Käre användare! Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Världens Historia (www.varldenshistoria.se) och får inte lämnas vidare till tredje part. Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna. Med vänlig hälsning Redaktionen Medicinhistoria Fläcktyfus spred sig över Europa Ny sjukdom föll härarna i ryggen Av Esben Mønster-Kjær Européerna trodde att det värsta var över när medeltidens digerdöd ebbade ut. Men pesten fick en lika dödlig kompanjon på 1500-talet när fläcktyfusen gav tusentals personer feberyra, illröda fläckar på kroppen och en plågsam död. S oldaterna i det belägrade Neapel hade för länge sedan ätit upp sina sista hästar och mulor. Svältdöden började tunna ut leden. Varje natt smög sig desertörer ut ur staden till de franska belägrarna med förhoppningen att få sig ett mål mat. I juli 1528 var det i stort sett klart: Neapel skulle falla. Men då kom plötsligt räddningen från oväntat håll. En dödlig sjukdom bröt ut i de franska lägren och spred sig snabbt. Soldaterna drabbades av en outhärdlig huvudvärk och hög fe­ ber. Kort därefter täcktes kropparna av fläckar som skiftade färg från illrött till en brunaktig nyans. I detta stadium av sjukdomen var döden oundviklig och lä­ karna kunde inte göra någonting för att hjälpa sina patienter. En del försökte skylla sjukdomen på soldaternas vanor: De drack för mycket vin, åt halvruttet kött och massor med Europa/1528 Efter digerdöden på 1300-talet var européerna Italien vana vid återNeapel kommande pestepidemier. Men de hade ännu inte kommit att stifta bekantskap med dödliga sjukdomar som fläcktyfus, koppor och kolera. 60 Världens Historia 14 • 2011 frukt. Andra menade att trupperna in­ sjuknade av ohälsosamma ångor från sankmarkerna i närheten. Därför bor­ de man tända bål kring lägret och ren­ sa luften. Men inget av knepen resulte­ rade i att antalet dödsfall minskade. ”Jag ser sorgligt reducerade kompa­ nier i detta läger, inga högburna fanor, svaga och utmattade män utan solda­ tens framåtanda och mod”, utbrast ve­ netianaren Renzo de Ceri förfärad när han kom med förstärkningar till det franska lägret. Greven av Lautrec, den högste be­ fälhavaren, vägrade dock att ge upp så nära målet. Armén stannade därför kvar utanför Neapel och soldaterna fortsatte att dö i rasande fart. Till sist, den 17 augusti, dog även Lautrec. Då flydde resterna av hans armé norrut. Enligt vissa källor var det då bara 5.000 av de ursprungligen 28.000 man som ännu var i livet. ”Många har dött under resan och ­liken fyller vägarna ända bort till Nea­ pel. Stanken är outhärdlig. De få som undkommit har rånats av bönder.” Det berättade ett vittne till det franska åter­ tåget för den venetianske historikern Marino Sanudo. Styrkan hade reduce­ rats till några hundra man när den nåd­ de Rom efter en nära 20 mil lång marsch. Därifrån kom endast smågrup­ per hem till Frankrike. Sjukdomskällan spåras Massdöden i Italien studerades ingåen­ de av läkaren Girolamo Fracastoro från Padua. Han var redan känd för att ha skrivit om ”franska sjukan” – en annan dödlig farsot i renässansens Europa. Denna sjukdom hade drabbat en annan fransk armé i Italien. Fracastoro gav sjukdomen det namn den har än i dag: syfilis. År 1546 gav Fracastoro ut sitt verk De Contagione et Contagiosis Morbis. Han konstaterade att fransmännen år 1528 hade drabbats av en sjukdom som var lika dödlig som pesten. Fracastoro föreslog också en möjlig källa: Febern var redan känd på Cypern, skrev han, och den hade sannolikt kommit därifrån till västra Europa. Fracastoro visste emellertid inte hur sjukdomen spreds. Han kände till några exempel på personer som hade rest till områden där febern inte härjade, och som ändå hade dukat under för den – som om de själva burit den med sig. Att det var människor som spred sjukdomen kunde man bevisa i Spanien år 1557 då kung Filip II utdelade en ödesdiger order. Han var ivrig att samla hela sitt rike under den katolska tron, och bestämde att de muslimska morer­ na i södra Spanien skulle tvingas kon­ vertera – eller spridas i resten av landet. Men morerna hade med sig samma sjukdom som utplånat den franska ar­ mén vid Neapel. På grund av Filips or­ der fördes smittan ut till alla delar av Iberiska halvön och härjade där i 13 år. Jesuitprästen Juan de Mariana försök­ te spåra källan till sjukdomen och upp­ täckte att den hade brutit ut för första På 1500-talet var soldater avskydda män. De plundrade och härjade, men först och främst förde de med sig epidemier. mary evans Sjukdomar sprids med olika kraft Läkarvetenskapen delar in sjukdomar i olika kategorier beroende på hur svåra symtom de ger och hur stort område de drabbar. Epidemi: När en sjukdom sprider sig snabbt inom ett begränsat område. Tre miljoner ryssar dog av fläcktyfus under inbördeskriget efter revolutionen 1917, men epidemin spred sig aldrig till Europa. Pandemi inträder när en sjukdom slår till med epidemisk styrka över större delen av världen. Digerdöden på 1300-talet betraktas som historiens största pandemi eftersom den härjade i både Asien och i Europa. Världens Historia 14 • 2011 61 scanpix/akg-images Digerdöden var historiens största pandemi. Endemi: En sjukdom som smittar men bara drabbar ett litet antal personer. Antalet sjuka är stabilt och symtomen ofta så lindriga att sjukdomen förväxlas med mindre farliga sorter, eller inte upptäcks alls. Medicinhistoria Smittbärarna var småkryp Under 400 år dog mängder av människor av fläcktyfus utan att veta att smittkällan fanns under kläderna och i håret. Löss smittas av människoblod Människolöss bor i hår och kläder och lever av blod. Normalt lämnar de inte sin värd men om människan de bor på dör, försöker de hitta en ny. Löss smittas lätt med fläck­ tyfus via blodet och sjukdomen dödar dem inom 14 dagar. Har de bytt värd innan dess för lössen smittan vidare via bakterier i sin avföring. Bakterierna tränger in i kroppen genom sprickor och sår. Loppor sprider sjukdom från råttor Epidemisk fläcktyfus smittar från människa till människa, men en lindrigare tvilling – endemisk fläcktyfus – florerar bland råttor. Och om det är ont om värddjur är lopporna inte sena att provsmaka blod från människor i stället. Precis som lössen lämnar lopporna efter sig avföring som är full med fläcktyfusbakterier. Turligt nog för deras värdar är endemisk fläcktyfus bara dödlig för gamla eller svaga personer. gången redan år 1480. Då höll spanska trupper på att erövra Granada – morer­ nas sista bastion på Iberiska halvön. En armé intog staden Baza efter nästan sju månaders belägring som kostat spanjo­ rerna hela 20.000 man. Av dem hade bara 5.000 stupat i strid. Resten dog av en fruktad sjukdom som läkarna just då trodde var pesten. Men symtomen lik­ nade dem som hemsökte fransmännen vid Neapel 1528. Liksom Fracastoro me­ nade även de Mariana att smittan måste komma från Cypern där spanska trupper tidigare tjänstgjort som legosoldater. Soldater och fångar fick feber Européerna gav den mystiska sjukdo­ men många olika namn. ”Fläckig feber” var en enkel beskrivning av symtomen med feber och hudfläckar. En annan vanlig beteckning var ”lägerfeber” efter­ som smittan var soldaternas trogna följe­ slagare. När arméer belägrade städer och fästningar slog sjukdomen garante­ rat till och spred sig i hela området. I Tyskland kallades sjukdomen ”ung­ erska sjukan” eftersom många tyska sol­ dater dog av den när de ryckte in i lan­ det för att strida mot osmanerna. I mindre krigsdrabbade länder kalla­ des sjukdomen ”arrestfeber” eftersom den grasserade i smutsiga och överfulla fängelser. Bokbindaren Rowland Jencks dömdes år 1577 av domstolen i Oxford för att ha talat illa om drottning Elisabet I. Som straff fick han öronen avskurna, men Jencks fick ändå sista ordet. Han hade blivit smittad av ”arrestfeber” och under rättegången spred den sig till bland andra domaren – en av drottning­ ens högsta ämbetsmän. Senare dog både domaren och ytterligare 300 andra. Så småningom blev tyfus sjukdomens internationella namn. Ordet kommer från grekiskans ”typhos” som betyder ”rök” eller ”ånga” och syftar troligen på den sjukes omtöcknade tillstånd. På svenska fick sjukdomen namnet fläck­ tyfus. Shutterstock & polfoto Krig och epidemier följdes åt Endemisk fläcktyfus kommer från råttor. 62 Världens Historia 14 • 2011 I mitten av 1500-talet hade fläcktyfusen fått ett fast grepp om Europa. Krig och oroligheter skapade idealiska förhållan­ den för spridningen av epidemier. Från norr till söder plågades kontinenten av religionskrig mellan katoliker och pro­ testanter, och på slätterna i Ungern ryckte osmanerna fram. Stora grupper av legosoldater och desertörer fyllde vä­ garna och med dem följde epidemierna. Fläcktyfusen härjade inte ensam. Den hade en trogen partner i pesten, som med jämna mellanrum kom tillbaka ­efter det att digerdöden skördat stora de­ lar av Europas befolkning under 1300-­ talet. De dödliga kompanjonerna fick sällskap av andra, mindre effektiva, drä­ pare: mässling, dysenteri och difteri. Hela spektrat av livshotande sjukdo­ mar spred sig vidare när de religiösa upproren i Europa kulminerade under trettioåriga kriget 1618. Från utbrottet i Bremen spred sig striderna i hela Tysk­ land och vidare ut över gränserna. Re­ sultatet blev en epidemiologisk mar­ dröm. Redan från första början följde fläck­tyfusen med arméerna som plund­ rade sig fram eftersom furstarna inte ha­ de råd att avlöna de dyra legosoldaterna. Många bönder flydde in till städerna – och tog smittan med sig. År 1625 hem­ söktes ett brett bälte av städer i centrala Tyskland och längs floden Rhens nedre lopp av en dödlig epidemi. Sju år senare stod Sveriges kung Gus­ tav II Adolf med sin armé utanför Nürn­ berg för att strida mot kejserliga tyska trupper under Albrecht von Wallen­ stein. Men innan de båda arméerna hann börja slåss drabbades båda lägren av en epidemi av fläcktyfus och skör­ bjugg till följd av den usla kosten. Armé­ erna förlorade totalt 18.000 man under sommaren 1632 och drog sig tillbaka åt var sitt håll. Samtidigt rasade epidemin vidare i Nürnberg. Nunnan Maria Juni­ us av Bamberg skrev i november: ”Det var stort lidande och död i Nürn­ berg där 29.000 människor dog på bara sju veckor.” Därefter ebbade fläcktyfusen ut i Tyskland men tiderna blev knappast bättre för den plågade befolkningen. I stället kom böldpesten som härjade ­ända fram till freden år 1648. Historiker har kommit fram till olika siffror för hur många som dog under kriget, men även försiktiga uppskattningar antyder att fläcktyfus, pest och svält bar skulden till minst fyra miljoner dödsfall i Tyskland, som hade en total folkmängd på knappt 20 miljoner. Andra historiker tror att det måste ha rört sig om åtta miljoner. Och ännu visste ingen att smittan spreds av små kliande djur. Alla hade löss Fläcktyfusen kom till Europa i en tid då personlig hygien befann sig på en abso­ lut bottennivå. Läkarna ansåg att det var hälsovådligt att bada och de flesta nöjde När hygienen var dålig kom loppor och löss. Men från 1948 var DDT ohyrans fiende nummer ett. Medlet gjorde processen kort med småkrypen och uppfinnaren Paul Hermann Müller tilldelades Nobelpriset. Men DDT visade sig vara farligt även för människan, och från 1970-talet blev det belagt med allt strängare restriktioner. Bilden utelämnad med hänsyn till copyright public health image library Ohyran fick DDT En puff DDT in under uniformsjackan höll de små blodsugarna borta. sig med att tvätta sig på synliga ställen som händer, ansikte och öron. Regel­ bunden klädtvätt var bara för de rika som hade råd med mer än en uppsätt­ ning kläder. Lössen trivdes förträffligt och alla hade löss, oavsett social status. Löss var en irriterande men oundvik­ lig del av livet, och även kungligheter stod ut med betten från de små blod­ sugarna. Enligt författaren Paul Reboux fick en fransk prinsessa i mitten av 1600-talet lära sig att umgås med sin ohyra på ett värdigt sätt: ”Man hade nogsamt lärt den unga prinsessan att hon borde undvika att klia sig av gammal vana och inte av nöd­ vändighet, och att det var opassande att döda löss och andra kryp i sällskap av andra, bortsett från de allra närmaste.”­ Under de förhållandena kunde löss suga i sig människoblod i flera hundra år, och med dem följde fläcktyfusen. Den skyldige avslöjades Inte förrän 1916 fick vetenskapen ett genombrott i sökandet efter sjukdomens gåta. Brasilianaren Henrique da Rocha Lima fann en bakterie som han kallade Rickettsia efter sin amerikanske kollega Howard Taylor Ricketts. Han hade fors­ kat kring fläcktyfus i Mexico 1910 men själv fallit offer för sjukdomen. Rocha Lima konstaterade att Rickettsia inte var en utan flera besläktade bak­ terier som orsakade olika febersjukdo­ mar. Den typ som var skulden till histori­ ens stora epidemier fick tillnamnet prowazekii efter tjecken Stanislaus von Pro­ wazek, som år 1915 fick sätta livet till på samma vis som Ricketts. På svenska he­ ter sjukdomen epidemisk fläcktyfus. När man väl funnit den bakteriologis­ ka orsaken till sjukdomen dröjde det in­ te länge förrän man avslöjat att det var lusen som var smittbärare. Den upptäck­ ten förklarade varför fläcktyfus framför allt bröt ut i läger, i fängelser, på sjukhus och på fartyg: på platser där många smutsiga människor levde tätt tillsam­ mans var det lätt för lössen att byta värd. I början av 1900-talet hade hygienen i västvärlden blivit bättre och hotet från fläcktyfusen hade minskat. Utveckling­ en av nya vacciner gjorde resten. Det första vaccinet kom 1930 men var mycket smittfarligt under tillverkning­ en. Åtta år senare lyckades den ameri­ kanske bakteriologen Herald R. Cox ut­ vinna ett riskfritt vaccin ur gulan av ett lusägg. Vaccinering i stor skala påbörja­ des 1942. Fångarna i de tyska koncentrations­ lägren fick ingen glädje av vaccinet; de befann sig på fel sida av andra världskri­ gets frontlinje. År 1941 grasserade Euro­ pas sista stora fläcktyfusepidemi i de tys­ ka lägren och smittan blossade upp vid flera tillfällen därefter. Ett utbrott i lägret Bergen-Belsen 1945 dödade bl.a. den holländsk-judiska flickan Anne Frank. Läs mer Hans Zinsser: Rats, Lice and History, Transaction Publishers, 2008 ● Kenneth Meyer Setton: The Papacy and the Levant IV, Amer Philosophical Society, 1984 ● Robert Baker: Epidemic – the Past, Present and Future, Vision, 2007 ● ● www.textbookofbacteriology.net/Rickettsia.html Tidigare gav man den ryska vintern skulden för att ha utplånat Napoleons armé år 1812. I dag vet man att tyfus och bristsjukdomar var de största mördarna. Scala