FAKTABLAD MEDELTIDEN
Det medeltida samhället . . .
. . . var feodalt
Under 1100-talet nådde feodalväsendet sin höjdpunkt i
Europa. Feodalherrens uppgift var att i konungens tjänst
försvara sitt län gentemot främmande inkräktare. I gengäld
hade han av kungen fått ett län – feodum – att förvalta. Här
blev han den socialt och politiskt ledande mannen och hans
riddarborg dominerade vanligen hade han både militär,
juridisk och polisiär makt i sitt län och ansvarade dessutom
för förvaltning och skatteuppbörd.
. . . var hierarkiskt Det medeltida samhället var uppdelat i skikt eller klasser.
Överst härskade furstarna och kyrkans högsta makthavare.
Därunder fanns en rad så kallade vasaller (feodalherrar), som
hade fått jordområden till låns och på dessa jordområden
arbetade bönderna och deras arbetare.
. . . var jordbruket den dominerande näringen.
Under senare delen av medeltiden vittrade feodalväsendet sönder. Nya städer
växte fram och handeln sköt fart. Köpmän, korstågsriddare och missionärer kom i
kontakt med österländska folk som både vetenskapligt, tekniskt och kulturellt
hade mycket att lära européerna, exempelvis konsten att använda krut, siffror och
papper.
Kyrkan och samhället
Kyrkan hade stort inflytande över kultur och utbildning. En rik andlig kultur växte
fram och i klosterbiblioteken förvarades och kommenterades handskrifter från
antiken. I Europa kom den romersk-katolska kyrkan att bli en central maktfaktor.
Under medeltiden skapades ett internationellt kyrkligt nätverk med latinet
som gemensamt språk. Till kristenhetens kulturella centra, skolor, universitet,
katedraler, kloster, biskopssäten och påvedömet i Vatikanen, sökte sig unga män
från hela Europa för att få utbildning och skapa sig en framtid som präster,
munkar eller kardinaler.
Riddarkultur -och diktning
Från och med 1100-talet försvagades kyrkans inflytande på kulturlivet. Istället
växte en elegant överklasskultur fram. Nya höviska ideal, med krav på artighet,
självbehärskning, vänsällhet, gott bordsskick, trohet, konversation och goda seder i
övrigt, förmedlades i riddarromanerna.
Under medeltiden lades stor vikt vid riddarens, feodalherrens, uppfostran.
Till denna hörde jakt, tornering och vapenlekar, men också fostran till höviskhet
och ett uppträdande i enlighet med stränga etikettsregler. I riddarromanerna,
exempelvis Tristansagan, berättades om strider och bragder. Särskilt
förekommande var motivet med riddarens kamp mot draken. I berättelserna
förekom hemliga kärleksmöten, spännande och fantastiska berättelser om under
och järtecken, om trolldom och fromhet. Där skildrades aristokratins liv med
jakter, dans och musik, och framförallt den förfinade livsstil och det höviska
umgängessätt man hade som ideal.
Berättelserna om Tristan och Isolde och om riddarna vid kung Arthurs hov
följdes under medeltiden och början av nya tiden av en våg av riddarromaner.
Äventyren blev alltmer fantastiska, intrigerna alltmer invecklade, bragderna
alltmer storslagna och den olyckliga kärlekens plåga alltmer outhärdlig. Dessa
romaner skildrade en livsstil som inte längre existerade.
Under den period som förflöt mellan del äldre och yngre riddarromanerna
hade samhället förändrats betydligt. Handeln hade ökat. Den ekonomiska makten
låg inte längre hos de jordägande feodalherrarna utan hos den nya borgarklassen
som slagit sig ner i städerna. Den nya krigstekniken gjorde de pansrade riddarna
överflödiga. Därför kom de senare riddarromanerna att verka ytterst
verklighetsfrämmande.
Hjältedikt och trubadurlyrik
Äldre hjältedikter, som Beowulf-kvädet och Rolandssången, är liksom
riddarromanerna skrivna på vers. Krigiska bragder är deras främsta motiv. Inga
kärlekshistorier förekommer, inte heller någon psykologisk analys av
människorna.
Trubadurdiktningen som uppstod i Frankrike på 1100-talet var
aristokratisk. Författarna var själva adelsmän och deras lyrik lästes eller sjöngs vid
furstehov eller i adelsborgar. Trubadurerna strävade inte efter att säga något nytt
utan höll sig till det ämnesområde som var vanligt i tidens underhållningslitteratur
för adeln: den höviska kärleken, där skaldens mål är att bli den älskade värdig.
Däremot var trubadurerna noga med att ge dikten en elegant och invecklad form.
Trubadurernas stora betydelse ligger i att senare författare lärde av dem hur man
skriver poesi.
Jonglörer och vaganter
I de allt folkrikare städerna uppstod en uppsluppen ”skrattkultur”. I farser,
parodier, skämtvisor och andra muntliga genrer drev man med överheten.
Jonglörernas diktning är exempel på denna typ av skrattkultur. Deras publik var
inte aristokratin utan folket. Som kringvandrande gycklare roade de folk på
marknader och mässor med sånger och mustiga och grovkorniga historier. Dessa
handlade om falska präster och hycklande munkar, om lättfärdiga kvinnor och
bedragna äkta män och om vandrande gycklares äventyr. Det fanns också
vaganter, studenter och sådana som lämnat den lärda banan och som diktade och
sjöng sina visor.
Anonyma författare
Under medeltiden arbetade många författare och konstnärer anonymt, kyrkans
eller någon furstes tjänst. Originalitet var inget krav. I stället utnyttjade författarna
de muntliga eller skriftliga berättelser de stötte på. De utvecklade, tog bort,
förkortade och förlängde. Många texter finns därför i många olika versioner.
Dante och Den gudomliga komedien
Dante Aligieri är en florentinsk författare som skrev en av litteraturhistoriens
märkligaste reseskildringar, Divina Commedia, Den gudomliga komedin, i början
på 1300-talet. Verket är uppdelat i tre delar; Inferno (Helvetet) , Purgatorio
(Skärselden) samt Paradiso, (Paradiset).
I verket skildras Dantes vandring genom Helvete och Skärseld, i vilka han
får bevittna de olika nivåer av straff och rening de syndiga själarna får utstå efter
döden, samt upp i Paradiset där han får träffa sin ungdomskärlek Beatrice som han
tidigare skrivit om i Vita Nuova. Som guide ner genom Helvetets tratt och upp på
skärseldsberget har han diktaren Vergilius. Eftersom denne dock levde före Jesu
födelse är han inte berättigad att följa med in i himlen och Beatrice tar istället över
visningen.
Dante själv kallade endast verket för Komedin, epitetet Gudomlig lär ha tillfogats
av Giovanni Boccaccio.
Giovanni Boccaccio och novellen
Decamerone räknas som Boccaccios absolut största verk, och är en novellsamling
med 100 berättelser. Förutom dessa 100 berättelser, så finns det även en
huvudberättelse som binder ihop hela historien. Denna berättelse går i stora drag
ut på att pesten kommer till Florens, och tio ungdomar flyr till Fiesole, utanför
Florens. Där sysselsätter de sig genom att varje dag berätta en historia vardera, i
tio dagar. På så vis har de, när den tionde dagen är slut, sammanlagt berättat 100
berättelser. Boccaccio blev med tiden en allvarliga litteraturforskare och uttolkade
bl.a. Dantes verk. Han publicerade en rad lärda verk som idag är bortglömda. P sin
ålderdom lär Boccaccio ha ångrat att han skrivit den lättsinniga Decamerone. Mot
eller med sin vilja hade han redan gjort en bestående insats för världslitteraturen.
Han hade skapat en ny genre, novellen ( efter italienska novella, nyhet).
Medeltidsmänniskan
För Dante och hans samtida var helvetet en realitet. Satan fanns. Övernaturliga
krafter visade sig i vardagen. Människan var ett slagfält mellan ont och gott,
Djävulen och Gud. Den världsbild som kyrkan förmedlade var dualistisk, tudelad.
Den materiella världen, allt synligt omkring oss, genomsyrades av synd. Särskilt
syndig var den sexuella njutningen. Kroppen var ond. Kvinnan betraktades som
mer sexuell än mannen, och alltså mer syndig. Mot den synliga syndiga världen
ställdes ett andligt rike med goda och onda makter. I sjukdomar (digerdöden),
oväder (blixtnedslag) och himlafenomen (kometer) såg den medeltida människan
tecken på hur kampen fortskred i detta andliga rike.
