Personcentrerad omvårdnad Metodutveckling för personal i särskilt boende inom Väsby vård och omsorg Inga Britt Hagman Ett stimulansmedelsprojekt Rapport gällande projekttiden 1/3 2008 - 31/12 2009 Sammanfattning I rapporten beskrivs bakgrunden till samt genomförandet och utvärderingen av ett projekt med syfte att implementera ny omvårdnadsmetodik i Upplands Väsbys särskilda boenden och dagverksamhet för äldre under perioden 2008 -2009. Under åren 2007 och 2008 hade all omvårdnadspersonal utbildats i jag-stödjande arbetssätt, validation, reminiscens och beröringsmassage. Utbildningssatsningen hade möjliggjorts med hjälp av Kompetensstegen som var en nationell satsning på utbildning av äldreomsorgs-personal. Väsby kommuns målsättning med utbildningen var att varje boende inom särskilt boende och eller gäst på dagverksamheten ska få en vård, omsorg och ett bemötande som är personcentrerad. För att stödja och handleda personalen att också använda de teoretiska kunskaperna i det praktiska arbetet startades ett implementeringsprojekt och en projektledare tillika sjuksköterska anställdes för att genomföra projektet. Implementeringsarbetet har genomförts med hjälp av metodhandledning där syftet varit att få personalen att kritiskt granska sina egna arbetsinsatser och reflektera över hur omvårdnaden bedrivs och hur den kan förändras utifrån de nya kunskaper som utbildningen givit. Handledningen som hölls av projektledaren gavs till både omvårdnadspersonal, utsedda nyckelpersoner, sjuksköterskor och paramedicinsk personal både i grupp och individuellt. Utöver den praktiskt inriktade handledningen gavs även handledning i dokumentation för omvårdnadspersonalen och reflektionshandledning vid omvårdnadsmöten på samtliga enheter. En del av projektet var också att utbilda speciellt utvalda nyckelpersoner på enheterna vilka skulle ta över ansvaret att hålla reflektionsgrupper inom den egna eller andras verksamheter. För att utvärdera effekterna av implementeringsarbetet genomfördes dokumentations-granskningar, enkätundersökningar samt granskning av läkemedelsförskrivningar före och efter implementeringsarbetets genomförande. Drygt 150 personal har berörts av projektet. Varje person i omvårdnadspersonalen har i snitt handletts 11 timmar. Nyckelpersonerna fick dessutom en fem dagars utbildning i samtalsmetodik och grundläggande handledarutbildning i tre dagar. Nyckelpersonerna började sedan under våren och hösten 2009 att själva leda egna reflektionsgrupper. Dessa reflektionsmöten ingår numera regelbundet i arbetet. Nyckelpersonerna introducerar och vägleder också nyanställd personal i personcentrerad vård och omsorg. Projektutvärderingen visar på stora förändringar i hur personalen bemöter de boende och hur vård och omsorg bedrivs för den enskilde. Fler i personalgruppen använder sig av de aktuella metoderna jämfört med vid projektets start och det finns en tydlig tendens att det reflekterande arbetssättet har förankrats hos fler i personalgruppen. Personalen upplever att de efter projekttiden har större beredskap att möta oro, ångest och andra svåra tillstånd hos den boende och att man känner sig trygg med de ”verktyg” man fått. De upplever också att arbetet blivit roligare och känner en stolthet över sitt arbete. Personalen har fått större förståelse och intresse av de boende. Den insikt som personalen har fått leder i en positiv spiral och smittar av sig till den personal som har en bit kvar till insikt. För fortfarande finns den personal, även om den minskar i antal, som inte har förmåga eller vilja att medverka i utvecklingen av den personcentrerade vården och omsorgen. De har fastnat i gamla synsätt och rutiner, vilket är en broms för kvalitetsutvecklingen. Men positivt är att personal numera går in aktivt när man upplever att medarbetare bemöter boende på ett sådant sätt som ej är förenligt med Jag-stödjande arbetssätt. Det görs genom att man reflekterar över händelsen tillsammans. 3 SoL-dokumentationen har utvecklats under projekttiden. Personalen har fått en större insikt om att dokumentationen är ett mått på insatserna och att den är viktig för att vården ska bli och vara säker, för den boende. Ett aktivt arbete pågår på alla enheter för att förbättra dokumentationen ytterligare. Genomgången av läkemedelsförskrivningen av neuroleptika, sedativa läkemedel och sömnmediciner före och efter projekttiden visar på en signifikant minskad förskrivning av dessa läkemedelsgrupper. Orsaken till minskningen kan kopplas till det förändrade arbetssättet där man hela tiden försöker se orsakerna till de beteendeförändringarna som sker hos den boende. Personalen reflekterar över sitt bemötande av den boende och om man kan hitta lösningar i omvårdnaden som ersätter läkemedelsbehandling. Närståendes uppfattning om vården och omsorgen och det bemötande som man som närstående får, har inte förändrats under projekttiden. Det är tydligt att man inte lyckats fullt ut med att utveckla informationen och dialogen mellan närstående och verksamheterna. Under 2010 kommer Väsby vård och omsorg aktivt att arbeta med att stärka de närståendes delaktighet. Konklusion Projektet visar på flera positiva förändringar som en effekt av projektarbetet men också att det tar tid att förändra ett sedan många år tillbaks traditionellt arbetssätt som styrts av gamla rutiner, synsätt och personliga prioriteringar. Efter projekttiden har personalen börjat reflektera enskilt och tillsammans över hur de själva påverkar den boende. Det har blivit mer en regel än undantag att personalen provar ett förändrat bemötande och nya omvårdnads-metoder som jag-stöd, bekräftande samtal, reminiscens och beröringsmassage innan läkemedelsbehandling sätts in. Det som kommer att vara avgörande för hur den personcentrerade vården och omsorgen utvecklas, är dels personalens attityd och inställning till de boende, dels deras förmåga och möjlighet till reflektion över sina egna insatser och bemötandet av de boende. I slutet av rapporten finns fyra fallbeskrivningar som beskriver hur ett förändrat arbetssätt i sin tur kan förändra de boendes vardag på ett positivt sätt. 4 Innehåll SAMMANFATTNING 3 BAKGRUND 6 SYFTE 6 PROJEKTETS GENOMFÖRANDE 6 PROJEKTETS UTVÄRDERING 10 UTVÄRDERINGSRESULTAT 11 FALLBESKRIVNINGAR 15 DISKUSSION 18 REFERENSER 19 BILAGOR 1 20 PROJEKTETS STYRGRUPP OCH PROJEKTLEDARE PROJEKTETS MÅLGRUPP PROJEKTETS AKTIVITETER 2008 OCH 2009 DOKUMENTATIONSGRANSKNING (SOL) ENKÄTSVAR Omvårdnadspersonalen Närstående Enhetschefer, nyckelpersoner, sjuksköterskor och paramedicinsk personal LÄKEMEDELSFÖRSKRIVNING FÖRKLARING AV METODERNA JAG–STÖD, VALIDATION, REMINISCENS OCH BERÖRINGSMASSAGE. 6 6 6 11 12 12 13 13 15 20 5 Bakgrund Det arbete som omvårdnadspersonalen utför inom särskilt boende och dagverksamhet är uppgifter som ställer stora krav på kompetens, engagemang, personligt inkännande, flexibilitet med flera egenskaper. Personalen arbetar hela tiden med ”sig själv som instrument”. Personer som bor på särskilt boende eller de som besöker dagverksamheter har förutom olika sjukdomsdiagnoser också en livshistoria som ser olika ut. Personens levnadshistoria, individuella behov och sjukdomsbild tillsammans avgör hur personalen skall bemöta och vårda den boende. Inom ramen för kompetensstegen påbörjades under 2007 en omfattande utbildningssatsning i Uppland Väsby för omvårdnadspersonalen inom särskilt boende. Målsättningen var att utbildningen av personalen i jag-stödjande arbetssätt, validation, reminiscens och beröringsmassage skulle leda till minskad oro och ångest men också ökad trygghet, förbättrat välbefinnande, ökad autonomi och självkänsla hos gruppen äldre personer med demenssjukdom och/eller multisjuka inom kommunens äldreboende och dagverksamhet. För att följa upp utbildningssatsningen och implementera kunskaperna i det dagliga arbetet, sökte och erhöll Upplands Väsby Social- och Äldreförvaltning (Vård och omsorg) stimulans-medel för ett projekt där de teoretiska kunskaperna skulle omsättas i praktiken med hjälp av kontinuerlig handledning. Projektet startade 1:a mars 2008 och avslutas 31/12 2009. Projektledare har varit Inga Britt Hagman. Projektledaren har handletts av personal vid FoU-enheten FOU äldre norr. Syfte Syftet med projektet var att implementera de teoretiska kunskaperna som personalen erhållit i Jag-stödjande arbetssätt, validation (Feilmetoden), reminiscens och beröringsmassage i det praktiska arbetet. Projektets genomförande Nedan presenteras projektets genomförande. Därefter beskrivs de metoder som användes för att utvärdera projektet. Projektets styrgrupp och projektledare Projektet leddes under åren 2008-2009 av en styrgrupp bestående av Nina Thiel områdeschef, Ann Bergstedt enhetschef, Christina Norman enhetschef. Alla inom Väsby Välfärd i Upplands Väsby kommun. Projektets målgrupp Målgruppen för projektet bestod av personal från sju boenden med olika inriktningar inom särskilt boende i Upplands Väsby kommun. Tre gruppboenden för personer med demenssjukdom, två omvårdnadsboenden (blandat boende), ett korttidsboende/växelvård samt en dagverksamhet som besöks av personer med blandad sjukdomsbild. Sammanlagt berördes cirka 150 personer; dag- och nattpersonal, omvårdnadspersonal (undersköterskor, vårdbiträden), sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter samt enhetschefer. Samtliga hade under åren 2007-2009 genomgått samma utbildning som beskrivs ovan. Under september 2008 lades ett omvårdnadsboende ned, vilket reducerade antalet personal till totalt cirka 120 personer. 6 Projektets aktiviteter 2008 och 2009 I tabell 1 och 2 beskrivs kortfattat de olika aktiviteter som genomförts under åren. Tabell 1. Genomförda aktiviteter i projektet under 2008. Berörd personal, boenden samt tidsåtgång per aktivitet. Aktiviteter Berörda personal, boende, antal Enhet, Tidsåtgång Handledning omvårdnadsper- Cirka 150 personal 4 x 1,5 tim sonal (vår) Handledning omvårdnadsper- Cirka 120 personal 3 x 1,5 tim sonal (höst) Handledning sjuksköterskor 10 sjuksköterskor 5 x 1,5 tim Handledning Paramed. 2 sjg., 2 arb.ter. 4 x 1,5 tim Handledning Nyckelpersoner 12 nyckelpersoner 5 x 1,5 tim Handledning i dokumentation 31 personal 1 x 1,0 tim Fältstudier Gruppchefsintervjuer Omvårdnadsmöten Arbetsplatsträffar Anhörigmöten Styrgruppsmöten 5 gruppchefer 5 enheter, 2 x 3 tim 4 x 1,5 tim 5 enheter, 2 x 1,5 tim 5 enheter, 3 x 1,5 tim 5 enheter, 2 x 2,0 tim 7 x 1,5 tim Tabell 2. Genomförda aktiviteter i projektet under 2009. Berörd personal, boenden samt tidsåtgång per aktivitet. Aktiviteter Berörda personal, boende, antal Enhet, Tidsåtgång Utbildning (bemötande/förhållnings22 personer 4 dag á 8 tim/person sätt) Utbildning steg II (samtalskonst) 114 personer 8 tim/person Handledning/redovisning egna arbeten 114 personer 45 x 1,5 tim i bekräftande samtal Handledning SoL- dokumentation 6 enheter 2 x 1,5 tim/enhet Omvårdnadsmöten/reflektion i grupp 5 enheter 47 x 1,5 tim Handledning, nyckelpersoner (grupp) 9 personer 13 x 1,5 tim Handledning, nyckelperson (indiv.) 9 personer 6 x 1,5 tim/person Handledning sjuksköterskor 9 personer 7 x 1,5 tim Handledning, paramed 2 personer 6 x 1,5 tim Enhetschefsmöten 5 personer 4 x 1 tim Styrgruppsmöten 7 x 1.5 tim Arbetsplatsträffar 6 enheter 3 x 1.5 tim/enhet Samtalskonst, Nyckelpersoner 10 personer 5 heldagar Handledarutbildning, nyckelpersoner 9 personer 3 heldagar Nyckelpersonernas uppdrag Respektive enhet 7 Nedan beskrivs och kommenteras de olika aktiviteterna: Utbildning av omvårdnadspersonal steg II En uppföljning av grundutbildningen gjordes med en fördjupningsdag kring det bekräftande samtalet. Personalen hade fått som hemuppgift att genomföra ett dokumenterat bekräftande samtal samt att ge beröringsmassage till en eller flera boende. Uppgifterna redovisades vid reflektionsmöten på den egna verksamheten med projektledaren som handledare. Dokumentationen bedömdes sedan på Liljeholmens folkhögskola av ansvarig utbildare, som gav skriftlig återkoppling och utbildningsbevis. Uppföljningen av de egna uppgifterna skedde på respektive enhet i grupp med reflektion över varje samtal och beröringsmassage som redovisades. Efter genomgången steg II-utbildning upplevde personalen att den blivit en viktig igångsättare och att den gav inspiration att träna samtalskonsten och reflektera över sitt eget agerande i omvårdnaden. Handledning i SoL-dokumentation Det har varit och är en svår process att få SoL-dokumentationen att bli ett arbetsinstrument som kontinuerligt uppdateras och som blir vägledande i vården och omsorgen om individen. Därför fick den personal som önskade handledning av projektledaren i hur dokumentationen kunde föras för att vara aktuellt och lätt att följa. I och med att handledningen gavs i anslutning till arbetet fick personalen en tydligare förståelse och insikt om varför dokumentationen är viktig i arbetet. Både att själv dokumentera men också för att kunna ta del av andras dokumentation. Vi gick igenom levnadsberättelsen, arbets-/bemötandeplanen och sociala journalen, allt med tyngdpunkten på den personcentrerade omvårdnaden och den metodik som implementeras i arbetet runt den boende. Omvårdnadsmöten med reflektion Projektledaren har deltagit i omvårdnadsmöten på varje enhet under hösten 2008 och våren 2009. Syftet har varit att utifrån olika omvårdnadsproblem hos de boende reflektera tillsammans med personalen över problemets karaktär och uppkomst och om den boendes livshistoria och aktuella situation. Vad kan vara upphov till problemet? Kan man hitta lösningar med ett annorlunda bemötande, Jag-stödjande metoder, bekräftande samtal eller beröringsmassage innan medicinsk behandling provas? Dessa reflekterande omvårdnadsmöten har varit mycket värdefulla. Personalen har själva fått reflektera över de boendes situation och formulera problemet och sitt eget och medarbetarnas bemötande och agerande. Dessa omvårdnadsmöten har vid flera tillfällen inneburit att man, istället för att i första hand ta upp problemet med läkaren som ett medicinskt problem, kunnat lösa det genom förändrade omvårdnadsmetoder. Personalen har också kunnat se att sedativa läkemedel och neuroleptika inte ger en önskvärd förbättring för den boende utan oftast ger en förstärkt oro på sikt. Istället föreslår nu personalen att man vill prova alternativa metoder enligt de nya kunskaperna. Handledning, Nyckelpersoner Projektledaren har haft handledning både i grupp och individuellt med de utvalda nyckelpersonerna under hösten 2008 och våren och hösten 2009. Nyckelpersonerna har delat med sig av olika situationer och lösningar från den egna arbetsplatsen, tipsat och fått råd och stöd av varandra. Olika problem har lösts gemensamt i gruppen med stöd av jag-stödjande metodik. Nyckelpersonerna har tillsammans tagit fram ett introduktionsmaterial som stöd för att utbilda nyanställd personal i jag-stödjande arbetssätt, med bekräftande samtal, reminiscens metodik och beröringsmassage (se bilaga 1). Nyckelpersonernas individuella handledning har skett på respektive arbetsplats. De lokala variationerna, på grund av enheternas olika inriktningar, skapar olika problem som man behöver samtala om. All handledning har skett utifrån ett personcentrerat synsätt. Under hösten 2009 har den handledning de själva givit varit baserad på den handledningsmodell som de utbildat sig i på handledarutbildningen. 8 Handledning av sjuksköterskor och paramedicinsk personal Handledningen har skett i grupp. Sjuksköterskorna har själva presenterat olika problem eller situationer från sina arbetsplatser som sedan gruppen reflekterat över. Sjuksköterskorna hade i en del fall redan provat att ändra sin omvårdnadsmetod till jag-stödjande och också sett förändringar i positiv riktning. Annars försökte gruppen gemensamt försökt hitta förslag på vilken omvårdnadsmetod som kan provas för att förbättra för den boende. Även övriga frågor, som sjuksköterskans roll i utvecklingen har diskuterats. Paramedicingruppen beskrev och diskuterade olika situationer från de olika arbetsplatserna och hur de på bästa sätt, utifrån sin profession, kan bidra till att utveckla det jag-stödjande arbetssättet. Enhetschefsmöten Projektledare har i dialog med enhetscheferna beskrivit hur utveckling fortskrider med den personcentrerade omvårdnadsmetodiken. Hon har tagit upp olika riskmoment som hindrar utvecklingen och samtidigt beskrivit hur viktigt det är att nyckelpersoner och personal, som bidrar till kvalitetsutvecklingen inom området, hela tiden får positiv återkoppling och blir sedda för sina insatser. Vi har tillsammans hittat strategier för den fortsatta utvecklingen. Styrgruppsmöten Vid styrgruppsmötena har riktlinjerna för utvecklingen tagits fram och man har diskuterat framgångsfaktorer och riskmoment för projektets framskridande. Arbetsplatsträffar Projektledaren har deltagit vid möten i början och slutet på varje termin för att dra upp riktlinjer för kvalitetsarbetet med personcentrerad omvårdnad. Personalens ansvar i utvecklingsarbetet har betonats liksom vikten av att motivera fortsatt arbete även om synliga förbättringar kan ta tid. I slutet av terminen summerades resultaten vilket visade på att en utveckling hade skett. Här sågs vikten av att titta i backspegeln för att kunna se förändringar. Anhörigmöten Projektledare har deltagit i anhörigmöten på varje enhet. Information till anhöriga/närstående om projektets arbete och kvalitetsarbetets fortsättning i egen regi med nyckelpersonerna som drivkraft tillsammans med personal och enhetschef. Nyckelpersonerna har successivt tagit över informationen på anhörigmöten med bland annat i form av rollspel och svarat på närståendes frågor. Nyckelpersoner Initialt utsågs 11 personer ur omvårdnadspersonalen till nyckelpersoner. Antalet har dock reducerats av olika skäl och är nu nere i åtta personer. De har utbildats i; Bemötande och förhållningssätt, Fördjupning i det bekräftande samtalet, Samtalskonst för palliativa enheter samt Grundläggande handledarutbildning. Deras uppdrag har sedan varit att: - - - - - Vara inspiratör och driva personcentrerad omvårdnad i den egna arbetsgruppen utifrån ett Jag-stödjande arbetssätt, validation, reminiscens och beröringsmassage. Introducera och vägleda nyanställd personal i personcentrerad omvårdnad. Leda reflektionsgrupper i personcentrerad omvårdnad inom och utom sin egen verksamhet. Bilda nätverk med övriga nyckelpersoner som tillsammans arbetar med fortsatta utvecklingsplaner kring personcentrerad omvårdnad för Särskilt boende och dagverksamhet i Väsby Vård och Omsorg. Dokumentera sina insatser 9 Projektets utvärdering För att utvärdera effekterna av projektarbetet samlades data in i början och i slutet av projekttiden. I tabell 3 redovisas vilka data som samlades in, samt när och hur många personer eller enheter som berördes. Tabell 3. Genomförd insamling av utvärderingsdata under 2008 och 2009. Dokumentationsgranskning SoL-dokument Mars 08 Samtliga boende Dokumentationsgranskning SoL-dokument Dec 08 Samtliga boende Enkät till omvårdnadspersonal Juni 08 120 personal, 65 svarade Enkät till närstående Dec 08 63 svarade Enkät, personal Nov-09 120 personal, 86 svarade Enkät, närstående Nov-09 72 svarade Enkät, enhetschefer Nov-09 5 personer svarade Enkät, nyckelpersoner Nov-09 8 personer svarade Enkät, sjuksköterskor Nov-09 9 personer, 7 svarade Enkät, paramedicin Nov-09 2 personer Dokumentationsgranskning SoL-dokument Okt-09 Läkemedelsförskrivning* 2008 (v 11) Samtliga boende Läkemedelsförskrivning 2009 (v 43) Samtliga boende * Sedativa, Neuroleptika, Sömnmedel 7 enheter 6 enheter 6 enheter 5 enheter 6 enheter 6 enheter 6 enheter 6 enheter 5 enheter 3 enheter 6 enheter 4 enheter 4 enheter Nedan beskrivs hur Dokumentationsgranskningen, Enkäterna samt Läkemedelsgranskningen gick till. Dokumentationsgranskningen Dokumentationsgranskningen av alla boendes SoL-journaler genomfördes ute på respektive enhet. Samma granskning skedde både 2008 och 2009. Dokumenten som granskades var: arbets-/bemötandeplaner, levnadsberättelser och den sociala journalen. Syftet med granskningen var att undersöka hur personalen dokumenterade omvårdnadsinsatserna i SoL på de aktuella dokumenten. Granskningsresultaten användes i en kontinuerlig lärandeprocess för att förstärka kunskapen och insikten hos personalen av vikten av att dokumentera och att ta del av dokumentationen kontinuerligt. Efter granskningen 2008 ändrades arbetsplanens upplägg och döptes då om till arbets-/bemötandeplan, där aktiviteter och psykosociala insatser fördes in i arbetsplanen som sökord. Den sociala journalen ändrades i sin utformning så att det skulle vara lättare att utvärdera insatserna. Även dokumentet till levnadsberättelsen utvecklades under projekttiden. Vid genomgången av dokumentationen ställdes följande frågor: Levnadsberättelsen; fanns det någon dokumenterad? Var den omfattande eller knapphändig? Arbets-/bemötandeplan (dag, natt), fanns det någon? När var den upprättad (daterad)? Var den tillräckligt ifylld för att kunna följas och därmed ge god, individuell vård och omsorg, både fysiskt och psykosocialt? Fanns det en målbeskrivning? Var den i så fall underskriven av närstående och kontaktperson? Den sociala journalen. Hur fördes den? Gick det att utläsa vilka insatser som utfördes oplanerat och planerat? Hur såg kopplingen till arbetsplanen ut? Hur utvärderade man insatserna? Enkäterna Samma enkätfrågor gick ut till personalen 2008 och 2009. Syftet var att kunna jämföra om någon förändring skett över tid, om personalen använder de beskrivna omvårdnadsmetoderna i större omfattning (se bilaga 1). 10 Enkätfrågorna till närstående hade fem frågeställningar som fanns med både 2008 och 2009 . Vid enkäten 2009 tillkom tre nya frågor som redovisas separat. Tanken med enkäten var att ge en bild av hur och om närstående uppfattar de nya omvårdnadsmetoderna och om de påverkat deras närstående över tid men också hur de som anhöriga bemöts av personalen. Enkätfrågorna till enhetschefer, nyckelpersoner, sjuksköterskor och paramedicinare syftade till att komplettera bilden av hur och i vilken utsträckning de nya omvårdnadsmetoderna används i praktiken och hur man arbetar ute på enheterna för att utveckla omvårdnadskvaliteten. Varje yrkesprofession fick i enkäterna utveckla sin syn på detta. Läkemedelsförskrivning Under projekttiden upplevde både sjuksköterskor och omvårdnadspersonalen att behovet av sedativa läkemedel och sömnmedicin minskade också förskrivning av neuroleptika minskade för de boende. För att undersöka detta beslutade styrgruppen att en granskning av läkemedelsförskrivningen skulle göras. En vecka i början av projekttiden, vecka 11, 2008 och en vecka i slutet av projektet, vecka 43, 2009 granskades alla läkemedelsjournaler för de boende som vid den aktuella perioden vistades på boendet. Endast fasta ordinationer granskades. Fyra enheter ingick i granskningen, den enhet som bedrev korttidsvård och växelvård ingick inte. Utvärderingsresultat Dokumentationsgranskning (SoL) Genomgång av SoL dokumentationen visade att levnadsberättelser fanns hos 36 procent av de boende vid den första granskningen och många av dessa var ofullständiga. Vid granskningen 2009 hade 78 procent av de boende en levnadsberättelse och de var också mer fullständiga. 2008 hade 45 procent av de boende en arbets-/bemötandeplan för dagarbetet (46% natt). 2009 hade 94 procent en sådan för dagarbetet och 90 procent natt. Här fanns dock skillnader mellan enheterna. Kvaliteten på de arbetsplaner som fanns 2008 var av sämre kvalitet, sällan uppdaterade eller underskrivna av närstående, ofullständiga till stora delar, saknade datering och var ibland upp till två år gamla. 2009 har större delen av de boende alltså en arbets-/bemötandeplan både dag och natt. Men fortfarande finns stora variationer i innehållet. Det som behöver förbättras är att koppla arbetsplanen till den boendes totala situation både fysiskt och psykosocialt och formulera individuella mål kopplad till bland annat levnadsberättelse, aktuell status, egna önskemål och behov. Problem finns också fortfarande när det gäller att uppdatera och hålla arbetsplanerna aktuella så att de kan fungera som ett arbetsdokument att följa i det dagliga arbetet. Man måste också hitta rutiner för att få både dokumentationen och inhämtandet av den skrivna informationen att fungera. Den sociala journalen fanns som ett dokument i SoL-journalen 2008 men var mycket sporadiskt förd. Efter 2006 hade nästan ingen dokumentation i den sociala journalen skett. Det fanns en stor osäkerhet om vad som skulle dokumenteras och hur. Vid granskningen 2009 fördes en social journal för 84 procent av de boende. Dokumentationen är sällan kopplad till arbetsplanen och det är svårt att följa upp resultat på olika insatser eftersom man utelämnar utvärderingen på de insatser man gör, för och med den boende. För många boende förs fortfarande den sociala journalen sporadiskt och med långa uppehåll. Efter dokumentationsgranskningen 2008 bildades en dokumentationsgrupp bestående av chefer och omvårdnadspersonal. Gruppen omarbetade arbetsplanen, den sociala journalen och dokumentet för levnadsberättelsen, för att de nya och utvecklade omvårdnadsinsatserna på ett bättre sätt skulle kunna dokumenteras och följas upp. 11 Enkätsvar Omvårdnadspersonalen Enkäten till omvårdnadspersonalen gick ut till 120 personer både 2008 0ch 2009. Svarsfrekvensen var 54 procent respektive 74 procent. I Tabell 4 finns en sammanställning av enkätsvaren vilka också kommenteras nedan. Tabell 4. Andelen omvårdnadspersonal som uppger att de arbetar med jag-stöd, reminiscens, taktil stimulering, som tycker det är svårt att förstå och tillämpa validation eller svårt att bemöta oro, ilska, ledsnad samt andel som ser förändringar hos de boende som en effekt av omvårdnadsmetoderna. Arbetar jagAnvänder Använder tak- Svårt förstå Svårt bemöta Ser förändringar stödjande reminiscens til stimulering och tillämpa oro, ilska, ledshos de boende validation nad (%) (%) (%) (%) (%) (%) 2008 2009 96 92 95 11 94 34 50 46 22 74 26 84 Skillnad* nej nej Ja nej p=0.06 nej *Signifikant Svaren på frågor om man använder jag-stödjande arbetssätt visar inte på att fler personal använder Jag-stödjande arbetssätt 2009 mot 2008. Men fler personal uppger att de använder arbetssättet regelbundet och till fler boende i 2009 års enkät. Några kommentarer skrevs: ”Ge tid, ej rätta till på felaktigt sätt, bekräfta känslor, närvarande i stunden,, lugn, lyssna, uppmuntra, tryggare boende, stärkt självkänsla (rakare rygg)” Det var fler som svarade att man använder sig av reminiscens-metoden i arbetet 2009 mot 2008. En analys av svaren visar att fler i personalen arbetar mer, både planerat och oplanerat med reminiscens och mer individuellt 2009 mot 2008, samt att de har en mer utvecklad reflektion över hur metodiken påverkar de boende. Kommentarer i enkäten: ”Samtal om högtider, gamla tider, fotografier. Dofter, sång och musik från förr, dans, levnadsberättelsen, personliga saker. Boende blir lugnare, gladare, piggare, skratt och tårar, minskad oro” Signifikant fler i personalen sa sig använda beröringsmassage i omvårdnadsarbetet 2009 mot 2008 även om det varierade mellan enheterna. De enheter som inte använder beröringsmassage i någon större utsträckning förklarar det med stress och tidsbrist men att det också kan vara så att de boende inte känner sig bekväma att ta emot massage. Det fanns en tydlig positiv förändring i hur personalen reflekterar över hur massage påverkar den boende. Kommentarer: ”Oro, ångest, sömproblem, smärta, välbefinnande” är orsaker till att beröringsmassage används. Resultat av massage:” Lugn, avslappnad, bättre sömn, mindre smärta”. Personalen fick beskriva hur man bemöter personer som är oroliga, har ångest eller andra svåra tillstånd. Svaren visar på att personalen reflekterar mer över sitt eget bemötande av de boende och hur det påverkar personen 2009. 12 Kommentarer: ”Har fått kunskap och verktyg om olika arbetssätt, levnadsberättelsens betydelse, reflekterar, lyssnar, bekräftar, närvarande i stunden, ökat tålamod, förstår bättre, gladare boende, piggare, lugnare boende” Validation upplevdes som svår att tillämpa av 34 procent av de tillfrågade 2008 vilket sjönk till 22 procent 2009. Man reflekterade mer över orsaken till svårigheterna 2009. De svårigheter som togs upp var: ”Svårt att få kontakt med boende som är orolig, glömmer att tillämpa, egen frustration, stress, kan ej den boendes bakgrund.” År 2008 svarade 56 procent att man hade ändrat sina arbetsmetoder efter utbildningen. Ett år senare var motsvarande siffra 68 procent. Kommentarer: ”Reflekterar över hur jag samtalar, och bemöter, närvaro i mötet, mindre stressig, Jag-stödjande arbetssätt, ger mig som personal trygghet och stolthet i mitt arbete, har fått nya kunskaper som hjälpt mig i arbetet, ökat intresse för boende, roligt att gå till arbetet, mår bättre, gör ett bättre jobb, lugnare, personalen hjälper varandra”. Närstående Enkäterna till närstående besvarades av 63 personer 2008 och 72 personer 2009. I tabell 5 finns en sammanställning av svaren på de frågor som ställdes båda åren. Tabell 5. Enkätsvar från närstående 2008 och 2009 Jag har varit delaktig i att förmedla min närståendes levnadshistoria. Jag har tagit del av och skrivit under en ny eller uppdaterad arbets-/bemötandeplan för min närstående, under det senaste halvåret? Jag upplever att personalen tar till vara på min närståendes egna förmågor Jag upplever att personalen lyssnar på mina synpunkter Andel 2008 (%) Andel 2009 (%) 68 82 33 33 45 79 53 80 I enkäten tillfrågades de närstående om de ville förmedla något till personalen. En dryg fjärdedel 28 respektive 29 procent sa sig vara nöjda med personalens arbete. Drygt en tredjedel bägge åren besvarade inte frågan. De kommentarer som skrevs i enkäterna var: ”De gör ett mycket bra jobb, vi är trygga, tacksamma ,nöjda, trevligt bemötta, mer sång och musik, mindre TV, bättre information, mer aktiviteter, svårt att få kontakt med personal och kontaktpersoner, förbättrad hygien”. Några frågor tillkom i 2009 års enkät. Bl.a. frågades om de närstående är delaktig i hur omvårdnaden utformas för den anhörige? Här svarade 72 procent ja. På frågan om man visste vem som var kontaktperson sa 89 procent att man visste vem det var. Mindre än hälften (43 %) av de tillfrågade upplevde att den anhörige har en meningsfull tillvaro utifrån dennes förmåga, intresse, behov och vilja. Några kommenterade: ”Ingen meningsfull sysselsättning, mer aktiviteter, mer utevistelser”. Enhetschefer, nyckelpersoner, sjuksköterskor och paramedicinsk personal I Tabell 6 finns en sammanställning av svaren från de olika yrkesgrupperna när det gäller hur man uppfattar att omvårdnadspersonalen arbetar med de nya metoderna. Därefter kommenteras sammanställningen. 13 Tabell 6. Enkätsvar från enhetschefer, nyckelpersoner, sjuksköterskor, sjukgymnast, arbetsterapeut (totalt 22 personer). På din arbetsplats… Svarsalternativ Ej svar 1. Arbetar personalen med JagJa, alla Mer än hälften Mindre än hälften stödjande metoder? 31% 45% 13% 11% 2. Arbetar fler med Jag-stödjande Ja metoder idag än för ett år sedan? 95% 3. Arbetar personalen med reminiJa scens? 95% 4. Använder personalen bekräfJa tande samtal? 100% 5. Hur ofta används bekräftande Dagligen Några ggr/veckan Någon gång/v samtal? 63% 18% 13% 6% 6. Har personalen gemensamma Ja fikastunder med de boende? 77% 7. Händer det att de boende lämJa Nej, aldrig nas ensamma i samband med olika 63% 31% 6% möten för personalen? 8. Upplever du att varje boende Ja, alla Nästan alla/mer än Mindre än hälften har en meningsfull tillvaro i sitt liv? 18% hälften 18% 54% Alla yrkesprofessioner upplever att personalen idag arbetar mer med Jag-stöd och att alla, eller i alla fall mer än hälften av personalen arbetar jag-stödjande. Man tycker också att reminiscens och bekräftande samtal används i stor utsträckning som metod i omvårdnadsarbetet. Gemensamma fikastunder med boende förekommer, men ej dagligen på varje enhet och en enhet har man det ej. Drygt hälften av svaren visar på att boende lämnas ensamma i samband med olika möten för personalen. Till skillnad från de närståendes uppfattning tycker en majoritet av gruppen att de boende har en meningsfull tillvaro. Gruppen fick också svara på frågan om vad det är som kan hindra utvecklingen av jag-stödjande arbetssätt och bekräftande samtal? Gruppen var ganska eniga om följande orsaker: Ointresse, inställning, bristande förmåga, arbetar efter gamla rutiner, kan ej reflektera över egna insatser, stress, okunskap om metoden. Man följer inte arbets-/bemötandeplanen. På frågan hur man arbetar med att motivera personalen till ett jag-stödjande arbetssätt svarade man: Uppmuntran, positiv återkoppling till goda insatser, påminner. Lyfter upp Jag-stödet på omvårdnadsmöten eller vid rapporter och fikastunder, APT och reflektionsmöten. Har en ständig dialog med personalen. Vara förebild. Tar upp den boendes egna önskemål och resurser. På frågan om vad man gör när man ser eller hör kränkande bemötande av boende, svarade man: Pratar med personen enskilt och reflekterar över händelsen, ger tips, påminner om metoderna vi ska arbeta med. Hur bedrivs samarbetet mellan enhetschef, och nyckelpersoner vad gäller utvecklingen mot personcentrerad vård och omsorg? Här svarade man: Planering av reflektionsmöten, kontinuerlig dialog, regelbundna möten om Jag-stödjande arbetssättets utveckling på enheten och analys av utvecklingen och problemen. Slutligen fick nyckelpersonerna kommentera hur man upplever sin nya funktion. Det är stimulerande, spännande utmaning, roligt att kunna vara ett stöd för andra, kravfyllt, ansvarsfullt arbete, stort förtroende, det roligaste jag gjort på flera år, lära sig att vara ödmjuk, utvecklats, svårt att vara handledare, ej tillräckligt med tid, svårt att nå all personal, mycket bra med reflektionsgrupper. 14 Läkemedelsförskrivning Figur 1 nedan visar på signifikanta minskningar i läkemedelsförskrivning mellan åren 2008 och 2009 när man tittar på förskrivningen totalt men också för neuroleptika och sömnmedel separat. Andel boende som hade alla tre läkemedlen minskade signifikant från 10 procent till en procent. Figur 1. Läkemedelsförskrivning till 95 boende vald vecka år 2008 respektive 2009. Läkemedelsförskrivning SÄBO 2008 och 2009 100 Antal boende (%) 80 60 2008 2009 40 20 ep pr 3 1- ep pr 3 ep pr 2 ep pr 1 n m Sö a tik ep ol ur Ne Se de ra nd e 0 Läkemdelstyp och antal preparat Fallbeskrivningar För att belysa vilka resultat som den nya metodiken kan föra med sig om den används på rätt sätt, presenteras fyra fallbeskrivningar med fingerade namn som berättats av personal. Fallbeskrivningarna visar på hur viktigt det är att personalen är ”närvarande i stunden” med den boende för att minska oro och ångest. Att ha bekräftande samtal och aktiviteter som är kopplad till den boendes eget liv och bakgrund. Att använda gamla minnen, sång och musik man minns. Att ge närhet med hjälp av t.ex. massage (fot, rygg, hand). Att man ger vård och omsorg utifrån den boendes behov, önskemål och egna resurser och att personalen reflekterar över hur egna insatser påverkar den boende. Samtliga namn är fingerade. Johanna Andersson Johanna har i sina krafts dagar varit elitgymnast och sprungit många långlopp, fostrat två barn och drivit eget företag. Idag bor hon på ett gruppboende och har en demenssjukdom och är rullstolsburen. Hennes situation för två år sedan var att hon var konstant orolig och ångestfull, satt fastspänd i sin rullstol för att inte falla ur den. Johanna satt hela dagarna och gungade och slet i bältet och rullstolen. Hon hade tappat större delen av sitt språk. Johanna kunde inte äta själv utan blev matad med timbalkost. Hon behövde hjälp med alla sina dagliga aktiviteter. Det var mycket svårt att få kontakt med henne. Hon fick stora doser av lugnande läkemedel utan att hennes oro och ångest minskade. Genom utbildningen fick personalen ”verktyg” att möta Johannas oro och ångest på ett helt annat sätt mot tidigare och som man nu började använda. Johanna får hand- och fotmassage. Personalen använder sig av bekräftande samtal, sång och musik som man ser att Johanna tycker om. Personalen ser och reflekterar över Johannas reaktion på de olika omvårdnadsmetoderna så att man hittar det som Johanna svarar positivt på. Lugnande läkemedel minskades ner successivt och ligger idag på en låg nivå. 15 Johannas situation idag ser helt annorlunda ut. Hon deltar när personalen har högläsning, och reminiscens aktivitet. Hon äter själv normalkost med specialbestick. Johanna har fått god aptit och njuter av maten. Personalen får en helt annan kontakt med Johanna. Oron och ångesten är borta. En väninna som Johanna har haft kontakt med sedan många år berättar att hon får mycket bättre kontakt med Johanna nu och att hon minns mycket mer. Oskar Karlsson Oskar har bott flera år på ett gruppboende och är långt gången i sin demenssjukdom. Han har varit för sig själv och inte berättat något om sitt liv. Idag har han tappat mycket av sitt språk och isolerar sig mer och mer. Det är mycket svårt att kommunicera med honom. En personal berättar: En lördagskväll sitter vi tillsammans och sjunger sånger ur” Nu ska vi sjunga”. Efter varje sång pratar vi minnen, skolminnen och barndomsminnen. Oskar sitter bredvid mig. Helt plötsligt säger han ” jag har också minnen”. Jag vänder mig mot honom och lägger min hand på hans och säger, ”vill du berätta”? Han tittar leende på mig och säger ”javisst”. Han börjar berätta om sin far som på dramatiskt sätt flytt till Sverige. Han berättade var de hade bott när han var barn och om sin bror och hur de hade haft det tillsammans och många andra händelser från sitt liv och många detaljer. Han berättar om sitt liv som vuxen om olika politiska uppdrag och från föreningslivet. När jag säger att det var trevligt att höra honom berätta och att jag gärna lyssnar fler gånger, sitter han med rak rygg och tittar stolt på mig och klappar mig på axeln och säger, ”du är så välkommen”. När jag sedan läser igenom Oskars levnadsberättelse som hans son och dotter skrivit så stämmer allt som Oskar berättat. Britta Jonsson En dag vid lunchen satt Britta och ropade ”kom och hjälp mig!”. Britta kan sitta i timmar och ropa ”Kom och hjälp mig”, och visar stor oro, utan att personalen vet vad hon vill. Jag satte mig hos henne. Jag frågade henne”hur känner du dig?”. Hon svarade att hon hade svårt att andas, jag frågade då vad hon tänker då hon har svårt att andas och vad som är det värsta som kan hända? Hon säger att hon är rädd för att dö. Vi samtalar en lång stund om hennes dödsångest. Efter en stund börjar Britta berätta att hon har fyra barn och att ett av barnen bor långt borta. Hon är rädd att inte hinna träffa det barnet innan hon dör. Jag lovar att prata med hennes anhöriga om att hon känner så. Hon vill inte bli lämnad ensam. Jag förstår att hennes oro ökar när hon inte ser någon personal. Vi samtalar om hur vi kan lösa de stunder när personalen inte finns inom synhåll för att det ska bli bra för Britta. Vi kommer gemensamt fram med olika alternativ som Britta känner sig nöjd med.Vi pratar en lång stund om hennes tankar och skuldkänslor. Efter en stund säger hon ”Tack!”. Maten är klar och jag hör inte henne ropa mer den dagen. Signe Jonsson Signe hade bott flera år på ett gruppboende. Hon var svår att få kontakt med och vandrade fram och tillbaka i korridoren innesluten i sin ”egen värld”. Försökte man prata med henne så svarade hon på sitt ”eget språk” och vandrade vidare. Hon fann ingen ro. Vid måltiderna hade dock Signe ro att sitta en kort stund. Man kunde höra att Signe nämnde sin mamma och pappa eller något annat namn ibland. Signa plockade med saker under sin vandring. På sitt rum ville hon inte vara. Vid morgonhygien, dusch och påklädning var man alltid två personal för att komma åt att hjälpa Signe. Signe var oftast upprörd och arg vid dessa tillfällen, värjde sig genom att vifta med händer och armar. Varje morgon efter ovanstående procedur var Signe arg och upprörd. Kvällsproceduren gick till på samma sätt. Signes rum var kalt. Det fanns inga saker som tavlor, fotografier eller dukar som gör ett rum hemtrevligt. 16 För ett år sedan började personalen att arbeta med personcentrerad omvårdnad som innebar att man använde metoder som Jag-stödjande arbetssätt, validation, reminiscens och beröringsmassage. Idag är det en personal som går in till Signe på morgonen. Ofta frågar Signe om det är morgon, då går personalen fram och drar upp persiennerna och visar att det är ljust ute och en ny dag. Oftast säger Signe då att det är dags att stiga upp och går själv in på toaletten. Morgontoaletten går idag mycket bättre när Signe själv får sin tvättlapp och handduk. Personalen finns där som stöd samt stärker Signe att vara med i att sköta sin hygien och påklädning. ”Vi gör inte åt henne utan med henne”. De dagar Signe duschar går riktigt bra, man har hängt upp ett duschdraperi med figurer på som hon pekar och pratar om. Tillsammans går Signe och personalen sedan till köket för frukost, samtidigt som de småpratar med varandra eller sjunger en sång. Signe är vid dessa tillfällen oftast på ett strålande humör och längtar till sitt morgonkaffe och vinkar glatt till alla hon möter. Vid gemensamma aktiviteter sitter Signe med långa stunder. Vid högläsning kan Signe minnas saker från sin barndom och kan säga ”det där känner jag igen”, säger ”ja” flera gånger. Signe kan sitta kvar efter högläsningen och applådera och vill höra mer! Hennes rum är nu pyntat med personliga saker, fotografier, gamla burkar fyllda med godis som hon tycker om, blommor. En gammal brödburk som hon kan stanna till vid och säga ”titta där är den, den är min”. Hon älskar sina fotografier och kan berätta vilka personer det är och hon ställer tillbaka fotografierna varsamt. Vid måltiderna sitter personalen med ”som en stärkande hand”. De boende äter måltiderna i mindre grupper. Signe får själv ta mat ur karotter och kan peka på mjölken och säga ”det där vill jag dricka”. När Signe följer med till Nordiska museet och restaurangbesök säger hon i färdtjänstbussen ”Idag ska jag uppleva verkligheten”. När Signe kommer in till sitt rum på kvällarna bli hon alltid glad och säger ”titta här bor jag, nu är jag hemma!”. 17 Diskussion En övergripande fråga vid utvärderingen var naturligtvis om implementeringsprojektet gjort att de kunskaper som personalen fått vid utbildningen i jag-stöd, validation, reminiscens och beröringsmassage används i det praktiska arbetet? Svaren i enkäterna, både från omvårdnadspersonalen och från personer i arbetsledande position visar på att personalen i större utsträckning använder sig av de omvårdnadsmetoder de lärt sig under utbildningen. Fler personal upplever att de fått redskap att möta svåra omvårdnadssituationer vilket också gör att de känner sig tryggare i sitt arbete, vilket också minskar eventuell oro och otrygghet hos boende. Man har fått ett gemensamt språk och arbetssätt och fler använder ett reflekterande arbetssätt. Personalen uttrycker att det känns roligt att gå till arbetet och att man är stolt över sitt arbete. De närstående som besvarat enkäten har inte alltid samma åsikter som personalen. Personalen upplever att en majoritet av de boende har en meningsfull tillvaro medan knappt hälften av de anhöriga tycker så. Även om fler anhöriga säger sig ha lämnat sin närståendes levnadshistoria 2009 jämfört med 2008 så har inte de anhörigas syn på det arbete som omvårdnadspersonalen gör förändrats över tiden. Det är till och med så att fler var missnöjda efter ett år. Det kan tyda på att trots att det går att påvisa tydliga förbättringar på flera områden för de boende, så har personalen inte lyckats med att förmedla detta vidare till de närstående. Det finns också uttryckta önskemål från närstående om en bättre information och kontakt med personal på alla nivåer. Det här är uppenbart ett utvecklingsområde. Läkemedelsförskrivningen har minskat under projekttiden. Det är svårt att med säkerhet säga att det till stor del skulle bero på personalens ökade kunskaper i bemötande. Men det ändrade arbetssättet kan vara en orsak till att de boende blir lugnare och tryggare vilket i sin tur gjort att läkemedelsförskrivning av neuroleptika, sedativa läkemedel och sömnmediciner minskat. Just minskningen av neuroleptika och sömnmedicin var också statistiskt säkerställda förändringar. Dokumentation enligt SoL är en viktig del i utvecklingsarbetet. Projektarbetet har gjort att de flesta boende nu både har en levnadsberättelse och arbets- och bemötandeplaner för dagen och natten. Även den sociala journalen förs mer regelbundet nu. Fortfarande finns dock förbättringsområden inom flera delar av dokumentationen. De arbetsplaner som inte är fullständiga kan t.ex. sakna en plan för aktivitet och psykosocialt stöd individuellt, inte vara uppdaterade eller sakna datering. Vidare saknades många gånger underskrift av närstående. De mål som sätts upp för omvårdnadsinsatserna är ofta generella och inte kopplade till person, vilket måste förändras. Den sociala journalen är sällan kopplad till den individuella arbetsplanen och de omvårdnadsåtgärder som ges utvärderas inte. Det gäller att få personalen att förstå värdet av en fungerande arbetsplan för att öka kvaliten i omsorgsarbetet. Att det är ett arbetsinstrument som ska uppdateras och hållas aktuell och vara tillgänglig för medarbetarna men att man också själv är ansvarig att ta del av andras dokumentation för att göra ett bra jobb. 18 Referenser 1. Liljeholmens folkhögskola. Kompendium: Bemötande och förhållningssätt vid demens sjukdom 2. Cars J., Zander B. Samvaro med dementa, Gothia 2007 3. Nestor Södertälje. Manual bemötandeplan, 2008 4. Feil N.Validation-Feilmetoden, Studentlitteratur 1994 5. Isacs L. Låt minnena leva, Gothia 2004 6. Westius A. Petersen U. I berättelsen finns jag,Verum förlag 2006 7. Uvnäs –Moberg K. Lugn och beröring , Natur och Kultur 2007 8. Tidningen Äldreomsorg 4/2008. årgång 25 9. Tidningen Äldreomsorg 5/2008. årgång 25 10. Aremyr G.Varför vill Asta inte äta? Varför vägrar Asta duscha, Asta i yttre balans, Liber 1999 11. Edberg A, Att möta personer med demens, studentlitteratur AB 12. Beck- Friis B. Det blir lättare när det blir svårare, LIC Förlag 1992 13. Demensförbundet Anhörigboken 2001 14. Fant M. Att bli mamma till sin mamma natur och kultur, Natur och Kultur 1988 15. Fant M. De sista åren, Natur och kultur 1991 16. Boman G. Sagan om Gunnel, Bonniers 1990 17. Wijk H. Goda miljöer och aktiviteter, studentlitteratur AB 18. Larsson R. År med Maria, Liber 1994 19. Larsson R. Maria vill fara hem, Demensförbundet 2000 20. Utredningen om värdighetsgaranti- en äldreomsorg med respekt för människovärdet (S 2007:03) 21. Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2009(preliminär version) 19 Bilagor 1. Förklaring av metoderna Jag–stöd, validation, reminiscens och beröringsmassage. Jag-stödjande arbetssätt: När olika funktioner hos en person sviktar som tankeförmågan eller när upplevelsen av omvärlden förändras, sinnesintrycken hanteras sämre, känslokontrollen brister, är det viktigt att personalen fungerar som den boendes ”Hjälp-jag”. T.ex. att vara den boendes ”hjälpminne”, underlätta för den boende att orientera sig, vara deras omdöme så att ingen skada uppstår, ha förståelse för vad oro och ångest står för och kunna bemöta detta på ett professionellt sätt m.m. Syftet med Jag-stöd är att stärka den boendes egna kvarvarande förmågor och självkänsla och få bibehålla sin värdighet. Jag-stödjande metodik är inte enbart till för att stärka fysiska funktioner utan även att ge den boende hjälp att återkoppla till sitt tidigare liv och att bibehålla sin identitet och bli förstådd trots att orden fattas. För att det ska vara möjligt krävs att personalen har kunskap i att arbeta med nedanstående tekniker som validation, reminiscens och beröringsmassage. Reminiscens: Reminiscens är en metod för att medvetet arbeta med äldre personer som har minnessvårigheter. Det handlar bl.a. om att skapa en trygg och igenkännande miljö med många föremål från förr. Fotografier på personer, barndomshemmet m.m. ger ämnen att samtala kring. Dofter och smaker väcker minnen. Gamla melodier kan väcka minnen som kan ge orden tillbaka, men är också ett hjälpmedel i omvårdnaden av den boende. Reminiscens bygger på historia, kultur och tradition Validation: Det centrala i metoden är att bekräfta den demenssjukes känslor och att försöka klä de känslorna i ord som den boende redan gett uttryck för. Oavsett om känslan är oro, sorg, ångest eller glädje är det viktigt att den boendes känsla bekräftas av den som finns nära och inte bortförklaras eller förnekas. Beröringsmassage: Genom att ge beröring som uppfattas som positiv kan man aktivera det parasympatiska nervsystemet och därmed stimulera Lugn och Ro–hormonet, oxytocin, som ger många positiva effekter på olika system i kroppen. T.ex. sänkt puls och blodtryck, andningen blir djupare och lugnare, bättre näringsupptag och bättre mag-tarmfunktion, minskad muskelspänning, starkare immunförsvar, smärtlindring, bättre sömn. 20