andra världskriget

andra världskriget
Antony Beevor
Andra världskriget
Översatt av Kjell Waltman
historiska media
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
[email protected]
www.historiskamedia.se
Originalets titel: The Second World War
© Antony Beevor 2012
© Den svenska utgåvan: Historiska Media 2012
Översättning: Kjell Waltman
Faktagranskning av den svenska utgåvan:
Richard Areschoug och Lennart Westberg
Omslag: Jacob Wiberg/Steve Marking
Omslagsbild: www.humanrecord.com
Sättning: Frederic Täckström, www.sbmolle.com
Tryck: ScandBook, Falun 2012
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-86297-99-2
Innehåll
Inledning11
1.Krigsutbrottet
22
2. ”Massförstörelsen av Polen”
34
3. Från låtsaskrig till blixtkrig
54
4. Draken och den uppstigande solen
67
5. Norge och Danmark
87
6. Anstormning i väst
97
7. Frankrikes fall
120
8. Operation Seelöwe och slaget om Storbritannien
146
9. Ringar på vattnet
166
10. Hitlers krig på Balkan
182
11. Afrika och Atlanten
204
12. Barbarossa
217
13. Raskrig
240
14. ”Den stora alliansen”
254
15. Slaget om Moskva
266
16. Pearl Harbor
284
17. Kina och Filippinerna
308
18. Världskrig
318
19. Wannsee och SS-arkipelagen
334
20. Japansk ockupation och slaget vid Midway
343
21. Nederlag i öknen
357
22. Operation Blau
373
23. Motstånd i Stilla havet
391
24. Stalingrad
404
25. el-Alamein och Torch
424
26. Sydryssland och Tunisien
438
27. Casablanca, Charkov och Tunis
453
28. Europa bakom taggtråd
471
29. Slaget om Atlanten och den strategiska bomboffensiven
494
30. Stillahavsområdet, Kina och Burma 519
31. Slaget vid Kursk
530
32. Från Sicilien till Apenninska halvön
550
33. Ukraina och Teherankonferensen
572
34. Shoah genom gas
583
35. Italien – den allt annat än mjuka buken
596
36. Den sovjetiska våroffensiven
615
37. Stilla havet, Kina och Burma
622
38. En förväntansfull vår
639
39. Operation Bagration och Normandie
660
40. Berlin, Warszawa och Paris
678
41. Ichigōoffensiven och Leyte
695
42. Fåfänga förhoppningar
713
43. Ardennerna och Athen
737
44. Från Wisła till Oder
759
45. Filippinerna, Iwo Jima, Okinawa och bombningarna av Tokyo 778
46. Jalta, Dresden, Königsberg
797
47. Amerikanerna vid Elbe
813
48. Berlinoperationen
828
49. De dödas städer
851
50. Atombomberna och betvingandet av Japan
865
Författarens tack
881
Förteckning över bilder och kartor
883
Källor887
Noter891
Register939
Tillägnad Michael Howard
Koreanen Yang Kyoungjong tas tillfånga av amerikanska soldater i Normandie i
The–Korean
Yang
who
had been forcibly
conscripted
juni 1944
han hade
då i Kyoungjong
tur och ordning
tvångsvärvats
av den kejserliga
japanska
armén, Röda
armén
ochImperial
Wehrmacht.
in turn
by the
Japanese Army, the Red Army and the
Wehrmacht, is taken prisoner by the Americans in Normandy in
June 1944.
Inledning
I juni 1944 överlämnade sig en ung soldat till amerikanska fallskärmssoldater
under de allierades invasion av Normandie. Till en början trodde hans tillfångatagare att han var japan, men han var i själva verket korean. Han hette
Yang Kyoungjong.
År 1938 hade japanerna tvångsinkallat den artonårige Yang till Guangdongarmén i Manchuriet. Ett år senare tillfångatogs han av Röda armén efter
slagen vid Chalchin-Gol och skickades till ett arbetsläger. I nödläget 1942
tvångsrekryterade de sovjetiska militära myndigheterna honom och tusentals
andra fångar till sina styrkor. Sedan – i början av 1943 – togs han till fånga av
tyska armén efter slaget vid Charkov i Ukraina. År 1944 skickades han – nu i
tysk uniform – till Frankrike för att tjänstgöra i en ”östbataljon” som var tänkt
att stärka Atlantvallen vid halvön Cotentins nedre del, inåt landet från ”Utah
Beach”. Efter en tid i ett krigsfångeläger i Storbritannien begav han sig till
Förenta staterna, där han aldrig nämnde något om sitt förflutna. Han bosatte
sig där och slutade sina dagar i Illinois 1992.
I ett krig som tog livet av över sextio miljoner människor och sträckte sig
runt hela jordklotet hade denne motvillige veteran från den japanska, sovjetiska
och tyska armén varit förhållandevis lyckligt lottad. Ändå förblir Yang kanske
den mest slående illustrationen av hur hjälplösa de flesta vanliga dödliga var
när de ställdes inför vad som framstod som överväldigande historiska krafter.
Europa halkade inte in i krig den 1 september 1939. Somliga historiker talar
om ett ”trettioårigt krig” från 1914 till 1945, med första världskriget som ”den
ursprungliga katastrofen”.1 Andra menar att det ”långa kriget”, som började
med bolsjevikernas statskupp 1917, fortsatte som ett ”europeiskt inbördeskrig”
fram till 1945 eller rent av varade fram till kommunismens fall 1989.2
Historien är emellertid aldrig prydlig. Sir Michael Howard har övertygande
argumenterat för att Hitlers anstormning västerut mot Frankrike och Storbritannien 1940 i många avseenden var en fortsättning på första världskriget.3 Gerhard
Weinberg vidhåller dessutom att det krig som började med invasionen av Polen
1939 var inledningen till Hitlers satsning för att skapa livsrum (Lebensraum)
i öster, vilket var hans huvudsakliga mål.4 Detta är visserligen sant, men ändå
11
inledning
kan revolutionerna och inbördeskrigen mellan 1917 och 1939 inte undgå att
komplicera mönstret. Vänstern har till exempel alltid haft en lidelsefull tro
på att spanska inbördeskriget markerade andra världskrigets början, medan
högern hävdar att det representerade första ronden i ett tredje världskrig mellan kommunismen och ”den västerländska civilisationen”. Samtidigt har de
västerländska historikerna vanligen förbisett andra kinesisk-japanska kriget,
som varade från 1937 till 1945, och hur detta smälte in i världskriget. Vissa
asiatiska historiker menar däremot att andra världskriget började 1931, i och
med den japanska invasionen av Manchuriet.
Tvisterna om ämnet kan gå runt, runt, men andra världskriget var helt
klart sammansatt av flera olika konflikter. De flesta stod mellan en nation och
en annan, men många av dem genomsyrades och rent av dominerades av det
internationella inbördeskriget mellan vänstern och högern. Det är därför viktigt att se tillbaka på vissa av de omständigheter som ledde fram till denna den
grymmaste och mest destruktiva konflikt som världen någonsin har upplevt.
Efter det fruktansvärda första världskriget var Frankrike och Storbritannien –
de båda huvudsakliga europeiska segrarna – utmattade och fast beslutna att
inte upprepa erfarenheten till något pris. Amerikanerna ville efter sitt viktiga
bidrag till kejsardömet Tysklands nederlag två sina händer från vad de såg
som den fördärvade och onda gamla världen. Centraleuropa, som brutits sönder genom de nya gränser som drogs upp i Versailles, stod inför nederlagets
förödmjukelse och fattigdom. Med sin stolthet krossad fick officerarna i den
österrikisk-ungerska armén uppleva en omvänd Askungesaga, där deras granna
uniformer ersattes av de arbetslösas trådslitna kläder. Den bitterhet som de
flesta tyska soldater kände inför nederlaget förstärktes av det faktum att de
tyska arméerna ända fram till i juli 1918 hade varit obesegrade, vilket gjorde det
plötsliga sammanbrottet där hemma ännu mer oförklarligt och olycksbådande.
Enligt deras uppfattning hade myterierna och revolterna i Tyskland under
hösten 1918, vilka hade lett till kejsarens abdikation, helt och hållet orsakats av
judiska bolsjeviker. Agitatorer på vänsterflygeln hade faktiskt spelat en roll, och
de mest framstående tyska revoltledarna under 1918–1919 hade varit judar,
men huvudorsakerna till oroligheterna hade varit krigströtthet och hunger. Den
tyska högerns fördärvliga konspirationsteori – myten om en ”dolkstöt i ryggen”
– ingick i dess inneboende tvångsmässiga beteende att förväxla orsak och verkan.
Hyperinflationen 1922–1924 undergrävde både den tyska borgarklassens
övertygelser och dess rättrådighet. Bitterheten över den nationella och personliga skammen gav upphov till en oklar vrede.
12
inledning
De tyska nationalisterna drömde om den dag då Versaillesfredens diktat
skulle upphävas. De intalade sig att deras arméer inte hade besegrats i fält.
Under senare delen av 1920-talet förbättrades livet i Tyskland, främst tack vare
stora amerikanska lån. Men världsdepressionen, som började efter börskraschen
på Wall Street 1929, drabbade Tyskland ännu hårdare när Storbritannien och
andra länder i september 1931 övergav guldmyntfoten. Oron för en ny rond
av hyperinflation övertygade rikskansler Brünings regering om att man måste
bevara riksmarkens koppling till guldpriset, vilket gjorde den övervärderad.
De amerikanska lånen hade upphört, och protektionism skar av den tyska
exportmarknaden. Detta ledde till en massarbetslöshet som dramatiskt ökade
möjligheterna för demagoger som utlovade radikala lösningar.
Kapitalismens kris hade drivit på den liberala demokratins kris. I många
europeiska länder hade det proportionella valsystemet haft en fragmentiserande
inverkan på demokratin och gjort denna ineffektiv. De parlamentariska system
som hade uppstått till följd av de tre kontinentala kejsardömenas kollaps 1918
sveptes i de flesta fall bort, eftersom de inte förmådde klara av de inrikespolitiska
tvisterna. Och etniska minoriteter, som under de gamla kejsarregimerna hade
lämnats någorlunda i fred, hotades nu av doktrinerna om nationell renhet.
Minnena av ryska revolutionen och den våldsamma förödelsen till följd av
andra inbördeskrig – i Ungern, Finland, Baltikum och Tyskland – var färska
och ökade betydligt den politiska polariseringsprocessen. Den onda cirkeln av
fruktan och hat riskerade att förvandla den uppeldande retoriken till en självuppfyllande profetia, så som händelserna i Spanien snart gav prov på. Dualistiska
alternativ kan inte undgå att bryta upp en demokratisk centrism baserad på
kompromisser. I denna nya kollektivistiska tidsålder framstod våldslösningar
som ytterst heroiska för intellektuella på både höger- och vänsterkanten, liksom
för de förbittrade före detta soldaterna från första världskriget. Och mot bakgrund av den finansiella katastrofen framstod den auktoritära staten plötsligt
som den naturliga moderna ordningen i större delen av Europa och som ett
svar på det kaos som uppstått till följd av fraktionernas tvister.
I september 1930 tog nationalsocialistiska partiets andel av rösterna ett
språng från 2,5 procent till 18,3 procent. Den tyska konservativa högern, som
hade föga respekt för demokrati, krossade i praktiken Weimarrepubliken och
öppnade därigenom dörren för Hitler. De konservativa, som gravt underskattade Hitlers hänsynslöshet, trodde att de skulle kunna använda honom som
en populistisk marionett för att försvara sin föreställning om Tyskland. Men
till skillnad från dem visste han precis vad han ville. Den 30 januari 1933 blev
Hitler rikskansler och handlade raskt för att undanröja all potentiell opposition.
13
inledning
Att en avgörande stor del av den tyska befolkningen, som desperat ville få
till stånd ordning och respekt, så ivrigt följde den mest hänsynslöse förbrytare
som världen någonsin skådat skulle få tragiska följder. Hitler lyckades vädja till
dess sämsta instinkter: bitterhet, intolerans, arrogans och – farligast av allt –
känslan av överlägsenhet. All återstående tro på rättsstaten vittrade bort inför
Hitlers krav på att rättsväsendet måste tjäna den nya ordningen. De offentliga
institutionerna – domstolarna, universiteten, generalstaben och pressen – kröp
inför den nya regimen. Motståndarna fann sig vara hopplöst isolerade och
stämplade som förrädare enligt den nya definitionen av fosterlandet, inte bara
av själva regimen utan också av alla som stödde den. Gestapo var till skillnad
från Stalins säkerhetstjänst NKVD förvånansvärt overksamt. De flesta av dess
gripanden var bara ett resultat av att tyskar angav sina landsmän.5
Även officerskåren, som hade varit stolt över sin opolitiska tradition, lät sig
uppvaktas med löftet om större styrkor och omfattande upprustning, även om
den föraktade den vulgäre, illa klädde friaren. I mötet med makten gick oppor­
tunismen hand i hand med fegheten. Till och med den gamle rikskanslern Otto
von Bismarck, som på 1800-talet hade grundat Tyska riket, påpekade en gång att
moraliskt mod visserligen var en sällsynt dygd i Tyskland, men att den i samma
stund som tysken drog på sig uniformen övergav honom helt.6 Nazisterna ville
– föga överraskande – få nästan alla att klä sig i uniform, inte minst barnen.
Hitlers största begåvning låg i att upptäcka och utnyttja sina motståndares
svaghet. Den tyska vänstern, som var bittert kluven mellan tyska kommunistpartiet och de tyska socialdemokraterna, hade inte utgjort något reellt
hot. Han manövrerade lätt ut de konservativa, som med naiv arrogans trodde
sig kunna styra honom. Så snart Hitler hade befäst sin makt hemmavid med
svepande förordningar och massarresteringar övergick han till att bryta Versaillesfreden. Allmän värnplikt infördes 1935, britterna gick med på en utbyggnad
av den tyska flottan och Luftwaffe grundades helt öppet. Storbritannien och
Frankrike gjorde inga kraftfulla invändningar mot det påskyndade upprustningsprogrammet.
I mars 1936 återtog tyska trupper Rhenlandet, vilket var det första uppenbara brottet mot Versaillesfreden och Locarnofördraget. Detta slag i ansiktet på
fransmännen, som drygt tio år tidigare hade ockuperat regionen, tillförsäkrade
führern en vitt utbredd beundran i Tyskland, till och med bland dem som
inte hade röstat på honom. Befolkningens stöd och Frankrikes och Englands
flata reaktion gjorde att Hitler vågade gå vidare. Han hade ensam återupprättat Tysklands värdighet samtidigt som upprustningen hejdade den stigande
arbetslösheten långt mer än hans omhuldade program för offentliga arbeten.
14
inledning
Den förlorade friheten och nazisternas brutalitet verkade för de flesta tyskar
vara ett billigt pris att betala.
Hitlers kraftfulla förförelse av det tyska folket började stegvis beröva landet
alla mänskliga värden. Ingenstans var följderna tydligare än i judeförföljelserna,
som fortskred ryckvis. I motsats till den allmänna föreställningen styrdes dessa
förföljelser dock inte så mycket uppifrån, utan de drevs snarare fram inom
nazistpartiet. Hitlers apokalyptiska gormande mot judarna innebar inte nödvändigtvis att han redan hade bestämt sig för en ”slutgiltig lösning” i form av
fysisk utplåning. Han nöjde sig med att låta brunskjortorna i SA (Sturmabteil­
ung) överfalla judarna, förstöra deras butiker och stjäla deras ägodelar för att
tillfredsställa en osammanhängande blandning av girighet, avund och inbillat
agg. I det skedet gick nazisternas linje ut på att beröva judarna medborgerliga
rättigheter och allt de ägde, för att sedan genom förödmjukelse och trakasserier tvinga dem att lämna Tyskland. ”Judarna måste lämna Tyskland, ja, hela
Europa”, sade Hitler till sin propagandaminister Joseph Goebbels den 30 november 1937. ”Det kommer att ta tid, men det kommer att ske och måste ske.”7
I Mein Kampf – en kombination av självbiografi och politiskt manifest som
utkom i två band 1924 till 1926 – hade Hitler tydligt klargjort sitt program
för att göra Tyskland till Europas ledande makt. Först skulle han ena Tyskland
och Österrike, sedan skulle han låta Tyska riket återta kontrollen över de tyskar
som levde utanför dess gränser. ”Likadant blod hör hemma i ett gemensamt rike”,
tillkännagav han. Först när man hade åstadkommit detta skulle det tyska folket
besitta den ”moraliska rätten att förvärva främmande jord och mark. Plogen blir
då svärdet, och ur krigets tårar växer det dagliga brödet fram åt eftervärlden.”8
Redan på första sidan uppgav Hitler tydligt sin aggressiva politiska linje.
Men trots att vartenda tyskt par som gifte sig var tvunget att köpa ett exemplar
verkade få ha tagit hans krigiska förutsägelser på allvar. De föredrog att tro på
hans nyare och ofta upprepade försäkringar om att han inte önskade sig krig.
Och Hitlers vågade kupper mitt framför ögonen på de svaga britterna och
fransmännen bekräftade deras förhoppningar om att han kunde uppnå allt
han ville utan någon större konflikt. De insåg inte att den överhettade tyska
ekonomin och Hitlers fasta beslutsamhet att ta vara på landets rustningsförsprång gjorde en invasion av grannstaterna praktiskt taget oundviklig.
Hitler var inte bara intresserad av att återta de territorier som Tyskland
hade förlorat efter Versaillesfreden. Han föraktade en sådan halvmesyr. Han
sjöd av otålighet, övertygad om att han inte skulle leva tillräckligt länge för
att förverkliga sin dröm om tysk överhöghet. Han ville ha hela Centraleuropa
och hela Ryssland ända upp till Volga som tyskt livsrum, för att göra Tysk-
15
inledning
land självförsörjande och trygga dess ställning som stormakt. Hans dröm om
att underkuva östområdena hade uppmuntrats rejält av den kortvariga tyska
ockupationen 1918 av Baltikum, delar av Vitryssland, Ukraina och södra
Ryssland ända fram till Rostov vid Don. På detta följde Brest-Litovsk-freden
1918, Tysklands eget diktat till den spirande Sovjetregimen. Efter den hungersnöd som till stor del hade uppstått på grund av den brittiska blockaden
under första världskriget tilldrog sig särskilt ”kornboden” Ukraina Tysklands
intresse. Hitler var fast besluten att undvika den demoralisering som tyskarna
hade fått utstå 1918, vilken hade lett till revolution och sammanbrott. Den
här gången skulle andra tvingas svälta. Men ett av hans huvudsyften med sin
livsrumsplan var att lägga beslag på oljeproduktionen i öst. Även i fredstid var
Tyska riket tvunget att importera omkring 85 procent av sin olja, och i ett krig
skulle detta komma att bli Tysklands akilleshäl.
Att skaffa kolonier i öst verkade vara det bästa sättet att garantera självförsörjning, men ändå sträckte sig Hitlers äregirighet betydligt längre än många
andra nationalisters. I linje med sin socialdarwinistiska tro på att nationernas
liv var en kamp om rasmässigt herravälde ville han dramatiskt minska den slaviska befolkningen genom att avsiktligt låta den svälta ihjäl och sedan förslava
de överlevande som en klass av livegna.
Hans beslut att intervenera i spanska inbördeskriget sommaren 1936 var
inte så opportunistiskt som det ofta framställs som. Han var övertygad om att
ett bolsjevikiskt Spanien i kombination med en vänsterregering i Frankrike
skulle utgöra ett strategiskt hot mot Tyskland när han väl mötte Stalin och
Sovjetunionen i öster. På nytt lyckades han utnyttja demokratiernas avsky för
krig. Britterna fruktade att konflikten i Spanien kanske skulle leda till ett nytt
krig i Europa, medan folkfrontens nya regering i Frankrike var rädd för att
handla på egen hand. Det blev därigenom möjligt för Tyskland att flagrant
stödja generalissimus Francisco Francos nationalister och förvissa sig om att
dessa till slut skulle segra, samtidigt som Hermann Görings Luftwaffe kunde
experimentera med nya flygplan och ny taktik. Spanska inbördeskriget förde
dessutom Hitler och Benito Mussolini närmare varandra, i och med att den
italienska fascistregeringen skickade ”frivilligkårer” som skulle strida jämsides
med nationalisterna. Men trots all sin bombasm och sina ambitioner i Medelhavsområdet var Mussolini orolig för Hitlers fasta beslutsamhet att rubba status
quo. Det italienska folket var varken militärt eller psykologiskt redo för ett krig.
I november 1936 bildade Hitler, som var ivrig att skaffa sig en ny bundsförvant i det kommande kriget mot Sovjetunionen, Antikominternpakten med
16
inledning
Japan. Kejsardömet Japan hade inlett sin koloniala expansion i Fjärran ­Östern
under 1800-talets sista årtionde. Japan, som drog nytta av den kinesiska
kejserliga regimens nedgång, etablerade sig i Manchuriet, erövrade Taiwan
och ockuperade Korea. Efter att ha besegrat Tsarryssland i kriget 1904–1905
hade Japan blivit en militär stormakt i regionen. Följderna av börskraschen
på Wall Street och den världsomspännande depressionen fick de antivästliga
stämningarna i Japan att växa. Och den alltmer nationalistiska officersklassen
betraktade Manchuriet och Kina på ett sätt som var snarlikt nazisternas planer
för ­Sovjetunionen: som en landmassa och en befolkning som skulle underkuvas
för att försörja hemlandet.
Andra kinesisk-japanska kriget har länge varit som en försvunnen pusselbit i
andra världskriget. Konflikten i Kina, som började långt innan det att striderna
bröt ut i Europa, har ofta behandlats som en fullkomligt fristående historia,
trots att den innebar den största insatsen av japanska markstyrkor i Fjärran
Östern och dessutom involverade både Förenta staterna och Sovjetunionen.
I september 1931 iscensatte japanska soldater Mukdenincidenten och
sprängde en järnväg för att rättfärdiga en ockupation av hela Manchuriet.
Eftersom Japans inhemska jordbruk hade minskat katastrofalt hoppades
man på att förvandla Manchuriet till en stor livsmedelsproducerande region.
Japanerna döpte om Manchuriet till Manchukuo och installerade en marionettregim med den avsatte kinesiske kejsaren Henry Puyi som galjonsfigur.
Den civila regeringen i Tokyo föraktades visserligen av officerarna, men den
kände sig ändå tvungen att stödja armén. Och Nationernas förbund i Genève
slog dövörat till för kinesernas uppmaningar till sanktioner mot Japan. Uppmuntrade av sin regering strömmade japanska kolonister, främst jordbrukare,
in för att lägga beslag på jord åt sig själva. Den japanska regeringen ville se
”en miljon hushåll” inrätta sig som kolonialbönder under de kommande tjugo
åren. Handlingarna ledde till att Japan isolerades diplomatiskt, men japanerna
jublade i sin triumf. Detta utmärkte inledningen till en ödesdiger händelseutveckling, både vad gällde expansionen i utlandet och det militära inflytandet
över regeringen i Tokyo.
En mer krigshetsande förvaltning tog över, och Guangdongarmén i Manchukuo utsträckte sin kontroll nästan ända bort till Beijings portar. Chiang
Kai-sheks Guomindangregering i Nanjing, som sedan 1928 hade varit Kinas
huvudstad, tvingades dra tillbaka sina styrkor. Chiang Kai-shek (Jiang Jieshi)
påstod sig vara ättling till Sun Yat-sen, som hade velat införa en demokrati av
västerländskt snitt, men var i själva verket generalissimus för en skara krigsherrar.
De japanska militärerna började syna sin granne Sovjetunionen i norr och
17
inledning
kasta blickar söderut mot Stillahavsområdet. Deras mål var de brittiska, franska
och nederländska kolonierna i Fjärran Östern, med oljefälten i Nederländska
Indien. Det oroliga dödläget i Kina bröts plötsligt den 7 juli 1937 av en japansk
provokation vid Marco Polo-bron utanför den före detta huvudstaden Beijing,
som 1928 hade döpts om till Beiping. Den kejserliga armén i Tokyo försäkrade
kejsar Hirohito att Kina skulle kunna besegras inom loppet av några månader.
Förstärkningar skickades över havet till fastlandet, och ett fruktansvärt fälttåg
tog sin början, delvis underblåst av en kinesisk massaker på civila japaner. Den
kejserliga armén släpptes lös. Men andra kinesisk-japanska kriget slutade inte i
den snabba seger som generalerna i Tokyo hade förutspått. Angriparnas fruktansvärda våld drev fram ett bittert motstånd. Hitler underlät att dra lärdom
av detta vid sitt anfall mot Sovjetunionen fyra år senare.
Somliga västerlänningar började se andra kinesisk-japanska kriget som en
motsvarighet till spanska inbördeskriget. Robert Capa, Ernest Hemingway, W.
H. Auden och Christopher Isherwood, filmskaparen Joris Ivens och många
journalister reste dit och uttryckte sin sympati och sitt stöd för kineserna i största
allmänhet. Trots att Stalin ställde sig bakom Chiang Kai-shek och dennes parti
Guomindang stödde de vänsterradikala Mao Zedong, och några av dem besökte
de kinesiska kommunisternas högkvarter i Yan’an. Varken den brittiska eller
den amerikanska regeringen var dock redo att vidta några praktiska åtgärder.
Neville Chamberlains regering var, liksom större delen av den brittiska befolkningen, fortfarande beredd att acceptera ett upprustat och återupplivat Tyskland.
Många konservativa betraktade nazisterna som ett bålverk mot bolsjevismen.
Chamberlain – en gammaldags rättänkande före detta Lord Mayor i Birmingham – begick misstaget att förvänta sig att andra statsmän skulle ha snarlika
värderingar och dela hans avsky för krig. Han hade varit mycket duglig som
både hälsovårdsminister och finansminister, men han visste ingenting om
vare sig utrikespolitik eller försvarsfrågor. Med sin stärkkrage, sin edvardianska mustasch och sitt hopfällda paraply visade han sig vara ute på alldeles för
djupt vatten när han ställdes inför nazistregimens glänsande hänsynslöshet.
Även andra, till och med vänstersympatisörer, var ovilliga att konfrontera
Hitlers regim, eftersom de fortfarande var övertygade om att Tyskland hade
behandlats högst orättvist under fredskonferensen i Versailles. De hade också
svårt att invända mot Hitlers uttalade önskan om att ansluta angränsande tyska
minoriteter, såsom den i Sudetenland, till Tyska riket. Framförallt var britterna och fransmännen förfärade av tanken på ett nytt europeiskt krig. Att låta
Nazityskland annektera Österrike i mars 1938 verkade vara ett billigt pris för
18
inledning
världsfreden, särskilt som den så kallade Anschlussrörelsen, som förespråkade
Österrikes anslutning till Tyskland, hade fått nytt liv efter första världskriget
och de flesta österrikare tjugo år senare välkomnade landets förening med
Tyskland. Österrikarnas påståenden efter kriget om att de hade varit Hitlers
första offer var rent nonsens.
Hitler bestämde sig sedan för att han skulle invadera Tjeckoslovakien i
oktober.9 Tidpunkten var utsatt till långt efter det att de tyska jordbrukarna
var klara med skörden, eftersom nazistministrarna fruktade en kris för landets livsmedelsförsörjning. Men under Münchenförhandlingarna i september
erbjöd den brittiske premiärministern Neville Chamberlain och den franske
konseljpresidenten Édouard Daladier – till Hitlers stora irritation – Tyskland
Sudetenland, eftersom de på så sätt hoppades kunna bevara freden. Därigenom
berövades Hitler sitt krig, men det gjorde det också möjligt för honom att till
slut ta över hela landet utan strid. Chamberlain begick dessutom ett grundläggande misstag genom att vägra att konsultera Stalin. Detta påverkade den
sovjetiske diktatorns beslut i augusti året därpå att ingå en pakt med Nazityskland. Chamberlain trodde – med en malplacerad självbelåtenhet liknande den
som Franklin D. Roosevelt senare skulle göra sig skyldig till med Stalin – att
endast han själv kunde övertyga Hitler om att det låg i dennes eget intresse
att ha goda förbindelser med de västallierade.
Somliga historiker har hävdat att händelseutvecklingen hade kunnat bli en
helt annan om Storbritannien och Frankrike hade varit beredda att strida på
hösten 1938. Detta är förvisso möjligt ur tysk synvinkel sett. Faktum kvarstår att varken det brittiska eller det franska folket var psykologiskt redo för
krig, främst därför att de hade blivit felinformerade av politiker, diplomater
och pressen. Alla som hade försökt varna för Hitlers planer, såsom Winston
Churchill, betraktades helt enkelt som krigshetsare.
Först i november fick man upp ögonen för hur Hitlers regim verkligen var
beskaffad. Efter det att en ung polsk jude hade lönnmördat en tysk ambassadtjänsteman i Paris satte de nazistiska brunskjortorna igång den tyska pogrom som
kom att kallas kristallnatten på grund av alla de sönderslagna butiksfönstren. I
och med krigsmolnen över Tjeckoslovakien samma höst hade en ”våldsam energi”
börjat sjuda inom nazistpartiet. Brunskjortorna i SA brände synagogor, överföll
och mördade judar och krossade deras butiksfönster, vilket fick Göring att klaga
över kostnaden i utrikesvaluta för att ersätta allt slipat planglas från Belgien.10
Många vanliga tyskar blev bestörta, men den nazistiska linjen att isolera
judarna lyckades snart invagga de allra flesta i likgiltighet inför deras öde.
Och alltför många frestades snart av de lättförtjänta vinsterna från plundrade
19
inledning
ägodelar, exproprierade lägenheter och ”ariseringen” av judiska affärsrörelser.
Nazisterna var exceptionellt smarta när det gällde att locka in allt fler landsmän
i sin kriminella krets.
Hitlers ockupation av resten av Tjeckoslovakien i mars 1939 – ett flagrant
brott mot Münchenöverenskommelsen – visade till sist att hans påstående om
att föra tillbaka etniska tyskar till Tyska riket var föga mer än en förevändning
för att utöka det tyska territoriet. Det raseri som detta gav upphov till i Storbritannien tvingade Chamberlain att erbjuda Polen garantier som en varning
till Hitler mot ytterligare expansion.
Hitler klagade senare över att ”britterna och fransmännen gick med på alla
mina krav i München” och därigenom hade förhindrat ett krig 1938.11 På våren
1939 förklarade han sin otålighet för den rumänske utrikesministern: ”Jag är
nu femtio”, sade han. ”Jag skulle hellre ha kriget nu än när jag är femtiofem
eller sextio.”12
Hitler avslöjade alltså att han hade för avsikt att uppnå sitt mål att dominera
Europa under en enda mansålder, som han förväntade sig skulle bli kort. På
grund av sin tvångsmässiga fåfänga kunde han inte lita på att någon annan
skulle fortsätta hans mission. Han såg sig själv som bokstavligen oersättlig,
och han sade till sina generaler att Tyska rikets öde endast hängde på honom.
Nazistpartiet och hela hans kaotiska form av styre var aldrig avsett att åstadkomma stabilitet och kontinuitet. Och Hitlers retorik om ”tusenårsriket” röjde
en psykologisk motsägelse, i och med att den kom från en övertygad ungkarl
som fann en pervers stolthet i att vara en genetisk återvändsgränd samtidigt
som han var ohälsosamt fascinerad av självmord.
Den 30 januari 1939 – på sexårsdagen av maktövertagandet – höll Hitler
ett viktigt tal inför riksdagsledamöterna. I detta inbegrep han sin ödesdigra
”profetia”, den som han och hans anhängare i den ”slutgiltiga lösningen”
tvångsmässigt skulle återvända till. Han påstod att judarna hade skrattat åt
hans förutsägelser att han skulle leda Tyskland och ”dessutom lösa det judiska
problemet”. Därefter utbrast han: ”Jag vill i dag åter bli en profet: om den
internationella judendomen inom och utom Europa åter skulle lyckas kasta
nationerna i ett världskrig skulle resultatet inte bli en bolsjevikisering av jorden
och därför en seger för judendomen utan en utrotning av den judiska rasen i
Europa.”13 Denna hisnande förväxling av orsak och verkan var mittpunkten i
Hitlers tvångsmässiga nät av lögner och självbedrägeri.
Hitler hade visserligen både förberett sig för och velat ha ett krig med Tjeckoslovakien, men han kunde ändå inte begripa varför britterna så plötsligt skulle
20