Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Frankrike 2004
1. Sammanfattning
Frankrike är en demokrati med god respekt för de mänskliga rättigheterna.
Man har i mångt och mycket varit ett föregångsland inom mänskliga
rättigheter, med rötter tillbaka till upplysningstiden och franska revolutionen
vars deklaration om de mänskliga rättigheterna (MR) än idag är knuten till
franska konstitutionen och har laga kraft. Franska revolutionen myntade också
de kända slagorden liberté, égalité, fraternité – frihet, jämlikhet, broderskap. Likt i
andra EU-länder återstår dock även i Frankrike vissa frågeställningar på MRområdet.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter
Frankrike har ratificerat de mest centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter enligt följande:
Konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter
Protokoll om enskild klagorätt
Protokoll om avskaffande av
dödsstraff
Konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter
Konventionen om avskaffandet av alla
former av rasdiskriminering
Konventionen om avskaffandet av alla
former av diskriminering mot kvinnor
Protokoll om enskild klagorätt
Konventionen mot tortyr
Protokoll om förebyggande av tortyr
Konventionen om barnets rättigheter
Protokoll om barn i väpnade konflikter
Protokoll om handel med barn
Flyktingkonventionen
Den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna
Protokoll 6 om avskaffande av
1980-11-04
1984-02-17
Varken signerat eller ratificerat
1980-11-04
1971-07-28
1983-12-14
2000-06-09
1986-02-18
Varken signerat eller ratificerat
1990-08-08
2003-02-05
2003-02-05
1954-06-23
1974-05-03
1983-04-28
2
dödsstraffet i fredstid
De internationella konventioner och avtal som Frankrike ratificerat har genom
en artikel i konstitutionen automatiskt företräde framför allmän fransk
lagstiftning. FN:s övervakningskommittéer och den nationella MRorganisationen Ligue des Droits de l'Homme har dock ansett att konventionernas
företräde i konstitutionen inte utgör tillräckligt effektiv inkorporering.
Frankrike rapporterar regelbundet till de olika konventionskommittéerna, även
om denna rapportering ofta skett med en viss (ibland avsevärd) fördröjning.
Rapporterna förbereds av en oberoende nationell kommitté för mänskliga
rättigheter (Commission Nationale Consultative des droits de l'Homme) som består av
representanter från såväl berörda ministerier som franska specialister på
området.
I de kommentarer som de övervakningskommittéer som är knutna till varje
konvention ger till de franska landsrapporterna är det framförallt en kritik som
ofta återkommer, och den gäller Frankrikes inställning till lagstiftning till skydd
för minoriteter. Detta är också den enda punkt där Frankrike gjort några större
reservationer mot ovanstående konventioner om mänskliga rättigheter,
närmare bestämt mot artikel 27 i konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter, liksom artikel 30 i konventionen om barnets rättigheter. Båda dessa
artiklar rör minoriteters rättigheter. Den franska inställningen till
minoritetsfrågan behandlas närmare nedan, under punkten för olika
befolkningsgruppers situation.
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Den oberoende nationella kommittén för mänskliga rättigheter (Commission
Nationale Consultative des droits de l'Homme) har rekommenderat regeringen att
snarast underteckna protokollet till FN:s konvention mot tortyr. Protokollet
förutser regelbundna besök av en nationell och en internationell mekanism till
ställen där personer riskerar att utsättas för tortyr. Kommittén ser protokollet
som ett viktigt komplement till Europarådets konvention mot tortyr, med dess
besöksmekanism European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or
Degrading Treatment or Punishment, CPT. Enligt Amnesty Internationals rapport om
Frankrike 2004 stöder Frankrike syftet med FN-protokollet, men anser det
viktigt att noga reflektera över förhållandet mellan den regionala
besöksmekanismen CPT och den nya internationella och en ny nationell
besöksmekanism. Frankrike avser att samråda med de 24 andra länderna i EU,
då dessa länder, liksom Frankrike, samtliga är parter till Europarådets
konvention.
3
Den kritik som riktas mot Frankrike på detta område från bl.a. Amnesty
International, Ligue des droits de l'Homme och State Department (det amerikanska
utrikesdepartementet) gäller framförallt fall av polisbrutalitet samt den situation
som råder i franska fängelser.
Enligt bl.a. Amnesty ska de flesta fall av polisbrutalitet ha skett mot personer
med invandrarbakgrund, vid gripanden, kvarhållning i häkte samt vid
utvisningar ur landet. Amnesty gör även gällande att flera fall av polisbrutalitet
uppkommit i samband med att polisen utfört identitetskontroller, särskilt i
invandrartäta områden. Enligt Amnesty avled under december 2002 och januari
2003 två utlänningar i samband med utvisningar ur landet. Sedan 2003 får en
representant från Röda korset samt en läkare följa med under utvisningar i
chartrade flyg. Den arbetsgrupp som tillsatts av franska regeringen som ett led i
kampen mot diskriminering (GELD – Groupe d'études et de lutte contre les
discriminations) har efterfrågat ett högre mått av MR-inslag i polisutbildningen,
för att motverka en negativ bild inom poliskåren av framförallt muslimska
invandrare. Denna negativa bild bottnar enligt GELD bl.a. i kriget i Algeriet
och terrorism av muslimskt ursprung. State Department understryker att
rättsväsendet utreder anmälda fall av polisbrutalitet och att ett flertal
rättegångar mot poliser har ägt rum (se vidare under avsnittet om straffrihet).
Amnesty uttalar i sin rapport för 2004 lättnad över att det framgår av en dom av
kassationsdomstolen (motsv. Högsta domstolen) att gendarmeriet numera
endast får tillgripa vapen när det är "absolut nödvändigt". Tidigare fick
gendarmer i uniform skjuta efter en varning för att hindra en person från att
fly.
Franska fängelser lever i huvudsak upp till internationell standard, men en viss
kritik har ändå förekommit. Den franska senaten utgav år 2000 en rapport
(Prisons: une humiliation pour la République) som betecknade de franska fängelserna
som en "skam för republiken". Denna situation beror enligt CPT till en viss del
på överbeläggning - enligt den rapport som CPT lade fram efter besök på
franska polisstationer och i fängelser år 2003 var över 60000 personer
frihetsberövade fastän det bara fanns 48603 platser i franska häkten och
fängelser. Enligt rapporten förekom inte fall av övergrepp från anställda vid
fängelserna. Däremot konstaterar CPT att lokalerna för frihetsberövade,
framförallt där dessa stod under polisens kontroll, i vissa fall var oförenliga
med "mänsklig värdighet". I en rapport som publicerades i oktober 2003
påstod den enskilda organisationen Observatoire international des prisons att
situationen i franska fängelser förvärrats, varvid man bl.a. pekade på fortsatt
överbeläggning, att häktade och dömda hålls i samma lokaler samt att mer än
hälften av fångarna lider av psykiska problem.
4
Franska massmedier, Amnesty International, och State Department har pekat på att
antalet självmord i franska fängelser är högt. Den enskilda organisationen
Observatoire des suicides gör gällande att 122 personer tog livet av sig i franska
fängelser under år 2002 (mot 104 under 2001). Det bör noteras att oberoende
MR-organisationer har rätt att besöka fängelser om de så önskar, samt att
inrikes- och socialministerierna i april 2002 publicerade ett cirkulär om åtgärder
för att förebygga självmord i fängelser. CPT konstaterar dock i sin rapport från
2003 att cirkuläret inte följs över huvud taget vid flera av de institutioner som
CPT besökt och uppmanar regeringen att arbeta vidare med problemet.
Under hösten 2002 fattade den nya regeringen beslut om att fram till år 2006
bygga ett 30-tal fängelser omfattande totalt c:a 13.000 nya platser i syfte att ta
itu med den ovan beskrivna överbefolkningen i fängelserna. Vidare planerar
man framöver i högre grad använda sig av t.ex. elektronisk fotboja som
strafform.
Sedan år 2000 finns en nationell kommission för "säkerhetsetik", La Commission
Nationale de la Déontologie de la Sécurité. Kommissionen är en oberoende
administrativ enhet som har till uppgift att övervaka och främja etiken hos de
personer och organ som sysslar med säkerhet, exempelvis poliskåren.
4. Dödsstraff
Även om Frankrike inte har skrivit på det fakultativa protokoll om avskaffande
av dödsstraff som är knutet till FN-konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter, avskaffades dödsstraffet i fredstid 1981 genom
lagstiftning. Frågan om dödsstraff i krigstid lämnades vid detta tillfälle utan
åtgärd – det skulle vara upp till landets regering att besluta om detta när
situationen väl inträffade. Den 3 maj 2002 undertecknade dock Frankrike
tilläggsprotokoll nr 13 till Europakonventionen om mänskliga rättigheter, ett
protokoll som innebär ett totalförbud mot dödsstraff – alltså även i krigstid.
Tilläggsprotokoll nr 6 gällande avskaffande av dödsstraff i fredstid signerades
1983 och trädde i kraft 1986. Inga reservationer har gjorts mot någotdera
protokollet.
Franska folket var vid tidpunkten för dödsstraffets avskaffande negativt inställt
till denna åtgärd – runt 60% ville behålla dödsstraffet 1981, en siffra som sedan
höll i sig under 80-talet och början av 90-talet. Enligt en opinionsundersökning
från år 2002 är dock 57% av fransmännen numera negativa till återinförande av
dödsstraff jämfört med 44% som är positiva. På den internationella arenan
förespråkar Frankrike dödsstraffets avskaffande
5. och 6. Rättssäkerhet, Personlig frihet
5
Frankrike ser sig i allmänhet som en förkämpe för principen om rättsstaten –
l'État de droit. Man har dock fått utstå kritik för att det ofta tar lång tid innan en
rättegång kommer till stånd. Enligt CPT:s besöksrapport från juni 2003, där
den franska fängelseadministrationen citeras, väntade så många som 21925 av
60963 interner på rättegång. Vidare fälldes Frankrike i 43 domar av
Europadomstolen för mänskliga rättigheter 2003 för att civil- eller
förvaltningsrättsliga processer tagit för lång tid. Frankrike fälldes också i ett
antal domar för att straff- och arbetsrättsliga processer varit för utdragna.
Mot slutet av år 2002 genomförde regeringen en reform om "inre säkerhet"
som sedermera trätt i kraft. Reformen har kritiserats av MR-organisationer som
La Ligue des droits de l'Homme och av den oberoende nationella kommittén
CNCDH (Commission Nationale Consultative des Droits de l'Homme). Den senare
uttryckte i sammanhanget bl.a. oro över att det går "inflation i begränsningarna
av de personliga friheterna", att nya brottsrubriceringar skapas som är "mer av
moralisk än rättslig natur", samt att delar av reformen kan komma att slå hårt
mot de svaga i samhället (t.ex. nämns prostituerade och tiggare) snarare än mot
dem som utnyttjar dessa personers utsatta situation..
En annan viktig reform på rättsområdet är lagpaketet om "anpassning av
rättsväsendet till brottslighetens utveckling" som framförallt tar sikte på
kampen mot organiserad kriminalitet. Lagstiftningsprocessen förutser bl.a.
förstärkta möjligheter att använda tvångsmedel i förundersökningar gällande
denna typ av brott. Sålunda förutser lagförslaget bl.a. ökade möjligheter till
nattlig husrannsakan, telefonavlyssning, buggning av lokaler/fordon eller
infiltrering av misstänkta brottsliga organisationer. Ett flertal organisationer,
däribland Ligue des droits de l'homme samt domarkårens fackförbund, har
kritiserat förslaget för att innebära en tillbakagång vad avser rättsstatsprincipen.
De pekar därvid bl.a. på att tiden för ett möjligt kvarhållande i polisarrest ökas,
vilket riskerar att påverka försvarets rättigheter. CPT har framfört skarp kritik
mot att personer som anklagas för organiserad brottslighet kan vara häktade i
upp till 72 timmar utan att få tillgång till en advokat. Införande av
"ångerstatus", varmed en person som samarbetar med rättvisan kan få
straffnedsättning kritiseras av organisationerna för att öka risken för felaktiga
domstolsutslag. CNCDH menade i ett yttrande (som lämnades tidigt i
lagstiftningsprocessen) att förslaget tenderar att favorisera polisens
förundersökning utan att detta åtföljs av en anpassning av rättsinstansernas
kontroll, vilket leder till att balansen i staffrättsproceduren förskjuts.
För barn under myndighetsålder (18 år) tillämpas särskilda straffrättsliga regler.
En särskild barndomstol (tribunal pour enfants) kan döma barn mellan 13 och 16
år till vissa utbildningsåtgärder, samhällstjänst, böter eller under vissa
omständigheter fängelse. Brottmål rörande barn mellan 16-18 döms i en annan
specialdomstol, cour d'assises des mineurs.
6
7. Straffrihet
Övervakningskommittén för konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter ansåg år 1997 att rättsliga processer mot poliser som anklagats för
brott tog för lång tid och att de inte var tillfredsställande. Amnesty framförde
liknande kritik i sina rapporter för 2001 och 2002.
Frankrike var bland de första länderna som skrev under Romfördraget om den
Internationella brottmålsdomstolen och ratificerade det den 9 juni 2000. Det
kan i sammanhanget noteras att Frankrike vid sin ratificering utnyttjade
fördragets artikel 124, och därmed i sju år inskränker domstolens jurisdiktion i
samband med krigsförbrytelser när dessa begåtts av franska medborgare eller
på franskt territorium. Amnesty påpekar att den franska brottsbalken
fortfarande inte innehåller brottet krigsförbrytelser, vilket krävs enligt fördraget
om den Internationella brottmålsdomstolen.
8. Yttrande- och mediafrihet m.m.
Frankrikes pressfrihetslag stammar från 1881 och har alltså en historisk
tradition och stark förankring i samhället. Yttrande- och tryckfriheten
exemplifieras bl.a. genom tidningen Le Canard Enchainés satir och politiska
avslöjanden, genom TV-programmet Les Guignols häcklande av framträdande
politiker och politiska kabaréer.
Vissa stadganden i denna lagstiftning har dröjt sig kvar utan ändringar sedan
1800-talet, och ledde sommaren 2002 till att Frankrike fälldes i
Europadomstolen för sin lagstiftning om "ärekränkning av en främmande
statschef". Detta skedde med anledning av att tidningen Le Monde 1997 fällts i
domstol efter att i en artikel ha påstått att det i cirkeln kring Marockos kung
Hassan II fanns personer som var inblandade i narkotikasmuggling. Franskt
domstolsväsende hade redan tidigare kommit till slutsatsen att den något
föråldrade lagstiftningen stred mot Europakonventionen. Reportrar utan
gränser (Reporters sans frontières) anger samma lagavsnitt som ett av skälen till att
Frankrike hamnar på en blygsam tjugosjätte plats i deras rangordning över
världens länder i pressfrihetsavseende. Övriga skäl anges vara att
källsekretessen alltmer ifrågasätts, samt vissa polisingrepp mot journalister.
9. De politiska institutionerna
7
Det franska politiska systemet brukar betecknas som halv-presidentiellt. Man
har en folkvald president, som är statsöverhuvud. Dessutom har man ett
parlament uppdelat i två kamrar – nationalförsamlingen samt senaten.
Presidenten väljs numera för femårsperioder, precis som nationalförsamlingen.
Förenklat kan man säga att presidenten under perioder då han/hon inte stöds
av en majoritet i parlamentet enbart befattar sig med utrikes- och
säkerhetspolitiken, och att regeringen sköter inrikespolitiken. När president
och regering är av samma politiska färg har dock presidenten betydligt större
inflytande över inrikespolitiken.
Det är svårt att säga exakt hur stor andelen folkvalda med invandrarbakgrund
är, eftersom statistik om etnisk och kulturell bakgrund hos franska medborgare
inte får förekomma i Frankrike (se vidare under punkten om minoriteter). Det
kan dock nämnas att nuvarande regering omfattar tre personer med tydlig
invandrarbakgrund. Bofasta icke-EU-medborgare har fortfarande inte rösträtt
vare sig i lokala eller nationella val, trots att ett flertal lagförslag lagts fram de
senaste åren.
Andelen kvinnor är fortsatt låg både i regeringen och parlamentet– trots att
jämställdhet mellan män och kvinnor skrivits in i konstitutionen, och att partier
som inte har lika andel män och kvinnor på valbar plats bestraffas ekonomiskt
(jämställdhetslagstiftningen beskrivs närmare under punkten om kvinnans
ställning nedan). I den nuvarande regeringen är 6 av 31 platser tillsatta med
kvinnor, i nationalförsamlingen sitter det endast kvinnor på 73 av 577 platser,
och i senaten är kvinnorna 56 stycken av totalt 331 senatorer. Däremot
förbättrades andelen kvinnor i kommunalfullmäktige markant efter valen 2001
(då den nya jämställdhetslagstiftningen för första gången tillämpades) – de är
nu nästan 32% (47,5% i de kommuner där lagstiftningen är tillämpbar, d.v.s.
kommuner med fler än 3 500 invånare) mot tidigare 22%.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Mindre än 10% av arbetskraften är med i en fackförening. Likväl har fackföreningarna både ekonomiskt och politiskt inflytande. Både fackföreningar
och arbetsgivarorganisationer har en lagstadgad roll inom olika
administrationer. Strejkrätten är väl underbyggd i lag, och alla former av
bestraffning av strejkdeltagare, samt diskriminering på arbetsplatsen p.g.a.
facktillhörighet, är förbjudna.
Frankrike har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner på området
mänskliga rättigheter (om föreningsfrihet och förhandlingsrätt, ickediskriminering i arbetslivet, förbud mot tvångsarbete samt förbud mot
barnarbete).
8
GELD (Groupe d'études et de lutte contre la discrimination) konstaterar i en rapport
från år 2000 att sammanlagt 7 miljoner arbeten – 30% av det totala antalet
arbetstillfällen – är direkt eller indirekt (via krav på fransk examen) förbehållna
franska medborgare. Majoriteten av denna typ av arbete (5,2 miljoner) är enligt
GELD förlagda inom den offentliga sektorn.
Det finns en lagstadgad minimilön (SMIC – salaire minimum interprofessionnel de
croissance), och under den förra regeringen infördes även 35-timmarsvecka – en
reform som dock har luckrats upp. Arbetslösheten uppgick under 2003 till ca
9,9%.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Frankrike har ett väl utbyggt hälsovårdssystem, som är tillgängligt för alla –
OECD betecknar fransk sjukvård som en av världens bästa. Man har dock
liknande problem som i Sverige med stigande kostnader för hälso- och
sjukvård. Systemet är nu mycket dyrt, och dess brister tydliggjordes under
värmeböljan 2003 då ca 15000 fransmän, företrädesvis äldre, beräknas ha
avlidit till följd av värmen, uttorkning och förhöjda halter av luftföroreningar.
En reform av det alltför kostsamma sjukförsäkringssystemet har beslutats.
Opinionsstödet är starkt för en bibehållen väl utbyggd hälsosektor, något som
man också är beredd att betala för. De nationella utgifterna för hälsosektorn
uppgick år 2002 till 9,7% av BNP, vilket är den tredje högsta nivån bland
OECD-länderna.
12. Rätten till utbildning
Den franska motsvarigheten till svenska folkskolan skapades av Jules Ferry
1882 som ett led i att sprida de republikanska värderingarna. Den franska
skolplikten sträcker sig idag från sex till sexton års ålder, såväl för franska barn
som utländska barn som vistas i Frankrike. Även barn som uppehåller sig
illegalt i landet har rätt till utbildning.
Frankrike lägger ner stora resurser på utbildningssektorn. I budgetförslaget för
2005 representerar utbildningssektorn 25% av statens totala budget. Statligt
understöd utgår både till offentliga skolor och privatskolor, av vilka majoriteten
har katolsk profil. En genomgripande reform av skolan, i syfte att modernisera
och effektivisera utbildningen, planeras för 2005.
Offentlig skolgång är kostnadsfri fram till gymnasiet, då eleverna själva måste
börja köpa sina böcker och i vissa fall avlägga en skolavgift. MR-undervisning
sker bl.a. genom undervisningen om franska revolutionens ideal gällande
mänskliga rättigheter.
9
Sedan läsåret 2004-2005 är det förbjudet att bära kläder eller symboler som
tydligt visar religionstillhörighet i offentliga skolor..Förbudet hänför sig i första
hand till huvudduk/slöja, men också till judisk kippa och stora kors. Se även
nedan under punkten om olika befolkningsgruppers situation.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Ekonomiska och sociala rättigheter fungerar, enligt fransk och många andra
länders rättstradition, främst som rättsprinciper och samhälleliga målsättningar.
Frankrike hade 2003 en BNP på 27.800 USD/capita, och landets
fördelningspolitik och sociala välfärdssystem är väl utvecklade. Årligen avsätts
ca 450 mrd Euro, motsvarande 30% av BNP, för finansiering av de sociala
skyddsnäten. Endast Sverige avsätter en procentuellt högre andel, drygt 31 %
av BNP. Detta till trots ökar den sociala utslagningen. Som exempel kan
nämnas att, under de senaste femton åren, antalet mottagare av socialbidrag
fördubblats (idag 1,1 milj), att ungdomsarbetslösheten i utsatta förortsområden
ökat från 28% till 50%, att ca 80.000 elever årligen inte klarar av basämnena i
högstadiet, antalet rasistiska brott som begås varje år har ökat och att köerna
fyrdubblats till subventionerade boendeformer.
Ett antal omfattande politiska program för att förbättra den sociala
sammanhållningen, hjälpa de mest utsatta grupperna i samhället och reformera
icke fungerande sektorer av välfärdssystemet har initierats, och andra är under
utarbetande.
14. Kvinnans ställning
Flera åtgärder har de senaste åren vidtagits i Frankrike för att stärka kvinnans
ställning – bl.a. har kvinnor numera den symboliskt viktiga rätten att ge sitt
namn till sina barn, och nom patronymique får nu ge vika för nom de famille inom
den franska civilrätten. Olika expertgrupper som har till uppgift att övervaka
kvinnans roll och genomförandet av nationell kvinnopolitik och internationella regelverk har instiftats. Ett praktiskt hinder för ekonomisk
jämställdhet är att barnomsorgen är svagt utbyggd.
Den åtgärd som de senaste åren uppmärksammats mest på jämställdhetsområdet är den paritetslagstiftning som infördes under 1999 och 2000, där
Frankrike som första land i världen uttryckligen stöder mäns och kvinnors lika
rätt till valbara poster. Denna rätt utvecklas närmare i en lagstiftning, vilken i
nuläget påbjuder finansiella sanktioner mot de partier som inte uppfyller
kraven på jämlik fördelning av män och kvinnor i valbar position.
10
Under kommunal- och senatsval år 2001, då paritetslagstiftningen för första
gången tillämpades, steg andelen kvinnor bland de folkvalda markant. Däremot
ignorerades den nya lagstiftningen till stor del av de etablerade partierna under
valen till nationalförsamlingen under slutet av våren 2002. Det segrande partiet
UMP hade enbart 19,93% kvinnliga kandidater – vilket dock var en uppgång
från tidigare val 1997. Denna låga uppslutning bland de partier som inte är
beroende av de finansiella bidrag som stryps p.g.a. en låg andel kvinnor, ledde
till att antalet kvinnliga parlamentsledamöter alltjämt är bland de lägsta i
Europa.
Regeringen stöder både politiskt och finansiellt program för hjälp till utsatta
kvinnor.
Regeringen och privata organisationer har sedan 1999, då ett fall av kvinnlig
könsstympning uppmärksammades, förstärkt informationen gentemot
invandrare om att kvinnlig könsstympning är olaglig i Frankrike.
Debatten om prostitution och människohandel har på senare tid tagit ny fart,
efter det att flera ligor som tvingat öststats- och andra utländska kvinnor till
prostitution avslöjats. Prostitution är än så länge laglig i Frankrike (även om
lagstiftningen har skärpts går man inte mot någon ren kriminalisering av
prostitution). Koppleri däremot är straffbart.
Frankrike är både transit- och destinationsland för offer för människohandel,
främst med kvinnor och minderåriga från Östeuropa och Afrika. Sedan 2003
finns brottet människohandel i den franska brottsbalken, med möjlighet för
staten att bestraffa samtliga inblandade i sådan handel. Det har varit svårt att få
offer för människohandel att hjälpa myndigheterna, då offren i sin tur kunnat
dömas för olaglig invandring. En ny lag från 2004 ger prefekten (motsv.
länsstyrelsen) möjlighet att ge offer för människohandel tillfälligt
uppehållstillstånd och mildare straff om personen anger eller vittnar mot
personer som deltagit i människohandel. Offret kan få permanent
uppehållstillstånd om dess medverkan lett till att en person dömts för
människohandel. Amnesty uppger sig vara chockerat över att offrets
uppehållstillstånd inte bara beror på prefektens välvilja, vilket i sig anses vara
ett oförutsägbart villkor, men också på att en annan person verkligen fälls i
domstol för människohandel. Det finns ett centralt organ för bekämpning av
människohandel – OCRTEH (l'Office central pour la répression de la traite des êtres
humains) – som dessutom har hand om frågor som rör koppleri och
kvinnohandel. Det tilläggsprotokoll till FN:s konvention om internationell
brottslighet som gäller människohandel ratificerades i oktober 2002.
Under de senaste åren har unga kvinnors och flickors utsatta situation i
framförallt Paris invandrartäta förorter alltmer uppmärksammats, och har bl.a.
11
lett fram till bildandet av organisationen Ni putes ni soumises ("varken hora eller
förtryckt"), för yngre kvinnor ur muslimska grupper som vill frigöra sig.
Regeringen har vidtagit vissa åtgärder för att förbättra situationen.
15. Barnets rättigheter
Den 6 mars år 2000 instiftades Frankrikes motsvarighet till barnombudsmannen. Denne har till uppgift att försvara och främja barnens rättigheter,
särskilt i enlighet med barnkonventionen som Frankrike ratificerade 1990.
Familjeministeriet står för en telefonlinje för utsatta barn, som tar emot runt
800 000 samtal per år. I februari 2004 invigdes vidare ett nationellt
observatorium för barn i fara (Observatoire National de l'Enfance en Danger,
ONED), vars huvuduppgift är att öka medvetenheten om barn som far illa i
Frankrike genom att dokumentera, forska och publicera statistik.
Frankrike ratificerade den 5 april 2001 ILO:s konvention nr 182 angående
barnarbete. Anställning av barn under 16 är med ett fåtal undantag (t.ex. inom
modeindustrin) förbjuden, liksom hårt arbete för dem som är under 18 år.
Flickor tillåts gifta sig vid 15 års ålder – något som kritiserats av ett flertal FNkommissioner, både med hänsyn till barnens rättigheter och ur ett
jämställdhetsperspektiv (pojkar får inte gifta sig förrän de fyllt 18). Regeringen
överväger för närvarande att ändra giftasåldern för flickor till 18 år.
Trots de insatser som gjorts och de stränga lagar som finns på området, är
övergrepp mot barn fortfarande ett problem. 18.500 fall rapporterades enligt
ODAS (Observatoire national De l'Action Sociale décentralisée) in under år 2002,
varav 5.900 inbegrep olika former av sexuella övergrepp. Det finns också
samma problem med barnhandel som de problem med kvinnohandel som
beskrivits ovan.
16. Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter,
urbefolkningar m.fl.)
Diskriminering p.g.a. en persons etniska eller religiösa tillhörighet förbjöds för
första gången 1 juli 1972. I oktober 2004 antog nationalförsamlingen en lag om
att upprätta La Haute Autorité de Lutte contre les Discriminations et pour l'Egalité
(HALDE). HALDE kommer från början av 2005 att kunna ta emot klagomål
om alla sorters diskriminering och ska underlätta för parterna att finna en
lösning i konkreta tvister. HALDE kommer dock inte att ha rätt att föra talan i
domstol i anledning av specifika fall av diskriminering. Ett stort antal
organisationer, där ibland Amnesty International, Association des Paralysés de France,
12
Collectif National Droits des Femmes, Ligue des droits de l'Homme och Le MAG – jeunes
Gais et Lesbiennes, har kritiserat regeringen för att den nya myndigheten är
tandlös. Enligt organisationerna kommer HALDE inte att få tillräckliga
resurser och vidare kommer inte några företrädare för civila samhället att vara
representerade vid HALDE. Organisationerna beklagar också att de inte
rådfrågats under processen med att etablera myndigheten och anser att
regeringen använder den nya myndigheten som svepskäl för att undvika att
utarbeta en integrerad politik mot diskriminering med engagemang från
samtliga berörda ministerier, särskilt utbildningsministeriet.
Regeringen har också upprättat ett Haut Conseil de l'Intégration. och bl.a. inrättat
ett "integrationskontrakt" (contrat d'intégration). President Jaques Chirac, liksom
premiärminister Jean-Pierre Raffarin, har gjort integrationsfrågan till en
prioritet för regeringen. Vidare har Chirac understrukit vikten av ökade insatser
mot diskriminering.
Attacker mot invandrare förekommer och la Commission Nationale Consultative des
Droits de l'Homme (CNCDH) rapporterade för år 2003 in 817 hot med rasistisk
bakgrund, något färre än året innan men väsentligt fler än på 90-talet. Dessa
fall fördöms starkt av staten och Frankrike har stränga lagar mot rasistiska
uttalanden. De flesta (72%) rasistiska brott 2003 grundas på antisemitism.
CNCDH registrerade 21 offer för antisemitiska våldsdåd mot 11 offer för
rasism av andra skäl. Invandrare med arabiskt ursprung är en annan utsatt
grupp. Sedan 1999 finns det en Commission departementale d'accès à la citoyenneté,
CODAC, vid varje prefektur (motsv. länsstyrelse) som har till uppgift att stödja
unga invandrare som diskriminerats i fråga om arbete, bostad eller fritid.
Amnesty anser initiativet gott, men har kritiserat Frankrike för att endast 13% av
den franska befolkningen känner till CODAC och för att tjänstemännen som
arbetar med CODAC inte har ändamålsenlig utbildning. I september 2004
omvandlades CODAC till Commissions pour la promotion de l'égalité des chances et la
citoyenneté, COPEC, som ska föreslå förebyggande och medvetandehöjande
åtgärder mot diskriminering grundad på ursprung, medborgarskap, religion,
kön, handikapp eller sexuell läggning. Tillgång till arbetsmarknaden ska
prioriteras av COPEC, som dock också ska informera medborgarna om vart de
kan vända sig i fråga om rasism och antisemitism.
I justitieminister Perbens lagförslag om "anpassning av rättsväsendet till
brottslighetens utveckling" återfinns ett antal åtgärder som rör kampen mot
diskriminering. Antalet områden utökas där offrets etniska eller religiösa
bakgrund eller sexuella läggning kan utgöra en försvårande omständighet i
brottmål och straffskalorna skärps vad gäller diskriminering.
Det som Frankrike oftast kritiseras för av olika övervakningskommittéer
kopplade till FN-konventionerna är som ovan nämnts den inställning man har
13
till minoriteter. Frankrike har inte undertecknat Europarådets ramkonvention
om skydd för nationella minoriteter, och inte heller ratificerat European Charter
for Regional and Minority Languages. Man har även reserverat sig mot artikel 13 i
FN-konventionen för politiska och kulturella rättigheter. Denna inställning
motiveras utifrån en fransk tradition som går tillbaka till franska revolutionen
och teorierna om allas lika värde oavsett ursprung, ras eller religion. Detta
uttrycks redan i konstitutionens första artikel:
La France est une République indivisible, laïque, démocratique et
sociale. Elle assure l'égalité devant la loi de tous les citoyens sans
distinction d'origine, de race ou de religion. Elle respecte toutes les
croyances. Son organisation est décentralisée.1
Denna uppfattning om allas lika värde, samt definitionen av Frankrike som en
"odelbar republik" leder till att Frankrike länge vägrat erkänna att det finns
franska minoriteter. Från det ögonblick man blir fransk medborgare är detta
officiellt den enda kategori man tillhör – urskiljning mellan franska medborgare
p.g.a. ras, ursprung eller religion får inte förekomma i offentlig statistik.
Utvecklingen har dock gått mot en mindre strikt tolkning – t.ex. är
undervisning i regionalspråk som bretonska och baskiska numera inte bara
tillåten utan också understödd. Genom paritetslagstiftningen erkänner man för
övrigt i jämställdhetssyfte en distinktion mellan män och kvinnor i samband
med politiska val.
Frankrike är enligt det avsnitt ur den franska grundlagen som citeras ovan en
sekulär/konfessionslös stat, une République laïque. Denna princip innebär att
man nogsamt skiljer på religionens roll inom den offentliga och den privata
sfären. Den tillkom när religionerna i Frankrike i stort sett enbart bestod av
katolicism, protestantism och mosaisk trosbekännelse (judendom). Med
invandringen från Nordafrika, och därmed en ökande andel muslimska troende
i det franska samhället, under senare hälften av 1900-talet har vissa aspekter av
denna princip börjat ifrågasättas.
Bärandet av slöja har här varit en svårlöst frågeställning, både i skolorna och i
relation till det franska medborgarskapet. Huruvida muslimska flickor ska
tillåtas bära slöja i skolan och om de med hänvisning till religiösa skäl ska
kunna undantas från undervisningsplikt i vissa ämnen, var en fråga som ställdes
på sin spets redan i slutet av 1980-talet och som till sist lösts genom lagstiftning
2004. Efter en livlig nationell debatt antog nationalförsamligen en lag som
förbjöd personer att bära kläder eller symboler som tydligt visar
religionstillhörighet i offentliga skolor, t.ex. muslimska sjalar, judisk kippa eller
stora krucifix. Lagen har i stort sett vunnit allmän acceptans och vid skolstarten
1
I ungefärlig, inofficiell, översättning: Frankrike är en odelbar, konfessionslös,
demokratisk och social republik. Frankrike försäkrar jämlikhet inför lagen för alla
medborgare, utan hänsyn till ursprung, ras eller religion. Frankrike respekterar alla
trosbekännelser. Frankrike är organisatoriskt decentraliserat.
14
hösten 2004 rapporterades endast en handfull fall om muslimska flickor som
avstängdes från skolan för att de vägrat ta av sig sin slöja.
Frankrikes lagstiftning mot "sekteristiska rörelser" från 20012 har kritiserats av
grupper som fruktar att den skulle kunna användas även mot klassiska
religioner. Franska staten har även använt t.ex. skattelagstiftning för att ingripa
mot sekter – ett massmedialt uppmärksammat fall är rättegången mot
Scientologkyrkan. Ingen sekt är dock förbjuden i lag, men en religiös
organisation kan upplösas om den vid upprepade tillfällen begår
lagöverträdelser. USA har utkommit med en rapport om religionsfrihet där
man anser att Frankrike, Belgien och Tyskland felaktigt pekar ut exempelvis
Scientologkyrkan, Jehovas Vittnen och Hare Krishna som "farliga sekter".
Dessa europeiska länders inställning skulle enligt rapporten kunna tjäna som en
dålig förebild för stater med lägre MR-skydd i de senares relation till
minoritetsreligioner.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Frankrike tillåter homosexuella att ingå partnerskap – le Pacs, le pacte civil de
solidarité (som även kan ingås mellan heterosexuella). I juni 2004 gifte sig för
första gången ett homosexuellt par i Bordeaux. Vigselförrättaren utsattes för
disciplinåtgärder och äktenskapet ogiltigförklarades, men händelsen gav en
skjuts till debatten om homosexuellas rätt att ingå äktenskap. Regeringen
beslutade till sist att inte lägga fram något förslag om könsneutralt äktenskap,
utan att istället undersöka möjligheterna att stärka ovan nämnda Pacs.
Homosexuellas rätt att adoptera är en känslig fråga. Ensamstående tilläts redan
1966 att adoptera, men flera fall har förekommit där en person förvägrats
adoption p.g.a. sin homosexualitet. Ett fall kom år 2002 upp i
Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Där ansåg fyra domare av sju att
de franska avslagen på adoptionsansökningar från homosexuella personer inte
är diskriminerande, utan baseras på barnets intresse. De tre domarna av
motsatt åsikt reserverade sig kraftfullt mot detta utslag. Ett trendbrott kan vara
på gång, för i juli 2004 dömde en fransk domstol för första gången att ett
lesbiskt par fick gemensam vårdnad om den ena kvinnans tre barn. De tre
barnen hade tillkommit genom insemination.
2
Loi About Picard – LOI no 2001-504 du 12 juin 2001 tendant à renforcer la prévention
et la répression des mouvements sectaires portant atteinte aux droits de l'homme et aux
libertés fondamentales. Denna lag stärker existerande lagstiftning till att gälla psykisk
eller fysisk underkastelse och bedrägligt utnyttjande av ovetande eller svaghet.
15
Diskriminering p.g.a. sexuell läggning är förbjuden i lag på arbetsmarknaden
och på bostadsmarknaden. Under 2003 infördes vidare brottsoffrets sexuella
läggning som möjlig försvårande omständighet i brottsbalken. Däremot är
förtal och förolämpningar p.g.a. sexuell läggning i pressen ännu inte förbjudna,
fastän rasistiska uttalanden och bilder i pressen är det. Premiärministern har
lovat att täppa till denna lucka och lade fram ett lagförslag i juni 2004. Förslaget
debatteras för närvarande i nationalförsamlingen och har kritiserats av flera
parlamentsledamöter för att inskränka pressfriheten för mycket. Ett antal
organisationer har i sin tur kritiserat förslaget för att det endast tar sikte på
diskriminering av homosexuella, inte av trans- och bisexuella.
Ett antal övergrepp med homofobiska motiv har uppmärksammats i pressen
under året. President Chirac och regeringen har i samtliga fall uttryckt stark
avsky för dåden.
18. Flyktingars rättigheter
Frankrike har ratificerat 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga
ställning och även anslutit sig till 1967 års tilläggsprotokoll. År 2003 begärde
52204 personer asyl i Frankrike (att jämföra med 51087 under 2002 och 47291
under 2001). De främsta ursprungsländerna är Turkiet, Kina, Demokratiska
Republiken Kongo, Mauretanien, Algeriet, Ryssland och Sri Lanka.
Samtliga ansökningar behandlas av Office francais de protection de réfugiés et
apatrides, OFPRA, en myndighet som lyder under utrikesministeriet.
Handläggningstiden inför OFPRA har de senaste åren varit i genomsnitt två år.
Ungefär 80% av besluten överklagas till nästa instans, Commission de recours
des réfugiés, CRR. Under 2003 fattades beslut i 67030 ärenden i första instans,
varav 14,8 procent tillerkändes flyktingstatus. Ett stigande antal negativa beslut
(11,5 procent) annullerades i andra instans, som fattade 29502 beslut under
2003. I genomsnitt beviljades 23 procent av de asylsökande efter handläggning
av första och andra instans. Drygt 130 000 personer, varav 30 000
minderåriga, hade den sista december 2003 flyktingstatus i Frankrike.
Vid slutet av 2003 avskaffade Frankrike den s.k. asile territorial och införde en
gemensam process för samtliga asylsökande. En sökande kan antingen beviljas
asyl eller s.k. subsidiärt skydd. Frankrike hör också till de länder som numera
erkänner att förföljelse förekommer inte bara genom statliga utan också ickestatliga grupper. Detta välkomnas av Amnesty i dess rapport om Frankrike
2004.
Vid årets början tog regeringen krafttag för att minska antalet asylsökande
genom en skärpt asylprocess, med Storbritannien, Danmark och Italien som
förebilder. I den nya lagen fastställs att berörd prefektur (motsv. länsstyrelsen)
16
ska ta emot asylsökandes ansökningar och besluta om personen ska ha normal
eller prioriterad handläggning av OFPRA. Det senare innebär ett förfarande på
två veckor (fem dagar för frihetsberövade) utan tillfälligt uppehållstillstånd eller
möjlighet till inhiberad verkställighet om beslutet överklagas. Prefekterna
(landshövdingarna) instruerades i januari att alla som kunde misstänkas för att
lämna in "förhalande ansökningar" eller som var frihetsberövade skulle ges
prioriterad handläggning. Samtidigt fick OFPRA, inom ramen för den
prioriterade handläggningen, möjlighet att bedöma ansökningar av personer
från "säkra tredje länder" som uppenbart ogrundade. Under år 2004 har
ärenden med prioriterad handläggning ökat markant, något som bland annat
Amnesty uttryckt oro för. Amnesty påpekar också att det kan vara svårt för
sökande att nå fram till en prefektur med sin ansökan, då sökande i
Parisområdet kan få köa flera dygn för att komma fram samt att begreppet
"säkra tredje länder" strider mot Genèvekonventionen.
En annan ny åtgärd av regeringen är att varje sökande måste lämna in ett bevis
om fast bosättning – antingen vid en förläggning eller i privat boende. Detta
har oroat flera frivilligorganisationer som stöder asylsökande, då ett antal
sökande bor på gatan och hittills kunnat använda organisationerna som
brevlåda under myndigheternas handläggning av deras ärende. Nu får
organisationerna endast vara brevlåda under högst fyra månader, något som
Amnesty påpekar är otillräckligt med hänsyn till de långa handläggninstiderna.
Vidare måste sökanden författa sin ansökan om asyl på franska, enligt den nya
lagen. Franska förvaltningsdomstolar har dock redan hunnit underkänna
avslagsbeslut som fattats endast på grunden att ansökan inte var på rätt språk.
Den senaste åtgärden, från mitten av augusti, innebär att asylsökande har 21
dagar istället för en månad på sig för att lägga fram sin ansökan för OFPRA
efter att ha fått tillfälligt uppehållstillstånd av prefekturen. Då handläggningen i
huvudsak sker per post och dokument ska hinna översättas, anser Amnesty att
detta är en för kort tidsfrist.
Amnesty konstaterar vidare att asylsökandes levnadsvillkor i Frankrike har
försämrats, trots att regeringen ökat de anslagna resurserna. I landet finns
otillräckligt med sängplatser för asylsökande och det månatliga bidraget om 280
EUR per vuxen är för lågt och kan dessutom inte betalas ut under mer än
högst ett år – att jämföra med genomsnittliga handläggningstider på två år.
En lag som antogs i oktober 2003 innehåller en rad åtgärder i kampen mot
olaglig invandring. En av de centrala åtgärderna i förslaget är att utöka den tid
en utlänning kan hållas i förvar i avvaktan på avvisning från nuvarande 12
dagar till mellan 26 och 32 dagar. Vidare förutses bl.a. upprättandet av ett
dataregister med fingeravtryck över dem som begärt turistvisering samt
åtgärder i avsikt att försvåra för sken- och tvångsäktenskap. La ligue des droits de
17
l'homme har menat att lagen i praktiken inte rör den olagliga invandringen, utan
istället försvårar för de utlänningar som på lagligt sätt vill leva eller besöka
Frankrike. Nya villkor upprättas, i vissa fall godtyckliga, för erhållandet av ett
permanent uppehållstillstånd, menar organisationen.
I samband med ovanstående lagstiftning införs ett antal skyddsregler gällande
vilka utlänningar som inte längre ska kunna utvisas ur landet efter att de
avtjänat straff p.g.a. brottslighet (s.k. "double peine").
19. Funktionshindrades situation
Den 25 juli 1985 förbjöds diskriminering p.g.a. handikapp eller hälsosituation,
och när Jacques Chirac år 2002 omvaldes som president gjorde han de
funktionshindrades integration i samhället till ett av sina tre stora mål under
kommande mandatperiod.
En lag från 1991 kräver att nybyggda offentliga byggnader ska vara
handikappanpassade, men många äldre byggnader och offentliga
kommunikationer är fortfarande otillgängliga.
I en studie sammanställd av GELD (Groupe d'études et de la lutte contra la
discrimination) i september 2004 anges att 91 % av fransmännen anser att
funktionshindrades rörelsefrihet är begränsad i samhället. I detalj anser 73 %
att offentliga byggnader inte är tillgängliga för funktionshindrade, 71 % att
allmännyttiga bostäder inte är anpassade, 75 % att sport- och
fritidsanläggningar inte är tillgängliga, 85 % att butiker är svårtillgängliga, 87 %
att kollektivtrafiken inte är anpassad till funktionshindrade, 85 % att privat
boende inte är anpassat, 89 % att gator och trottoarer inte medger rörelsefrihet
och till sist anser 82 % att företag inte är tillgängliga för funktionshindrade. I
samma studie anges att en Eurobarometer från 2001 avslöjade att Frankrike var
bland de två mest kritiserade länderna bland de 15 EU-medlemsstaterna
beträffande tillgängligheten för funktionshindrade.
Arbete med att reformera och modernisera landets grundläggande
handikapplagstiftning (från 1975) har inletts. Syftet är bl.a. att förtydliga
rättighetsaspekten, icke-diskriminering och tillgänglighetsprincipen i
handikappolitiken. Se också om COPEC ovan under rubriken olika
befolkningsgruppers situation.
20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Oberoende MR-organisationer, exempelvis Amnesty och La ligue des droits de
l'homme, styr fritt över sin verksamhet och uttrycker sig öppet och kritiskt mot
regeringen när de finner att det finns ett behov.
