Svenska 2
HT 2014
Faktablad Medeltiden
Det medeltida samhället . . .
. . . var feodalt
Under 1100-talet nådde feodalväsendet sin höjdpunkt i
Europa. Feodalherrens uppgift var att i konungens
tjänst försvara sitt län gentemot främmande inkräktare.
I gengäld hade han av kungen fått ett län – feodum – att
förvalta. Här blev han den socialt och politiskt ledande
mannen och hans riddarborg dominerade vanligen
hade han både militär, juridisk och polisiär makt i sitt
län och ansvarade dessutom för förvaltning och
skatteuppbörd.
. . . var hierarkiskt
Det medeltida samhället var uppdelat i skikt eller
klasser. Överst härskade furstarna och kyrkans högsta
makthavare. Därunder fanns en rad så kallade vasaller
(feodalherrar), som hade fått jordområden till låns och
på dessa jordområden arbetade bönderna och deras
arbetare.
. . . var jordbruket
den dominerande näringen.
Under senare delen av medeltiden vittrade feodalväsendet sönder. Nya städer
växte fram och handeln sköt fart. Köpmän, korstågsriddare och missionärer
kom i kontakt med österländska folk som både vetenskapligt, tekniskt och
kulturellt hade mycket att lära européerna, exempelvis konsten att använda
krut, siffror och papper.
Kyrkan och samhället
Kyrkan hade stort inflytande över kultur och utbildning. En rik andlig kultur
växte fram och i klosterbiblioteken förvarades och kommenterades
handskrifter från antiken. I Europa kom den romersk-katolska kyrkan att bli en
central maktfaktor.
1
Under medeltiden skapades ett internationellt kyrkligt nätverk med latinet som
gemensamt språk. Till kristenhetens kulturella centra, skolor, universitet,
katedraler, kloster, biskopssäten och påvedömet i Vatikanen, sökte sig unga
män från hela Europa för att få utbildning och skapa sig en framtid som präster,
munkar eller kardinaler.
Riddarkultur -och diktning
Från och med 1100-talet försvagades kyrkans inflytande på kulturlivet. Istället
växte en elegant överklasskultur fram. Nya höviska ideal, med krav på artighet,
självbehärskning, vänsällhet, gott bordsskick, trohet, konversation och goda
seder i övrigt, förmedlades i riddarromanerna.
Under medeltiden lades stor vikt vid riddarens, feodalherrens, uppfostran. Till
denna hörde jakt, tornering och vapenlekar, men också fostran till höviskhet
och ett uppträdande i enlighet med stränga etikettsregler. I riddarromanerna,
exempelvis Tristansagan, berättades om strider och bragder. Särskilt
förekommande var motivet med riddarens kamp mot draken. I berättelserna
förekom hemliga kärleksmöten, spännande och fantastiska berättelser om
under och järtecken, om trolldom och fromhet. Där skildrades aristokratins liv
med jakter, dans och musik, och framförallt den förfinade livsstil och det
höviska umgängessätt man hade som ideal.
Berättelserna om Tristan och Isolde och om riddarna vid kung Arthurs hov
följdes under medeltiden och början av nya tiden av en våg av riddarromaner.
Äventyren blev alltmer fantastiska, intrigerna alltmer invecklade, bragderna
alltmer storslagna och den olyckliga kärlekens plåga alltmer outhärdlig. Dessa
romaner skildrade en livsstil som inte längre existerade.
Under den period som förflöt mellan del äldre och yngre riddarromanerna hade
samhället förändrats betydligt. Handeln hade ökat. Den ekonomiska makten låg
inte längre hos de jordägande feodalherrarna utan hos den nya borgarklassen
som slagit sig ner i städerna. Den nya krigstekniken gjorde de pansrade
riddarna överflödiga. Därför kom de senare riddarromanerna att verka ytterst
verklighetsfrämmande.
Hjältedikt och trubadurlyrik
Äldre hjältedikter, som Beowulf-kvädet och Rolandssången, är liksom
riddarromanerna skrivna på vers. Krigiska bragder är deras främsta motiv. Inga
kärlekshistorier förekommer, inte heller någon psykologisk analys av
människorna.
Trubadurdiktningen som uppstod i Frankrike på 1100-talet var aristokratisk.
Författarna var själva adelsmän och deras lyrik lästes eller sjöngs vid furstehov
eller i adelsborgar. Trubadurerna strävade inte efter att säga något nytt utan
2
höll sig till det ämnesområde som var vanligt i tidens underhållningslitteratur
för adeln: den höviska kärleken, där skaldens mål är att bli den älskade värdig.
Däremot var trubadurerna noga med att ge dikten en elegant och invecklad
form. Trubadurernas stora betydelse ligger i att senare författare lärde av dem
hur man skriver poesi.
Jonglörer och vaganter
I de allt folkrikare städerna uppstod en uppsluppen ”skrattkultur”. I farser,
parodier, skämtvisor och andra muntliga genrer drev man med överheten.
Jonglörernas diktning är exempel på denna typ av skrattkultur. Deras publik
var inte aristokratin utan folket. Som kringvandrande gycklare roade de folk på
marknader och mässor med sånger och mustiga och grovkorniga historier.
Dessa handlade om falska präster och hycklande munkar, om lättfärdiga
kvinnor och bedragna äkta män och om vandrande gycklares äventyr. Det fanns
också vaganter, studenter och sådana som lämnat den lärda banan och som
diktade och sjöng sina visor.
Anonyma författare
Under medeltiden arbetade många författare och konstnärer anonymt, kyrkans
eller någon furstes tjänst. Originalitet var inget krav. I stället utnyttjade
författarna de muntliga eller skriftliga berättelser de stötte på. De utvecklade,
tog bort, förkortade och förlängde. Många texter finns därför i många olika
versioner.
Dante och Den gudomliga komedien
Dante Aligieri är en florentinsk författare som skrev en av
litteraturhistoriens märkligaste reseskildringar, Divina Commedia, Den
gudomliga komedin, i början på 1300-talet. Verket är uppdelat i tre delar;
Inferno (Helvetet) , Purgatorio (Skärselden) samt Paradiso, (Paradiset).
I verket skildras Dantes vandring genom Helvete och Skärseld, i vilka han
får bevittna de olika nivåer av straff och rening de syndiga själarna får
utstå efter döden, samt upp i Paradiset där han får träffa sin
ungdomskärlek Beatrice som han tidigare skrivit om i Vita Nuova. Som
guide ner genom Helvetets tratt och upp på skärseldsberget har han
diktaren Vergilius. Eftersom denne dock levde före Jesu födelse är han
inte berättigad att följa med in i himlen och Beatrice tar istället över
visningen.
Dante själv kallade endast verket för Komedin, epitetet Gudomlig lär ha
tillfogats av Giovanni Boccaccio
3
Giovanni Boccaccio och novellen
Decamerone räknas som Boccaccios absolut största verk, och är en
novellsamling med 100 berättelser. Förutom dessa 100 berättelser, så
finns det även en huvudberättelse som binder ihop hela historien. Denna
berättelse går i stora drag ut på att pesten kommer till Florens, och tio
ungdomar flyr till Fiesole, utanför Florens. Där sysselsätter de sig genom
att varje dag berätta en historia vardera, i tio dagar. På så vis har de, när
den tionde dagen är slut, sammanlagt berättat 100 berättelser. Boccaccio
blev med tiden en allvarliga litteraturforskare och uttolkade bl.a. Dantes
verk. Han publicerade en rad lärda verk som idag är bortglömda. P sin
ålderdom lär Boccaccio ha ångrat att han skrivit den lättsinniga
Decamerone. Mot eller med sin vilja hade han redan gjort en bestående
insats för världslitteraturen. Han hade skapat en ny genre, novellen (
efter italienska novella, nyhet).
Medeltidsmänniskan
För Dante och hans samtida var helvetet en realitet. Satan fanns. Övernaturliga
krafter visade sig i vardagen. Människan var ett slagfält mellan ont och gott,
Djävulen och Gud. Den världsbild som kyrkan förmedlade var dualistisk,
tudelad. Den materiella världen, allt synligt omkring oss, genomsyrades av
synd. Särskilt syndig var den sexuella njutningen. Kroppen var ond. Kvinnan
betraktades som mer sexuell än mannen, och alltså mer syndig. Mot den synliga
syndiga världen ställdes ett andligt rike med goda och onda makter. I sjukdomar
(digerdöden), oväder (blixtnedslag) och himlafenomen (kometer) såg den
medeltida människan tecken på hur kampen fortskred i detta andliga rike.
4
5
