Rolf-Dieter Müller
Hitlers okända soldater
Utländska förband på östfronten 1941–45
Översättning
Per Lennart Månsson
historiska media
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
[email protected]
www.historiskamedia.se
© Christoph Links Verlag GmbH, Berlin
Originalets titel: An der Seite der Wehrmacht:
Hitlers ausländische Helfer beim ”Kreuzzug
gegen den Bolschewismus” 1941–1945 (2007)
© Denna utgåva Historiska Media 2015
Översättning: Per Lennart Månsson
Faktagranskning: Anders Frankson
Kartor i den svenska utgåvan: Johan Tufvesson, Fugazi form
Omslag: Per Idborg
Omslagsbilder: Framsidan: Kroater vid 369. infanteriregementet vid
Stalino (Donetsk) på hösten 1941. Foto: Peter Gosztonys arkiv
Baksidan: Danska frivilliga efter ett motanfall, våren 1944.
Sättning: Frederic Täckström, Stilbildarna i Mölle
Tryck: ScandBook AB, Falun 2015
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-7545-243-2
Innehåll
Förord7
Inledning – ”Operation Barbarossa” och dess följder
11
del i. förbundna länder
27
Finland29
Ungern45
Rumänien65
Italien98
Slovakien122
Kroatien129
del ii. frivilliga från neutrala
och ockuperade områden
139
Spanien141
Frankrike150
Belgien161
Nederländerna168
Danmark177
Norge184
del iii. de östeuropeiska folken
i kampen mot stalinismen
189
Estland192
Lettland205
Litauen212
Polen219
Vitryssland226
Ukraina235
Ryssland250
Kaukasus279
Avslutning297
Noter303
Bibliografi315
Förkortningar324
Kartförteckning326
Bildkällor327
Personregister329
Om författaren
335
DEL I
Förbundna länder
Den ännu unga stormakten mitt på kontinenten hade ingen större
erfarenhet av att organisera och styra ett allianssystem i krig. Mästerskapet hos en Otto von Bismarck överfördes inte till hans efterföljare
i rikets ledning. I första världskriget visade sig svårigheten att väga
samman bundsförvanternas intressen, inte bara i strategisk-politiskt
hänseende, eftersom kompromissförmåga och återhållsamhet med
egna ambitioner ofta efterfrågades. Den militäroperativa samordningen
mellan förbundna arméer med olika kompetenser och utrustning
försvårade också ofta den gemensamma krigföringen. I synnerhet
Österrike–Ungern beklagade den tyska officerskårens påstådda arrogans och förment överlägsna generalstab. Högfärd och nationalism
grasserade på båda sidor.
Preussenbeundraren Adolf Hitler blev arvtagare till denna otålighet, för att inte säga oförmåga att acceptera svagare och mindre
prestationsdugliga förbundna, liksom benägenheten att helt enkelt
lasta bundsförvanten för sina egna problem och tillkortakommanden. Führern visade inte bara internt utan också i umgänget med
utländska makter och statsledare en djupt liggande motvilja mot att
vid konferensbordet eller i större kretsar diskutera aktuella problem
och strategier. När sådana samtal och förhandlingar på högsta nivå
inte kunde undvikas föredrog han en direkt personlig dialog eller
monolog där han kunde låta förmågan att behärska sin personliga
omgivning komma till sin rätt. Han hade bland sina förbundna mest
med monarkier att göra, företrädare för en gammal ordning och ofta
en äldre ledningselit. Finnen Mannerheim hade till exempel varit
tsaristisk kavallerigeneral och ungraren Horthy hade varit amiral
27
hitlers okända soldater
i den österrikisk-ungerska krigsflottan under första världskriget.
Den före detta korpralen Hitler kan säkerligen inte ha haft lätt för
dessa möten.
Jämfört med kejsarriket vid första världskrigets början var Hitlers
utrikespolitiska situation 1939–40 långt gynnsammare. Han kunde
återuppliva traditionella förbindelser och gamla vapenbrödraskap
som i Ungerns fall. För att kompensera för Turkiets bortfall, som
strategiskt innebar enorma nackdelar, kunde han dra till sig tidigare
fiendemakter, till exempel Rumänien och Italien, och i synnerhet
Japan, som Hitler hoppades skulle binda USA i Fjärran Östern. Därtill
kom som ny allierad, Finland, med vilken han avsevärt kunde utvidga
fronten i den hemliga planen att överfalla sin starkaste bundsförvant,
Sovjetunionen. Eftersom han ville avgöra kriget i öster separat genom
ett blixtkrig var han först inte särskilt intresserad av den besvärliga
samordningen mellan allierade arméer. Egentligen ville han helt avstå
från sina militärt starkaste och äldsta bundsförvanter, Japan och Italien, med vilka han sedan 1936 var förenad i Antikominternpakten
och sedan 1940 i tremaktspakten, och enbart uppmuntra dem till
avledningsmanövrer i Stilla havet respektive Medelhavet. Dessa vägval
skulle visa sig fatala vid fälttåget mot öster och Hitler förstod inte att
korrigera dem efter det misslyckade blixtkriget. I stället gav han sig
till att schablonmässigt förolämpa sina förbundna och söka orsaken
till sina egna nederlag hos dem, trots att de samtidigt gjorde honom
trogen tjänst vid östfronten och därvid utsattes för helt orimliga krav.
Antibolsjevismen som ideologiskt kitt i hans allianssystem visade
sig vara svag och bräcklig, i synnerhet som Hitler inte lät sig själv ledas
uteslutande av den, utan behandlade sina förbundna godtyckligt och
delvis hänsynslöst, med karaktäristiska skillnader.
28
Finland
Landet i höga nord med bara 3,7 miljoner invånare (bara något fler än
Berlin) var redan på grund av sin långa gräns mot Sovjetunionen en
strategiskt viktig partner till Tredje riket. I princip hade dock Hitler
även kunnat besluta sig för att ignorera den skandinaviska flanken
i ”Operation Barbarossa”. Förlängningen av den tyska fronten från
Memel (Klaipėda) till Murmansk medförde egentligen inga avgörande
fördelar för blixtkriget. Även om Finland hade varit neutralt hade
Stalin inte i tid eller ens fullständigt kunnat frigöra förbanden i sin
nordfront (tre arméer). För att binda sovjetiska styrkor var alltså den
tysk–finska insatsen i detta område utan betydelse. Ur tyskt perspektiv
kunde bara erövringen av Leningrad och Murmansk vara värd priset.
Som senare skulle visa sig ville tyskarna det ena, men kunde inte, och
det andra skulle finnarna ha gjort, men ville inte.
Det enligt gängse mening ”naturliga” förbundet uppvisar vid
närmare betraktande en rad ytterligare märkvärdigheter. Mellan
Finland och Tyska riket fanns överhuvudtaget ingen formell krigsallians. Helsingfors förde enligt sin självbild ett eget krig – ett fortsättningskrig eller parallellkrig – mot Sovjetunionen. Som enda stat i
Hitlerkoalitionen övertog landet under eget ansvar ett 600 kilometer
brett avsnitt i Karelen, på den långa fronten mellan Nordkap och
Svarta havet. Av de tyska bundsförvanterna sattes endast den finska
armén in fullständigt i kampen mot Röda armén. Och slutligen förfogade Finland över det enda helt funktionsdugliga demokratiska
systemet inom den tyska maktsfären och genomgick ingen fascistisk
deformering. Med undantag av det krigsviktiga nickelmalmsområdet
vid Petsamo var landet i det närmaste ekonomiskt ointressant för
tyskarna och blev under kriget till ett besvärande subventionsområde. Också ideologiskt erbjöd den finska republiken bara ett fåtal
29
hitlers okända soldater
beröringspunkter. Enligt nazisternas obskyra rasteorier var finnarna
rentav ”problematiska”.
Likafullt var Finland under andra världskriget den partner som
Hitler uppskattade mest, vars soldatinsatser Führern skattade långt
högre än alla andras, trots att de militära resultaten ur tyskt perspektiv
var de sämsta på hela östfronten. Finnarna hade knappt lyckats tränga
fram mer än 250 kilometer i Karelen förrän kriget under tre år ebbade
ut i träsk och tundra. Det berodde inte enbart på landets besvärliga
topografi med dess tusentals sjöar och korta somrar.
Än i dag har detta inte förringat bilden av en skenbart heroisk idyll.
Den finska krigsskådeplatsen skulle vid sidan av den nordafrikanska
vara den enda region där ett ”normalkrig” fördes under andra
världskriget och inte det nationalsocialistiska rov- och förintelsekriget.
Myten om ett osedvanligt vapenbrödraskap mellan tyskar och finnar,
som fördunklades först efter Helsingfors helomvändning på hösten
1944, hade uppstått under första världskriget. Redan 1915 hade man
i Hamburg börjat med att sätta upp en finsk legion som skulle bidra
till att försvaga tsarriket och underblåsa den nationella revolutionen i
Finland.1 Den finska jägarbataljonen stred 1916–17 på östfronten vid
Riga. När hemlandet den 6 december 1917 förklarade sig oavhängigt
fick soldaterna svära trohetsed till den vita regeringen i Helsingfors.
När de landsteg den 25 februari 1918 välkomnades de av den finske
överbefälhavaren, generalen och friherren Gustaf Mannerheim och
bildade grundplåten i den nya finska armé som kunde hävda sig i
inbördeskriget mot de röda. Fram till 1950-talets slut präglades den
finska militäreliten av de tidigare medlemmarna i jägarbataljonen.
Kort sagt: myten om Finlands oavhängighet gick tillbaka på detta
gamla vapenbrödraskap.
Under mellankrigstiden spelade landet sin roll i kretsen av nordiska demokratier och såg sig först på hösten 1939 plötsligt hotat av
sin sovjetiske granne. Så sent som i slutet av juni hade den tyske
generalstabschefen Franz Halder besökt den finska armén. Han blev
imponerad av den antiryska stämningen och beredvilligheten att gå
samman med tyskarna. Det tidigare besöket av general Walter Kirke,
30
finland
befälhavare för den brittiska territorialarmén, hade inte förändrat
något i det avseendet.2 Finnarna trodde att deras försvarsansträngningar skyddade dem mot Röda armén, trots att artilleriet enligt en
bedömning av den tyske militärattachén till övervägande delen var
utrustat med ryskt krigsbyte från första världskriget och utvecklingen
av en egen rustningsindustri inte hade gjort tillräckliga framsteg. De
tyska leveranser som Finland efterfrågade, särskilt av moderna flygplan och stridsvagnar, hade på grund av de tyska prisanspråken ännu
inte kommit till stånd.
Att Paris och London visade intresse för en militärpakt med Moskva
för att bromsa den fortsatta tyska expansionen gynnade snarare den
finska återhållsamheten gentemot västmakterna. I Helsingfors kunde
man inte veta att Hitler bara några veckor senare skulle vara beredd
att i det hemliga tilläggsavtalet i pakten med Stalin låta inte bara de
baltiska republikerna utan även Finland ingå i det sovjetiska ”inflytandeområdet”.
När den sovjetiske diktatorn ville inkassera sitt byte och den 30
november 1939 lät överfalla den lille grannen med 30 divisioner och
750 000 man, tog Hitler ingen notis om finnarna. Till och med hans
fanatiske kollega Mussolini ville ge den tappra lilla armén stöd i kampen
mot bolsjevismen, men Hitler var kallsinnig. Alltså ankom det på de
västliga demokratierna att hjälpa finnarna. En direkt militär konfrontation med Sovjetunionen hade så när utbrutit om inte Helsingfors,
efter överraskande framgångar mot den klumpiga Röda armén som
led stora förluster, hade fallit undan den 13 mars 1940 och böjt sig för
Moskvas tryck. Enligt ett fredsfördrag som finnarna i sitt inre aldrig
accepterade måste stora delar av Karelen avträdas till Sovjetunionen.
Likaså överlämnades strategiskt viktiga stödjepunkter i Östersjön.
Röda armén betalade med 132 000 döda och 330 000 sårade ett högt
pris för denna seger. De 5 800 krigsfångar som kunde återvända hem
leddes först under jubel genom Leningrad för att sedan i hemlighet
avrättas. Svikare fann ingen nåd inför ”Lillefar” Stalin.
När Wehrmacht fyra veckor senare gick till offensiv i Skandinavien med ockupationen av Danmark och Norge satsade den finska
31
hitlers okända soldater
flerpartiregeringen under statsminister Risto Ryti på en snar brytning i den tysk–sovjetiska alliansen. Den tyska segern mot Frankrike
tycktes bevisa att en revidering av den finska östgränsen bara kunde
förväntas i nära anslutning till Tyska riket. Däremot avvek Hitler först
så småningom från sin ”kyligt distanserade, i grunden Finlandsfientliga politik”.3 Hans beslut att anfalla Sovjetunionen påföljande vår fick
honom att i augusti 1940 godkänna att de tyska vapenleveranserna
återupptogs. För honom handlade det då först bara om att stärka Finland mot ett möjligt ytterligare tryck från Stalin. De tyska intressena
inriktades huvudsakligen på skyddet av de krigsviktiga nickelgruvorna
i det nordfinska Petsamo som Helsingfors skickligt hade fört på tal.
Omkring 2 000 tyska soldater fick stationeras i landet för att säkra en
underhållsväg över finskt territorium till Nordnorge.
Vid sitt besök i Berlin i november 1940 insisterade den sovjetiske
utrikesministern Molotov på att Finland skulle vara att ”slutgiltigt
betrakta som en okränkbar del av den sovjetiska intressesfären” – vilket innebar ett anspråk på att annektera landet efter samma mönster
som de baltiska staterna.4 Kravet på ett tyskt tillbakadragande lämnade
Hitler obesvarat. Ändå agerade båda gemensamt, eftersom det gällde
att omintetgöra planer på en svensk–finsk försvarspakt. Det tyska herraväldet i Östersjöområdet tvingade svenskarna till en anpassningskurs,
trycket från öster satte i ännu högre grad press på finnarna.
De finska soldaterna åtnjöt högsta sympati inom det tyska generalitetet. Därför hade man redan vid de första operationsplanerna
räknat med ett deltagande från finsk sida. Det tyska arméhögkvarteret
Norwegen i norr förberedde sig för ”Operation Ren”, angreppet mot
Murmansk, som i så fall skulle genomföras med finskt stöd. Att skaffa
fram och försörja om så bara ett fåtal tyska divisioner vid Nordkap
förutsatte dock en transport över svenskt territorium.
Från slutet av 1940 intensifierades de bilaterala förfrågningarna
och diskussionerna på militär nivå. Eftersom Hitler ändrade de tidigare planerna och prioriterade erövringen av Leningrad högre än
erövringen av Moskva, fick det finska territoriet ökad betydelse. Nu
siktade man in sig på ett andra anfallsmål i mellersta Finland för att
32
finland
Friherre Gustaf Mannerheim, över­
befälhavare för de finska stridskrafterna
1939–44.
med en kniptångsmanöver skära av
Murmanskbanan, som förband Murmansk och Leningrad med varandra
och hade byggts av tyska krigsfångar
under första världskriget. Utan att
ha talat med Helsingfors förutsåg
Hitler dessutom redan operationer
med den finska armén på båda sidor
av Ladoga för att i samråd med tyska
armégrupp Nord binda så starka sovjetiska styrkor som möjligt och
underlätta anfallet mot Leningrad. Ett besök i Berlin av den finske
generalstabschefen, generallöjtnant Erik Heinrichs, i slutet av januari
1941 utnyttjades som icke bindande avtal, vilka deklarerades som en
försiktighetsåtgärd mot Sovjetunionen. Hitler trodde redan på ett
”gott vapenbrödraskap”.5
Några större tyska styrkor kunde emellertid inte ställas till förfogande för denna krigsskådeplats, eftersom Hitler efter en brittisk
flottframstöt mot Lofoten i början av mars 1941 tillmätte försvaret av
Norge större betydelse. Dessutom var de tysk–finska krafterna redan
från början splittrade. Vid sin beryktade Führerkonferens den 30
mars 1941, där han också avslöjade sina ideologiska föreställningar
om kriget, var Hitler ytterst kritisk mot sina möjliga bundsförvanter,
men han värderade finnarna som tappra även om han snarast såg deras
armé som svag i fråga om ledning och utrustning. Åt deras överbefälhavare Mannerheim, då ännu fältmarskalk, ville han ändå överlåta
det samlade befälet över anfallsoperationerna. Eftersom Mannerheim
senare avböjde av politiska skäl kom någon enhetlig befälsstruktur
aldrig till stånd.
Samtidigt som den tyska uppmarschen i april–maj 1941 knappast
33
