Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt

Guds Kristna Kyrkor
[170]
Rollen för det Fjärde Budordet inom de
Guds Kyrkor som Historiskt Hållit
Sabbaten [170]
(Edition 2.0 19960622-20000122)
Det anses på ett passande sätt, av de kyrkor som hållit Sabbaten, antagits att det centrala temat och
igenkännbara tecknet för kristendomen, var Sabbaten och att kyrkorna igenom historien blev
förföljde för deras åtlydande av Sabbaten. Denna hållning är på sin höjd endast delvis sann och
kan i värsta fall dölja de sanna och grundläggande aspekterna av den tro för vilken Guds Kyrkor
blev förföljde och dessa andra aspekter som utgör tecknen för de utvalda. Detta papper visar att det
faktiskt finns en serie tecken som visar de utvalda och vilka användes för att isolera dem och skilja
dem från samhället över den tidsrymd av förföljelse som allmänt benämns som Inkvisitionen.
Christian Churches of God
PO Box 369, WODEN ACT 2606, AUSTRALIA
E-mail: [email protected]
(Copyright  1996, 1998, 2000 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2004)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar
eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas.
Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter
såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Page 2
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt
Hållit Sabbaten [170]
Introduktion
I uppsatsen Allmän Spridning av de
Sabbatshållande Kyrkorna (Nr. 122) visades att
det finns en kontinuerlig följd av
Sabbatshållande kyrkor rakt igenom historien
som var i mer eller mindre kontinuerlig
opposition till, och förföljd av, den
huvudsakliga fåran av kyrkosystemet. Det anses
på ett passande sätt, av de kyrkor som hållit
Sabbaten, antagits att det centrala temat och
igenkännbara tecknet för kristendomen, var
Sabbaten och att kyrkorna igenom historien
blev förföljde för deras åtlydande av Sabbaten.
Denna hållning är på sin höjd endast delvis
sann och kan i värsta fall dölja de sanna och
grundläggande aspekterna av den tro för vilken
Guds Kyrkor blev förföljde och dessa andra
aspekter som utgör tecknen för de utvalda.
Detta papper visar att det faktiskt finns en serie
tecken som visar de utvalda och vilka användes
för att isolera dem och skilja dem från
samhället över den tidsrymd av förföljelse som
allmänt benämns som Inkvisitionen. Det
allmänna ortodoxa systemet använde många av
dessa igenkännbara tecknen för tron för att
samla information och bevis mot de utvalda för
att kunna förstöra dem.
Det tjugonde århundradets Guds Kyrkor begick
det fundamentala misstaget att anta att vad de
förstod var bättre eller mer fullständigt än den
förståelse som fanns hos kyrkorna under
föregående perioder. Detta skulle i verkligheten
visa sig underminera de sista dagarnas kyrkor
och färstammade från okunnighet om lärorna
hos de tidigare kyrkorna och deras antagande
om läran för deras tro. Det är i verklighet sant
att de senare perioderna uppvisade alla
karaktäriska drag hos både det sardiska och det
laodiceanska systemen (Upp.3:1-6, 14-22). Ur
okunnigheten skall det uppstå ett sant
filadelfiskt system (Upp. 3:7-13) vilket har liten
styrka, men som är trogen Guds budord och
Jesus Kristus vittnesbörd (Upp. 12:17; 14:12).
Exakt vad säger Bibeln är tecknen för de
utvalda och vilken roll spelar Sabbaten i den
processen av igenkännande?
Sabbaten som ett av Kyrkans tecken
Sabbaten är det fjärde budordet. Det är
omfattande genomgånget i uppsatsen Lagen
och det Fjärde Budordet (Nr. 256); se också
Sabbaten [031]. Det återfinns i Andra Mosebok
20:8, 10, 11; och Femte Mosebok 5:12.
Sabbaten finns upptaget som ett tecken för
Guds folk. Det är ett tecken mellan oss och
Gud som gör oss heliga.
Andra Mosebok 31:12-14 12 Herren sade till Mose:
13 Tala till israeliterna och säg: ”Mina sabbater
måste ni hålla, ty sabbaten är ett tecken som förenar
mig och er, genom alla släktled, för att ni skall veta
att det är jag, Herren, som helgar er. 14 Ni skall
hålla sabbaten, den skall vara helig för er. Den som
vanhelgar den skall straffas med döden. Var och en
som utför något arbete på sabbaten skall utstötas ur
sitt folk.
Det är ofta och felaktigt antaget att Sabbaterna
som det här hänförs till blott och bart är en
pluralisering av de återkommande Sabbaterna
varje vecka. Detta är helt fel. Sabbaterna
utsträcks till hela spektrat av dyrkan och
tillbedjan över de Heliga Dagarna som finns
uppräknade som Guds Sabbater. Att dödas är
andligt.
Sabbaten är inte uteslutande ett tecken för
Kyrkan. Det är också ett tecken för förbundet
med människorna som ännu inte är kallade in
till kyrkan. Om det var ett tecken för de utvalda
då skulle judendom vara en del av den första
återuppståndelsen vilket inte är fallet.
De andra tecknen för de utvalda
Det andra tecknet är Påsken och det osyrade
brödets högtid.
Andra Mosebok 13:9-16 9 Som ett märke på handen
och ett tecken på pannan skall detta påminna dig om
att Herren förde dig ut ur Egypten med sin starka
hand, så att hans lag alltid är på dina läppar. 10 Du
skall följa denna stadga år efter år vid den bestämda
tiden. 11 När Herren har fört dig in i kanaaneernas
land, så som han med ed har lovat dig och dina
fäder, och gett det åt dig, 12 då skall du till Herren
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
överlämnadet första som kommer ur moderlivet; allt
förstfött av hankön bland din boskap skall tillhöra
Herren.13 Men ett förstfött åsneföl skall du lösa ut
med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det skall
du bryta nacken av det. Varje förstfödd bland dina
söner skall du lösa ut.14 När din son en gång frågar
dig vad detta betyder skall du svara: ’Med sin starka
hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur
slavlägret. 15 När farao envist vägrade att släppa oss
dödade Herren allt förstfött i Egypten, både bland
människor och boskap. Därför offrar jag åt Herren
det första av hankön som kommer ur moderlivet, och
varje förstfödd son löser jag ut.’16 Som ett märke på
handen och ett kännetecken på pannan skall detta
påminna dig om att Herren förde oss ut ur Egypten
med sin starka hand.”
Påsken och det Osyrade Brödets högtid är det
andra tecknet för förbundets folk. denna
förlängning av det fjärde budirdet (som vi såg
ovan) är till för att markera Guds lagar i våra
handlingar (händer) och i våra medvetanden
(pannor, mellan ögonen). Det är tecknet för
Herrens lag (5 Mos. 6:8) och Hans förlösning
av Israel (5 Mos.6:10). Av det Nya
Testamentet, utsträcks denna ställning till de
ofrälse som är i Kristus ( Rom. 9:6; 11:25-26).
Förståelsen och uppfattningen om Påsken i
Guds Kyrkor har under nittonhundratalet varit
allvarligt felatktig. Det antas felaktigt att
judarna hade det fel, och att Påsken inföll på
natten av den fjortonde Nisan och Natten som
Skulle ihågkommas var den femtonde och att
denna natt felaktigt kallades för Påsk av
judarna. Detta har underökts i detalj och hela
strukturen för de falska premisserna på vilket
det vilar undersöks i bilagan till uppsatsen The
Passover [098].
Dessa tecken på lagen, Sabbaten och Påsken är
speciellt utformade för att skydda mot
avgudadyrkan (5 Mos 11:6). Dessa två tecken
är sigillet på handen och pannan hos Herrens
utvalda. Tillsammans med den Helige Ande
utgör de grunden för förseglandet i
Uppenbarelseboken 7:3 angående de sista
dagarna. Tecknet för de utvalda är således
centrerat kring det första budordet. Kristus
Kristus sade Du skall dyrka Herren din Gud
och endast Honom skall du dyrka (eller tjäna)
(Matt. 4:10; Luk. 4:8). Tjäna är dyrka i bibliska
termer.
Försoning är ett annat tecken för
förbundsfolket. Att inte hålla Försoningen
Page 3
straffas med avlägsnande från ens folk; med
andra ord, för förbundets samling med Israel,
vilket är kyrkan (3 Mos. 23:29).
Det första och främsta tecknet för förbundets
folk var omskärelsen (1 Mos. 17:14). Detta togs
bort för dopets ställning (se uppsatsen
Repentance och Baptism [152]).
Dop i den Helige Ande, sålunda, är det främsta
tecknet för de utvalda genom Jesus Kristus blod
i den enda kroppen (Matt. 28:19; Apg. 1:5;
11:16; Rom. 6:3; 1 Kor. 12:13; Heb 9:11-28).
Den allmänna ståndpunkten i läran
för Kyrkan
Den allmänna läran för de utvalda kan ses ändå
sedan de tidigaste tiderna. Det närmaste vi kan
komma till aposteln Johannes är genom
skrifterna av lärjungarna Polykarpus och
Irenaeus. Den tidigaste synen är att Bibeln och
det Nya Testamentets kyrka hade en tydlig syn
på Gudomligheten som har förblivit konsekvent
för ungefär tvåtusen år.
Det centrala i deras tro var deras lära om Gud.
Sabbaten, Nymånadsdagarna och Högtiderna
var tydliga delar av dyrkan av denne Gud. Detta
åtföljdes också av åtlydnad av matlagarna på en
jämnt spriden och allmän grund (se också
uppsatsen The Food Laws (Nr. 15)). Sålunda
var Sabbaten och allt som strömmade ur den ett
tecken för dyrkan av den ende sanne Gud (Joh.
17:3). Denne Gud, Eloah, var exakt samma
som dyrkades av Juda och som uppenbarade sig
i det Gamla Testamentet (se uppsatsen Bibeln
[164]). Lärorna om Gud i den tidiga kyrkan har
undersökts i uppsatserna Early Theology of the
Godhead [127] och också i On Immortality
[165], The Deity of Christ [147], The First
Commandment: the Sin of Satan [153] samt
också Consubstantial with the Father [081].
Biblisk grund för den allmänna läran
Den bibliska grunden för den allmänna läran är
koncentrerad kring det första och stora budet
(jfr. uppsatsen Det Första Stora Budet (Nr.
252)). på detta sätt ser vi att det fjärde budordet
blott och bart är en fjärde fassett av en större
ordning. Sabbaterna och de heliga dagarna i sin
tur är underordningar av det fjärde budordet
Page 4
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
och sammankopplat till de andra budorden.
Detta undersöks i Trosförklaring för den
Kristna Tron [A1].
Kyrkan är hängiven att hålla de tio budorden i
Andra Mosebok 20:1-17 och Femte Mosebok
5:6-21.
Det första budordet är:
Jag är Herren er Gud, som bringade er ut ur
landet Egypten, ut ur husen av slaveri. Ni skall
inga andra gudar hava jämte mig.
Gud Fader är den ende sanne Guden (Joh. 17:3)
och det finns inga elohim som står före eller
jämsides med Honom. Det är inte möjligt att dyrka
eller att be till någon annan entitet inklusive Jesus
Kristus.
eller de som tillfälligt uppehåller sig inom era
portar; för under sex dagar skapade Herren
himlen och jorden och haven och allt som finns i
dem, och vilade den sjunde dagen; dörför
välsignade Herren sabbatsdagen och helgade
den.
Sabbaten den sjunde dagen är obligatorisk för tron.
Ingen kristen kan tjäna Gud och brista i att hedra
sabbaten, känd i den nuvarande kalendern som
lördag. Upprättandet av en annan dag för dyrkan än
den sjunde dagen bryter inte detta bud utan blir i
sig själv en symbol för avgudadyrkan som står
utanför den uttryckta viljan av Gud. Det är ett
uppror och därför lika med häxkonst (1 Sam.
15:23). Sammankopplat med det andra budet, som
innesluter det fjärde, blir det till avgudadyrkan.
Upprättandet av en kalender som justerar veckan på
en roterande grund har samma effekt.
Det andra budordet är:
Ni skall inte tillverka för er själva några skurna
avbilder, eller likhet av något ting som är i
himlen ovan, eller som är på jorden nedan, eler
som är i vattnet eller under marken; Ni skall inte
böja ned inför dem eller tjäna dem; för Jag
Herren er Gud är en avundsjuk Gud, besöker
orätten av fädren uppå deras barn till den tredje
eller fjärde generationen för de som hatar mig,
men visar en handfast kärlek till de som älskar
mig och håller mina bud.
Det är således inte tillåtet att göra avbilder eller
liknelser av någon enda beskrivning för
användning i religiös dyrkan eller symbolik.
Krucifixet är därför förbjuden för kyrkan som
symbol. Budorden själva formar delarna av
igenkännandet av religionen och dess system
och är därför alla inslutna.
Det tredje budet är:
Ni skall inte missbruka Herrens vår Guds namn;
för Herren skall inte hålla honom utan synd som
tar Hans namn i missbruk.
Namnet för Herren Gud överför myndighet och
därför behandlar denna lag inte enbart med enkel
världslighet utan sträcker sig till missbruk av
kyrkans överhöghet och alla de som försöker agera
i Guds riktning genom Jesus Kristus.
Det fjärde budet är:
Minns sabbaten, och håll den helig. Sex dagar
skall du arbeta, och utföra alla dina arbeten;
men den sjunde dagen är en sabbat för Herren
vår Gud; på den skall du inte utföra något
arbete, ni eller era söner eller era döttrar, era
manliga och kvinnliga tjänare, eller er boskap,
Dessa första fyra bud bestämmer förhållandet
mellan människa och gud och är igenkända under
det första och främsta huvudet av lagen, nämligen:
Ni skall älska Herren er Gud med hela ert hjärta
och med hela er själ och med hela ert sinne, och
med all er kraft; Mark 12:30). Detta är det stora
och första budet (Matt. 22:37-38).
Den absoluta identifikationen med gud härstammar
från trofast efterlevnad till dessa bud och
avståendet av varje handling som skulle fördöma
dem.
Det fjärde budet är således ett i en serie av fyra,
vilka är delar i den helhet som utgörs av det
Första Stora Budet. Alltså, enligt Jesus Kristus,
är Gud Fadern central för och det primära
begreppet och slutmålet för tron (Matt. 22:3738; Mark. 12:30; Upp. 1:8). Kunskapen om den
Ende Sanne Guden och Hans Son Jesus
Kristus, vilken Han skickade, är central för
mottagandet av det eviga livet (Joh. 17:3; 1
Joh. 5:20). Det fjärde budordet är således inte
ett slut i sig självt, utan bara en primär
indikator för de utvalda och sanningen i deras
lydnad inför Gud.
Det fjärde budordet sträcker sig ut för att
innesluta hela systemet av biblisk dyrkan med
Nymånadsdagarna, Högtiderna och de Heliga
Dagarna och också tiondet (se uppsatsen
Tionde [161]) vilket hänför till systemet med
förstfödd och Förbundets Skörd (se också
uppsatsen Guds Förbund [152]).
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
Vi har sett Nymånadsdagarnas effekter på Guds
kalender
(se
Guds
Kalendar
[156]).
Nymånadsdagarna och Högtiderna tillsammans
utgör strukturen för Guds Styre. Sanhedrin, på
samma sätt som det materiella Templet och
dess prästerskap var en återspegling av detta
system (Heb. 8:5). Hur som helst, så har vi ett
altare från vilket de som tjänar tältet (eller den
materiella strukturen) inte har någon rätt att äta
(Heb. 13:10). Således har vi ingen fortlevande
materiell stad, utan söker staden som skall
komma. På samma sätt som offren brändes
utanför staden, så var också Kristus offrad
utanför staden och så går vi framåt utanför
lägret för att bära liknande orätter och
övergrepp som de han utstod (Heb. 13:12-13).
Så då vi ser på våra bröders exempel i det
förgångna för at se vad de utstod och för vad de
straffades. Den tidiga kyrkans doktriner syns
vara tillräckligt hållande om vi kan isolera fakta
från den allmänna fårans propaganda.
Anpassning av dessa distinktiva
element i doktrinerna hos de tidiga
kyrkorna
Page 5
föregångare Polycarpus) att han och Krkan var
centrerad Unitarisk och att de trodde att Kristus
var en utnämnd elohim och att de utvaldaskulle
bli till elohim som Kristus var med Gud. De
trodde endast att Gud existerade i evighet och
att Han inte hade någonting som var jämlikt
med Honom. Detta härrör från Sakarias 12:8
och återfinns i ’Against Heresies’.
Irenaeus säger om Gud (Against Heresies, III,
viii, 3):
För Han befallde, och de blev skapade; Han talade
och de blev gjorda. Vilka därför befallde Han?
Ordet, utan tvekan, genom vilka, Han säger
himlarna blev upprättade och all deras kraft genom
Hans mun [Ps. 33:6].
Irenaeus ansåg att:
det är klart bevisat att varken profeterna eller
apostlarna någonsin nämnde en annan Gud, eller
kallade [Honom] Herren förutom den sanne och
ende Guden…Men de ting som upprättades är
skiljda från Honom vilken har skapat dem, och vad
som har blivit skapat av Honom som gjorde dem.
För Han är själv icke skapad, både utan begynnelse
eller slut, och saknar ingeting. Han är Han själv
tillräcklig för sig själv och ännu vidare, Han ger till
allt annat detta verkliga ting, existensen; men tingen
som har blivit skapade av Honom (ibid.).
Den tidiga kyrkan var uteslutande unitarisk.
Gnostikerna och Modalisterna är inte ansedda
som en del av kyrkan. Det finns inga som helst
belägg för att Kristus eller apostlarna eller deras
lärjungar var av binitariska eller trinitariska
uppfattningar. Det finns verkligen klara bevis
att doktrinen om treenigheteb utvecklades från
den ändrade binitarismen under det fjärde
århundradets så kallade kristna. Treenighetens
hållning och också dess osammanhängande
föregångare binitarismen, aldrig hölls av de
kyrkor som behöll sabbaten fram till den tiden,
eller verkligen fram till reformationen cirka
elva arhundraden senare. Binitarism är i
realiteten kommen ur Modalismen vilken var
läran hos dyrkarna av guden Attis i Rom (se
uppsatsen The Origins of Christmas and Easter
(No. 235)).
Irenaeus utsträckte förmågan att bli Gud (theos
eller elohim) till Ordet här så som särskiljt från
de andra ting upprättade och skapade (ibid.).
Han hade redan fastställt Guds ställning och
Sonens genom adoption som theoi eller elohim
och alla Guds söner i Bok III, kapitel vi.
Bevis från Historien och förföljelsen
av kyrkan
Irenaeus fortsatte med att konstatera att den
helige Ande benämnde både Fadern och Sonen
som Herre. Han ansåg att det var Kristus som
talade till Abraham före förstörelsen av
sodomiterna och hade erhållit makt [från Gud]
Den tidiga kyrkan
Vi känner till från Irenaeus (och från hans
Därför skulle varken Herren, ej heller den Helige
Ande, ej heller apostlarna, aldrig ha omnämnts som
Gud, definitivt och absolut, han som inte var Gud
om han inte var i verklighet Gud; ej heller skulle de
benämna någon enda i si egen person för Herre,
förutom Gud Fader som styr över allt, och hans son
som har fått överhöghet från sin Fader över hela
skapelsen, som detta stycke visar: Herren sade till
min Herre, sit du på min högra sida, tills jag gör dina
fiender till din fotpall [Ps. 110:1]. Här representerar
[Skriften] Fadern som tilltalar sonen; Han som gav
honom hedningarnas arv och underkastade för
honom alla hans fiender…
Page 6
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
att döma sodomiterna för deras syndfullhet.
Och detta [följande text]:
Psaltaren 45:7-8 förklarar samma sanning: "Din
tron, gudomlige, består i tid och evighet, din
kungaspira är rättens spira. Du älskar det rätta, du
hatar orätt. Därför har Gud, din Gud, smort dig" [Ps.
45:7-8] För Anden benämner båda [av dem] med
namnet Gud [Theos eller elohim] – både han som är
smord som son och Han som utför smörjelsen, som
är Fadern. Och igen: "Gud står i gudaförsamlingen, i
gudarnas krets håller Han dom." [Ps. 82:1]. Han
referar här till Fadern och Sonen och de som har
erhållit adoptionen; men dessa är kyrkan för hon
talar i Guds synagoga, i vilken Gud – som är Sonen
själv – har samlat själv och till vilka han igen talar:
”gudarnas Gud, Herren, har talat och han har kallat
jorden” [Ps. 50:1]. Vem är menad som Gud? Han
om vilken Han sagt: ”Gud skall komma öppet och
skall inte vara i tystnad” [Ps. 50:3] det är Sonen som
blev manifesterad för människorna, som sade ” Jag
har öppet uppenbarat mig för de som inte söker
mig”[Jes. 65:1]. Men om vilka gudar talar han? Om
de för vilke han säger ”Jag har sagt, ni är gudar, och
alla söner till den Högste” [Ps. 82:6]. Till dessa,
utan tvekan, som har mottagit nåden genom
”adoption av vilken vi ropar Abba Fader [Rom.
8:15] (Against Heresies, Bok. III, kapitel. vi, ANF,
Vol. I, sidor. 418-419).
Det är inget tvivel att Irenaeus hade en
underordnad syn av Gudomligheten och
utsträckte termen Gud God (som theoi eller
elohim) till att inkludera sonen och de också
från adoptionen. Detta är troligtvis härkommet
åtminstone från Sakarias 12:8. Han verkar
indikera här att Kristus samlade de utvalda, där
vi vet från Skriften att det är Gud som ger de
utvalda till Kristus så att de skall bli samlade
(Joh. 17:11-12; Heb. 2:13; 9:15). Det
uteslutande användandet av termen för de
fysiskt utvalda kan vara felaktigt i syn av
Irenaeus användning här. Den lojala Värden är
också inkluderad i rådet ur förståelsen av
Uppenbarelseboken 4 och 5. Således är den
lojala Värden också Guds kyrka.
Dessa ståndpunkter är genomgångna i
uppsatsen Early Theology of the Godhead (No.
127) och också i also On Immortality (No. 165).
Det är också viktigt att förstå att doktrinen om
själens odödlighet var ansedda att vara Gudlösa
och är en hädelsens doktrin. Denna syn hölls
till den punkt att även när söndagsdyrkan
infördes som det gjorde så tidigt som år 150 f.
Kr., från bevis av Justin Martyren kunde vi se
att
fortfarande var doktrinerna om
Gudomligheten och uppståndelsen var central
och oförändrad. Således var sabbaten förnekad
inför gudomligheten och uppståndelsen i de
tidigaste stadierna. Detta ändrades till en senare
ställning för Gudomligheten som blev pålagd
före ställningen av sabbaten och doktrinen om
själen.
Anders Nygren (Agape och Eros) förstod
konceptet om evigt liv i kyrkan då han sade:
Den antika kyrkan skiljer sig från all hellenistism i
tron på uppståndelsen. Kristna traditionen tillskrev
’köttets uppståndelse’ som Apologisterna motsatte
den hellenistiska läran om ’själens odödlighet’.
Antitesen var medveten för vid inget tillfälle så
mycket som detta var deras motsättning mot den
hellenistiska anden upplevd av de tidiga kristna. Den
platoniska hellenistiska läran om odödlighet hos
själen verkade för apologisterna som Gudlös och
hädisk som lära, vilken de framför allt var tvungna
att attackera och förstöra (Justin Dial. lxxx. 3-4).
Deras motto i detta hänseende kan mycket väl vara
Tatians ord: inte odödliga, å greker är själen i sig
själv, utan dödlig. ändå är det möjligt att inte dö
(Tatian Oratio ad Graecos, xiii. 1).
Skillnaden mellan kristna och icke kristna i dette
ämne var så stor att tron på köttets återuppståndelse
kunde bli till en shibboleth. En som tror på själens
odödlighet visar därigenom att han inte är kristen.
Som Justinus säger ’om du fallit in till några som
kallar sig kristna…och som säger att det inte finns
någon uppståndelse av de döda, utan säger att deras
själar, när de dör, kommer till himlen; anse då inte
att de är kristna.’ (Dial. lxxx. 4) (ibid., pp. 280-281).
Således har kyrkan förnekat själens odödlighet
– de var absoluta Unitariska underordnade. De
inte bara skulle ha förkastat treenigheten om
den hade framförts för dem, de skulle troligtvis
också ha blivit exkommunicerade ur kyrkan var
och en som hade framfört en sådan doktrin eller
någon annan Diteistisk kommen ur gnostiska
kretsar. Kyrkan var väldigt tolerant dock
bärande synen att heresi var tillåtet för att visa
vilka i kyrkan som hade Guds godkännande (1
Kor. 11:19). Detta gjorde de genom att studera
(2 Tim. 2:15, se KJV; RSV översätter med ’gör
ditt bästa’).
De ansåg också att det Gamla Testamentet var
Skriften och att det Nya Testamentet var en
tolkning av den Skriften. De höll
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
Nymånadsdagarna och Högtiderna och vi ser att
Herrens påsk kom att ifrågasättas i en dispyt
under det andra århundradet, då det nya
påsksystemet (Easter på engelska. övers. anm.)
introducerades och började att ersätte Herrens
påsk i vad som kom att kallas Quarto-deciman
kontroversen (se uppstatserna The Passover
(No. 98) och The Quartodeciman Disputes (No.
277)).
Kyrkan började bli förföljd och det kom att ske
till stor del utanför det romerska riket. Därför
var det utanför räckhåll för den ortodoxa
kyrkan fram till den framåtskridande
omvändelse hos Arierna, vilket varade upp till
det åttonde århundradet och också från
upprättandet av det Heliga Romerska Riket år
590 e. Kr. Förföljelserna av tron varade över en
tidsrymd som inneslöt kraften och styret hos det
Heliga Romerska Riket från år 590 e. Kr. fram
till 1850 (se uppsatsen Allmän Spridning av de
Sabbatshållande Kyrkorna [122]).
Amerikansk adventism och Guds kyrkor i USA
över
de
senaste
två
århundradena
missanpassade dateringen från det Heliga
Romerska Riket och profetiorna om tid, tider
och halva tider eler de 1260 dagarna. Denna
felaktiga konstruktion berodde till mesta del
genom okunnighet om europeisk historia och
självuppfyllande falska profetior. Detta
allvarliga misstag hade en betydelsefull effekt
på den falska profetian om rörelsen om
ankomsten 1842-44. Detta resulterade i ännu en
falsk lära som kallades domen innan ankomsten
(se uppsatsen The Pre-Advent Judgment (No.
176)).
Inkvisitionen
Vi vet från inkvisitionens bevisning vad
kyrkans doktriner var vid olika tillfällen av dess
utbredning.
Vi kan säga med tydlighet att kyrkan kallades,
av det Katolska systemet, vid olika namn i dess
olika platser för att fördölja dess vida spridning
och den enhetliga strukturen i dess läror. Dock
hade Guds kyrka olika åsikter som rörde dess
styre och dess inriktning. (t. ex. Presbyterian
och Episcopalian i de västra Waldenses). Vi vet
att de kallades Katarer eller Cathari och alltså
rena på svenska. De kallades också Bulgariska
Page 7
kyrkan, Khazzar, Vallenser, Albigensare,
Waldensian,
Sabbathariker,
Sabbatati,
Insabbatati, Passaginians, bland många andra
namn.. Termen Sabbatharier verkar vara en
konstruktion som betyder Arianska sabbats
hållare.
Vi vet att vanliga syner var allmänt uppfattade
och återspeglade sig själva i dialektalt språk.
Till exempel termen ’poor bugger’ på engelska
är ett allmänt uttryck för sympati för en
olycklig människa som undergår prövningar
eller lidanden. Detta är ofta förvirrande för
moderna amerikaner och även för australiensare
eftersom ’bugger’ och ’buggery’ har en specific
legal betydelse som relaterar till sodomi.
Termen har dock en annan betydelse som visar
användningen
för
de
utvalda
under
inkvisitionerna. Oxford Universal Dictionary
anser att termen är hänfört ur Medeltida
engelska från det franska ’bougre’ och latinets
’Bulgarus’ eller ’Bulgarisk’ eller en heretiker
(eller också en ränteutlånare). Det hölls i
referens till heretiker att användas speciellt om
Albigensarna. Detta var dess första betydelse.
Den andra och förödmjukande betydelsen som
relaterade till sodomi var en senare term från
1555 och verkar syfta till att förnedra den sekt
som hade varit förföljd för ungefär tre
århundraden. Termen ’pauvre bougre’ eller
fattig bulgar som ålagd på Albigensarna kom
till att bli det engelska ’poor booger’.
användandet av ’bogle’ eller ’boggle i nordlig
engelska omkring 1505 är av osäkert
ursprungmen blev sammankopplad med
fantomer och således ett kvasikorrekt namn för
jävulen (därav det engelska 'bogeiman' etc).
Tydligt har termen ’poor buggers sitt ursprung i
de Albigensiska korstågen. Dock kan man fråga
sig vad Albigensarna hade att göra med
Bulgarerna. Svaret är enkelt. Guds Kyrkor från
sina grenar i vad som kallas den Pergamonska
eran (Upp. 2:12 ff) kallades Paulicier, kom till
Europa från omflyttningarna under Konstantin
Kapronymous och Johannes Tsiniskes (se
uppsatsen
Allmän
Spridning
av
de
Sabbatshållande Kyrkorna [122]). Dessa
förflyttningar i Trakien spreds till bulgarerna,
sydslaverna speciellt bosnierna och också till
Ungern och Rumänien. De spreds västerut och
från det femtonde århundradet sammanlänkades
de med resterna av Sabbatati i väst som
Page 8
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
kallades Vallenser eller Waldensier. Vi kan
säga med relativ säkerhet att utsträckningen av
läran från det trettonde århundradet och med
absolut säkerhet vad de östra grenarna, speciellt
Ungern och Rumänien var från det femtonde
till det nittonde århundret var.
De Albigensiska korstågen
Genomförandet av de Albigensiska korstågen
under trettonde århundradet finns utvisade i
uppsatsen
Allmän
Spridning
av
de
Sabbatshållande Kyrkorna [122]. Dessa grupper
var utan tvivel sabbathållande. Begäret hos den
katolska kyrkan att dölja detta faktum har lett
till vissa häpnadsväckande påstående rärande
lingvistik hänförelse av namnet Sabbatati.
Dessutom vet vi att de var unitariska. De är
upptecknade som fortfarande existerande för år
934, då de klagades på av Atto biskop av
Vireulli så som andra gjort före honom.
De kallades först Vallenser år 1179 i
fördömningen av Raymond av Daventry. De
äldste Bernard av Raymond och Raymond av
Baimiac var fördömda som heretiker av
Raymond av Daventry år 1179 inför det
Lateranska kyrkomötet, inte för deras
sabbatshållande utan för deras unitarism.
Dokumentet skrivet emot dem år 1180 av
Bernard av Fontcaude tog då upp namnet
Vallenser i titeln som är Adversus Vallenses et
Arianos. De var således underordnade icke
trinitarier. Detta verk från 1180 verkar ha
försvunnit detta århundrade, men verket Liber
Contra Vallenses skrivet 1190 av Bernard av
Fontcaude existerar fortfarande. Vallenserna
vid den tiden verkar vara unitariska och ses
skilja från Arianerna. Detta är en korrekt syn
och en som Guds Kyrka skulle ha insisterat på.
Arianism, vilken enligt katolikerna påstås se
den Helige Ande som en skapelse av Sonen, är
skiljd från den bibliska unitarismen. De ses
båda som samma av katolikernam vilka även
kan ha skapat läran om skapelsen av Anden
genom Sonen, eftersom det inte finns något
verkligt upptecknande av denna syn i texterna
aom räknas som skrivna av Arius (se även the
uppsatserna Arianism and Semi-Arianism (No.
167) and Sociniansim, Arianism and
Unitarianism (No. 185)).
Albigensarna var inte blott en gren av
Valenserna. Albigensarna var delade i två delar,
Vallenserna och Waldensierna och de lokala
Katarerna eller Puritanerna. Katarerna höll en
klar och heretisk syn på gott och ond baserad på
en form av gnostisism och manikeisk dualism.
Särskillnaden, bland andra, är gjort av Ray
Roennfeldt i hans avhandling (An Historical
Study of Christian Cosmic Dualism, Andrews
University) (jfr. uppsatsen Vegetarianism and
the Bible (No. 183)). Tron var ofta ansatt av
denna dualistiska tendens. Där kyrkor
upprättades utvecklade ofta så kallade
konverterade bland munkordnarna bisarra
synsätt. Bogomilerna är ett exempel. Hos
Bogomilerna och bland bosnierna, följdes
ordensasketism med heretisk dualism och sökte
undermineraden allmänna samlingen i tron.
Felaktigheter uppenbaras också i tidigare genar
av Paulicier. En felaktighet var den hos
Melkisederna som skapade en annan
strukturerad ordning utvecklad ur en unitarisk
syn. Melkisedek ansågs vara en medlande ängel
och Kristus en mänsklig medlare, undertälld
honom. De katolska skrifterna tog tag i dessa
samtida heretiska grupper och länkade dem till
Kyrkan vid den tiden. De pålade dessa felaktiga
synsätt på Kyrkan och på så sätt fördolde de
sanna doktrinerna.
Hela Albigensiska korståget var styrd mot både
delarna på order av Rom under 1200-talet.
Albigensarna hade skydd i södra Frankrike
under Raymond, Hertig av Toulouse.
Vallensarna eller Sabbatati var fler och mer
utspridda och sträcktes till Spanien. Vi kan
rekonstruera deras läror av Vallensarna från
den spanska grenen av Sabbatatierna för den
intensiva förföljelse de led.
Den Spanska Inkvisitionen
Den Spanska Inkvisitionen var ämnad att bli av
med de så kallade judiska kristna. Dessa
kallades Marranos (eller grisar). Från
Inkvisitionens termer och kommentarerna vet
vi att de inte bara höll sabbaten utan också
förnekade trenigheten, höll de Heliga Dagarna
inklusive Försoningsdagen och också följde
matlagarna. Ediktet om tron visar de medel
genom vilka heretikerna kunde identifieras.
Judar och muslimer togs också med i denna
förföljelse men förföljelsen var inte riktad mot
Guds Kyrka vilken de också kalade Sabbatati,
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
Insabbatati eller Insabathi. Kung Alphonso av
Aragoniens edikt osv., utvisade Waldensiarna
eller Insabbatati från Spanien som återges i
uppsatsen
Allmän
Spridning
av
de
Sabbatshållande Kyrkorna [122].
Cecil Roth i hans verk The Spanish Inquisition,
Robert Hale Ltd, London, 1937, utfärdade en
varning i förordet att historien upprepar sig
själv och att boken inte var ämnad som en satir
till vad som hände i Europa. De judiska lärde
sökte att utveckla den spanska inkvisitionen
som en judisk förföljelse. Kanske den värsta av
dessa störningar, trots dess fullständiga
utsträckning, är det nyligen utkomna verket av
B. Netanyahu (The Origins of the Spanish
Inquisition in Fifteenth Century Spain, Random
House, New York, 1995). Netanyahu försöker
övertyga läsaren att föremålet för inkvisitionen
var den judiska församlingen när detta är klart
osannt och akademiker har öppet attackerat
hans ståndpunkt. Rabbinerna av den tiden
fastslog utan tvekan att de var inte var judar
utan kristna. De var inte judar som förklädde
sig till kristna. De var i verkligheten Guds
Kyrka.
Antalet tribunaler hos det Heliga Koontoret i
Spanien uppgick slutligen till femton. De fanns
med fullständigt kompletta ämbetsmän och
utrustning i Barcelona, Cordova, Cuenca,
Granada, Llerana, Logrono, Madrid, Murcia,
Santiago, Seville, Toledo, Valencia, Valladolid
och Sargossa. En annan för de Baleariska öarna
fanns i Palma på Mallorca.
De mest hemska och aktiva områderna var
Madrid, Seville och Toledo på grund av det
stora antalet Nykristna (som Roth benämner
dem), med aktiviteten störst i Gamla Kastillien
och Andalusien, och försvagades efter den
första vannsinniga utbrottet åtminstone i
Katalonien (Roth, ibid., Ch. The Unholy
Office, sid. 73). Den var slutligen koordinerad i
slutet av 1400-talet under överhöghet av det
centrala rådet El Consejo de la Suprema y
General Inquisición kallad för La Suprema,
vilken från början var innehållande Kastillien.
Med de fyra stora Statsråden under Ferdinand
and Isabella, nämligen Statsrådet, Finansrådet,
och råden för Kastillien och Aragon intog
inkvisitionen platsen som en inte oviktig del av
Page 9
utövandet av kunglig makt (Roth, ibid., sid.
74). År 1647 befalldes att alla straff utdömda
av tribunalerna skulle vara underställda rådets
kontroll. Detta verkar ha varit ytterst för att
hindra de obeskrivligt extrema i de lokala
förföljelserna. Extremismen stammade från en
grundlägande felaktig förståelse. Netanyahu
refererar till felaktiigheterna (The Origins of
the Spanish Inquisition in Fifteenth Century
Spain, sid. 440-459) där alla fel av sinnet var
dömda som heresi vilket är i kontrast med
Augustinus uttalande: Jag kan fela, men jag är
ingen heretiker (De Trinitate, c, 3, n. 5-6). Juan
de
Torquemada,
Inkuisitorn,
angrep
rättegångarna i Toledo på grund av deras
manifesterade oregelbundenhet och deras
medvetet ickebibliska antisemitism. Han ansåg
ämnet varande på samma nivå som det om
Haman mot Mordekai och judarna (ibid., sid.
449). Han ställdes därefter inför problemet om
Guds natur så som den sågs av Vallenserna. I
Toledo hade man konstaterat som var tydligt
annorstädes som ett ämne för allmän kännedom
(publica fama) (och även i Valencia som vi
skall se) att heretikerna utförde omskärelse,
förnekade Kristus gudomlighet, förnekade
därtill närvaron av hans kropp i nattvarden, etc.
(ibid., sid. 444). De i Toledo hade inte visat sig,
enligt Torquemada, att de konverterade inte
kunde ses varken genom dess egen frivilliga
bekännelse eller genom uttalanden av oskyldiga
vittnen, någonsin ha sagt, efter att att erhållit
dopet att det trodde på någonting annat än
Moderkyrkan själv (jfr. Netanyahu, sid. 444).
Torquemada kallade denna anklagelse för
osann och ondsint och visa i sig själv vara
ogiltig för hela rättegången (ibid., sid. 445).
Varför skulle det vara så? Vi vet utan tvivel att
Vallenserna
utövade
unitarism
under
århundraden. Skillnaden låg i den underordnade
gudomligheten hos Kristus. Så Kristus
gudomlighet var inte förnekad, men det fanns
något mer på gång här. Torquemada såg att
rättgångarna i Toledo helt enkelt var
antisemitiska och att det inte fanns någon
biblisk grund för denna rasism.
Han förkastade därför dessa felaktigheter i de
starkaste möjliga termerna. Problemet vilade
också i det faktum att misstanken och förhören
utsträcktes till fjärde generation hos de
konverterade. Han attackerade dessa grunder
Page 10
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
från utgångspunkten, att konverteringen av de
andra delarna av motståndet mot treenigheten,
ur vad han beskrev som Manikeiskt fel bland
bosnierna. Han ställdes inför problemet med de
konverterade kunglighet i det Heliga Romerska
Riket. Torquemada säger:
under vår tid konverterade från hedendom till
kristendom den lysande kungen av Polen, fadern till
den nuvarande kungen, med ett stort antal nobla och
en räknelig mångfald [Wladislaw II, tidigare
Jagiello, Storhertig av Litauen, konverterade när han
blev kung 1386. Han var far till Kasimir IV som
tillträdde tronen år 1447]. Senare under tiden för
Påven Eugenius IV, kung av Bosnien, hans
Drottning, och många andra ädla blev konverterade
till kristendom från de manikeiska felen [kung
Stephanus Thomas konverterade till katolisism år
1445].
Därtill i princip dagligen blev
Mahommedaner övertygade [om den kristna tron].
Det skulle vara en stor skandal och inte möjlig att
tolerera att säga att alla dessa människor skulle ha
varit misstänkta, åtminstone till fjärde generation,
för avgudadyrkan och de fel de och deras fäder
uppehållit vid någon tidpunkt (Tractatus, sidor. 5455; jfr. Netanyahu, sida. 452).
Torquemada hade skrivit ett traktat mot
Bosnisk
Bogomilism
(Symbolum
pro
imformatione Manichaeorum, ed. N Lopez
Martinez and V Proano Gil, 1958, sid. 23, n. 68
och Netanyahu, n. 119).
Här ser vi effekterna av uppblandningen av
Manikeisk dualism där Paulicierna hade
upprättat den unitariska tron. Kyrkan vid denna
tid var tvingad in i Herzegovina och vidare upp
i norr (se även uppsatsen Allmän Spridning av
de Sabbatshållande Kyrkorna (Nr. 122)).
Problemet är uppenbart, men inte för
Netanyahu. Vid tiden för det femtonde
århundradet hade Vallensarna blivit fördrivna
så pass mycket under jorden att de var i det
närmaste synligen utrotatde av förföljelsen.
Kyrkan i Toledo bland andra hade blivit så
utsvävande och tyranniska så att de använde
inkvisitionen för en systematisk semitisk
utrotning. Detta skulle komma att underminera
ställningen för de aktiviteter hos kyrkan i
strävan att konsolidera riket. Torquemada
ställdes inför att begränsa dessa överdrifter så
att en viss stabil interaktion inom riket kunde
utverkas, och konverteringen kunde ses till viss
fördel för de som var mål för konverteringen.
Rasismen och begäret efter rikedom hos
inkvisitionen satte denna lockande morot och
därigenom utvidgningen i risk. Torquemada var
slug och slipad nog att veta vad historiens dom
skulle komma att bli. Han var därför tvungen
att kuva inkvisitionen. I den händelse att kyrkan
skulle tillåta den att fortsätta i ännu tre
århundraden i strid mot de själva processer och
läror vilkas existens var förnekade, förstördes
slutligen dess egen makt (se Malachi Martin
Decline and Fall of the Roman Church, Secker
and Warburg, London, sid. 254 ff.).
Bevisen från Edikten
Vid upprättandet av inkvisitionens områden
följdes en procedur av Edikt. Efter ett Edict om
nåd hade publicerats som uppmanade kättarna
till att framträda och bekänna, vanligen sträckt
över trettio eller fyrtio dagar (Roth, sid.75),
inkvisitionen kom därefter att rensa området.
Detta satte igång en kedja av beskyllningar.
Nästa fas var den periodiska publiceringen av
ett Edikt om Tron, vilken skulle hjälpa till att
identifiera typerna eller indikatorerna av
kätterierna,
som
skulle
förnekas.
Bekännelsesystemet förstärkte sedan denna
ondska.
Ediktet om Tron utgavs i Valencia år 1519 av
Andres de Palacio, Inkvisitor för Valencia, och
har blivit publicerat av Roth. Det kan utläsas av
Ediktet att deti allmänhet var en serie av
faktum och vidskepelse listad som identifierade
tre grupper av människor. De första var de
kristna som höll fast vid de så kallade judaiska
tendeserna. Den andra gruppen var judarna
själva och den tredje gruppen var muslimer.
Det är tydligt av Edikten att kätteriet hade
penetrerat kyrkan självt eftersom ord som
uttalades över nattvarden var speciellt
identifierade som ett kätteri i Edikten. Även
korset eller korsets tecken var något som inte
användes av Sabbatati. Av en granskning av
Edikten verkar det som om gruppen förnekade
Själen samt lärorna om Himlen och Helvetet.
De höll Sabbat från solnedgången på fredagen
fram till solnedgången på lördagen, och utförde
inget arbete på Sabbaten. De firade det Osyrade
Brödets Högtid och påsk med bittra örter. De
fastade på Försoningsdagen (Roth, sid. 77 ff.).
Den allmänna synen och utövandet hos judarna
var inkluderat i listan som visades i Ediktet så
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
att systemen löpte sida vid sida för att göra det
svårare att identifiera de exakta skillnaderna
dem emellan. De höll på matlagarna och
begravde även sina döda i enlighet med judisk
tradition. Mycket av Edikten innehåller
övernaturligheter som tillskrevs sekterna (t. ex.
sid. 78). De förnekade Mariakulten och detta
grupperades samman med judarnas förnekande
av Messias. Läran om substantiell överföring
förnekades, vilket även den katolska formen av
läran om Omnipresensen, Guds allerstädes
närvaro, vilken var Platonsk animism (sid. 78).
Prästerna verkade vara inblandade och
igenkändes från välsignandet. De kristna
verkade klä sig som judar, och följde lagarna
rörande tyg (sid. 79). De träffades i huskyrkor
och läste Bibel med vardagsspråk. Fastigheter
som tillhörde kättarna blev konfiskerade och
detta hjälpte otvivelaktigt inkvisitionens mål
och syfte.
Roth skriver att öppnandet av kontoret i
Lissabon skedde innan det blev omvandlat till
ett operahus. Uppteckningarna från ögonvittnen
(tryckt i det årliga registret år 1821) visar utan
tvivel att det fanns rester av människokroppar i
källarvalven vilka användes (från en inskription
på valvväggarna) så sent som år 1809. Dessa
inkluderade munkar vars dräkter återfanns
bland mänskliga och andra rester som låg i
högar i valven och bland bevisen för mord både
gamla och nya, som begicks där (Roth, sidor.
84-85).
Intervaller på tre till fyra år mellan arrestering
och straffdom var vanliga och i ett upptecknat
fall förlöpte fjorton år. Gravida kvinnor drogs
till stocken och övergrepp mot fångar eller
kanske sexuell beblandning med dem tvingade
Kardinal Ximenez år 1512 att hota med döden
för varje ämbetsutövare som befanns utöva
intriger med deras fångar. Kostnaden för
fängslandet bars av den anklagade, utan hänsyn
till tidslängd. Ett exempel på kostnader som
pålades
under
den
fyra
år
långa
fängelsevistelsen för en nunna på Sicilien,
frikänd och släppt år 1703, bars fortfarande och
betalades av av hennes arvtagare och släktingar
så sent som 1872 (Roth, sid. 87). Vanligen var
tillgångarna konfiskerade vid tiden för
arresteringen.
Page 11
Marranerna eller Nya Kristna kunde inte bli
áccepterade så som vittnen i några
förhandlingar. Undanhållandet av vittnens
namn infördes under det trettonde århundradets
fördolt påstått för att skydda den svage
gentemot de mäktiga anklagade, men detta blev
till en norm och ingen kunde få reda på namnet
på deras angivare (Roth påpekar korrekt att
ända fram till år 1836 i England, så kunde
anklagade våldsbrottslingar inte ha juridska
rådgivare eller se kopior av de inlagor som
gjordes emot dem). Tiderna var i sig själva
barbariska och Inkvisitionen var det grövsta av
barbari
Den europeiska inkvisitionen påbörjades i
södra Frankrike under det trettonde århundradet
och slutade i Påvestaten år 1846. Mellan år
1823 och 1846 dömdes 200,000 människor
bara i Påvestaten till döden, livstids fängelse,
förvisning eller till galärerna, med ytterligare
1,5 miljoner satta under övervakning (se
Malachi Martin The Decline and Fall of the
Roman Church, sid. 254 samt uppsatsen
Allmän Spridning av de Sabbatshållande
Kyrkorna [122], sid. 29 för citat). Roth citerar
den desparation och förtvivlan som individerna
utsattes för under det trettonde århundradet i
södra Frankrike.
Hör mig, mina herrar! Jag är ingen kättare för jag
har en fru och sammanbor med henne och har barn
och jag äter kött och ljuger och svär och jag är en
trofast Kristen (Roth, sid. 90).
Denna förnekelse av celibatets elementa och
asketisk vegetarianism var nödvändig eftersom
de manikeiska dualisterna som kändes som
Katarer eller Puritaner, och vilka sökte rening
genom asketism, var en kättersk sekt vilken
slutligen drog förföljelse över Vallensarna och
Sabbatati. De manikeiska dualisterna var
distinkt skiljda från Vallensarna och detta är
den Katar-Vallensiska skillnaden som tillskrivs
men felaktigt identifierades av Weber. Den
bibliska lagen hölls kontinuerligt av Sabbatati.
Deras dyrkan skedde i hemlighet och därför är
den svår att identifiera med precision. Dock
känner vi till att de höll Sabbaten och den fulla
utsträckningen av deras dyrkan känner vi till
och kan identifiera från de östra grenarna av
Sabbatati.
Page 12
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
De Östeuropeiska Sabbatati
Vi känner exakt vad doktrinerna hos de
ungerska och transylvanska kyrkorna var från
det femtonde århundradet fram till det nittonde
århundradet. Arkiven bevarades av Dr Samuel
Kohn, Högste Rabbi av Budapest, Ungern in
DIE SABBATHARIER IN SIEBENBURGEN
Ihre Geschicte, Literatur, und Dogmatik,
Budapest, Verlag von Singer & Wolfer, 1894,
Leipzig, Verlag von Franz Wagner. Dessa
punkter är listade i uppsatsen Allmän Spridning
av de Sabbatshållande Kyrkorna (Nr. 122) vid
sid. 22 ff.). Hela strukturen finns upplistad i
boken The Sabbatarians in Transylvania, av
Samuel Kohn, engelsk översättning. T.
McElwain and B. Rook, red. W. Cox, CCG
Publishing, USA 1998.
Vi vet med säkerhet att denna gren av
Vallenserna eller Sabbatati var unitariska för
Frances David eller Davidis dog i fängelse år
1579. Kohn hävdar att de återställde den
ursprungliga och sanna kristendomen (Kohn
sid. 8). Den unitariska kyrkan splittrades i
sabbatshållande kyrkor och de som övergick till
att dyrka på söndagar år 1579. Sabbatsgrenen
under Eossi var mer trofast inför sanningen. De
utövade vuxendop.
De höll sabbaterna och de Heliga Dagarna
inklusive Herrens påsk, det osyrade brödets
högtid, pingst, försoningen, lövhyddehögtiden
och den sista stora dagen, och mest
betydelsefullt, nymånadsdagarna. Hornstötarnas
dag är inte listad separat i hymnerna och verkar
ha firats tillsammans med nymånadsdagarnas
hymner.
Deras doktriner innehöll det fysiska
tusenårsriket begynnande då Kristus skall
återkomma för att åter samla Judah och Israel.
De använde guds kalender baserad på
Nymånadsdagarna De lärde om de två
uppståndelserna, en till evigt liv vid Kristus
ankomst och en andra till dom vid
tusenårsrikets slut De lärde om frälsning genom
nåd men att lagarna fortfarande behövde hållas.
De ansåg att Gud kallade människor och att
världen i allmänhet var förblindad.
Deras doktrin om Kristus var en klart
underordnad unitarisk. (se uppsatsen Allmän
Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna
[122], sid. 22).
Det kan således ses att den tidiga
Sabbatskyrkan var unitarisk, och höll lagarna
från det Gamla Testamentet. Sabbaten var bara
en fasett av deras trossystem, vilken visade på
deras dyrkan av den Ende Sanne Guden. De
förföljdes i Östeuropa för deras unitarism mer
än för deras sabbatshålland (Francis Davidis
valde att vara kvar i fängelse, där han dog,
hellre än att överge den unitariska tron, även då
Socinus, själv en unitarian, försökte övertala
honom att ändra sin rigida unitariska tro för att
rädda sitt liv). De nekades statusen som kyrka
när till och med judarna tillgavs denna status.
De förnekades tillgång till tryckpressar och
dåledes spridandet av predikningar genom hand
i form av kedjebrev. Inkvisitionen var
hänsynslös i sitt förtryckande av detta system
och i väst var sabbatshållande tillräckligt för att
ha dem avrättade.
Tillväxten hos Unitarianismen
I och med reformationen började unitarismen
åter gro och var inte enbart insluten till
sabbatshållare. Med andra ord, inte alla
unitarister var sanna medlemmar i Guds Kyrka,
liksom inte alla sabbatshållare var sanna
medlemmar.
Termen unitarism är ett ord som härstammar
från latinets unitarius och det användes först
om en legaliserad religion år 1600
(Encyclopedia of Religion and Ethics (ERE),
art. Unitarianism, Vol. 12, sid. 519). Det är
speciellt grundat på uppfattningen om en
singulär personlighet hos Gudomen i kontrast
mot den ortodoxa läran om Hans treeniga natur.
Den motsvarande termen trinitarism användes
först i dess moderna betydelse av Servetus år
1546 (ibid). Adjektivet unitarisk har ibland
använts bortom kristenhetens gränser (till
exempel är Islam och Judendom även de
unitariska i sin grund).
Den grekiska texten i det Nya Testamentet var
publicerat av Erasmus (1516).
Hans utelämnande av den kända trinitariska versen,
[1 Joh. 5:7], och hans motvilja gentemot den
skolastiska typen av disputationer skapade en
markerad affekt i många sinnen (ERE, ibid.).
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
Erasmus produktion av det Nya Testamentet
föranledde människor med kunskap i grekiska
att inleda undersökningar av de premisser på
vilka den ortodoxa trinitarismen vilade och
hade upprättats på. Än mer viktigt, människor i
Europa var fria att vara mer öppna och
inkvisitionen var begränsad. Skriftlärda började
se att Bibeln inte var trinitarisk och verkligen
stödde unitarismen. De första stegen mot
formella anti-trinitariska arbeten på kontinenten
(som motsatte sig läran av kyrkan innan
reformationen och tryckpressen) kunde
återfinnas i arbeten av Martin Cellarius (14991564) elev till Reuchlin och vän och den förste
följeslagaren till Luther (ERE, ibid., sid 519520). I hans arbete de Operibus Dei använder
han tremen deus när han talar om Kristus i
samma mening som i vilken kristna också kan
kallas dei som ’söner av den Högste’ (ibid.).
Referens till uppsatsen Early Theology of the
Godhead (No.127) kommer att visa att dessa
begrepp härrör direkt från Irenaeus och de
tidiga lärjungarna till apostlarna och apostlarna
själva. Detta förorsakade ganska stor
uppmärksamhet och den moderna akademiska
världen engagerade sig i debatten som följde
Servitus arbete år 1531. I Neapel startade en
spanjor, John Valdes, en religiös grupp för
studiet av Skriften fram till sin död år 1541
(ERE, ibid., sid. 520). Notera här namnet
Valdes. Denna man verkar ha varit en spansk
Waldensare av namn och teologi (se även
uppsatsen General Distribution of the Sabbathkeeping Churches (No. 122)). År 1539 varnade
Melanchton den venesianska senaten för en
vida spridd servetianism i norra Italien (ibid.).
Från denna grupp färdades Bernard Ochino
(1487-1565) av Sienna, långsamt genom
Schweiz till London och tjänade som en av
Främlings Kyrkan (1550-1553) fram till dess
att den upplöstes av Drottning Maria i hennes
försök att återupprätta Katolocismen. Ochino
tvingades till Zürich och utvandrade sedan till
Polen och förenade sig med anti-trinitaristerna
där. Catherine Vogel, juvelerarhustru, hade
blivit bränd vid åttio års ålder, år 1539 i
Krakow för sin tro på ’existensen av en Gud,
skapare av hela den synliga och osynliga
världen, som inte kunde gripas av det
mänskliga intellektet’ (ibid). Denna rörelse är
verket i Europa under den tid som vi känner
igen som den Thyatirakiska eran. En anti-
Page 13
trinitär rörelse visar sig också vid den andra
synoden för den reformerade Kyrkan år 1556
och år 1558 blev piemontesaren George
Blandrata dess överhuvud. De holländska
anabaptisterna var också unitariska under
ledning av David Joris av Delft (1501-1556).
Dessa unitarier kallades också löst för
protestanter. Ere konstaterar:
Tusentals protestanter från Tyskland, Alsace och
Nederländerna migrerade till England under Henry
VIII styre, och Främlingarnas Kyrka under Edward
VI bestod också av fransmän, valloner, italienare
och spanjorer (ERE, ibid., sid. 520).
Dessa människor sökte fristad i England med
hjälp av den unitariska kyrkan där. Detta var
den sanna Guds Kyrka. England hade blivit mer
öppen för öppna uttryck från fjortonhundratalet
genom publikationerna av Richard Peacock,
Biskop av Chichester. Lollarderna och
anabaptisterna avvek från den utstakade vägen
vid denna tid.
Den 28:e December 1548 avsvor sig en präst vid
namn John Assheton under ed inför Cranmer de
’fördömbara kätterierna att ’den Helige Ande inte är
Gud, utan bara en speciell kraft hos Fadern’ och att
’Jesus Kristus som Jungfru Maria bar och födde, var
en helig profet… men att han inte var den sanne och
levande Gud’. Under april det följande året
utnämndes en kommission som hade till uppgift att
söka reda på alla anabaptister, kättare och förnekare
av den vanliga bönen. Ett antal av Londons
handelsmän ställdes inför denna organisation i maj
(ERE, ibid.).
De var unitarier. Varken binitarism eller
diteism var verkande under denna fas hos
Kyrkan och för dess förföljelser. Det var inte en
lära. Kirurgen George van Parris av Mainz blev
avrättad 1551 för att ha sagt att Gud Fader var
den enda Guden och at Kristus verkligen inte
var Gud (ERE, op. Cit.). Den unitariska
rörelsen i Polen när Blandrata nådde dit år 1558
hade redan inträtt i den protestantiska synoden,
men de blev uteslutna sju år senare. De vägrade
att kallas vid något annat namn är kristna (ERE,
ibid.). Faustus Socinus (1539-1604), brorson
till Lelius Socinus (1525-1562) av Siena som
var vän med Kalvin och Melancthon, besökte
England och reste till Polen Han besökte
Blandrata i Transylvania år 1578 och
arbumenterade emot Francis David som
förkastade alla former av kulter riktade mot
Page 14
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
Kristus. Han bosatte sig i Polen 1579.
Socinierna har fått sitt namn efter honom. Dock
föregick de honom med lång tidsrymd där, och
var en del av kyrkan som vi känner som
Waldensarna. Denna aspekt togs upp och
täcktes i uppsatsen Sociniansim, Arianism and
Unitarianism (No. 185)).
Den polska unitariska kyrkan vblev förföljd in
till utplåning av den katolska kyrkan (se ERE,
op. Cit.). Socinus erkände påläggandet av
termen Gud att gälla för Kristus i en lägre form.
Denna form, eller uppfattning användes också
av Irenaeus som vi kan se i uppstasen Den
tidiga Kyrkans Teologi [127].
Francis David (eller Davidis) av den ungerska
kyrkan i Transylvania fängslades i slottet Deva
för att ha vägrat och förkastat böner eller andra
kulter till Kristus. Han dog där i november
1579. Vi känner från den väldokumenterade
historien om hans föregångare, från Eossi och
framåt, att de inte bara var unitarier utan också
höll Sabbaten, Nymånadsdagarna och de Heliga
Dagarna. Hornstötshögtiden firades i hymnerna
som Nymånadsdag och hymnerna för
Nymånadsdagen hade företräde framför
speciella hymner för Hornstötarnas dag som
högtid (se uppsatsen Allmän Spridning av de
Sabbatshållande Kyrkorna [122]).
Namnet Unitarius användes först som ett ord av
Melius och förekom först på ett dokument i
dekret av synoden av Lecsfalva år 1600. Det
blev formellt antaget av Kyrkan år 1638. Den
ungerska Kyrkan blev förföljd i två
århundraden efter detta och deras fastigheter
blev konfiskerade. Vid början av detta
århundrade hade deras arvtagare 140 kyrkor
bland Szeklers som levde i Transylvanien och
ett fåtal i Ungern. Deras psalmbok från år 1865
gjorde inget tillhandahållande av dyrkan av
Kristus (ERE, ibid). De sanna och trogna
resterna av Kyrkan finns nu kvarlämnade i
Transkarpatien
vilka fortfarande håller
Sabbaten.
Tillväxten av unitarismen i England
härstammade från viljan att återupprätta den
riktiga apostoliska tron. Det var tydligt för de
bästa hjärnorna i England att det Nya
Testamentet inte var trinitariskt utan unitariskt
och dessa eminenta män satte sig för att
upprätta
Kyrkans
ursprungliga
läror.
Inledningen kom möjligen från Richard Hooker
(1553-1600) och John Hales (1584-1656).
Intagandet av definitionen för Gudomlighetens
mysterier i Skriften ensamt blev centralt i
denna fråga.. Chillingworth tog sin påverkan
från Lord Falkland, en av de första
unitarianerna. Grotius arbeten talar inte om den
treeniga naturen, och (enligt Stephen Nye i
hans Brief History of the Unitarians also called
Socinians, London, 1687) säger att han tolkade
hans arbete längs unitariska ritklinjer i enlighet
med Socianernas tankar (ERE, sid. 522).
Paul Best (1590-1657) konverterade under sin
resa till Polen. Milton var också influerad av de
transylvanska unitarierna (se Aereopagitica,
London, 1644 – noterad i ERE, ibid.). De stora
mötena i Canterbury och York i juni år 1640
förbjöd
importerandet
av
unitariska
(Socinianska) böcker och parlamentet gjorde
förnekandet av treenigheten till ett allvarligt
brott år 1648. Dock publicerade John Biddle
(1616-1662), ofta kallad den engelska
unitarismens fader, ett arbete kallat A Twofold
Scripture Catechism år 1654. Unitarismen blev
väldigt
allmän
i
England
under
sextonhundratalet. Prof Bronowski går så långt
i TV serien The Ascent of Man, som till att
säga att den industriella revolutionen var en
produkt av unitariska tänkare Trots fängslande
och exil på Scilly Islands (1654-1658), samlade
Biddle efterföljare. Biddles död år 1662 och
enighetsakten (Act of Uniformity) tecknade
rörelsen som en organisation för dyrkan. Dock
ledde kravet på den litterära intentionen hos
Skriften till att alla de stora tänkarna för dagen
förnekade treenigheten och trinitarismen. Detta
inkluderade även Milton. Thomas Firmin
(1632-1697), en välbärgad handelsman
marknadsförde den litteraturen mellan åren
1691-1705. Parlamentet försökte förtrycka
detta. Dock inträdde på arenan de stora
filosoferna i form av John Locke (1632-1704).
Sir Isaac Newton hade också följt Milton in till
unitarianism efter en undersökning av Skriften.
Dessa stora tänkare följdes William Whiston
(1672-1752) vilken efterträdde Newton vid
Cambridge, som Lucasiansk professor år 1703
och berövades sin stol år 1710 på grund av sin
unitarism. Samuel Clarkes (1675-1729) traktat
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
över Skriftens Doktrin om Treenigheten var
också viktig för att exponera detta problem.
Invändingen
mot
det
gemensamma
evigvarandet hos sonen framställdes här för
första gången, vilket introducerade en
kvasibinitarisk hållning. När Manchester
Academy (senare Manchester College i Oxford)
öppnades år 1786, dess förste rektor var
Thomas Barnes som var en unitarian.
Presbyterian College vid Carmarthen var
följeslagaren till en serie av akademier, av vilka
den första grundades av Samuel Jones under
viss tid medlem av Jesus College i Oxford och
en av de 2000 uteslutna prästerna år 1662
(ERE, p. 523).
Andra unitarier var Joseph Priestly (17331804). Priestlys vän Theophilus Lindsey (17231808) pastor i Catterick on the Tees avgick från
sin post efter ett misslyckande med en petition
till parlamentet och han öppnade därefter ett
unitariskt kapell på Essex Street, vid Strand i
London år 1774. Detta var det första öppna
kapell på många år – kanske sedan
förtryckandet
av
Främlingarnas
Kyrka
(Strangers Church).
De använde den anglikanska liturgin anpassad
till dyrkan av Fadern enbart. Utnämnande av
Thomas Belsham (1750-1829) år 1789 till en
teologisk lärartjänst vid en högskola i Hackney
förde fram den unitariska saken genom att helt
enkelt öppna Skriften för studies. Detta gjordes
av The Unitarian Society for promoting
Christian knowledge and the Practice of Virtue
by the Distribution of Books (Den Unitariska
Föreningen för förordandet av Kristen kunskap
och
Dygdens
Praktiserande
genom
Distributionen av Nöcker). Lindsey, Priestly
och Belsham var dess ledare. År 1813 då
klausulerna om Toleransakten, vilket gjorde
unitarisk yrkesutövning olaglig, togs bort,
genom ansträngningar av William Smith (17561835) parlamentsledamot för Norwich och
förfader till Florence Nightingale, såg till att
unitarismen gick framåt. Dessa människors
unitarism förnekade även läran om själen (se
ERE, sid. 524). Thomas Southwood Smith
(1788-1861) gjorde också intryck med sina
unitariska ideal på sådana som Byron, Moore,
Wordsworth och Crabbe.
Page 15
Smiths åsikter hade redan funnit uttryck från en
av Cromwells kaplaner tidigare (ERE, ibid.).
Slagen om lagarna under sjuttonhundratalet såg
förändringar ta plats inom lagarna rörande
kyrkans förvaltning vilket också hade en kraftig
påverkan på sättet com de unitariska kyrkorna
organiserade sig själva.
Modern unitarianism så som den utvecklades
av James Martineau (1805-1900) och den
moderna skolan underminerar den Messianska
funktionen hos Jesus Kristus och är inte helt
och hållet baserad på Skriften utan också på en
tolkning av skriften genom resonerande. Hans
utläggning över Tübingenrekonstruktionen om
kristendomens ursprung, som publicerades i
Westminster Review refererades till i ERE (sid.
525), är lika viktig som hans filosofiska
landvinningar om föreningen mellan den
mänskliga anden och det Gudomliga. Radikal
unitarism söker på ett felaktigt sätt att förneka
Kristus existens före inkarnationen.
John James Tayler (1797-1869) producerade
den första formella diskussionen om
Johannesfrågan i England i sitt verk Attempt to
ascertain the character of the Fourth Gospel
(London, 1867). En lång rad akademiker hade
vädjat för en revision av texten och av det Nya
Testamentet och George Vance Smith inbjöds
att ingå som medlem i Bible Revisers (1870).
Den unitariska akademikern James Drummond
(1835-1918) var en lärd teolog som
producerade signifikanta arbeten som The
Jewish Messiah (1877), Philo Judaeus (1888)
och Inquiry into the Character and Authorship
of the Fourth Gospel (1903). John Relly Beard
(1800-1876) ledde vägen till moderna
ordböcker av Bibeln med sin People’s
Dictionary of the Bible. Andra viktiga
unitarister var Edgar Taylor, Samuel Sharpe, H
A Bright, William Rathbone Greg, Francis
William Newman, Frances Power Cobbe,
Ralph Waldo Emerson, Theodore Parker och
Max Müller. ERE ger också information om
kyrkor och distribution. När vissa av de största
tänkarna i modern tid, undersökte Bibeln för
dess avsiktliga frihet från den grekiska teologin
hos de alexandrinska och kappadoceiska
skolorna, omfamnade de unitarismen så som
det ursprungliga Bibelsystemet.
Page 16
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
Sjundedagsadventiströrelsen
Sabbatshållande unitarier blev synliga i
England under det sjuttonde århundradet, trots
att vissa kunde se en historisk kontinuitet från
tidigare tider. Biblisk teologi var grunden för
Traskitrörelsen som leddes av John Taske kring
1616 i London. Hamlet Jackson bringade
Sabbaten till gruppen genom Bibelstudier. Den
bokstavliga tolkningen av Skriften ledde denna
puritanska grupp till Tredje Moseboks matlagar
likaså. Det anses att hans efterföljare utgjorde
kärnan för Mill Yard Sabbatarian Baptist
church, medan andra skulle se dess ursprung
hos tidigare rörelser. Kyrkan blev prominent år
1661 på grund av predikandet om den Femte
Monarkin av John James, som avrättades för
förräderi. Kyrkan hade blivit påverkad inte bara
av den judiska synagogan i Amsterdam, utan
också av den folkliga messianska rörelsen av
Sabbetai Zwi. Kyrkan, som många allmänna
baptistiska vid den tiden var helt igenom
unitarisk som visas av sådana skriftställare som
Edward
Elwall
under
det
tidiga
sjuttonhundratalet. Den bibliska kalendern och
firandet av påsk på Nisan 14 fortsatte till idag,
dock började det unitariska vittnesmålet dö ut
tillsammans med pastor Albourne Peats
dödsfall (från 1992).
Trots att det saknas historiska bevis är det
troligt att de flesta om inte alla av de andra
tidiga Sjundedags baptist kyrkorna i England
var unitariska likväl. Det första tydliga
undantaget var Pinner’s Hall kyrkan grundad av
Frances Bampfield år 1676. Denna kyrka var
kalvinistisk till sitt yttre, och även om inte
Bampfield var helt trinitarisk i sina åsikter, var
han säkerligen inte unitarisk. Sammangåendet
av de speciella och de allmänna baptisterna har
fördunklat frågan om det unitariska ursprunget
för de sabbatshållande baptisterna. Trinitarierna
har varit mer framåt i att ha producerat
trosbekännelser, så dokument reflekterar inte
styrkan i den unitariska hållningen. Unitarierna
hade tenderat till att tyst ignorera
trosbekännelserna. Till denna dag accepterar
inte Mill Yard något annat än de tio budorden
med tillägg för några få stödjande texter från
Nya Testamentet (Seventh Day Baptists in
Europe and America, Vol. 1, American Sabbath
Tract Society, Plainfield, New Jersey, 1910,
sidor. 25-113).
Detta är det huvudsakliga eller grundläggande
felet hos Sjundedagsbaptisternas tro. Genom att
misslyckas med trosbekännelserna kunde de
inte på ett adekvat sätt publicera tydliga
bekännelser och uttalanden. Således var
detaljerade och vida bekännelser inte möjliga.
De misslyckades att göra det mesta av deras
religiösa frihet och utveckla en sund doktrinal
lära om Guds natur.
Unitarianism och Sabbatshållande
Tidig unitarism hade, nästan utan några
undantag, följts av hållande av Sabbaten som
båda härstammade från biblisk bokstavlighet.
Trinitarism var aldrig åtföljd av hållande av
Sabbaten fram till reformationen. Efter
reformationen blev det ett faktum att vissa
kyrkor som höll Sabbaten var trinitära och att
vissa unitariska kyrkor höll dyrkan på söndagen
trots att detta inte var en regel. Modern
söndagsdyrkande unitarism är en avvikelse som
vilken annan söndagsdyrkande ordning som
helst.
I Asien
Sabbatsuppfattningen
i
Asien
var
huvudsakligen icke-trinitarisk fram till dess att
jesuiterna påbörjade sitt missionsarbete.
Nestorianerna och de afrikanska missionärerna
(se uppsatsen Allmän Spridning av de
Sabbatshållande Kyrkorna [122]) följde den
tidiga kyrkan in i Persien, Indien och därefter in
i Kina. Unitarisk sabbatshållning utgjorde ett
allvarligt hot mot buddhismen och förklarades
olaglig av buddhismen. De sabbatshållande
kyrkorna i Asien var också, som regel icketrinitära. De höll på matlagarna och förnekade
också
bekännelsen
och
skärselden.
Uppdelningen mellan dessa kyrkor följde, i
gemen, på kyrkomötena i Konstantinopel och
Kalcedon
Kineserna hade länge erfarit det kristna
systemet, och som annorstädes, var Sabbaten
ett tecken för biblisk bokstavlighet. År 781 e.
Kr. var det redan väl etablerat (se uppsatsen
Allmän Spridning av de Sabbatshållande
Kyrkorna (Nr. 122)). Sabbatshållandet levde
och frodades väl i Kina vid tiden för
Taipingupproret år 1850 (ibid.).
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
USAs erfarenhet
De sabbatshållande Guds Kyrkor i USA är väl
dokumenterade och kommer inte att behandlas
här. Guds Kyrkor växte ur det engelska
kyrkosystemet med europeisk påverkan.
Sjundedags adventism
Den Sjundedagsadventistiska rörelsen var
huvdsakligen och officiellt unitarisk fram till år
1931 i och med Urish Smiths död. Men den
officiella upptagningen skulle komma senare
och härstammade från kyrkotjänsten. De
adventistiska tänkarna var James White, R F
Cottrell Snr och Jnr, D T Bordeau fram till hans
avgående, D M Canright, J N Andrews,
Loughborough, John Matteson, A C Bordeau,
A T Jones, W W Prescott och Uriah Smith.
Andra Adventiströrelser var:
1. Evangeliska Adventister; och
2. Advent Kristna.
Alla missförstod de naturen i återuppståndelsen
och domen. Dessa två var bokstavliga
millennialister och följde den bibliska texten
medan
SDA
följde
den
himmelska
millennialismen.
Adventismen var officiellt allmänt biblisk
unitarisk fram till 1931 när Uriah Smiths
påverkan upphörde och trinitärern, sedan länge
existerande inom kyrkan, började ta kontrollen.
Uriah Smith blev stämplad som en arian av
hans efterföljare. Ellen G White påstods vara
bland de första att introducera trinitaristiska
koncept hos Sjundedagsadventisterna i Desire
of Ages (1898, sida 530), till synes inte
redigerad och mot kyrkans uttalade (enligt M L
Andreasen The Spirit of Prophecy, tal från den
30 November 1948). Det fanns andra skolor om
adventistiskt synsätt
M L Andreasen (ibid.) säger att de misstänkte
att det var ett redigeringsfel men han reste till
henne för att konfirmera detta och hon stod för
sina uttalanden. Det producerades inte av
honom förrän 1948. I ljuset avåsikterna och
lärorna hos de äldste i kyrkan fram till 1931,
var denna text misstänkt för att ha varit en
redaktionell förfalskning. Christian Connection,
från vilken James White kom, var unitarisk. De
kom senare att förena sig med andra för att bli
till United Church of Christ. Doktrinerna var
Page 17
mer bibliska än de för vad som kom att bli
Unitarian Universalist Church. Den kyrkan bär
inget reellt släktskap med de unitariska
subordinationistiska
lärorna
hos
de
sabbatshållande kyrkorna
Adventist Kyrkan var unitarisk, eller som
adventisterna nu säger, Ariansk, fram till 1931.
Church was Unitarian, or as the Adventists now
say, Arian, until 1931. Dock proklamerar
arianism, så som den är definierad av trinitarier,
att Anden är en skapelse av sonen. Denna
doktrin kan mycket väl vara en uppfinning av
de tidiga trinitarierna eftersom vad vi har från
Arius kommentarer inte bär något spår av
denna doktrin. Dock, så som den definieras av
trinitarismen, är asianism inte biblisk unitarism
och inte den doktrin som hölls av Smith eller
av någon kyrkoera inklusive Church of God
(Sjunde Dag) eller deras underföljande kyrkor.
Det
är
viktigt
att
notera
att
sjundedagsadventisterna kyrkotillhörighet inte
blev officiellt trinitarisk förrän efter
publicerandet av Questions on Doctrine år
1958. Andreasen skrev en serie brev i protest
mot detta slutliga antagande. Så det var en
övergångsperiod mellan 1931 och 1958. De
franska adventisterna trosbekännelse var
fortfarande unitarisk år 1938, enligt en kopia av
kyrkomanualen från det året Dr Thomas
Mcelwains ägo, vilken studerade vid
adventistseminariet i Frankrike från 1968 till
1973. Han iakttog i kommentarer till detta verk
att seminariet var trinitariskt, men församlingen
vid den tiden var fortfarande unitarisk.
Adventiströrelsen
under
det
tidiga
artonhundratalet (1842-1844) såg trinitarier i
ganska stora skaror som drogs till
Sabbatssystemet. Vissa övergav aldrig riktigt
den trinitära modellen och detta visade sig
ödesdigert för den tidiga rena adventiströrelsen
efter Smith år 1931 när trinitarierna inom
adventismen fick kontroll, huvudsakligen
genom att göra anspråk på kyrkotjänsten.
Önskan att vädja till den amerikanska
protestantismen var en bidragande faktor till
detta problem. Det ledde också till binitarismen
inom Churches of God under det tjugonde
århundradet och således till de många
felaktigheterna
och
den
förgrenade
uppdelningen i det nuvarande systemet
Page 18
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
Guds Kyrka (Sjundedags) (Churches of God)
Guds Kyrka (Sjundedags) var en biblisk
unitarisk sabbatshållande ordning som inte som
en regel höll de Heliga Dagarna men har varit
känd för att göra så i vissa områden (t. ex.
Chile).
Den är nu underminerad av trinitarier bland
dess präster och kommer troligen undergräva
sig, trots att medlemmarnas röststyrka, i
opposition till prästerskapet, kan rädda den från
snabb kapitulation som setts inom Worldwide
Church of God. År 1997, annonserade Guds
Kyrka (Sjundedags) (Church of God (Seventh
Day)) att den var binitarisk.
Guds Världsvida Kyrka (förr Radio Church of
God)
Herbert Armstrong började skriva för Guds
Kyrkas (Sjundedags) tidskrift Bible Advocate
år 1927. Han fortsatte sitt kyrkoarbete fram till
tidigt
nittonhundratrettiotal,
men
stod
fortfarande på Guds Kyrkas (Sjundedags)
lönelista fram till ungefär 1940. Detta var efter
deklarationen
om
trinitarism
inom
adventiströrelsen, men inte beroende av den.
Teologin för Guds Världsvida Kyrka
(Worldwide Church of God) var dietistisk och
besläktad med, men inte likadan som,
Marathonius
kätteri
efter
förvisningen
Macedonius och hsnd dödsfall efter kyrkomötet
i Konstantinopel år 381 e. Kr. De skiljde sig
angående den Helige Andes natur men höll
fortfarande på två Gudar. Den var väldigt dåligt
definierad och det fanns många unitarier i
ränkerna för Guds Världsvida Kyrka enbart på
grund av tvetdyigheten i den bibliska
korrespondenskursen (Bible Correspondence
Course,) vilken hämtade Guds struktur från den
singulära Eloah.
Med upplösningen av Guds Världsvida Kyrka
finns det en serie kyrkogrupper med dåligt
definierade doktriner angående Gudomligheten
och de flesta andra områden. Många är tekniskt
diteistiska och tror på två Gudar ab orgine.
Vissa har deklarerat en bintär struktur, men
väldigt fattiga teologiska förklaringar. Alla
grupper håller de Heliga Dagarna. Åtminstone
två grupper håller Nymånadsdagarna.
Guds Kristna Kyrkor
Guds Kristna Kyrkor är en sabbatshållande
kyrka som håller alla delar av den tidiga
kyrkans ordning, inklusive den bibliska
unitarismens gudomlighet. Den har grenar i
icke engelskspråkiga länder under namn
översatta från det engelska namnet.
Jehovahs vittnen
Jehovahs vittnen är en Unitarisk Kyrka, som
inte
håller
eller
förstår
Sabbaterna,
Nymådsdagarna eller högtiderna. Därför saknar
de de kritiska tecknen för de utvalda nämnda i
denna uppsats.
Sammanfattning
Sabbaten är ett tecken för Guds Kyrka. Det är
inte tecknet. Det främsta tecknet är
Gudomligheten. Detta är den bibliska
unitariska strukturen. Dopet är det andra
tecknet och mottagandet av den Helige Ande
som det inre sigillet. De yttre tecknen är
Sabbaten och Herrens nattvard/Påsken, vilket är
tecknet på lagen från Gud. Detta följs av
Nymånadsdagarna och de Heliga Dagarna.
Sabbaten är förnekade för mänskligheten på
grund av avgudadyrkan.
Hesekiel 20:16-20 16 De hade ju förkastat mina
stadgar och inte följt mina bud. De hade vanhelgat
mina sabbater och hållit fast vid sina avgudabilder.
17 Ändå visade jag skonsamhet och förgjorde dem
inte, jag förintade dem inte i öknen. 18 I öknen
varnade jag deras barn: ”Lev inte efter samma bud
som era fäder, och följ inte deras stadgar. Orena er
inte med deras avgudabilder. 19 Jag är Herren, er
Gud. Håll mina bud och följ troget mina stadgar.20
Håll mina sabbater heliga. De skall vara ett tecken
som förenar mig och er, så att ni inser att jag är
Herren, er Gud.”
Förorenandet av Sabbaterna härstammar från
avgudadyrkan. Sabbaterna inkluderar alla de
dagar som satts åt sidan för dyrkan av Gud
enligt Hans kalender, som baseras på ett riktigt
iakttagande av Nymånadsdagarna. Gud straffar
folket för brist på att hedra Honom och hålla
Hans lagar.
Hesekel 20:21-24 21 Men deras barn var
motsträviga mot mig. De höll inte mina bud och
följde inte troget mina stadgar – den som håller dem
får leva. De vanhelgade mina sabbater. Jag tänkte
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
Page 19
De utvalda har hållit tron på ett
sammanhängande sätt fram till de nittonde och
tjugonde århundradet när centraliteten av
dyrkan till den Ende Sanne Guden, och
förståelsen av Gudomligheten blev utmanade
av protestantismen.
tömma min vrede och ösa ut mitt raseri över dem i
öknen. 22 Men jag hejdade mig och handlade som
det anstod mitt namn, jag ville inte att det skulle bli
vanärat inför de folk i vilkas åsyn jag förde ut
israeliterna. 23 I öknen svor jag emellertid att
skingra dem bland folken och sprida ut dem i
främmande länder. 24 De hade ju inte levt efter mina
stadgar. De hade förkastat mina bud och vanhelgat
mina sabbater och låtit sig lockas av sina fäders
avgudabilder.
Sabbaterna är oskiljaktiga från det första budet
och lagen. Nationen och folket straffas för att
de brister i att hålla alla aspelter i Guds lagar.
Tabell över lärorna hos Guds Kyrkor
Kyrka/Lära
Gudomlighet
Organisatorisk
ordning
Dop
Sabbat
Paulo-Efesisk
(30 e. Kr
framåt)
Biblisk
Unitarisk
Presbyterisk och
kvasi-Episcopal
Vuxend
op
Sabbatshållan
de
Smyrna-Lyon
(2:a-9:e årh.)
Biblisk
Unitarisk
Presbyterisk och
quasi-Episcopal
Vuxend
op
Sabbatshållan
de
Paulicier
(4:e-10:e
årh.)
Biblisk
Unitarisk
Kvasi-militär
Vuxend
op
FranskSpanska
Vallenser
eller
Sabbatati
(Albigenser
9:e-15:e årh.)
Biblisk
Unitarisk
Fransk:
Episcopal ickehierarkisk.
Spansk:
Presbyterian
Central PreReformation
Waldensisk
Sabbatati
Biblisk
Unitarisk
Central PostReformations
Waldensisk
(16:e
årh.
framåt)
Nymåneda
gar
Behållit
Nymånadsd
agarna
Heliga Dagar
Nattvard/
Herrens Påsk
Matla
gar
Behållit
Heliga
Dagarna
Quartodeciman
Ja
Behålli
Nymånadsd
agarna
Behålli Heliga
Dagarna
Quartodeciman
Ja
Sabbatshållan
de
Svårt
att
bestämma
Behållit
Heliga
Dagarna
Quartodeciman
Ja
Vuxend
op
Sabbatshållan
de
All dyrkan
i hemlighet
under
förföljelsen
Behållit
Heliga
Dagarna
Quartodeciman
Ja
Presbyterian. Råd
av lekmän, synod
med lika antal
Vuxend
op
Sabbatshållan
de
All dyrkan
i hemlighet
under
förföljelsen
Behållit
Heliga
Dagarna
Quartodeciman
Ja
KvasiTrinitarisk
Uppblandad in
till
praktisk
utplåning
Vuxend
op
Gick
till
söndagsdyrka
nde
under
reformationen
Nej
Nej
Påsk (fredag
korsfästelse söndag
uppståndelse)
Nej
Östeuropeisk
Sabbatati
(11:e
årh.
framåt)
Biblisk
Unitarisk
Presbyterian på
områdesgrund
Vuxend
op
Sabbatshållan
de.
(söndagsplittri
ng år 1579)
Behållit
Nymånadsd
agarna
Ja
Quartodeciman
Ja
PreReformations
Anabaptister/
Lollarder (9:e
årh. framåt)
Biblisk
Unitarisk
Presbyterisk
Gruppen delades
under det 15:e
årh.
Vuxend
op
Sabbatshållan
de
(söndagssplittr
ing år 1579)
Ingen
uppgift
Som
för
Albigenser
preReformation
Quartodeciman
Ja
PostReformations
Baptister
Blandad (tidig
Sjundedagsbapt
ist Unitarisk)
Blandad
Vuxend
op
Blandad
Nej (vissa
SDB
hå¨ller
numera
högtiderna)
Ingen uppgift
Påsken
antagen
många
av
Blanda
d
Amerikanska
Baptister
(17:e
årh.
framåt)
Blandad
Blandad
Vuxend
op
Blandad
Nej
Ingen uppgift
Påsken
antagen
många
av
Blanda
d
Page 20
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
Accepterad
men
inte
hållen
Påsk (fredag
korsfästelse)
efter C of Gs
(Guds Kyrka,
nedan) (SD)
splittring
Ja
I
vissa
områden
Quartodeciman
Ja
Nej. Vissa
Nymånadsn
ätters
bibelstudier
på fel dagar
för en kort
tid
Ja.
Ingen
Skördeoffer
någonsin
hållits.
Kvasi-Quartodeciman
på
judisk
kalender med
fel struktur för
Herrens Påsk.
Inte hållit i
vissa områden
1996
Ja
Behållit
Nymånadsd
agarna
Behållit
Heliga
Dagarna
Quartodeciman
Ja
Sjundedagsad
ventister
(19:e
årh.
framåt)
Unitarisk
fram
tills
Treenigheten
antogs
under
1931-58 efter
Uriah Smith
Konstitutionell
Presbyterisk
Vuxend
op
Sabbatshållan
de
Nej
Church
of
God
(Guds
Kyrka) (SD)
Unitarisk
nu
under
förändring
Konstitutionell
Presbyterisk
Vuxend
op
Sabbatshållan
de
Nej
Worldwide
Church
of
God
(Världsvida
Guds
Kyrka(Tidiga
re
Radio
Church
of
God)
Unitarisk med
C of G (SD)
genom
splittringen och
fram till 1955.
Svagt definierad
Unitarisk/
Diteistisk/
Binitarisk
blandning fram
till
1994.
Många
uppdelningar
Konstitutionell
Presbyterisk från
C of G (SD)
splittringen.
Konstitution och
röstning olagligt
borttagen.
Numera
en
företagsmässig
hierarki som de
flesta utlöpare
Vuxend
op
Sabbatshållan
de fram till
1996. Går in i
söndagsdyrka
n. Grenar är
Sabbatshållan
de
Christian
Churches of
God
(Guds
Kristna
Kyrkor
Biblisk
Unitarisk
Konstitutionell
Presbyterisk
Vuxend
op
Sabbatshållan
de
Appendix
Den traditionella Utläggningen av tidig Anti-Trinitarism Unitarianism
I sektion 150 av volym II, talar Scaff om de
klasser av anti-Trinitariker under vilka han
etiketterar som den första klassen Alogi,
Theodotus,Artemon och Paul av Samostata.
Han säger på sidan 572 att dessa AntiTrinitarier vanligen kallas Monarkister (från
monarchia) eller unitarier på grund av den
emfas de lade på den numeriska, personliga
enigheten hos Gudomligheten.
Men vi måste vara noggranna för att urskilja
bland dem, de två motsatta klasserna:
rationalistisk eller dynamisk monarkister,
vilka förnekade Kristus gudomlighet, eller
förklarade den som enbart en ’kraft’
[dunamis]; och Patripassianerna eller
modalistiska monarkister, vilka identifierade
Sonen med Fadern, och erkände på sin höjd
enbart en modal treenighet, som är ett
trefaldigt tillstånd för uppenbarelsen, men
inte en tre-personlighet
Den första formen av denna heresi, inblandad
i den abstrakta judiska monoteismen, i tron
på Gud skiljde på det gudomliga och
människan, och reste sig lite över ebionism.
Efter att ha blivit besegrade i kyrkan reste sig
detta heresi utanför den i en större skala, som
en påstådd uppenbarelse, och med en
makalös framgång inom muhammedanismen
vilken kan kallas pseudojudisk och
pseudokristen unitarism från östern.
Den andra formen utgick ifrån den högste
uppfattningen om Kristus gudomlighet, men
delvis också från panteistiska föreställningar
vilka närmade sig grunden för gnostisk
docetism.
Den ena hade fördomar om Sonens
gudomlighet, den andre om Faderns dignitet;
ändå var den andra med råge den mer
kompletta och kristna, och möttes också
därmed större accepterande.
Det måste också hållas i minne att Schaff är
en trinitarian och, som sådan, argumenterar
han emot åsikterna hos den teologis kärna
som stod mot honom. Hans uppteckning är
inte komplett som vi skall se. Schaff säger
(på sid. 573) att alla monarkister av den
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
första klassen såg i Kristus blott en människa,
uppfylld av en gudomlig kraft, men
uppfattade denna gudomliga kraft som
operativ i honom, inte bara från dopet, i
enlighet med ebioniternas syn, utan från
begynnelsen, och tillskrev hans övernaturliga
genererande till den Helige Ande. Han listar
sedan upp klasser för dessa sekter, Alogi och
Theodotus. Theodotus den yngre sätter in
Melkisedek som en förmedlare mellan Gud
och änglarna, ovan Kristus, förmedlaren
mellan Gud och människan (Schaff, sid.
574). Hans följeslagare kallades också
Melkisedekier. Schaff går vidare med att lista
Artemoniterna som förnekade Kristus
gudomlighet och använde Euklides och
Arkimedes för att förneka mysterierna och
opponerade sig emot användandet av
platonism för att förklara evangelierna.
Schaff listar också Paulus av Samostata,
biskop av Antiocha från år 260, som den
mest berömde av de rationalistiska
unitaristerna.
Han förnekade personligheten i Logos och
den Helige Ande och ansåg dem blott krafter
hos Gud, liktresonerande och sinne hos
människan, men tillstod att Logos vilade i
Kristus i större mått än i någon tidigare av
Guds budbärare, lärde att socinianerna under
senare tid, en gradvis upphöjning av Kristus,
bestämd av hans egen moral, utvecklande till
gudomlig dignitet. Han erkände att Kristus
förblev fri från synd, och besegrade synden
från våra förfäder, och så blev till frälsaren av
rasen (ibid.).
Schaff anser att dessa typer av kristna
fortfarande
var
närvarande
som
samostatianer, pauliianister och sabellianer.
Dock gör han misstaget här att blanda ihop
under termen monarkister, en mängd olika
grupper vilket ERE (se art. Monarchianism)
varnar för då det blandar ihop frågan i ämnet
I sin andra klass av anti-trinitarier inkluderar
Schaff Praxeas, Noetus, Callistus och
Beryllus. Här verkar vi ha en disput mellan
Hugh Pope och de som sammanställde ERE å
ena sidan och Schaff på den andra.
Monarkianism i dess klassiska betydelse
härrör från patripassianer genom Noetus, och
Page 21
sabellianerna är deras arvtagare och
efterföljare. Schaff listar dock sabellianerna
separat i sektion 152. Det var för att visa på
felaktigheterna hos monarkianismen och
Hippolytus hållning som hans verk citerades i
uppsatsen Tidig Teologi om Gudomligheten
(No. 127). De lärde ut att den ende högste
Guden genom sin fria vilja och genom en akt
av självbegränsning blev till människa så att
Sonen är Fadern beslöjad i kött (Schaff, sid.
576). Underligt nog, finner man nu endast
referenser
till
Monarchia
inom
trinitarianismen där monarchias doktrin och
läran om circumincession bestämmer
förhållandet till Gudomligheten.
Sabellianismen spårades av Athanasius till
stoisk filosophi och upprepas ofta. Sabellius
argumenterade för en distinktion mellan
monaden och triaden i den gudomliga
naturen. Således började inte uppenbarelsen
av Fadern inte i skapelsen som föregick den
trinitära uppenbarelsen, utan i och med
givandet av lagen. Sonens uppenbarelse
började i och med inkarnationen och slutade
med himmelsfärden. Uppenbarelsen av den
Helige Ande började i inspiration och går
vidare i regenerering och helgande. Han
illustrerar det trinitära förhållandet genom att
jämföra Fadern med solskivan, Sonen med
dess utstrålande kraft och Anden med dess
värmande påverkana (se även analogin med
ett ljus i modern trinitarianism). Han förnekar
det beständiga hos manifestationen av Fadern
och även Sonen och den Helige Ande. Han
gör de tre till temporära fenomen vilka
fullföljer sin mission och sedan återvänder
till den abstrakta monaden (se Schaff, op.
cit., sid. 581-583 för doktrinen). Detta system
skall återkomma i New Age rörelsen
sammankopplad som processteologi (Process
Theology). Det är motsatsen till den
subordinationism som lärs ut av kristna
unitarianer av apostlarna och den tidiga
kyrkan genom reformunitarier och oss själva
Schaff har varit mindre än ärlig i sitt
handlande med de tidiga icke-trinitära
doktrinerna. Han använder termen antitrinitarisk som för att påstå att det fanns en
trinitär doktrin, när det inte fanns någon
sådan. Treenigheten blev inte formulerad
Page 22
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
förrän vid kyrkomötet i Konstantinopel år
381 e. Kr. och inte fastställd förrän
kyrkomötet i Kalcedon år 451 e. Kr. när ett
antal av betydelsefulla kyrkor allvarligt
förenade sig med trinitarierna. Han nämner
inte dessa kyrkor, ej heller teologin hos den
Tidiga Apologistiska kyrkan som var
subordinationistisk unitarisk. Irenaeus är
viktig eftersom han är det närmaste vi kan
komma till den ursprungliga teologin hos
Johannes och Polykarpus genom uppvisning.
Trinitariska historier, antingen protestantiska
eller katolska, erkänner sällan teologin, som
förnekar dem. Scaff använder termen
unitarism i dess vidaste allmänna betydelse,
som antagen av trinitärer, för att dölja den
riktiga dispyten mellan de två parterna från
det femtonde århundradet. Under det allmänt
satte unitarierna, försökte trinitärerna placera
en generaliserad blandning av modalister
eller monarkister och deras föregångare
patripassier tillsammans med adoptionister,
melkisedeker och även judar och muslimer,
tillsammans med kristna unitarier vilka gav
upphov till termen. Detta skymmer det
ursprungliga uppsåtet med termen. Det är
mer riktigt att se dessa som monoteister och
unitarismen som en undergrupp av
monoteismen.
Docl
skulle
detta
uppenbarligen exkludera trinitarierna och
därför används detta inte.
CONCORDIAS
HECHAS, Y FIRMADAS
entre la jurisdicion Real, y
el Santo Oficio de la
Inquisicion.
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
Page 23
DEKLARATION, Handlingar och Edikt för den kungliga Jurisdiktionen och Inkvisitionens Heliga
Myndighet
Valencia, 1568 (i författarens ägo).
TROSEDIKT
"Vi, Doktor Andres de Palacio, Inkvisitor mot
kätteri och apostolik förvridning i staden och
kungariket Valencia, etc.
"Till alla trofasta kristna, både män och kvinnor,
kaplaner, bröder och präster av varje slag, kvalité
och grad; vilkas uppmärksamhet för detta
kommer att resultera i frälsning i vår Herre Jesus
Kristus, den sanna frälsningen; vilka är medvetna
att, genom medel av andra edikt och meningar
från de heliga inkvisitorerna, våra föregångare,
de varnades att uppträda inför dem, inom en
given tidsperiod, och deklarera och manifestera
de ting vilka de hade sett, kännt till, och hört
talas om av någon person eller personer, vare sig
levande eller döda, vilka hade sagt eller gjort
någonting gentemot den Heliga Katolska Tron;
brukade och följde Moses Lag eller den
Muhammedanska sekten, eller riterna och
ceremonierna av desamma; eller som begått olika
kätteribrott, hållit akt på fredagkvällar och
lördfredagar maten inför lördagarna, i kokkärl på
en liten eld; vilka inte arbetar på fredagkvällarna
och lördagar, som andra dagar; som tänder ljus i
rena lampor med nya vekar, på fredagkvällar;
lägger nya sängkläder på sängar och rena dukar
på bordet; firar högtiden för det osyrade brödet,
äter osyrat bröd och selleri och bittra örter; håller
fastan för förlåtelse (Försoningsdagen) när de
inte äter under hela dagen frm till kvällen efter
stjärnornas uppstigande, när de
ursäktar varandra och bryter sin fasta; och på
samma sätt följer fastan för Drottning Esther, av
agar; bytt till rena klädnader på lördagar och då
burit bättre kläder än andra dagar; förberett på
tissabav och rosessena; vilka ber sina böner i
enlighet med Moses lag, stående framför muren,
vajande fram och tillbaka, och tagande ett fåtal
steg bakåt; vilka ger pengar för oljan i det judiska
templet eller andra hemliga platser för dyrkan;
vilka slaktar fågelfå enligt den judiska lagen, och
avstår från att äta lamm eller andra djur som är
trefa; vilka inte vill äta salt fläsk, hare, kanin,
sniglar eller fisk som inte har fjäll; vilka smörjer
kropparna av deras döda och begraver dem i
jungfrulig jord i enlighet med judisk tradition;
vilka, i hus av sorg inte äter kött utan fisk och
hårdkokta ägg, sittande vid låga bord; vilka
skiljer en bit av degen vid bak och kastar den på
elden; vilka blir, eller känner till andra som blir
omskurna; vilka åkallar demoner och ger dem
den ära som är förbehållen Gud; vilka säger att
Moses lag är god och kan bringa deras frälsning;
vilka utför många andra ritualer och ceremonier
av densamma; vilka säger att vår Herre Jesus
Kristus inte är den sanne Messias utlovad i
Skriften, ej heller den sanne Guden ej heller
Guds son; vilka förnekar att han dog för att rädda
den mänskliga rasen; förnekar återuppståndelsen
och hans uppstigande till himlen; och säger att
vår Dam Jungfrun Maria inte var Guds moder
eller en jungfru före födelsen; vilka säger och
tillstår många andra kätterska felaktigheter; vilka
fastslår att vad de erkänt inför inkvisitorerna inte
var
sanningen;
vilka
avlägsnar
sina
fängelsekläder och varken är kvar i fängelse eller
följer de straff som åläggs dem; vilka säger
skandalösa ting gentemot vår heliga Katolska Tro
och gentemot ämbetsmännen för inkvisitionen;
eller vilka påverkar varje otrogen som kan ha
blivit dragen till Katolicism att avstå från att
konvertera; vilka tillskriver att det Heliga
Sakramentet av altaret inte är den sanna kroppen
och blodet av Jesus Kristus vår Frälsare, och att
Gud inte kan vara allvarande; eller varje präst
som håller denna fördömbara åsikt, vilka
reciterar och firar mässan utan att säga de heliga
orden om fullbordan; uttala och tro att Mahomets
lag och dess ritualer och ceremonier är goda och
kan bringa deras frälsning; vilka tillstår att livet
enbart är födelse och död, och att det inte finns
något paradis eller helvete; och anser att
ränteutövning inte är en synd; om någon man
vars fru fortfarande är vid livet gifter sig igen,
eller någon kvinna gifter om sig under sin mans
livstid; om någon av dessa som håller judiska
sedvänjor, och döper sina barn på den sjunde
natten efter deras födelse och med silver och
guld på bordet, med nöje följer den judiska
ceremonin; och om någon vet att när någon dör,
de placerar en kopp med vatten och ett tänt ljus
och några dukar dör den avlidne dog, och för ett
antal dagar ingen inträder där; om någon känner
till ansträngningen hos en jude eller en
konverterad, att i hemlighet predika Moses lag
och konvertera andra till denna lära, eller lära ut
ceremonierna tillhörande densamma, givande
information angående datumen för högtiderna
och fastorna, lärandes judiska böner; om någon
känner till någon enda som försöker bli jude,
eller varande kristen som vandrar ut klädd som
jude; om någon känner till någon enda,
konverterad eller annat, som befaller att hans
dräkt skall vara gjort av kanvas och inte av linne,
Page 24
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
så som de goda judarna gör; om någon känner till
sådana som, när deras barn kysser deras händer,
placerar sina händer på barnens huvuden utan att
göra Tecknet (för Korset); eller vilka, efter
middag eller kvällsvard, välsignar vinet och låter
det gå runt till alla vid bordet, vilkens välsignelse
kallas veraha; om någon känner till att i något
enda hus, folk samlas i syfte att utföra religiösa
tjänster, eller läsa ur biblar för de vulgära
språken eller utföra andra judiska ceremonier,
och om någon känner till att när någon är redo att
ge sig ut på en färd, speciella ord av Moses lag
uttalas för honom, och en hand placeras på hans
huvud utan att ha gjort Tecknet (för Korset); och
om någon känner någon enda som har uttalad
Moses lära, eller väntat Messias ankomst,
sägande att vår Frälsare och Räddare Jesus
Kristus inte kom och att nu Elia var kommande
och skulle ta dem till det förlovade landet; och
om någon känner till någon person som har
låtsats gå in i trans och vandrat i himlen och att
en ängel hade fört honom över gröna fält och
berättat för honom att det var det förlovade
landet vilket sparades för alla konverterade vilka
Elia skulle komma att förlösa från fångenskapen
i vilken de levde; och om någon kände till att
någon enda eller fler personer var barn eller
barnbarn till de fördömda, och varande utesluten,
skulle inneha ett officiellt ämbete, eller bära
vapen eller bära silke och fina klädnader eller
ornamentera sina kläder med guld, silver, pärlor
eller andra värdefulla stenar eler koraller, eller
göra bruk av något annat ting de är förbjudna och
uteslutna från att ha; och om de känner till att
någon personer innehar eller äger något
konfiskerat gods, möbler, pengar, guld, silver
eller andra juveler som tillhör de fördömda för
kätteri, vilket skulle bringas inför mottagaren av
gods konfiskerat på grund av kätteri. - Alla dessa
ting, som har setts, hörts eller kännts till, som ni,
de ovannämnda trofasta kristna, med obstinata
hjärta, förnekat att deklarera och manifestera,
tungt som börda och fördom för era själar, trott
att ni var upptagna av bullorna och påbud som
utfärdats av vår heliga fader, och löften och
donationer som ni har gett, för vilka ni har ålagts
straffet om uteslutning och som förespråkare av
käteri, på olika sätt; men, vill handla så med
vördnad, och för att era själar inte skall förloras,
eftersom vår Herre inte vill syndarens död, utan
hans omvändelse och liv; genom dessa
närvarande, tar vi bort och upphäver det bann
instiftat av de nämnda förra inkvisitorerna
gentemot er, så länge som ni följer och samtycker
med termerna av detta vårt edikt, genom vilket vi
kräver, tvingar och befaller er, i dygd av den
heliga åtlydnaden, och under straff av fullständig
uteslutning, inom nio dagar från den tid då det
nuvarande ediktet skall ha upplästs för er, eller
gjort kännt för er på vilket annat sätt som helst,
att fastställa allt ni känner till, har sett, hört, eller
hört omtalas på vilket annat sätt må vara, om de
företeelser och ceremonier som nämnts ovan, och
uppträda inför oss för att personligen deklarera
och fastslå vad ni har sett, hört, eller hört omtalas
i hemlighet, utan att föregående ha talat med
någon enda person, eller burit falsk vittnesbörd
gentemot någon enda.I annat fall, när
tidsperioden har passerat, och de kanoniska
uttalandena har repeterats i enlighet med lagen,
kommer åtgärder vidtas för att utge och förklara
er uteslutning och i och genom dessa dokument;
och genom en sådan uteslutning, befaller vi
härmed att ni kommer att bli offentligt
förnekade; och om, efter ytterligare en tidsperiod
om nio dagar, ni fortfarande vidstår i ert uppror
och uteslutning, skall ni bli uteslutna,
förbannade, avskiljda, och separerade som en
djävulens förenade, från all förening med och
upptagande i den heliga Moderkyrkan, och
sakramenten av densamma. Och vi befaller
präster, rektorer, kaplaner, och andra religiösa
eller ecklesiastiska personer att ta hänsyn till och
behandla ovan nämnda så som exkommunicerade
och förbannade för att felaktigt ha dragit vrede
och indignation på den Allsmäktige Gud, och på
äran hos Jungfru Maria, Hans Moder, och på de
helgade apostlarna Sankt Petrus och Sankt
Paulus, och all de helgon i det himmelska Rådet;
och på sådana upproriska och olydiga som skulle
gömt sanningen rörande de ovan nämnda
sakerna, skall falla alla plågor och sjukdomar
vilka föll och nedslogs på Kung Farao och hans
värd för att de inte hade lytt de gudomliga
befallningarna; och samma straff av gudomlig
exkommunicering skall omsluta dem så som den
omslöt folket i Sodom och Gomorra vilka alla
förgicks i flammor; och av Atan och Abiron vilka
svaldes upp i jorden för stora förbrytelser och
synder vilka de begick i olydnad och uppror
gentemot vår Herre Gud; och må de förbannas i
ätandes och drickande, i vakenhet såväl som
sömn, i anländande och avlägsnande. Förbannade
skall de vara i levande och i döende, och må de
evigt bli så härdade så deras synd, och djävulen
blir som deras högra hand alltid; må deras yrke
vara syndfullt, och deras dagar få och onda; må
deras substans åtnjutas av andra, och deras barn
bli föräldralösa, och deras fruar änkor. Må deras
barn alltid vara i nöd, och må ingen hjälpa dem;
må de visas ut ur sina hem och deras gods tas av
räntelånare; och må de inte finna någon som har
medlidande med dem; må deras barn bli
ruinerade och utstötta, och deras namn likaså;
Rollen för det Fjärde Budordet inom de Guds Kyrkor som Historiskt Hållit Sabbaten [170]
och deras ondksa skall vara evigt närvarande i
det gudomliga minnet.Må deras fiender utslå
dem och förstöra allt de äger i världen; och må de
vandra från dörr till dörr utan lättnad. Må deras
böner vändas till sjukdomar och förbannat vare
bördet och vinet, köttet och fisken, frukten och
annan mat de äter; likaså husen de bebo, och de
kläder de bär, de bestar på vilka de rider och
sängarna de sover uppå, och bordet och dukarna
på vilka de äter. Fördömda må de vara till Satan
och till Lucifer och till alla de onda djävlarna i
helvetet, och dessa är deras herrar, och följer
dem genom natt och genom dag. Amen. Och om
några personer stöter på de nämnda
exkommunicerade och avfälliga, och skulle utstå
dem under tidsrymden av ett år, så skall de också
anses som kättare själva, och skall bli ställda
inför samma rättsliga process som gentemot
kättare eller misstänkta för brottet kätteri. Givet
den____mars, i vår Herres Guds år, ett tusen fem
hundra och tolv."
Page 25
Nullus omoveat sub pena excommunicationis.
(Item: Av ingen tillgång är bekännelsen gjord till
confessorn för att erhålla absolution från straffet
av exkommunicering för vilken den kätterska kan
vara föremål, från tiden då brottet är begånget)
(Item: Samtliga som känner till någonting av de
saker som omnämnts i detta föreliggande edikt,
eller om andra kätterier, och som inte framträder
för att belysa och förklara desamma, är härmed
exkommunicerade och kan inte bli förlåtna av
sina confessorer.
El
doctor
De
Mandato
sue
Palacio, inquisidor. Reverende paternitatis,
Petrus Sorell, notarius.
