Predikan i S:t Hans kyrka Johannes döparens dag den 21 juni 2015
Jesaja 49:1-2 * Apostlagärningarna 19:4 * Lukas 1:5-17
döparen predikade omvändelse och
J ohannes
fick många att vända om till Herren, deras Gud,
och tro på den som kom efter Johannes, alltså
Jesus. Det var bra. Det behövdes omvändelse. Det
behövs också idag.
Fyra saker om den saken.
Johannes döparen predikade omvändelse
med avsikten att folk skulle tro på Jesus. Han predikade alltså inte omvändelse för att förbättra det
moraliska livet, inte heller för att svara mot människors religiösa behov och få dem att må bättre, inte
heller för att det skulle bli fler kyrkotillhöriga eller fler
som firade gudstjänst, utan avsikten med hans omvändelsepredikan var att folk skulle tro på Jesus.
Johannes döparen predikade omvändelse
därför att Gud sagt åt honom att göra det. Gud tog
honom i sin tjänst redan i moderlivet. Tre månader
före sin födelse vittnade han om Jesus – med en
spark i moderlivet, åtföljt av att hans mamma Elisabeth fylldes av Helig Ande och bekände det ännu
ofödda barnet hos jungfru Maria som sin herre (”hur
kan det hända mig att min herres mor kommer till
mig”, sade hon). Det är tydligt att Johannes predikan kom sig av att Gud fick honom till det, inte av
något annat, hans egen beräkning eller eget val
eller så.
Så förblev det. Som vuxen predikade Johannes
omvändelse inte för att han var upprörd över det
moraliska eller andliga förfallet, inte för sin egen
vinnings skull, inte för att han var vältalig, utan bara
för att Gud sagt åt honom. Johannes var bara trogen sin kallelse.
Johannes döparens omvändelsepredikan
gjorde människor glada, kanske inte ytligt men väl
på djupet. Hans predikan träffade dem i hjärtat, som
vore hans tunga ett skarpt svärd, för att citera den
gammaltestamentliga texten. Människor drabbades
av längtan att lägga om sina liv och göra bot och
bättring. De förstod att här fanns något att leva och
dö på. Vad det var såg de inte först; Johannes beredde, stod det, vägen för den som skulle komma
efter honom, han vände deras hjärtan så att folket
skulle vara berett när Han som skulle komma kom.
När Han, alltså Jesus, väl kom, pekade Johannes på Honom och sade: ”Se, Guds Lamm, som tar
bort världens synd”. Det var kulmen på Johannes’
predikan, målgången på hans profetiska uppgift och
omvändelsepredikan.
När Johannes kallade Jesus ”Gud Lamm” syftade han dels på de lamm som offrades i Jerusalems tempel för att sona folkets synder och skapa
frid med Gud, dels på de lamm vars blod ströks på
dörrposterna varje påsk till minnet av uttåget ur
Egypten och natten när de hus vars dörrposter var
strukna med lammets blod undgick dödsängeln.
Guds Lamm Jesus ger alltså syndernas förlåtelse,
frid med Gud och räddning undan döden. När den
sanningen träffar en människa i hjärtat och hon gör
omvändelse till Guds Lamm Jesus, då blir den
människan glad, inte i första hand ytligt utan på
djupet.
Johannes döparens predikan syftade alltså inte
till att ge människor dåligt samvete, inte heller till att
göra människor präktiga, utan till att göra oss glada.
De som föredrar att leva kvar i synden, av vad
skäl det nu kan vara, främst bekvämlighet eller girighet, retar sig ibland på omvändelsepredikan. Den
tidens makthavare och vällustmänniskor satte Johannes i fängelse och lät hugga huvudet av honom.
Ytlig glädje eller karriär och kändisskap blev
alltså inte Johannes’ egen lott. Vad han tänkte i
fängelset om glädjen som ängeln Gabriel talade
med pappa Sakarias om vet vi inte, men ängelns
ord att Johannes var stor inför Herren och gick
Guds ärenden med ande och kraft har den kristna
kyrkan genom tiderna bara bekräftat. Precis som
den kristna kyrkan vet att glädjen hos Guds Lamm
Jesus inte är den ytliga glädjen, inte den som yttrar
sig i karriär, god ekonomi, heder och gott rykte eller
världslig framgång, utan består i syndernas förlåtelse, himmelsk salighet och evigt liv.
Har då jag gjort omvändelse? Man kan kolla:
Om jag är omvänd till Jesus, är det Honom jag
litar på och Honom jag vill följa. Jag lever i världen,
men inte av den. När jag syndar och beter mig som
ett huggormsyngel trivs jag inte med det och vill inte
ha det så. Jag vill bekänna min synd, jag vill vända
ondskan ryggen, jag kan inte rättfärdiga det onda
jag eller världen gör; jag vill det inte. Jesus är min
vän den bäste, min frälsare och herre, ty Han har
krossat Satan, tagit bort synden och räddar den
som håller sig till Honom undan mörkrets makt,
domen och döden. Honom vänder jag mig till, i
Hans famn vill jag vara.
Är jag inte omvänd, är det inte säkert jag syndar
så mycket, men det onda jag ändå gör, säger och
tänker slår jag bort och tycker inte är något att bry
sig om; jag är inte värre än andra. Att bli kallad
syndare tycker jag inte om, och att Jesus är min
Frälsare slår jag undan. Jag sover i min synd, skulle
Jesus säga. Jag undviker syndabekännelsen och
ser ingen anledning att sträva efter förlåtelsen, jag
vill inte bli särskilt berörd, än mindre glad, över talet
om omvändelse till Jesus.
Målet för Johannes döparens predikan beskrev aposteln Johannes så:
Och mitt för tronen och de fyra varelserna och
mitt för de äldste stod ett lamm, och det såg ut att
ha blivit slaktat. Och jag såg
en stor skara som ingen
kunde räkna, av alla folk
och stammar och länder och
språk. De stod inför tronen
och Lammet klädda i vita
kläder med palmkvistar i
sina händer. Och de ropade
med hög röst: "Frälsningen
finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos
Lammet." (Upp 5:6, 7:9-10)
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
