Utrikesdepartementet

Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Zambia 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Zambia är sedan 1991 en konstitutionell demokrati med flerpartisystem och
regelbundna val av president, parlament och lokala församlingar. De senaste
valen hölls i december 2001 och ledde till fortsatt styre under Rörelsen för
flerpartidemokrati (MMD). Flera observatörsgrupper, inklusive EU:s, kunde
emellertid inte bekräfta att valen verkligen återspeglade det zambiska folkets
vilja. Tre av de förlorande presidentkandidaterna anmälde utfallet av
presidentvalet till högsta domstolen. Denna konstaterade i februari 2005 efter
tre års utredningar att valen, trots en del slarv och oegentligheter, hade
genomförts på ett acceptabelt sätt och att valresultatet därmed stod fast.
Zambia är ett av världens fattigaste länder. 70 procent av befolkningen lever i
svår fattigdom (mindre än 1 USD per dag). En del ekonomiska framsteg har
dock kunnat märkas under de senaste åren. Fattigdomen och den - i synnerhet
under förre presidenten Chilubas regeringstid - uppenbara misshushållningen
med statens resurser, uttryckt i den omfattande korruptionen, gör att de
ekonomiska och sociala rättigheterna är kraftigt eftersatta. Zambia arbetar för
närvarande med att ta fram en ny strategi för fattigdomsbekämpning, National
Development Plan. President Mwanawasa driver kampen mot korruptionen
med stor energi. Ett antal omfattande korruptionsutredningar med anknytning
till bland annat förra presidenten Chiluba pågår, både i zambiska och engelska
domstolar. Dessa är mycket komplexa och vittförgrenade och ännu inte
avslutade.
Trots att Zambia har anslutit sig till FN:s konvention om avskaffande av all
slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) och har icke-diskriminering
inskrivet i konstitutionen är skyddet för kvinnors åtnjutande av de mänskliga
rättigheterna svagt och den bristande jämställdheten mellan män och kvinnor
är ett problem. Kvinnornas deltagande i det politiska beslutsfattandet fortsätter
att vara lågt.
2
Rättssystemet i allmänhet fortsätter att uppvisa stora brister. Orimligt långa
väntetider för de åtalade samt överbefolkade fängelser med förskräckande
förhållanden präglar vardagen.
Utkast till en ny konstitution lades fram i slutet av juni. Den har delvis
översatts till de sju största lokalspråken och distribuerats runt om i landet för
synpunkter. Vidare överlämnade kommittén för valreformer sin rapport till
regeringen i augusti. Ett brett deltagande i dessa processer har noterats från
regeringen, politiska partier, civila samhället och kyrkor. Dessa händelser har i
stor utsträckning präglat samhällsdebatten i Zambia under 2005.
Översynen av konstitutionen och arbetet med att genomföra valreformen är
exempel på reformer som kan komma att innebära en starkare demokratisk
utveckling i Zambia. Det nya konstitutionsförslaget har mottagits positivt av
det civila samhället. Det finns dock ännu ingen plan för när och hur
konstitutionen ska antas. Parlamentets arbete håller på att göras mer
demokratiskt och tillgängligt för allmänheten. Sverige, i samarbete med andra
givare, lämnar stöd till denna process.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för
mänskliga rättigheter
Zambia har ratificerat följande centrala konventioner:
- Internationella konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter (ICCPR), 1984, samt dess första fakultativa protokoll om
enskild klagorätt, men inte det andra protokollet om avskaffande av
dödsstraffet.
- Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter (ICESCR), 1984.
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning (CAT), 1998, men inte dess
fakultativa protokoll om förebyggande av tortyr.
- Konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW), 1985, men inte det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt.
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
(CERD), 1972.
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC), 1991, men inte de
fakultativa protokollen om barn i väpnad konflikt respektive handel
med barn, barnprostitution och barnpornografi.
- Konventionen om flyktingars status (1969) och protokollet angående
flyktingars status (1967).
- Romstadgan om Internationella brottsmålsdomstolen (2002).
3
Zambia hade 2002 ratificerat samtliga av de åtta centrala ILO-konventionerna
om mänskliga rättigheter (föreningsfrihet och förhandlingsrätt; ickediskriminering i arbetslivet; förbud mot tvångsarbete; samt förbud mot
barnarbete etc.).
Landet har även ratificerat den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens
rättigheter (1984) samt den afrikanska flyktingkonventionen (1973), men inte
protokollet till den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter
angående inrättandet av en afrikansk domstol för mänskliga och folkens
rättigheter.
Flertalet konventioner är dock inte inlemmade i den nationella lagstiftningen.
Zambia har ett så kallat dualistiskt rättssystem som innebär att internationell
lagstiftning måste inkorporeras i den nationella genom en i parlamentet
beslutad s.k. ”enabling law”.
Den officiella förklaringen till varför Zambia inte har undertecknat det andra
fakultativa protokollet om avskaffande av dödsstraffet är att detta skulle strida
mot folkopinionens vilja. I det nationella programmet för god samhällsstyrning
från 2000 öppnades dock dörren för en dialog kring ett eventuellt tillträde till
protokollet och dödsstraffets avskaffande. Frågan diskuteras såväl i
massmedier, som i den politiska debatten. President Mwanawasa har officiellt
flera gånger framfört att ingen kommer att avrättas under hans mandatperiod,
vilket han också har stått fast vid. Dödsstraffet kan dock inte avskaffas utan en
förändring av konstitutionen. I det nya konstitutionsförslaget kvarstår
dödsstraffet men kan under pågående process komma att slopas.
Att Zambia inte har undertecknat de två fakultativa protokollen till
barnkonventionen förklaras med att legalt skydd finns i den zambiska
konstitutionen och annan lagstiftning.
Zambia har registrerat två reservationer av särskild betydelse. Man erkänner
inte den kommitté som inrättats för att övervaka att konventionen om
avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) följs. Vidare, i
relation till rätten till utbildning, har Zambia i konventionen om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter (CESCR) gjort en reservation med hänvisning
till landets finansiella svårigheter att erbjuda utbildning för alla. Under 2005 har
man dock infört allmän sjuårig primärskola och siktar mot att införa nioårig
basundervisning 2015. En lag som förbjuder aga i skolan har antagits.
Officiellt är Zambia angeläget om att framhålla att man har tillträtt alla de
centrala konventionerna. I praktiken förefaller dock viljan att följa upp dessa
vara begränsad.
4
Något organiserat samarbete med FN:s specialrapportörer/särskilda
representanter förekommer inte. Enligt tillgänglig information har ingen
inbjudits och således inga besök genomförts under de senaste åren. Detta skall
dock inte nödvändigtvis tolkas som att man från zambisk sida är ovillig till att
samarbeta.
Zambia har brustit i sin avtalade skyldighet att lämna rapporter till
konventionskommittéerna. Sedan 1999 har dock en ökad vilja till att uppfylla
rapporteringskraven kunna skönjas. Sverige gav stöd till utarbetandet av
rapporten till kommittén mot tortyr 2000 och följde upp med stöd till
utarbetandet av Zambias kombinerade första till tredje rapport angående de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Rapporten inlämnades i
början av 2003. I november 2004 rapporterade Zambia till kommittén om
rasdiskriminering. Likaså har Zambia rapporterat till kommittéerna för
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter respektive mot
tortyr, liksom om den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter.
Under 2002 färdigställdes en kombinerad tredje och fjärde rapport till
CEDAW:s övervakningskommitté och, med UNICEF:s stöd, Zambias första
rapport till barnrättskommittén. I utarbetandet av båda dessa rapporter har ett
omfattande samarbete skett med zambiska enskilda organisationer.
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Inga uppgifter finns om av statsmakten sanktionerade mord eller avrättningar
utan föregående rättsligt förfarande. Några så kallade försvinnanden har inte
rapporterats. Slaveri eller slaveriliknande former förekommer såvitt känt inte.
Antalet fall av tortyr utförda av polisen och paramilitära organ har minskat
bland annat som ett resultat av utbildning i mänskliga rättigheter för polisbefäl.
Utbildningen har genomförts av MR-organisationen HURID, Institute of
Human Rights, Intellectual Property and Development Trust, med svensk
finansiering. Anledningen till att tortyr trots allt förekommer och fortsätter att
vara ett problem anses vara avsaknaden av en juridisk definition av tortyr i
lagstiftningen, liksom det faktum att tortyr inte anges som ett brott i
strafflagstiftningen samt otillräcklig utbildning för personal inom rättsväsendet
om hur tortyr kan förhindras och förbjudas. Det civila samhället engagerar sig i
dessa frågor för att på olika sätt förbättra situationen. Ytterligare ett steg i rätt
riktning kan skapandet av Police Complaint Authority år 2003 sägas vara, även
om bristen på resurser försvårar arbetet. Totalt 11 poliser har avskedats för
olika övergrepp och ett antal disciplinära straff har utmätts.
Förhållandena i fängelserna är skrämmande med överfulla celler, brist på
sanitära installationer, dålig mat, brist på hälsovård och i vissa fall brist på
5
separata celler för kvinnor och män. Hälften av landets fångar uppges vara hivpositiva. Ungefär 300 fångar med obotliga sjukdomar släpptes fria under 2004.
Ett särskilt problem utgörs av förekomsten av barn i fängelserna. FN:s
barnrättskommitté publicerade år 2003 kommentarer till Zambias rapport
angående genomförandet av barnkonventionen. Stark oro uttrycks över
polisens behandling (bland annat användande av kroppsstraff) av gatubarn och
barn i häkten och fängelser.
Problemen i fängelserna påtalas även i rapporten till tortyrkommittén och vissa
begränsade initiativ har tagits för att begränsa överbefolkningen. Sverige
stödjer ett projekt som bland annat handlar om att förbättra situationen för
barn och ungdomar i häkten och fängelser, men framförallt för att skapa
alternativ i form av ungdomsvård och utbildning. Intrycket är att de ansvariga
är genuint intresserade av att åtgärda några av de allvarligaste bristerna.
4. Dödsstraff
Dödsstraff utdöms för mord, högförräderi, vissa narkotikabrott och grova rån.
Exakta siffror är svåra att erhålla. I den mån någon tendens kan skönjas pekar
den i riktning mot att dödsstraff utdöms allt oftare, men utan att verkställas.
Antalet personer i dödscell uppgår f.n. till över 200. Inga avrättningar har
verkställts sedan 1997.
Under 2002 och 2003 benådades 20-30 dödsdömda personer av presidenten.
Under 2004 omvandlade presidenten dödsdomarna för de 44 personer som
dömts för statskuppsförsöket 1997 till olika tidsbegränsade fängelsestraff.
Dessutom benådades två dödsdömda personer och sattes på fri fot och fem
dödsstraff omvandlades till fängelsestraff.
Under de senaste åren har opinionsarbete genomförts med den katolska kyrkan
och MR-organisationer i spetsen. Presidenten själv, liksom landets oberoende
dagstidning ”The Post” har tagit ställning mot dödsstraffet. Dödsstraffets
upphävande ingår som en viktig fråga i arbetet med den nya konstitutionen
men enligt nuvarande förslag införs inga förändringar. Det är dock möjligt att
frågan återkommer i utarbetandet av den slutliga versionen.
5. Rättssäkerhet
Enligt konstitutionen är domstolarna helt självständiga i förhållande till den
exekutiva makten. I verkligheten är dock detta inte alltid fallet. Förutom den
formella makten, som innebär att presidenten utnämner alla domarna i högsta
domstolen och i andra centrala juridiska ämbeten, finns starka tecken på att
exekutiven också utövar informell makt över rättsväsendet. Mycket tyder på att
regeringen i olika rättsprocesser har påverkat utgången.
6
Arbetsförhållandena för domarna är generellt sett mycket dåliga även om
lönenivån för seniora domare höjts under året. För domarna vid tingsrätten har
ännu ingen lönerevision ägt rum. Detta har skapat grogrund för tagande av
mutor och det anses vedertaget att detta är allmänt förekommande.
Juristkåren framstår dock som förhållandevis stark och självständig i
förhållande till den verkställande makten. I flera politiskt viktiga och känsliga
mål har enskilda domare och advokater visat tecken på betydande mått av
självständighet och opartiskhet. För närvarande pågår ett antal utredningar om
korruption med kopplingar till förre presidenten Chiluba.
Generellt kan konstateras att rättssystemets effektivitet kraftigt hindras av
bristande resurser, både ekonomiska och personella. Ett särskilt problem är de
mycket långa väntetiderna i rättsprocesserna, som i huvudsak beror på en
kombination av bristen på rättegångssalar, avsaknad av fordon för att
transportera vittnen och misstänkta samt föråldrade rättegångsrutiner.
Misstänkta kan vara frihetsberövade i upp till fyra år innan deras mål kommer
upp i första instans. En av målsättningarna med den av Norge och Sverige
stödda nya Magistrate Court (motsvarande tingsrätt) i Lusaka är att just korta
väntetiderna. Byggnaden invigdes i oktober i år, men togs i bruk några månader
tidigare.
Det finns ingen formell skillnad mellan mäns och kvinnors tillgång till
rättssystemet. Däremot finns många sociala, ekonomiska och kulturella
faktorer som gör att tillgången är sämre för kvinnor och att kvinnor oftare
utsätts för rättsövergrepp. Ett av de främsta exemplen är så kallad ”property
grabbing” som innebär att efterlevande makas äganderätt till den avlidnes
egendom i många fall kränks på ett flagrant sätt av makens släkt. Det är i
praktiken omöjligt för kvinnorna i dessa fall att få juridisk hjälp annat än
genom frivilliga barfotajuristorganisationer. Flera sådana organisationer ingår i
det svenska stödet. I det nya konstitutionsförslaget ingår förstärkning av
kvinnors rättigheter.
Den mycket aktiva debatten under de senaste åren angående det ökande antalet
sexuella övergrepp och annat våld mot kvinnor och barn har lett till att
justitieministeriet nu utarbetat förslag om en förändring av lagstiftningen och
en skärpning av straffen för dessa förövare. Parlamentet kommer sannolikt att
fatta beslut om denna lagstiftning senare i år.
Frivilligorganisationer bedriver framgångsrikt, med svenskt stöd,
rättshjälpsprogram särskilt riktade mot kvinnor och marginaliserade grupper. I
praktiken har dessa organisationer större betydelse än Zambias MRkommission när det gäller att följa upp anmälningar och säkerställa den
kränktes upprättelse. MR-kommissionens möjligheter till uppföljning av
7
anmälningar har hittills varit begränsade och kapaciteten har generellt sett varit
låg. Mänskliga rättigheter har emellertid gradvis kommit att få ökad
uppmärksamhet i Zambia. Nya kommissionärer utnämndes av presidenten
under 2004 efter en längre period helt utan kommissionärer. Kommissionen,
som ombildades 2004, arbetar f n med en strategisk plan för 2006 – 2010.
Enligt uppgift kommer mer fokus att läggas på sociala och kulturella rättigheter
samt utökad tillgång till rättvisa bland annat genom decentralisering av
kommissionens arbete. Visst svenskt stöd till kapacitetsstärkande åtgärder,
bland annat i form av ett studiebesök i Sverige under 2004, har lämnats och
fortsatt stöd kan bli aktuellt i samarbete med andra givare. Kommissionen
mottog 713 anmälningar under 2003. 959 fall avslutades, inklusive de fall som
inte lösts tidigare år. Detta är en klar förbättring jämfört med tidigare år. 80
procent av fallen som anmäls till kommissionen handlar om arbetsrättsliga
klagomål.
Militärdomstolar finns och deras befogenheter regleras i lagen om de väpnade
styrkorna. Rättssäkerheten i dessa domstolar är överlag svag.
6. Personlig frihet
Enligt zambisk lag skall varje person som grips ställas inför en domare inom 24
timmar. Om personen är anklagad för hot mot den allmänna säkerheten kan
han/hon hållas häktad i sju dagar utan rättegång. Båda dessa lagar åsidosätts
ofta, dels beroende på polisens bristande resurser, dels beroende på en utbredd
godtycklighet i frihetsberövandena från polisens sida. Misstänkta för mindre
allvarliga brott hålls ofta under arrest i flera månader, ibland år, i avvaktan på
rättegång.
Reserestriktioner förekommer normalt inte och i princip finns inga hinder för
medborgarna att få pass. Att skaffa pass är dock förenat med påtagligt besvär,
relativt höga kostnader för den enskilde och lång väntan, vilket uppmuntrar till
bestickning.
7. Straffrihet
Straffriheten i samband med misstänkta fall av tortyr och polisbrutalitet anses
fortsatt hög, även om tillkomsten av Victim Support Unit och Police Public
Complaint Authority har medfört förbättringar. Bruket i övrigt är sofistikerat
och det är svårt att med säkerhet utpeka fall då tortyr eller polisbrutalitet har
förekommit.
Det sannolikt största problemet i detta avseende utgörs av de situationer där
det på goda grunder kan misstänkas att det finns någon form av politiska motiv
bakom brottet och mycket små ansträngningar görs av polis och åklagare för
att utreda händelserna.
8
8. Yttrande- och mediafrihet
En viss pluralism existerar inom zambisk media. Två statsägda dagstidningar
och en privat dagstidning ges ut. Ytterligare ett antal privata tidningar ges ut
varje eller varannan vecka. TV och rikstäckande radio är i princip kontrollerade
av staten och har en vinkling till fördel för regeringen och regeringspartiet.
Flera privata radiokanaler finns.
Yttrande-, media- och tryckfrihet är inskrivna i konstitutionen. Påtagliga
inskränkningar av dessa friheter äger dock rum. Detta gäller särskilt privata
medier som inför valåret 2006 redan fått känna av inskränkningar.
Statsmakternas vanligaste åtgärd är att använda en paragraf i strafflagen som
gör det brottsligt att uttrycka något som kan tolkas som förolämpande mot
presidenten. Under 2005 har några ingripanden gjorts mot journalister som
anklagats för detta ”brott". Efter rättslig prövning har dessa emellertid släppts.
Freedom of Information Bill, enligt vilken staten har skyldighet att lämna ut
information till varje medborgare när så begärs, har ännu inte lagts fram för
parlamentet. MISA-Zambia och Press Association of Zambia har varit
pådrivande i denna process sedan 2004 efter upprepade fall av trakasserier mot
journalister. En ökad beredskap att driva frågan vidare har märkts hos den nye
informationsministern.
Ett betydande mått av självcensur förekommer och när den överskrids inom
de statsägda organen sker ofta plötsliga personalomflyttningar eller
avskedanden. Inom varje styrande mediaorgan har regeringen centralt
placerade företrädare, ofta som högsta chef, som garanterar att utbudet ligger
inom ramen för vad som kan accepteras av regeringen. Det finns tydliga tecken
på att regeringen också använder sig av ekonomiska påtryckningar för att
minska spridningen av icke-statliga media. Bara statliga media erhåller
exempelvis presstöd och tidningsutgivning har belagts med höga skatter.
Utanför media förekommer en mycket livlig politisk debatt. Den oräddhet med
vilken namnkunniga företrädare för olika enskilda organisationer, liksom folk
på gatan talar och diskuterar även känsliga politiska frågor är påtaglig. Att tala
och agera öppet är dock inte helt riskfritt. Ett fall av avregistrering av en
frivilligorganisation har förekommit under året men efter en rättsprocess kunde
organisationen fortsätta sin verksamhet. En zambisk student åtalades enligt
kriminallagen för att ha demonstrerat mot bristen på fattigdomsinriktning och
tillräcklig budget för hälsovård och undervisning när finansministern
presenterade budgeten för 2005. En rättslig process drivs med stöd av MISAZambia.
I princip råder dock förenings- och församlingsfrihet samt facklig mötesfrihet.
Omotiverade ingrepp i mötesfriheten förekommer dock som redan nämnts,
9
återigen främst i samband med val. Sådana ingrepp riktas framför allt mot
oppositionspartierna. Amnesty International har anklagat polisen för att
använda lagen om allmän ordning för att hindra såväl oppositionspartier, som
enskilda organisationer från att anordna möten och demonstrationer. .
9. De politiska institutionerna
Zambia är en konstitutionell demokrati med flerpartisystem. Det politiska
systemet är som i så många andra före detta brittiska kolonier i Afrika en
blandning av presidentsystem och den brittiska Westminstermodellen.
Det innebär att den starka ställning exekutivmakten får genom direktval av
presidenten förstärks ytterligare med den i Westminstermodellen inbyggda
starka ställning regeringen har i förhållande till parlamentet. Användandet av
majoritetsval i enmansvalkretsar är ytterligare en faktor som tenderar att stärka
regeringsmakten i förhållande till den lagstiftande. Detta valsystem gynnar stora
partier, vilket i fallet Zambia, sedan införandet av flerpartisystem 1991, varit
endast det regerande MMD (Movement for Multiparty Democracy).
I den gällande konstitutionen fastslås att presidenten är statsöverhuvud,
regeringschef och överbefälhavare. Zambia saknar således regeringschef i form
av en premiärminister. Presidenten innehar ensam den verkställande makten
och en omfattande utnämningsmakt. Dessutom delar presidentämbetet den
lagstiftande makten med parlamentet. Presidenten väljs på fem år i direkta
allmänna val. Ämbetet får innehas under högst två mandatperioder. För att bli
vald räcker det med enkel majoritet. Valbar till president är zambisk
medborgare vars båda föräldrar har zambiskt ursprung.
Det nya konstitutionsutkastet har infört förslag som begränsar presidentens
makt samt att presidenten skall väljas med absolut majoritet, det vill säga 50
plus 1 röster. Huruvida detta kommer att gå igenom är i dagsläget svårt att sia
om. Presidenten själv är kraftfull motståndare till förslaget.
Parlamentets makt är svag bland annat på grund av att alla lagförslag skall
godkännas eller förkastas av presidenten och att dess kontrollmakt gentemot
de verkställande organen är begränsad. Parlamentet, eller
Nationalförsamlingen, består av 158 ledamöter varav 150 väljs i allmänna val
vart femte år och 8 utses av presidenten. Valbar är den som är zambisk
medborgare, har fyllt 21 år och talar engelska. En traditionell ledare, hövding,
får inte väljas till parlamentet utan att denne avsäger sig sitt hövdingskap.
Regeringen har en dominerande ställning i parlamentet. Samtliga ministrar och
biträdande ministrar (cirka 60 stycken) har i enlighet med
Westminstermodellen säte i parlamentet.
10
Såväl förslaget till ny konstitution som förslaget till ny vallag innebär att
parlamentet kan få en starkare och mer oberoende ställning. Vidare föreslås
långtgående åtgärder för att öka antalet kvinnor i parlamentet.
De allmänna valen i december 2001 blev de hittills mest dramatiska i Zambias
korta historia som flerpartistat. Chiluba och hans styrande parti MMD försökte
ta till alla tillgängliga medel både inom och utom ramen för gällande vallagar
för att minimera oppositionens framgångar.
I presidentvalet segrade MMD:s kandidat Levy Mwanawasa med knappt 29
procent av rösterna före UPND:s Anderson Mazoka som fick 27 procent. Det
innebär att Zambia har en president med ytterst svagt folkligt mandat. Av
totala antalet röstberättigade röstade cirka 10 procent på Mwanawasa.
Resultatet av presidentvalet överklagades av tre förlorande presidentkandidater.
Efter en rättslig prövning, som pågick i tre år, konstaterade Högsta Domstolen
i februari 2005 att det visserligen hade förekommit slarv och en del
oegentligheter, men att dessa inte var av sådan omfattning att det fanns skäl att
förklara valresultatet ogiltigt.
Det finns många oppositionspartier, men de flesta är små och består av
besvikna avhoppare från regeringspartiet MMD. Det finns också exempel på
att några politiker från oppositionen har hoppat av under gällande
mandatperiod och istället anslutit sig till MMD. Presidenten har också utnämnt
ett par av de skickligaste oppositionspolitikerna i parlamentet till
regeringsledamöter, vilket har försvagat oppositionen och förstärkt regeringen.
Försök har gjorts av oppositionen att gå samman i koalitioner, men splittringen
är fortfarande stor. Istället har ytterligare ett par nya partier bildats. Under 2004
bildades ”Party for Unity, Democracy and Development” (PUDD), bakom
vilket det ryktas att Chiluba står. Under 2005 bildades ”Zambia Reform Party”
under ledning av pastor Nevers Mumba, som under kort tid var vice president
under Mwanawasa innan han blev avskedad.
Valdeltagandet är lågt. En grundorsak har varit det mycket komplicerade och
ineffektiva registreringsförfarandet. Framförallt på landsbygden har detta varit
ett avgörande hinder för befolkningen att kunna delta i valen. Nya
kommissionärer har utnämnts till Zambias valkommissionen inför valet 2006.
Kommissionen har starkt betonat att man på alla sätt vill främja en
demokratisk och effektiv valprocess och att alla misstag från valen 2001 skall
undvikas.
Den kvinnliga representationen ökade endast marginellt som en följd av valen
2001. I parlamentet ökade antalet kvinnor från 16 till 19, därmed utgörs 12
procent av parlamentet av kvinnor. Parlamentets högsta tjänsteman är kvinna. I
regeringen sitter fem kvinnor som ministrar av totalt 24. Antalet kvinnliga
11
viceministrar är fyra. Av de åtta parlamentsledamöter som presidenten själv får
utse, finns en kvinna.
I de lokala församlingarna finns endast 96 kvinnor bland totalt 1 114
ledamöter. Ett visst framsteg skedde dock i fråga om kvinnligt deltagande i och
med att åtskilligt fler kvinnor ställde upp som kandidater till de politiska
posterna.
Behoven av reformering av de politiska institutionerna är stora. Många enskilda
organisationer jobbar aktivt för att detta skall komma till stånd och har
presenterat egna förslag till reformer. En viss reformvilja tycks också finnas
hos regeringen. Den av presidenten utsedda Constitution Reform Commission
har lagt fram förslag till en ny konstitution. Electoral Reform Technical
Committee har likaså lagt fram sitt förslag för en översyn av valsystemet. Båda
dokumenten presenterar långtgående förslag som skulle innebära en starkare
demokrati. När och hur förslagen kommer att antas är ännu osäkert. Det är i
dagsläget tveksamt om de reformer som föreslås kan komma att beslutas om
innan valet 2006. Biståndsgivarna, inklusive Sverige, är beredda att stödja
reformarbetet inom dessa områden. I början av 2003 antogs ett förslag till
decentraliseringspolicy, vilken sedan lanserades officiellt av presidenten i början
av 2004. Genomförandet går dock långsamt.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
För närvarande beräknas knappt 10 procent av den arbetsföra befolkningen
vara sysselsatt i den formella sektorn, medan 50 procent jobbar i den
informella sektorn och 40 procent saknar arbete. Ett uppsving inom
kopparindustrin under de senaste två åren har dock inneburit ökad
sysselsättning inom denna näring, liksom inom turistnäringen. 7 procent av de
arbetslösa är ungdomar som hoppat av eller slutat skolan. 85 procent av den
arbetsföra befolkningen beräknas vara sysselsatt inom småjordbruk och
informell småskalig handel.
Även om Zambia har ratificerat samtliga av de åtta centrala ILOkonventionerna om mänskliga rättigheter så brister tillämpningen av dessa i
många avseenden.
Inga rapporter finns om diskriminering i arbetslivet på grund av religion,
hudfärg, politisk åsikt eller liknande. Arbetslösheten steg i samband med
privatiseringen av de stora statliga företagen under 1990-talet. Kvinnorna har
drabbats särskilt hårt av nedskärningarna och strukturomvandlingen. Inom den
formella sektorn är det främst de minst kvalificerade jobben som rationaliserats
bort, det vill säga arbeten som i Zambia ofta innehas av kvinnor. Särskilt
drabbad har textil- och konfektionsindustrin varit. Den här utvecklingen har
12
tvingat mängder av kvinnor till informella jobb inom småjordbruk, gatuhandel,
tillfällig småindustri och även prostitution.
En följd av den stora ökningen av oreglerat informellt arbete är att
arbetsförhållandena generellt försämrats i landet. Långa arbetsdagar utan
möjligheter till rast, inlåsning av anställda, kroppslig bestraffning och rena
övergrepp, inklusive sexuella, är vanligt förekommande företeelser inom
framförallt, men inte enbart, den informella sektorn.
Formellt arbete i Zambia innebär att man åtminstone på papperet skyddas av
lagar om arbetstid, minimilön och ett socialt skyddsnät. Minimilönen är dock
så låg att den inte på långt när räcker till en dräglig tillvaro ens för en liten
familj. Reallönerna för anställda inom alla sektorer har fallit kraftigt under de
många åren av ekonomisk kris, vilket tvingat de allra flesta att söka inkomster
även vid sidan av det formella arbetet. De sociala försäkrings- och
pensionssystemen lider av kronisk resursbrist och fungerar ytterst bristfälligt.
Såväl rätten att gå med i och bilda fackföreningar som rätten att strejka finns
inskrivna i zambisk lag. Strejkrätten är dock starkt kringskuren i lagen genom
vaga formuleringar om ”viktiga tjänster” (essential services). I stort sett vilket
jobb som helst kan definieras som ”viktigt” och lagen används ofta för att
förhindra strejker. Det förekommer även att regeringen använder mer påtagliga
metoder, såsom direkta avskedanden, för att hindra strejker som den förklarat
som ”opatriotiska” eller ”emot nationens intressen”.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Hälsosektorns andel av statsbudgeten (exklusive finansiering från Sverige och
andra biståndsgivare) ligger under 2005 på 11,9 procent (att jämföra med 11
procent under 2004). Värdet i reala termer har minskat under de senaste åren
och resursbristen fortsätter att vara skriande. Inom sektorn går cirka 60
procent av resurserna till primärhälsovården där vanliga sjukdomar som
malaria och tuberkulos prioriteras. Det sedan några år pågående
sektorreformprogrammet med stort stöd från flera biståndsgivare, inklusive
Sverige, är ett viktigt steg mot förbättrad hälso- och sjukvård.
Trots den jämförelsevis starka satsningen på hälsosektorn fortsätter
hälsotillståndet att försämras. Den mest anmärkningsvärda försämringen gäller
medellivslängden som minskat från 50 år 1996 till 32,7 år 2004. Siffrorna
varierar dock mycket från en källa till en annan. Barnadödligheten ligger på
ungefär 100 per 1 000 levande födda och nära 182 per 1 000 under fem år.
Vitamin A ges numera till alla barn och en positiv effekt för barnens hälsa
rapporteras. Mödradödligheten ligger på mellan 650 och 1 000 per 100 000
barnafödslar. Situationen för mödrar har snarare försämrats än förbättrats.
13
Huvudorsakerna till försämringen av samtliga dessa indikatorer är resursbristen
i kombination med den mycket omfattande hiv/aids-epidemin. Över hälften av
alla sjukhussängar tas upp av personer med hiv/aids-relaterade sjukdomar och
sjukvårdspersonalen smittas dessutom själva i hög utsträckning av hiv. Totalt i
landet beräknas 16 procent vara hiv-positiva inom åldersgruppen 15 till 49 år.
Tillgången till hälsovård begränsas av en rad faktorer, inte minst geografiska
och ekonomiska. På landsbygden kan det vara mycket svårt att få tillgång till
hälsovård. Den policy som säger att de fattigaste grupperna skall få kostnadsfri
hälsovård följs ofta inte. Hälsosystemet klarar sällan av att möta de särskilda
behov som kvinnor, barn och ungdomar har.
12. Rätten till utbildning
Rätten till fri, obligatorisk primärutbildning är inte inskriven i zambisk lag och
som nämnts har Zambia gjort en reservation i FN-kommittén för ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter rörande utbildning till alla. I enlighet med
regeringens reformplan för utbildningssektorn erbjuds fri 7-årig skolgång från
2004 och målet är att kunna ge 9-årig skolgång för alla från och med år 2015.
Målen blir dock svåra att nå, på grund av höga kostnader och brist på lärare
och andra resurser. För närvarande går ungefär 68 procent av barn i skolåldern
(7-13 år) i skolan. Andelen barn som inte deltar i undervisningen har stadigt
ökat sedan början av 1990-talet. Färre flickor än pojkar går i skolan och gapet
tenderar att öka. Nära 30 procent av alla kvinnor i Zambia har ingen utbildning
överhuvudtaget jämfört med cirka 25 procent av männen. Cirka 68 procent av
befolkningen över 15 år är läskunnig.
Resursbristen gör att utbildningssystemet karaktäriseras av stor ineffektivitet,
överfulla klasser på ibland upp till 100 elever, hög lärarbrist, förstärkt av
hiv/aids-epidemin, och utbrett misstroende mot kvaliteten i undervisningen.
Misstroendet är en viktig orsak till att föräldrar inte sänder sina barn till skolan.
Skolavgifterna och kravet att ha skoluniform slopades visserligen under 2004
men för många av de fattigaste blir ändå valet mellan att låta barnen hjälpa till
med familjeinkomsterna eller att låta dem gå i skolan tämligen givet. Dessutom
kräver skolorna in andra avgifter som familjerna förväntas bidra med t ex för
föräldralösa barn. Många föräldralösa barn har ingen möjlighet alls att gå i
skolan, även om den är gratis, eftersom de måste ta hand om försörjningen och
vården av sina syskon och andra släktingar.
Utbildningssektorns andel av statsbudgeten (exklusive finansiering från
biståndsgivare) har ökat under senare år och uppgår under 2005 till 25, procent
(att jämföra med drygt 20 procent under 2004). Ett sektorprogram, med hjälp
av biståndspengar, är tänkt att leda till ett primärskolesystem med möjlighet för
alla att få basutbildning.
14
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Enligt Världsbankens statistik lever över 70 procent av den zambiska
befolkningen under fattigdomsnivån, 1 dollar per dag. En genomsnittlig
”matkorg” för en familj på sex personer kostade i juli i år motsvarande ungefär
1 200 kronor per månad. Detta belopp är gränsen för den så kallade extrema
fattigdomsnivån. 46 procent lever under denna gräns. För att finansiera både
matkorg och basbehov beräknas motsvarande ca 1 700 kronor att behövas.
Under den nivån lever 67 procent av Zambias befolkning. Inkomsten för en
offentligt anställd lägre tjänsteman ligger mellan ca 180 -350 kr per månad.
Siffrorna visar återigen på ”medelzambierns” behov av att ständigt söka
inkomster vid sidan av det formella jobbet.
Generellt har tillgången till mat har ökat under de senaste åren, men tillgången
för folk i gemen är mycket osäker. Över 50 procent av barnen under fem år är
kroniskt undernärda. På grund av otillräcklig nederbörd har skördarna under
2005 blivit mycket ojämna och matbrist, i synnerhet basfödan majs, har
uppstått i flera provinser. Tullen på importerad majs har tillfälligtvis sänkts för
att förbättra tillgången men regeringens åtgärder har inte varit tillräckliga.
Regeringen har med hjälp av biståndsgivare (bland annat Sverige) vidtagit vissa
långsiktiga åtgärder för att förbättra matsäkerheten, såsom att satsa på att
diversifiera och förbättra metoder för jordbruksproduktionen och skapa
marknader för småbönder.
Bostadsstandarden för majoriteten av befolkningen är förfärande låg. I Lusaka
och andra städer bor 75 procent av befolkningen i oplanerade slumområden
utan el, vatten, avlopp, sophämtning och alla former av offentliga tjänster inom
områdena. På landsbygden bor de flesta fortfarande i traditionella hyddor, som
om möjligt ofta har än mindre bekvämligheter än bostäderna i städernas slum.
De statliga satsningarna på bostadsbyggande har inte förbättrat situationen
utan har snarare visat sig bli ännu en i raden av statliga källor till korruption.
Drygt 50 procent av hushållen har tillgång till rent vatten inom en kilometers
avstånd från bostaden och en viss ökning av tillgången har skett under senare
år. Fördelningen av tillgången är dock mycket skev mellan fattiga och rikare
områden och mellan stad och landsbygd.
Drygt 20 procent av alla hushåll har tillgång till elektricitet. På landsbygden är
siffran så låg som 2 procent. Den huvudsakliga ljuskällan är fotogen. Cirka 85
procent av alla hushåll använder brännved eller kol för matlagning. I landets
strategi för fattigdomsbekämpning har satts som mål att 35 procent skall ha
tillgång till el 2010. En satsning på elektrifiering av landsbygden planeras också
genom bl.a. användning av nya energikällor och utbyggnad av mindre
vattendrag. Sverige och Världsbanken stödjer utvecklingen av energi på
landsbygden.
15
14. Kvinnans ställning
Zambia är anslutet till FN:s konvention om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor (CEDAW) utan reservationer. Konventionen har
dock inte inkorporerats i den nationella lagstiftningen. Zambia sände år 2002 in
en kombinerad tredje och fjärde rapport till CEDAW:s övervakningskommitté.
En jämställdhetspolicy finns sedan några år tillbaka, men har ännu inte börjat
implementeras.
Äktenskaps-, skilsmässo-, underhålls- och arvslagstiftningen är starkt orättvis
mot kvinnor. Konstitutionen gör undantag när det gäller diskriminering som
rör dessa och andra områden vilka starkt påverkar kvinnornas dagliga liv. Inom
dessa områden skall traditionell rätt gälla såvida denna inte bryter mot principer
om ”rättvisa, jämlikhet och gott omdöme”. Denna vaga lagstiftning öppnar
upp för omfattande diskriminering i de lägsta rättsinstanserna (local courts). I
såväl CEDAW-kommitténs kommentarer på Zambias rapport, som de
enskilda organisationernas skuggrapporter, kritiseras regeringen skarpt för att
inte vidta några åtgärder för att ändra lagstiftningen. I det pågående arbetet
med att revidera konstitutionen betonas nödvändigheten av att ge kvinnor
utökat rättsskydd och starkare ställning. Olika zambiska organisationer är
engagerade i detta arbete.
I de allmänna värderingar som präglar samhället har kvinnan en underordnad
roll. Hon har huvudansvaret för familjens försörjning, men inte kontroll över
dess inkomster och utgifter. Hon är på många sätt klämd mellan det
traditionella och det moderna samhället. Ett exempel är utbildningen där ingen
formell diskriminering förekommer, men där traditionella mönster gör att färre
flickor än pojkar går i, och fullföljer, grundskolan. Gapet mellan könen ökar
sedan ytterligare när eleverna når gymnasie- och högskoleutbildning. Kvinnors
politiska deltagande och inflytande har behandlats under avsnitt 9.
Vissa stammar tillåter polygami enligt traditionell rätt. 17 procent av kvinnorna
uppskattas vara gifta med män som har fler än en hustru.
Våld mot kvinnor är ett omfattande problem som erkänns av regeringen i
rapporten till CEDAW:s övervakningskommitté. I en WHO-rapport 1998
anges att 40 procent av kvinnorna under det senaste året blivit utsatta för våld
från sin man eller partner. Inget tyder på att situationen förbättrats. Få fall av
kvinnomisshandel polisanmäls och ännu färre leder till åtal eller fällande dom.
Straffet för våldtäkt ät milt, maximalt upp till 3 års fängelse eller böter på drygt
5 000 kronor. Zambia har hittills inte följt SADC:s jämställdhetsdeklaration
och stiftat en lag om mot våld mot kvinnor. Nya lagar som ska ge kvinnor och
barn bättre skydd har lagts fram för parlamentet. En åtgärd som vidtagits är
inrättandet av Victim Support Unit, VSU, inom polisen, till vilken kvinnor och
16
barn kan anmäla fall av fysiska och sexuella övergrepp. Enheten finns
representerad vid i stort sett varje polisstation i landet. Under 2001 anmäldes
7815 fall till VSU, vilket enligt den internationella organisationen Human
Rights Watch dock utgör endast en liten del av det verkliga antalet fall.
Prostitution har blivit vanligare som en följd av den ökande fattigdomen.
Under senaste tiden har rapporterats om att det är vanligt förekommande att
polisen trakasserar och utnyttjar prostituerade. Handel med prostituerade (och
unga flickor) har blivit ett omfattande gränsproblem och förvärrar ytterligare
riskerna för hiv-spridning.
Könsstympning är inte tillåtet enligt zambisk lag. Förekomsten är svår att
kontrollera, men kan inte uteslutas.
Abort är förbjudet enligt lag, om inte risk för kvinnans liv, fysiska eller psykiska
hälsa föreligger, eller om påtaglig risk finns att barnet kan födas med allvarligt
funktionshinder. En person som utför abort kan få upp till 14 års fängelse.
Kvinnan riskerar 7 års fängelse. Trots de stränga straffen är illegala aborter
vanligt förekommande.
15. Barnets rättigheter
Som nämnts ovan har Zambia ratificerat barnkonventionen och under 2002
lämnat den första rapporten till FN:s barnrättskommitté. Man har inte skrivit
under de fakultativa protokollen om barn i väpnad konflikt respektive om
handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. Zambia har även
ratificerat ILO-konventionerna 138 och 182 om förbud mot barnarbete. Av de
600 000 barn som inte går i skolan är det många som arbetar, i huvudsak inom
den informella sektorn. Någon tillförlitlig statistik över förekomsten av
barnarbete finns dock inte.
Processen pågår att också göra barnkonventionen till en zambisk lag och
inkorporera den med övriga gällande lagar. I konstitutionen definieras ett barn
som en person under 15 år. Enligt de traditionella lagarna (Customary Law)
anses barndomen upphöra med puberteten. Ett barn är straffmyndigt vid så låg
ålder som 8 år. Alla dessa problem påtalas av kommittén.
Sedan 1994 finns ett nationellt handlingsprogram vars genomförande dock är
kraftigt försenat. I det nationella hiv/aids-programmet för barn ingår åtgärder
för stöd till föräldralösa och andra utsatta barn. Enligt rapporten till FN
planeras ett nationellt råd för barnrättsfrågor inrättas (National Child Council).
Kommittén rekommenderar i sina slutsatser till Zambias rapport att detta
organ ges tillräckligt mandat och resurser för att effektivt kunna koordinera
verksamhet som syftar till genomförande av barnkonventionen. Man
rekommenderar vidare att åtgärder vidtas och resurser satsas (bland annat på
17
MR-kommissionen) för att genomföra handlingsprogrammet från 1994. Någon
sådan satsning kan inte sägas ha kommit igång ännu. Rådet för barnfrågor har
ännu inte inrättats.
Barn- och ungdomsfrågor låg tidigare under Ministry of Community
Development and Social Services, men ansvaret har flyttats till det starkare
Ministry of Sports, Youth and Child Development. Barnfrågorna har härmed
fått ökad prioritering.
Situationen för barn i Zambia är alarmerande. Enligt UNICEF är Zambia ett
av de länder i världen med högsta andelen föräldralösa barn. Under 2002 var
15 procent av barnen under 15, cirka 700 000, föräldralösa (en eller två
föräldrar döda). Under 2004 beräknades antalet ha ökat till 19 procent av
barnen under 18 år, vilket skulle innebära 1 100 000. En stor orsak till detta är
hiv/aids-epidemin. Ungefär 250 000 barn i åldersgruppen 15-18 år vistas i två
”läger” som regeringen rustat upp senaste året och där ungdomarna deltar i
utbildningsaktiviteter av olika slag. Många hushåll leds av barn under 16 år.
Främst mor- och farföräldrar, men också andra släktingar får ställa upp som
reservföräldrar. Att den äldre generationen får ta på sig föräldraansvaret är
oroande, eftersom de flesta äldre själva har mycket knappa ekonomiska
resurser och ofta behandlar de föräldralösa barnen som en extra börda.
Mycket som en följd av detta ökar antalet gatubarn kraftigt. I Lusaka beräknas
finnas cirka 75 000 gatubarn. Human Rights Watch har i en rapport från 2003
om Zambia visat på hur flickor i allmänhet och föräldralösa flickor i synnerhet
är särskilt utsatta för MR-övergrepp av olika slag, vilket i sin tur gör dem
särskilt utsatta för risken att smittas av hiv.
Enligt en FN-rapport 1997 var Zambia ett av länderna i Afrika med största
antalet barnprostituerade. Inget tyder på att situationen förändrats till det bättre
sedan dess. Rapportering förekommer om flickor som sålts till Botswana för
vidare transport till andra afrikanska länder för att utnyttjas i ”sexindustrin”.
Barn i fängelser är vanligt förekommande. Ofta får barnen sitta i samma celler
och häkten som de vuxna. Det tycks dock som om det finns en stark vilja inom
polis och rättsvårdande myndigheter att försöka förbättra situationen vad gäller
behandlingen av barn och ungdom inom rättssystemet. Sverige, UNICEF och
några andra biståndsgivare stödjer ett initiativ som genomförs gemensamt av
en rad myndigheter och organisationer under vad som benämns Child Justice
Forum.
Enligt zambisk lag kan ungdomar mellan 16 och 18 år rekryteras till armén.
18
16. Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter,
urbefolkningar med flera)
Zambia är ett multietniskt land med sju officiella språk och ytterligare ett
sjuttiotal mindre stamspråk. Det existerar ingen av staten sanktionerad
diskriminering mot någon befolkningsgrupp.
Den politiska debatten innehåller ibland påståenden om att den ena eller andra
befolkningsgruppen skulle gynnas av staten, särskilt den grupp som
presidenten eller andra höga beslutsfattare tillhör. Även här är det dock svårt
att påvisa systematiska skillnader.
Zambia är en kristen nation enligt konstitutionen men denna fråga diskuteras i
debatten om den nya konstitutionen. En viss avoghet gentemot andra
religioner kunde märkas under Chiluba-regimen. Under nuvarande presidenten
har dock inget sådant kunnat märkas.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Enligt zambisk lag är homosexualitet illegalt och straffbart. Någon systematisk
diskriminering eller förföljelse av homosexuella, bisexuella eller transsexuella
har dock inte rapporterats. Enskilda organisationer har då och då under kortare
tid fokuserat på homosexuellas rättigheter, utan att det lett till märkbart
förbättrade resultat för de homosexuella. Ämnet tas dock mycket sällan upp i
den allmänna debatten.
18. Flyktingars rättigheter
Zambia har under lång tid tagit emot flyktingar främst från grannländerna
Angola och Demokratiska Republiken Kongo (DRK), men även från Rwanda,
Burundi och Somalia. För närvarande finns totalt cirka 163 300 flyktingar i
landet. Ungefär 83 000 finns i flyktingläger i västra, norra och nordvästra
provinserna. Cirka 75 000 har spontant bosatt sig i Zambia och 5 200 är
bosatta i städer. Antalet angolanska flyktingar har minskat som en följd av
freden i Angola, medan antalet kongolesiska flyktingar ökar något. Frivillig
repatriering av angolanska flyktingar pågår sedan 2003 med stöd av UNHCR
och IOM. Hittills har 70 000 flyktingar återvänt till Angola. Operationerna
fortsätter under året och även under 2006. Zambia lovordas internationellt för
sin generösa inställning till flyktingar från grannländerna och emottagandet har
i det stora hela skötts på ett tillfredsställande sätt av regeringen tillsammans
med UNHCR och internationella humanitära organisationer. Ett exempel på
den generösa inställningen är att många angolanska flyktingar som rotat sig i
landet ges möjlighet att stanna kvar. För att förhindra eventuella konflikter
mellan lokalbefolkning och flyktingar har Zambia, med stöd av UNHCR, tagit
initiativ till ett program som syftar till att ekonomiskt och socialt integrera
lokalbefolkningen med de flyktingar som önskar stanna kvar, det så kallade
19
”Zambian Initiative”. Detta initiativ stöds av Sverige och andra givare och har
rönt stort intresse också i andra länder med stora flyktinggrupper.
Rapporter från MR-organisationer om vissa missförhållanden finns dock,
exempelvis om bristande information om flyktingars rättigheter, bristande
skolförhållanden över primärskolenivå, bristande mottagande av gravida
mödrar och avsaknad av psykologisk behandling av flyktingar som utsatts för
traumatiska händelser.
19. Funktionshindrades situation
Personer med funktionshinder utsätts för tydlig social diskriminering vid
anställning och utbildning. Regeringen har vidtagit vissa åtgärder för att lindra
dessa svårigheter, inklusive etablerandet av en nationell fond för att ge lån till
funktionshindrade för startande av egna företag.
Bara en mycket liten del av barn med funktionshinder får det stöd de behöver.
Skolor finns för syn- och hörselskadade men de är mycket få. Färre än 120
skolor har möjlighet att ta emot barn med funktionshinder.
Barnrättskommittén rekommenderar den zambiska regeringen att vidta en rad
åtgärder på detta område.
Regeringen kan inte sägas ha vidtagit några särskilda åtgärder för att underlätta
funktionshindrades tillgång till offentliga byggnader. Under de allmänna valen
2001 undersökte den internationella organisationen IFES situationen
beträffande funktionshindrades möjligheter att rösta. Resultaten är tänkta att
användas som underlag för att i samarbete med den zambiska regeringen
förbättra situationen i framtida val.
Det finns ett statligt råd för funktionshindrade och ett flertal
intresseorganisationer.
ÖVRIGT
20. Oberoende MR-organisationer
Det finns ett flertal välorganiserade enskilda organisationer som arbetar med
MR-frågor. Bland dessa kan nämnas Legal Resources Foundation (rättshjälp
och opinionsbildning), Catholic Commission for Justice, Development and
Peace (rättshjälp, fattigdomsfrågor), Young Womens’ Christian Association
(rättshjälp och kvinnojour), Zambia Civic Education Association
(barnrättsfrågor, rättshjälp) och Women for Change (medborgarutbildning om
kvinnors mänskliga rättigheter, opinionsbildning). Under senare tid har med
hjälp av svenskt bistånd, bland annat i form av tekniskt stöd från Raoul
Wallenberg-institutet, etablerats ett fristående MR-institut, HURID, som syftar
20
till att bli ett resurscentrum inom området. HURID bedriver bl.a. MRutbildning för den zambiska polisen.
I varierande grad utsätts MR-organisationerna periodvis för trakasserier från
regeringens sida, dock inte i sådan omfattning att det påtagligt kan sägas ha
inskränkt på deras verksamhet. I avsaknad av väl fungerande
oppositionspartier har de enskilda organisationerna under lång tid de facto
fungerat som regeringens motpol avseende mänskliga rättigheter och andra
frågor. I den pågående debatten om en ny konstitution intar Oasis Forum, som
är en koalition av flera enskilda organisationer, främst kyrkliga, en ledande roll.
21. Fältverksamhet eller rådgivning på MR-området
I stort sett alla FN:s fonder och program (UNDP, UNICEF, WFP, med flera)
liksom fackorganen (WHO, ILO, UNHCR etc.) och EU-kommissionen är
representerade i Zambia. Bland annat UNICEF bedriver MR-arbete för att
främja genomförandet av barnkonventionen. UNDP har ett brett program för
demokratisk samhällsstyrning, vilket bland annat innefattar MR-komponenter
som stöd till den permanenta MR-kommissionen.
Givarsamordningen inom MR-området är väl utvecklad. Särskilda
arbetsgrupper finns för exempelvis stöd till rättsväsendet och mänskliga
rättigheter, medborgerligt deltagande (inklusive mediafrågor) och
decentralisering. Inom några områden håller en mer konstruktiv dialog mellan
givarna och den zambiska regeringen på att utvecklas.
Den gällande landstrategin för Sveriges utvecklingssamarbete med Zambia
avser perioden 2003 - 2007. I denna ingår demokratisk samhällsstyrning och
mänskliga rättigheter som viktiga områden.