Justitiedepartementet
Enheten för demokratiutveckling, mänskliga rättigheter,
folkrörelsefrågor och idrott
Enheten för integration och mångfald
Alla har rätt. En konferens om mänskliga rättigheter och nationella
minoriteter i kommunal verksamhet.
10 december 2003, Folkets hus, Göteborg
Rapport
1. Bakgrund..................................................................................................2
2. Inledning ..................................................................................................2
Pelle Berglund, kommunstyrelsen i Göteborgs Stad: .......................2
Lise Bergh, statssekreterare, Justitiedepartementet:.........................4
Roland Andersson, regionstyrelsens ordförande, Västra
Götalandsregionen ..............................................................................6
3. Inlägg inför seminarierna ........................................................................7
4. Seminarier ................................................................................................9
Seminarium 1 – Rätten till identitet ...................................................9
Seminarium 2 – Skolans roll för barnets rättigheter .......................12
Seminarium 3 – Rätten till likabehandling.......................................14
Seminarium 4 – Mänskliga rättigheter i sjukvård och omsorg .......16
5. Avslutning..............................................................................................19
Bilaga 1: Birgitta Rubenssons overheadbilder .........................................20
Bilaga 2: PM av Esko Melakari, Sverigefinländarnas delegation.............23
Bilaga 3: Program ......................................................................................27
2
1. Bakgrund
Den 10 december 2003 arrangerade Justitiedepartementet konferensen
”Alla har rätt. En konferens om mänskliga rättigheter och nationella
minoriteter i kommunal verksamhet” på Folkets Hus i Göteborg. Syftet
var att bidra till ökad kunskap och diskussion om kommunernas,
landstingens och regionernas roll för att förverkliga de mänskliga
rättigheterna och minoritetspolitiken. Konferensen, som anordnades i
samarbete med Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO),
Handikappombudsmannen (HO), Göteborgs Stad och Västra
Götalandsregionen, var den första i en serie om tre regionala konferenser
på samma tema. Målgruppen för konferensen i Göteborg var
förtroendevalda och anställda inom samtliga kommuner, landsting och
regioner i den södra och sydvästra delen av landet. Under 2004 kommer
liknande konferenser att anordnas i Stockholm och i Norrland.
2. Inledning
Efter registrering och kaffe hälsade Lennart Engström, projektledare för
Levande Historia i Göteborg och dagens konferencier, deltagarna
välkomna. Därefter följde korta tal av representanter för tre av
arrangörerna; Pelle Berglund, kommunstyrelsen för Göteborgs Stad, Lise
Bergh, statssekreterare i Justitiedepartementet, och Roland Andersson,
styrelseordförande för Västra Götalandsregionen.
Pelle Berglund, kommunstyrelsen i Göteborgs Stad:
Jag skall från Göteborg Stad inleda denna konferens med att hälsa er alla
välkomna till vår stad.
Det är svårt att undvika att påminna om Göteborgs historia när vi nu
startar en konferens om mänskliga rättigheter och nationella minoriteter.
När Göteborg blev stad 1621 så byggdes den tillsammans av svenskar,
holländare, tyskar och engelsmän. Stadsbilden med dess kanaler blev
holländsk och de tidiga invandrarna hade mycket stor betydelse för
Göteborgs utveckling. I 60 år lär de fyra språken, nederländska, svenska,
tyska och engelska varit de officiella språken i Göteborg eftersom alla
grupper var representerade i det dåvarande magistratet – dåtidens
kommunstyrelse.
Denna historiska bild är nyttig för vår svenska, blågula självbild. Vårt
land har under hela sin historia fått influenser från andra länder och
kulturer. De öppna samhällena är också de framgångsrika. Även i dag är
3
Göteborg en mångkulturell stad där nästan en fjärdedel av befolkningen
har en invandrarbakgrund.
De ursprungliga etniska grupperna från år 1621 blev med tiden
integrerade och idag skall vi istället bl.a. ägna oss åt de erkända svenska
etniska minoriteterna, samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och
judar som naturligtvis har lämnat avtryck även här i Göteborg.
I Göteborg har vi i stadens verksamhet försökt att arbeta med ett brett
mångfaldsperspektiv. Mångfald skapar enligt vår mening förbättrad
service, kreativitet, effektivitet och stärker demokratin. Ansvaret för
mångfalden skall finnas i all kommunal verksamhet.
Vi har som ett centralt stöd startat en mångfaldsenhet som arbetar
konsultativt och systematiskt inne i de kommunala förvaltningarna och
bolagen. Begreppet mångfald innefattar olikhet beroende på kön,
funktionshinder, etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, ålder, språk och
sexuell läggning. Värderingar, grupprocesser och kunskapsöverföring
kring mångfaldsfrågor skall i detta förändringsarbete inte bara nå
ledningsgrupper och chefer utan nå långt ut i verksamheten i de olika
kommunala organisationerna. Vi tror på denna metod där vi successivt
arbetar oss igenom de kommunala nämnderna och bolagen. Genom att
ändra vår egen självbild och ifrågasätta gamla invanda normer kan vi på
ett positivt sätt skapa bättre förutsättningar för integration och inte
minst förhindra strukturell diskriminering.
Göteborg är fortfarande en av landets mest segregerade städer och
segregationen har under de senaste decennierna från att från början
enbart varit en social segregation fått en etnisk karaktär. Utanförskapet i
våra utsatta stadsdelar är fortfarande stort och att bekämpa utanförskapet
är en av vår stads och en av vår tids viktigaste uppgift. Här har Göteborg
fått stöd genom regeringens storstadssatsningar som gett oss möjlighet
att i olika projektformer pröva nya metoder för skolutveckling, få fler till
egenförsörjning, trygghetsprojekt och olika integrationsprojekt.
När det gäller de nationella minoriteterna så har i Göteborg en dialog
funnits under en längre tid med de erkända minoritetsgrupperna – med
Lennart Engström som ansvarig tjänsteman. Formellt så kommer frågan
om kommunens ansvar och insatser upp till kommunstyrelsen efter
årsskiftet. Vi har liksom säkert många andra kommuner inväntat bl.a.
denna konferens. Utöver detta har vi i Göteborg försökt att
uppmärksamma romernas särskilda svårigheter inte minst på
utbildningsområdet.
Med dessa korta ord om Göteborg vill jag åter hälsa er välkomna hit och
hoppas naturligtvis på en bra och givande konferens.
4
Lise Bergh, statssekreterare, Justitiedepartementet:
Jag är väldigt glad över att träffa så många av er idag. Vi har ju ett
gemensamt ansvar för att var och en i vårt samhälle skall ha ett
grundläggande skydd och få sina viktigaste behov tillgodosedda. Det
betyder också att vi kan ha mycket utbyte av varandra i arbetet och
tillsammans diskutera och debattera vad de mänskliga rättigheterna
innebär, hur intressen skall vägas mot varandra och hur vi kan lösa
problem. De rättigheter som tillkommer nationella minoriteter är en del
av de mänskliga rättigheterna. Att vi i dag gemensamt diskuterar dessa
frågor är därför naturligt.
Sverige har tillträtt de allra flesta konventioner om mänskliga rättigheter.
Utåt sett, mot det internationella samfundet, är det regeringen som
ansvarar för att konventionerna efterlevs. Men för att rättigheterna skall
bli verklighet inom landet, för individen, för oss alla, måste alla delar av
den offentliga förvaltningen samarbeta och dra åt samma håll.
Rättigheterna skall nå hela vägen från de internationella dokumenten via
grundlag och lag och ofta även via beslut av en myndighet eller på
kommunal nivå och fram till den enskilda människan. Och detta gäller
alla oavsett etnisk bakgrund, sexuell läggning, funktionshinder eller kön.
Alla har rätt.
Visst har Sverige nått långt i sitt arbete för att detta skall ske. Men
samhällsförhållandena växlar, det kommer perioder av effektiviseringar
och besparingar, och nya krav ställs från olika internationella organ. Det
finns också ofta en brist på kunskap om rättighetsfrågor, vilket kan visa
sig i diskriminerande attityder och beteenden. Problem som drabbar den
enskildes rättigheter kan uppstå på flera nivåer. Ibland är det fråga om
problem i själva rättssystemet, ibland om bristande resurser eller oklar
ansvarsfördelning. Andra gånger kan det bemötande en person får av en
enskild tjänsteman innebära en kränkning av de mänskliga rättigheterna.
Med andra ord är det fråga om ett komplicerat samspel där många
pusselbitar måste passa ihop. Vi måste därför samtala och samarbeta så
att vi kan motverka problem och lösa dem när de uppstår.
Men det är inte bara den enskilde som har ett intresse av att de mänskliga
rättigheterna skyddas och främjas. Hela vårt samhälle, på såväl lokal och
regional som nationell nivå, gynnas av att alla människor har det bra och
respekteras. Därmed skapas förutsättningar för alla att kunna delta aktivt
i samhällslivet, att tillföra sina kunskaper, sina synpunkter och sin särart.
Och om människor deltar i, bidrar till och har ett utbyte med samhället
så utvecklas och stärks det. Vi tar vara på den stora resurs som våra olika
bakgrunder, erfarenheter, religioner, kulturer och språk utgör. Om vi
kan se och respektera varandra med våra olika särdrag och hjälpas åt så
att allas grundläggande rättigheter skyddas, får vi ett rikt och stabilt
samhälle.
5
Sverige har sedan början av förra året en nationell handlingsplan för de
mänskliga rättigheterna. Syftet med handlingsplanen är att ta ett samlat
grepp på frågor om mänskliga rättigheter i Sverige. Handlingsplanen går
igenom våra internationella åtaganden och den kritik Sverige utsatts för
från bl.a. FN och Europarådet. Den beskriver också våra nationella
regleringar och vilka aktörer som arbetar med mänskliga rättigheter i
Sverige. Som en av dessa aktörer tas kommuner och landsting upp.
Kommun och landsting har en särskilt viktig roll när det gäller
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Bland rättigheterna finns
både sådana som syftar till att tillhandhålla ett grundläggande skydd för
alla individer, och rättigheter som syftar till att skydda och stärka en viss
grupp av människor, såsom de nationella minoriteternas rättigheter,
kvinnors rättigheter eller funktionshindrades rättigheter. I den nationella
handlingsplanen för mänskliga rättigheter betonas att hela den offentliga
förvaltningen – såväl staten och de statliga myndigheterna som
kommunerna, landstingen och regionerna – ansvarar för att de mänskliga
rättigheterna förverkligas. Detta gäller inte minst förverkligandet av
skyddet mot diskriminering som ju i grunden är en fråga om mänskliga
rättigheter. Vi har lagt en bra grund för detta genom nya och effektivare
lagar mot diskriminering under senare år. Men en viktig förutsättning för
att förebygga och motverka diskriminering är att de berörda
myndigheterna samt kommuner, landsting och regioner fullt ut utnyttjar
de möjligheter som lagstiftningen erbjuder.
Sedan år 2000 har Sverige en minoritetspolitik som skall ge skydd och
stöd till de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Men de
nationella minoriteterna har en historia i Sverige som går mycket längre
tillbaka än det officiella erkännandet. De nationella minoriteterna har
genom historien inte alltid behandlats så väl. Därför är det givetvis
viktigt med upprättelse och erkännande för dessa grupper, men även för
samhället i stort. Vi vill ju ha ett samhälle med välmående och delaktiga
medborgare. Varje individ måste känna att han eller hon har rätt att vara
stolt över sin bakgrund, sin kultur och sitt språk och därmed sin
identitet. Det är just detta som minoritetspolitiken handlar om.
En viktig komponent för en framgångsrik minoritetspolitik är arbete
inom flera områden och på flera nivåer. Det är också viktigt att komma
ihåg att minoritetspolitiken inte enbart bygger på lagstiftning. Politikens
målsättning och möjligheter bygger i stor utsträckning på individers
intresse och organisationernas samlade styrka, ideella krafter och
engagemang. Självfallet måste det från stat och kommun ges de
förutsättningar som krävs. Men hur kan vi då skapa de förutsättningar
som behövs för att genomföra minoritetspolitiken? Jag menar att en
viktig del i utvecklingen av minoritetspolitiken, precis som när det gäller
mänskliga rättigheter i stort, är samarbete. Det gäller samarbetet mellan
stat och kommun, mellan myndigheter och med
minoritetsorganisationerna. Det är i stor utsträckning på den kommunala
nivån som minoritetspolitikens mål kan förverkligas.
6
Jag vet att det här är frågor som idag diskuteras i många kommuner.
Några kommuner förbereder kommunala handlingsplaner. Jag tror själv
att det kan vara ett bra sätt att komma vidare, både när det gäller
mänskliga rättigheter i stort och minoritetspolitiken.
Jag är övertygad om att det finns mycket kunskap och erfarenhet i
kommuner, landsting och regioner runt om i Sverige när det gäller
mänskliga rättigheter och nationella minoriteter. Men den kunskap som
behövs är inte statisk utan behöver vara föremål för reflektion och
diskussion och växa tillsammans med utvecklingen i samhället. Frågorna
behöver hela tiden föras framåt, ett stycke, och ett stycke till. Den här
konferensen är ett forum för sådant kunskaps- och erfarenhetsutbyte
och för dialog.
Vi är ännu bara i början av vårt samtal om de mänskliga rättigheterna och
minoritetspolitiken och om hur vi bäst kan samverka för dessa frågor
och successivt öka vår kunskap. Konferensen är inledningen på ett
arbete som måste bedrivas under lång tid framöver. Förhoppningsvis ger
den ringar på vattnet genom att ni som varit här idag pratar med era
kollegor och för vidare intresset och tankarna. Regionala konferenser
som den här kommer att anordnas under våren, i Mellansverige och i
norra Sverige. Jag hoppas att vi regelbundet skall kunna träffas framöver
för att föra en aktiv dialog kring vårt gemensamma arbete för de
mänskliga rättigheterna och de nationella minoriteternas rättigheter.
Idag, den 10 december, är det 55 år sedan FN:s allmänna förklaring för
de mänskliga rättigheterna antogs. Idag mottar också fredspristagaren
Shirin Ebadi Nobels fredspris för sitt arbete för de mänskliga
rättigheterna. I ett uttalande inför den här dagen har FN:s
generalsekretare Kofi Annan skickat en hälsning till alla som försvarar de
mänskliga rättigheterna runt om i världen. Som han påpekar i det
uttalandet är det inte bara så framstående människors som
nobelpristagarens ansvar att försvara de mänskliga rättigheterna. Det är
allas ansvar.
Roland Andersson, regionstyrelsens ordförande, Västra Götalandsregionen
Roland Andersson inledde med att understryka att vi har långt kvar i
arbetet för de mänskliga rättigheterna. För att diskutera vad
kommunerna och landstingen kan göra tog han avstamp i Västra
Götalandsregionen. Denna har dubbla roller när det gäller ämnet för
dagens konferens då den både har ansvar gentemot medborgarna i
regionen och är en stor arbetsgivare. Regionen har en utvecklingsstrategi,
som bl.a. nämner integration som ett av regionens mål. Regionen har
också olika policydokument som anknyter till ämnet för konferensen,
t.ex. den personalpolitiska visionen, policyn för etnisk mångfald och
7
policyn för handikappfrågor. Vidare driver Västra Götalandsregionen ett
projekt som syftar till att hitta arbeten för flyktingar som motsvarar
deras utbildning och arbetslivserfarenhet från hemlandet. På detta sätt
har många läkare rekryterats inom regionen. Genom projektet kan
regionen också ta tillvara den resurs som dessa personer utgör för att
kunna erbjuda sjukvård på olika språk. De regionala
utvecklingsstrategierna är viktiga instrument i arbetet för att skapa
arbetstillfällen, utbildningsmöjligheter och bra kulturella miljöer i
regionen. Västra Götalandsregionen vill gärna hjälpa till med att driva på
utvecklingen för att främja de mänskliga rättigheterna och de nationella
minoriteternas rättigheter i andra delar av landet.
3. Inlägg inför seminarierna
Efter de inledande talen gjordes fyra korta inlägg på de teman som sedan
skulle behandlas i seminarierna.
•
Hans-Ingvar Roth, som är forskare vid Centrum för multietnisk
forskning vid Uppsala universitet, talade om rätten till identitet. Han
diskuterade vad rätten till identitet innebär och hur det kan motiveras
att minoriteters kulturella och språkliga särdrag skall skyddas i
majoritetssamhället. De värden som politiken för de nationella
minoriteterna är avsedda att skydda finns på flera olika nivåer. På den
individuella nivån finns värdet i personlig trygghet och en känsla av
lokalisering i tillvaron, en plattform som är gemensam för gruppen
och som leder till självkänsla och självrespekt. På gruppnivån kan
minoritetspolitiken skapa infrastrukturer och resurser åt kollektivet,
men också ge gruppen styrka. Genom t.ex. läroböcker kan gruppen
synliggöras i det offentliga rummet på ett konkret sätt. På
samhällsnivån står minoritetspolitiken för att skydda värden som är
allmänna för samhället, eftersom en framgångsrik minoritetspolitik
bidrar till att förbättra hela samhället. Detta är lätt att se om man
tittar på diskriminering eftersom det blir uppenbart att samhällets
resurser utnyttjas dåligt till följd av diskrimineringen. På den
europeiska och globala nivån, slutligen, har minoritetspolitiken ett
värde genom att det sätt på vilket kulturella värden skyddas på det
nationella planet får konsekvenser för landets styrka i regionala och
globala sammanhang.
•
Stefan Eriksson, rektor för Bergsjöskolan, talade om skolans roll för
barnets rättigheter. Han berättade om sitt arbete på skolan och om
att han under veckan träffat en grupp lärare och diskuterat vikten av
att lyfta fram elevernas identitet och stolthet. Men att göra detta är
inte oproblematiskt, eftersom det finns en risk för stigmatisering;
man blir Kurdistan, man blir ett funktionshinder, man blir en sexuell
läggning. Det finns också en risk för att ordet ”kultur” används på ett
stigmatiserande och fördomsfullt sätt. När man ser på ett skolfoto är
8
alla lika på det sättet att de är barn, men vad händer med den som har
utländska föräldrar efter 200 universitetspoäng? Även skolan kan vara
en smal passage då den inte alltid passar och välkomnar alla. Som
förälder skall man inte behöva pusta ut när skolan är avklarad. Alla
svar kan inte ges under konferensen, men reflektioner och idéer kan
diskuteras. På den lokala nivån kan man arbeta med olika projekt, och
i skolan kan man tillsammans visa solidaritet med dem som har det
svårt. På central nivå måste segregationen bekämpas. Bland annat ser
man skillnader i betygsnivå mellan olika bostadsområden.
•
Lars Lööw, handikappombudsman (HO), talade om rätten till
likabehandling. I Sverige präglas vi ofta av ambivalens när vi pratar
om mänskliga rättigheter. Vi anser det viktigt med mänskliga
rättigheter i utrikespolitiken och i utvecklingssamarbetet, men
behöver vi verkligen se till hur de mänskliga rättigheterna förverkligas
här i Sverige? Denna inställning präglade till en början också
inställningen till den nationella handlingsplanen för de mänskliga
rättigheterna. Rätten till likabehandling, som är den positiva
motsvarigheten till principen om icke-diskriminering, nämns i de
flesta konventioner om mänskliga rättigheter och går tillbaka till den
allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, där det står att
vi är födda fria och lika i värde och rättigheter, just för att vi är
människor. Men vad betyder egentligen de mänskliga rättigheterna i
vårt dagliga arbete? Vad betyder de inom kommunerna och
landstingen? Vad händer t.ex. när människor flyttar med deras
möjligheter att tillvarata sina rättigheter i en kommun där de inte är
medlemmar? En del människor behöver insatser från kommunen för
att kunna flytta, dvs. för att kunna tillvarata den mänskliga
rättigheten att bosätta sig var man vill i landet. Trots att de mänskliga
rättigheterna är så centrala är det lätt att perspektivet tappas bort i
olika sammanhang. Den 18 december presenterar Ansvarskommittén
sitt betänkande. Trots att denna utredning är så viktig ingår det inte i
kommitténs uppdrag att uppmärksamma frågor om mänskliga
rättigheter. Ytterst har vi alla ett ansvar för att skapa ett brett skydd
mot diskriminering och andra kränkningar av de mänskliga
rättigheterna och för att tillse att det finns möjlighet till upprättelse
när rättigheterna kränks.
•
Birgitta Rubenson, doktorand i folkhälsovetenskap vid Karolinska
institutet, talade om mänskliga rättigheter i sjukvård och omsorg (se
även overhead-bilder, bilaga 1). Hennes arbete gäller arbetande barns
situation och hälsa i Vietnam, dvs. helt andra frågor än de som skall
diskuteras under konferensen. Det är få som arbetar med rätten till
hälsa i ett svenskt perspektiv, vilket kan ses som en illustration av vad
Lars Lööw sade om att vi ofta pratar om mänskliga rättigheter som
frågor som främst gäller andra länder. Rätten till bästa uppnåeliga
hälsa skyddas bl.a. av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter. Rättigheten innebär ett mycket stort åtagande
9
och kan aktualisera två problem. För det första uppstår ett problem
ifråga om statens ansvar att respektera individen och statens ansvar
att skydda den enskilde. Forskningen pekar allt tydligare på att det
finns ett egenansvar för hälsan, och därmed uppstår en spänning
mellan individens eget ansvar och statens ansvar att tillförsäkra den
enskilde rätten till hälsa. Det andra problemet gäller frågan om vem
som skall betala för att rätten till hälsa förverkligas. Kostnaden blir
högre ju större kunskap vi har. Rätten till hälsa är nära
sammankopplad med flera andra rättigheter, såsom rätten till ickediskriminering, informationsfriheten och rätten till privatliv. Man kan
dela upp de huvudsakliga frågeställningarna kring rätten till hälsa i tre
kategorier: den mänskliga rätten till hälsa, olika mänskliga rättigheter
som aktualiseras i hälsovård samt hur hälsa gynnar förverkligandet av
andra mänskliga rättigheter.
4. Seminarier
Seminarium 1 – Rätten till identitet
Seminariet behandlade frågor som:
Vilken roll har kommunerna, regionerna och landstingen
i arbetet för Sveriges nationella minoriteter och deras rättigheter? Vilka
rättigheter har de nationella minoriteterna? Varför skall
minoritetskulturer bevaras och utvecklas? Hur förhåller sig den
kommunala självstyrelsen och likställighetsprincipen till vissa gruppers
särskilda rättigheter?
Samtalsledare:
Lennart Engström, projektledare för Levande historia, Göteborgs stad.
Medverkande:
− Hans-Ingvar Roth, forskare, Centrum för multietnisk forskning,
Uppsala universitet.
− Sven Gustavsson, projektledare, Frölunda.
− Soraya Post, ordförande för International Roma Women Network
− Esko Melakari, sekreterare vid Sverigefinländarnas delegation.
10
Sven Gustavsson, Enheten för mångkulturell utveckling:
När jag var barn användes ordet tattare som skällsord. Man visste inte
riktigt vad det betydde men det var något som inte var önskvärt. Idag är
de resande, romerna, erkända som en nationell minoritet.
I tidskriften Lettre International ställer sig den Österrikiske författaren
Gaus frågan om vi har något att lära av alla de minoriteter som finns i
Europa. Vad har gjort att de lyckats överleva? Det handlar om en
offensiv hållning och här finns det något att ta lärdom av för att Europa
skall överleva. Minoriteterna är alltså inte eftersläntrarna utan
avantgardet.
Esko Melakari (se även separat PM, bilaga 2):
1975 fattade riksdagen beslut om invandrar- och minoritetspolitik och
ett batteri av kraftfulla åtgärder genomfördes. Antalet elever i
modersmålsundervisning ökade, sändningstiderna för finsk radio och tv
ökade m.m.
På 1990-talet ändrades samhällsklimatet och idag är det endast 39 % av
de finskspråkiga eleverna som deltar i modersmålsundervisning. På 80talet var andelen elever som deltog i finsk modersmålsundervisning
62 %.
År 2000 infördes en minoritetspolitik som skall stödja minoriteternas
kultur och språk så att de kan hållas levande. Men de stora satsningarna
som genomfördes på 70-talet saknas. Ekonomin skall inte vara ett hinder
för genomförande av minoritetspolitiken. Kommunerna genomför få
satsningar och oförståelsen är stor. Därför är det bra med konferenser av
denna typ.
Soraya Post:
Det är en ÄRA att vara inbjuden. Vi romer ser det fortfarande som en ära
för vi är inte vana att få vara delaktiga.
Jag är medlem i RAG, Romsk arbetsgrupp i Göteborg. När vi romer blev
erkända som nationell minoritet i Sverige blev vi som pånyttfödda. Vi
blev erkända och fick därmed en identitet. De flesta romer är glada för
den nya minoritetspolitiken. Det känns nytt och stort. Från att ha levt
endast i nuet kan romerna börja planera för framtiden. RAG vill starta ett
romskt center i Göteborg. Organisationen vill stärka språket och den
kulturella identiteten som grupp och det är viktigt att ha en institution
för det.
11
Det är jättebra att vi har blivit erkända som nationell minoritet men vi
vill även bli erkända regionalt. Vi behöver också komma i kapp det övriga
samhället på många områden. Inte minst behövs utbildning och tillgång
till tjänster på alla nivåer. Det behövs romska förebilder. Den romska
gruppen behöver extra hjälp och stöd från stat och kommun, mer hjälp
än andra minoriteter. De andra nationella minoriteterna är redan
etablerade, romerna börjar nu.
Hans-Ingvar Roth:
Vi bör eftersträva en konstruktiv flerkulturell samexistens.
Tre U:n som påverkar minoriteternas tillvaro:
− utanförskap – arbetslivet, det civila samhället
− underordning
− utsatthet – ifrågasatt, känslan av att behöva försvara sig.
Vad kan vi lära av historien för att bryta dessa trender? Vilka faktorer har
historiskt sett motverkat dessa tre U?
Utanförskap: Urbana, kosmopolitiska mötesplatser, t.ex. storstäder och
multikulturella miljöer som kulturöverskridande mötesplatser samt
perifera gränsområden som t.ex. Nordkalotten har alla reducerat
minoriteters utanförskap.
Underordning: Meritbaserad rekryteringspolitik, som bl.a. tillämpats i de
Ottomanska och Habsburgska samhällena, motverkar underordning.
Utsatthet: Immateriella resurser och uppmuntran av mellanmänskliga
dygder leder till minskad utsatthet.
Kommuners problem:
− utbildning hos handläggare, många har inte tillräckliga kunskaper
− negligering av den stora potential som en kulturöverskridande
mötesplats har
− oförmåga att arbeta med särlösningar.
I Stockholm, Göteborg och Malmö finns krafter som motverkar att
kosmopolitiska mötesplatser skapas. Att marknaden styr boendet är en
sådan motkraft. Vissa grupper utestängs härmed från att leva i staden.
Efter de fyra inläggen följde en diskussion om bl.a. följande:
En förklaring till de stora nedskärningarna i finskspråkig undervisning
som Esko Melakari redovisat var att underlaget för finskundervisning
minskade. Första generationen sverigefinnar hade växt upp.
12
Det är ett problem för sverigefinnarna att de inte vet hur många de är i
Sverige, det finns ingen språkstatistik.
Vad är skillnaden mellan assimilation och integration? Assimilation är
något ensidigt och innebär ett framtvingat inlemmande. Integration är
tvåsidig och innebär ett frivilligt inlemmande.
Seminarium 2 – Skolans roll för barnets rättigheter
Seminariet behandlade frågor som:
Vad innebär rätten till modersmålsundervisning? Hur kan skolan bli en
plats för alla barn? Förverkligas rätten till utbildning för alla barn? Hur
kan skolan främja barns och ungdomars förmåga att tillvarata sina
demokratiska rättigheter i samhället?
Samtalsledare:
Stefan Eriksson, rektor för Bergsjöskolan.
Medverkande:
− Mai Beijer, Myndigheten för skolutveckling.
− Lars Lööw, Handikappombudsman (HO).
− Christine Gilljam, utvecklingsdirektör vid Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).
− Eva Röyter, Barnombudsmannen (BO).
Mai Beijer beskrev vilken roll Myndigheten för skolutveckling roll har
vad gäller de aktuella frågorna. Kommunerna har ett viktigt ansvar när
det gäller barns språkutveckling, det är de som har ansvaret att organisera
undervisningen. Utmaningen ligger i hur vuxna och beslutsfattare ser på
barnens två- eller flerspråkighet – är den ett problem som innebär
omorganiseringar, ökande kostnader och större krav på undervisningen i
svenska, eller innebär det möjligheter att två- eller flerspråkiga barn har
en bredare kompetens än enspråkiga? Vi måste vara klara med hur vi ser
på dessa frågeställningar, de är avgörande för hur vi skall arbeta vidare i
framtiden.
Mai Beijer rekommenderade webbplatsen
http://www.skolutveckling.se/mangfald/
På webbplatsen finns flera länkar till olika projekt, bl.a. en hemsida som
handlar om modersmål.
13
Eva Röyter beskrev Barnombudsmannens roll, som är att företräda barns
och ungas intresse. Myndigheten arbetar inte med enskilda ärenden utan
med att driva på att andra myndigheter tar hänsyn till barnens situation
och rättigheter. Det är mycket arbete kvar innan skolan kan ses som en
arena för alla barn, skolornas lokaler är t.ex. sällan anpassade för
funktionshindrade. Eva Röyter tipsade om ett nytt utbildningspaket om
barns och ungas rättigheter för barn mellan fem och nio år kallat ”Jag vill
säja något!”. Paketet går att ladda hem eller beställa via www.bo.se.
Christine Gilljam beskrev myndighetens uppdrag, som innebär både
arbete med information och attitydpåverkan men även enskilda ärenden
från personer som anser sig blivit diskriminerade på grund av sexuell
läggning.
Till skillnad mot personer som tillhör gruppen nationella minoriteter
arbetar inte HomO med någon minoritet, eftersom alla personer har en
sexualitet. Homofobi och förtryck pga. av kön är problem som är
utbredda i skolorna. Christine Gilljam gjorde en analys av homosexuella
elevers situation i skolan utifrån de fem härskarteknikerna, och samtliga
typer av förtryck är homosexuella elever utsatta för. Det är tydligt att
heterosexualitet fortfarande är den rådande normen i skolan, både när det
gäller undervisning och kringaktiviteter för både elever, skolpersonal och
andra berörda vuxna. Skolan är sämre än andra samhällssektorer, en
”sjukdomsinsikt” saknas. HomO försöker ändra på detta genom
samarbete med Utbildningsdepartement och Skolverket m.fl.
Lars Lööw berättade att HO har frågat kommuner hur tillgängliga
skolornas lokaler är för personer med olika funktionshinder. Hälften av
landets skolor går inte att förflytta sig i om man inte är gående. 80
procent av skolorna är olämpliga att vistas i om du har någon typ av
allergi. Det är viktigt att även skolorna är öppna för barnens
vårdnadshavare, det uppstår problem om de inte kan delta på
föräldramöten pga. att skolans lokaler inte är handikappanpassade. Det
finns även exempel på att lärare inte kan undervisa för att skolans lokaler
inte är anpassade för alla människor.
Om undervisningslokaler och undervisning diskriminerar människor
med funktionshinder kommer dessa aldrig att kunna ha en chans att
komma in i arbetslivet. Det är tydligt att grunddokumenten om
likabehandling och den faktiska strukturen inte hänger ihop.
Det är viktigt att utgå från individen och inte från en tilldelad
grupptillhörighet när det gäller funktionshinder.
14
Sammanfattning av diskussionen:
De nationella minoriteterna har ingen ombudsman, det borde finnas.
Några av deltagarna ansåg att diskussionen var för splittrad och att de
nationella minoriteternas situation inte kom upp tillräckligt i seminariet.
Romers situation är viktig att ta upp. Många romer anser sig vara utsatta
för diskriminering.
Sverigefinska unga har lättare att lära sig både svenska och andra ämnen i
skolan om de får undervisning parallellt i svenska och finska. De egna
friskolorna är bra för detta eftersom det har varit problem att få bra
modersmålsundervisning i de kommunala skolorna. Kommunerna verkar
inte veta om att de har ett ansvar för att ge barnen undervisning och att
det finns speciella regler för de nationella minoriteterna. Idag kan
undervisningen vara förlagd efter ordinarie skoltiden. Den borde kunna
rymmas inom ordinarie skoltid.
Modersmålsundervisning är viktig av många skäl, bland annat
kunskapsinhämtning och att man har lättare att lära sig ett nytt språk om
man kan sitt modersmål. Idag växer barn upp i familjer där föräldrarna
har olika modersmål. Detta ställer nya krav på skolorna eftersom barnen
skall kunna läsa fler än ett modersmål. Detta är en del av
samhällsförändringen som tydligt syns i skolans värd.
Det är viktigt att vara uppmärksam på vilka ord vi använder, att peka ut
vissa skolor och områden som ”dåliga” finns det inget att vinna på, bara
förlora. Det kan vara negativt för barnen att gå på en skola som utpekas
som sämre än en annan, det påverkar deras självbild.
Seminarium 3 – Rätten till likabehandling
Seminariet behandlade frågor som:
Kan man diskriminera utan att veta om det? Vad betyder den nya
diskrimineringslagen för kommuner, landsting och regioner? Är
bristande tillgänglighet diskriminering? På vilket sätt spelar attityder in i
mötet mellan enskilda och tjänstemän inom kommuner, landsting och
regioner?
Samtalsledare:
Lidija Beljic, projektledare, Västra Götalandsregionen.
15
Medverkande:
− Anna Theodora Gunnarsdottir, stf. ombudsman mot etnisk
diskriminering (DO) och chef för samhällsenheten.
− Hans von Axelson, kanslichef vid Handikappombudsmannen (HO)
och verksamhetsansvarig vid Tillgänglighetscentret.
− George Svéd, kanslichef vid Ombudsmannen mot diskriminering på
grund av sexuell läggning (HomO).
− Bengt Hedling, arbetsrättshandläggare med inriktning mot
mångfaldsfrågor, Västra Götalandsregionen.
Seminariet inleddes med frågan om vilket ansvar kommuner och regioner
har i arbetet mot diskriminering.
Bengt Hedling nämnde det arbete som pågår i Västra Götalandsregionen:
Regionen har antagit en policy/handlingsplan för etnisk mångfald. Som
ett led i detta anordnar man utbildningar för chefer och
personalhandläggare med fokus på icke-diskriminering vid rekryteringar
och hur arbetet med etnisk mångfald kan bedrivas. Flera myndigheter
har numera handlingsplaner för att främja den etniska eller kulturella
mångfalden. Tolv personer är anställda för att arbeta med
rekryteringsbehovet i förhållande till befolkningens sammansättning.
Regionen har vidare startat en utbildning för ”Integrationsmentorer”.
Syftet med utbildningen är att öka kunskapen för att:
− ta tillvara och utveckla den kulturella kompetens som finns i
samhället och på arbetsmarknaden
− tillgodose de olika behov som finns i ett mångkulturellt samhälle
− skapa attraktiva arbetsplatser .
Representanter för ombudsmännen betonade att arbetet mot
diskriminering måste ta sikte på dels hur kommuner, landsting och
regioner agerar utåt, dels hur de i detta hänseende fungerar som
arbetsplatser. Kommuner m.fl. bör fokusera på sin roll som arbetsgivare
och därmed frågan om diskriminering i arbetslivet. Är arbetsplatsen fri
från diskriminering och lämpad för alla anställda oavsett etnisk
tillhörighet, sexuell läggning och funktionshinder? Ombudsmännen
understryker att arbetet inte bör stanna vid detta utan även omfatta deras
ansvar i förhållande till sina bolag (bostadsbolag m.m.) samt om
bemötande och behandling av allmänheten.
Ombudsmännen gjorde en genomgång av sina respektive uppgifter och
de anmälningar som de får från allmänheten. HomO konstaterade en
ökning av antalet anmälningar med ca 60 % under 2003 jämfört med
2002.
16
Karaktären av anmälningar såg olika ut för de olika ombudsmännen. För
DO handlade det i stort om att ett annat utseende eller namn än det
tradionellt svenska uteslöt många från att delta i samhällslivet eller att få
ett arbete. Anmälningar till HomO tyder på att diskriminering av bi- och
homosexuella blir uppenbart när homosexuella börjar bete sig som
heterosexuella. För HO:s del är det ofta bristen på tillgänglighet som gör
att personer med funktionshinder är missgynnade.
Samtliga var överens om att det behövs heltäckande och effektiv
lagstiftning. Men det behövs också ett långsiktigt arbete med
värderingar, rutiner, förhållningssätt m.m. för att arbetet mot
diskriminering skall bli framgångsrikt.
Frågorna från publiken gällde bl.a. följande:
− Får bostadsbolagen neka invandrare bostad i ett ”invandrartätt”
område? Hur skall man bryta bostadssegregationen?
− Vad avses med begreppet mångfald?
− Hur kan man gå från fina ord, handlingsplaner m.m. till konkreta
åtgärder?
Seminarium 4 – Mänskliga rättigheter i sjukvård och omsorg
Seminariet behandlade frågor som:
Rättighetsperspektiv – (hur) funkar det inom sjukvård och omsorg? Vad
innebär rätten till hälsa? Vilka andra mänskliga rättigheter aktualiseras
inom detta område? Vilket ansvar har kommunerna, landstingen och
regionerna för möjligheten att använda minoritetsspråk inom sjukvård
och omsorg?
Samtalsledare:
Birgitta Rubenson, doktorand i folkhälsovetenskap, Karolinska
institutet.
Medverkande:
− Sirkka-Liisa Ekman, professor, Blekinge tekniska högskola.
− Stina Öresland, forskare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
Stina Öresland:
Utgångspunkten för min medverkan i denna konferens är följande
filosofiska funderingar:
17
− Alla har rätt – vad betyder det?
− Har alla rätt – i så fall – om vad? Bör alla ha rätt – är det så säkert och i så fall – har alla lika mycket rätt? Om det inte är så – vem/vilka
har tolkningsföreträde för vad som är rätt?
− Är det majoriteten som bör ha rätt? Vilka tillhör majoriteten? Är det
för att man tillhör en viss språkgrupp, eller kommer från en viss
geografisk plats – eller kanske för att man tillhör ett visst kön?
Orden och begreppen är viktiga. Vad menar vi exempelvis med minoritet
och majoritet – och hur är dessa begrepp relaterade till rätt(igheter)? Låt
mig ta ett exempel: På Sahlgrenska Universitetssjukhuset arbetar ca
17 000 personer. 85 % av dessa är kvinnor, många av utländsk härkomst
– dvs. dessa kvinnor tillhör majoriteten anställda på sjukhuset – men
därmed följer inte att dessa kvinnor oberoende av härkomst har
tolkningsföreträde och makt över de normer och värderingar
(rättigheter) som råder och bör råda på alla nivåer i organisationen.
Med avstamp utifrån en sjukvårdsorganisation och strukturers roll för
etiska frågor har jag gjort en studie om vårdpersonalens uppfattning om
hur man anser att man är och bör vara mot varandra och mot patienterna,
samt vad som påverkar hur det faktiskt blir. Resultatet visar bland annat
att även om faktiska villkor som brist på tid, personal, pengar och
vårdplatser och olika normativa villkor som exempelvis mer eller mindre
synliga maktstrukturer påverkar våra moraliska val, kan det vara en
förklaring till hur vi handlar – men det är ingen moralisk ursäkt. Vi är
själva ansvariga för våra värderingar och fördomar – oberoende av brist
på tid, personal m.m. Kravet som måste ställas på organisationen är att
den skapar strukturer som möjliggör för personalen att vara trogen sina i
grunden goda värderingar och att kunna följa de goda vanor som de
flesta redan har.
Jag menar att det finns ett samband mellan personalpolitiska frågor och
etiska frågor och parallella processer mellan hur vårdaren
bemöter/behandlar patienterna och hur vårdaren hanteras i
organisationen. I linje med detta blir det en viktig etisk fråga att
organisationen också tar ansvar för arbetsrättsliga frågor som t.ex.
diskrimineringslagarnas uppfyllande – för att både patienter och
personals mänskliga rättigheter skall uppnås. Detta betyder inte att alla
skall behandlas lika – vi är alla olika – det väsentliga är att vi behandlas
likvärdigt. Detta är den stora individuella, politiska och samhälleliga
utmaningen.
Naturligtvis är detta inte ett diskussionsinlägg om vem/vilka som har rätt
i olika faktafrågor utan om vilka som tar sig rätten/har rätten/får rätten
att tolka vilka normer och värderingar som bör råda i vårt samhälle. Det
är alltså en fråga om etik och därmed om makt.
E-post: [email protected]
18
Sirkka-Liisa Ekman
Sirkka-Liisa Ekman nämnde två problem som rättighetsperspektivet
aktualiserar:
− Alla får inte vård på samma villkor.
− Landsting och kommun tar inte hänsyn till de nationella
minoritetsspråken inom hälso- och sjukvård.
Problem finns också kring flyktingars och utvisningshotades situation.
De får akut vård, men inte mer. Många personer inom sjukvård ger ändå
vård till dessa grupper, men säger eller antecknar inget om detta.
Inom sjukvården finns dessa grupper som är sårbara:
− personer med utländsk bakgrund som är äldre, demensdrabbade eller
psykiskt sjuka
− flyktingar
− utvisade och personer som håller sig gömda.
Sverige har haft en minoritetspolitik sedan 2000. De nationella
minoriteterna är grupper som har en historisk anknytning till Sverige.
Om de skall ha samma rätt som andra borde det vara en självklarhet att
de skall kunna använda sitt eget språk. De nationella minoriteternas
situation får konsekvenser för hälsan. Detta har bl.a. visat sig i rapporten
”Födelselandets betydelse. Om hälsa hos olika invandrargrupper i
Sverige”, som Statens folkhälsoinstitut presenterade för ungefär ett år
sedan. Enligt rapporten begår sverigefinnar oftare självmord än andra
svenskar och de är också överrepresenterade i sjukstatistiken. Många har
hjärt- och kärlsjukdomar. Dessa problem är inget de har haft med sig till
landet, vilket visar sig om man jämför med finländare som bor i Finland,
utan det är här de har blivit sjuka. Samtidigt som dessa resultat
presenterades drogs landets enda sverige-finska psykmottagning in.
Att personer har ett annat modersmål än svenska kan leda till problem
inom sjukvården om de drabbas av demens. Diagnostisering av demens
görs utifrån språket, vilket kan leda till missförstånd. Demens innebär
också ofta att det andra inlärda språket försvinner, och dessa personer
kan då inte längre uttrycka sig. Detta leder till dåliga relationer med
sjukvårdspersonalen, till mycket frustration och förtvivlan och ibland till
att de drabbade inte längre vill leva.
En god relation mellan vårdpersonal och patient förutsätter ömsesidig
respekt. Integration är bra om parterna som skall integreras är
jämbördiga, annars blir det i praktiken assimilation.
19
Under diskussionen togs bl.a. följande frågor upp:
Begreppet invandrare har beskrivits som problematiskt – varför det?
Problemet är att det inte verkar som om man slutar vara invandrare
någon gång och att man osynliggör att villkoren inom gruppen är olika.
Ett projekt som gick ut på att erbjuda hemtjänst på finska misslyckades
p.g.a. motstånd inom kommunen. Vad kan man göra då? Vad kan den
enskilde medborgaren kräva? Det behöver inte handla om att det behövs
stora resurser. Genom planering vid anställningar kan man t.ex. se till att
många språk finns representerade inom hemtjänsten. Inom Västra
Götalandsregionen finns en stor mängd språk och det kanske inte går att
erbjuda vård och omsorg på alla, men man borde åtminstone klara av att
göra det på de nationella minoritetsspråken. Man kan planera vården
efter behov som kan förutses. Gruppen av finsktalande äldre personer
ökar t.ex. stadigt.
Skillnaden mellan ”är”, ”bör” och ”skall” diskuterades. Mänskliga
rättigheter är bindande – de är ”skall”. Men ”bör” är också viktigt, därför
att det motsvarar vår etik och moral. Om stora glapp uppstår mellan det
en person som arbetar inom vård eller omsorg känner att hon eller han
bör göra och det personen kan göra uppstår emotionell stress, vilket kan
leda till utbrändhet.
5. Avslutning
Efter seminarierna beskrev Ingrid Lomfors och Johan Öberg från
Göteborgs universitet, sina reflektioner från seminariesamtalen.
Kent Andersson, kommunalråd i Malmö stad, avslutade konferensen med
att berätta om sina tankar kring ämnet för konferensen och hur Malmö
Stad arbetar med dem. Konferensens sätt att kombinera två
politikområden och två ämnen, mänskliga rättigheter och de nationella
minoriteterna, var en illustration av att ”stuprör” inte längre fungerar i
arbetet. Dubbla perspektiv behövs för att skapa ett mänskligt möte
mellan minoritets- och majoritetssamhället.
20
Bilaga 1: Birgitta Rubenssons overheadbilder
Mänskliga Rättighetskonventioner definierar
vad staten kan göra mot oss, vad den inte
får göra mot oss och vad den är skyldig att
göra för oss.
Allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna
” Envar har rätt till en levnadsstandard, som är
tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och
välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder,
bostad, hälsovård och nödvändiga sociala
förmåner,…”
21
Konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter
”…rätten för envar att såväl i fysiskt som i
psykiskt avseende åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa.”
Mödra- och barnhälsovård
Sund arbets- och boendemiljö
Prevention, behandling och kontroll av epidemier,
folk- och yrkessjukdomar samt andra sjukdomar
för sjukdomar
Tillgång till läkar- och sjukhusvård vid sjukdom
Nödvändigt för förverkligandet av
’Rätten till Hälsa’
•
•
•
•
Tillgång
Tillgänglighet
Acceptans
Kvalitet
22
MR till hälsa
MR i hälsovården
MR genom hälsa
Alla skall ha tillgång
Alla skall behandlas
Tillfredsställande
till sjukvård till
med värdighet och
sjukvård gynnar MR
rimlig kostnad och
utan diskriminering
genom att skydda
levnadsvillkor och
oberoende av
och främja god hälsa
information för att
hälsoproblem och
och genom att
skydda hälsan och
möjligheter till
återställa hälsa,
förebygga sjukdom
behandling.
värdighet och
Konfidentialitet och
välbefinnande
fysisk integritet
skall respekteras
23
Bilaga 2: PM av Esko Melakari, Sverigefinländarnas delegation
10-12-2003
EM
”Alla har rätt”
Konferens om mänskliga rättigheter och nationella minoriteter i
kommunal verksamhet - regeringen och Västra Götalands region
Sveriges Riksdag beslutade den 2 december 1999 om en samlad nationell
minoritetspolitik till skydd för de nationella minoriteterna och
minoritetsspråken. Beslutet innebär att Sverige genom att underteckna
och ratificera två av Europarådets konventioner åtog sig att ge skydd för
de nationella minoriteterna, stärka deras möjligheter till inflytande samt
att stödja minoritetsspråken så att de hålls levande.
Minoritetspolitiken är ett nytt politikområde i Sverige. För första gången
i modern tid erkände statsmakten att det i landet av hävd vid sidan av
svenskan talats även fem andra språk bland dessa finska.
Sverigefinnarna är en nationell minoritet som i flera avseenden avviker
från de övriga minoritetsgrupperna. Dels är antalet sverigefinnar relativt
stort dels är finnarna i Sverige spridda över hela landet.
Efter riksdagsbeslutet har den nationella minoritetspolitiken i första
hand handlat om statliga åtaganden samtidigt som initiativen i
kommuner och landsting varit få eller saknats helt. Detta trots att de
flesta av de vardagsnära besluten fattas lokalt eller regionalt.
Man kan därför med tillfredsställelse konstatera regeringens initiativ till
regionala konferenser i vilka de minoritetspolitiska aspekterna
penetreras. Det är också glädjande att beslutsfattare här i Västra
Götalandsregionen i en så stor utsträckning uppmärksammat kallelsen
och att konferensen fått så många deltagare.
Tittar man närmare på Västra Götalandsregionen ur sverigefinsk
synvinkel kan man konstatera att gruppen enligt SCB:s statistik är
företrädd i 49 kommuner inom regionen. Enligt samma statistik är det
totala antalet sverigefinnar ca 65 000.
I 14 av kommunerna bor det fler än tusen och i 5 av kommunerna fler än
2 000 sverigefinnar. I Göteborgs kommun bor idag över 20 000
sverigefinnar, med andra ord 4,3 % av kommunens totala befolkning. I
Borås är motsvarande siffror 10 000 och 9,5 %.
24
SCB:s statistik visar det totala antalet sverigefinnar men berör inte deras
språk. Eftersom det i Sverige inte förs någon statistik över befolkningens
språkanvändning finns det inga officiella uppgifter om antalet
finsktalande. Uppskattningarna varierar det mellan 260 000 och 300 000.
Utgår man från dessa siffror kan antalet finsktalande inom regionen
uppskattas till ca 40 000.
Trots sverigefinnarnas stora numerär omfattar förvaltningsområdet för
finska, dvs. området inom vilket det finns en speciell
minoritetslagstiftning, enbart fem kommuner i Norrbotten (Haparanda,
Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner). Inom
förvaltningsområdet har den sverigefinska befolkningen en lagstadgad
rätt att använda finska i sin kommunikation med
förvaltningsmyndigheter och rättsväsende samt rätt att erhålla
förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på finska.
Tyvärr inkluderar detta område bara 5 % av gruppen. 95 % av
sverigefinnarna lever således utanför ett lagstadgat skydd, vilket faktum
observerades även av Europarådets ministerkommitté i dess rapport till
regeringen i juni 2003.
Utanför förvaltningsområdet bildar riksdagsbeslutet och de åtaganden
Sverige bundit sig till vid ratificeringen av Europarådets
minoritetsspråks- och ramkonvention själva utgångspunkten för
minoritetspolitiken. Det är i detta sammanhang viktigt att betona att den
nationella minoritetspolitiken genom detta är en angelägenhet för hela
riket och att beslutet berör såväl statliga myndigheter som kommuner
och landsting.
Av de frågor som är av vikt för finskans överlevnad på lång sikt kan här
nämnas utbildning, kommunal finskspråkig service särskilt inom
äldreomsorg och kultur samt sverigefinnarnas inflytande i frågor som
berör minoriteten.
Inom utbildningen står den kommunala förskolan och ungdomsskolan i
fokus. I detta sammanhang måste tyvärr konstateras att
modersmålsstödet och undervisningen i och på finska under 1990-talet i
stor utsträckning avvecklats, vilket faktum bekräftats bland annat av två
rapporter sammanställda av Skolverket åren 2001 och 2002.
Ser man på frågan i historisk belysning, kan man konstatera att
Riksdagens invandrar- och minoritetspolitiska beslut i mitten av 1970talet följdes av ett kraftigt uppsving beträffande undervisning i och på
finska. Under en tioårsperiod efter beslutet fördubblades antalet
finskspråkiga elever som fick undervisning i finska till drygt 20 000
elever (Reinans 1996). Också antalet modersmålsklasser ökade från 100
25
till 740. Därtill fanns det i mitten av 1980-talet över 200 sammansatta
klasser.
Sammanlagt fanns det således på 1980-talet närmare 1 000 klasser i vilka
sverigefinska elever fick möjlighet att i alla fall till en del studera på
finska.
Fram till början av 1990-talet hade antalet modersmålsklasser mer än
halverats till ca 300 och elevantalet minskat till 4 500. Idag finns
uppskattningsvis 20 – 30 modersmålsklasser kvar med sammanlagt ca 450
elever.
I finskundervisningen deltog i början av 1990-talet 62 % av alla
berättigade elever. Fram till år 1998 hade andelen deltagare sjunkit till 42
% av de berättigade eleverna. Skolverkets rapport ”Flera språk – fler
möjligheter” från år 2002 konstaterar att den negativa trenden i
modersmålsundervisningen fortsatt även efter detta.
Idag erbjuds Sverigefinska elever möjlighet till studier vid åtta
sverigefinska fristående skolor av vilka en finns här i Göteborg. Antalet
elever i dessa kan uppskattas till ca 1 100.
Enligt Skolverket (rapporten ”Flera språk – fler möjligheter – utveckling
av modersmålsstödet och modersmålsundervisningen 2002”) har
motsvarande negativa utvecklingen i än högre grad präglat
modersmålsstödet i den kommunala förskolan. Enligt tillgängliga
uppgifter existerar idag ett trettiotal kommunala förskoleavdelningar.
Även modersmålsträningen inom förskolan har näst intill utraderats.
Sammantaget kan man konstatera att situationen för de sverigefinska
eleverna i den kommunala skolan är mycket alarmerande vilket också
Europarådets ministerkommitté uppmärksammade i sin rapport till
regeringen. För att i enighet med intentionerna i Riksdagens
minoritetspolitiska beslut rädda finskan, behövs det från samhällets och
framför allt kommunernas sida en helt ny syn på undervisningen i och på
finska. Därtill krävs det kraftfulla åtgärder för att trenden skall kunna
vändas.
De åtta Sverigefinska friskolorna uppvisar visserligen goda resultat och är
viktiga institutioner men de kan aldrig i volym och tillgänglighet ersätta
den kommunala skolan som bär huvudansvaret för de sverigefinska
elevernas och språkträning och -undervisning.
Inflytande i frågor som berör de nationella minoriteterna är en av
hörnstenarna i den nationella minoritetspolitiken. På statlig nivå
företräder Sverigefinländarnas delegation sverigefinnarna gentemot
regering, riksdag, centrala myndigheter och Europarådet. Här i Göteborg
finns en motsvarande regional delegation som samlar de flesta
26
sverigefinska intressenter. Delegationen arbetar aktivt för att skapa
kontakter med beslutsfattare och lyfta fram sverigefinnarnas situation i
regionen. Motsvarande kommittéer finns därtill i flera kommuner.
Jag vill i detta sammanhang betona betydelsen av samverkan mellan
kommunala och regionala beslutsfattare och de lokala och regionala
sverigefinska intressenterna.
Vi från Sverigefinländarnas delegation har sett positivt på den öppenhet
som regeringen visat oss men vill ytterligare strukturera denna
samverkan med syfte att förstärka inflytandet.
Beträffande den finskspråkiga äldreomsorgen kommer Professor SirkkaLiisa Ekman att beröra frågan i ett särskilt seminarium. Jag vill dock
konstatera att behovet av olika former av service för finsktalande äldre
ökar snabbt och att många äldre är i växande behov av vård på sitt
modersmål.
Vi sverigefinnar har en förhoppning om att dagens konferens kommer
att bilda ett avstamp till en ny syn på de nationella minoriteterna, öka
kunskapen om deras situation och insikten om behovet av konkreta
åtgärder med syfte att förstärka deras ställning.
Till sist hoppas jag på en givande konferens här i Göteborg med givande
diskussioner och ett avstamp för regional minoritetspolitik i Västra
Götalandsregionen.
Tack.
Esko Melakari
Delegationssekreterare
Sverigefinländarnas delegation
SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS
Du som är anställd eller förtroendevald
inom kommun, landsting eller region är
varmt välkommen till en dag av diskussion
och fördjupning om mänskliga rättigheter
och politiken för de nationella minoriteterna.
Låt dig inspireras av tankeväckande inlägg
och diskussioner med andra som har viktig
kunskap inom området!
Konferensen är den första i en serie om tre
regionala konferenser på samma tema. Under
våren 2004 kommer liknande konferenser
att arrangeras i Norrland och i Mellansverige.
Inbjudningar till konferensen i Göteborg har
skickats till samtliga kommuner, landsting
och regioner inom den södra och sydvästra
delen av landet.
Arrangör: Justitiedepartementet.
Konferensen anordnas i samarbete med
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell
läggning (HomO), Handikappombudsmannen (HO),
Göteborgs stad samt Västra Götalandsregionen.
Bakgrund till konferensen
Syftet med konferensen är att stimulera till ökad kunskap och
diskussion om kommunernas, landstingens och regionernas
roll för att förverkliga de mänskliga rättigheterna och minoritetspolitiken. Konferensen genomförs i samverkan mellan två
av regeringens politikområden, demokratipolitik och minoritetspolitik, vilka har tydliga beröringspunkter.
De mänskliga rättigheterna är internationellt accepterade,
bindande, regler för vad människor har rätt till i förhållande
till den offentliga förvaltningen. För att lägga grunden för ett
mer samlat synsätt på mänskliga rättigheter i Sverige lade
regeringen år 2002 fram skrivelsen En nationell handlingsplan
för de mänskliga rättigheterna (2001/02:83). I skrivelsen
betonas att hela den offentliga förvaltningen – såväl staten och
myndigheterna som kommunerna, landstingen och regionerna
– ansvarar för att de mänskliga rättigheterna förverkligas.
Sedan år 2000 har Sverige också en minoritetspolitik. Målet
för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de
nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de
hålls levande. Sveriges nationella minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Minoritetsspråken är
samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. För att
målet för minoritetspolitiken skall kunna förverkligas krävs att
samtliga nationella minoriteters behov och intressen beaktas i
alla delar av landet och på alla nivåer i samhällsförvaltningen.
Alla har rätt
En konferens
om mänskliga rättigheter
och nationella minoriteter
i kommunal verksamhet
S
Onsdag 10 december 2003
Folkets Hus, Olof Palmes Plats, Göteborg
Genom konferensen hoppas arrangörerna kunna bidra till ökad
kunskap, samarbete, samordning och debatt inom områdena
mänskliga rättigheter och minoritetspolitik. Väl mött!
Justitiedepartementet
Justitiedepartementet
SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS
SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS
Program
Parallella seminarier kl 13.00 –15.00
KONFERENCIER: Lennart Engström, projektledare för
Levande historia, Göteborgs stad.
De fyra seminarierna inleds med en kunskapsorientering.
Därefter följer diskussion och utbyte av praktiska erfarenheter. I seminarierna medverkar såväl personer med kunskap
om regelsystemen som personer som arbetar praktiskt med
frågorna inom kommuner, landsting och regioner. Representanter för de nationella minoriteterna medverkar också.
9.30–9.45 Kaffe och registrering.
9.45–10.00 Pelle Berglund, kommunstyrelsen i Göteborgs
stad, inleder konferensen.
10.00–10.15 Demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin
om regeringens arbete med de mänskliga rättigheterna och minoritetspolitiken.
10.15–10.30 Roland Andersson, regionstyrelsens ordförande,
Västra Götalandsregionen, om regionernas och
landstingens roll för förverkligandet av mänskliga
rättigheter och nationella minoriteters rättigheter.
10.30 –11.00 Kaffe.
11.00 –11.45 Fyra inlägg som inspiration inför seminarierna:
• Hans-Ingvar Roth, forskare, Centrum för
multietnisk forskning, Uppsala universitet
om rätten till identitet.
• Stefan Eriksson, rektor för Bergsjöskolan,
om skolans roll och barnets rättigheter.
• Lars Lööw, handikappombudsman (HO),
om rätten till likabehandling.
• Birgitta Rubenson, doktorand i folkhälsovetenskap, Karolinska institutet, om mänskliga rättigheter i sjukvård och omsorg.
11.45–13.00 Lunch.
13.00 –15.00 Parallella seminarier (se nästa sida).
15.00–15.30 Kaffe.
15.30–16.00 Ingrid Lomfors och Johan Öberg, Göteborgs
universitet, reflekterar över seminariediskussionerna.
16.00–16.15 Avslutande kommentarer av Kent Andersson,
kommunalråd i Malmö stad.
Vilken roll har kommunerna,
regionerna och landstingen
i arbetet för Sveriges nationella minoriteter och deras rättigheter? Vilka rättigheter har
de nationella minoriteterna? Varför skall minoritetskulturer
bevaras och utvecklas? Hur förhåller sig den kommunala
självstyrelsen och likställighetsprincipen till vissa gruppers
särskilda rättigheter?
Seminarium 1
RÄTTEN TILL IDENTITET
Samtalsledare: Lennart Engström, projektledare för Levande
historia, Göteborgs stad.
Medverkande: Hans-Ingvar Roth, forskare, Centrum för
multietnisk forskning, Uppsala universitet, Sven Gustavsson,
projektledare, Frölunda, Soraya Post, ordförande för
International Roma Women Network, Esko Melakari,
sekreterare vid Sverigefinländarnas delegation.
Vad innebär rätten till
modersmålsundervisning?
Hur kan skolan bli en plats
för alla barn? Förverkligas
rätten till utbildning för alla barn? Hur kan skolan främja
barns och ungdomars förmåga att tillvarata sina demokratiska rättigheter i samhället?
Seminarium 2
SKOLANS ROLL FÖR
BARNENS RÄTTIGHETER
Kan man diskriminera utan att
veta om det? Vad betyder den nya
diskrimineringslagen för kommuner, landsting och regioner? Är
bristande tillgänglighet diskriminering? På vilket sätt spelar
attityder in i mötet mellan enskilda och tjänstemän inom
kommuner, landsting och regioner?
Seminarium 3
RÄTTEN TILL
LIKABEHANDLING
Samtalsledare: Lidija Beljic, projektledare, Västra
Götalandsregionen.
Medverkande: Anna Theodora Gunnarsdottir, stf. DO och
chef för samhällsenheten, Hans von Axelson, kanslichef vid
HO och verksamhetsansvarig vid Tillgänglighetscentret,
George Svéd, kanslichef vid HomO, Bengt Hedling, arbetsrättshandläggare med inriktning mot mångfaldsfrågor,
Västra Götalandsregionen.
Rättighetsperspektiv –
(hur) funkar det inom
sjukvård och omsorg?
Vad innebär rätten till
hälsa? Vilka andra mänskliga rättigheter aktualiseras inom
detta område? Vilket ansvar har kommunerna, landstingen
och regionerna för möjligheten att använda minoritetsspråk
inom sjukvård och omsorg?
Seminarium 4
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
I SJUKVÅRD OCH OMSORG
Samtalsledare: Birgitta Rubenson, doktorand i folkhälsovetenskap, Karolinska institutet.
Medverkande: Sirkka-Liisa Ekman, professor, Blekinge
tekniska högskola, Stina Öresland, forskare, Sahlgrenska
Universitetssjukhuset.
PRAKTISK INFORMATION
Samtalsledare: Stefan Eriksson, rektor för Bergsjöskolan.
Medverkande: Mai Beijer, Myndigheten för skolutveckling,
Lars Lööw, HO, Christine Gilljam, utvecklingsdirektör vid
HomO, representant för Barnombudsmannen (BO).
Konferensen, inklusive lunch och kaffe, är kostnadsfri. Resor bekostats av
deltagarna själva.
Lokalerna är tillgängliga för rörelsehindrade. Hörslinga finns i den stora
lokalen, och kan ordnas i seminarierummen (se anmälningsblanketten).
Specialkost kan beställas (se anmälningsblanketten).
För mer information, vänligen kontakta Justitiedepartementet, Anna-Karin Lindblom,
telefon 08-405 42 26, e-post [email protected], eller
Anna Odebäck, telefon 08-405 32 63, e-post [email protected].
SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS
