Klas Eklund 00-06-28
VEM FÖRSVARAR U-SVÄNGEN?
Krönika till SvD
Det går bra för Sverige. Svensk ekonomi har inte har stått så stark på närmare ett halvsekel:
Tillväxten är god, realinkomsterna stiger, arbetslösheten faller, inflationen är låg, räntan likaså,
budgeten och utrikeshandeln visar överskott, och både statsskuld och utlandsskuld faller snabbt.
Jag ser två faktorer bakom förbättringen. För det första snabb teknisk utveckling, för det andra en
omfattande omläggning av den ekonomiska politiken. Men ingen av dessa har ägt rum “planerat”,
i god ordning eller med den nuvarande tillväxten i kikarsiktet.
Den första faktorn – den tekniska utvecklingen – är delvis internationell, delvis frukten av flera
samverkande lokala omständigheter, vilka nu på ett oväntat sätt får stort genomslag. Det gäller
den gamla svenska infrastruktur- och telekompetensen (redan för 100 år sedan var Stockholm
världens mest uppkopplade stad); avregleringen av tele- och finansmarknaderna under 90-talet, en
skola som gav uppkäftiga och språkkunniga elever; LO’s påtryckningar att inte förmånsbeskatta
hem-PC, mm, mm.
Dagens svenska framgångar vad gäller mobiltelefoni, mobilt Internet och musikexport låter sig
knappast beskrivas som en medveten satsning från förutseende samhällsplanerare utan snarare
som en sådan historiens slump som ibland inträffar, då en rad beslut och processer på olika
områden plötsligt och oväntat medför en konkurrensfördel på ett område som just då befinner sig i
fokus för den tekniska utvecklingen. Ett likartat fenomen inträffade för drygt 100 år sedan, då nya
innovationer plötsligt gjorde den dittills obrukbara, fosforrika järnmalmen i norra Sverige oändligt
värdefull och gav den då existerande svenska ingenjörskompetensen ett nytt expansionsfält.
Den andra faktorn bakom dagens tillväxt – den stora U-svängen i den ekonomiska politiken – var
inte på samma sätt omedveten eller slumpmässig. Däremot genomfördes den – från de flesta håll –
motvilligt, under stort gny och utan någon sammanhängande plan.
Jag avser naturligtvis den kraftfulla budgetsaneringen – helt nödvändig men full av vånda.
Nedskärningarna av ersättningsnivåerna – sunda men hatade. Avregleringarna – nödvändiga och
framtvingade snarare än något som riksdagsmajoriteten jublande drev fram. EU-medlemskapet –
som av väldigt många sågs som ett nödvändigt ont. Beslutet att göra Riksbanken självständig –
som värkte fram i kölvattnet av EU-medlemskapet och efter att politikerna misslyckats med
inflationen.
U-svängen i den ekonomiska politiken har varit en hejdundrande succé. Ändå är det ingen som
hyllar den eller tar ansvar för den, än mindre utbildar väljarna om behovet att gå vidare. De
borgerliga partierna gläds i smyg åt delar av politikomläggningen, men vill inte öppet ge (s)
beröm. Den socialdemokratiska regeringen vill gärna ta åt sig äran av den ekonomiska
förbättringen, men hämmas av att man samtidigt inför de egna gräsrötterna hävdar att U-svängen
egentligen inte var önskad utan något vartill man var nödd och tvungen. Och vänstern vill
naturligtvis inte ge något stöd över huvud taget till en sådan ryslig politik, utan föredrar att se
tillväxten som något som kan omfördelas utan någon tanke på hur den skapats.
Det tragiska är att svenska folkets valda politiker därmed står utan förklaring till varför det just nu
går så bra för Sverige. I stället för raka besked och tydlig historieskrivning vrider man sig som
maskar på metkroken. De som borde ta den mesta äran för politikomläggningen –
socialdemokraterna – vågar inte, eftersom de inte för sina egna väljare vågar erkänna att en sådan
“borgerlig” politik faktiskt kan ge resultat. De som borde ge stöd och uppmuntran – de borgerliga
– ägnar sig i stället åt partiegoistiskt gnäll. De som borde tänka om – vänstern – surfar på
populismen. De som tillsammans kraftfullt borde driva politiken vidare tvekar, hummar och
brummar.
Därmed frodas alltfort både okunskap och populism – just i det läge då det verkligen finns
förutsättningar att pedagogiskt upplysa om vad som skett och vad som nu bör göras.
Risken är därför uppenbar att det svenska undret blir mer kortvarigt än det borde bli.
