Kära systrar och bröder i vigningstjänsten! Kära vänner! Det är med en paradoxal blandning av djup sorg, stolthet och glädje jag står inför Er idag för att tala vid inledningen till den första präst‐ och diakonfortbildningen under min tid som biskop i Visby stift. På en av mina tidigare arbetsplatser hade jag i mitt arbetsrum en kopia av en klassisk bild av Martin Luther vid riksdagen i Worms. Den handlar om kampen för den enskilda människans, av Gud upplysta samvete. Det vill säga att den enskilda människan är myndig att själv söka Guds väg och Guds vilja, vilka världsliga eller kyrkliga maktstrukturer som än står i vägen. Även om Luther förmodligen aldrig själv yttrade de slagfärdiga orden, som blivit bevingade: Hier stehe ich und kann nicht anders! Gott helfe mir, Amen! – Här står jag och kan icke annat. Gud hjälpe mig, Amen! Detta understryker om något att det fria samtalet, de olika tolkningsmönstren och traditionerna och den öppna rymden för att våga ”provtänka”, och provbedja, måste rymmas i en evangelisk‐luthersk kyrka. Några personliga ord: När jag var 16 år mötte jag den evangelist som förde mig i kontakt med Jesus Kristus. Sedan dess har jag varit på den vägen. Evangelisten var regissören Pier Paulo Pasolini som på en bio i Helsingborg drabbade mig med sin film Matteusevangeliet. Evangeliet i den avskalade version Pasolini berättade tog tag. Själv var Pasolini en sammansatt och lätt kaotisk person. I sin samtids Italien var han en ständig främling. Homosexuell, katolik och kommunist. Bland homosexuella misstrodd som kommunist och katolik, bland katoliker misstrodd som kommunist och homosexuell, bland kommunister misstrodd som homosexuell och katolik. Sedan dess vet jag att förenklingar alltid för oss fel vid bedömningen av andra människor, att varje människa är ett mysterium och att Gud alltid är större. Och att mitt och alla lärjungars samtal med Jesus fortsätter och skall fortsätta. Idag i Visby stift Jag känner glädje och stolthet över att leva i en kyrka där många andliga rörelser och traditioner kan leva sida vid sida, berikande och ifrågasättande, debatterande och samtalande. Samtidigt känner jag en djup sorg över att många känt sig sårade av den senaste tidens händelser, verkliga och mediahändelser. Luthers utläggning av åttonde budet (Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa) stämmer till eftertanke för allt vårt relaterande till meningsfränder och meningsmotståndare: Vi skall frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa 1 Problemområden i den senaste tidens debatt I Kvinnor i prästämbetet För mig är det en glädje och en rikedom att vi i vigningstjänsten, som präster, diakoner och biskopar har kvinnor och män, unga och gamla, hög‐ och lågkyrkliga och vilka övriga kyrkliga eller mänskliga egenskaper som helst, så att vi återspeglar rikedomen i den kyrkliga och mänskliga mångfalden. Vi är en kyrka, ingen intresseförening för likatänkande. Som biskop har jag ansvar för kyrkans enhet. Kyrkans enhet är nattvardsgemenskap. Präster i en och samma kyrka måste erkänna giltigheten i varandras prästämbete och därmed varandras sakramentsförvaltning. Annars splittras kyrkan. Detta är för mig en självklar utgångspunkt, som heller inte har ifrågasatts av någon av Er under den senaste tidens debatt. Om denna mångfald inte tillräckligt reflekterats i det tidigare teologiska samtalet i stiftet, i fortbildningar eller teologiska seminarier, behöver vi förändra detta. II Etiketter på den andre Det är också ett hot mot enheten om vi underkänner varandra av andra orsaker. De begrepp, som en gång hade ett sakligt innehåll används alltsomoftast som etiketter att klistra på varandra för att förmedla vrångbilder. Etiketter som låter sig utnyttjas till vulgärdebatt i media och målar upp en splittring som är/borde vara överspelad måste förvisas till historien. Lågkyrkligheten har runnit ut i kyrkan alltifrån 1800‐talets väckelse, likaså har högkyrklighetens liturgiska väckelse blivit allmän egendom. I mediadramaturgin är det svårt, eller omöjligt, att begripa att göteborgsbiskopen Bertil Gärtner och en av Sveriges första kvinnliga präster Margit Sahlin, båda nu saliga i åminnelse, kallade sig högkyrkliga och hade sina rötter i samma liturgiska väckelse. Det stämmer till eftertanke. Låt oss inte bidra till vrångbilderna av vår kyrka och av varandra. Låt oss samverka till att rensa bort etiketterna från bilderna av ”de andra”. Häri ingår också den onyanserade bild som förmedlats om till Visby stift inbjudna föreläsare. Jag har personligen tagit kontakt med Markus Hagberg och +Lindsay och på stiftets vägnar beklagat att de i pressen beskrivits med än det ena än det andra epitetet utan möjlighet att försvara sig. III Ekumeniken I vår tid borde det vara självklart att vi kan söka efter genuint kristet liv i olika kristna traditioner. Därför är det sorgligt att ungdomars vallfärder till Walsingham har misstänkliggjorts. Flera församlingar i stiftet finns med i detta samarbete, som sedan 1 januari 2010 också haft stöd av stiftet. Det många funnit i dessa resor har andra funnit i Taizé, Iona, Santiago de Compostela eller Valamo. Alla dessa platser som också är uttryck för andra kyrkors och andra traditioners liv, och som utifrån mediadebatten borde drabbas av samma ifrågasättande. Några finner ändå där det som Mats Hermansson uttrycker i en intervju i Kyrkans Tidning om Taizé: 2 Där upplever ungdomarna att bröderna lever efter hjärtat. En konfirmand sa till mig efter att ha varit där: När vi ber i kyrkan här hemma känns det som vi ber till Gud i himmelen men i Taizé är det som om han satt bredvid mig. Om de begränsningar skulle råda som framförts i media sista tiden, skulle ingen av de ovanstående platserna vara möjliga för oss som resmål för församlingarna. Kyrkan är större än såväl Gotland som Sverige och Svenska kyrkan. Om vi skulle göra motsvarande begränsningar för medverkan i Visby stift, som föreslagits när det gäller biskop Lindsay Urwin skulle även detta leda till orimliga konsekvenser. Till exempel skulle det inte vara möjligt att vidareutveckla vänstiftsavtalet med Diocese in Europe inom Church of England som undertecknats av min företrädare så sent som 2010, tillsammans med den likaså anglokatolske biskopen Geoffrey Rowell. Det skulle också starkt begränsa möjligheten att bjuda in representanter för andra kyrkor, eller för den delen för våra lutherska systerkyrkor i öst eller syd. Jag är stolt över att finnas i en kyrka som håller fast vid sina ekumeniska åtaganden också i en tid då ekumenik inte alltid är enkelt. Rörelserna i vår kyrkas liv Några av er är djupt förankrade i en kyrklig tradition, som följt er sedan barndomen eller ungdomen, och finner en glädje i att föra den vidare, utveckla den och berika den med nya insikter. Några har varit tvungna att bryta upp från mycket av det som tidigare var viktigt eller rentav ta avstånd från sin barndoms eller ungdoms andliga rörelser för att kunna bevara och utveckla sitt engagemang i kyrkan. Alla väckelserörelser och kyrkliga rörelser genom tiderna har lett till å ena sidan förnyelse, å andra sidan inkrökthet i den egna rörelsens tolkningsföreträde, eller underkännande av den andre/de andra. Här finns plats för självrannsakan hos oss alla. När en av ungkyrkorörelsens förgrundsgestalter, sedermera biskopen Manfred Björkqvist, på gamla dagar fick frågan: Vad hände med ungkyrkorörelsen, rann den ut i sanden? Svarade han, ”nej, den rann ut i kyrkan”. Allmänt kan man nog säga: Det är när förnyelserörelser rinner ut i kyrkan de verkligen bidrar till nytt liv. Denna rörelse från förra sekelskiftet kom att prägla Svenska kyrkans självförståelse under 1900‐talet och låg bakom många rörelser och förnyelseinitiativ. Den rann ut i kyrkan på flera sätt: Genom en av rörelsens djupaste teologiska tänkare, Einar Billing, gavs en teologisk motivering åt något som han kallade: ”Den religiöst motiverade folkkyrkotanken”. Uppdraget var riktat till hela folket, inte bara till den fromma gruppen. Guds nåd gäller alla. Därför finns Kyrkan. Med denna nåd är Kyrkan sänd i världen. Genom en av våra största kyrkoledare, Nathan Söderblom, kom rörelsen att påverka hela 1900‐talets ekumeniska rörelse som ett uppdrag till kyrkorna att möta ofred och orättvisor, genom att samlas från öst och väst, syd och nord för att gestalta enhet i försonad mångfald. En enhet som världen och folken längtar efter. Som svar på världens trasighet skulle kyrkorna mötas till lyhörd dialog och samverkan för att bidra till världens helande. ”Folk”‐tanken från sekelskiftet, formulerad ”Sveriges 3 folk ett Guds folk” fick ge rum för ett universellt perspektiv. Kyrkan är en världsvid gemenskap kring Jesus Kristus. En gemenskap som är ett i tro, hopp och kärlek, men brokig vad gäller kultur, språk, filosofier, teologiska ståndpunkter, seder och bruk. Söderbloms och Billings tänkande var präglat av den samtida lutherrenässansen vid de teologiska fakulteterna. Kyrkan hade enligt denna ett objektivt centrum som skulle tydliggöras: Ordet och sakramenten – medlen för mötet mellan Guds nåd och varje människa: Där ”evangelium rent förkunnas och där sakramenten rätt förvaltas” för att tala med den Augsburgska bekännelsens ord, där är Kyrkan. Och där händer det, som Luther uttryckte det, att människan möter ”syndernas förlåtelse, liv och salighet”. Det vill säga det upprättande och befriande budskapet om Jesus Kristus. Kyrkan är definierad av sitt uppdrag och sin sändning i världen, och som det vidare sägs i Augustana ”det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika”. Till detta härliga uppdrag att förmedla ”förlåtelse, liv och salighet” är vi tillsammans kallade. Till att vara tjänare, i ord och handling till Evangeliets budskap och Evangeliets Herre, Jesus Kristus. Därför är det för Söderblom (och för mig) självklart att en lutheran är en ekumen. I de mest skilda traditioner kan jag känna igen att, ur Guds perspektiv, är vi delar av en och samma Kyrka. Liksom en människa finner sitt växande i relation till andra människor, finner en kyrka sin identitet i relation till andra kyrkor och traditioner. Avslutning Jag vill inbjuda Er att med mig känna stolthet över vår kyrka, som kan härbärgera många olika traditioner och andliga rörelser, och vågar beträda nya vägar, som berikar tolkningen av vad det är att vara kyrka i vår tid. Likaså är jag stolt över att leva i en kyrka som lever upp till sin ekumeniska öppenhet, sitt öppna nattvardsbord och sina ekumeniska överenskommelser även när motparten ibland svävar på målet. Jag är stolt över rikedomen och mångfalden i Svenska kyrkan och Visby stift. Livets utmärkande egenskap är rörelse mot mångfald. Olikhet är ett tecken på liv – i motsats till uniformitet. Bortom egna och andras etiketter: hög‐, låg‐ eller folkkyrklig vill jag också inbjuda Er till att tillsammans med aposteln Paulus i ödmjukhet utforska den bredd‐, längd‐, höjd‐ och djupkyrklighet som han beskriver i Efesierbrevets tredje kapitel: Stå fasta och var stadigt rotade i honom (Kristus), så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Ef 3:17‐19 Till slut vill jag för ett ögonblick återvända till Einar Billing, den svenska folkkyrkotankens främste teolog, och avslutningen av hans herdabrev till Västerås stift. Dessa ord har jag gjort till mina och riktar dem nu till Er, Systrar och Bröder i vigningstjänsten i Visby stift: Och nu ville jag blott bedja Eder att I, sedan eder bön först stannat hvar öfver sin församling, och innan den svingar sig ut öfver än större rymder, ut öfver Sveriges kyrka och Guds kyrka i hela världen, ej mån förgäta att i förbön tänka också på det stift, edra församlingar tillhöra, på hvarandra och på 4 honom, som nu skrifver till Eder, och som så väl behöfver den. Och låta vi så dagligen våra böner för hvarandra stiga, som lärkan mot sky, för att mötas däruppe högt öfver alla jordens dimmor och dunster, så skola ock våra tankar om hvarandra renas från allt, som vill söndra och splittra, men blifva uppfinningsrika i att tillvarataga allt, som kan hjälpa, stödja och knyta oss fastare samman med hvarandra. Och – så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara våra hjärtan och våra tankar, i Kristus Jesus. Amen 5
