Dokumentation från kurs i sokratiska samtal som metod II

Dokumentation från kurs i
sokratiska samtal som metod II
Innehåll
1
Förord
2
Sokratiska samtal – om konsten att vara människa | Ann S. Pihlgren
8
Sokratiska samtal i korthet
10
Några intryck från kursen i sokratiska samtal 2005 – 06 | Max Käck
12
Sokratiska samtal och andra sätt att orda om bilder
Lena Eriksson och Anne Pira
14
Samtal bland läkemedel | Maria Mebius-Schröder
16
Fyra deltagare reflekterar... Kursen 2009 – 10
18
Sokratisk samtalsmetodik i spontana konstsamtal | Elenor Noble
20
Att använda sokratiska samtal som handledningsmetod
Hans Fröman och Ann S. Pihlgren
24
Om du vill veta mer
25
Deltagarlista
Omslagsbilden och övriga illustrationer
är gjorda efter olika antika byster av Sokrates.
Förord
när konst - och kulturutveckling bjöd
in till kursen Sokratiska samtal som metod
hösten 2005 var gensvaret stort. Så stort att
en grupp som inte fick plats uppvaktade oss
för att få till stånd en andra kursomgång.
Den genomfördes hösten 2009 och vintern
2010. Deltagarna bestod av konstnärer från
olika konstarter, konst- och kulturpedagoger, lärare och andra som i sitt arbete är
verksamma som förmedlare genom samtal.
Det här är en dokumentation från den
andra kursomgången. Den är en uppdatering
av den första (2007) och uppbyggd på
samma sätt med ambitionen att även kunna
användas som en handledning. Tillägget
består bland annat av en text av kursledaren
Ann S. Pihlgren kring användandet av
metoden i arbetsledar­handledningar.
Vi som arrangörer gläder oss över hur väl
metoden har blivit mottagen. Den används
idag på flera institutioner för konst, littera­tur
och scenkonst i Västra Götaland, lika­väl
som i skolor och inom kursverk­samhet. I
regionen finns idag en rad personer som har
stor erfarenhet av att leda sokratiska samtal
utifrån konst av olika slag.
Vår väg till sokratiska samtal började
med seminariet Samtalet om konst som
Konst- och kulturutveckling arrangerade
tillsammans med Nordiska Akvarellmuseet
2003. Där presenterades flera metoder, varav
en var Sokratiska samtal. Utifrån deltagarnas
utvärderingar och önskemål beslöt vi att
genomföra en kurs med Ann S. Pihlgren.
Samarbetet har sedan dess varit lärorikt och
givande för alla parter. Ann själv säger att
hon har utvecklats genom kursdeltagarnas
olika ingångar, kunskaper och entusiasm!
Vår förhoppning är att även denna dokumentation ska väcka och utveckla intresset
för sokratiska samtal och inspirera till dess
användning i olika sammanhang!
Västra Götaland i april 2010
Konst- och kulturutveckling,
Västra Götalandsregionen:
Jenny Berner, Maria Carlgren, Jens
Lanestrand, Eva Persson och Mie Svennberg
1
Ann S. Pihlgren
Sokratiska samtal
– om konsten att vara människa
»Whether we know it or not, we are all philosophers. We all think
– well or sloppy, enthusiastically or inattentively. The slightest
sense perception – a falling leaf, a twinkling star, a smiling child –
awakens our minds as well as arouses our feelings and forces us to
ask: Why? What? Whence? Whither?«
Mortimer J. Adler
»Ett liv utan undersökning och självprövning är icke värt att leva«.
Ur Apologien, Sokrates försvarstal av Platon.1
sin benämning efter Sokrates.2 Han
var den antike filosof som en gång vandrade längs Atens gator
och genom samtal försökte utröna om oraklet i Delphi hade
haft rätt när hon pekat ut honom som den visaste av alla människor. Han var tveksam till oraklets påstående men fick ge upp
efter många försök att hitta någon visare. Hans slutsats blev att
han själv trots allt måste anses visare än de politiker, skalder och
andra han samtalat med, eftersom han i alla fall förstod att han
ingenting förstod.
Här är en av nycklarna till det sokratiska samtalet. Vi tror
oss veta hur saker och ting ligger till, vi tror oss kanske till och
med veta vad andra människor tänker. I det öppna, reflek­
terande samtalet kommer det att visa sig att vi förblindats av
våra egna fördomar, vår förförståelse. Genom att intellektuellt
granska våra föreställningar kan vi komma till djupare insikt om
oss själva och de dilemman vi dagligen brottas med.
sokratiska samtal har
Inspirationskällor
Sokrates anger tre liknelser som en beskrivning av vad som sker
i elenchus 3 den sokratiska utforskningen.
2
1. Platon (427 – 347 f. Kr.)
grek. filosof och elev till
Sokra­tes. Portalgestalt
inom den idealistiska tradi­
tionen i västerländsk filo­
sofi. Grundade en skola för
filosofi i Athen, Aka­demin.
Platon framställde sin
filosofi i dialoger varav 25 är
bevarade t. ex. Apologien
(Sokrates försvarstal).
2. Sokrates (470 – 399
f. Kr.) grek. filosof. Utgick
i sina dialoger från för­
nuftets rätt att fritt och
förut­sättningslöst pröva
alla frågor. Efterlämnade
inga skrifter varför vi känner
honom främst från Platons
dialoger.
3. Elenchus, (grekiska)
att undersöka, granska,
motbevisa.
1. Den sokratiska metoden kallas för majevtik, förlossningskonst, och Sokrates såg sig själv som en barnmorska.
Barnmorskans uppgift är inte att föda egna barn utan
att underlätta för den som föder, liksom samtalsledarens
uppgift inte är att presentera egna idéer, utan att hjälpa
deltagarna att få fram, föda fram de idéer som finns inom
dem. Idéer och tankar som utan hjälp av samtalet skulle
varit svåra att erhålla.
2. Sokrates liknade sig även vid en hästfluga som ilsket biter
den slöa hästen, den atenska staten, för att den ska vakna ur
sin självgoda dvala. Sokrates levde under en turbulent tid
med krig, moraliskt förfall och korruption och reagerade
kraftigt mot vad han uppfattade som statens förfall. Elenchus
var för honom en metod att få människor att tänka efter och
att finna de inre värden och det ansvar som Sokrates menade egentligen fanns hos alla människor. Samtalet var och
fortsätter att vara ett sätt att värna och stärka demokratin.
3. Stingrocka var ännu ett av de epitet Sokrates begagnade. En
rocka som genom sina frågor stinger andra till perplexitet,
aporia.4 Det deltagarna bestämt tror vara sant visar sig i
samtalet vara falskt eller ogenomtänkt och de blir förvirrade,
perplexa. Genom att på detta sätt skaka om deltagarna
tvingas de tänka efter och kan komma till en djupare insikt.
Även samtalsledaren kan bli perplex under samtalets gång.
Han eller hon är också en aktiv deltagare i processen och
kommer inte att ha alla svar på de frågor som ställs.
Sokrates ställde fyra krav på deltagarna i samtalet. Deltagarna ska:
• tala utifrån egen övertygelse, istället för att hänvisa till
auktoriteter eller konventioner
• sträva efter att uttalanden inte är motsägelsefulla på viktiga
punkter och att det de hävdar överensstämmer med deras
egna handlingar
• definiera vad de menar med centrala begrepp
4. Aporia, (grekiska)
prob­lem, svårighet, pussel,
perplexitet.
• ta exempel från vardagslivet, snarare än att tala om hur
det bör vara
5. Aristoteles (384 – 322 f. Kr.)
grek. filosof. Antikens
mång­sidigaste tänkare.
Platons elev, sedan lärare
vid dennes akademi. Kriti­
serade och ombildade
Platons idélära och grun­
dade egen skola, Lykeion.
Aristoteles utvecklade senare vissa av Sokrates idéer.5 Han
definierade ett antal moraliska och intellektuella dygder som
kan uppnås genom tankeövningar. I kontakt med det verkliga
livet kan moraliska dygder dock kollidera, menade han. Är det
till exempel rätt att alltid tala sanning, även när den du säger
sanningen till inte klarar av att höra den? Är det fel att döda
3
en annan människa, även om den du dödar förgjort tusentals
andra människor genom sina handlingar? Förmågan att avgöra
vad som är relevant när det gäller hur individen ska handla i
komplexa situationer kallar Aristoteles för praktisk visdom. För
att uppnå en sådan förmåga krävs lång erfarenhet av att tänka
kring problem och dilemman.
Sokrates elenchus byggde på samtal mellan två personer.
Flera uttolkare har försökt utveckla den sokratiska samtals­
konsten till metoder som är användbara i pedagogiska
sammanhang. Antalet deltagare har då utökats till att omfatta
grupper. I USA utvecklade filosofen Mortimer J. Adler tillsammans med Robert M. Hutchins under mitten av 1900-talet
»The Great Books«, en folkrörelse, där grupper av vuxna och
barn möttes i sokratisk dialog över klassiska texter. Mortimer J.
Adler inrättade senare ett institut, »The Padeia Center« för att
främja skolutveckling, där »The Paideia Seminar« var en aktiv
del och där gruppen arbetade med alla slags »texter«: litteratur,
bild, teater, musik, matematiska problem, ritningar, dans m.m.
I Sverige arbetade i början på 1900-talet folkbildarna Hans
Larsson 6, Oscar Olsson 7 och Ellen Key 8 fram teorier och även
en arbetsgång som i många stycken motsvarar både den som
kom att användas i den amerikanska traditionen och den vi
använder i det sokratiska samtalet idag.
Samtliga moderna uttolkare konstaterar att samtalet måste
innehålla både en intellektuell och en relationsskapande
process, dvs utveckla såväl intellektuella som dialogiska dygder
hos deltagarna. Lars Lindström, professor i pedagogik vid
lärarhögskolan i Stockholm, har presenterat ett antal sådana
dialogiska dygder som bör gälla i deltagarnas sätt att möta
varandra i samtalet.
• Bildbarhet (d.v.s. att man är beredd att lyssna och låta sig
påverkas av vad andra har att säga)
• Självdisciplin
• Underbyggnad (d.v.s. att ge argument till sina åsikter
genom att referera till »texten« eller sin egen erfarenhet)
• Koncentration
• Uppriktighet
• Mod
• Respekt
• Generositet
• Hövlighet
• Ödmjukhet
4
6. Hans Larsson
(1862 – 1944), professor i
teoretisk filosofi vid Lunds
Universitet, medlem i
Svenska Akademien. Efter
egen erfarenhet som lärare
vid Grimslövs folkhögskola
utvecklade han idéer om
självskolning och studie­
cirklar som bildningsväg.
7. Oscar Olsson
(1877 – 1950) fil. dr., riks­
dagsman. Verksam med
folkbildning bl. a. inom
arbetarrörelsen. I riks­dagen
arbetade han med att
reformera undervisnings­
väsendet.
8. Ellen Key (1849 – 1926)
författare och debattör.
Livligt engagerad i kvinno­
frågan och i reformering av
barnuppfostran och skola.
Hennes mest kända bok,
Barnets århundrade, utkom
1900, (ny upplaga, 1996).
Samtalets förutsättningar
Det sokratiska samtalet utgår från »texter«
som innehåller etiska problem eller dilemman, motsägelser och tvetydigheter. Med
text avses här såväl litteratur, bilder, filmer,
matematiska problem, ritningar, tabeller
mm. Texten ska inbjuda till flera alternativa
tolkningar.
I seminariesammanhang ges alla deltagare
möjlighet att studera texten enskilt i förväg.
Innan seminariet börjar gör semi­narie­ledaren
klart de spelregler som finns i det sokratiska
samtalet. Deltagarna ska:
• utforska frågor tillsammans genom
eftertänksam dialog
• vara öppen för många möjliga svar
• lyssna aktivt
• vara beredda att ompröva och kanske
ändra sina åsikter
Under seminariet uppmanas deltagarna
att tänka »djupare« med hjälp av varandra.
På så sätt blir seminariet ett verktyg för en
kommunikativ process mellan de deltagande
där målet är att stärka varje individs eget
tänkande och lärande.
Att vara seminarieledare är en uppgift
olik den traditionella lärar- eller ledar­rollen.
Man ställer frågor man själv inte har svaret
på och man vet aldrig hur seminariet ska
utvecklas eller vart det ska ta vägen. Avsikten
är inte att gruppen ska komma fram till
ett gemensamt svar, snarare är motsatsen
fallet. I seminariet finns inga svar som är
rätt eller fel, däremot finns det mer eller
mindre välunderbyggda tankar och idéer.
Det är seminarie­ledarens uppgift att få varje
deltagare att tänka till under seminariet.
Det betyder ofta att seminarieledaren måste
ifrågasätta eller ställa motfrågor och ge
motargument till de deltagande. Man måste
även vara koncen­trerad på att följa samtalets
tråd och samtidigt försöka få deltagarna att
kommunicera med varandra. En förut­
sättning är att vara genuint intresserad av att
utforska de mänskliga värden som seminariet
tar upp. I uppgiften ligger vidare att visa hur
ett dialogiskt samtal ser ut. De dialogiska
dygderna bör följas: man bör inte falla in i
debatt, det vill säga förfäkta sin egen åsikt
5
utan att lyssna på den andres argument, man bör inte avbryta
etc. Seminariet inleds med att gruppen tillsammans sätter upp
gemensamma kommunikativa mål, till exempel: »Vi ska lyssna
mer på varandra denna gång« eller »Vi ska försöka se på den vi
talar till«. Varje deltagare sätter också upp ett eget personligt
mål i inledningen av seminariet, till exempel: »Jag ska inte avbryta någon idag« eller »Jag ska yttra mig under diskussionen«.
Seminarieledaren väljer den text som seminariet ska behandla. Valet är ofta mycket viktigt för att seminariet ska lyckas.
Texten får inte vara för enkel för deltagarna, med självklar
sensmoral eller lösning. Den ska istället kunna ge upphov till
en mängd åsikter och idéer.
Gruppstorlekarna kan variera men de bästa seminarierna
brukar ske i grupper med 8–15 deltagare. Är gruppen mindre
finns risk att man går för snabbt fram och att samtalet blir för
flackt. Med en större grupp är det svårt att låta alla komma
till tals. Man kan också låta någon eller några deltagare vara
observatörer för att få konstruktiv kritik till alla efteråt.
Samtalen syftar till att utveckla olika färdigheter och
förmågor, till exempel att kritiskt kunna analysera och värdera
en idé eller utsaga. Även den språkliga förmågan att uttrycka
sina tankar och idéer på ett sätt som kan förstås av andra övas,
liksom att förstå andras sätt att tänka. Samtalen leder till en
social process där deltagaren gradvis utvecklar en förståelse
för det egna jaget och dess utvecklingsmöjligheter. Genom
samtalen lär deltagarna också känna delar av de idéer och den
mänskliga produktion, det arv som finns i form av litteratur,
konst, dans, vetenskap, matematik m.m.
Samtalets struktur
Samtalet har ett antal förutbestämda moment för att resultatet
ska bli lyckat.
Före samtalet formuleras ett individuellt mål och ett gruppmål som utvärderas efter samtalet. Dessa mål sätter deltagarnas
fokus på samtalets form, samtalsreglerna och de dialogiska
dygderna.
Samtalsledaren ställer en inledande fråga som alla deltagare
kan svara på. Frågan ska utgå både från texten och från del­
tagarens egen upplevelse, (Skulle du vilja ha …? Vad skulle du
göra i en liknande situation?). Den inledande frågan har som
funktion att hjälpa deltagarna att få syn på sin förförståelse och
kanske sina förutfattade meningar, samt att belysa vilka olika
värderingar som kan finnas kring texten.
Analysen innebär att man tillsammans på ett intellektuellt
plan analyserar texten genom att ställa tolkningsfrågor, till
6
exempel hur upphovsmannen tänkt, hur personerna i texten agerar, hur olika situationer
ska tolkas etc. Under text­analysen distanserar
sig deltagarna med hjälp av texten från sin
tidigare uppfattning och kan diskutera de
olika idéerna mer neutralt.
Till sist utmynnar diskussionen i en
värdefråga, en »sokratisk fråge­ställning«,
där deltagarna ställer idéerna i texten i
förhållande till sina egna liv och erfarenheter.
Kan vi lära något av detta? Här integrerar
deltagaren idéerna från samtalet med sin
egen uppfattning och hamnar, om samtalet
varit givande, på en annan nivå av förståelse
och insikt än vid första genomläsningen av
texten.
Ju mer erfaren deltagarna och seminarie­
ledaren blir, ju mer blandas de olika
momenten. Kunskapen om hur man för en
utvecklande dialog har då erhållits!
Kursens utformning
Kursen Sokratiska samtal som metod hade
fyra kurstillfällen. För att bli en lyckad
samtals­ledare i »the Great Books« tradition
bör man delta i tre samtal, leda tre samtal
och observera tre samtal. Genom vårt upplägg fanns det möjligheter för deltagarna att
hinna göra detta. Praktiken är mycket viktig,
i synnerhet om man ska lära om från en vanlig ledar- eller lärarroll. Man behöver även en
grundlig kännedom om samtalets avsikt och
en teoretisk förståelse för samtalsprocessen.
Folkbildningstraditionen med studie­
cirklar innebär att deltagarna träffas för
teori och praktik vid ett antal tillfällen.
Mellan kurstillfällena finns tid för deltagarna
att smälta och bearbeta innehållet och
omsätta det i sin egen praktik. Kurserna i
Göteborg byggde på den modellen. Redan
efter första tillfället kunde deltagarna pröva
samtals­metoden med grupper i sin egen
verksamhet.
7
Sokratiska samtal i korthet
DE DIALOGISKA DYGDERNA
SAMTALSSTRUKTUR
• Bildbarhet
Förseminarium
• Självdisciplin
• Underbyggnad
– Formulerande av individuellt mål
och gruppmål
• Koncentration
Sokratiskt seminarium
• Uppriktighet
– Samtal utifrån inledande fråga
• Mod
– Analys utifrån tolkningsfrågor
• Respekt
– Samtal utifrån sokratisk fråga
• Generositet
Postseminarium
• Hövlighet
– Utvärdering av samtalet
• Ödmjukhet
– Återstående frågor
FYRA HUVUDKRAV
INLEDANDE FRÅGA
Deltagarna ska:
• Bottnar i genuin nyfikenhet från ledarens sida
• tala utifrån egen övertygelse, istället för att
hänvisa till auktoriteter eller konventioner
• Har inget svar som är rätt
• sträva efter att uttalanden inte är motsägelsefulla på viktiga punkter och att det de hävdar
överensstämmer med deras egna handlingar
• Kan besvaras bara genom att man hänvisar till
den »text« som alla har »läst«
• Drar in alla deltagarna i samtalet
• definiera vad de menar med centrala begrepp
• ta exempel från vardagslivet, snarare än att
tala om hur det bör vara
SEMINARIEREGLER
Deltagarna ska:
• utforska frågor tillsammans genom
eftertänksam dialog
TOLKNINGSFRÅGOR
• Bottnar i samtalsledarens och deltagarnas
egen tveksamhet
• Leder till fördjupad förståelse av idéerna i
»texten«
• Har relevans
• Går att diskutera
• vara öppen för många möjliga svar
• Är klart formulerade
• lyssna aktivt
• Är väl avgränsade
• vara beredda att ompröva och kanske
ändra sina åsikter
8
SOKRATISK FRÅGA
• Kallas även värdefråga och livsfråga
• Exempel på frågeställningar som sysselsatt
människan sedan hon blev människa: Är det
rätt att alltid tala sanning? Vad menas med
demokrati? Vad är värdefullt? Vad är skönhet?
SEMINARIELEDARENS ROLL
Seminarieledare ska:
• Välja »text« och förbereda seminariet
• Leda seminariet genom att:
– ge riktning åt diskussionen
– ta upp och visa på problem som leder till
fler frågor
– visa på motsättningar, skillnader och likheter
– värna om de dialogiska dygderna under
samtalets gång
BEDÖMNINGSINSTRUMENT
– ställa krav på att deltagarna ska kunna
motivera sina ståndpunkter
- förberedelse inför seminariet
• Se till att utrymme ges åt deltagarnas idéer
- aktivt ansvarstagande för gruppdiskussionen
• Process:
- uppförande under seminariet
- logiskt resonemang
- lyssnande
PRAKTISKA RÅD TILL SAMTALSLEDAREN
• Försök att välja en mångtydig »text« som ger
upphov till många frågor, även hos dig själv
• »Texten« ska vara sådan att deltagarna
får sträcka lite på sig
• Produkt:
- förmåga till kritiskt tänkande
- språkfärdigheter
- karaktärsdaning
• Ställ frågor som du själv vill ha svar på
• Försök få deltagarna att tänka längre genom
att presentera motargument, uppmuntra andra
del­tagare att fundera på vad som har sagts
och fråga efter illustrerande exempel och
förtydliganden
EXEMPEL PÅ UTVÄRDERINGSFRÅGOR
• Vilka metoder använde ledaren för att dra
in deltagarna i samtalet? Fungerade de?
Varför/varför inte?
• Använde ledaren det deltagarna sa som
utgångs­punkt för uppföljningsfrågor?
Ge exempel.
• Tala om en av de saker som ledaren
lyckades med
• Tala om en av de saker som ledaren kan
utveckla vidare
9
Max käck
Några intryck från
kursen i sokratiska samtal
2005 – 06
jag ombedd att som observatör delta i
kursen »Det sokratiska samtalet som metod«. Det var inte
svårt att tacka ja. Med mitt intresse för existentiella frågor och
långvariga erfarenhet från samtalsgrupper i livsåskådnings­
frågor, har jag haft anledning att reflektera över vikten av denna
typ av samtal och vad som skapar goda samtalsklimat.
Vår tid kännetecknas av ett avtagande intresse för auktori­
teter och ideologier. Kyrkan, partierna och sekteristiska
rörelser får allt svårare att skaffa sig inflytande över den
moderna, självständigt tänkande och frihetsälskande människan. Därav följer att människor i situationer som utmanar
deras existentiella och etiska värderingar får svårt att finna det
stöd som tidigare tillhandahölls av exempelvis präster. I stället
får psykologer, kuratorer och konsulter uppgiften att utgöra
stöd och samtals­partner. Sedan början på nittiotalet har man
allt oftare hört talas om filosofiska konsulter och praktiker
– först i Frankrike och Tyskland, men sedan även i Norge,
där denna verksamhet rönt stort intresse. I Norge finns nu
ett stort antal filosofiska praktiker i verksamhet och även en
utbildning för filosofer som vill vidareutbilda sig till filosofiska
praktiker. Tanken är att människors psykologiska problem inte
alltid är att betrakta som sjukdomar och att det därför inte
alltid är mest ändamålsenligt att konsultera psykologer eller
psykiatriker vid kriser. Många känslomässiga och intellektuella
dilemman kan helt enkelt vara av filosofisk natur. Då erbjuder
den filosofiske praktikern sina kunskaper som stöd i ett samtal
mellan två jämlika människor.
Nyckelordet i denna verksamhet är alltså just samtalet.
Detta måste bedrivas på ett särskilt sätt för att få sin avsedda
verkan och för att samtalspartnern skall komma vidare i sitt
eget sökande efter de rätta vägarna för just denne.
hösten 2005 blev
10
Medvetna samtal
Styrkor och möjligheter
Att medvetet utveckla sin samtalsteknik
och sin med­vetenhet om vad som sker i
samtal är ett fredsprojekt. Många lågskaliga
krig uppstår människor emellan på grund
av missförstånd och bristande förmåga att
kommunicera. Därför är det glädjande att
konstatera att det på flera håll utvecklas
tankar och metoder för att föra filosofiska
samtal och utveckla kommunikativa dygder.
En sådan metod är sokratiska samtal.
Sokratiska samtal är med andra ord en
bestämd metodik för att föra ett samtal
om värderingar, estetiskt, existentiellt och
etiskt. Den lämpar sig för såväl barn som
vuxna. På kursen 2005 – 06 deltog en stor
grupp medvetna och motiverade människor
Den snedfördelning av taltiden som ofta blir
fallet i fria diskussioner märktes inte. Grupperna tog ansvar för att alla skulle få yttra sig
och att ingen dominerade. Man tog också
ansvar för att diskussionerna skulle föras på
fruktbara vägar och inte fastna i oväsentligheter. Samtalen ledde ofta in på intressanta
spår som jag gärna hade velat följa vidare.
De frågor som det sokratiska samtalet
är ägnat att behandla är sådana som ofta
betraktas som privata och som man kanske
funderar över själv eller tillsammans med
sina bästa vänner. Att på detta sätt föra ett
systematiskt samtal i en större krets, i syfte
att gemensamt utforska ett ämne, tillför
ibland helt nya perspektiv och synpunkter.
Bilder från kursen
2005 – 06.
från olika verksamheter inom kultur och
utbildning. Deltagarna var alla vana vid
denna typ av samtal vilket gjorde samtalen
mycket givande och det betydde också att
förståelsen för metoden var god. Det var intressant att se vilka »texter« som deltagarna
valde till samtalen. Många var hämtade ur
seminarieledarens (samtalsledaren i övningsgrupperna) arbete eller speglade något av
dennes intressen. Under samtalen framgick
det tydligt vilka olika perspektiv deltagarna
lade på texten. Några betonade politiska
tolkningsmönster, andra genus- eller sociala
perspektiv. Under samtalens gång fick man
på detta sätt inblickar i deltagarnas olika
värderingsmönster.
Behovet av reflektion
I den verksamhet jag själv är en del av på
Konst- och kulturutveckling, ett arbets­
område som bygger på värderingar och
smak, skulle det sokratiska samtalet kunna
ge ett viktigt bidrag. De gemensamma
samtalen i verksamheten handlar i allra
största utsträckning om organisatoriska,
administrativa och kulturpolitiska frågor.
De konst­filosofiska frågorna lyser enligt min
erfaren­het helt med sin frånvaro. Detta gör
att man kan misstänka att den konstfilo­
sofiska världsbilden bland medarbetarna är
tämligen disparat. Vid sidan av de ansträngningar som görs för att skapa en gemensam
profil på det administrativa planet vore det
därför mödan värt att föra ett sokratiska
samtal om de konstfilosofiska värderingarna.
11
Lena Eriksson och Anne Pira
Sokratiska samtal och
andra sätt att orda om bilder
träffades vi, två konstpedagoger från
Nordiska Akvarellmuseet, och tio lärare från Skärhamns och
Kållekärrs skolor på Tjörn en gång i månaden i fyra års tid.1 Med
utgångspunkt i de utställningar som visades på museet letade vi
efter arbetsformer kring konst och lärande i skolan. Under hösten 2006 prövade vi bland annat sokratiska samtal som metod.
i projektet kontinua
Måleri från Island
När vi träffades för vårt första möte i augusti 2006 hade vi en bild
från den kommande utställningen på museet som utgångspunkt,
I smedjan av den isländske konstnären Gunnlaugur Scheving.
Vi inledde med att bekanta oss med bilden utan ord, var och
en fick en färgutskrift att titta på och uppgiften att själv måla en
egen bild som respons på Schevings bild. Vi arbetade i ungefär
en kvart med bilderna och samlade dem sedan på ett bord.
Sedan bildade vi en cirkel och alla fick varsin färgutskrift
av Schevings bild samt en anteckningsbok. Ramverket kring
att arbeta med ett sokratiskt samtal repeterades, exempelvis
att ta avstamp i egna upplevelser och inte stödja sig på yttre
auktoriteter. Var och en fick vidare fundera över ett individuellt
mål och ett gruppmål för samtalet. Det gemensamma målet
här var att försöka samtala inom gruppen och inte använda
samtalsledaren som »telefonväxel«.
Den inledande frågan var: Vad gör mannen i huset? Var och
en fick tid att fundera innan ordet gick runt. Tolkningsfrågorna
kom efter hand. Gruppen hjälptes åt med dem och många olika
tankar kring bilden fördes fram. En tung och hotfull berättelse,
där mannens våld och kvinnans försök att stävja återkom hos
flera. Andra såg en magisk dimension och även värme i hemmet, huset. Vi från museet delade med oss av det vi kände till,
titeln och lite mer om konstnären och hans bildvärld.
12
1. Kontinua var ett konst­
pedagogiskt skolprojekt
som Nordiska Akvarell­
museet drev i samarbete
med konstnärer och lärare
från Tjörn och Mölndal.
Projektet drevs med stöd
av Stiftelsen Framtidens
kultur och Myndigheten
för skolutveckling. För mer
information se:
www.akvarellmuseet.org
2. Likabehandlings­planen
är uppbyggd utifrån den
lag som trädde i kraft
den 1 april 2006, »Lagen
(2006:67) om förbud mot
diskriminering och annan
kränkande behandling av
barn och elever«.
Gunnlaugur Scheving, Vid smedjan, kvinna med gloria, akvarell. © Islands Konstmuseum.
Foto: Viktor Smári Sæmundsson.
Den avslutande värdefrågan löd: Var
livet bättre förr? Frågan väckte en stor
diskussion, där barnets ställning i samhället
var det centrala. Att tillvaron var tryggare
med närmare kontakt mellan barn och vuxna
ställdes mot att barn skulle vara tysta och
inte ta plats. Samtalet flödade och frågor
om respekt och att sätta gränser kom upp.
Likabehandlingsplanen var ett begrepp som
återkom flera gånger hos lärarna vilket var
något som vi från museet inte kände till.2
Lärarna förklarade bakgrunden och att de
just hade arbetat med denna, en plan som
alla skolor måste ha och ta ställning till. Vi
avslutade arbetspasset med att fundera över
de uppställda målen och att tillsammans se
på de bilder vi själva hade gjort som svar på
Schevings målning.
Andra ord
Under träffen i november tog vi utgångspunkt i ett radio­program från Bildrutan i
P1 som hade temat »Orda om bilder«. Vi
lyssnade på valda delar av radioprogrammet och försökte sedan öva oss på att tala
om verk från Nordiska Akvarellmuseets
samling utifrån olika perspektiv. Vi testade
till exempel att försöka beskriva ett verk
så konkret som möjligt, att försöka tolka
vad konstnären känt, att berätta vad bilden
väckte hos mig personligen eller att tolka
bilden poetiskt. Övningen gav en annan
ingång än det sokratiska samtalet, men fick
oss att fundera över det intressanta och svåra
mötet mellan bild och ord. Hur gör vi när vi
talar om konst?
13
Maria Mebius-Schröder
Samtal bland läkemedel
under mitt airis - uppdrag
på läkemedelsföretaget AstraZeneca i Göteborg 2006 var jag samtalsledare i tre sokratiska
samtal.1 De utgick alla från en bild, Diabolo Baby av konstnären
Marianna Gartner. Samtalen kretsade kring ondska men
berörde ämnet på olika sätt. Grupperna om cirka tio i varje,
arbetade bland annat med följande frågeställningar.
•
•
•
•
•
•
•
•
Vad är ondska?
Finns ondska?
Vad är godhet?
Vad är arvsynd?
Vad är hämnd?
Är konstnären man eller kvinna?
Får man göra så här med ett barn?
Vem dömer?
Bortom rätt och fel
Inom ramen för mitt AIRIS-uppdrag fick jag idén att använda
mig av den sokratiska samtalsmetoden. Varför? Jo, jag tänkte
att dessa högpresterande yrkesmänniskor, som är drillade i att
alltid göra rätt, skulle få möjlighet att fungera som grupp i ett
sammanhang där inga rätt eller fel fanns.
Jag ville skapa ett samtal där fokus istället låg på att hjälpa
varandra att tänka vidare. Det gällde att lyssna på vad kollegorna sa och utifrån det göra egna reflektioner. Målet var inte
att komma fram till något konkret eller ens att komma överens.
Jag ville att själva samtalsprocessen skulle bli det viktiga. Att
tillsammans sträva efter att öppna tankebanor och få så många
perspektiv på värdefrågorna som möjligt.
Samtalen landade i djupa diskussioner, där jag såg rodna14
1. AIRIS, är ett regio­nalt
forsknings- och utveck­
lings­projekt där konstnärer
befinner sig på ett företag
eller organisation under
en längre period. Fokus
ligger på de processer som
startar när en professionell
konstnär möter livet på en
arbetsplats. AIRIS drivs
av Skådebanan Västra
Götaland.
www.skadebanan.org
Marianna Gartner, Diabolo Baby, olja på duk.
den stiga på kinder och »barnaögon« som
tänkte högt och ocensurerat. Själv försökte
jag träna mig i att våga stanna kvar i en
frågeställning för att få nya och andra svar
på samma fråga.
Det underlättade att ha samma käll­material
i alla tre samtalen. Det stimulerade mig att
driva samtalen på olika sätt. Bilden Diabolo
baby är en suverän bild att inspireras av så jag
tröttnade aldrig på själva ondsketemat.
Mina samtalskollegor på AstraZeneca har
gett fin feedback. De har känt det befriande
att inte behöva komma fram till något
och att få lära känna varandra på ett mer
personligt plan vid sidan av jobbet. Och de
har fortsatt att tala hemma om ondska och
dess ursprung…
Sokratiska samtal är en fantastisk metod
att använda sig av på alla arbetsplatser och i
alla arbetslag, inte minst de mångkulturella.
Då måste man, åtminstone i två timmar,
respektera och lyssna på sina kollegor, vilket
i förlängningen kan leda till nya synsätt på
religiösa och kulturella olikheter.
15
Fyra deltagare reflekterar...
Kursen 2009 – 10
Bo Fabiansson (BF) och Adam
Nilsson (AN), Västra Frölunda
bibliotek
1. Vad tyckte du om kursen?
BF: Det var bra att lära sig metoder för
att leda konstruktiva gruppsamtal där det
konstruktiva dominerar över det polemiska
och ibland destruktiva.
AN: Olika människor tolkar reglementet/
metoden/ingångna avtal olika. Information
vill vara fri. Men bra nyttig metod som liknar
modern pedagogik behöver tränas för att sitta.
2. Är det något särskilt som du vill
lyfta fram?
BF: Att lära sig undvika att gruppsamtal
domineras av polemiska dueller mellan
deltagarna. Att lyfta fram gemensamma
värden. Att lyfta fram alla deltagarnas åsikter
och tankar för att härigenom skapa ett gott
samtalsklimat som leder till ett konstruktivt
resultat av samtalet.
AN: En intellektuell kurs som vågade löpa på
linan utan att tveka.
3. Vad tar du med dig till din egen
verksamhet?
BF: Att sokratiska samtal med fördel kan
användas i biblioteks­verksamhet. Till
exempel i kommunikativa situationer när vi
bjuder in biblioteksanvändare till bokcirklar,
datakurser och informationsgenomgångar.
16
AN: Det skulle vara kul att ha sokratiska
samtal utifrån böckerna Brott och straff och
Krig och fred till exempel.
Sonja Jansson, konstnär samt
bildlärare på Freinetskolan
Bild och Form
1. Vad tyckte du om kursen?
För mig blev den en bra grund att stå på
och gå vidare utifrån. Jag tycker att Ann S.
Pihlgren höll i det på ett bra sätt, hon var
tydlig och höll det inom lagom snäva ramar.
Jag hade tur att hamna i en väldigt bra
samtalsgrupp.
2. Är det något särskilt som du vill
lyfta fram?
Särskilt inspirerande var det att vid ett
tillfälle få ha Ann som samtalsledare. Då
fick jag inblick i det sokratiska samtalets
potential. Att formen tillsammans med
en god samtalsledare kan få var och en att
växa, i tanken, i hur vi formulerar oss och
lyssnar. Likaså var det tillfälle då vi först fick
se ett performance live och samtala därefter
något av det mest givande tycker jag.1 Att
1. Vid det tredje kurs­tillfället gjorde konst­närerna
Chuyia Chia och Joakim Stampe ett performance.
Det låg sedan till grund för en diskussion i helgrupp
kring hur man kan bygga upp ett sokratiskt samtal
utifrån något man ser live. I helgrupp skissade
kursdeltagarna på olika typer av frågor som verket
lyfte. Därefter fördes sokratiska samtal i de mindre
grupperna med performancet som utgångspunkt.
så många frågor, tankar och känslor kan
väckas, men att vi fastnade i huruvida det
var »bra« eller »dåligt«.
3. Vad tar du med dig till din egen
verksamhet?
Ett större självförtroende i att leda samtal.
Både med elever i alla åldrar och med vuxna
i mitt arbete som bildlärare och bild­pedagog.
Det påverkar även mitt eget arbete som konstnär. I samtal med mig själv eller med kollegor.
Det känns som om jag har fått verktyg att
variera upplägg och anpassa det efter olika
faktorer, som ålder, gruppstorlek, tillfälle, tid
och målgrupp. Jag har redan innan arbetat
med att få ett mer flerstämmigt klassrum, att
låta elever respondera på varandras verk och
att leda ett samtal kring både deras egna bilder/skapande och andras. Skillnaden här är
har jag fått en metod med en tydlig struktur
som hjälper alla att få komma till tals, vilket
kan vara svårare annars i en större grupp.
Det är också spännande att arbeta med ett
gemensamt samtal i en bildanalys istället för
att var och en ska sitta och göra sin uppgift.
Det blir mer dynamiskt och bekräftande när
eleverna i det gemensamma samtalet känner
igen tankarna hos varandra och att det finns
så många olika ingångar och perspektiv. Vid
det senaste samtalet med klass 7–9 hamnade
vi till slut i djupt existentiella frågor, som
jag inte tror hade blivit resultatet vid ett
»vanligt« klassrumssamtal. Det har något att
göra med att var och en går in med en ärlig
och seriös föresats att ta samtalet och det var
och en känner, tänker och säger på allvar. Att
vi blir likvärdiga på flera punkter och visar
varandra respekt.
Marianne Nordström, bildlärare
på Ytterby­skolan, Kungälv
1. Vad tyckte du om kursen?
Kursen var för kort! Jag blev jätteintresserad
och ville ha mer »träning« och feedback på
mitt eget sökande i rollen som samtalsledare.
Jag vill ha mer praktik!
2. Är det något särskilt som du vill
lyfta fram?
Jag tycker detta är ett så intressant och lustfyllt
sätt att förhålla sig till en bild, ett verk eller en
text och att finna tankar både hos sig själv och
hos andra. Härligt överraskande att samtalen
kunde hamna där de hamnade, långt ifrån
starten och rakt in i nya områden och frågor.
3. Vad tar du med dig till din egen
verksamhet?
Jag tar med mig samtalsmetodiken och bild­
erna i Ann S. Pihlgrens häfte att träna på. Vi
har ett slags EQ-ämne med våra elever (Ytter­
byskolan Så7–9) där jag fort­sätter att »öva«.
Bilder från kursen
2009 – 10.
Foto: Staffan Melin.
17
Elenor noble
Sokratisk samtalsmetodik
i spontana konstsamtal
under flera år har jag, parallellt med andra frilansuppdrag
inom fältet för konst och lärande, arbetat som utställningsvärd på Göteborgs Konsthall inom det man kallar för aktivt
värdskap. Istället för receptionspersonal har man där personal
med examen från konsthögskolor eller konstvetenskapliga
universitetsutbildningar. Konsthallen visar samtidskonst och
utställningsvärdarna får möta konstnärerna inför varje utställning i interna konstnärssamtal. Man arbetar alltid två personer
parallellt för att kunna möta besökarna såväl under deras väg
in i och ut ur utställningarna samt inne i själva utställnings­
rummet. Uppdraget som värd är dels att ge varje besökare ett
trevligt bemötande och dela ut ett textmaterial som tar upp
utställningstematiken, konstnärskapen och de specifika verken
på ett relativt lättläst och pedagogiskt vis till samtliga besökare.
Dels är det också att finnas till som samtalspartner.
Samtidskonsten väcker många och komplicerade frågor. Att
som värd locka till nyfikenhet, ett mer nyanserat sätt att se på
konstverken och de fenomen som de belyser samt att inspirera
till att söka vidare efter information om olika platser, politiska
frågor, historiska händelser och annat som konstverken
refererar till är mycket spännande.
Detta arbete karaktäriseras av idel spontantsamtal, vilket
innebär en stor skillnad mot renodlade sokratiska samtal. Ändå
upplever jag att det finns mycket i idéerna bakom det sokratiska
samtalet som jag har praktisk användning av inom värdskapet,
såväl som i sammanhang då jag arbetar som konstpedagog med
dialogbaserade visningar och praktiska workshops.
18
Att definiera sin roll
Först och främst finns det en styrka i
definierandet av den egna rollen som går
att häröra från det sokratiska samtalet som
metod. För vad väljer jag för roll som konstpedagog eller som utställningsvärd? Är jag
en informatör, kompis, värdinna, föreläsare,
lärare, ordningsman, inspiratör, guide eller
kassörska? Såklart tenderar man att för korta
stunder närma sig dem alla, men vad gäller
värdskapet på Göteborgs Konsthall anser
jag att det är som samtalsledare man bäst
definierar sig som värd. Ann S. Pihlgren har
sammanfattat samtalsledarens uppgift med
bland annat följande ord:
• ge riktning åt diskussionen
• ta upp och visa på problem som leder
till fler frågor
• visa på motsättningar och skillnader
samt likheter
• värna om de dialogiska dygderna
under samtalets gång
• ställa krav på att deltagarna ska kunna
motivera sina ståndpunkter
Att använda olika slags frågor
Man kan alltså som en samtalsledande
utställningsvärd eller konstpedagog initiera
och driva på samtal genom att utmana och
stimulera diskussionen, bland annat genom
att presentera frågor av olika slag. Samtalsstrukturen i det sokratiska samtalet kan
användas som ett stöd för att se det spontana
samtalet ur en metanivå, som gör att det
blir mer effektivt och meningsfullt. Det sok­
ratiska seminariets utgångspunkt i tre olika
frågetyper: inledande frågor, tolkningsfrågor
och mer filosofiska frågor ger helt enkelt
verktyg i värd- eller pedagogrollen. De kan
förhindra att besökaren hamnar i endast
värdering av konsten, endast tolkning av
verken eller i allt för aviga sidospår i sina ref­
lektioner. De inledande frågorna lyfter fram
värderingar och förförståelse och skapar en
kontakt. Tolkningsfrågorna blir ett verktyg
att tillsammans titta närmare på konstverken
i utställningen och stimulera vår gemensamma nyfikenhet. De filosofiska frågorna
hjälper slutligen besökarna att lyfta fram och
belysa de större frågorna som konstverken
berör. I rollen som samtalsledare kan jag
också hjälpa till att göra kopplingar mellan
olika besökares reflektioner och se till att
hela familjer eller andra mindre grupper är
engagerade i samtalet genom riktade frågor.
Möjligheten att ifrågasätta
Samtalsledarrollen bekräftar också rätten
(och möjligheten) att ifrågasätta generaliseringar av typen »Det var en intressant
utställning«. Det är alltid trevligt med
positiva besökare. Men, om man följer upp
värderande påståenden med frågor kring
»Vad menar du med intressant?« Och »Vad
var det som gjorde att du upplevde utställningen som intressant?« Då kan man istället
för att värdera konsten diskutera de frågor
som konstverken genererar och bidra till ett
gemensamt utforskande. Ifrågasättandet,
som är präglat av sokratiska samtal, gör att vi
tillsammans kan bena ut vad vi bottnar våra
värderingar i, hur världen är konstruerad,
varför vi gör som vi gör etc. och det om
något berikar konstupplevelsen!
19
Hans Fröman 1 och Ann S. Pihlgren
Att använda sokratiska samtal
som handledningsmetod
har vi tillsammans använt en kombination av sokratiska samtal och traditionell grupphandledning för
att utveckla och fördjupa ledarskapet hos olika chefskategorier.
I hanterandet av en krävande och komplex yrkesroll riskeras det
nödvändiga utrymmet för egen tid att prioriteras bort. På sikt
riskerar det ge negativa konsekvenser för både medarbetarna
och ledaren själv. Reflektion i grupp är ett sätt att tillsammans
med andra utveckla och bredda sin kompetens genom att
processa vardagens problematik med andra arbetsledare
och chefer. Det är värt att påpeka att det ofta är mellan
handlednings­tillfällena som förändring och utveckling äger
rum. En utmaning för oss som handledare är alltså att finna
former för samtal som på ett så effektivt sätt som möjligt ser till
att processer hålls vid liv när deltagarna lämnar rummet.
under ett antal år
Förberedelse
När det sokratiska samtalet genomförs som en handledningssession byggs samtalsstrukturen ut till att omfatta
möjligheter till en fördjupad efterdiskussion. Samtalets ämne
väljs noggrant utifrån gruppens behov. Inför varje hand­
ledning överlägger vi om vad som skulle kunna vara aktuella,
ut­manande och spännande teman för gruppen. Utifrån detta
söker vi lämpliga bilder eller texter att utgå ifrån. Deltagarna
förses sedan med dem i god tid innan nästa handlednings­
tillfälle och förväntas förbereda sig inför samtalet genom att
ta del av underlaget i förväg.
20
1. Hans Fröman arbetar
med arbetslags- och team­
utveckling, handledning
och konsultativa insatser,
enskilt och i grupp för såväl
ledare som medarbetare,
ledarskapsutveckling och
utveckling av verksamheter
inom offentlig förvaltning
med särskild erfarenhet av
skola och omsorg. Han är
utbildad i systemteori och
familjeterapi och han har
en handledarutbildning i
team-utveckling, ledarskap,
organisation (UGL).
Upplägg
Den »text« som valts bildar en utgångspunkt
för det sokratiska samtal som inleder varje
sammankomst. Varje handledningsstillfälle
varar i två och en halv timme. Vi två deltar
båda som handledare, men med olika roller
under samtalet. Det sokratiska samtalet
inleder varje tillfälle och varar i ungefär en
timme och leds av en av oss. Den andra
handledaren intar i denna första fas en
reflekterande position och lyssnar aktivt för
att hitta metafrågor som bildar möjliga utgångspunkter för handledningens andra del.
Då »översätts« det filosofiska samtalet till en
mer verksamhetsanknuten frågeställning om
ledarrollen, olika förhållningssätt som ledare,
eller en mer konkret frågeställning kring
hur olika fenomen på en arbetsplats kan
uppfattas och behandlas. Den frågeställning
som utkristalliserats under det sokratiska
samtalet skrivs upp på en tavla innan gruppen tar paus. När de återvänder kan de sedan
välja att fortsätta handledningen utifrån
den frågeställningen eller välja att lyfta upp
andra frågor som deltagarna i förväg haft
ett behov av att få dryfta med kollegor och
handledarna.
Hängningen av George Orwell
Inför den handledningssekvens som nu
kommer att beskrivas fick deltagarna texten
Hängningen av George Orwell utskickad i
god tid för att hinna med inläsning och egen
reflektion. Texten i det här fallet är både
utmanande och provocerande. Den beskriver
en avrättningssituation i Burma. I texten får
man följa vad som händer inför, under och
efter avrättningen. Berättarrösten tillhör en
av de konstaplar som har till sin uppgift att
tillsammans med andra genomföra avrättningen. Berättelsen är en paradoxal pendling
mellan mänsklighet och omänsklighet. I en
stark scen dyker till exempel en glad och
ivrig hund upp och hoppar upp mot fången
under den korta vandringen från dödscellen
till galgen. En annan utmanande beskrivning
är de reaktioner som uppstår hos konstaplar
och befäl när uppgiften är slutförd. De skrattar och skämtar på ett sätt som ter sig helt
absurt vid första läsningen.
Samtalsdeltagarnas reflektioner
Vid det specifika tillfället inledde samtals­
ledaren med att be deltagarna att ta ställning
till hur de trodde att de själva hade reagerat
när hunden dök upp, ifall de hade varit en
av konstaplarna. Efter en kort tankepaus
menade någon av deltagarna att hon skulle
ha försökt få bort hunden, på grund av den
absurda kontrasten mellan hundens glädje
och situationen i övrigt. Någon annan höll
med. »Hunden förlänger lidandet för alla,
och alla verkar vilja få slut på det hela så fort
som möjligt. Även scenen när fången rabblar
böner tycktes väcka mycket ångest hos
den konstapel som är berättare. Bönen gör
fången mer mänsklig. Kanske vill berättaren
avskärma sig från det mänskliga.«
Seminariedeltagarna lyfte även fram den
korta beskrivningen av fången som undviker
en vattenpöl på väg till galgen, som en
observation men en jättelik insikt som väckte
mycket känslor. »Genom att undvika att bli
blöt blir fången mänsklig med allt vad det
innebär.« Att konstaplarna skrattar efter
avrättningen såg seminariedeltagarna som en
gemensam försvarsattityd, som illustrerade
lättnaden över att obehaget släppt. »Det de
upplevt, avrättningen och ångesten, är ju
en omöjlig sak att prata om när de kommer
hem. Man skulle säkert behöva hjälp för att
få släppa på trycket.«
Seminariedeltagarna pratade därefter
om att jargonger utvecklas inom alla yrken,
bland annat som en form av bearbetning
av svåra situationer. Seminarieledaren
undrade om man kan undvika att delta
i skrattet. På det svarade deltagarna nej.
»Det är svårt att medvetet göra sig så ensam i en sådan här situation. För att kunna
21
göra obehagliga saker krävs en stark gruppidentitet.« Någon
sa också att: »När någon försvinner i en grupp och en ny ska
komma in så kan tysta överens­kommelser bli synliggjorda.
Den nya stöts lätt ut för att den inte blivit invigd i de tysta
överenskommelser som finns.« Gruppen kom fram till att
de som ledare ibland bör bekräfta sina nykomlingar och
problematisera och utmana den gamla gruppen.
Samtalet flödade sedan vidare och de filosofiska tanke­
gångarna utifrån texten övergick mer och mer i reflektioner
kring den egna vardagen som ledare och de uppgifter man har
att utföra. Efter cirka en timme avslutades samtalet.
Det efterföljande handledningssamtalet
Efter en kaffepaus återvände gruppen till samtalsrummet där
den andra handledaren utifrån sina observationsanteckningar
hade skrivit ner en uppföljningsfråga på tavlan: Hur ser den
»farliga« jargongen ut inom er verksamhet?.
Ingen av deltagarna hade med sig något vardagsproblem
från sin arbetsplats som de ville ta upp, utan de ville diskutera
uppföljningsfrågan. I en inledande diskussion försökte gruppen
identifiera olika typer av positiva och negativa jargonger inom
sina egna verksamheter. Därefter berättade en av dem att hon
hade två personer i en arbetsgrupp med en negativ jargong
som tycktes driva bort nya medarbetare. Nu hade hon, som
arbetsledare, beslutat att ta ett samtal med de två medarbetarna. Hon hade tänkt konfrontera dem med att rita upp ett
årshjul på ett blädderblock för att visa när de olika vikarierna
hade slutat. Efter hand som gruppens diskussion fortlöpte
mognade insikten om att samtalet kanske måste innehålla mer
än en direkt konfrontation. Snarare borde det nog vara en
inbjudan till problemlösning, det kan ge en mindre låst och
mer konstruktiv diskussion med chans till förändring.
Slutsatser av samtalet
Ur uppföljningsfrågan uppstod ett resonemang om en situation
som deltagarna till att börja med inte uppfattat som en händelse att ta upp inom ramen för handledningen, men som efter
samtalet visade sig vara ett generativt problem vars lösningar
kunde användas i andra situationer. Den sokratiska atmosfären
hängde kvar i samtalet, man väntade inte på handledarens
expertutlåtande utan alla deltagare kände sig fria att bidra med
tankar kring problemet.
Genom att på detta sätt använda sokratiska samtal som
handledningsmetod och konkret ta del av och diskutera en
22
litterär fiktiv situation – den beskrivna avrättningen – och genom att försöka reda ut vad
som styr de fiktiva karaktärernas handlingar,
gav det efterföljande samtalet insikter om
hur liknande mänskliga beteenden kan
hanteras på den egna arbetsplatsen.
Effekter av sokratiska samtal
som handledningsmetod
Den sokratiska handledningsmodellen har
flera syften och ger också fler effekter än enbart problemlösning. I utvärderingar hävdar
deltagare ofta att de tankar och reflexioner
som väckts i de filosofiska samtalen är mer
livskraftiga i vardagen än vad de upplevt
i mer traditionell ärendehandledning.
Insikterna och tankarna från de sokratiska
samtalen är mer närvarande i deras vardags-
uppgifter som ledare och de fortsätter oftast
reflektionerna under de veckor som passerar
mellan handledningstillfällena. Även under
handledningen märks de tidigare samtalens
närvaro påtagligt. Deltagarna refererar ofta
till diskussioner, texter, bilder eller insikter
som behandlats i tidigare samtal. I högre
grad än deltagare i mer traditionell hand­
ledning refererar de även tillbaka till tidigare
handledningstillfällen. Deltagarna väljer
inte alltid att gå vidare med den föreslagna
frågan för efterdiskussion. Ibland finns det
viktiga vardagsproblem att behandla, som
går utanför det diskuterade temat. Däremot
skriver de oftast ner den föreslagna diskussionsfrågan för att fundera vidare på den
efter handledningstillfället. Handledningstillfället blir på så sätt en viktig startpunkt för
en fortsatt kontinuerlig vardagsreflektion.
23
Om du vill veta mer
Litteratur
Webbsidor
Adler, Mortimer J: The Paideia Proposal
The National Paideia Center: www.paideia.org
Börresen, Beate och Malmhester, Bo: Låt barnen
filosofera: det filosofiska samtalet i skolan.
Liber, 2004.
Great Books Organization: www.greatbooks.org
Carlgren, Maria, Eriksson, Lena och Persson,
Eva (red): Samtalet om konst. En dokumen­
tation från ett seminarium om samtalet som
metod 25 – 26 november 2003 Nordiska
akvarellmueet, Skärhamn. Konst- och kultur­
utveckling, Västra Götalandsregionen, 2004.
Beställ via [email protected]
Gaare, Jörgen och Sjaastad, Oystein: Pippi
och Sokrates, filosofiska vandringar i Astrid
Lindgrens värld. Natur och kultur, 2002.
Matthews, Gareth B., The Philosophy of
Childhood.
Pihlgren, Ann S: Socrates in the classroom.
Rationales and effects of philosophizing with
children, doktorsavhandling vid Stockhoms
universitet, 2008.
Pihlgren, Ann S: Sokratiska samtal i under­
visningen. Studentlitteratur, 2010.
Pihlgren, Ann S: Våra bästa samtal. Sokratiska
samtal i alla ämnen för alla åldrar, Freinet­
skolan Mimer. Norna förlag, 2009.
Pihlgren, Ann S: »Sokratiska samtal om att vara
människa«, tidningsartikel i Familjedaghem
2/2006, Familjedaghemmens förlag
Skoglund, Elisabet: Konstsamtal, Samtalskonst.
Cura förlag, 2005
Svedberg, Lars och Zaar, Monica: »Sokrates
och samtalskonsten«. Kapitel i Boken om
pedagogerna, Liber, 1998.
24
Kunkapskällan: www.kunskapskallan.com
Arrangörer av kursen
sokratiska samtal som metod
Konst- och kulturutveckling
www.konstochkultur.vgregion.se
Arkitekturkonsulent
Mie Svennberg
Danskonsulent
Eva Persson
Filmkonsulent
Jens Lanestrand
Konstkonsulent
Maria Carlgren
Koordinator för barn- och ungdomskultur
Jenny Berner
Koordinator för kursen
Sokratiska samtal som metod 2009 – 10
Elenor Noble
Beställning av denna publikation görs via
[email protected]
Deltagarlista
Kursen Sokratiska samtal som metod 2009 – 10
Adam Nilsson, Skolbibliotekscentralen
Anita Lindberg, Backa bibliotek
Ann G. Strandvik, Hjällboskolan
Anna Hallberg, Kortedala bibliotek
Annelie Eriksson, Backa Teater
Annika Hirsch-Berglund, konstnär/pedagog
Birgitta Hultqvist, Kannebäcksskolan
Bo Fabiansson, Västra Frölunda bibliotek
Camilla Wu, Arbetsmarknadsavdelningen
Uddevalla
Camilla Åberg, lärarstuderande
Carl-Otto Evers, dramatiker/konstpedagog
Eva M Persson, Konst- och kulturutveckling,
Västra Götalandsregionen
EvaTua Ekström, Världskulturmuseet
Gunilla Boije af Gennäs, konstnär
Henriette Oubäck, Kulturförvaltningen Göteborg
Jan Dahlqvist, Kulturförvaltningen Göteborg
Karin Wästlund, KULMUS, Västra Göteborgs
Kulturskola
Lina Malm, Världskulturmuseet
Magdalena Rapala, konstnär/pedagog
Mania Teimouri, arkitekturpedagog
Maria Nilsson, Culture Clinic
Maria Svensson, Culture Clinic
Marianne Nordström, Ytterbyskolan
Mattias Kästel, Världskulturmuseet
Mauricio Olavarria, Arbetsmarknadsavdelningen
Uddevalla
Mia Björklund, Kulturförvaltningen Göteborg
Mie Svennberg, Konst- och kulturutveckling,
Västra Götalands­regionen
Monica Gallon, Vadsbogymnasiet
Sonja Jansson, konstnär/Freinetskolan Bild&Form
Susanne Eklund, Biblioteket Vårgårda
Therese Finné Holmberg, Pustervik
Thereze Almström, Världskulturmuseet
Tora Ljusberg, Konst- och kulturutveckling,
Västra Götalands­regionen
Ulrika Andersson, Backa Teater
Viveka Hallberg, Hisingens bibliotek
Zahra Bayati, Göteborg universitet
Åsa Nilsen, Freinetskolan Bild&Form
Medverkande skribenter
Lena Eriksson är pedagogisk ledare
vid Nordiska Akvarellmuseet,
www.akvarellmuseet.org
Hans Fröman arbetar med arbetslag och team­
utveckling, www.kunskapskallan.com
Max Käck är tonsättare och filosof,
www.käck.se
Staffan Melin är formgivare och skribent
vid Oscillator, www.oscillator.se
Elenor Noble är konstpedagog och kulturproducent vid NOBLE&HAAG – konst, media och
kulturarv, www.noblehaag.com
Ann S. Pihlgren är universitetslektor, utbildare
och forskare vid Stockholms universitet,
www.kunskapskallan.com
Anne Pira är konstnär och verksam som
konstpedagog vid Nordiska Akvarellmuseet,
www.annepira.se
Maria Mebius-Schröder är dansare och koreograf
sokratiska samtal
Redaktionsråd
Jenny Berner, Maria Carlgren,
Staffan Melin och Eva Persson
Redaktör
Elenor Noble
Grafisk form och illustrationer
Björn S. Eriksson
Tryck
Cela grafiska,
Vänersborg 2010