Faraon och kejsaren

Innehållsförteckning
1. Inledning och allmän bakgrund .....................................................2
1.1 Syfte ................................................................................................................................. 4
1.2 Frågeställningar ............................................................................................................. 4
1.3 Avgränsningar ................................................................................................................ 4
1.4 Materialbeskrivning....................................................................................................... 5
1.5 Metod............................................................................................................................... 7
1.6 Begreppsapparat/Definitioner....................................................................................... 7
2. Faraon och Kejsaren .......................................................................8
2.1 Faraos stöd i kulturen/religionen: ................................................................................ 8
2.2 Faraos rituella plikter:................................................................................................... 9
2.3 Faraos reella makt: ...................................................................................................... 10
2.4 De Egyptiska rikenas fall:............................................................................................ 12
2.5 Kejsarens stöd i kulturen/religionen och filosofin: ................................................... 13
2.6 Kejsarens rituella plikter: ........................................................................................... 15
2.7 Kejsarens reella makt: ................................................................................................. 16
2.8 De Kinesiska Dynastiernas Fall: ................................................................................. 18
3. Slutdiskussion.................................................................................20
3.1 En jämförelse av Monarkernas stöd kulturen/religionen och filosofin: ................. 20
3.2 En jämförelse av Monarkernas rituella plikter: ....................................................... 20
3.3 En jämförelse av Monarkernas reella makt:............................................................. 21
3.4 En jämförelse av de Kinesiska dynastierna och de Egyptiska rikenas fall: ........... 22
4. Sammanfattning.............................................................................24
5. Bibliografi .......................................................................................25
5.1 Litteratur....................................................................................................................... 25
5.2 Film................................................................................................................................ 25
5.3 Otryckt material ........................................................................................................... 25
Läsår: 07/08
Datum: 2008-04-07
1
1. Inledning och allmän bakgrund
Mitt intresse för historia har länge handlat snarast om utvecklingen, livet och strukturerna för
invånarna och makthavarna liksom idé- och föreställningsvärlden. Jag anser utan tvekan att
det är dessa områden som är viktigast för att förstå en historisk kultur, de som levde där och
den konst och teknik de skapade. Förståelse för historiska skeenden och konflikter anser jag
dessutom grundläggande för förståelse av det moderna samhället och den aktuella politiken.
Så länge som människan är den samma så kommer historien att försöka upprepa sig och när vi
glömmer så står det oss fritt att åter begå samma misstag. Inom all vetenskap har det gång på
gång bevisats att receptet för innovativ framgång är att känna till de tidigare rön och de
grunder som finns inom ens arbetsområde. Samma sak gäller självfallet för statsvetenskapen,
särskilt eftersom man inte kan utföra experiment där för att reda ut eventuella konsekvenser.
Givetvis kan man spekulera och intelligenta sinnen kan säkerligen dra korrekta slutsatser, det
har hänt förut. Dock är det mycket enklare och säkrare att använda det ständigt tillgängliga
facit som andras lyckanden och misslyckanden. Alltid handlar det om kunskap.
Med detta som grund har jag valt att tillägna min uppsats till just samhällen och
samhällsstrukturer snarare än enskilda händelser eller personer.
De första samhällena växte fram runt stora floder i relativt bördiga områden. Detta i och med
att man börjat bruka jorden, den högsta koncentrationen av befolkning på minsta området
hamnade givetvis i de områden där minst mark kunde försörja flest personer. Eftersom landet
var så bördigt och jordbruket utvecklades så frigjordes allt mer folk från dess börda och de
fick söka sin försörjning någon annanstans. Det var det som markerade den, enligt mig,
egentliga början på civilisationernas existens. Dessa personer började jobba med att tillverka
varor eller sälja tjänster som de som ännu jobbade inom jordbruket betalade för. På så vis
bildades mer varor och en bättre levnadsstandard för många samtidigt som människogrupper
och små samhällen förmodligen började samarbeta allt mera. När folk slutligen gick samman i
bysamhällen och en administrativ överklass växte sig starkare så vill jag hävda att den
viktigaste strukturella utvecklingen i ett samhälle uppfyllts.
Det är två av dessa ganska tidiga samhällen jag tänker tillägna denna uppsats. Egypten som
växte fram i området runt Nildalen för ungefär 5000 år sedan (dock fanns det redan innan dess
flera små spridda samhällen i området) och Kina som existerat som olika historiskt
dokumenterade kejsardömen åtminstone sedan Shangdynastin, omkring 1600 f.kr (dock har
det existerat dynastier och kungadömen i området sedan långt tidigare vilka har bevarats i
myter och legender).
2
Egypten växte samman väldigt tidigt utan egentlig konkurrens utifrån. En anledning till detta
var att området runt om Nilen blev allt torrare och jordbrukare och nomader från
omgivningarna tvingades samman på ett allt mindre område. För att kunna leva där var det
nödvändigt att effektivisera försörjningen och ganska tidigt bildades en stabil
spannmålsproduktion. 1 När de egyptiska samhällena så småningom enades och slutligen, runt
3000 f.kr, förenades till ett enda rike (något jag senare kommer att gå djupare in på), så
uppstod en, för sin tid mycket högtstående, kultur som inte skulle gå under förrän runt 200 år
e.kr.
Kinas tidigaste historia kommer inte komma i fokus alls i denna uppsats. De Kinesiska
samhällena var även de flodkulturer. Från Shangdynastins tid har man relativt god kunskap
om Kinas historia och det är på denna tid jag kommer fokusera. Dyrkan av Shangdi (den
högsta guden) som sedan byttes mot dyrkan av en himmelsgud liksom förfädersdyrkan och
slutligen ett antal filosofiska läror och buddism har starkt påverkat Kinas kultur i en ganska
enhetlig väg (i förhållande till rikets storlek).
Med detta i grunden skriver jag nu denna uppsats om Kina och Egypten och deras samhällen.
1
Grönblom, R, Faraonernas Egypten, s. 14f
3
1.1 Syfte
Målet med denna uppsats är att redogöra för förhållandena inom Kina respektive Egyptens
styre och centralmakt under tiden 3000 f.kr-1500 f.kr respektive 1800 f.kr.-200 e.kr. Därpå
vill uppsatsen, genom frågeställningarna, jämföra statsskicket i Egypten (3000-1500 f.kr.)
med det i Kina (1800 f.kr.-200 e.kr.) och försöka förklara och förstå skillnader och dess
bakgrunder.
1.2 Frågeställningar
Mina fyra frågeställningar eller påståenden är:
•
Vilken kulturell och religiös eller filosofisk bakgrund hade styrelseskicket I Kina
(1800 f.kr.-200 e.kr.) och Egypten (3000 f.kr.-1500 f.kr), alltså vilka myter och
traditioner grundades styret på och hur legitimerade de härskandet. Vilka var de
religiösa eller filosofiska förklaringarna till att härskarna av Kina och Egypten, under
den angivna tidsperioden, hade sin makt?
•
Vilka uppgifter hade kejsaren/kungen/faraon, som härskare och som religiöst
överhuvud I Kina (1800 f.kr.-200 e.kr.) och Egypten (3000 f.kr.-1500 f.kr), och hur
gick dessa i grova drag till? Fokus här kommer att ligga på eventuella religiösa riter
och deras betydelse.
•
Vilken reell kontroll och makt hade härskaren i Kina och Egypten, under den ovan
angivna tidsperioden, i förhållande till sina ämbetsmän, präster och militära ledare?
Hur enväldig var monarken, under dessa angivna tidsperioder? Tog andra över när
monarken ej kunde behålla makten?
•
Hur föll de olika dynastierna i Kina eller rikena i Egypten, under den ovan angivna
tidsperioden, och vilken betydelse hade naturkatastrofer i detta? När blev imperiet
svagt? hur kopplades det till härskarens prestationer?
1.3 Avgränsningar
Målet med denna uppsats är, som jag tidigare skrivit, att redogöra för statsskicket och
centralmakten. Jag kommer att hålla mig till att besvara frågeställningarna utan att göra
särskilt många avstickare och bakgrundsförklaringar annat än när det är nödvändigt. Därmed
får geografiska, klimatmässiga och teknologiska orsaker stå tillbaka för beskrivningar av
deras konsekvenser och jag kommer snarare att intressera mig för ”hur” än ”varför”. Likadant
kommer jag ganska snabbt arbeta mig förbi utveckling och skillnader i samhället annat än i
just den grad de påverkat centralmakten i landet. Därmed kommer jag inte ge mig in på den
4
hopplösa, men säkerligen intressanta, evighetsuppgiften att förklara samhället och dess
förändringar i samhällen som jag följer i perioder över tusentalet år.
Ytterligare en avgränsning jag valt att införa är den kronologiska. Jag kommer enbart att
fokusera på ungefär tusen år långa perioder. I Kina handlar det om tiden från Shangdynastin
fram till Handynastins fall. I Egypten handlar det huvudsakligen om gamla riket, mellersta
riket och de tillhörande mellanperioderna men även en del historia från nya rikets tid kommer
användas. Egyptens sentida riken kommer ej att få utrymme i denna uppsats alls.
1.4 Materialbeskrivning
Jag har här valt att använda mig av facklitterära böcker om Egypten och Kina och även en
film. Eftersom ämnet jag valt att fokusera på är ganska så smalt och eftersom jag ej kunnat
finna material som fokuserar enbart på det ämnet (eller ens har det som huvudsakligt ämne) så
har jag valt att plocka information ur en stor samling olika böcker som behandlar Egyptens
och Kinas historia i stort. Genom att hämta information från kapitel eller stycken som finns i
böckerna så anser jag mig dock kunna plocka upp lagom mycket fakta för att utan problem
kunna skriva en uppsats så som jag syftar till att göra. Materialet jag har är i stort inriktat på
ländernas historia eller historiska religion och det är därifrån jag också hämtar den info jag
behöver. Eftersom det ämne jag valt att beskriva varken är kontroversiellt eller särskilt
aktuellt har jag i texten inte hemfallit till allt för aktiva källkritiska iakttagelser eller
jämförelser av olika källor. Det också eftersom jag faktiskt ej har några exempel där källorna
gått emot varandra. Dock kommer jag att kort beskriva den eventuell tendens och påverkan
jag upplever hos mina källor.
Armstrong Karen, Världsreligionernas Födelse, Forum, 2006: Karen Armstrong upplever jag
att ha en någorlunda spirituell tendens i sitt skrivande. Trots det beskriver hon vitt skilda
religioner ur ett objektivt perspektiv. Syftet Världsreligionernas Födelse verkar vara att
beskriva utvecklingen för ett antal religioner fram till 200-talet f.kr. och möjligen påverkas
hennes skrift något av att hon vill poängtera den spirituella, rituella och filosofiska
utvecklingen och hur den ledde till den så kallade Axialåldern som hon hyllar för de religiösa
Och filosofiska slutsatser som gjordes då.
G. Haw, Stephen, Historisk Guide Till Kina, Historisk Media, 1999, Falun: Om denne
författare finns inte så mycket att säga. Han är universitetslärare, har dessutom undervisat i
Kina, och har besökt Kina flera gånger. Boken är en del i en serie av böcker utgivna av
samma förlag med olika författare (Historisk Guide Till [Landets namn]) och jag har inte i
5
texten funnit något speciellt att kritisera. Författaren har också gett ut en annan bok om Kina
liksom ett antal artiklar.
Henriksson, A, Hwang Tsu-Yü Kinesisk Historia, Bonniers, 1967, Norge: Denna bok skrevs
under 60-talet, även om åter tryckts under 90-talet. Under denna period saknade man mycket
av det fakta vi idag har om Kina och bara det ger mig skäl att tvivla på mycket av det som
skrivs och anges som ren fakta. Dock innehåller boken en hel del återgivningar av Kinesiska
myter eller information och tolkningar kring dessa. Det är svårt för mig att kritisera källor
som ”felaktiga” eller allt för tendentiösa, däremot kan jag anmärka på att denna källa i
formulering, innehåll och ålder avviker mycket från mina övriga källor om Kina. Dock är den
av ungefärligen samma åsikt i de frågor jag behandlat och det har ej varit nödvändigt att tvivla
på den eller mina övriga källor.
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, Bokförlaget
Nya Doxa, 1996, Portugal: Denna bok är relativt nyredigerad. Inte heller den avviker
nämnvärt från någon av mina andra källor, här ligger dock fokus på informativa och objektiva
framställningar av olika religioners historia utan att slutsatser dras eller spekulationer
genomförs. Jag ser inga speciella tendenser eller avsikter med den och eftersom den inte
avviker från mina andra källor så kan jag ej jämföra den med dem för att bena ut eventuella
felaktigheter eller tendenser. Boken si sig bär karaktären av en lärobok och jag kan varmt
rekommendera den för de som är intresserade i religionshistoria. En nackdel är att författarna
ibland ger sig in på allt för ingående beskrivningar av exempelvis riter som jag upplever
ganska irrelevanta för beskrivningen av själva religionen.
Bra böckers världshistoria 3500000-1200 f.kr, 1995, Belgien: Denna bok finns inte mycket
att kritisera, möjligen är den lite gammal och texterna är relativt kortfattade. Jag har ej noterat
några egentliga faktaavvikelser.
Traunecker, C, Egyptens Gudar, Abrahams Pocket Encyklopedi, 1992, Frankrike: Detta är en
förhållandevis kort bok, precis som i de övriga så har jag bara nyttjat kortare stycken ur den.
Inte heller här förekommer några avvikelser i den del jag valt att betrakta. Dock verkar det
som om viss övrig information i boken snarare går åt det mytologiska hållet än det mer
faktamässiga.
Grönblom, R, Faraonernas Egypten, Valentin förlag, 2000, Italien: Detta var min huvudkälla
om Egypten. Författaren är erfaren Egyptolog sedan 60-talet. Han är ”privatlärd”. Boken i sig
avviker inte heller nämnvärt från mina andra källor men i vissa fall beskriver den företeelser
ur ett något annorlunda perspektiv. Författaren kan framgå en aning insnöad på Egypten och
6
däri kan viss objektivitet gå förlorad. Inte heller här ser jag någon särskilt tendens, men ofta
framgår det att han vill beskriva Egypten på ett sätt som bortser från åldrad förförståelse.
Larsson, M, Från Orakelben till Himmelska fridens torg, version 3:2007: Följande arbete är
ett kompendium avsett för skolbruk. Det är jämförelsevis kortfattat men avviker inte heller
faktamässigt från mina källor. För säkerhets skull har jag enbart använd det i situationer där
jag redan hade visst stöd från andra källor. Kompendiet är sakligt och går varken in på de
mytologiska eller statshistoriska områden jag huvudsakligen analyserar i denna uppsats.
När jag tagit del av materialet så har jag gjort det genom att läsa utvalda stycken ur böckerna,
därmed har jag inte kunnat få en säker bild hur källan i helhet drar sig i tendenser. Så länge
som inga av de fakta jag har nyttjat avviker från de övriga källorna ser jag dock inget skäl att
vidare analysera tendenserna.
A Journey back in time, Lost treasures of the ancient world: Ancient Egypt: Avviker ej från
tidigare källor, kan vara svårt att hålla reda på tidsperioden som beskrivs. Flera Egyptologer
och professorer deltar.
1.5 Metod
Litteraturstudier i avsikt att uppfylla uppsatsens angivna syfte och studier med hjälp av
informativ film.
1.6 Begreppsapparat/Definitioner
Jag har valt att, för enkelhetens skull, hänvisa till den Egyptiska härskaren som ”Farao”, eller
vi vissa fall ”Monarken”, trots att ordet Farao som en titel åt härskaren kom till ganska sent i
Egyptisk historia. Liknande gäller för Kina, där jag valt att hänvisa till härskaren som
”kejsaren”, eller ”Monarken”.
Konfucius, en Kinesisk statsfilosof, får gå under namnet Konfucius som är den mest populära
västerländska tolkningen av namnet.
7
2. Faraon och Kejsaren
2.1 Faraos stöd i kulturen/religionen:
Farao (ordet betyder förmodligen ungefär ”det stora huset”2) sågs genom Egyptens historia
som en gud eller gudason. Genom gamla rikets tid och mellanriket så var de inblandade
gudarna huvudsakligen Ra och Horus (son av Osiris). Det var i egenskap av dessa och deras
bedrifter som Faraos styre legitimerades. Farao var Horus avatar eller motsvarighet på jorden,
i skrifter och ritualer utför Farao Horus rituella uppgifter eller framställs i spegelförhållande
till Horus3. Horus maktlegitimitet grundades huvudsakligen i Horus och Osirismyterna:
Osiris var av arvsrätt gudomlig härskare över ”världen” (Egypten), dock mördas han av sin
yngre bror Seth. Osiris maka, Isis, letar rätt på hans lik (i olika berättelser går det till på olika
sätt) och avlar ett barn med Osiris (osäkert om det Osiris var död eller återupplivad) som
namnges ”Horus”. Senare börjar Seth och Horus kämpa om ”Egyptens” tron. Det finns flera
olika versioner av denna kamp, några av dem skildrar en våldsam kamp, någon är av sexuell
natur och ofta handlar det om något slag av rådslag bland de övriga gudarna. Resultatet blir i
alla fall att Horus tar makten och Seth förvisas.4
När Farao levde så var han alltså Horus. Enligt kulten menades ofta att Farao efter sin död
blev en inkarnation av Osiris (denne hade efter son död enligt vissa trosuppfattningar blivit
härskare i dödsriket).5 Eftersom Horus var rättmäktig kung av Egypten så var även Farao det.
Ra var solgud som hade sin betydande storhetstid ungefär samtidigt som Horus och Osiris.
Ra var själva solen i den bemärkelse att han ”föddes” vid varje soluppgång.6 Ra var
förmodligen en av de grundläggande gudarna och viktig för att upprätthålla världsordningen.
Farao ansågs vara son av Ra (samtidigt som han var son av Osiris, Farao kunde alltså ha flera
släktskap samtidigt utan att de krockade). Ra kunde dessutom, av vissa, ses som Osiris fader7
vilket eventuellt ökade Faraos betydelse.
Egypten hade också två skyddsgudinnor vars symboler man kan se på Faraoners kronor och
attribut. En för övre Egypten och en för nedre. Gudinnan för övre Egypten kallades Nekhbet
och gudinnan för nedre Egypten kallades Wadjet. Farao regerade över bägge delarna av
Egypten men under en lång tid av Egyptens existens gjordes ändå skillnad mellan dem, ofta
2
Grönblom, R, Faraonernas Egypten, s. 262
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s. 72
4
Grönblom, R, Faraonernas Egypten, s. 251
5
ibid
6
a.a, s 254
7
a.a, s 257
3
8
hade de exempelvis separata ämbetsmän som styrde under Farao. Farao ansågs vara gynnad
av bägge gudinnor och i och med deras gunst var han härskare över hela Egypten.8
Kontentan av allt detta var att Farao samtidigt som han var en gudomlig person i sig också
hade andra viktiga gudars stöd. Det gav slutligen Farao sin religiösa legitimitet. Som gud och
kung utan motståndare eller likar bland människorna hade Faraon säkerligen en god grund till
att behålla makten.
2.2 Faraos rituella plikter:
Farao var ett religiöst överhuvud, i och med det hade Farao givetvis också flera religiösa
plikter av dessa kommer jag huvudsakligen att berätta om att göra ”maat”, sed-fester och en
Horusfest. Till de praktiska plikterna kommer jag senare.
Maat var en Egyptisk gudinna, dotter av Ra, över sanningen och rättrådigheten. Hon hade
även betydelse för den gudomliga ordningen eller världsordningen. Begreppet ”att göra maat”
innebar i stort sett att vara rättrådig. Farao som var en länk mellan den gudomliga världen och
den mänskliga hade som sin kanske viktigaste religiösa uppgift att upprätthålla denna
rättrådighet bland annat genom sitt eget leverne och sina handlingar. Man kan förmoda att
Farao, åtminstone i teorin, skulle leva ett sådant liv som moraliskt föredöme åt sitt folk. 9
Flera av de riter Farao utförde syftade till att upprätthålla denna ordning och göra det ”rätta”.
En viktig del av detta var att ”förnya monumenten”, det gick egentligen ut på att Faraon
antingen lät bygga nya monument eller sätta sitt namn på redan de byggda monumenten.10
Under så gott som varje Faraos regeringstid hölls så kallade ”sed-fester”. En sådan fest var ett
sätt för Farao att visa upp sin virilitet och fysiska kompetens att förbli härskare. Festen var
symboliskt sett var festen delvis en representation för döden och pånyttfödelsen, en cykel som
förekommer frekvent inom fornegyptisk tro, där man återbekräftade Faraos hälsa. Festerna
innehöll bland annat ett moment där Farao skulle löpa mellan tre ”målstolpar”. Första sedfesten hölls 30 år efter Faraons tillträde, de övriga hölls med ganska ojämna mellanrum.11
En annan fest som jag anser värd att beskriva är Horusfesten i Edfu, det finns bevarad
information om den och dess genomförande skildrar viktiga inslag i Egyptisk tro och rit.
Horusfesten som finns nedtecknad handlar om en skildring av Horus kamp mot Seth. I den tar
Seth formen av en flodhäst som Horus harpunerar. I nedteckningarna framställs Farao
parallellt med eller identisk med Horus. När Horus kröns i riten så kan det ses som en
8
Grönblom, R, Faraonernas Egypten, s. 271ff
Traunecker, C, Egyptens Gudar s. 106
10
Film: (A journey back in time) Ancient Egypt
11
Grönblom, R, Faraonernas Egypten, s. 274ff
9
9
bekräftelse av Faraos makt och ställning. Under riten slaktades förmodligen också en flodhäst
under rituella former. Festen kan också ses som betydelsefull eftersom den symboliserade
Faraos segrar över sina fiender i och med att det finns element i de nedtecknade berättelserna
där en fiende likställs med flodhästen Seth.12
Farao utförde också riter i templen, detta var en mer privat form av riter och endast de högre
uppsatta ”prästerna” deltog. Dessa riter och offer var ganska många och Farao personligen
deltog nog ej så ofta, dock företräddes Farao av överprästen i flera fall. Denne intog då faraos
roll och avbildades i efterhand som Farao själv.13
Genomgående i nästan alla dessa riter är betydelsen av inkarnation och Faraos förhållande till
gudarna. Riterna fungerade säkerligen ofta som bekräftelser för den teologiska bakgrunden till
härskarens legitimitet.
Egyptisk tro innehöll många ”cykler”, vilket jag flyktigt nämnt tidigare. Eftersom det givetvis
är mycket svårt att sätta sig in i en främmande tro, särskilt när man bara har urgamla
nedtecknade källor att förlita sig till, så är säkerligen många av de teorier som presenteras
inom ämnet långt ifrån fullständiga eller ens korrekta. Cykeln död/återfödelse var viktig men i
riterna som prästerskapet och Farao utövade förekom förmodligen också ofta cykler där
”tiden” eller ”historien” upprepades. Grovt förenklat kan man säga att det fanns en form av
”urhändelse” eller ”urskapelse” som genom riter skulle förnyas.14 Ett liknande exempel är hur
Ra ”återföds” varje morgon när solen gick upp. Många riter syftade till att ”återföda” ett
mytologiskt skede liksom de fester där Farao deltog eller representerades kan ha syftat till att
”återföda” Horus mytologiskt genom Farao.
2.3 Faraos reella makt:
Farao ses ofta som väldigt maktfullkomlig och det är den bilden jag utgår från. Egypten var
ett väldigt rike och givetvis kunde inte en ensam man styra hela. Farao hade en mängd
ämbetsmän som skötte mycket av det politiska styret åt honom. Det jag avser att redogöra för
i detta stycke är förhållandet mellan Faraos personliga makt och makten hos ämbetsmän eller
eventuell adel.
Farao var Egyptens enväldiga härskare, hierarkin under honom var väl uppbyggd och
administrationen anser jag på många sätt påminner om väldigt modärn förvaltning. Farao hade
flera ministrar som arbetade under vesiren (en form av statsminister) som var tätt knuten till
Farao själv. Under Egyptens senare tid (den tid jag egentligen inte fokuserar på här) så hade
12
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s. 70ff
Grönblom, R, Faraonernas Egypten, s. 438
14
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s.67f
13
10
riket till och med två vesirer, till och från, för rikets två delar. Vesiren ansvarade för mycket
av Egyptens interna affärer: spannmålsförråd, skatteindrivning och större byggnadsprojekt.
Dessutom hade han viss makt över polis och rättsväsendet liksom jordbruket. Givetvis kunde
vesiren delegera jobb genom Uppsyningsmän. En uppsyningsman fanns också ofta för det
kungliga huset som antagligen hade en avsevärd makt.15
Egypten var indelat i län, 42 stycken, och i varje län fanns en huvudstad. I varje huvudstad
härskade en nomark (länen kallades Nome på grekiska) ordningsmän och ämbetsmän fanns
sedan i mängder under nomarken. Även prästerskapet hade en administrativ roll. Statliga
affärer protokollfördes dessutom.16
Till högre ämbeten rekryterades folk från bland annat Faraos familj17 och speciella
ämbetsmannafamiljer. Underordnade härskare eller styresmän från erövrade provinser
skickade ofta sina söner och ibland döttrar (förmodligen arvtagare) till Egypten för att fostras
vid Faraos hov. Likadant uppfostrades andra barn vid hovet. På så vis försäkrade man sig om
deras lojalitet.18 Förutom sina ämbetsmän förekom det också att Farao hade en samregent
eller medregent. Denne var i regel Faraos arvtagare och när den tidigare Farao dog så
efterträddes han av sin medregent.19
Farao kunde också leda sitt folk i krig, det finns uppgifter om krigiska Faraoner och även om
de kanske inte ledde arméerna i fält så kunde de ha högsta befäl. Ramses II (Ramses den
stora) genomförde exempelvis fälttåg i mellanöstern, varav åtminstone ett ledde till ett
förkrossande nederlag. Genom propaganda lyckades han dock faktiskt framställa det som en
seger som han sedan firade.20 I Tutankhamuns grav fanns avbildningar av strider som han
knappast kunde ha utkämpat på grund av sin ringa ålder.21 Det ger mig skäl att anta att även
om Farao ej var krigare så var det av betydelse att framstå sådan. Att besegra sina fiender
kunde också ses som ett sätt att göra ”maat”.
En Farao var dock ej helt säker i sin makt, bland annat blev Farao Mentuhotep III avsatt av
sin egen vesir.22 En annan gång bröts delvis seden för Faraos tillträde när en kvinna
(Hatshepsut) tog makten som regent åt sin yngre halvbror. Hon befäste makten och styrde
relativt länge.23 För övrigt kan noteras att hon i regel avbildades som en man, trots att de i
15
Faraonernas Egypten Grönblom. R. s. 263
a.a. s. 264ff
17
a.a. s 262
18
a.a. s 267
19
Bra böckers världshistoria 3500000-1200 f.kr. s 170
20
Film: (A journey back in time) Ancient Egypt
21
Grönblom, R, Faraonernas Egypten, s.. 274
22
Bra böckers världshistoria 3500000-1200 f.kr. s 170
23
Bra böckers världshistoria 3500000-1200 f.kr. s 174
16
11
Egypten hade ganska jämställda levnadsförhållanden mellan könen så vara Farao en man i
alla fall mytologiskt.24 Detta liksom tolkar jag som ett stöd för att Faraos makt absolut inte var
obestridd, Farao kunde avsättas inom familjen och av folk utifrån. Åtminstone en ny dynasti
bildades ju på det viset.
2.4 De Egyptiska rikenas fall:
Under den tid jag valt att belysa så föll det Egyptiska riket ner i vad som kan kallas kaos
(jämfört med de tidigare välordnade förhållandena) eller åtminstone en tid av våld och
inbördes stridigheter två gånger. På så vis görs distinktionen mellan Gamla Riket och
Mellanriket i Egyptisk historia. Efter bägge rikenas fall inleddes en så kallad mellanperiod
som varade ganska länge (ca 130 respektive 220 år).
Det första rikets fall fann sin politiska grund i att centralmakten försvagades eller försvann.
Resultatet blev att nomarkerna som redan var starka började bilda egna ”dynastier” som
existerade parallellt (därmed gjordes det mellan de olika rikena ett hopp från 6:e till 11:e
dynastin). Dessa dynastier och andra nomarker stred mot varandra och lokalbefolkningen tog
stor skada. Dock fanns det områden i Egypten som förskonades från mycket av våldet.25
Under denna tid blev klimatet i Egypten också torrare. På så vis påverkades jordbruket, som
nomarkerna ansvarade över. Dessutom krympte Egyptens bördiga områden och
koncentrerades mera till Nildalen. Jag förmodar att detta bidrog till konflikterna och
splittringen.26 Här fanns, antar jag, också en anledning till att Faraos förvaltning senare
styrdes av ämbetsmän som ansågs ha stora skäl att vara lojala. Man lärde antagligen av
tidigare misslyckanden, därmed finns också ännu ett motiv för tidigare nämnda system där
underlydande härskares barn fostrades i Egypten.
Mellanrikets fall byggde också på politik, men av andra orsaker. I detta fall verkade det
snarast som om det var de sista Faraonerna som levde för länge (!) och därmed förlorade den
nödvändiga viriliteten som krävdes för att styra. Även denna gång uppstod parallella dynastier
som sökte att ta makten, nu uteblev dock de våldsamma konflikterna. De härskare som
lyckades ta makten över riket gjorde det dock bara för korta tider. En konsekvens av detta var
att det Egyptiska riket försvagades, detta fick de snart betala dyrt för. Från områden norr om
Egypten (förmodligen i närheten av nuvarande Palestina) kom ett folk som snart erövrade hela
Egypten, egentligen utan att möta motstånd. Erövrarna kallas Hyksos och de styrde som en
egen dynasti. Efterkommande dynasti antas ha tillhört eller lytt under Hyskos och inte förrän
24
Grönblom, R, Faraonernas Egypten, s. 120
a.a. s 84
26
ibid.
25
12
dynastin efter det (17:e dynastin) fick motståndet mot dem ett ansikte. Den dynastin styrde
parallellt med utlänningarna, fast i de södra delarna av Egypten, mot 17:e dynastins slut
erövrades återigen hela Egypten av ”etniska” Egyptier och i och med det började riket
återigen stabiliseras. Nya Rikets tid påbörjades.27
Trots att Egyptens Faraoner var tätt kopplade till alla händelser inom riket så överlevde
ämbetet orostiderna. Värt att uppmärksamma, anser jag, är det att trots Faraoners, och deras
dynastiers, fall så föll inte själva riket samman med dem och successionen sköttes mestadels
utan massiva konflikter inom landet. Istället var det inre politisk splittring och centralmaktens
svaghet som ledde till fall. Kanske hade Egyptierna funnit receptet till hur en stark diktatorisk
stat skulle kunna överleva under långa tider. Det kanske inte var den odödlighet de sökte med
sina gravkomplex och riter, men någon form av odödlighet var det åtminstone.
2.5 Kejsarens stöd i kulturen/religionen och filosofin:
Kejsaren av Kina är en, i det närmaste, mytisk figur. I Kina under tiden mellan ungefär 1800
f.kr till 200 e.kr (som jag fokuserar mitt arbete om Kina på) så styrde Kejsaren i alla fall
delvis i och med sin koppling till de högsta guden (Shangdi och senare Tian) och dennes
tjänare eller lägre stående gudar.28
För att beskriva den Kinesiska religionens och filosofins inverkan på Kejsarens position och
arbete så börjar jag med att beskriva den kanske viktigaste statsfilosofen i Kina, Konfucius.
Dateringen av Konfucius är inte helt säker (flera källor anger 551-479 f.kr), jag har valt att
använda dateringen runt 500 år f.kr, den tidsperioden verkar de flesta källor vara överens om.
Konfucius arbetade inom administration och styre under Zhoudynastins senare tid.29
Konfucius ideal kan ses som en strävan att återgå till det starkt hierarkiska och ordnade
samhället under Zhoudynastins tidigaste tid. Ordningen han eftersträvade gick i stort sett ut på
att härskaren var maktfullkomlig och dennes ministrar underlydande, samma sak gällde inom
familjerna, med familjefadern som högsta höns. Lojaliteten och viljan att följa härskarens ord
var mycket viktigt. Samtidigt skulle dock härskaren föregå som ett mycket gott exempel,
härskaren skulle uppträda moraliskt korrekt.30 Även ritualer inom familjen och kungahuset
hade viss symbolik som förmodligen var betydelsefull31 (där får dock tillfogas att Kina under
den tiden präglades starkt av ritualer i allmänhet). Konfucius lära har fått enorm betydelse för
Kina under senare tid och avarter av den har utvecklats. Under Zhoudynastin misstänker jag
27
Grönblom, R, Faraonernas Egypten, s. 104ff
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s. 430ff
29
Henriksson, A, Hwang Tsu-Yü Kinesisk Historia s. 38
30
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s. 435ff
31
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s.438
28
13
dock att hans ord aldrig fick så stor genomslagskraft, dynastin föll senare sönder i och med en
utbredd feodalism.
Åter till gudarna. Förutom en högste gud så fanns det även flera gudar som representerade
naturkrafter. Dessa var underordnade och lydde den högsta guden. Under Shang (runt 16001000 f.kr) så var denna gud ”Shangdi”. Shangdi var därmed också den som styrde över de
övriga gudarnas makter och fick därmed makten över naturkrafter, floder och dylikt. Kejsaren
var på något vis förbunden med Shangdi (detta fortgick under nästa dynasti: Zhou, då var
Kejsaren ”Himmelens son”, guden kallades Tian fast i de flesta aspekter var det samma gud).
Intressant kan vara att notera att detta tankesätt med en högsta gud eventuellt var tidsenligt
sammankopplat just med att Kejsarna och dynastin av Shang växte fram och tog makten i det
Kinesiska området.32
Under Shang fanns ytterligare ett kanske ännu viktigare skäl till härskarens makt. Kejsaren
var den som ensam offrade till Shangdi och tillsammans med spåmän kunde han rådfråga
Shangdi om världsliga ting såsom krig och jordbruk. Kejsaren hade också förmågan att
(genom guden) se in i framtiden. När Kejsaren väl dött så uppsteg han som en form av gud
under Shangdi. Detta fick förmodligen stor betydelse för förfädersdyrkan som växte fram i
Kina. Det var egentligen till dessa förfäder som de flesta riter och offer förmodligen riktades.
Genom dem fick man mer konkret kontakt med gudavärlden och eventuellt så var de viktiga
för Kejsarens makt att meddela sig med guden.33 Något jag antar också fungerade för att säkra
dynastins makt.
Begreppet ”det himmelska mandatet” skildrar rättigheten Kejsaren hade att styra. Kejsaren
ansågs också betydelsefull för naturkrafternas uppträdande. En starkt Kejsare gav goda
skördar, en svag Kejsare gav dåliga.34
Senare, under Handynastin, fick konfucianismen ett rejält uppsving. Zhoudynastin hade fallit
sönder i flera stridande feodala stater som slutligen enades med vapenmakt. Här fick
konfucianismen den funktion att Kejsarens makt stärktes emedan många av de feodala
herrarna fasades ut och ersattes av ämbetsmän under Kejsarens kontroll. Det var också under
denna tiden som Kina blev ett faktiskt enat rike.35 Övrigt kan noteras att Kina ofta såg tillbaka
på en tid när någon mystisk historisk kejsare härskade på ett i det närmsta magiskt sätt.
Huruvida denne kejsare var särskilt betydelsefull för härskarens religiösa och mytiska
32
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s. 430f
Armstrong, K, Världsreligionernas Födelse s. 44ff
34
a.a. s. 93ff
35
G Haw, S, Historisk Guide till Kina s. 90f
33
14
legitimitet kan jag inte avgöra. Eventuellt så kan det ha haft betydelse inom förfäderskulten
hos härskarhuset.
2.6 Kejsarens rituella plikter:
Härskaren och prästerskapet av Shang hade förmågan att förutspå framtida händelser eller
ställa frågor till den högsta guden genom att spå med ”orakelben”. Tekniken var en form av
Pyromantik, man hettade upp ben eller skal och tolkade sedan på hur sprickor formades i
dem.36 På dessa ben hade man i regel skrivit frågor, ofta formulerade som påståenden.
Kejsaren läste ut svaren och senare bokfördes de, även om kejsaren tolkat dem fel. Frågor
som ställdes handlade ofta om vardagliga spörsmål så som jakten, jordbruket och
barnafödande.37
Kejsaren skulle upprätthålla harmoni mellan samhället och naturen inom riket. För att göra
det så genomförde han bland annat en ceremoni där han invigde årstiderna. Detta byggde på
en myt om hur en ursprunglig, mystisk, kejsare invigt varje årstid genom att vandra medsols
genom sitt rike åt varje väderstreck. I sin förenkling så gick den kejserliga ceremonin ut på att
kejsaren, under Zhou, varje årstid invigde årstiden i en sal. Kejsaren klädde sig efter årstiden
och åt mat som var typisk för årstiden och dennes väderstreck. Till vintern bar han exempelvis
svarta kläder.38 En tid in på Zhoudynastins regim, dock fortfarande under tidiga Zhou så
gjordes denna ritual dock mer offentlig, även åskådare tilläts. Förmodligen begränsades
ritualen ej längre enbart till en sal utan genomfördes i själva staden.39
Kejsaren och dennes familj skulle också, under Shang och Zhou, genomföra en offerritual
vart femte år. Detta var en form av gästabud för de döda förfäderna och för gudarna. Då
trädde kejsarfamiljens yngre medlemmar inför kejsaren som representanter för tidigare
levande kejsare. En väldig bankett hölls sedan.40 Jag antar att detta syftade till att bland annat
blidka tidigare levande anfäder, det verkar för mig som om kineserna fruktade att de döda var
förbittrade och hämndlystna gentemot de levande.
Ett syfte med dessa ritualer var att stärka Kejsarens själsliga makt. Jag väljer ordet ”själslig”
eftersom jag anser det vara den mest träffande beskrivningen. Denna kraft kallades ”daode”
och skulle bidraga till att världsordningen upprätthölls.41 I sin förlängning skulle det slutligen
36
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s. 430
Armstrong, K, Världsreligionernas Födelse s.50
38
a. a. s. 97
39
a. a. s. 98
40
a.a. s 99f
41
Armstrong, K, Världsreligionernas Födelse s. 100
37
15
leda till att Kejsaren förordades praktisera ickehandlande.42 De jordiska plikterna skulle
lämnas åt adelsmän och kejsaren skulle hålla sig till religiösa uppgifter enbart. Kejsarens
faktiska makt var därmed svag och hans liv övervakades noggrant så att hans uppträdande var
korrekt och perfekt.43 Denna syn på kejsarens plikter verkar ha haft sin storhet under mitten
och slutet av Zhoudynastins tid, samtidigt som Kina blev allt mer feodalt.
Under tiden runt Handynastins början formulerade en man vid namn Zou Yan en teori
angående betydelsen hos fem stycken element: Jord, trä, metall, eld och vatten, dessa element
har makt över varandra i den givna ordningen. Till vart element hörde sedan vissa riter och ett
visst rekommenderat uppförande eller lagstiftning som skulle passa elementets egenskaper.
Ett element dominerade världen under en viss tid, då skulle härskaren anpassa styret efter
elementet. Förenklat uppfattar jag det som att ett element i regel dominerar under varje
dynasti, det element som hade makt över den tidigare dynastins element.44 Under Handynastin
uppkom också en del teorier, som fick genomslag, om förhållandet mellan människan och
naturen. Kontentan var på ett ungefär att kejsarens och centralmaktens uppförande och
agerande påverkade ordningen i naturen. Om de uppförde sig illa, så ledde det bland annat till
naturkatastrofer och dåliga skördar.45 Jag antar att detta hade viss inverkan på politiken,
kejsarens storhet och makt var antagligen delvis avhängigt att man inte kunde uppfatta tecken
i naturen på att denne misskötte sig.
Som jag uppfattar det så syftade riterna huvudsakligen till att kommunicera med gudarna
eller förfäderna, och givetvis be dem om tjänster, och till att upprätthålla en kosmisk eller
gudomlig ordning i världen.
2.7 Kejsarens reella makt:
Som det nog framgått i tidigare stycken så har makten hos Kinas kejsare varierat mellan olika
dynastier och olika tider.
Under Shang har mina källor varit sparsamma med information om hur mycket själva
härskaren egentligen hade att säga till om. Härskaren var delvis ett religiöst överhuvud men
också en världslig härskare. Han fungerade som kung i ett feodalt samhälle.46 Styret var
uppdelat hos flera små städer som styrdes av furstar underordnade kejsaren. Städerna i sin tur
42
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s.447
Armstrong, K, Världsreligionernas Födelse s. 182f
44
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s.439
45
a.a. s. 440
46
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s. 431
43
16
kan antas ha varit ganska autonoma.47 Kejsarna av Shang flyttade sin huvudstad flera gånger,
en teori är att det syftade till att stärka deras makt bland de lokala furstarna.48
Eftersom kejsaren sågs som gynnad av gudarna så kan man förmoda att denne också hade
stor makt. 49 Under Shangdynastins tid var det kinesiska samhället indelat i flera hierarkiska
nivåer med kejsaren överst.50 På de flesta sätt var Shangdynastins styre mycket likt det under
Zhoudynastins äldsta tid, också detta ger mig skäl att anta att Shangkejsarna fortfarande hade
ganska stark egen makt.
Under tidigaste tiden av Zhoudynastin, runt 1000 år f.kr. förändrades inte så mycket hos
centralmakten. Begreppet ”det himmelska mandatet” infördes och centralmakten hos Zhou
hade mycket kontroll.51 Zhoukejsaren styrde över området runt huvudstaden och i övriga län
styrde släktingar till kejsaren eller furstar som ansågs lojala. I alla fall i teorin var det
kejsarens rätt att fördela länen efter eget huvud. Så länge som centralmakten och kejsaren var
starka så hade de kontroll över länen och, det visserligen feodala, systemet gynnade Zhou.52
Efter ungefär hundra år under Zhoudynastin så började dock de lokala furstarna vinna mera
makt. Kejsarens makt minskade och han kunde inte längre dra nytta av de feodala herrarna.53
Istället blev kejsaren en rituell och religiös personlighet utan egentlig världslig makt. Kejsaren
skulle exempelvis inte komma med politiska initiativ eller ge order, utan skulle bara bifalla de
förslag hans ämbetsmän presenterade för honom. Det politiska initiativet hamnade istället hos
ämbetsmän och hos de feodala rikena runt omkring i Kina.54 En orsak till detta var just att det
tidigare rådande systemet var beroende av härskarnas engagemang och initiativförmåga. För
en stark härskare gick det väl, men när härskandet blev slentrianmässigt och barbarfolk utifrån
pressade mot rikes gränser så slog styresskicket bakut och det blev upp till feodalherrarna att
ta den plats som härskaren ej längre uppfyllde.55
Denna utveckling eskalerade under några hundra år tills utvecklingen slutligen var ohållbar.
Slutligen, omkring 250 f.kr., inledde en feodalherre ett erövringskrig som slutade med att
denne tog makten över hela Kina. Qindynastin, som denne herre tillhörde, införde ett
statsystem där han själv var högste härskare och under sig hade tillförordnade ämbetsmän.
Under denna tid kretsade hela maktkoncentrationen plötsligt runt en ensam kejsare. Dock föll
47
Armstrong, K, Världsreligionernas Födelse s. 46
G Haw, S, Historisk Guide till Kina s. 57
49
a.a. s. 56
50
Armstrong, K, Världsreligionernas Födelse s. 46
51
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s.434f
52
G Haw, S, Historisk Guide till Kina s. 61
53
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, s.435
54
Armstrong, K, Världsreligionernas Födelse s. 182f
55
G Haw, S, Historisk Guide till Kina s. 65
48
17
riket ganska fort när kejsaren dog och efter ett tag återförenades det av en furste som
grundade Handynastin.56 Handynastin nyttjade den administration som Qin byggt upp och
blev på så vis av med de mäktiga feodalherrarna, istället fick en form av lågadel stå under
kejsaren som jordherrar. I mycket präglas Handynastins århundraden vid makten av
konfucianskt tänkande.57 Av detta sluter jag mig till att kejsarens makt under Handynastin i
mycket påminde om den under tidigaste Zhou. En skillnad verkar dock vara att kopplingen till
gudarna delvis försvunnit och ersatts av Konfucius filosofier. Kejsaren av Kina styrde
återigen som en enväldig härskare och det Kina vi ser idag började ta form.
2.8 De Kinesiska Dynastiernas Fall:
I förra kapitlet gick jag i grova drag igenom hur de olika dynastierna skiftade vid makten.
Här vill jag kort ytterligare gå in på fallet för just Shang, Zhou och Qin.
Shangdynastin blev angripen och erövrad av ett delvis underlydande folk, Zhou. Möjligen låg
de i viss konflikt redan några decennier före själva Shangdynastins fall. Shang hade också,
förmodligen, utvidgat sina gränser och hade allt svårare att kontrollera hela området. Själva
erövringen kan ha antagits ta något eller några årtionden. Redan då var Kina geografiskt sett
stort, större än Egypten. Zhoudynastin verkar också ha stabiliserat sin makt tidigt och undvikit
sammanbrott och kaos.58
Zhoudynastins fall tog längre tid och gick smärtsammare till. Redan runt 700-talet f.kr. hade
kejsaren förlorat så gott som all makt genom sina föregångares bristande kompetens eller
engagemang och angrepp utifrån. Fram till mitten av 400-talet f.kr. förekom många mindre
strider mellan feodalherrarna.59 Senare, under ”de kämpande staternas tid” så intensifierades
antagligen krigen och härskare sökte att ta makten över hela Kina.60 Vid det laget förmodar
jag att mycket av det statsystem Zhou byggt upp eller tagit över sedan länge fallit sönder och
att ett visst mått av kaos ständigt rådde.
Qin tog slutligen över makten genom att erövra Kina med vapenmakt. Statsmakten
centraliserades och möjligen var det vad som ledde till Qins fall. Antagligen bidrog också att
kejsaren tömt statskassan till grav- och murbyggen. Uppror bröt ut och efter några år togs
makten och administrationen över av Han.61 Jag drar slutsatsen att också detta
maktövertagande gick ganska smidigt till, alltså utan att skada själva statsapparaten eller
56
G Haw, S, Historisk Guide till Kina s. 88f
a.a. s. 90
58
a.a. s. 61
59
a.a. s. 70
60
Larsson, M, Från Orakelben till Himmelska fridens torg, version 3:2007 s. 8
61
Larsson, M, Från Orakelben till Himmelska fridens torg, version 3:2007 s. 9f
57
18
orsaka kaos i riket. Konstateras kan att varje dynastibyte i den del av Kinas historia jag
belyser fick betydande konsekvenser för hur statsapparaten utvecklades och hur kejsarens
makt förändrades.
19
3. Slutdiskussion
3.1 En jämförelse av Monarkernas stöd kulturen/religionen och filosofin:
I denna del kommer jag att jämföra och diskutera företeelser liksom formulera slutsatser
angående avhandlingen. På detta vis kommer syftet, att jämföra Egypten och Kina, att uppnås.
I Egypten liksom Kina sågs härskaren som Gudason, och efter döden delvis som gud, i alla
fall till och från. Kejsaren under Shangdynastin liksom Farao var länkar mellan gudavärlden
och den mänskliga. Emedan Farao genom flera myter var legitimerad härskare som gudason
och gud så satt kejsaren förmodligen lösare. Exempel på det var hur Zhoudynastin framställde
att de hade ”det himmelska mandatet”, rätten att styra som gudens representant på jorden,
vilket legitimerade deras erövring av Shang. I Kina var den högsta guden härskare över andra
gudar, och därmed också naturkrafter. Kejsarens betydelse låg i förmågan att kommunicera
med guden, delvis genom siande, delvis genom förfäder, och förutsäga framtiden. Kejsaren
hade också inflytande över naturkrafter och kunde exempelvis påverka skördarna. En
motsvarighet till detta verkar inte finnas i Egypten, i alla fall inte på samma sätt, där levde
Farao som en inkarnation av en gud, inte den högsta guden, som genom myten hade
legitimerad maktställning som en härskare. Förenklat kan man säga att Farao hade gudarnas
stöd, kejsaren hade snarare en direktlänk till guden. Kejsarens legitimitet, vill jag hävda,
stärks mer av filosofin än av religionen. Konfucianismen, som visserligen fick sitt stora
genomslag sent i den period jag beskrivit, legitimerade härskandet eftersom det var en del av
en nödvändig hierarki där kejsaren styrde över hela statssystemet. Denna filosofi påminner
delvis om hur Farao var legitimerad, genom Horus och Ra, som den högste härskaren som
hade rätten att styra över hela sitt rike enväldigt.
3.2 En jämförelse av Monarkernas rituella plikter:
När det kommer till härskarnas rituella plikter så finns också där flera likheter, med
tillhörande skillnader, mellan Egypten och Kina. I Egypten var begreppet ”maat” viktigt för
Faraos sätt att leva, detta kan delvis ha motsvarats av ”daode”. Farao skulle leva rättrådigt och
uppfylla vissa plikter som härskare. Kejsaren skulle, under Zhou, genom ritualer och korrekt
uppträdande stärka sin ”daode”, som var betydelsefull för världsordningen. Där ”maat” för
Farao var en plikt som delvis reglerade härskandet så framstår ”daode” dock som ett gissel för
kejsaren, slutligen bidrog det till att kejsaren helt försvann från maktpositionen. Farao
däremot verkar inte ha försvagats av denna uppträdandekodex.
20
I Kina genomförde kejsaren regelbundet invigningar av årstider, efter en tid blev det en
offentlig ritual, liksom en offerritual till förfäder och gudar. Man ville, som jag tolkar det,
hålla sig väl med de gudomliga makterna liksom man ville upprätthålla naturordningen. Farao
i sin tur hade sina ”sed-fester” och ”Horusfesten” som snarast verkas syfta till att återföda
Farao eller bekräfta dennes maktställning som den inkarnerade Horus.
Under Kinas tidigaste tid hade kejsaren i uppgift att sia om framtiden genom Pyromantik,
någon motsvarighet till detta verkar inte heller ha funnits i Egypten, där ville man istället,
bland annat, genom riten förnya vissa ursprungliga händelser. Jag förmodar att förnyelsen av
dessa händelser var viktig för världsordningen, på så vis likar det i syfte de Kinesiska
ritualerna för att upprätthålla världsordningen. I Kina framkom också en teori om att
härskaren skulle anpassa sig efter vissa element som rådde i världen under dennes styre.
I grova drag vill jag hävda att Faraos riter syftade till att påvisa legitimiteten för dennes makt
liksom för att återföda mytologiska karaktärer och händelser. I Kina däremot verkar
legitimiteten för härskarens makt snarare ligga i förmågan att utföra de nödvändiga ritualerna
som ofta verkar syfta till att upprätthålla världsordning, kommunicera med gudarna och
faktiskt ibland reglera härskarens maktutövning. Jämfört med kejsaren så hade Farao, enligt
den information jag tagit del av, förmodligen större frihet och i regel mycket större makt.
Dock framstår det som om bägge härskarnas liv var reglerade kraftigt av deras uppgifter som
religiösa överhuvuden. Det är också viktigt att notera att de rituella förhållandena i Kina
förändrades över dynastierna i mycket större utsträckning än vad de någonsin verkar ha gjort i
Egypten.
3.3 En jämförelse av Monarkernas reella makt:
I Kina varierade den faktiska makten hos kejsaren kraftigt mellan dynastierna på ett sätt den
aldrig verkar ha gjort i Egypten. Under den tidigare delen av Kinas historia var samhället
väldigt feodalt och del flesta städer hade egna, underordnade, härskare. Fastän kejsaren var
den högsta styrande härskaren så var centralmakten inte så stark. Fram till Qindynstin så hade
Kina en stark adel, under Zhou bestod den till stor del av släkt till kejsaren. I Egypten så
tillsattes också ämbetsmän ur Faraos familj. Där fanns Nomarkerna som feodalherrar och
uppenbarligen hade de viss makt eftersom de kunde ge sig in i maktstrider när Farao var svag.
Farao verkar dock aldrig ha varit lika beroende och styrd av sin adel som kejsaren länge var,
kejsaren förlorade ju under en lång tid helt makten till adelsgrupperna.
Förhållandet mellan ämbetsmän och härskaren i Egypten var strikt hierarkiskt med vesiren,
ministrar och lägre ämbetsmän i en härskarpyramid över hela riket. Under Qin- och
21
Handynastin lyckades Kineserna upprätta ett system som i alla fall bar vissa likheter med
detta. Där fanns först en ämbetsmannakår under kejsaren som senare delvis ersattes av en
lågadel, dock hade det då upprättats en hierarki även i Kina där kejsaren satt överst och styrde
genom administrationen sitt rike. Min uppfattning är att Faraos administration var bättre
utbyggd och effektivare än vad den i Kina var under den tidsperiod jag undersökt. Särskilt
under Kinas tidigare tid så var administrationen och statsystemet beroende av att kejsaren var
stark och aktiv. Om kejsaren inte höll ordning på sin administration så arbetade den inte heller
för honom särskilt effektivt. I Egypten fanns dock ett ministerium som även utan Faraos
ständiga överinseende kunde sköta mycket av styret och det är min uppfattning att en svag
Farao kunde sitta vid makten utan att statsapparaten tog särskilt stor skada. Det innebär förstås
inte att ämbetsmännen nödvändigtvis var lojala, en Farao blev ju avsatt av sin egen vesir.
Även i Kina blev kejsare avsatta vid inbördeskrig och uppror, det kunde leda till att en ny
dynasti tillträdde makten.
Av detta drar jag slutsatsen att Faraos faktiska makt nästan ständigt var större än kejsarens.
Farao var mer av en enväldeshärskare och ”ägde” på sätt och vis Egypten. Kejsaren tyngdes
av de religiösa plikterna och begränsningarna liksom av pressen från de feodala härskarna. Att
feodalherrarnas makt var mycket större i Kina än i Egypten anser jag dock inte enbart bero på
de olika systemen för styre utan också på ländernas yta. Kina var geografiskt mycket större än
Egypten och säkerligen bidrog det till att det blev svårare att hålla samman hela riket.
Antagligen bidrog också att i mytologin bekräftades Faraos rätt att härska mer, kejsaren hade
inte en motsvarighet till det stödet.
3.4 En jämförelse av de Kinesiska dynastierna och de Egyptiska rikenas fall:
Egyptens Gamla Rike föll ner i kaos på grund av att centralmakten försvagades och
länsfurstarna själva försökte ta makten. Under samma tid pressades Egypten av vissa
klimatförändringar som minskade de beboliga områdena utanför Nildalen, något som kan ha
bidragit till att försvaga Farao. Länsfurstarna, Nomarkerna, försökte utropa egna dynastier och
på så vis uppstod interna strider inom Egypten. Ett feodalt inbördeskrig som går att känna
igen också i Kina. Zhoudynastin där föll sönder av liknande orsaker och även då inleddes en
period av feodala krig och oordning. I Egypten pågick denna konfliktfyllda tid i ungefär 130
år innan en ny centralmakt etablerades och läget åter blev stabilt. I Kina pågick striderna dock
längre, inte förrän mer än 400 år efter det att kejsaren förlorat så gott som all världslig makt
etablerades en ny centralmakt. Dock var läget i Kina inte lika kaotiskt under hela tiden,
22
snarare handlade det om flera separata feodala stater som stred. Först mot slutet, under ”de
kämpande staternas tid” så blev stridigheterna riktigt intensiva.
Under mellanrikets fall i Egypten så såg, som tidigare omnämnt, situationen något
annorlunda ut. Det Egyptiska samhället hade dock blivit försvagat efter bland annat politisk
strid om tronen och låg öppet för utländsk invasion. Det var också vad som hände. I Kina har
det sin eventuella motsvarighet i hur Zhou besegrade Shang när Shang var försvagat, kanske
på grund av nyliga landerövringar. Värt att notera är att i Egypten föll flera dynastier och
ersattes av andra utan att det Egyptiska riket störtades, i Kina följdes nästan var dynastis fall
av åtminstone några år av stridigheter, förmodligen också det delvis på grund av rikets
storlek. Under den tiden jag undersökt gick enbart dynastiskiftet mellan Qin och Han relativt
smärtfritt, men även där handlade det om uppror och en del strider innan läget stabiliserades.
Efter Gamla rikets fall i Egypten så reformerades statsystemet för att försäkra sig om
lojaliteten hos de feodala herrarna genom att utse ämbetsmän från lojala familjer och
uppfostra lydfurstar vid det Egyptiska hovet. Qin initierade en liknande reform, men tog den
förmodligen för långt, och centraliserade makten att utnämna ämbetsmän över hela riket till
kejsaren. Efter att Han tagit över makten utnyttjades delvis det systemet när man lät återinföra
ett viss mått av feodalism vilket gav Kina vissa likheter med hur jag förstått att Egypten
reformerades.
23
4. Sammanfattning
Syftet med denna uppsatts är ”att redogöra för förhållanden inom Kina respektive Egyptens
styre och centralmakt under tiden 3000 f.kr-1500 f.kr respektive 1800 f.kr.-200 e.kr.”, att
”jämföra statsskicket i Egypten (3000-1500 f.kr.) med det i Kina (1800 f.kr.-200 e.kr.) och
försöka förklara och förstå skillnader och dess bakgrunder.”
Detta görs genom litteraturstudier med avsikt att besvara frågeställningarna och dessutom har
jag använt mig av en film.
Egyptens Farao och Kinas kejsare var båda religiösa överhuvuden liksom världsliga härskare.
Härskarna sågs som gudar eller gudasöner och Kinas kejsare sågs som speciell för sin
förmåga att kommunicera med gudarna. Farao i sin tur sågs som utvald härskare i och med
hans egenskap som en inkarnation av Horus i den mänskliga världen och i egenskap av son av
Ra. När konfucianismen sedan fick sitt genomslag i Kina så fick kejsaren också legitimitet att
härska i och med att det var en nödvändig del i ett hierarkiskt system.
Både Farao och kejsaren av Kina skulle elva efter vissa mönster och rättsnören, Farao för att
göra ”maat” och kejsaren för att stärka sin ”daode”. I Faraos fall verkar det inte ha varit
särskilt hämmande utan snarare en ytterligare försäkran om dennes maktlegitimitet. I
kejsarens fall var det värre, under en period under Zhoudynastin var kejsaren helt innesluten
av uppförandenormer och förlorade all egentlig makt. Farao genomförde vissa riter, varav i
flera han fyllde rollen som Horus inkarnation och riten verkar syfta just till att främja tanken
på Farao som den inkarnerade Horus. Kejsaren hade också riter att utföra, bland annat att
inviga årstiderna och hålla fest till förfäderna och gudarnas ära. Kejsarens speciella roll där
framstår vara just förmågan att kommunicera med gudarna.
Genom nästan hela den tid jag fokuserat på så har Egyptens Farao varit maktfullkomlig och
enväldig. För kejsaren gällde dock annat, maktförhållandena i Kina förändrades ett antal
gånger från en stark feodal religiös kung till en marionett och sedan till en envåldshärskare
över ett reformerat delvis feodalt samhälle med stark centralmakt. Administrationen i Egypten
var välutvecklad och en stabil hierarkisk pyramid med Farao i toppen verkar ha funnits hela
tiden förutom under de perioder då de Egyptiska rikena föll. Trots att Kina under Qin och Han
byggde upp en stark administration så nådde den förmodligen ej Egyptens nivå.
Kina liksom Egypten kollapsade någon gång i feodalt styre som närmast var kaosartat
jämfört med de vanliga förhållandena. Lika väl blev bägge erövrade utifrån av grannfolk.
24
5. Bibliografi
5.1 Litteratur
Armstrong Karen, Världsreligionernas Födelse, Forum, 2006
G. Haw, Stephen, Historisk Guide Till Kina, Historisk Media, 1999, Falun (Svenska tryck och
utgivningsfakta)
Rothstein, M (red) och Jensen, T (red) Podemann Sörensen, J, Religionshistoria, Bokförlaget
Nya Doxa, 1996, Portugal (tryckt, ej utviningsfakta)
Henriksson, A, Hwang Tsu-Yü Kinesisk Historia, Bonniers, 1967, Norge
Håland, R, Håland, G, Bra böckers världshistoria 3500000-1200 f.kr., Bra Böcker, 1995,
Belgien
Traunecker, C, Egyptens Gudar, Abrahams Pocket Encyklopedi, 1992, Frankrike
Grönblom, R, Faraonernas Egypten, Valentin förlag, 2000, Italien
5.2 Film
A Journey back in time, Lost treasures of the ancient world: Ancient Egypt, 1999
5.3 Otryckt material
Larsson, M, Från Orakelben till Himmelska fridens torg, version 3:2007
25