HELSINGFORS. G. W. EDLUNDS FÖRLAG.

Suomen
HELSINGFORS. G. W. EDLUNDS FÖRLAG.
kalat
PUBLISHED BY G. W. EDLUND HELSINGFORS.
Cottus scorpius
(L.)
OLKAN, ORKLAN eller RÖTSIMPAN. ISO SIMPPU eller HORKKELI.
Planch XXVIII.
Cottus scorpius Linné, Syst Nat. Ed. X p. 265 & Ed. XII p. 452.
„
„ Fabricius, Fauna Groenlandica p. 156.
Blocii, Fisclie Deutschl. IIp. 18 T, 40.
„
„ Pallas, Zoogr. Rosso-As. 11l p. 130,
„
„ Faber, Fisclie Islands p. 120.
„
Ekström., Fisclie v. Mörköp. 171.
Wright, Fries & Ekström, p. 23 PI. 5 fig. I—2.1 — 2.
„
De Selys-Longchamps, Fauno Beige p. 239.
Kröyer, Damn, Fiske Ip. 130 & 583.
„
„ Nilsson, Skand Fauna IV p. 68.
„
„ Widegrén, Norrbottens Fiskf. p. 176.
„ Gaymard, Voy. Isl. et Gfroenl. Poiss. PI. 9 n. 2.
Guntiier, Catal Fishes. Brit. Mus. II p. 159.
„
Schlegel, Dieren v. NederL, Visschen p. 48.
„
„ Malmgren, Finl. Fiskar p, 6 & Wiegm. Arch. 1864 p. 274.
Spetsbergens Fiskfauna. S. V. Ö. 1864 p. 495.
„
Kessler, Opis. Ryb Peterb. Gub. p. 32.
Bemmelen, Visschen in Nederland p. 344.
„
Malmgren, Finnmarkens Fiskf. S. V. Ö. 1867 p. 259.
Beneden, Poiss Cotes Belgique p. 32.
„
Heuglin, Nordpolarmeer p. 208.
„
„ Collett. Norges Fiske p. 24.
Lutken. Vid. Medd. Nat. Foren. Kjöbenh. 1876 p. 372.
„
Malm, Göteborgs o, Bolmsl. Fauna p. 388.
Winther, Prodr. Ichth. Dan Marin p. 9.
„
Beneeke, Fisclie O. u. Westpreuss. p. 70.
„
Moreau, Poiss. France II p. 298.
Day, Fishes of Great Brit a. Irl. Ip. 49.
Mela, Vertebr. Fennica p. 273 § T. IX n. 350.
„ Mößius v, Heincke, Fisclie Ostsee p. 219.
Jordan a. Gilbert, Fishes of N. America p. 702.
„
Lilljeborg, Sverges o. Norges Fiskar Ip. 135
groenlandicus Richardson, Fauna Bor. Am. 11l p. 46; 297 & 314.
„
Gunther, Catal. Fishes Brit. Mus. IIp. 161.
„
„
Heuglin, Nordpolarmeer p. 208.
porosus
Richardson, Fauna Bor. Am. 11l p. 47.
labradoricus Gunther, Catal. Fishes Brit. Mus. II p. 163.
Ayres, Proc. Bost. Soc. Nat. Hist. 1842 p. 68.
variabilis
„
„
„
„
„
„
„
„
„
„
„
OLKAN, OBKLAN ELLER RÖTSIMPAN.
2
THE SHORT-SPINED COTTUS OK SEA SCORPION.
Acanthocottus scorpius Yåebell, Brit. Fishes Ed. 2 TI p. 54.
„ groenlandicus Yarrell, Brit Fishes Ed 3 IIp. QQ.
labradoricus Girard, Boston Journ. Kat Hist. VI p 242.
oceilatus Girard, Boston Journ. Nat. Hist, VI p 253.
variabilis Girard, Boston Journ. Nat. Hist VI p. 248
OLKAN, ORKLAN ELLER RÖTSIMPAN.
Rötsimpan förekommer ganska ymnigt vid Finlands sydvestra
kuster, men aftager i mängd mot norr och öster i Bottniska och
Finska vikarne. Vid kusten söder om Viborg är den mycket sällsynt och är icke med säkerhet känd från Kronstadt. Deremot är
den allmän vid Estlands. Livlands och alla Östersjöns kuster, likaså
iilvitahafvet och vid Kola hallons alla kuster. Enligt Nilsson,
Malm, Lilljeborg och Collet är rötsimpan en af de allmännaste
hafsfiskar vid Skandinaviens kuster. Körner och Winther anföra
den för Danmark, Schlegel och van Bemmelen för Nederländerna,
De Selys-Longchamp och Beneden för Belgien. Vid Britanniens
och Irlands kuster är den ingen sällsynthet och vid Frankrikes
Atlantiska kust är den anträffad ända ned vid Biadossoa invid
Spanska gränsen, der den dock, liksom utanför Adours mynning
enligt Moreau är mycket sällsynt; högre upp blir den talrikare,
men allmän först norr om Loires mynning. Vid Förenta Staternas kuster är rötsimpan anträffad ända ned vid Kap Hatteras
och derifrån mot norr enligt Jordan och Gilbert ända till arktiska
Amerikas och Grönlands kuster. Såsom fyndorter idessa högnordiska vatten anför Tarleton 11. Bean kusterna af Boothia,
Northumberland sund och Godthaab. Rötsimpan förekommer äfven vid Island, Spetsbergen och Novaja Semlja. Professor Lilljeborg i Upsala har konstaterat att den i norra Östersjön och dess
vikar förekommande rötsimpan närmar sig den grönländska mera
u (vacklade formen, Cottus groenlandicus, mera än den vid Skandinaviens västkust allmänna svagare formen, hvilken ursprungligen tillkommer namnet Cottus scorpius.
föda anses rötsimpan vara sämre; än hornsimpan,
men torgföres dock regelbundet i Helsingfors. Den vistas uteslutande i hafvet, vanligen itemligen grundt vatten vid bottnen bland
stenar och hafsalger, der den lurar på rof och är mycket glupsk,
samt så litet skygg att den knappt drar sig undan då den vidröres. Den lefver ensam, utom vid lektiden, hvilken vid Finlands
kuster infaller idecember och januari.
Rötsimpans föda utgöres till större delen af fisk, men den
förtär äfven kräftdjur, blötdjur och maskar.
Fenstrålarnes antal är:
iryggfenan 9—lo j 14— 10
i bröstfenorna 15—17
i bulefenorna 1 | 5
i analfenan 11—13
i stjertfenan 11
THE SHORT-SPINED COTTUS OR SEA SCORPION.
The Sea Scorpion abounds on the W. coast of Finland but
becomes more rare towards the N. and E. in the gulfs of Bothnia
and Finland. Along the coast south of Wiborg it is seldom met
with and very rarely, if ever, at Cronstadt. On the other hand
it is common on the coasts of Livonia, Esthonia and all over the
Baltic, as also in the White Sea and on the shores of the Kola
peninsula, According to Nilsson, Malm, Lilljeborg and Collet, the
Sea Scorpion is one of the commonest salt-water fishes on the
Scandinavian shores. Körner and Winther assign it to Denmark,
Schlegel and van Bemmeles to the Netherlands, De Selys-Longchamp and Beneden to Belgium. On the coasts of Great Britain
and Ireland it is no rarity, and in France, on the shores of the
Atlantic, it is met with as far down as Biadossoa opposite the
Spanish frontier, where however it is very rare, as also at the
mouth of the Adour, according to Moreau; higher up it is more
numerous, but it becomes common only to the N. of the Loire.
On the coasts of the United States the Sea Scorpion is met with
as far south as Cape; Hatteras and thence northwards, according
to Jordan and Gilbert, up to the shores of Arctic America and Greenland. Tarleton II Beau asserts that the coasts of Boothia, Northumberland Sound and Godthaab are the habitat of the Sea Scorpion in these northern waters. It is also met with in Iceland,
Spitsbergen and Novaya Zemlia Professor Lilljeborg in Upsala has
established the fact that the Sea Scorpion found in the N Baltic
and its bays approaches the more developped Greenland variety
Coitus groenlandicus, more than the common weaker variety on
the W. Scandin vian coasts to which the name Cottus scorpius
was originally applied.
As food the Sea Scorpion is considered worse than the
Bullhead but it is regularly sold in the Helsingfors market. This
fish is found only in the sea, usually at the bottom in rather shallow
water among the rocks and sea-weed, where it watches for its
prey and is very greedy. It is not at all shy and hardly moves
when touched. It lives alone, except in the spawning season. On
the Finnish coasts it spawns in December and January.
The food of the Sea Scorpion consists mainly of fish, but
it eats crabs, mollusca and worms as well.
The fin-rays are as follows:
dorsal 9—lo | 14— 1
G
pectoral 15—17
ventral 1 | 5
anal 11—13
caudal 1L
Cottus quadricornis
(L.)
HORNSIMPA. MERIHÄRKÄ.
Planch XXIX
Cottus quadricornis Linné, Syst. Nat. Ed. X p. 264 & Ed. XTI p. 451.
Blocfi, Fische DeuteohL 111 p. 180. r\\ 108.
,
Pallas Zoogr. Rosso-As. 11l p. 127.
5
„
Ekström, Fische Mörköp. 178.
„
Wright, Fries o. Ekström p. 30 PL 7 fig. 1.
„
Kröyer, Daoin. Fiske Ip. 140 & 583.
Nilsson, Skatid. Fauna IV p. 80.
Wiedegren, Norrbottens Fiskf. p. 176.
GUntiier, Catal. Fislics Brit Mus. II p. IG6.
Malmgréx, Full. Fiskar p. 8 & Wiegm Arch. 1864 p. 276.
Kessler, Opis Ryb. Peterb. Gub. p. 34.
„
Heuglin; Nordpolarmeer 111 p. 209.
Lutken, vid medd. Nat. Foren. Kjöbcnli. 1876 p. 375.
Malm, Göteborgs o Bohusl. Fauna p. 390.
Day, Fishes of Great Brit a Irl. Ip, 53.
Mela, Vertebr. Fennica p. 274 & T. IX n. 352.
,
Böbius v. Heincke, Fisclie Ostsee p. 220.
Jordan a. Gilbert, Fishes of N. America p. 704.
Lilljeborg, Sverges o. Norges Fiskar Ip. 144.
hexacornis Biottardson, Fauna Bor. Amer 111 p. 44.
„
GtJNTiiER, Catal. Fishes Brit. Mus. II p. 166.
„
„
t
HORNSIMPAN.
THE FOUR-HORNED COTTUS OR BULLHEAD.
Ovedersägligen den intressantaste af do fiskar, hvilka vid
Finlands södra och vestra kuster kvarlefva från don tid, då Östersjön ännu var en vik af Ishafvet, är hornsimpan, ty ingen annan
fisk är anträffad högre upp mot norden än denna. Den af Nares
ledde Engelska Nordpolsexpeditionen 1875 1870 hemförde nämligen exemplar af denna art från 82° 30' nordlig bredd från hafvet
nordvest om Grönland. Ingen annan fisk än två hornsimpor anträffades vid Melville ön i Amerikas norra arkipelag under Parrys
första resa. Richardson hemförde exemplar af desamma från närheten af Copparmineflodens mynning och andra tyska nordpolsexpeditionen erhöll tre stora exemplar af hornsimpan mellan 73°
och 74° nordlig bredd vid Grönlands ostkust.
IFinska och Bottniska vikarne förekommer hornsimpan ymnigt, i den förra ända till Viborgska kusten och i den senare
ända till Torneå. ILadoga sjö förekommer en något degenerad
form af densamma, med mindre utvecklade knölar på hufvudet,
och en ännu något mera vanslägtad form kvarlefver i sjöarna
The Bullhead is indisputably the most interesting of the
fishes left on the S. and W. coasts of Finland from the time
when the Baltic was a gulf of the White Sea, for no other fish
has been met with so far north. The English North Pole Expedition of 1875 & 1870 under Nares, brought home specimens
of this variety taken in the sea on the N. W. of Greenland, at
82° 30' N. Lat. Two Bullheads were the only fish found during
Parry's first voyage to Melville Isle in America's northern archipelago. Richardson brought back specimens of the same fish from
the neighbourhood of the mouth of the Coppermine River and
the second German North Pole Expedition obtained three large
specimens of the Bullhead between 73' and 74° N. Lat. on the
east coast of Greenland.
In the gulfs of Finland and Bothnia the Bullhead is numerous,
in the former as far as Wiborg and in the latter as far as Torneå. In the Ladoga lake a somewhat degenerate variety is
found with less developed protuberances on the head and a still
lIORNSIMI'AN.
THE FOUR-lIOHNED COTTDS 01! BULLHEAD.
Vettern odi Vencrn iSverge, der den äfVen blifvit anträffad i
Mälaren samt, enligt Malm, en gång iBohuslän iNordre elf en
mil ofvan dess utlopp iKattegat, påtagligen vilsekommen från
Venern. ISaimens vattensystem erhöllD:r Bäckwall med bottenhåf från Puruvesi sjö den 20 juli 18G9 en simpa, hvilken prof.
Malmgren, enligt ett meddelande till finska vetenskapssocieteten,
anser tillhöra denna art.
Högst anmärkningsvärdt är, att den iÖstersjön ej går sydligare än till Gotland. Bloch erhöll visserligen tre hornsimpor från
Stralsund iPommern, men senare har den icke blifvit anträffad
vid tyska Östersjökusten. Ej heller är den känd från någon dansk
kust, icke med säkerhet från Sverges vestkust, lika litet från
Tysklands, Hollands eller Belgiens Nordsjökuster samt saknas totalt vid hela den välundersökta Norska kusten. Heuglins notis i
Das Nordpolarmeer" om dess förekomst vid Nordsjöns södra
kust likasom Engelska uppgifter om hornsimpans förekomst vid
Norge (Yarrell säger t. o. m. allmän") äro alldeles vilseledande.
Huru långt vesterut från Hvita hafvets mynning hornsimpan
möjligen går längs Kola halföns norra strand är ej bekant, i Yarangerfjorden saknas den åtminstone alldeles, ehuru den förekommer imängd iHvita hafvet. Från Novaja Semlja är den bekant
och synes öster om Hvitahafvets mynning följa norra Rysslands
och Sibiriens kuster ända till Kamtschatka, derifrån den anföres
af Pallas samt vidare österut till Melville on och Coronation viken iAmerika. Inom Sibirien anträffas den äfven enligt Pallas
iBaikal sjön och dess tillflöden och Schmidt bekräftar Pallas uppgift om dess förekomst iJenisscifloden.
Gåtlik förefaller åter dess frånvaro från Grönlands vestkust och hela Nordamerikanska ostkusten äfvensom från Island och Spetsbergen, då den deremot alldeles oväntadt uppdyker vid Skotland och England, ehuru i en förkrymt form, (se figurerna hos Yarrell och Day), som starkt erinrar om hornsimporna
iVenern, Vettern och Ladoga. Redan Yarrell omtalar att fiskare
vid Englands nordöstra kust om vintern stundom erhålla dem med
finmaskiga nät bland hvassbuk. Day omnämner ett meddelande af
Edwards enligt hvilken hornsimpan erhålles vid Banffshire iSkotland, men endast ur buken på andra fiskar", och slutligen har
den i februari 1834 erhållits vid Wcymouth, Dorset, i Engelska
kanalen. Detta är denna intressanta fisks sydligaste kända fyndort.
Vid Finlands södra, sydvestra och vestra kuster förekommer
hornsimpan ymnigt. Ännu vid Brahestad är den allmän och anses såsom kokt för en läckerbit. Längre norrut torde den dock
föraktas. Den är en mycket glupsk fisk, som helst håller sig vid
bottnen, der den gömd under stenar eller hafsväxter lurar på sitt
rof. Den förtär blötdjur, insekter och småfisk, men dess hufvudsakliga föda utgöres af små kräftdjur, isynnerhet af Idotea enlomon. Lektiden infaller vid midvintern från November till Januari.
Fenstrålarnes antal är:
iryggfenan B—98 — 9 | 11— 14
ibröstfenorna 17
i bukfenorna 1 | 3
ianalfenan 11—15
istjertfenan 11.
more degenerate form exists in lakes Vettern and Yenern in
Sweden, where it has even been met with in the Mälaren and,
according to Malm, once in Bohuslän in the river Nordre, seven
miles above its outlet into the Cattegat, the fish in this latter
case having evidently strayed from the Yenern. In lake Puruvesi, belonging to the Saima group, D:r Bäckwall caught a species
of Bullhead in a dredging net, and Professor Malmgren, as we
read in a communication forwarded to the Finnish Scientific Institution, declares that it belongs to the same variety.
It is very remarkable that the Bullhead in the Baltic is
not to be found S. of Gotland. Bloch obtained, it is true, three
specimens from Stralsund in Pomerania, but it has not been met
with since then on the German shores of the Baltic. Nor is it
known on the Danish coast, nor with certainty along the Swedish, German, Dutch and Belgian shores of the North sea. Careful search has resulted in no trace of it being found on the
Norwegian coast. Heuglin's statement in his book, Das Nordpolarmeer" of its presence on the S. shores of the North Sea, as
also the declaration of English authorities as to its being found
in Norway (Yarrell even calls it ,, common" there) are quite
erroneous.
How far to the W. of the entrance to the White Sea, along
the N. shore of the Kola peninsula the Bullhead may exist is not
known, at least in the Varanger fjord it is an absolute stranger,
although it is plentiful in the White Sea. From Nowaya Zemlia
it is known again, and it has been shown to occur east of the
entrance to the White Sea, along the northern coasts of Russia
and Siberia as far as Kamtschatka, whence Pallas alleges it to
exist to the E. as far as Melville Isle and Coronation Bay in America. In Siberia Pallas even declares that it is met with in the
Baikal lake and the rivers running into it. Schmidt corroborates
Pallas's statement as to its presence in the river Yenissei.
Strangely enough it is absent from Greenland's W. coast and
along
all
the E. shores of North America, also from Iceland and
Spitzbcrgen, but on the other hand it quite unexpectedlyre-appears
in Scotland and England, though in a stunted form (see Yarrell's
& Day's plates) which reminds one strongly of the Bullheads in
Venern, Vettern and Ladoga. Yarrell mentions that the fishermen
on the NE. coast of England sometimes catch them among the
sprats in fine-meshed nets. Day refers to a report of Edwards,
according to which the Bullhead has been found in Banffshire,
Scotland, but only in the stomachs of other fishes", and finally,
one specimen was obtained alive in February 1834 at Weymoufh.
This is the most southerly point where this interesting fish has
been known to exist.
On the S., S. W. & W. coasts of Finland, the Bullhead is
plentiful. Up at Brahestad it is common, and is considered a
delicacy when cooked, but more to the N. it is thought very
little of. The Bullhead is a greedy fish which prefers to
keep to the bottom, where, hidden among stones and seaweed, it
lies in wait for its prey. It eats mollusca, insects and small
fish, but its principal food consists of crabs, particularly of
Idotea entomnn. It breeds in mid-winter from November to
January.
The fin-rays are as follows:
dorsal B—9 | 11—14
pectoral 17
ventral 1 | 3
anal 11—15
caudal 11
Clupea sprattus L.
HVASSBUK. KILO.
Plansch XXX a.
Linné, Syst. Nat. Ed. X p. 318 & Ed. XII p. 523.
Bloch; Fische Deutschl. Ip. 206.
Pallas, Zoogr. Rosso-As. 111 p 214.
Faber, Fisclie Islands p. 178.
De Selys-Longchamp, Faune Beige p. 243.
„
Kröyer, Damn. Fiske 111 p. 177.
„
Nilsson, Skand. Fauna IV p. 516.
Schlegel, Dieren v. Nederland, Visselien p. 146.
„
„
Malmgren, Fiul. Fiskar p. 68 & Viegm. Arch, 1864 p. 342.
„
Beneden, Poiss. Cotes Belgique p. 67.
„
Günther, Catal. Fishes Brit Mus. VII p. 419.
Collett, Norges Fiske p. 193.
Malm, Gröteborgs o. Bohusl. Fauna p. 582.
Winther,. Prodr. Ichth. Dan. Marin. p. 48.
Beneeke, Fische Ost- u. Westpreuss. p, 172.
Day, Fishes Great Brit. a. Irl. IIp. 231.
Mela, Vertebr. Fennica p. 354 & Tab. X n. 435.
Möbius v. Heincke, Fichee Ostsee p. 265.
Lilljeborg, Sverges och Norges Fiskar 111 p. 97.
Clupea Schoneweldii Kröyer, Danm. Fiske 111 p 193
„
Gaimard, Voy. Scand. Poiss. Pl. 18 fig. 2.
Harengula sprattus Cuvier & Valenciennes, Hist. Nat. Poiss. XX p. 285.
Bemmelen, Visschen in Nederland, p. 381.
Meletta vulgaris
Cuvier & Valenciennes, Hist Nat. Poiss. XX p 366, pl. 600.
Kessler, Opis. Ryb. Peterb. Gub. p. 190.
Moreau, Poiss. France 111 p. 447.
Clupea sprattus
HVASSBUK. KILO.
THE SPRAT.
Hvassbuken förekommer ganska ymnigt iFinlands sydvestra
skärgårdar, och Ekenäs hvassbuk" är ivårt land mycket värderad. Längre österut i Fiuska viken aftager denna delikata fisk
imängd, så att den vid Högland icke mera förekommer ymnigt,
ehuru den fångas och insaltas ännu vid Björkö. IBottniska vikens södra del förekommer den i ganska riklig mängd och är
föremål för ett lönande fiske utanför Björneborg, Raumo och
Kaskö (G2n 20'), från hvilken sistnämnda ort den, enligt meddelande af mag. Boden, torgföres under namn af Kaskö hvassbuk".
Längre norrut är den ej mera föremål för särskildt fiske och dess
norra gräns i Bottniska viken är ej fullt utredd. Från Uleåborg
omtalas en fisk, af finnarne benämnd
d. a. pigg
The Sprat is found in great numbers on the south-west
coast of Finland, and the so-called ,,Ekenäs Sprats" have earned
quite a reputation To the eastward it diminishes in numbers,
and although not very plentiful about Högland it is still caught
and salted for food as far east as Björkö. In the southern part
of the gulf of Bothnia it is fairly plentiful and the Sprat fisheries
about Björneborg, Raunio and Kaskö (62° 20' ) are said to be very
remunerative. Further north it is not specially fished for, and
its northern limit in the gulf of Bothnia is not yet fully ascertained. About Uleåborg a fish, by the Finns called piikkimaha li
= sticklc-belly, is said to be taken at times in the Herring nets
and supposed to be the Sprat. R. Lundberg somewhat reservedly
HVASSBUK.
KILO.
buk", som fångas bland strömming och anses vara hvassbuk.
R. Lundberg anför den med någon tvekan för skärgården vid
Vesternorrlands län. Det är dock föga troligt att hvassbuhen
helt och hållet saknas i Bottniska vikens nordliga del, om än
den der är sällsynt.
Vid Finska vikens södra kust går hvassbuken, enligt Kessler,
åtminstone ända till mynningen af floden Narva, och möjligen
ända till Kronstadt ifall kronstadtska fiskarenes utsago besannar
sig". Seiditz anför hvassbuken för Östersjöprovinsernas kuster,
dock utan några detaljuppgifter. Enligt Beneeke samt Möbius
och Ileincke förekommer den vid Tysklands Östersjökuster och
fångas i stora massor vid Danzig och Memel. Vid Sverges östra
kuster synes hvassbuken vara mindre allmän, anmärker Lilljeborg,
och Stockholms skärgård tyckes vara den enda, der den fångas
i betydlig mängd. Dock torde den neppeligen helt och hållet
saknas vid någon svensk kust, ehuru den lätt förbises och förvexlas med ung strömming der den är sällsynt. Lindström anför
den för Gotland, Tiselius för östra Småland, Gosselinan, enligt
Lilljeborg, för Blekinge. För Skånes Östersjökust är den icke
påvisad, men enligt Winther förekommer den vid Bornholm, ehuru
blott i enstaka exemplar. Enligt Kröyer och Winther förekommer den äfven i alla Danmark tillhörande haf, men endast på
få ställen talrikt. Vid Sverges vestkust är hvassbuken allmän
vid Bohuslän, men aftager i mängd i södra Kattegat och uppträder i allmänhet fåtalig i Öresund. Vid Norges kuster förekommer hvassbuken, enligt Collett, ända upp till Lofoten. I
Trondhjemsforden är den ännu allmän, men förekommer sparsammare derifrån norrut. Mycket indragtiga hvassbuksfisken bedrifvas i Iddefjordcns mynning utanför Fredrikshald, iChristianiafjordens inre del, samt i fjordarna i Stavangers och södra
Bergenhus amter".
Vid Island är den, enligt Faber, ganska allmän vid de vestra
nordliga
kusterna, men beaktas föga af befolkningen och är
och
icke föremål för eget fiske. Vid Britanniens och Irlands kuster
förekommer hvassbuken enligt Yarrell och Day flerstädes ymnigt.
Vid kusterna af Norfolk, Suffolk, Essex ocli Kent uppträder den
stundom i massor, den är ymnig iMoray Forth iSkotlanti och
anträffas året om iFirth of Forth. Några af de största fiskerier
äro iThamesens mynning, utanför Margate samt vid södrakusten
i Solent. År 1832 i januari uppträdde hvassbuken i outtömliga massor vid södra kusten af Devon efter närmare femtio års
frånvaro. Vid Cornwall är den sällsynt och vid Britanniens vestkust är den icke så talrik som vid den östra och vid nordöstra
Irland (Antrim och Down) är den enligt Day ej föremål för särskildt fiske ; dock uppgifver Yarrell att den fångas vid Belfast.
Vid Irlands södra kust fångas den enligt Day i stor mängd.
Enligt van Bemmelen är hvassbuken allmän iZuyder-See
längs
och
Hollands kuster och Day nämner att i Zuyder-See
bedrifves ett mycket indrägtigt fiske. Äfven vid Belgiens kuster
är den, enligt van Beneden, mycket allmän.
Vid Frankrikes kuster är den, enligt Moreau, allmän ila
Manche och ganska allmän iAtlanten ända till Loires mynning,
deremot ganska rar vid kusterna af Vendée och Charente-Inferieure
samt mycket sällsynt söderom Gironde.
Hvarken Steindaclmer eller Brito-Capello anför den för Pyreneiska halföns kuster, der den således tyckes helt och hållet
saknas. Äldre uppgifter om dess förekomst i Medelhafvet, liksom dylika om dess förekomst vid Finmarken och Grönland tyckas vara ogrundade.
Hvassbuken för liksom sillen ett kringstrykande lif och är
liksom denna onibytlig i sitt förekomstsätt. Den vistas ute i
öppna hafvet, derifrån den tidtals i stora stim närmar sig kusten,
utan att detta står i något samband med dess lek. Såsom yngre
uppehåller den sig närmare land. Ofta anträffas den uti stim af
6
THE SPRAT.
records its occurrence on the coast of Vestermanland. Very likely
the Sprat is present in the northern part of the gulf of Bothnia although rarely met with there.
On the south coast of the gulf of Finland the Sprat, according to Kessler, is found eastward as far as the mouth of the
Narva river, and possibly at Kronstadt if the information derived
from the fishermen there is correct". According to Seidit/, the
Sprat is found on the coasts of the Baltic provinces, yet he offers no further particulars. On the Baltic coast of Germany the
Sprat is caught in great quantities about Danzig and Menusi, according to Benecke, and Möbius and Heincke. On the east coast
of Sweden the Sprat seems to be less common, as Lilljeborg remarks, and the only locality where it is caught in any great
numbers seems to be about Stockholm. No doubt it is to be;
found on the whole of the Swedish coast but, where rare, it is
easily confounded with young Herring. The Sprat is found on
the coasts of Gotland (Lindström), eastern Småland (Tesclius) and
Blekinge (Lilljeborg). On the Baltic coast of Scania it has not
been met with, yet at Bornholm it has, according to Winther,
been found sparingly and singly. On all the Danish coasts it is
found, but only in a few localities in any numbers (Kröyer and
Winther). On the west coast of Sweden the Sprat is common in
Bohuslän, diminishing in numbers in southern Kattegat, and but
sparingly met with in Öresund. On the coasts of Norway it is
met with to the north as far as Lofoten (Collett). Up to Trondhjems fiord it is common, but further north rather scarce. Very
remunerative Spiat fisheries are carried on at the mouth of Iddefiord off Fredrikshald, at the upper reaches of Christianiafiord
and in the fiords of the Amts Stavanger and southern Bergenhus".
According to Faber, the Sprat is common enough on the
west and north coast of Iceland, but it is little thought of by
the inhabitants and not specially fished for. On the coasts of
Great Britain and Ireland the Sprat is found in great numbers
in a good many localities (Yarrell, and Day). On the coasts of
Norfolk, Suffolk, Essex, and Kent at times it appears in vast
numbers. It is very plentiful in the Forth of Moray, and all
the year round to be found in the Firth of Forth. Some of the
largest Sprat fisheries are those at the mouth of the Thames, at Margate, and those on the Solent. In January 1832 the Sprat reappeared on the south coast of Devon in inexhaustible numbers, having
then been absent nearly fifty years. On the coast of Cornwall it
is rare, and it is far less frequent on the west coast of Great
Britain than on the eastern. In the north-east of Ireland (Antrim and Down) it is, according to Day, not specially fished for,
yet Yarrell says it is fished for at Belfast. On the south coast
of Ireland it is caught in great numbers (Day).
According to van Bemmelen, the Sprat is common in the
Zuyder-See and on the coasts of Holland, and according to Day,
the Sprat fishery in the Zuider-See is very remunerative. According to van Beneden, it is very common on the coast of Belgium, and Moreau says it is common on the French coast at la
Manche and on the Atlantic coast at Vendee and Charente-Inferieure, but very seldom met with to the south of the Gironde.
Neither Steindaclier or Brito-Capello include the Sprat in
the fishes of the Iberian peninsula, consequently it is not likely
to exist there. It sems that earlier reports, of its having been
found in the Mediterranean, and also on the coasts of Finmarken
and Greenland, are totally unfounded on fact,
The Sprat is like the Herring of a roaming disposition and
its movements are very capricious. Its habitat is the open sea
from whence at times it approaches the coast in vast shoals, with
out this movement in the least being connected with the spawning. The younger Sprats always keep nearer land than the old
ones. Sprats are often met with in the shoals of young Herring, and
HVASSBUK.
KILO.
yngre sill och den går äfven liksom sillen i bräckt vatten. Leken
inträffar hufvudsakligen i maj och juni, men lekande hvassbuk
anträffas äfven om hösten. Den är betydligt mindre än sillen,
vanligen 4—5 tum eller 100 — 120 mm.
Hvassbuken uppträder under tvänne former en bredare, af
Kröyer benämnd Clupea Schonewéldi, och en smalare, den egentliga Chipea sprattus. Den bredare och fetare formen, som tillhör de större hafven, der den förekommer jemte den smalare,
har icke blifvit iakttagen vid Finlands kuster.
Fen strålarnas antal är:
i ryggfenan 3—4 | 13—14,
i bröstfenorna 1 | 15—16,"
i buk fenorna 1 | 7,
i analfenan 2 J 16—18,
i stjertfenan 19.
7
THE SPRAT.
both freely enter brackish water. The usual spawning time is in
May and June, but spawncrs may be met with even in the autumn. In size tin; Sprat is very much smaller than the Herring,
—
—
usually from 4 5 inches or 100 120 nun. in length.
Two varieties of Sprat are met with; the wide one by Kröyer named Clupea Schoneweldi, and the narrow one, the true
Clupea sprattus. The wide variety, which is the fatter one of
the two, has not been found on the coasts of Finland.
The fin rays arc:
dorsal 3—4 i 13—14,
pectoral 1 I 15 — 16,
ventral 1 I 7,
anal 2 j 16—18,
caudal 19.
Clupea harengus L.
SILL, STRÖMMING. SILLI, HAILI.
Plansch XXX b.
Clupea harengus Linné, Syst. Nat. Ed. X p. 3L7 & Ed. XTT p. 522.
Fabricius, Fauna Groenlandica p. 182,
Bloch, Fische Deutschl. Ip. 18G.
Pallas, Zoogr. Rosso-As. ITI p, 209.
„
„ Faber, Fische Islands p. 182.
Ekström, Fische v. Mörköp. 207.
De Selys-Longciiamp, Faune Beige p. 242.
„ Kröyer, Danm. Fiske 111 p. 139.
Nilsson, Skand. Fauna IV p. 491.
Schlegel, Dieren v. Nederland, Visschen p. 138.
„
Malmgren, Finl. Fiskar p. G7 & Wiegm. Arch. 1864 p. 341.
Spetsbergens Fiskfauna, S. V. Ö. 1864 p. 535.
Kessler. Opis. Ryb. Peterb. Gul), p. 185.
Bemmelen, Visschen in Nederland p. 380
„ Malmgren, Finmarkens Fiskf. S. V. Ö. 18G7 p. 264
Beneden, Poiss. Cotes Belgique p. G4.
„
„ GiJNTHER, Catal. Fishes Brit. Mus. VII p. 415.
„
Heuglin, Nordpolarmeer p. 225.
„ Collet, Norges Fiske p. 185.
Malm, Göteb. o. Bohusl. Fauna p. 570.
„
„ Winther, Prodr. Ichth. Dan. Marin. p. 47.
Beneeke, Fische Ost u. West-Preuss. p. IG9,
„ Moreau, Poiss. France 111 p. 443.
Day, Fishes Great Brit. a Irl. II p. 208.
Mela, Vertebr. Fennica p. 353 & Tab. X n:o 434.
„
Möbius v. Heincke, Fische Ostsee p. 263.
Jordan a. Gilbert, Fishes N. America p. 265.
Lilljeborg, Sverges o. Norges fiskar 111 p. 45.
Clupea elongata Le Sueur, Jour. Aoad. Nat, Sc. Philad. Ip. 234.
„
SILL, STRÖMMING.
SILLI HAILI.
Ehuru strömmingen i fetma och deraf beroende välsmak
alldeles icke kan täfla med Atlantens och Nordsjöns sillformer,
är dess ekonomiska betydelse för en stor del af Finlands befolkning dock oskattbar. Den är skärgårdsbons förnämsta inkomstkälla och ännu långt in i landet utgör
och bröd" den
väsändtligaste beståndsdelen i jordbruksarbetarens kost. Endast
i de innersta delarna af vårt land, såsom ide nordligare trakterna
THE BALTIC HERRING OR "STRÖMMING".
Although the Baltic Herring cannot be compared in fatness
and, consequently, in delicacy of taste, with the Herring of the
Atlantic and North Sea, it is still of incalculable value to a
large proportion of Finland's population. It forms the main
source of income for the inhabitants of the coast, and even right
up the country, "Strömming"' and bread are the chief components of
the agricultural labourer's table. Only in the far interior, as the
SILL,
STRÖMMING.
SILLI, HAILI.
af Tavastland, Savolaks och Karelen har strömmingen varit nästan okänd, och ersatts af muikka" (siklöja) samt till och med
saltad mört.
Strömmingen förekommer ymnigt vid alla Finlands kuster
ända upp till Torneå, och en temligen liknande ras, af finnarne
benämnd »Seiti* fångas i Hvita hafvet, och införes stundom af
ryske karelare vintertid till landets östra delar. Den sill, som
förekommer vid Kola halföns norra kust, och der stundom uppträder i utomordentlig mängd, är redan fetare, ehuru, enligt Friis,
icke fullt så stor som den norska.
Sillen skyr icke bräckt vatten och skall till och med gå upp
i flodmynningar. Så uppger Malm att sillen årligen leker vid
Arendal i Göta elfs mynning, och enligt Nilsson träffas sillungar
af 2, 3, 4 tums längd vid mynningarna af Vegeån och Rönnoån
vid kusten af södra Kattegat. Möbius och Heincke särskilja i
Kieler bugter två sillraser, af hvilka den ena, »Vår- eller Kustsillen", alltid skall leka ibugter med bräckt vatten (Schlei, Dassower Binnensee) eller i utvidgade flodmynningar (Schwentine)
och enligt Moreau går den i Seinen ända till Quillebeuf. Hos
oss i Finland har det märkliga inträffat att strömmingen på ett
ställe blifvit insjöfisk, nemligen i en insjö på Björkö holme i
Korpo skärgård s. v. från Åbo. Nämnda insjö har, enligt meddelande af herr Fagerlund, tidigare varit en hafsvik, hvars mynning genom bottnens höjning småningom tillgrundats och slutligen helt och hållet slutit sig. Strömmingen, som sålunda blifvit
afskuren från förbindelsen med hafvet, trifves väl.
Åsigterna om sillens natur hafva ännu icke fullt stadgadt
sig, ehuru den varit föremål för ifriga forskningar såväl för frågans vetenskapliga som merkantila intresse. Medan man tidigare", säger Beneeke, antog, att samtliga sillsvärmar härstammade från Ishafvet, derifrån den nedstege till kusterna af andra
haf för att leka, har man öfvertygat sig om detta antagandes
fullkomliga oriktighet. Sillen bebor under större delen af året
de stora djupen af hafvet och uppstiger till de grunda stränderna
för att förrätta sin lek. Hvarje haf, hvarje hafsdel har sin egen
afart — — ". Detta påstående kan väl hafva ett visst berättigande såvidt det hänför sig till sillen iÖstersjön och dess vikar,
der de lokala förhållandena verkat modifierande på dess natur.
Men egentligen måste sillen dock, såsom Lilljeborg anmärker,
anses vara en pelagisk art. Den är en stark och rask simmare
och mycket sällskaplig samt för ett rörligt och kringstrykande
lif. Enligt Särs har den norska vårsillen sannolikt sitt tillhåll i
den norra delen af Atlantiska oceanen emellan Norge, Skottland
och Island och den norska storsillen något nordligare. Den uppehåller sig dock icke på de stora djupen, utan tvärtom stryker den
fram närmare hafsytan, der de små pelagiska kräftdjur, som utgöra sillens förnämsta föda, hafva sitt tillhåll. Sådana äro t. ex.
Calanus finmc rchichus, en 4—B mm. lång Copepod, som iofantliga massor förekommer inorra Atlanten och Ishafvet, samt genom sin oljighet förnämligast torde bidraga till den norska storsill^ns fetma. Beaktas bör äfven i Ishafvet, synnerligen öster
om Nordkap, Schizopoden Boreoj)hausla inermis, som förekommer i sådan myckenhet, att den utgör en hufvudsaklig del af
Jättehvalens föda. Ien enda östersjösillfann Möbius pansaren
af 60,000 exemplar af Copepodan Temora longicornis. Dessa
och andra liknande småkräftor utgöra sillens hufvudsakliga föda,
men den förtär äfven simmande larvar af mollusker och maskar
samt fiskyngel och dylikt.
Sillen närmar sig kusterna, såsom Lilljeborg anmärker, icke
blott för att leka utan äfven af andra orsaker, bland hvilka de
ofvanberörda små kräftdjurens af vind och strömförhållanden beroende flyttningar spela en vigtig rol.
Stor uppmärksamhet har sillens ombytlighet i val af lekplatser framkallat. Ty sedan den en längre följd af år regelbundet i
10
THE BALTIC HERRING OR
"LTRÖMMING".
northern tracts of Tavastland, Savolaks and Karelia, is the Herring almost unknown, its place being filled by "Muikka" or vendace, and even by salted roach.
"Strömming" is numerous all along the Finnish coasts as
far up as Torneå, and a somewhat similar species, called by the
Finns "Selti", is found in the White Sea, and brought sometimes
in winter by Russian Karelians to the eastern parts of Finland.
The Herring met with on the N. shore of the Kola Peninsula,
and which is occasionally seen there in extraordinary numbers, is
fatter, though, according to Friis, not quite so big as the Norwegian species.
The Herring is not afraid of brackish water and even goes
up into rivers' mouths. Thus Malm asserts that it spawns annually near Arendal, at the mouth of the river Göta, and Nilsson
states that young Herrings, two, three and four inches long, are
met with at the mouths of the Vege and Ilonne, on the S. coast
of the Kattegat. Möbius and Heincke distinguish in Kiel Bay,
two species of Herring, one of which, the "Spring or Coast Herring", always spawns in bays with brackish water, such as the
Schlei and Dassower Binnensee, or in the wider estuaries like the
Schwentine and, according to Moreau, it goes up as far as Quillebeuf in the Seine. With us in Finland there is one remarkable
case of the "Strömming" being a lake fish, viz., in a lake on the
Björkö Islands, at Korpo, S. W. of Abo. The lake in question
was, as testified by Herr Fagerlund, formerly an arm of the sea,
the outlet of which, by the rising of the bottom, had gradually
grown shallower till it closed up altogether. The "Strömming",
thus cut off from the sea, thrives nevertheless.
Opinions as to the nature of the Herring have not yet fully
established themselves, although it has been the object of ardent
research, both from the scientific and mercantile interest of the
subject. "Formerly", says Benecke, "it was supposed that all the
Herring shoals came originally from the White Sea, whence they
descended to the coasts of other seas to spawn, but now this
supposition has been shown to be erroneous. During the greater
part of the year the Herring inhabits the deepest parts of the
ocean and runs up to the shallower waters for spawningpurposes.
Every sea, every part of a sea, has its own variety." This
assertion may be to a certain extent justified, as far as regards
the Herring of the Baltic and its gulfs, where local circumstances
have tended to modify its nature. But properly speaking, the
Herring must be considered, nevertheless, as Lilljeborg remarks,
to be of a pelagic species. It is a strong and rapid swimmer,
and very gregarious, living at the same time a shifting and roamingexistence. According to Sars, the Noiwegian Spring-Herring has its home probably in the N. Atlantic, between Norway,
Scotland and Iceland, the large; Norwegian Herring being rather
more to the N. It does not, however, resort to the great depths,
but ranges about nearer to the surface, where the small pelagic
crustacea, which form the Herring's principal food, are to be found.
Such, c. g., are Calanus finmarcliicus, a Copepod from 4 to 8
milimetres long, which is extremely plentiful in the N. Atlantic
and the White Sea and which, from its oily nature, is supposed
to contribute to the fatness of the Norwegian Herring. It is
worthy of notice, too, that in the White Sea, particularly E. of
North Cape, the Schizopode Boreophausia inermis, is so very
abundant that it forms the chief part of the Sperm whale's food.
In a single Baltic Herring, Mobius found the shells of 60,000
specimens of Copepodes, Temora longicornis. This and other similar Crustacea constitute the principal food of the Herring, but
it likewise feeds on the floating larvae of mollusca and worms,
also on fish fry etc.
Lilljeborg declares that the Herring approaches the coast,
only
not
for the purpose; of spawning, but for other reasons,
SILL, STRÖMMING.
THE BALTIC HERRING OB "STRÖMMING1
SILLI, HAILI.
tallösa skaror besökt en och samma ort, händer det att den alldeles plötsligt uteblir, och försvinner för en lång period. Många
olika orsaker hafva anförts till förklaring af detta egendomliga
förhållande, såsom ofördelaktiga förändringar ilekgrundens beskaffenhet, vattnets förorening genom aftall, oförståndigt ödande
fiske, fiskens bortskrämning genom uppträdande af en stor mängd
af dess fiender o. dyl., men alla fall kunna ej på dessa grunder
förklaras. Den antagligaste förklaringsgrunden är kanske den
af Lilljeborg framkastnde, att till följe af sillens stora sällskaplighet tvänne stora sillstammar kunna förena sig och öfvergå den
ena till den andras lokal, så att t. ex. när sillen försvinner från
Bohuslän, den öfvergår till sydvestra Norges sillstam och tvärtom.
Dock knnna onekligen äfven sillens fiender någon gång fördrifva den från dess gamla lekplatser. Så omtalar Lilljeborg,
efter Pearcey, att hajar vid kusten af Shetlandsöarna en gång
uppträdt i sådan mängd att man med en treuddig harpun kunde
taga huru många som hälst och att hafvet rundtomkring hvimlade af denna roffisk. Då sillnäten der utsattes, fångades endast
3 tunnor sill, och 80 procent af denna var så biten, att den var
oanvändbar; af en stor del voro blott hufvudena kvarsittande i
näten. Äfven i stora massor uppträdande små Diatomaceer kunna
förorena hafvet på stora sträckor och skys både af sillen och
andra hafsdjur.
Äfven i Östersjön och dess vikar är sillens förekomst växlande, men någon periodicitet, jämförlig med den istörre haf,
har icke kunnat uppvisas. Sillens fienders invärkan på fisket kan
här föga ifrågakomma, deremot är mycket möjligt att de pelagiska småkräftornas af vind och strömförhållandenberoende :ö-relser kunna utöfva ett ganska stor inflytande på sillens ymnighet vid olika fiskeställen.
Sillen leker ofta på endast 1 å 5 famnars djup på sandig
eller grusig botten, hälst med bottenvegetation, och är mycket
känslig för förändringar ibottnens beskaffenhet. Men den anträffas äfven med rinnande rom och flytande mjölke öfver stora
djup; så har Trybom anträffat lekande sill iKattegat i40— GO
meters vatten.
Leken tyckes i allmänhet förrättas vår och höst, men varierar i så hög grad för olika sillstammar och olika lokaler, att
lekande sill kan påträffas under årets alla månader. Maj, Juni
och September torde den mesta sillen leka vid Finlands södra
och vestra kuster, men Malmgren omtalar en stor sillras, som
vid Badstugärdet i Kallfjärd regelbundet leker emellan slutet af
Juni och slutet af Juli. Den stora strömmingen, som ilängd,
men ingalunda i fetma, täflar med den norska storsillen, leker
dock ingalunda samtidigt på alla lokaler.
Sillen blir lekfärdig vid mycket olika storlek iskilda haf,
sålunda i norra Atlanten vid 220 a 230 mm:s längd, i södra
Östersjön vid 160—200, men i norra delen af Bottniska viken
redan vid 125 mm:s längd.
Den vuxna strömmingens vanliga storlek hos oss utgör blott
7 a 8 tum, eller 170—200 mm., men äfven sill af 12—15 tums
eller 300—370 mm:s längd erhållas vid Finlands södra och sydvestra kuster ända upp till Quarken.
Eomkornen äro omgifna af en oljig vätska och klibba ytterst lätt vid allehanda föremål, vid vattenväxter, stenar eller
bottnen; näten blifva af dem alldeles nedsölade. Romkornens
storlek är ungefär 1 mm. De större racerna hafva något större,
de mindre något mindre korn. Romkornens antal har beräknats
mycket olika. Bloch räknade i en hona GS,GSG romkorn, men
Munter uppger antalet till 24,000 för Östersjösill och 28,000 för
Nordsjösill och enligt Day varierar antalet från 10,000 till 30,000.
Rommen utvecklar sig vid mycket olika temperatur men
kläckningstiden är i hög grad beroende af vattnets värme. Vid
-f 1° C erfordras 40 dagar, vid -f 20° C G å 7 dagar, enligt
amongst which the movements of the Crustacea abovereferred to.
movements which depend on wind and current, play an important
role.
The changeableness of the Herring in the choice of its spawning grounds has attracted general remark. After having for
many successive years visited one and the same locality in countless shoals, they sometimes suddenly absent themselves and disappear for a long period. Many and various have been the reasons
adduced in explanation of this peculiarity, such as unfavourable
changes in the condition of the spawning ground, befouling of the
water by sewage or refuse, improvident waste of the fish, their
being frightened away by the apparition of numbers of their foes
etc. etc. but all the cases cannotbe explained away in this manner.
Perhaps the most probable explanation is the one given by Lilljeborg, i. c. that owing to the gregarious nature of the Herring,
two large shoals of them may possibly unite, the one thus going
over to the other's ground, so that, c. g., when the Herringdisappears from Bohuslän, it goes over to the variety found on
the S. W. coast of Norway and vice versa.
It is, however, undeniable that the Herring's enemies may
occasionally drive it from its old resorts. Thus Lilljeborg, quoting
Pearcey, states that on one occasion sharks appeared in such
quantities off the Shetland Isles, that any number of them could
be harpooned, the sea around swarming with them. When the
herring nets were put out, only three barrels of fish were
caught, and 80 per cent of these were so badly bitten that they
were worthless, whilst the heads only of many more were left in
the nets. Even the apparition of small Diatomaceae can befoul
the sea over considerable areas and cause these parts to be shunned both by the Herring and other fish.
In the Baltic, too, and its gulfs the presence of the Herring
is variable, but no periodicity can be shown compared with that
of the larger seas. The influence of the Herring's foes on the
fish can hardly be called into question here, on the other hand
it is quite possible that the movements of the pelagic Crustacea,
depending as they do on wind and current, can greatly affect the
numbers of the Herring at the different fishing spots. The Herring often spawns on a sandy or gravelly bed, from 1 to 5
fathoms deep only, but it prefers places where there is some vegetation and it is very sensible to any change in the bottom. But
it is also found with flowing roe and dropping spawn at great
depths; Trybom came across spawning Herrings in the Cattegat at depths of 40 and 60 metres. Tin; spawning time seems
to be generally in Spring or Autumn, but it varies so greatly for
the different varieties and different localities, that spawning Herrings can be met with at all seasons of the year. On the S. and
W. coasts of Finland most Herrings seem to spawn in May, June
and September, but Malmgren mentions a large species of Herring which at Badstugärdet in Kallfjärd spawns regularly between
the end of June and the end of July. The great »Strömming"
which in length, but by no means in fatness, equals the Norwegian herring, does not spawn at the same time everywhere.
The Herring is ripe for spawning at different sizes in different seas, thus in the North Atlantic at a size varying from 220
to 230 milimetres in length; in the southern parts of the Baltic
from 160 to 200 milimetres, but to the N. of the Gulf of Bothnia tit a length of 125 milimetres already.
The usual length of a full-grown »Strömming" in our waters
is from 170 to 200 milimetres, but Herrings, too, of 300 to 370
milimetres are found on Finland's S. and S. W. coasts, as far up
as tin part called Quarken" in the gulf of Bothnia.
The eggs are covered with an oily fluid and they adhere
very easily to all sorts of objects, such as sea-weed and stones or
rocks, whilst fishing nets are sometimes quite befouled by them.
1
SILL, STRÖMMING.
SILLI, HAILI.
Meyer iKiel, och stiger temperaturen öfv t -J- 20° C, kan kläckningen, enligt Sundevall, försiggå på 3 å 4 dygn.
Utom vid Skandinaviens, Tysklands och Stor Britanniens
kuster, förekommer sillen i mängd ännu vid kusterna af Holland,
Belgien och norra Frankrike. Den är vid Bretagne ganska allmän samt anträffas nu och då vid Xoirmoutier, lie de Pié, Gascogner viken och Areaehon, men är icke känd från Pyrenoiska
halföns kuster. Den förekommer enligt Faber sparsamt vid Islands kuster. Malmgren och Heuglin anföra den från hafvet vid
Spetsbergens sydvestra kuster, men Heuglin erhöll dem icke vid
Novaja-Semlja, ehuru den ihafvet öster om Hvita hafvets mynning förekommer åtminstone till mynningarna af Öb och Jenissei.
Dess utbredning längre i öster vid Sibiriens kuster är outredd;
från norra delen af Stillahafvet anföres den af en del författare;
så säger Pallas att den vid Kamtschatka och i Ochotska hafvet
förekommer i enorma massor, Collie har, enligt Richardson, äfven funnit den vara ymnig i Awatscha viken vid Kamtschatka,
och den säges t, o. m. förekomma vid Japans kuster, men livarken Jordan och Gilbert eller Günther anföra Clupea harengus
från Nordamerikas vestkust; deremot förekommer i Stillahafvets
norra delar en mycket närastående art Clupea mirablis, Girard.
Richardsson tog dock under Franklins första polarresa år 1821
i Augusti vid Bathurst's on i Amerikas norra arkipelag flera exemplar af en Clupea, hvilken han anser vara, vanliga sillen. Vid
Grönland är sillen sällsynt men uppträder åter vid Nordamerikas
Atlantiska kust der den enligt (ioode och Bean förekommer ymnigt i Massachussats bugten.
Fenstrålarnas antal är:
i ryggfenan 4—5 i 14—16 (vanligen 4 : 15—16).
i bröstfenorna 1 | 16—17,
i bukfenorna 1 i 8,
i analfenau 2 j 14—18 (vanligen 2 i 'lo— 17).
i stjertfenan 10.
12
THE BALTIC UKUKING OK
"sTKÖMMING"
The size of the ep:<j; is about Imilimetre. and their number has
been variously computed. Bloch counted in a single female 68,656
eggs, whilst Munter puts the number at 24,000 for Baltic Herrings and at 28,000 for the North Sea variety, but. according to
Day. the numbers vary from 10,000 to 30,000.
The roe develops itself at various temperatures, but the
hatching time depends entirely on the warmth of the water. "At
Kiel", says Meyer, "40 days are required at a temperature of 1"
Celsius, and (i or 7 days at 20" Celsius", but, according to Sundevall, should the temperature rise to over 20' Celsius the hatching
may take place in 3 or 4 days.
Besides the coasts of Scandinavia, Germany and Great Britain, the Herring is very plentiful on the shores of Holland, Belgium and in the X. of France. It is quite common on the coasts
of Brittany and is now and then met with at Noirmoutier, He d.c
Ré, the Bay of Gascony and at Arcaclion, but it is unknown
round the Iberian Peninsula. Faber says that it is sometimes
found in Iceland, whilst, Malmgren and Heuglin allege that it
exists on the S. W. coasts of Spitzbergen, and the latter saw no
traces of it at Novaya Zemlia, although in the ocean, to the E.
of the entrance to the White Sea, it is caught at the mouths of
the Obi and Yenissei. Its distribution further to the E. of the
Siberian coast has not yet been clearly ascertained, but some authors maintain that it is present in the North Pacific; thus Pallas
declares that at Kamstchatka and in the Sea, of Ochotsk it is
found in extraordinary numbers, and Collie, according to Richardson, found it plentiful in Awatscha Bay. Kamstchatka. It is even
said to exist on the shores of Japan, but neither Jordan, Gilbert,
nor (iunther found any traces of Clupea harengus on the W.
coast of North America; on the other hand in the N. parts of
the Pacific, Girard found a very similar variety Clupea mirabills.
Yet Richardson caught, during Franklin's first Polar expedition in
1821, off Bathurst Island, in America's northern archipelago*, several specimens of a Clupea which he considered to be the ordinary Herring. In Greenland the Herring is rare, but it shows
itsel again on the Atlantic coast of North America, where Gorde
and Bean state that it abounds in the Bay of Massachusetts.
The fin-rays are:
in the dorsal fin 4—5 || 4— Hi (usually 4 j 15—16.
—
in the pectoral fin 1 ; 16 17.
in the ventral fin 1 8.
in the anal fin 2 | 14— is (usually 2 | 16—17.
in the caudal fin II).
Pl.
XXVIII.
Rötsimpa
Iso
Simppa
Pl.XXIX.
Hornsimpa Merihärkä
Pl. XXX.HKvasilboSutkröming
hafva
■
n i t Edlunds min
följande Illustrerade arbeten utkommit:
Med teckningar af a
"Bilder från de tusen sjöars land" af J- L- Runeberg.
Malmström- Teckningarna upPgå tm
Teckningar af Finland och dess folk !| kring
..
OO större och. mindre.
efter de förnämsta inhemska mala- 1
pHs eleg inb 20 Fmk.
res taflor. Text af K. Suomalainen. !
Af j. l. runeberg. Med
Ofvers. Samlingen omfattar 35 taflorH^lqväUen,
- sex teckningar af A- Edelfelt- Elefl- inb 5 Fmk
efter Ekman, Holmberg, Jansson,|
Lindholm. Munsterhjelm/ Edel- Ij Hanna. Af j. lruneberg Med sex
felt, V BeCker, Klemeh, Reinhold, teckningar af J, Ahrenberg. Ele9. inb. io Fmk.
Knutson.
Pris haft. 10 Fmk. inb. i pbnd 12 Fmk. i kloth 15 Fmk. i! Idyll och Epigram. Af j. i.. RUNEBERG
ti
i
0..
_
o t
i
i
i
Med 18 teckningar af H. FY
Fyra natursköna vyer från Finland.
aqvareller: F'tinliaharjij- liTnatra-»
Wendelä. 3 Fmk.
"F 3
°" s 15?
Jajlss
TUT
1»
Mot fyren.
.
IBerättelse
f
F otografi= Album jemte text. Sju fotografier
infattade ipressade klothpermar 12 Kmk:.
p%»
"
Lavola-
6;
111^
Eieg. inb. 6 Fmk.
j
från Nylandska skftren af P.
Nordmann. 1:75.
-Q. Sundmans Lit. Atelier, H:fors.
...