1 Inledning och bakgrund
1.1 Vägledningsprojektet
I september 2002 beviljades IfA, Intressegruppen för Assistansberättigade,
stöd ur Allmänna arvsfonden för att tillsammans med Föreningen JAG framställa och sprida vägledning och kunskapsunderlag för arbetsgivare till
personliga assistenter - Vägledningsprojektet. .Projektet pågick under fem år
fram till december 2007 då det slutredovisades. IfA har fortsatt
uppdateringen och utvecklingen av Vägledningspärmen som är ett viktigt
vägledningsmaterial för anordnare inom personlig assistans.
IfA – Intressegruppen för Assistansberättigade
Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) är en ideell intresseorganisation för personer som har behov av personlig assistans. IfAs ändamål är bland
annat att arbeta för och utveckla funktionshindrades rätt till personlig
assistans genom både intressepolitiskt arbete och stöd till enskilda assistansanvändare i frågor som rör just assistansen.
Vår värderingsgrund
Texterna påverkas medvetet av våra värderingar och vår grundsyn på personlig assistans.
tips
Mer information om
IfA hittar du på:
www.intressegruppe
n.info
Mer information om
Föreningen JAG
hittar du på:
www.jag.se
Vår utgångspunkt är brukarens rätt till personlig assistans enligt LSS och de
motiv som ligger bakom lagen:
• Möjligheten att stärka den enskildes rätt att leva ett självvalt och
oberoende liv.
• Möjligheten att åstadkomma villkor som är likvärdiga med andra
människors i motsvarande ålder.
• Möjligheten till självbestämmande över sin egen livssituation.
Redaktion
Vägledningspärmens redaktion består av Vilhelm Ekensteen, Lars Hagström,
Anna Barsk Holmbom, Sophie Karlsson och Lilly Key.
ver.10
1.1
Referensgrupp
En referensgrupp med rådgivande funktion är knuten till pärmen med
representanter från:
Arbetsgivarföreningen KFO
Handikappförbunden
Kommunal
Försäkringskassan
Socialstyrelsen
STIL Stiftarna av Independent Living i Sverige
Sveriges Kommuner och Landsting
Vårdföretagarna (Almega)
Arbetsmiljöverket, som under projekttiden var referens till kapitel 6
Arbetsmiljö, ingår inte längre i referensgruppen. Texten i kapitel 6 har efter
projekttiden ändrats i enlighet med lagändringar och liknande.
Bakgrund till projektet
Assistansreformens övergripande syfte är att tillförsäkra människor med stora
funktionsnedsättningar möjligheter att leva som andra. Dess införande
medförde revolutionerande förändringar av livsvillkoren för de berörda. För
första gången gavs många personer med omfattande funktionsnedsättningar
förutsättningar till ett liv i likvärdighet med andra samhällsmedborgares.
Under de år som gått sedan reformens införande har det utvecklats olika
utförarorganisationer för assistansen. Utöver kommunernas assistansverksamhet bedrivs assistans i kooperativ regi, i andra företagsformer och i
verksamhet där brukaren själv är arbetsgivare. Reformen har förändrats och
utvecklats. Förutsättningarna för verksamhetens genomförande förändras
också över tid. För att befästa assistansreformens intentioner är det dock hela
tiden mycket viktigt att genom ett gott arbetsgivarskap verka för goda
förutsättningar att rekrytera personliga assistenter. I olika sammanhang har
därför skiftande behov av utveckling av assistansverksamheter lyfts fram.
Socialdepartementets rapport
I januari 2001 beslutade regeringen att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att
analysera förutsättningarna för att underlätta rekryteringen av personliga assistenter. Arbetsgruppen fick bl a till uppgift att föreslå åtgärder för att
förebygga framtida brist på personliga assistenter. Arbetsgruppens arbete
utmynnade i en rapport ”Rekrytering av personliga assistenter” (Ds 2001:72).
I arbetsgruppens kartläggning framkommer att ”det finns ett stort behov av
kunskap, tips och stöd – ett slags vägledning – åt arbetsgivarna”. Resultatet
av kartläggningen visade att det behövs kunskap och stöd inom en rad
områden såsom den personliga assistansens mål och syfte, hur introduktion
och fortbildning av personliga assistenter kan ordnas, hur ett systematiskt
arbetsmiljöarbete kan bedrivas m m. Arbetsgruppen menade att det är viktigt
både för de assistansberättigade och för de personliga assistenterna att
assistansanordnarna – arbetsgivarna – har den nödvändiga kompetensen och
engagemanget. Mot denna bakgrund föreslog arbetsgruppen att ”det genomförs ett arbete – ett projekt – med att ta fram, formulera och sammanställa
kunskap och vägledning i för assistentrollen relevanta frågor”. ”Kunskaps1.2
ver. 10
underlaget ska utformas så att det blir en praktisk användbar vägledning i
olika frågor för samtliga kategorier arbetsgivare åt personliga assistenter.” I
rapporten föreslogs att IfA, Intressegruppen för Assistansberättigade och
Föreningen JAG ges ansvaret att driva projektet – Vägledningsprojektet.
Målsättning med vägledningspärmen
Målet med vägledningspärmen är att nå alla arbetsgivare för personliga assistenter i hela landet, från de största kommunerna och kooperativen till de
egna arbetsgivarna. Vi hoppas att materialet ska inspirera och hjälpa till att på
ett enkelt sätt hantera de lagar och regler som styr både personlig assistans
och arbetsgivarens ansvar.
Tillstånd och tillsyn
Den 1 januari 2011 infördes tillståndsplikt för privata anordnare av personlig
assistans. IVO hänvisar till Vägledningspärmen som en hjälp för anordnare
att uppfylla och upprätthålla de krav som ställs för tillståndsgivning.
1.2 Att arbeta med Vägledningspärmen
Vägledningspärmen är ett kunskapsunderlag för arbetsgivare för personliga
assistenter.
Materialet
finns
också
tillgängligt
på
Internet.
Vägledningspärmens innehåll förmedlas bland annat genom seminarier som
anordnas på olika platser i landet. Dessa seminarier kallas ”Basutbildning för
assistansanordnare”. Varje vår erbjuds sedan regionala kurser om de
viktigaste av årets uppdateringar i Vägledningspärmen. Information om
aktuella kurser finns på IfAs hemsida.
tips
Mer information finns
på hemsidan:
www.vagledningsparm
en.se
Vem vänder sig pärmen till?
Vägledningspärmen vänder sig i första hand till arbetsgivare för personliga
assistenter. Den kan användas av alla typer av assistansanordnare; kommuner, bolag, kooperativ, egna arbetsgivare med flera. Pärmen kan även
användas som vägledning för brukare/arbetsledare och som hjälp för den som
tänker bli egen arbetsgivare eller starta ett företag eller kooperativ.
Vad innehåller pärmen?
Vägledningspärmen är ett kunskaps-, informations- och vägledningsmaterial
för arbetsgivare inom personlig assistans. Pärmen innehåller information, tips
och idéer om frågor och ämnen som är angelägna för assistansanordnare, till
exempel regler och administration i en assistansverksamhet, assistansuppdraget, anställningsfrågor, arbetsmiljö och kvalitetssäkring.
Flera avsnitt i pärmen handlar om olika lagar, förordningar och föreskrifter.
Vår avsikt med texterna är inte att ge en fullständig beskrivning av dessa utan
att visa hur assistansverksamheter kan arbeta för att följa dessa lagar och regler. Vi beskriver lagarna och de krav som ställs på arbetsgivaren, anpassade
till assistansverksamhet, och belyser det som är viktigt för just denna
verksamhet. Vi redogör för de svårigheter som kan finnas med att tillämpa
lagarna i assistansverksamheter, men också hur man på bästa sätt kan komma
tillrätta med dessa svårigheter.
Hur är pärmen utformad?
Varje avsnitt i pärmen innehåller en beskrivande text. I kantkommentarerna
ges information och tips som komplement till texten. Här finns exempelvis
ver.10
1.3
hänvisningar till lagtexter, böcker, tidskrifter eller hemsidor där man kan läsa
mer om ämnet i fråga. I vissa avsnitt hänvisas till förslag på blanketter, avtal,
riktlinjer, policy med mera. Bilagorna återfinns sist under varje flik.
Bilagorna ska ses som arbetsmaterial - förslag på hur en verksamhet kan
arbeta med ämnet.
Alla innehavare av Vägledningspärmen har rätt att kopiera upp papperskopior
av materialet i pärmen och använda dem i sin egen verksamhet. Den person
som beställer pärmen har under prenumerationstiden tillgång till pärmen via
internet. För att kunna logga in på nätet får beställaren användarnamn och
lösenord som är personliga och inte får lämnas ut till andra inom
verksamheten. Vill fler personer inom samma verksamhet ha tillgång till
pärmen beställs det via www.vagledningsparmen.se. Det går också bra att
kontakta IfAs kansli.
Upphovsrätten kring materialet
Det är inte tillåtet att lägga upp materialet i Vägledningspärmen på sin
hemsida utan att arbeta om det så att det blir verksamhetens eget material.
Internetversionen med nedladdningsbara filer är bara knutet till en person,
beställaren. Om materialet sprids digitalt till flera användare kommer det att
ses som ett brott mot upphovsrätten.
Hur kan materialet användas?
Innehållet i pärmen är ett vägledningsmaterial, det vill säga information, råd,
tips och idéer om hur man som assistansanordnare kan arbeta med olika
frågor, förslag på hur man kan lösa vissa uppgifter och så vidare. Tanken
med pärmen är att man ska kunna använda den som uppslagsbok, få
vägledning och tips. Materialet är inte något styrande dokument och
anordnarna har inte på något sätt skyldighet att följa våra rekommendationer,
tips och idéer. Redovisad lagstiftning måste dock följas.
Materialet har anpassats för att kunna användas av alla typer av assistansanordnare, men det är omöjligt att göra allt material heltäckande för alla.
Varje assistansanordnare måste själv välja vad som kan vara väsentligt och
användbart för just deras verksamhet. Detta gäller texter såväl som bilagor.
I Vägledningspärmen på nätet, det vill säga i de dokument som ligger
uppladdade på Vägledningspärmens hemsida, finns klickbara länkar till
lagtexter, förordningar, föreskrifter och annan information. Lagar är länkade
till lagtexter på Riksdagens hemsida.
Uppdatering av pärmen
Utskick av uppdaterat material sker en gång per år. Kontinuerlig uppdatering
av materialet sker på Vägledningspärmens hemsida:
www.vagledningsparmen.se.
Den som köper Vägledningspärmen har tillgång till allt material i pärmen och
på internet kalenderårsvis. Efter det erbjuds en fortsatt prenumeration.
Beställaren väljer själv om man vill fortsätta prenumerera i pappers- och/eller
internetform.
På hemsidan finns även möjlighet att prenumerera på löpande nyheter som
IfA publicerar från t ex riksdag, regering och olika myndigheter.
1.4
ver. 10
Rådgivning per telefon eller via mail
Användare av Vägledningspärmen kan kontakta oss i frågor som rör
materialet.
Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA
Segervägen 2
295 38 BROMÖLLA
Tel 0456 280 80
email [email protected]
1.3 Bakgrund till assistansreformen
Inledning
Den 6 maj 1993 fattade Sveriges Riksdag beslut om en ny lag, lag om stöd
och service till vissa funktionshindrade ( LSS). Denna sociala reform, som
saknar motsvarighet någon annanstans i världen, är en milstolpe i svensk
socialpolitik. Reformen innebär att personer med omfattande funktionsnedsättning ges laglig rätt till bl a personlig assistans för att kunna leva ett liv
som andra i motsvarande ålder.
För första gången i svensk historia ges personer med funktionsnedsättning
verklig valfrihet och självbestämmande genom rättigheten att själva bestämma vem eller vilka de vill ha assistans av, när, i vilken omfattning och på
vilket sätt.
Assistansreformen innebär att ett nytt synsätt på rättigheter för personer med
funktionsnedsättning som vuxit fram och vunnit erkännande. Den utgör en
individuell, omedelbar brukartillhörig rättighet där insatsen riktas till och
disponeras av den enskilde och inte placeras hos någon allmän verksamhet
eller myndighet.
Före assistansreformen hade många personer med funktionsnedsättning inte
möjlighet att leva ett liv som andra i motsvarande ålder. Genom historiens
gång har människor med funktionsnedsättning ständigt varit beroende av sin
omgivning. Assistansreformen möjliggör för personer med omfattande funktionsnedsättningar att vara subjekt i sina liv i stället för objekt för omhändertagande och vård.
Vägen till assistansreformen har varit lång och växlingsrik. Handikapprörelsen har under flera årtionden kämpat för att få till stånd denna rättighet.
För att ge kunskap om och förståelse för betydelsen av assistansreformen ska
vi i avsnittet nedan beskriva hur levnadsvillkor för personer med omfattande
funktionsnedsättning var innan LSS tillkom och vilka assistansmöjligheter
som då fanns.
En historisk tillbakablick: Livsvillkor före LSS
Historiskt sett har människor med funktionsnedsättning alltid levt med ett
starkt beroende till sin omgivning. Under 1800-talet då Sverige fortfarande
var ett fattigt jordbruksland var gamla och personer med funktions-
ver.10
1.5
nedsättning vanligtvis helt beroende av sin familj eller enskildas välvilja. All
äldre fattigvårdslagstiftning framhävde familjens eller husbondens ansvar,
samtidigt som staten genom sina hospital tog hand om de svårast fysiskt
funktionshindrade, psykiskt och kroniskt sjuka och personer med smittosamma sjukdomar.
Långt in på 1900-talet var människor med stora funktionsnedsättningar
hänvisade till boende med stöd av anhöriga, välgörenhet eller institutionsboende. Inte förrän i slutet av 1950-talet fick socialpolitiken en ny
inriktning då man började ifrågasätta boenden på anstalter och andra
institutioner. En ny vårdideologi utvecklades som innebar att människor med
fysiska funktionsnedsättningar skulle integreras i samhället. Denna nya
inriktning resulterade i att de stora anstalterna successivt avlöstes av ett
offentligt omhändertagande i kommuner och landsting. För personer med
intellektuella funktionsnedsättningar tog det dock ytterligare ett par decennier
innan de stora vårdhemmen började avskaffas.
Under 60- och 70-talet vidtogs flera viktiga åtgärder för att förbättra
möjligheterna till eget boende och självständigt liv såsom statsbidrag till
social hemtjänst, bostadsanpassningsbidrag, bestämmelsen att bostäder,
allmänna lokaler och arbetslokaler vid nybyggnad ska utformas så att de blir
tillgängliga och kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga.
Den sociala hemtjänsten liksom boendeservice, som kan jämföras med
dagens bostad med särskild service, utvecklades under 70- och 80-talet.
1986 kom omsorgslagen som var den första rättighetslagstiftningen med
möjlighet för den enskilde att överklaga ett beslut om en insats. Omsorgslagen omfattade endast personer med intellektuella funktionsnedsättningar
och innebar att landsting och kommuner skulle avveckla sina institutioner.
Lagen gav istället den enskilde rätt till bland annat plats i gruppbostad och
daglig verksamhet. En av grundtankarna var normaliseringsprincipen: att
livet för personer med utvecklingsstörning så långt som möjligt skulle likna
livet för personer som inte har funktionsnedsättningar. Än idag präglas dock
många gruppbostäder av individens underordning i gruppen. Fortfarande
ligger makten till största delen hos personalen – gruppbostaden är deras
arbetsplats och personerna med funktionsnedsättning tvingas ofta anpassa sig
efter personalens och de andra boendes villkor och fastställda rutiner.
Från 70-talet har socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och omsorgslagen (idag ersatt av LSS) varit styrande för levnadsförhållandena för
personer med funktionsnedsättning. Med undantag för dåvarande omsorgslag
och LSS (samt SoL i vissa delar) är lagarna s k ramlagar, dvs de anger mål
för verksamheten men överlåter åt dem som tillämpar lagen att med ledning
av förarbetena ge lagen ett konkret innehåll. Vad gäller tillämpningen av
socialtjänstlagen visade det sig att det fanns stora skillnader i kompetens,
kvalitet och resurser mellan olika kommuner. Det var bl a handikapprörelsens
kritik mot socialtjänstlagen och omsorgslagen som låg bakom 1989 års
handikapputredning, som var den utredning som föreslog rätten till personlig
assistans. Behovet av en preciserad rättighetslagstiftning, liksom tidigare
omsorgslagen varit, underströks av handikapprörelsen.
Framväxten av det svenska välfärdssamhället har under 1900-talet i hög grad
förändrat och förbättrat livsvillkoren för personer med funktionsnedsättningar. Förutsättningarna för att leva ett mer självständigt liv har stått i
1.6
ver. 10
direkt förhållande till utbyggnaden av den offentliga välfärden. Ett flertal
reformer och samhällsinsatser såsom handikappersättning, sjukersättning,
aktivitetsersättning, vårdbidrag, bilstöd, färdtjänst, hemtjänst, habilitering,
rehabilitering och hjälpmedel har gett nya existensvillkor.
Handikapprörelsen
Handikapprörelsen har spelat och spelar även idag en viktig roll för att
förbättra levnadsvillkoren för människor med funktionsnedsättningar. Vägen
till rörelsens ställning och inflytande i dagens politiska beslutsprocess har
dock varit lång. Handikapprörelsens hundraåriga historia handlar om hur
människor som åsidosatts och gömts undan slöt sig samman för att kräva sina
rättigheter.
Det var till stor del i anslutning till de centrala specialskolor för döva och
hörselskadade (Manillaskolan) och för synskadade (Tomtebodaskolorna) som
inrättades under 1800-talet, som funktionshindrade började organisera sig.
Redan 1868 bildades Dövstumföreningen i Stockholm (idag SDR, Sveriges
Dövas Riksförbund) och 1889 bildades De blindas förening (idag SRF,
Synskadades Riksförbund).
1923 tillkom den första föreningen för rörelsehindrade vid Vanföreanstalten i
Göteborg, Kamratföreningen De Vanföras Väl, som är föregångare till DHR,
De Handikappades Riksförbund.
”Det var naturligt att funktionshindrades kamp för ett bättre liv kunde ta sin
början i dessa sammanhang där många av dem kom samman och fick tillfälle
att dra generella slutsatser av sina erfarenheter” (Ekensteen, 2000). De första
kamratföreningarna utvecklades efterhand till alltmer utbyggda intresseorganisationer. Från 1940-talet till mitten av 1960-talet bildades ett stort antal
handikapporganisationer.
1942 påbörjades ett samarbete mellan olika handikapporganisationer i Samarbetskommittén för partiellt arbetsföra, föregångare till HCK, Handikappförbundens Centralkommitté, som senare blev HSO, Handikappförbundens
Samarbetsorgan. 2010 bildades ytterligare ett samarbetsorgan, Lika Unika,
som består av fem olika föreningar.
Trots att handikapprörelsen består av en skiftande samling organisationer har
man samarbetat i viktiga frågor kring levnadsvillkoren för människor med
funktionsnedsättningar. Handikapprörelsen har haft stor betydelse i arbetet
för personer med funktionsnedsättningars intressen. Den har haft stor del i de
samhällsreformer som efterhand har förbättrat levnadsvillkoren för människor med funktionsnedsättning.
Organisationerna verkar bl a genom att vara remissinstanser för statliga
utredningar, genom att delta i utredningsarbete som experter och sakkunniga
och genom opinionsbildande verksamhet i direkta kontakter med företrädare
för politiska organ.
Handikappbegreppet
I slutet av 1950-talet började begreppen ”handikapp” och ”handikappad” att
användas i socialpolitiska sammanhang. De användes synonymt med de äldre
begreppen vanför och invalidiserad. Handikapp ansågs vara en egenskap hos
individen, en svaghet eller en begränsning av förmåga såsom dövhet eller
rörelsehinder.
ver.10
1.7
Under slutet av 60-talet skedde en stegvis förskjutning av innebörden av
handikappbegreppet. Handikapprörelsen spelade en stor roll i denna process.
En ökad medvetenhet om att omgivande faktorer i samhället också påverkade
livssituationen utvecklades. Målet var att personer med funktionsnedsättning
skulle garanteras jämlika levnadsförhållanden och tillgänglighet genom förändringar i samhällsmiljön. Detta synsätt, att handikapp inte är en egenskap
hos den enskilde utan ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och
personens omgivning, brukar benämnas miljörelaterat handikappbegrepp.
Denna utveckling har haft stor betydelse för utformningen av olika insatser
för personer med funktionshinder. Kraven på anpassning och förändring har
flyttats från individen till det omgivande samhället.
1989 års handikapputredning
Inledningen till assistansreformen utgjordes av 1989 års handikapputredning.
På 80-talet utfördes ett antal undersökningar av bl a Socialstyrelsen, Statens
handikappråd och de centrala handikapporganisationerna. Dessa visade att
det förekom brister när det gällde stödet till människor med funktionsnedsättning inom socialtjänsten och habiliterings- och rehabiliteringsverksamheten. Det framgick också av studierna att bristerna främst fanns inom
verksamheter som var av grundläggande betydelse för människor med
omfattande funktionsnedsättning.
1989 års handikapputredning tillsattes med uppgift att utreda frågor kring
samhällets åtgärder för människor med omfattande funktionsnedsättning.
Utredningsarbetet inriktades främst på de insatser som görs av kommunerna
och landstingen inom socialtjänsten, habiliterings- och rehabiliteringsverksamheten. Utgångspunkten för arbetet var situationen för barn, ungdomar och
vuxna med omfattande funktionshinder samt de små och mindre kända
handikappgrupperna. Utredningens uppgift var att lämna förslag som kunde
leda till att levnadsvillkoren förbättrades.
Handikapputredningens utgångspunkt var alla människors lika värde. Några
begrepp som ingick i utredningens grundsyn var delaktighet, tillgänglighet,
helhetssyn och kontinuitet.
Handikapputredningen redovisade en bred kartläggning av olika aspekter på
livssituationen för personer med omfattande funktionsnedsättning. I kartläggningen, som genomfördes i form av enkäter, intervjuer, studier av andra
utredningar och hearings, deltog både brukare och huvudmän. Den generella
bilden blev att det fanns många brister i stöd och service till personer med
stora funktionsnedsättningar. Exempelvis var den enskildes möjlighet till
inflytande över socialtjänstens insatser liten. Resultatet visade även att det
fanns betydande klyftor i välfärden mellan personer med funktionsnedsättning och andra, liksom mellan olika grupper av personer med funktionsnedsättningar, mellan olika kommuner i landet och mellan insatsområden.
Kartläggningen visade även att tillgänglighet och delaktighet definitivt inte
förelåg på lika villkor för personer med funktionsnedsättning och andra.
Detta berodde bl a på bristande stödinsatser av olika slag, brister i kunskapsspridning, bristande ekonomiska förutsättningar för den enskilde, bristande
tillgänglighet och bristande inflytande och självbestämmande. Valfriheten att
själv kunna välja personligt stöd var närmast obefintlig.
I juni 1991 överlämnade Handikapputredningen sitt huvudbetänkande Ett
samhälle för alla (SOU 1992:52) till Socialdepartementet. I detta lade
utredningen fram ett förslag för att säkra personer med omfattande
1.8
ver. 10
funktionsnedsättningars individuella rätt till stöd och service. En ny
rättighetslag, lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, med
rätten till personlig assistans föreslogs.
Handikapprörelsen var på många sätt delaktig i handikapputredningen. Flera
av handikapporganisationerna agerade bl a genom att vara remissinstanser,
genom att delta i utredningsarbetet som experter och sakkunniga och genom
opinionsbildande verksamhet.
Flera projekt påverkade handikapputredningen och hade avgörande betydelse
för assistansreformens utformning.
Personlig vårdare
FUB (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna)
påbörjade 1976 ett arbete om rätt till personlig vårdare för barn och vuxna.
STIL-projektet
STIL, ett brukarkooperativ i Stockholm, hade redan ett par år innan
handikapputredningens början startat ett försöksprojekt för att prova idén
med brukarstyrd personlig assistans och för att utarbeta rutiner för en sådan
verksamhet. Genom projektet visade man på fördelarna med personlig
assistans. STIL introducerade och etablerade den personliga assistansen i
Sverige. Dess ideologiska bakgrund är den internationella Independent
Living-rörelsen med rötter i USA. STIL-modellen har haft stor betydelse som
exempel och föredöme för personlig assistansverksamheter i Sverige.
tips
Mer information om
STIL finns på:
www.stil.se
Serviceupphandlingsrätt åt brukarna
DHR ställde den personliga assistansen i fokus och utarbetade ett förslag till
handikapputredningen om serviceupphandlingsrätt åt brukarna – assistans info
som individuell rättighet.
Information om DHR,
Assistansprojektet
Opinionsbildningen för en assistansreform resulterade i att tre brukarorganisationer, DHR, NHR (Neurologiskt Handikappades Riksförbund) och FUB,
fick möjlighet att genom ett projekt, Assistansprojektet, visa hur en reforminsats med personlig assistans kunde utformas. Assistansprojektet arbetade
fram en modell för personlig assistans som byggde på förslaget om
serviceupphandlingsrätt åt brukarna. Modellen kom i stor utsträckning att
påverka det förslag som handikapputredningen lade fram 1991.
NHR och FUB finns på
följande hemsidor:
www.dhr.se
www.nhr.se
www.fub.se
Referenser:
Andén, Claesson Wästberg & Ekensteen, Personlig Assistans, Larsons förlag,
1993 (nyutgåva 2007)
Ransemar, Erik, Handikapprörelsen växer fram, Brevskolan, 1981
Tideman, Magnus (Red), Perspektiv på funktionshinder och handikapp:
Olsson & Qvarsell, Kap 1 De handikappade i historien, Ekensteen, Kap 6
Från objekt till subjekt i sitt eget liv, Peterson, Kap 11 Specifik och
generell lagstiftning, Studentlitteratur, 2000
Regeringens proposition 1992/93:159, Stöd och service till vissa
funktionshindrade
Statens Offentliga Utredningar, 1990:19, Handikapp och välfärd – en
lägesrapport, Socialdepartementet
Statens Offentliga Utredningar, 1992:52, Ett samhälle för alla,
Socialdepartementet
ver.10
1.9
1.4 Assistansreformen
I början av 1993 överlämnade regeringen proposition 1992/93:159 Stöd och
service till vissa funktionshindrade till riksdagen. Motivet för att genomföra
en lag om individinriktade rättigheter var att förändra det faktum att
människor med omfattande funktionsnedsättning hade sämre levnadsvillkor
än andra. En av de rättigheter som föreslogs i propositionen, som till stora
delar byggde på förslagen från Handikapputredningen, var rätten till personlig assistans eller ekonomiskt stöd till sådan assistans. En, med undantag
för Nydemokraterna, enhällig riksdag beslutade att anta propositionen och
rätten till personlig assistans infördes från den 1 januari 1994.
Under de år som förflutit sedan dess har reglerna för personlig assistans varit
föremål för en del ändringar. Undersökningar har visat att assistansersättningen når rätt målgrupp och att personer som får assistans ges stora
möjligheter att leva ett aktivt och självständigt liv .
”Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och
full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall
vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.” (5 § LSS)
Vem har rätt till personlig assistans?
Rätten till personlig assistans finns inskriven i 9 § 2 LSS, lag (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade. Kommunen har ett basansvar
för den personliga assistansen men stat och kommun har ett delat finansiellt
ansvar. Statens ansvarstagande regleras från den 1 januari 2011 i
socialförsäkringsbalken (SFB). Tidigare var statens ansvarstagande reglerat i
lag (1993:389) om assistansersättning, LASS.
Personer som:
• tillhör personkretsen och
• har ett grundläggande behov (behov av assistans för att kunna inta
måltider, klä på och klä av sig, personlig hygien, kommunicera med andra
eller som har behov av annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper
om personen med funktionsnedsättningen) som är större än 20 timmar per
vecka och
• som inte får sina behov tillgodosedda på annat sätt,
har rätt till biträde av personlig assistent enligt 9 § 2 LSS och, om de
grundläggande behoven överstiger 20 timmar per vecka, assistansersättning
enligt socialförsäkringsbalken (SFB). Assistansersättning är ett statligt bidrag
till kostnader för personlig assistans. Frågor om assistansersättning handläggs
av Försäkringskassan. Assistansersättning behandlas i 51 kap. SFB.
Försäkringskassan finansierar den del av assistansen som överstiger de första
20 timmarna. Den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov har även rätt till assistans för andra personliga behov om
behoven inte tillgodoses på annat sätt.
Till stöd i behovsbedömningen använder Försäkringskassan en blankett som
kallas ”Behovsbedömningsstöd”. Tanken är att behovsbedömningen genom
detta ska se likadan ut oavsett var den assistansberättigade bor i landet.
1.10
ver. 10
info
Propositioner och
utredningar (SOU) finns bl
a på Regeringskansliets
webbplats:
www.regeringen.se
eller på Rättsnätets
webbplats:
www.notisum.se.
Genom att blanketten finns tillgänglig på internet kan den som söker
assistans förbereda sig innan mötet med Försäkringskassans handläggare.
Om det grundläggande behovet är 20 timmar eller lägre per vecka är det
kommunen som enligt LSS är ansvarig myndighet. Kommunen ska, när den
beviljar antal timmar personlig assistans, även ta med behov av assistans för
andra personliga behov utöver de grundläggande behoven.
Enligt en dom i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2012 ref 8) innebär inte
det faktum att en person har grundläggande behov i en viss omfattning också
att personen med självklarhet tillhör LSS personkrets. Om
funktionsnedsättningen, trots de grundläggande behoven, inte anses vara
tillräckligt stor och förorsaka sådana betydande svårigheter i den dagliga
livsföringen som lagen föreskriver kan personen hamna utanför
personkretsen och därmed inte vara berättigad till personlig assistans.
Den som beviljas personlig assistans genom kommunen kan också erhålla
insatsen i form av ekonomisk ersättning.
Till utformning och storlek bör den ekonomiska ersättningen från kommunen
följa samma principer som tillämpas av Försäkringskassan. Kommunens
skyldighet att, om den inte själv tillhandahåller den personliga assistansen, ge
ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för assistans ska utgå från de verkliga
kostnaderna för insatsen. Med skäliga kostnader avses i förarbeten till lagen
samma slags kostnader som i LASS (jfr prop 1992/93:159 sid 175). Det
schablonbelopp som årligen fastställs av regeringen kan därför tjäna till viss
ledning vid bedömningen av kostnadernas skälighet.
Enligt 2 kap 2 § Kommunallagen ska kommuner och landsting behandla
sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Denna
skrivning medför att om en kommun erhåller schablonersättning från
Försäkringskassan för att anordna assistans åt assistansberättigade boende i
hemkommunen bör inte samma kommun kunna utbetala en lägre ersättning
till en assistansberättigad, med kommunalt beslut, som valt ett privat
alternativ för sin assistans.
Kammarrätten i Jönköping har i en dom (3501-11) fastställt att en enskilds
yrkande om att kommunen ska betala en högre ersättning till en privat
anordnare inte ankommer på allmän förvaltningsdomstol att pröva. Målet är
överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen.
”I begreppet personlig assistans ligger att det skall vara fråga om ett
personligt stöd, som ger den funktionshindrade möjligheter till ett
självständigt liv. Det skall alltså vara fråga om hjälp och stöd som knyts
till den enskilde och finns tillgängligt för honom eller henne i olika
verksamheter och under olika tider på dygnet. Den personliga assistenten
skall i möjligaste mån garantera en kontinuitet i stödet och därmed en
trygghet för den enskilde och hans närstående. Den enskildes behov av
stöd och hjälp skall kunna tillgodoses av ett begränsat antal personer –
personliga assistenter. De är knutna till den enskilde och inte till någon
viss verksamhet.” (prop 1992/93:159 sid 174)
info
Lagtexterna till LSS och
51 kap SFB finns under
flik 9. De finns också
tillgängliga på bl a
Regeringskansliets
webbplats:
www.regeringen.se eller
på Rättsnätets webbplats:
www.notisum.se.
ver.10
1.11
Vad är assistansersättning?
Assistansersättning är ett statligt bidrag till kostnader för personlig assistans.
Frågor om assistansersättning handläggs av Försäkringskassan.
Assistansersättningen betalas ut till den assistansberättigade som sedan själv
kan anställa personliga assistenter eller mot ersättning anlita en kommun eller
annan som arbetsgivare för dessa. Assistansersättningen ska användas till
assistenternas lönekostnader eller till de avgifter som kommunen eller någon
annan som svarar för insatsen debiterar. Rätten att välja arbetsgivare har
tillkommit för att tillförsäkra enskilda assistansberättigade självbestämmande
och avgörande inflytande över utformning och innehåll i den egna
assistansen. Den 1 juli 2013 togs den tidigare begränsningen bort som sa att
om den assistansberättigade önskade någon som han eller hon levde i
hushållsgemenskap med som personlig assistent måste en fristående
assistansanordnare eller kommunen vara arbetsgivare för den anhörige
personliga assistenten. Istället infördes en möjlighet till kontroll av att
assistansen fungerar väl för den assistansberättigade genom att den
assistansberättigade måste erbjuda tillträde till Försäkringskassan (vid beslut
från Försäkringskassan) respektive kommunen (vid kommunala LSS-besut)
och IVO i sitt hem om han eller hon väljer att anställa närstående eller
personer man lever i hushållsgemenskap med som sina personliga assistenter.
Till närstående räknas make, sambo, barn, förälder (till den
assistansberättigade och syskon samt deras makar, sambor och barn.
Den assistansberättigade kan även välja att ha flera olika arbetsgivare för sin
assistans. Den administrativa begränsning som finns är att Försäkringskassan,
enligt RAR (Riksförsäkringsverkets allmänna råd) 2002:6 till 11 § förordningen om assistansersättning, endast bör betala ut ersättning till en person
eller verksamhet. Om det inte är till den assistansberättigade sker utbetalningen normalt till den assistansanordnare som administrerar huvudparten av
beviljade assistanstimmar.
Från den 1 juli 2013 kan anordnaren inte längre neka att verkställa ett beslut
om beviljad assistansersättning under delar av dygnet.Om den
assistansberättigade begär det måste anordnaren erbjuda assistans fullt ut i
enlighet med beslutet, LSS 24 §. Om man som assistansanordnare inte
uppfyller detta krav riskeras tillståndet enligt LSS 24 g §. Observera att om
den assistansberättigade själv önskar att välja fler än en anordnare består den
möjligheten enligt lagen. En dom från Högsta förvaltningsdomstolen 2012,
mål nr 2553-12, har även skapat möjlighet för en kommun att varaktigt neka
att tillgodose endast delar av en assistansberättigads beviljade timmar då
huvuddelen av timmarna tillhandahålls av en privat anordnare.
Vilket inflytande har den assistansberättigade över hur
assistansersättningen används?
Från och med den 1 juli 2008 lämnas assistansersättning endast under
förutsättning att den används för köp av assistans från en annan fysisk eller
juridisk person (= en assistansanordnare) eller för kostnader den assistansberättigade har för att själv som arbetsgivare avlöna sina personliga assistenter. Assistansersättningen som en anordnare får i betalning av den
assistansberättigade blir anordnarens pengar och alltså intäkter i den egna
1.12
ver. 10
verksamheten. Det förhindrar inte att anordnaren arbetar med individuell
redovisning och att den assistansberättigade ska ha ett stort inflytande över
hur den egna assistansersättningen fördelas/budgeteras. Oavsett vilket
inflytande den assistansberättigade ges över hur assistansersättningen fördelas bör det framgå klart av det avtal som tecknas mellan brukaren och anordnaren (se kap 2 och bilaga 2.A) avseende vilket bestämmande brukaren
har över assistansens utformning.
Som vägledning när den assistansberättigade söker förhöjd ersättning har
Försäkringskassan i RAR 2002:6 till 51 kap 11 § SFB angett att
lönekostnader och andra anställningsförmåner lämpligen bör svara för 87
procent av timbeloppet och övriga kostnader för 13 procent. Försäkringskassan betonar dock att förhållandena kan variera mycket från individ
till individ.
En assistansberättigad som väljer att själv vara egen arbetsgivare för sina
personliga assistenter får från den 1 juli 2008 inte göra någon vinst utan ett
eventuellt överskott ska självmant återredovisas och betalas tillbaka till Försäkringskassan efter varje avräkningsperiod.
Hur får beviljade timmar användas?
Den assistansberättigade beviljas ett antal timmar från kommunen eller
Försäkringskassan och kan därefter använda dessa timmar efter det behov
som finns. Det är naturligt att behovet inte alltid stämmer överens med det
som uppgavs i utredningen. Den assistansberättigade kan själv bestämma när
på dygnet hon eller han behöver assistans. Flexibiliteten påverkas bland annat
av hur de personliga assistenterna är schemalagda. Om den assistansberättigade har ett stort behov av flexibilitet kanske inte alla timmar ska
schemaläggas. Det innebär samtidigt en större grad av otrygghet då det inte
går att garantera assistans på timmar som inte är schemalagda. Den
assistansberättigade bör ges möjlighet att själv besluta över hur detta ska
balanseras.
Det finns normalt ingen anledning för myndigheterna att utreda hur den
assistansberättigade väljer att använda sina assistanstimmar på dygnet, eller
om timmar som beviljats tas ut som jourtimmar. En långvarig användning av
timmar på ett sätt som strider mot Försäkringskassans beslut ( t ex vaken natt
i stället för jour eller dubbel assistans där det inte är beviljat) ses emellertid
som att det kan föreligga väsentligt ändrade förhållanden och bör enligt
Försäkringskassan leda till att beslutet omprövas. Försäkringskassans
vägledning 2003:6 ver 12 avsnitt 16.1.6 Mer angående tidredovisningen
Ibland kan den assistansberättigade vilja att den personliga assistenten lämnar
arbetsplatsen trots att assistenten är schemalagd. Det bör överenskommas
mellan anordnare och den assistansberättigade i vilken omfattning detta kan
ske eftersom de timmar som assistenten inte arbetar inte får redovisas som
lämnad assistans till Försäkringskassan.
Anordnarens ansvar för assistansersättningenDen 1 juli 2013 fick
Försäkringskassan en relation till anordnaren som inte tidigare har
funnits. Anordnaren kan från det datumet bli återbetalningsskyldig till
exempel om assistansersättningen inte använts till kostnader för
personlig assistans eller om inte alla timmar använts. Om anordnaren är
ver.10
1.13
mottagare av assistansersättningen har denne samma ansvar som den
assistansberättigade att informera Försäkringskassan vid väsentligt
förändrade förhållanden som kan påverka rätten till assistansersättning.
I första hand bör det vara den assistansberättigade själv som informerar
Försäkringskassan. Om anordnaren ska förmedla informationen bör det vara
känt av den assistansberättigade i förväg för att upprätthålla ett förtroende
mellan uppdragsgivare och uppdragstagare.
Hur informationsöverföring ska ske till Försäkringskassan kan till exempel
beslutas i genomförandeplanen.
Assistansomkostnader
Assistansersättningen ska ersätta de merkostnader den enskilde har för att
hon eller han har personliga assistenter närvarande i sitt hem och/eller vid
olika aktiviteter, s k assistansomkostnader. Assistansersättningen är däremot
inte avsedd att täcka de merkostnader den enskilde har för att hon/han har en
funktionsnedsättning. För dessa merkostnader kan handikappersättning eller
vårdbidrag, som båda utgår från Försäkringskassan, sökas. DHR har tagit
fram en checklista som kan användas vid ansökan om handikappersättning.
Den finns på DHRs hemsida, www.dhr.se. Den är gratis för DHRs
medlemmar. FUB har tagit fram en liknande checklista för ansökan om
vårdbidrag. Den finns på FUBs hemsida, www.fub.se.
Vad gör den assistansberättigade om han eller hon
inte är nöjd med beslut om personlig assistans eller
utförande av personlig assistans?
tips
Läs mer om
assistansomkost­nad
er i bilagorna 1.4 A
och B.
Läs mer i
Försäkringskassans
vägledningar om
vårdbidrag (2012:1)
och handikappersättning (2012:2) som
finns på
Försäkringskassans
hemsida.
Assistansersättningen är en individuell rättighet. Om den assistansberättigade
inte är nöjd med ett beslut om rätten till personlig assistans är det alltså den
enskilde assistansberättigade som har rätt att överklaga beslutet. Det kan
också inträffa att den assistansberättigade inte är nöjd med det utförande av
personlig assistans som erhålles genom anordnaren.
Den enskilde kan vända sig till kommunen, vilken har ett ansvar för att
fortlöpande följa upp vilka som omfattas av lagen och verka för att deras
behov tillgodoses, eller till ansvarig chef i en privat verksamhet. Om den
enskilde inte upplever sig få gehör för sina synpunkter eller om det rör ett
allvarligt missförhållande går det att vända sig till tillsynsmyndigheten IVO.
Utöver dessa möjligheter kan den assistansberättigade alltid välja att byta
anordnare.
Överklagan
Ett beslut av en myndighet gällande personlig assistans överklagas till förvaltningsrätten (tidigare länsrätten) inom det län i vilket beslutsmyndigheten
(kommunen eller Försäkringskassan) är belägen. Överklagandet ska skickas
in till den myndighet som meddelat det överklagade beslutet och inte direkt
till förvaltningsrätten. Beslutsmyndigheten prövar om överklagandet kommit
in i rätt tid (se nedan) och överlämnar sedan överklagandet samt övriga handlingar i ärendet till förvaltningsrätten. I vissa fall kan också myndigheten
självmant ändra sitt beslut.
Beslut som fattats av en kommun ska normalt överklagas inom tre veckor.
Beslut som fattats av Försäkringskassan ska normalt överklagas inom två
1.14
ver. 10
info
Riksdagen har beslutat
att stärka kvalitet, tillsyn
och kontroll av personlig
assistans genom att
införa krav på tillstånd för
all privat
assistansverksamhet
utom för den som själv
anställer sina egna
assistenter.
Lagändringen trädde
ikraft den 1 januari 2011.
månader. Överklagandet ska vara skriftligt. Överklagandet ska vara undertecknat av den enskilde eller hans ombud och ska därför inte skickas med epost.
Överklagandet ska innehålla uppgift om den klagandes
1. namn, personnummer eller organisationsnummer,
2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan
adress där han kan anträffas för delgivning genom stämningsman,
3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen (hemligt nummer behöver
bara uppges om rätten begär det, samt
4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning.
Om den som överklagar gör det med hjälp av en ställföreträdare ska motsvarande uppgifter lämnas även om denne. Har den som överklagar istället ett
ombud som företräder honom ska ombudets namn, postadress och telefonnummer anges.
I överklagandet ska det stå vilket beslut som överklagas, vad som yrkas samt
de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet.
tips
I bilaga 1.4 C finns
en mall för hur en
överklagan kan
skrivas.
Fullmakt
En fullmakt för någon att föra talan i domstolen får lämnas muntligen eller
skriftligen. Muntlig fullmakt ska avges inför rätten och gäller endast i det mål
den har lämnats. Skriftlig fullmakt ska vara undertecknad av den klagande
eller dennes ställföreträdare men behöver inte vara bevittnad. Fullmakten ska
innehålla uppgift om ombudets namn. Om ombudet får sätta annan i sitt ställe
ska detta anges i fullmakten. En fullmakt kan avse process i allmänhet eller
visst mål, viss domstol eller visst rättegångstillfälle. Den ska tas med och
visas i original första gången ett ombud för talan i målet. Återkallelse av
fullmakt sker muntligen inför rätten eller skriftligen.
Rådgivning, rättshjälp och annan hjälp i samband med överklagan
Rättshjälp syftar till att hjälpa den som inte kan få rättsligt bistånd på annat
sätt. Under vissa förutsättningar kan den enskilde assistansberättigade få
rättshjälp av staten om tvisten inte omfattas av rättsskyddet i den enskildes
försäkringar. Om rättshjälp kan utgå eller inte beror bl a på den enskildes
ekonomiska förhållanden. Det ska också anses rimligt att staten bidrar till
kostnaderna och den enskilde ska ha behov av ett juridiskt ombud (t ex om
den enskilde p g a sin funktionsnedsättning har svårt att föra sin egen talan).
Om den enskilde vänder sig till advokat för rådgivning är det denne som
ansöker om rättshjälp. Kostnaden för rådgivningen får den enskilde som regel
betala själv. Rättshjälp beviljas av Rättshjälpsmyndigheten eller den domstol
där processen förs.
Som medlem i IfA kan du per telefon eller mail kostnadsfritt få enklare
rådgivning i juridiska frågor som rör personlig assistans. Du kan också få mer
omfattande juridisk hjälp genom IfA-specialisterna. IfA-specialisterna kostar
1 500 kronor per timme (750 kronor per timme för AR-anordnare och
medlemmar). Det finns inte någon begränsning i tid. En offert lämnas alltid
innan IfA-specialisterna åtar sig uppdraget.
Hur överklagar man ett beslut från förvaltningsrätten
Förvaltningsrättens avgörande betecknas dom eller beslut. Domstolen är
skyldig att lämna upplysning om på vilket sätt ett avgörande kan överklagas.
tips
Mer information om
rättshjälp finns på
www.rattshjalp.se
info
Information om hur man
överklagar finns även på
domstolsverkets hemsida
www.domstol.se
ver.10
1.15
Överklagandet av en dom från förvaltningsrätten ställs till kammarrätten men
skickas eller lämnas till förvaltningsrätten. Om överklagandet har kommit in i
rätt tid skickar förvaltningsrätten överklagandet samt övriga handlingar i
målet vidare till kammarrätten. Besvärstiden varierar i längd beroende på
måltyp men är i regel tre veckor. Besvärstiden räknas från den dag då den
enskilde tagit del av förvaltningsrättens avgörande. För en part som
företräder det allmänna räknas dock besvärstiden från dagen för förvaltningsrättens beslut. Överklagandet utformas på samma sätt som beskrivits ovan.
I realiteten inskränks möjligheten att få till stånd en prövning i kammarrätten
eller regeringsrätten eftersom det krävs ett prövningstillstånd för att få ett mål
prövat. Prövningstillstånd i kammarrätten meddelas om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av
högre rätt,
2. anledning förekommer till ändring i det slut vartill förvaltningsrätten
kommit eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Meddelar inte kammarrätten prövningstillstånd står förvaltningsrättens dom
fast.
Hur överklagar man ett beslut från kammarrätten?
Kammarrättens beslut kan överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen,
HFD (tidigare Regeringsrätten). Det krävs prövningstillstånd för att få ett mål
prövat i HFD Huvudregeln är att prövningstillstånd bara lämnas om HFDs
avgörande kan få betydelse som prejudikat, dvs ge ledning för hur andra
liknande fall ska bedömas. HFD kan också bevilja prövningstillstånd om det
finns synnerliga skäl till det, t ex att målets utgång i kammarrätten
uppenbarligen berott på grovt förbiseende eller grovt misstag. HFD är landets
högsta domstol för förvaltningsfrågor. HFDs beslut går därför inte att överklaga.
Om den enskilde vill ha hjälp när han eller hon ska göra ett överklagande är
den myndighet som beslutat i ärendet enligt 4 § förvaltningslagen skyldig att
vara den enskilde behjälplig. Den enskilde kan också vända sig till en
handikapp- eller brukarorganisation (t ex IfA) om han eller hon vill ha stöd.
Inhibition
En person som vid omprövning av gällande beslut beviljas en mindre
gynnande insats än tidigare, t ex färre assistanstimmar eller en indragning av
rätten till assistans, kan vid överklagan begära inhibition (en begäran om att
det överklagade beslutet inte ska verkställas eller inte gälla i avvaktan på att
ärendet prövas i högre instans). I alla beslut som är överklagningsbara finns
rätten till inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen.
TillsynIVO's tillsynsansvarIVO, Inspektionen för Vård och Omsorg,
har tillsyn över verksamhet enligt LSS. Tillsynsansvaret innebär att
IVO kan rikta kritik mot kommuner som inte följer lagar och praxis.
IVO har även tillsynsansvar över all privat assistansverksamhet. IVO
bedriver tillsyn över verksamheter inom socialtjänstområdet och hälsooch sjukvården samt över hälso- och sjukvårdspersonal i deras
yrkesutövning. för att granska att de följer lagarna. Enskilda kan bland
annat anmäla till IVO om man inte är nöjd med kommunens
1.16
ver. 10
tips
IfA erbjuder
juristhjälp genom
tjänsten IfAspecialisterna.
handläggning eller det utförande på insatsen man får. IVO har dock inte
befogenhet att ändra på ett beslut. För att få ett beslut ändrat måste man
överklaga beslutet till förvaltningsrätten som är första instans.
Det IVO enligt 26 a § LSS ska göra inom ramen för sin tillsyn är att
-
lämna råd och vägledning,
-
kontrollera att brister och missförhållanden avhjälps,
-
förmedla kunskap och erfarenheter som erhålls genom tillsynen, och
-
informera och ge råd till allmänheten.
Från och med den 1 juli 2013 gäller tillsynen även en granskning av att den
som har meddelats tillstånd enligt 23 § LSS fortlöpande uppfyller
lämplighetskravet i 23 § LSS, andra stycket (som också blir nytt från den 1
juli 2013).
Vid tillsyn som rör barns förhållanden får IVO, enligt 26 b § LSS, höra
barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är
närvarande om det kan antas att barnet inte tar skada av samtalet.
Vid tillsynen har IVO möjlighet att få tillträde till enskilds bostad om den
assistansberättigade är egen arbetsgivare eller anlitar en privat anordnare och
vill anlita personer de lever i hushållsgemenskap eller närstående som
assistenter. Syftet är att säkra att den assistansberättigade får personlig
assistans i enlighet med lagens intentioner och att minska risken för fusk. Om
man nekar besök kan detta leda till att assistansersättningen dras in.
För de assistansberättigade som anlitar en privat assistansanordnare med
endast utomstående personliga assistenter och/eller kommunen krävs det
samtycke för att IVO ska få tillträde till bostaden.
Försäkringskassan
Försäkringskassan är en enda myndighet för hela landet. Individuella ärenden
handläggs på ett stort antal lokala och nationella försäkringscenter.
Myndigheten ska verka för att bestämmelserna om den allmänna
försäkringen tillämpas likformigt och rättvist.
Att Försäkringskassan tillämpar lagar och regler enhetligt, samt att tolkningen av lagarna blir tydlig via rättspraxis kommer att bevakas av det
Allmänna Ombudet som är oberoende och tillsätts av regeringen enligt lag
(2004:778) om allmänt ombud hos Försäkringskassan. Det allmänna ombudet
ska i förvaltningsdomstol, på eget initiativ, kunna ta upp principiellt viktiga
frågor och därmed medverka till att göra lagar och regler tydligare. Enligt 20
kap 12 § lagen om allmän försäkring får det allmänna ombudet även föra
talan till förmån för enskild part. Motsvarande gäller enligt lag om allmän
försäkring för Försäkringskassan vid överklagande av domstols beslut.
Inspektionen över socialförsäkringen (ISF) är den myndighet som har ansvar
för granskning av socialförsäkringen.
tips
Läs mer om
Inspektionen
över
socialförsäkringe
n, ISF på deras
hemsida:www.ins
psf.se
ver.10
1.17
Rätten till tolk
Om det finns behov av språktolk eller teckenspråkstolk i en rättsprocess
måste domstolen anlita tolk, enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291) 50 §
1 stycket, och rättegångsbalken (1942:740) 5 kap. 6 §.
Rätten till tolk i samband med övriga myndighetskontakter regleras främst i
förvaltningslagen (1986:223) § 8, som lyder: ”När en myndighet har att göra
med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller
talskadad, bör myndigheten vid behov anlita tolk.” Paragrafen är inte
tvingande, utan fastslår att det är myndigheten som ytterst avgör om tolk ska
användas för att kommunicera med en enskild person. Det är dock individens
behov och önskemål som bör vara styrande när beslutet om tolkning fattas.
Rätten till tolkning enligt förvaltningslagen, förvaltningsprocesslagen och
rättegångsbalken har främst betydelse för personer som inte behärskar det
svenska språket.
Rätten till tolkning gäller främst i fysiska möten mellan myndigheters
representanter och enskilda personer, dvs inte när det gäller brevväxling eller
delgivande av skriftliga beslut. Det finns dock rättsfall där en tilltalad fått rätt
att få delar av skriftliga dokument i en rättsprocess översatta till sitt eget
språk, med stöd av Europakonventionen artikel 6:3 e. Denna artikel rör dock
endast enskildas rättigheter i rättsprocesser, och inte i kontakter med andra
myndigheter.
Enligt lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk har de
som talar något av minoritetsspråken finska, samiska eller meänkieli dock
alltid rätt att använda sig av sitt språk i den skriftliga kontakten med myndigheter, inklusive att få dokument översatta, på vissa platser i Sverige.
Teckenspråkstolk
Rätten till teckenspråkstolk är mycket mer omfattande än rätten till språktolk,
och regleras också av Hälso-och sjukvårdslagen (1982:763), § 3b, punkt 3.
Rätten gäller s.k vardagstolkning, och innebär att barndomsdöva, dövblinda,
vuxendöva och hörselskadade skall ha fri tillgång till tolkning i kontakter
med myndigheter och vården, i arbetslivet, i föreningslivet, och i samband
med fritidsaktiviteter och rekreation. Det är landstingen som har ansvar för
att behovet av vardagstolkning tillgodoses. För information om i vilka
specifika situationer man kan begära tolktjänst ska man kontakta landstinget
där man bor.
1.5 Övrigt
Terminologi
Hösten 2007 tog Socialstyrelsens terminologiråd beslut om revidering av
termerna funktionsnedsättning och handikapp. Funktionsnedsättning och
funktionshinder är inte längre synonymer, funktionshinder är numera en egen
term och handikapp har utgått.
I och med detta definieras begreppet funktionsnedsättning: nedsättning av
fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Begreppet funktionshinder definieras: begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en
1.18
ver. 10
tips
På
Socialstyrelsenshems
ida finns frågor och
svar om begreppen
funktionshinder
kontra
funktionsnedsättning
person i relation till omgivningen. För båda termerna avråds handikapp som
synonym.
En viktig konsekvens är att funktionshinder inte är något som en person har
utan det är miljön som är funktionshindrande.
Klassifikation av funktionstillstånd
Världshälsoorganisationen (WHO) har numera reviderat den gällande
handikappklassifikationen. I den nya klassifikationen av funktionshinder;
Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF) finns ett
nytt delaktighetsperspektiv. Omgivningsfaktorerna får också en tydligare
plats i klassifikationen. Klassifikationen har ännu inte haft någon större
genomslagskraft i Sverige.
FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning
I slutet av 2006 röstade FN, Förenta Nationerna, ja till ”Konventionen om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning”. I mars 2007 skrev 82
länder under konventionen, däribland Sverige. Konventionen utgör en
fortsättning på arbetet inom FN för att få till stånd internationella regler om
personer med funktionsnedsättnings rätt till delaktighet och jämlikhet. Vidare
är Sverige anslutet till ett frivilligt protokoll till konventionen som innebär att
den som upplever sina rättigheter kränkta kan klaga till en
övervakningskommitté. Sverige omfattas av konventionen från den 14
januari 2009. Konventionen tillhör de centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter men skapar inte i sig några nya rättigheter utan har till syfte att
undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta sina
mänskliga rättigheter.
tips
Den som är
intresserad kan läsa
mer om ICF på
Socialstyrelsens
hemsida,
www.socialstyrelsen
.se
Referenser:
Försäkringskassans vägledning 2003:6 version 12
Förvaltningsprocesslag (1971:291)
Förvaltningslag (1986:223)
IVO, Inspektionen för Vård och omsorg: www.ivo.se
Kommunallagen (1991:900)
Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
Lag (1993:389) om assistansersättning
Lag (2004:781) om allmän försäkring
Lag (2004:778) om allmänt ombud hos Försäkringskassan
Socialförsäkringsbalk (2010:110)
Regeringens proposition 1992/93:159, Stöd och service till vissa
funktionshindrade
Riksförsäkringsverket: RFV analyserar 2001:3 Resurser att leva som andra –
en analys av kostnadsutvecklingen inom assistansersättningen
Riksförsäkringsverket: RFV analyserar 2002:1 Personer med
funktionshinder beskriver samhällets stödsystem
Diskrimineringsombudsmannen: www.do.se
Domstolsverket: www.dom.se
Regeringsrätten 2005-09-29, 2005 ref. 85
Regeringsrätten 2010-04-01, mål nr 6442-09
Hälso-och sjukvårdslagen (1982:763)
ver.10
1.19
SOU 2005:37 Tolkutbildning – nya former för nya krav
Mål nr B 2209-09
1.20
ver. 10
