium acaule.
Backjungfrulin är konkurrenssvag och starkt hävdberoende. Arten jungfrulin saknar vegetativ spridningsförmåga, och
föryngrar sig endast med hjälp av frön (Ekstam & Forshed 1996). Den är till stor del självpollinerande, men kan ibland
även pollineras av insekter, främst humlor. Fröspridningen sker i huvudsak med hjälp av myror. Fröet innehåller en
elaiosom, ett näringsrikt bihang, som attraherar myror av bland annat den allmänna arten svartmyra Lasius niger.
Vanligtvis sprids fröna endast upp till två meter från moderplantan. Vindspridning eller spridning via klövarna på
betande djur förekommer sällsynt (Lack & Kay 1987).
Hot
Backjungfrulin missgynnas starkt och försvinner slutligen om beteshävden avtar eller upphör, eller om dess
växtplatser gödslas.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Åtgärder
Aktuell status för backjungfrulin är något oklar eftersom underarten ännu inte eftersökts fullt ut i östra Blekinge. Med
stor sannolikhet finns ett mörkertal av oupptäckta lokaler. Den bör därför eftersökas mer aktivt. Hävden på de kända
lokalerna måste upprätthållas, och långsiktigt säkras genom exempelvis miljöstöd eller naturvårdsavtal.
Övrigt
Underarten beskrevs under namnet P. vulgaris subsp. collina redan 1892, men ett flertal synonymer har förekommit
(Heubl 1984).
Litteratur
Artportalen. 2015. Rapportsystem för växter, djur och svampar. ArtDatabanken, SLU. http://www.artportalen.se
[uttag 2015-02-07].
Ekstam, U. & Forshed, N. 1996. Äldre fodermarker. Naturvårdsverket förlag, Stockholm.
Fröberg, L. 2006. Blekinges flora. SBF-förlaget, Uppsala.
Heubl, G.R. 1984. Systematische Untersuchungen an mitteleuropäischen Polygala-Arten. Mitteilung aus der
Botanischen Staatssammlung München 20: 205-428.
Lack, A.J. & Kay, Q.O.N. 1987. Genetic structure, gene flow and reproductive ecology in sand-dune populations of
Polygala vulgaris. Journal of Ecology 75: 259-276.
Lid, J & Lid, D.T. 2005. Norsk flora. 7:e upplagan (red. R. Elven). Det Norske Samlaget, Oslo.
Författare
Åke Widgren 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
