Adoptivsonen som blev
berömd fältmarskalk
Erich von Manstein har fått ett rykte omkring sig som den skickligaste
tyske generalen i Hitlers tjänst. Vem var han?
av anders frankson, militärhistorisk redaktör
’’P
å väg mot Rostov igen”, tänkte den tyske
fältmarskalken Erich von Manstein när han
tittade ut genom fönstret när hans special­
tåg lämnade Starobjelsk på väg söderut. Han
skulle rädda 6. tyska armén, som var inringad vid
Stalingrad. Han funderade kort på förra gången
han passerade detta område. Det var 1932 och
von Manstein var på väg att närvara vid en sovje­
tisk manöver som en del av det hemliga militära
samarbetet mellan Tyskland och Sovjetunionen.
Nu var situationen helt annorlunda: det bittra och
hårda kriget hade pågått i sjutton månader. Man­
stein återvände till verkligheten och vände sig till
sina kollegor, stabschef Friedrich Schulz och ope­
rationschef Theodor Busse, och resonerade vidare
om läget. De hade nyligen fått en genomgång av
armégrupp B, vars högkvarter fanns i Starobjelsk.
Den värld jag växte upp i var den
preussiska officersmiljön.
erich von manstein
född lewinski
Erich von Manstein föddes 24 november 1887 i
Berlin och var tionde barnet i familjen von Lewin­
ski. Hans far var artillerigeneral Eduard von Le­
winski och hans mor hette Helene von Lewinski.
Helenes fem år yngre syster Hedwig var gift med
generallöjtnant Georg von Manstein och de hade
inte fått några egna barn, så de adopterade Erich.
Samma år som han skulle fylla tretton år – år
1900 – började han i kadettkåren. Erich blev fän­
rik den 6 mars 1906 i 3. preussiska gardesrege­
mentet till fot. Detta år dog hans biologiske fader.
Hans biologiska mor gick bort 1910. Erichs adop­
tivfar avled 1913 medan Hedwig levde fram till
1925.
Första världskriget började i augusti 1914 och
redan den 17 november 1914 blev von Manstein
svårt sårad på östfronten. Det skulle dröja till
sommaren 1915 innan han var tillbaka i full
tjänst. Resten under första världskriget hade von
pennan & svärdet 7 · 2010
Erich von Manstein (1887–1973). Fram till nederlaget utanför Stalingrad vintern 1942–1943 bestod hans karriär av en
lång serie storslagna segrar under fälttåget mot Frankrike
1940, i öppningsskedet av operation Barbarossa 1941 och
under slaget om Sevastopol 1942. Han betraktas allmänt
som en av andra världskrigets allra skickligaste generaler. En
mer inträngande bild av personen och fältherren von Manstein återfinns i Vi var där. Tyska generaler berättar om andra
världskriget, som har presenterats tidigare i tidningen.
1
Manstein olika stabspositio­
ner både i öster och väster.
Kapten von Manstein fort­
satte sin militära karriär ef­
ter första världskrigets slut
och då främst i stabsbefatt­
ningar, men han hade även
enstaka truppbefattningar
såsom kompanichef, batal­
jonschef och divisionschef.
mot leningrad
När andra världskriget bröt
ut var generallöjtnant von
Manstein stabschef åt gene­
ralöverste Gerd von Rund­
stedt tills han fick ta över
XXXVIII armékåren inför
fälttåget mot Frankrike
1940. Det var Erich von Mansteins planläggning
som kom att ligga till grund för det framgångsrika
fälttåget sommaren 1940, då Frankrike besegra­
des på sex veckor.
Trots att han var general av infanteriet fick han
en pansarkår när det var dags för anfallet mot
Sovjetunionen den 22 juni 1941. Det var LVI pan­
sarkåren i armégrupp Nord som hade anfallsrikt­
ning Leningrad. Den framryckning som von Man­
steins pansarkår gjorde de första dagarna var
enorm. Kåren nådde Daugavpils redan den 26 ju­
ni efter fyra dagars strider och hade passerat flo­
den Dvina. Sträckan var 310 kilometer, vilket ger
ett genomsnitt på drygt 73 kilometer per dag. Se­
nare i september 1941 blev han ny befälhavare för
11. tyska armén som skulle erövra Krim, vilket
von Manstein och hans soldater gjorde med fram­
gång. Hitler lät tillkännage en specialmedalj,
Krimskölden, som alla soldater som deltog i ope­
rationen fick. Erich von Manstein blev fältmar­
skalk, hans största stund i karriären.
Från början tänkte sig Hitler en upprepning av första världskrigets Schlieffenplan – ett anfall mot Paris via Belgien. På
von Mansteins initiativ kom dock huvudanfallet att förläggas
till Ardennerna. Fransmän och britter togs fullständigt på
sängen och Frankrike föll på sex veckor.
smärtsam förlust
Efter von Mansteins stora seger på Krim somma­
ren 1942 var planen att hans armé som nu frigjor­
des skulle användas vid Leningrad, operation
Nordlicht (norrljus), för att erövra staden. Armé­
högkvarteret och fyra divisioner skickades mot
norr, men samtidigt hade Röda armén inte givit
upp hoppet om att bryta sig in till Leningrad. Inn­
an von Manstein kunde börja organisera sitt an­
fall mot staden var man tvungen att slå den senas­
te sovjetiska offensiven mot Sinjavino. Det var
klart under oktober och den 30 oktober fick von
2
Sevastopols sovjetiska försvarare på den kraftigt befästa
Krimhalvön besegrades med hjälp av några av de tyngsta
­artilleripjäser världen skådat. Här ses en tung mörsare under
eldgivning. Bilden under visar Erich von Manstein i ett tyskt
skyttevärn någon gång under slaget om Sevastopol 1942.
www.smb.nu
Det sovjetiska
batteriet Maksim Gorkij slaget i spillror,
fotograferat
den 7 juli
1942. Man
räknar med att
Röda armén
förfogade över
tretusen bunkrar i Sevastopol
inför von Mansteins anfall.
Manstein beskedet att hans son Gero hade stupat.
Han lämnade fronten och åkte hem till sin fru Jut­
ta för att begrava sin son. De hade tre barn till­
sammans, en dotter och två söner, varav den yngs­
te sonen (född 1929) var för ung för att delta i
kriget.
stalingrad
Hitler ändrade sig angående Leningrad. von Man­
steins armé skulle i stället sättas in vid Vitebsk hos
armégrupp Mitt. Det blev emellertid inga strider
vid Vitebsk, för den sovjetiska offensiven vid Sta­
lingrad den 19 november 1942 ändrade förutsätt­
ningarna helt. Den 20 november kom beskedet att
11. armén skulle ombildas till den nya armégrupp
Don, som skulle sättas in vid Stalingrad där en
akut kris hade uppstått. Staben för 11. armén blev
armégrupp Don som tog befälet över 4. pansarar­
mén, 6. armén samt 3. och 4. rumänska arméerna
med uppgift att stabilisera och lösa situationen
vid Stalingrad. Egentligen hade von Manstein
dock inte 6. tyska armén under sitt befäl, eftersom
Paulus fick sina order direkt från Hitler via ar­
méns överkommando (OKH).
Läget var kaotiskt när von Manstein anlände
för att överta befälet. Hans stab grupperade i
Novotjerkassk och vaktstyrkan för hans högkvar­
ter var kosacker. Den viktiga uppgiften som von
Manstein stod inför var att bryta in till de inringa­
de, men hans resurser var begränsade. Befälhava­
ren för 4. pansararmén, Hermann Hoth, hade valt
Kotelnikovo som utgångspunkt för anfallet.
Hans tekniska behärskande av alla
situationer – och då menar jag faktiskt alla – söker sin like.
rodion malinovskij, befälhavare
i röda armén.
hela 78 tågsätt
von Manstein hoppades att hans framryckning mot det inringade Stalingrad skulle mötas av en utbrytning av tyska 6.
armén, men av detta blev intet. Paulus soldater saknade offensiv kraft och led brist på såväl stridsvagnar som drivmedel.
Hitler var dessutom orubblig: 6. armén skulle hålla sina ställningar. Bilden visar en utslagen Panzer IV.
pennan & svärdet 7 · 2010
Hoppet hade varit att anfalla med två pansarkårer
mot fickan, en från väster vid floden Tjir och en
söderifrån vid Kotelnikovo. von Manstein fick
emellertid få förstärkningar och endast den södra
anfallsgrupperingen blev verklighet. Startdatumet
fick skjutas upp två gånger, eftersom det tog tid
för förbanden att anlända. Det var en pansarkår
som fanns tillänglig och kårchef för LVII pansar­
kåren var pansargeneralen Fried­rich Kirchner, en
erfaren pansarofficer. Kåren hade inledningsvis
endast två pansardivisioner: 6. och 23., varav en­
dast 6. pansardivisionen var komplett utrustad.
Hela 78 tågsätt krävdes för att flytta divisionen på
3
järnväg till östfronten. Divisionen hade
börjat lämnat Rennes i Frankrike redan
den 12 november, faktiskt en vecka innan
det sovjetiska anfallet vid Stalingrad slogs
ut. Divisionen var tänkt som ny reserv
på södra frontsektorn, men nu blev
uppgiften en annan. Fortfarande
den 2 december hade inte hela divi­
sionen anlänt. Även 23. pansardivi­
sionen som kom från Kaukasus i
söder hade inte anlänt i sin helhet.
Töväder i söder gjorde nämligen att
hjulgående motorfordon behövde
järnväg för att det inte skulle gå för långsamt och
det var fullt på spåren.
vem bestämde?
von Mansteins inbrytning till Stalingrad började
den 12 december 1942. En av tyskarnas taktiska
fördelar förvandlades här till en nackdel. Tys­
karna hade som vana att organisera stridsgrupper
inom sina pansardivisioner. Så skedde nu också.
Befälhavaren för 6. pansardivisionens pansar­
regemente Walther von Hünersdorff kom att få en
oerhörd betydelse som chef över en stridsgrupp
som omfattade 70–80 procent av alla stridsvagnar
i kåren. Tyskarnas uppdragstaktik gav chefen för
stridsgruppen möjlighet att agera efter eget hu­
vud. Det gjorde Walther von Hünersdorff.
Hermann Hoth, befälhavaren för 4. pansarar­
mén, ansåg efteråt att Erhard Raus, chefen för 6.
pansardivisionen, hade låtit Hünersdorff få be­
stämma för mycket och att han borde ha tilläm­
pat hårdare styrning. Det blev närmast som om
regementschef von Hünersdorff helt dirigerade
händelseutvecklingen.
malinovskij med sitt garde
Det var cirka 170 kilometer in till den inringade
6. tyska armén och första dagen förlöpte väl: LVII
pansarkåren avancerade trettio kilometer på dju­
pet. Röda armén valde att skicka den nya 2. gar­
desarmén under befäl av generallöjtnant Rodion
Malinovskij för att möta det tyska angreppet.
Malinovskij hade sju skyttedivisioner och en me­
kaniserad kår. Hans förband började dyka upp
ungefär samtidigt som von Manstein fick tillgång
till 17. pansardivisionen. Den 19 december stod
tätförbanden i LVII pansarkåren 48 kilometer
från Stalingrad, men Paulus och 6. tyska armén
försökte inte bryta sig ut. Det gick inte att fortsät­
ta att avancera, eftersom Röda armén hade gått
över till motoffensiv mot 8. italienska armén och
det drabbade armégrupp Dons vänstra flank.
Samtidigt blev det sovjetiska trycket på LVII pan­
sarkåren allt större. Operation Wintergewitter
(vinterstorm) avbröts den 25 december. 6. armén
gick under i slaget vid Stalingrad.
Jag har återerövrat Charkov, inte
herr von Manstein.
adolf hitler
överbefälhavare von manstein
Inbrytningen till Stalingrad var von Mansteins
första riktigt stora motgång, men han revansche­
rade sig snabbt med tredje slaget om Charkov i
mars 1943. Den högsta ledningen inom Tyskland
började åter drömma om nya segrar i öster. Det
var emellertid bara en temporär svängning. Fält­
marskalk Erich von Manstein kvarstod som armé­
gruppsbefälhavare till mars 1944, då Hitler tills
slut lät honom gå. Hitler och von Manstein hade
haft många dispyter. Det hade funnits de som fö­
respråkade att von Manstein skulle bli överbefäl­
havare för striderna på östfronten. En av dem var
fältmarskalk Wilhelm Keitel, chef för krigsmak­
tens överkommando. Det skulle dock ha inneburit
att Hitler hade släppt på sin kontroll, vilket Hitler
inte var det minsta intresserad av.
q
Vill du läsa fler militärhistoriska artiklar i SMB:s medlemstidning Pennan & Svärdet?
Nu har du chansen att få valfri boken Stalingrad + en arméficklampa + Pennan & Svärdet fjorton gånger
per år för endast 59 kr portofritt. Ett bra erbjudande helt enkelt! Du har sedan möjlighet att få ytterligare två böcker i
ett ännu bättre erbjudande. Gå in på www.krigsmyter.nu/valkomstpaket_sep11.php för att läsa mer.
4
www.smb.nu
