En levande församling

Levande
Brevet till Sardes. Upp.3:1-6
Av: Johannes Djerf
Om någon frågade dig om församlingen här i Törestorp är en levande
församling, vad skulle du svara då? Och om du dessutom fick uppgiften
att beskriva den här församlingen, vad är det första som du skulle berätta
om? När jag fick den frågan för ett antal veckor sedan ifrån församlingen
ifrån Furusjö som var här och gästade så var det inte i första hand vår tro
och inte heller människorna som tillhör vår gemenskap som jag försökte
beskriva utan det första som jag började berätta om var våra gärningar
som församling, all vår verksamhet. Jag gick igenom vårt arbete med våra
växtplatskvällar, jag pratade om UV arbetet, om vår sygrupp, våra
dagledigträffar, om vårt tonår, Alpha, vår mission i andra länder och till
och med vår ekonomi, tack Gode Gud för att inte vår kassör Rune var här
då. Jag talade då och då om vad vi som församling längtade efter i vår tro
men vår verksamhet var ändå det som fick beskriva den här församlingen.
Jag vet inte, men jag tror att många utav er skulle beskriva församlingen
på samma sätt. Det är ofta vår verksamhet som vi tycker gör oss till en
attraktiv och ja, till och med till en levande församling. Men frågan, som
är ganska jobbig och ganska så vass idag, är om det är just vår
verksamhet som gör oss till en levande församling?
Församlingen i Sardes, som låg sex mil sydost om Thyatira, där vi var
förra veckan, beskrev sig själva som en levande församling när de tittade
på deras verksamhet och allt bra som de gjorde för andra människor i
staden, vilken bra pastor de hade och hur många som var aktiva i
församlingen. Men verkligheten var egentligen någon annan. Ifrån ön
Patmos så skickar aposteln Johannes ett brev till församlingen i Sardes
och även till den kristna församlingen idag, alltså till dig och mig, ifrån den
syn som han fått av Guds Ande under en Gudstjänst. Vi läser brevet.
Upp.3:1-6. Av de brev som vi gått igenom hittills de senaste söndagarna
så har varje brev innehållit en tydlig förmaning men de har ändå börjat
med berömmande ord ifrån Jesus, den verklige avsändaren. Men i det här
brevets inledning så finns det inte några sådana ord överhuvudtaget, det
som församlingen nog förväntats sig mest av allt när de öppnade brevet.
Utan ibland de första orden som slås emot dem är ”du har namnet om dig
att du lever, men du är död”. Och därmed levde församlingen upp till sin
stads historia.
För flera hundra år sedan så hade den rike Krösus bott här, som gett oss
uttrycket ”rik som en krösus, och troligtvis namnet på den rike skurken
Krösus sork i serietidningen Bamse. Krösus var uppblåst över sin makt
och rikedom och gjorde anspråk på att vara den lyckligaste bland alla
levande. Vilket ledde till att hela staden blev känd för sin slappa och
sorglösa livsstil. Sardes hade haft namn om sig att vara en ointaglig stad
men när greker och perser invaderade Sardes i samband med krigen på
400-talet f.kr. så möttes de knappt av något motstånd alls. Invånarna
hade inte ens satt ut några vakter. Erövrarna kom som en tjuv om natten
och överasskade invånarna.
I denna skugga av sitt förflutna levde församlingen i Sardes. Även om det
inte gick att jämföra med krösus tid så var fortfarande staden en väldigt
välmående stad och skapade en miljö av självsäkerhet och slapphet. Man
trodde att välståndet kom från den gyllene floden Paktolos som flöt
genom staden. Enligt legenden tvättade där kung Midas av sig sin
förbannelse över att allt han vidrörde förvandlades till guld. Troligen förde
vattnet med sig guldsand från bergen i området men i själva verket kom
stadens välstånd från handel med eftertraktade varor som ull och textilier.
Kanske var det så att församlingen i denna miljö strävade efter att
framstå som levande, men det verkar inte som att deras tillvägagångssätt
var att framhålla sin tro på Jesus, församlingens verkliga identitet. Vilket
gjorde att församlingen inte märktes något speciellt i samhället. Det fanns
ingen protest och de var ingen motrörelse mot allt annat i staden. Kanske
hörde det ihop med rädslan för judarna som fanns här. Historiker
uppskattar det totala antalet kristna i Romarriket omkring år 100 till 100
000 personer ungefär vilket kan jämföras med sex, sju miljoner judar vid
samma tid! Så de kristna var i underläge och kände antagligen ett hot
från synagogans folk. Och det kanske var därför som församlingen
medvetet valde att vara nöjda och inte vara något större alternativ mot
det som redan fanns. De mådde ju ändå bra och de hade ju ryktet om sig
att vara en fin och levande församling.
Precis som vår församling hos många har ett ganska så gott rykte tror
jag. När människor ser på vår verksamhet och att vi inte är några som rör
om för mycket i samhället. Vi upprör inte så många och vi har inte så
mycket att säga till om människors sätt att leva och tro, utan vi håller vår
tro mest för oss själva.
Men just därför är det väldigt kusligt att läsa Johannes ord om en död
församling. Nu säger inte jag direkt att vi är en död församling men orden
ifrån Jesus själv, visar att det är bättre att församlingen är en stötesten.
Det är bättre för församlingen att brottas med problem och trons
sanningar. Det är bättre att ställa till besvär för någon eller några i
samhället än att vara konfliktfri och korrekt i allt, för det är oftast det som
kan döda vår tro på Jesus.
Lever man en ofarlig kristendom som inte eggar till något motstånd eller
till förföljelse, så kan det andliga livet som många av oss hungrar efter
slockna i lugnet. Nu tror jag inte att vi ska gå ifrån den här Gudstjänsten
och söka upp konflikter och motstånd i varje gathörn för att vi vill vara en
godkänd församling i Guds ögon, men jag tror det här är en viktig sanning
att ha med. När du känner att allt är lätt i att vara kristen, när du känner
dig nöjd med allt som sker i ditt kristna liv och i kyrkan så behöver du och
jag fundera på varför det är så. För när någonting går lätt så är det inte
ofta som det betyder att allt är bra. Oftast är till och med motsatsen. För
att citera en av våra vänner som vi träffade på LP när vi var där och hade
en andakt i tisdags. ”När någonting börjar gå lätt då vet jag att den onde
börjar få ett grepp om mig”, sa han. Även om man kanske inte kan ta de
orden till allt som sker så kan jag absolut förstå vad han menar. För när
man tycker att någonting är lätt då är det en väldigt skör tråd till att bli
lat, att ta saker och ting med en klackspark och till sist inte bry sig så
mycket. När jag t.ex. börjar ta lätt på min predikan inför söndagen och
tänker att det här klarar jag utan några problem, då kan jag redan då
veta att det kommer gå skit och att jag kommer vara ganska så
oanvändbar när jag står här uppe. Alltså när du börjar förtrösta på det
yttre, på dina gärningar, och inte på Gud, och det som han vill göra inom
dig, och vilka möjligheter och vilken fullständig makt som finns till
förfogande genom honom, då är det lätt att tappa bort det som är levande
och det som gör dig användbar för honom.
Ta höstens äppelsäsong som ett exempel. Vi har flera äppleträd hemma
på vår tomt och i år var det mer äpplen än någonsin, och de såg till och
med finare ut än vad de någonsin gjort, och vi tänkte att i år blir det att
göra mycket saft och mos. Men när vi börjar titta på dem och se hur de
såg ut inuti så var de flesta ”döda”. De var oanvändbara för att
Rönnbärsmalen angripit dem. Egentligen lever denna mal på frukterna av
rönn men de år som fruktsättningen hos rönn är dålig så angriper de
äpplena som oftast inte har något försvar. Och jag tycker det här kan vara
en bra bild på en församling som håller på att dö.
Det kan se bra ut på utsidan, församlingen kan ha många aktiva
medlemmar och trogna Gudstjänstbesökare men det hjälper inte om inte
insidan är användbar. Med andra ord så är det inte det yttre, vår
verksamhet som gör en församling levande! Och det är heller inte dina
gärningar som enskild kristen som gör dig levande!
Du kan vara en jättegod människa och göra många goda gärningar både i
samhället och för kyrkan men det är inte det som gör dig till en levande
kristen! Ja, men jag trodde att gärningarna var viktiga, är det inte ofta
genom gärningar som vi också visar vår tro? Jo, det är det, men om det
inte börjar ifrån din insida så är dina gärningar meningslösa, det blir bara
yta, som inte är användbart i längden! Ibland så hör jag människor som
beskriver sin kristna tro med att ”Jo, jag är väl lite religiös”. Men religion
handlar om gärningar, att försöka uppnå saker och ting för att vara
godkänd av Gud, men tron på Jesus handlar inte om att uppnå något
genom gärningar. För det yttre kommer som ett gensvar ifrån en
förvandlad insida som redan är älskad och bekräftad. Det är det som
Jesus menar tror jag när han säger till församlingen i Sardes att ”jag har
inte funnit att dina gärningar är fullkomliga inför Gud.” Församlingen
trodde att gärningarna skulle göra dem fullkomliga, men det var inte det
som gjorde dem fullkomliga, en fin verksamhet räckte inte. Utan endast
genom en levande tro på Jesus gör oss fulkomliga. ”Då vi alltså har
förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus
Kristus.” (Rom.5:1). Ingen utav oss som Guds barn är alltså religiösa!!
Utan det är genom tron, relationen med Jesus som vi får frid.
Allt handlar om din insida, om ditt hjärta är användbart till att följa Guds
hjärta. Är ditt hjärta användbart? Eller är det fullt av lathetsmalar,
likgiltighetsmalar & förnöjdsamhetsmalar som förstör och gör din tro död?
Usch, vad pastorn var jobbig idag. Måste han gå så djupt och hårt fram?
Ja, jag vet att jag är lite jobbig, men om du vill vara använd av Gud, om
du vill att kraften ska finnas där, om du vill att det levande och det äkta
ska finnas inom dig. Vill du att din tro ska kännas meningsfull så tror jag
att du och jag behöver ha med oss detta och våga ta tag i det.
Ok, men hur gör vi det då? Hur förhindrar vi att församlingen dör? Hur
förhindrar du själv att din tro dör ut? Hur behåller du elden? För att
försvara sig mot rönnbärsmal så fick jag häromdagen ett väl beprövat
gammalt tips att blanda såpa och nikotin och bespruta äpplena. Jag har
inte testat det, men jag kanske får göra det till nästa höst för att skydda
äpplena. Och på samma sätt så finns det faktiskt en lösning, det finns ett
skydd emot att självsäkerheten ska krypa sig in i oss och göra oss döda.
En lösning som i svenskan redan hörs i namnet levande.
Du kan dela upp ordet levande i två ord, eller hur? Lev och Ande. Att som
kristen vara levande handlar om att hålla anden levande. I Rom.8:11 står
det att ”om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall
han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar
levande genom sin Ande som bor i er”.
Det får församlingen i Sardes förklarat redan i de första orden i brevet där
Jesus presenterar sig själv som han som har Guds sju Andar och de sju
stjärnorna. Och ni som varit med de senaste söndagarna vet att talet sju
är ett symboliskt tal för fullhet och helighet. Alltså så ska vi nog inte tänka
oss att Jesus plötsligt har 7 olika andar, för det blir ganska så förvirrande
utan att det handlar om att samma Ande som finns i Jesus finns med sin
fullhet, allt vad Anden är, han har sin totala makt i beredskap för att göra
din och min tro levande varje dag. Beröringen av denna livgivande ande
var nödvändig för den samtidsanpassande församlingen i Sardes och är
nödvändig, ja till och med livsviktig för dig och mig och vår tro. Därför så
behöver vi göra oss av med alla gärningar som inte har sitt liv, sitt
ursprung i den helige Ande. För det är Anden som ger liv” som det står i
Joh.6:63.
Jesus säger till församlingen i Sardes ”Vakna upp och håll dig vaken och
stärk det som är kvar och som var nära att dö”. Han sa inte åt de mer
andliga att bilda en egen församling eller söka sig till en mer andlig
gemenskap utan han säger till var och en ”stärk det som är kvar och som
var nära att dö”. Alltså så var inte allt dött, utan det fanns saker som
fortfarande kunde räddas. Det fanns fortfarande lite glöd kvar som kunde
ta eld igen. Det fanns fortfarande stora möjligheter till att det levande inte
bara skulle slockna. Vilket får vara en stor uppmuntran till dig och mig
idag. Att det som känns dött i din tro och i ditt kristna liv fortfarande har
en pyrande glöd, som faktiskt kan få bli en rejäl brasa igen, om du vill
det.
Ibland ger vi upp hoppet och tror att det aldrig kan bli så som det en gång
var. I onsdags på vår bönesamling så var det flera som berättade om
forna tider då hjärtat brann och då allt var levande i ens tro. Det fanns
inga konstigheter och man sökte sig dagligen till att uppfyllas av Anden
när man var yngre. Och när jag satt och lyssnade på dessa berättelser så
kändes det då och då som att hoppet om att detta skulle ske på nytt
kändes långt borta, vilket gjorde mig ledsen. Men när kvällen avslutades i
bön så kändes det som att Jesus själv gick runt och lade in nya vedpinnar
i våra hjärtan. Elden och drömmarna började leva igen, det kändes så
faktiskt, och för min del var det länge sedan som jag såg och drabbades
av en sådan hunger och längtan efter det levande i vår församling.
Elden har inte slocknat! Och Jesus uppmanar oss alla till att genast vakna
upp. Att idag kasta bort de döda gärningarna och fylla oss av hans
livgivande ande, inte bara som enskilda kristna utan också som
församling. Det är där allt börjar. Inte genom att komma på en ny
verksamhet. Allt börjar i att söka Andens kraft. Att gemensamt ropa ”kom
helig ande och gör oss levande!” Och även om vi gjorde det för ett år
sedan eller kanske till och med förra söndagen, så behöver vi göra det
idag. Och vi behöver fortsätta hålla oss vakna säger Jesus.
Jag vet inte vad du brukar göra för att hålla dig vaken. När jag på
söndagar har svårt att hålla mig vaken efter det att jag kommit hem ifrån
kyrkan och vet om att jag behöver fortsätta vara vaken, så är inte det
första jag gör att lägga mig i soffan och kolla på tv, för då slocknar jag
direkt. Utan oftast tar jag en kopp kaffe eller går ut och går även om
soffan lockar mest. Och jag tror det är samma sak i vårt kristna liv. Vill vi
fortsätta hålla oss vakna, vill vi vara en församling som är levande och
som ger liv vidare till andra människor, så kan vi inte luta oss tillbaka i
religionens soffa och förlita oss på att vi har en fin verksamhet! Utan vi
behöver ta del av kaffet, alltså bönerna. Vi behöver be, be och be och
söka Guds Ande. Jag tror att vi behöver öppna upp för bönen på ett nytt
sätt i vår gemenskap där vi tillsammans hyllar Jesus och där bönen för
varandra också får bli naturlig. Vi behöver söka Guds rike först! Vi
behöver upp och gå och fortsätta gå. Ta nya steg i vår tro för att hålla oss
vakna! Oh, fy vad jobbigt det låter. Nae, Det är ingen börda som läggs på
oss utan om Anden får föda det så gör han det till en otvingad akt. Det
blir något som är drivet av kärlek, amen! Och så länge vi lever här på
denna jord så behöver du och jag förnya vårt inre dagligen. Det är en
kamp många gånger men vi behöver genomlida den om vi vill behålla en
tro som ger oss liv och inte död.
”Kom därför ihåg vad du har tagit emot och hört, och håll fast vid det och
omvänd dig.” Omvändelse innebär helt enkelt att gå till trons grunder. Hur
mycket vi än lär oss så får vi inte överge grunden i vår tro. Sanningen om
Jesus som Guds son. Ingen ny sanning kommer någonsin att förändra
denna grundläggande bibliska sanning. Vi behöver söka oss på nytt till
hans ord, och vi behöver en ny erfarenhet av det som Jesus gjort för oss
på korset.
I församlingen i Sardes så fanns det många som hade smutsat ner sina
kläder. Alltså smutsat ner sitt hjärta med synd. Vad det handlar om för
synd i den här situationen får vi inte veta men Jesus poängterar att den
som inte har smutsat ner sina kläder skalla vandra tillsammans med
honom i vita kläder.
Detta med befläckade kläder var ett tecken som man begrep eftersom
färgning av tyger var deras främsta industri. Man var känslig för smutsiga
kläder och förstod orden om värdigheten att få bära vita och rena kläder
som också står för seger. Något som bara Jesus hade makten att ge dem
och även oss. Vi blir värdiga genom Guds nåd. Genom att vi ber Gud rena
vårt hjärta i lammets blod. ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av
er själva, Guds gåva är det. Ef.2:8.
Vi blir inte värdiga genom att vara en god ledare, ge pengar i kollekten,
gå till Gudstjänst eller hjälpa grannen med gräsmattan, även om alla de
sakerna är bra så blir vi endast värdiga genom Jesu blod. Att vi låter ordet
om Korset drabba oss! Att ta emot budskapet om att Jesus redan gjort allt
för oss var och en. Att vi överlämnar våra smutsiga kläder av
misslyckanden och trasighet till Jesus och ber han förlåta och förändra oss
genom hans död.
Hans blod gör oss värdiga att få vandra tillsammans med honom in i
evigheten. Hans blod gör oss levande. Låt det få vara vår Bön att Guds
Ande besprutar oss med den sanningen och gör oss användbara och
levande. Amen.