Lukas 2:22-40
Uppenbarelsens ljus
Det finns en kategori människor i vårt samhälle som är grymt underskattad. Det är en grupp som
varken mediajättar eller makthavare räknar med. Kanske vet de knappt om att de finns.
Megatontons presidenter i kollosalresidenser
pansarbefästa gränser
storslagen maktlöshet
Makrobyråkratier, dataprogramsfantasier
skenbara demokratier
storslagen maktlöshet
Men nere i församlingens lilla sal
på bästa möjliga sändningstid
knäpper tanterna sina bibelfodral
och bereder sig på att ta över
Så sjöng gruppen Terra Nova i min ungdom, en hyllning till kyrktanterna, bönetanterna. Och även
om de inte nämns i sångtexten, ska i rättvisans namn kyrkfarbröderna inkluderas också.
Det är som sagt en underskattad grupp. Det tror jag gäller också mitt ibland oss i kyrkan. De som
ber och bär syns inte alltid så mycket utåt. Men den som umgåtts nära med Gud i ett helt långt liv,
och har låtit sig formats av det, har mycket att ge. Och nu pratar jag inte om att få livserfarenhet i
allmänhet, utan jag talar om alla som likt Hanna och Symeon levt sina liv i Guds närhet och är med
och sprider Kristusljuset i världen.
Det är inte så att Josef och Maria med det lilla barnet utmärker sig på nåt speciellt sätt när de
kommer till templet för att bära fram honom. De kommer som vilket enkelt föräldrapar som helst,
med två duvor, som var offergåvan för dem som inte hade råd med mer.
Men fast de inte skiljer sig från mängden där de kommer så ser Symeon genast i det här barnet den
som ska komma med Guds ljus till sitt folk. På samma sätt med Hanna som genast kopplar ihop
Jesusbarnet med befrielse.
De såg vad andra inte såg, och hörde vad andra inte hörde av flera skäl.
Det första skälet är naturligtvis att Gud gett dem gåvan att göra det. Om Symeon står det att han
ledd av Anden gick till templet den här dagen. Vi läser också om hur han kom med ett profetiskt
ord till Maria om att barnet skulle komma att bli till både upprättelse och fall för många. Om Hanna
sägs det uttryckligen att hon hade en profetisk gåva.
Men förmågan att lyssna till Gud är inte förbehållen enbart några enstaka människor. Jesus säger till
sina lärjungar att de ska få en hjälpare, Den heliga Ande, som ska lära oss allt och påminna oss om
allt vad Jesus har sagt. Det löftet gäller alla Guds barn, inte bara vissa.
Alltså kan vi alla förvänta oss att kunna höra Gud tala. Vi kan få höra som Symeon och Hanna.
Men den andra anledningen till att de såg och hörde vad de gjorde har att göra med deras liv. Vi får
inte många detaljer. Men om Symeon får vi veta att han var rättfärdig och from, och om Hanna att
hon större delen av sitt vuxna liv ägnat sig åt bön i templet
De hade alltså under många år lärt känna Gud och tränat sig i att lyssna – och agera utifrån det. Den
här biten tror jag att vi ibland glömmer när vi gör oss en bild av hur saker och ting fungerar i Guds
rike.
Jag har nog, som många andra, tänkt att om Gud bara talar tydligt nog så ska jag självklart lyssna
och göra som Gud säger. Men med tiden har jag upptäckt att det är inte bara är Guds tydlighet det
hänger på.
Jag tar en bild ur idrottens värld: det är väl ingen tvekan om att t.ex. Zlatan fått en slags gåva att
hantera en boll. Eller att Anja Persson åkte slalom på ett sätt som inte var självklart för alla. Men
oavsett hur stor talang de har eller haft för sin sport så skulle de inte kommit någon vart utan att
lägga ner tid på träning. För att få resultat krävs inte bara talang, utan också både kondition och
mental fokusering – nåt som inte bara ramlar över en person tillsammans med bollsinne.
Nu är inte livet som kristen att likställa med att ständigt ligga i träning som inför ett VM, det är inte
det jag vill säga. Men också för oss gäller att det finns saker vi inte upptäcker utan att öva. Vi har
förmågan – men hur många av oss har inte avfärdat en tanke, eller ett bibelord som kommit till oss
med tanken: asch, det var nog inget. Jag inbillar mig bara. Varför skulle jag ringa den personen just
nu?
Eller det dyker upp ett bibelord i vårt huvud och vi låter det bara passera uatn att fundera på varför
eller vad vi kan tänkas göra av det.
Varför avfärdar vi det vi ”hör”?
Kanske för att vi inte lärt känna Gud nog för att veta att Anden ofta talar ganska lågmält och
vardagligt till oss. Vi kanske lever i föreställningen att det andliga inte har nån koppling till vårt
vardagsliv och så förstår vi inte att Gud talar rakt in i det.
Eller för att Guds röst inte stämmer med andra röster vi hör, sådana som påverkar oss mer.
Ibland är det också just tanken ”inte kan väl Gud tala till mig” som bromsar oss.
Hanna och Symeon var inga kändisar i Jerusalem. De hade inga titlar, inga positioner och sannolikt
ingen märkvärdig utbildning. Hanna bodde i templet – det var knappast något som gjorde henne rik
heller. De tillhörde en kategori människor som var just vanliga och enkla, men fromma. Inte
fromma i fariséernas och de skriftlärdas ögon, för de följde sällan alla de föreskrifter som kommit
som ett komplement till lagen. Tvärtom var det så att de judiska laglärda såg ner på den här
gruppen människor för just detta. Men de de var fromma i den bemärkelsen att de umgicks mycket
med Gud, och de höll fast vid hoppet om vad Gud lovat. De väntade tydligt på Messias, befriaren.
Det var genom att leva livet tillsammans med Gud som de lärde sig höra Guds röst, och se saker ur
Guds perspektiv. Att gå fram till vilt främmande människor, ta deras barn i famnen och säga att det
här barnet kommer med frälsning till alla människor var garanterat inte det första som Symeon och
Hanna gjorde i lydnad för Guds röst. Det hade i så fall varit väldigt djärvt och överraskande. Nej,
Gud ger tid för övning och utveckling. Tänk på hur Jesus låter sina lärjungar pröva på och sedan
utvärdera!
Så är det för oss också. Det är genom att ”göra det” som vi tränar och lär oss. Ingen kan leva
tillsammans med Gud åt oss. Ingen annan kan tillbringa tid med Gud åt oss. Det är bara vi själva
som kan göra det. På det sättet är vår Gudsrelation alltid djupt personlig.
Men för den sakens skull är det inget vi bäst gör helt på egen hand. Gemenskapen och förebilderna
är helt ovärderliga i det kristna livet. Det finns och behövs mmånga ljusbärare för uppenbarelsens
ljus.
Tänk efter vilka Symeon och Hanna som funnits i din närhet. Vilka har haft ett sådant liv med Jesus
att det hjälpt andra att känna igen honom? Vilka har sett och hört annat än majoriteten, och vågat
göra något av det?
Vem vill bli kyrktant, eller kyrkfarbror, i positiv betydelse idag? Har vi andra livsmål som smäller
högre för oss? Eller kan vi tänka tanken att det är viktigt att jag är en länk i kedjan för att sprida
uppenbarelsens ljus i den här världen?
