Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Frankrike 2005
1. Sammanfattning
Frankrike är en demokrati med god respekt för de mänskliga rättigheterna. Det
franska rättighetsperspektivets rötter går tillbaka till upplysningstiden och den
franska revolutionen 1789, vars deklaration om de mänskliga rättigheterna
(MR) än idag är knuten till den franska konstitutionen och har laga kraft.
Franska revolutionen myntade också de kända slagorden liberté, égalité, fraternité
– frihet, jämlikhet, broderskap. Ur denna princip om alla människors lika värde
föds också de "republikanska värderingarna" som utgör grunden för det
franska statsskicket. Detta uttrycks i konstitutionens första artikel:
La France est une République indivisible, laïque, démocratique et sociale. Elle assure l'égalité
devant la loi de tous les citoyens sans distinction d'origine, de race ou de religion. Elle respecte
toutes les croyances. Son organisation est décentralisée.1.
Denna skrivning om att alla medborgare är lika inför lagen, samt definitionen
av Frankrike som en "odelbar republik" leder till att Frankrike inte velat
lagstifta om skydd för minoriteter, eller ens erkänna förekomst av minoriteter.
Tolkningen av konstitutionens första artikel har dock mjukats upp något på
senare år. Statligt subventionerad undervisning i regionala språk, som
bretonska, och den nya jämställdhetslagen är två exempel på detta.
Kritik har riktats mot Frankrike för ökad förekomst av polisbrutalitet, särskilt
mot invandrare. Den rådande situationen i landets fängelser och häkten
föranledde kritik av Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter samt
FN:s tortyrkommitté under 2005. Frankrike fick även kritik för sina
mottagningscentra och förvarsförläggningar för asylsökande och immigranter.
1
Ung.: Frankrike är en odelbar, konfessionslös, demokratisk och social republik. Frankrike
försäkrar jämlikhet inför lagen för alla medborgare, utan hänsyn till ursprung, ras eller religion.
Frankrike respekterar alla trosbekännelser. Frankrike har en decentraliserad förvaltning.
2
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter
Frankrike har ratificerat de mest centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter enligt följande:
Konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter
Protokoll om enskild klagorätt
Protokoll om avskaffande av dödsstraff
Konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter
Konventionen om avskaffandet av alla
former av rasdiskriminering
Konventionen om avskaffandet av alla
former av diskriminering mot kvinnor
Protokoll om enskild klagorätt
Konventionen mot tortyr
Protokoll om förebyggande av tortyr
Konventionen om barnets rättigheter
Protokoll om barn i väpnade konflikter
Protokoll om handel med barn
Flyktingkonventionen
Den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna
Protokoll 6 om avskaffande av
dödsstraffet i fredstid
Protokoll 13 avseende avskaffande av
dödsstraffet under alla omständigheter
1980-11-04
1984-02-17
Varken undertecknat eller ratificerat
1980-11-04
1971-07-28
1983-12-14
2000-06-09
1986-02-18
Undertecknat 2005-09-16, ännu ej ratificerat
1990-08-08
2003-02-05
2003-02-05
1954-06-23
1974-05-03
1983-04-28
undertecknat 2002-05-03, ännu ej ratificerat
De internationella konventioner och avtal som Frankrike ratificerat har genom
en artikel i konstitutionen automatiskt företräde framför allmän fransk
lagstiftning. FN:s övervakningskommittéer och den nationella MRorganisationen Ligue des Droits de l'Homme har dock ansett att
konventionernas företräde i konstitutionen inte utgör tillräckligt effektiv
inkorporering.
Frankrike rapporterar regelbundet till FN:s olika konventionskommittéer, även
om denna rapportering ofta skett med en viss (ibland avsevärd) fördröjning.
Rapporterna förbereds av en oberoende nationell kommitté för mänskliga
rättigheter (Commission Nationale Consultative des droits de l'Homme) som
består av representanter från såväl berörda ministerier som franska specialister
på området.
I de kommentarer som övervakningskommittéerna ger till de franska
landrapporterna är det framför allt en kritik som ofta återkommer, och den
gäller Frankrikes inställning till lagstiftning till skydd för minoriteter. Detta är
också den enda punkt där Frankrike gjort några större reservationer mot
ovanstående konventioner om mänskliga rättigheter, närmare bestämt mot
artikel 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, liksom
3
artikel 30 i konventionen om barnets rättigheter. Båda dessa artiklar rör
rättigheter för personer som tillhör minoriteter.
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Frankrikes utrikesminister Douste-Blazy undertecknade tilläggsprotokollet till
FN:s konvention mot tortyr under FN-toppmötet den 16 september 2005.
Frankrike behandlades av FN:s tortyrkommitté (CAT) i november 2005. CAT
berömde den franska rapporteringen om Frankrikes efterlevnad av FN:s
tortyrkonvention. Kommittén noterade avsaknaden av en definition av tortyr i
den franska brottsbalken som överensstämmer med artikel 1 i tortyrkonventionen.
CAT uttalade sig om den franska asyllagstiftningen och dess tillämpning, se
vidare under avsnitt 18. I synnerhet rekommenderade CAT att Frankrike ser
över asylprocedurerna för att tillse efterlevnad av tortyrkonventionens tredje
artikel om avvisning och utvisning av personer som riskerar tortyr i hemlandet.
CAT uttalade sig även om förekomsten av uppgifter om fall av kränkande
behandling och våld mot häktade personer. Kommittén rekommenderade
Frankrike att följa upp och utdöma proportionerliga straff till tjänstemän som
utfört eller tillåtit våldshandlingar eller kränkande behandling.
Vad gäller situationen i franska häkten välkomnade kommittén att Frankrike
utfärdat en förordning om att tillåta besök i häktena av bland annat
representanter från FN:s MR-kontor och humanitära organisationer. Beslutet
från september 2005 att bilda en nationell övervakningskommitté för
situationen i häktena, La Commission nationale de suivi de la détention
provisoire, välkomnades också.
Kommittén uttryckte även oro över att de franska fängelserna är överbelagda,
samt över uppgifter om att polisvåld förekommer. Frågor ställdes om hur
Frankrike ska se till att mänskliga rättigheter respekteras i fängelserna sedan
beslut om neddragningar bland fängelsepersonal fattats.
Franska fängelser lever i huvudsak upp till internationell standard, men får
även kritik av Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr (CPT) i en
rapport från 2004. CPT fann efter besök på franska polisstationer och i
fängelser år 2003 att över 60 000 personer var frihetsberövade fastän det bara
fanns 48 603 platser i franska häkten och fängelser. Enligt rapporten förekom
inte fall av övergrepp från anställda vid fängelserna. Däremot konstaterar CPT
att lokalerna för frihetsberövade, framförallt där dessa stod under polisens
kontroll, i vissa fall var oförenliga med "mänsklig värdighet".
4
Överbeläggningen har minskat något sedan 2004. Enligt den franska
kriminalvården uppgick antalet frihetsberövade i Frankrike i september 2005
till 56 595 personer på 51 129 platser. Överbeläggningen var därmed 110,7
procent, en minskning med 13 procentenheter i jämförelse med 2003.
Franska massmedier, Amnesty International och US State Department har
pekat på att antalet självmord i franska fängelser är högt. Europarådets förre
kommissarie för de mänskliga rättigheterna, Alvaro Gil-Robles, besökte
Frankrike i september 2005. Vid detta besök bekräftades den bild av
situationen i fängelserna som CPT presenterat i sin rapport. Besöket mynnar ut
i en officiell rapport som förväntas publiceras i februari 2006. I en intervju i
tidningen Libération, berättar MR-kommissarien att han främst är oroad över
den stora andel fängslade som lider av psykiska problem. Han anser att
Frankrike inte lever upp till kraven på adekvata behandlingsformer.
Enligt bland andra Amnesty International har fall av polisbrutalitet
förekommit, i de flesta fall mot personer med invandrarbakgrund, vid
gripanden, kvarhållning i häkte samt vid utvisningar ur landet. Amnesty
International gör även gällande att flera fall av polisbrutalitet uppkommit i
samband med att polisen utfört identitetskontroller, särskilt i invandrartäta
områden. Enligt uppgifter har de franska myndigheterna i vissa fall valt att inte
följa upp anmälningar mot poliser.
Sedan år 2000 finns en nationell kommission för "säkerhetsetik", La
Commission Nationale de la Déontologie de la Sécurité. Kommissionen är en
oberoende administrativ enhet som har till uppgift att övervaka och främja
etiken hos de personer och organ som sysslar med säkerhet, exempelvis
poliskåren.
4. Dödsstraff
Även om Frankrike inte har tillträtt det fakultativa protokoll om avskaffande av
dödsstraff som är knutet till FN-konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter, avskaffades dödsstraffet i fredstid 1981 genom lagstiftning. Frågan
om dödsstraff i krigstid lämnades vid detta tillfälle utan åtgärd – det skulle vara
upp till landets regering att besluta om detta när situationen väl inträffade. Den
3 maj 2002 undertecknade dock Frankrike tilläggsprotokoll nr 13 till
Europakonventionen om mänskliga rättigheter, ett protokoll som innebär ett
totalförbud mot dödsstraff – alltså även i krigstid. Tilläggsprotokoll nr 6
gällande avskaffande av dödsstraff i fredstid undertecknades 1983 och trädde
för Frankrikes del i kraft 1986. Inga reservationer har gjorts mot något av
protokollen.
Franska folket var vid tidpunkten för dödsstraffets avskaffande negativt inställt
till denna åtgärd – runt 60 procent ville behålla dödsstraffet 1981, en siffra som
5
sedan höll i sig under 80-talet och början av 90-talet. Enligt en opinionsundersökning från år 2004 är dock 54 procent av fransmännen numera
negativa till återinförande av dödsstraff jämfört med 44 procent som är
positiva. På den internationella arenan förespråkar Frankrike dödsstraffets
avskaffande.
5. Rättssäkerhet och personlig frihet
Frankrike ser sig i allmänhet som en förkämpe för principen om rättsstaten –
l'État de droit. Man har dock fått utstå kritik för att det ofta tar lång tid innan
en rättegång kommer till stånd. Enligt CPT:s besöksrapport från juni 2003, där
den franska fängelseadministrationen citeras, väntade så många som 21 925 av
60 963 interner på rättegång. Vidare fälldes Frankrike i 43 domar av
Europadomstolen för mänskliga rättigheter 2003 för att civil- eller
förvaltningsrättsliga processer tagit för lång tid. Frankrike fälldes också i ett
antal domar för att straff- och arbetsrättsliga processer varit för utdragna.
Mot slutet av år 2002 genomförde regeringen en reform om "inre säkerhet"
som sedermera trätt i kraft. Reformen har kritiserats av MR-organisationer som
La Ligue des droits de l'Homme och av den oberoende nationella kommittén
CNCDH (Commission Nationale Consultative des Droits de l'Homme). Den
senare uttryckte i sammanhanget bland annat oro över att det går "inflation i
begränsningarna av de personliga friheterna", att nya brottsrubriceringar skapas
som är "mer av moralisk än rättslig natur", samt att delar av reformen kan
komma att slå hårt mot de svaga i samhället (till exempel nämns prostituerade
och tiggare) snarare än mot dem som utnyttjar dessa personers utsatta
situation.
En annan viktig reform på rättsområdet är lagpaketet om "anpassning av
rättsväsendet till brottslighetens utveckling" som framför allt tar sikte på
kampen mot organiserad brottslighet. Lagstiftningsprocessen förutser bland
annat förstärkta möjligheter att använda tvångsmedel i förundersökningar
gällande denna typ av brott. Sålunda förutser lagförslaget bland annat ökade
möjligheter till nattlig husrannsakan, telefonavlyssning, buggning av
lokaler/fordon eller infiltrering av misstänkta brottsliga organisationer.
Ett flertal organisationer, däribland Ligue des droits de l'homme samt
domarkårens fackförbund, har kritiserat förslaget för att innebära en
tillbakagång vad avser rättsstatsprincipen. De pekar bland annat på att tiden för
ett möjligt kvarhållande i polisarrest ökas, vilket riskerar att påverka försvarets
rättigheter. CPT har framfört skarp kritik mot att personer som anklagas för
organiserad brottslighet kan vara häktade i upp till 72 timmar utan att få
tillgång till en advokat. En förlängning till 96 timmar, dock med tillgång till
advokat senast efter 72 timmar, övervägs. Förslaget har dock fått kritik av
franska advokatsamfund.
6
Införande av "ångerstatus", varmed en person som samarbetar med rättvisan
kan få straffnedsättning kritiseras av organisationerna för att öka risken för
felaktiga domstolsutslag. CNCDH menade i ett yttrande (som lämnades tidigt i
lagstiftningsprocessen) att förslaget tenderar att favorisera polisens
förundersökning utan att detta åtföljs av en anpassning av rättsinstansernas
kontroll, vilket leder till att balansen i straffrättsproceduren förskjuts.
Ett lagförslag för terroristbekämpning har presenterats som innehåller skärpta
straffskalor för ledare för terroristorganisationer och för medhjälpare, samt
diverse förslag såsom utökad tv-bevakning, registrering av personuppgifter hos
transportörsföretag, kontroll över internetkaféer, frysning av tillgångar samt
möjlighet att återkalla beslut om franskt medborgarskap för en person som är
dömd för brott i upp till femton år (nuvarande regel är tio år).
För omyndiga tillämpas särskilda straffrättsliga regler. En särskild barndomstol,
tribunal pour enfants, kan döma barn mellan 13 och 16 år till vissa utbildningsåtgärder, samhällstjänst, böter eller under vissa omständigheter fängelse.
Brottmål rörande barn mellan 16 och 18 år döms i en annan specialdomstol,
cour d'assises des mineurs.
6. Straffrihet
Frankrike var bland de första länderna som undertecknade Romstadgan om
den Internationella brottmålsdomstolen och ratificerade den i juni år 2000. Det
kan i sammanhanget noteras att Frankrike vid sin ratificering utnyttjade
fördragets artikel 124, och därmed i sju år inskränker domstolens jurisdiktion i
samband med krigsförbrytelser när dessa begåtts av franska medborgare eller
på franskt territorium. Amnesty International påpekar att den franska
brottsbalken fortfarande inte innehåller brottet krigsförbrytelser, vilket krävs
enligt fördraget om den Internationella brottmålsdomstolen.
Amnesty International hävdar att poliser åtnjuter en viss straffrihet i Frankrike
(se de fall som beskrivs under avsnitt 3). CNDS, den nationella kommissionen
för säkerhetsetik, hävdar, återger Amnesty International 2005, att det skett en
ökning av inrapporterat polisövervåld för sjätte året i rad. Vidare visar man på
att anhängiggöranden mot straffritt polisövervåld har fördubblats under 2003 i
jämförelse med året innan. CNDS riktar kritik mot den enhet som håller i
förundersökningar om polisbrutalitet i Parisregionen, IGS (Inspection générale
des services). I vissa fall anser CNDS att förundersökningarna varit ineffektiva,
sällan lett till åtal eller att åtalet förhalats avsevärt.
7. Yttrande- och mediafrihet
Frankrikes pressfrihetslag stammar från 1881 och har alltså en historisk
tradition och stark förankring i samhället. Yttrande- och tryckfriheten
7
exemplifieras bland annat genom tidningarna Le Canard Enchainé och Charlie
Hebdo, som publicerar satir och politiska avslöjanden varje vecka, samt genom
TV-programmet Les Guignols och politiska kabaréer.
Vissa stadganden i pressfrihetslagstiftningen går tillbaka till 1800-talet, och var
inte förenliga med modern syn på pressfrihet. Detta blev tydligt när
lagstiftningen om "ärekränkning av en främmande statschef" ledde till att
tidningen Le Monde fälldes i Europadomstolen sommaren 2002 för en artikel
om Marockos statschef, kung Hassan II. Förbud mot ärekränkning av statschef
togs bort genom en ny lag i februari 2004 (Loi Perben).
År 2000 gjordes provisoriska ändringar i lagstiftningen som innebar
borttagande av fängelsestraff för de flesta pressrelaterade brott, vilket
välkomnades av Reportrar utan gränser. Straffskalorna skärptes dock till viss
del på nytt 2004, i samband med att hot och ärekränkning på sexistisk och
homofobisk grund förbjöds och kunde beläggas med fängelsestraff.
Reportrar utan gränser kritiserar att källsekretessen försämrats, i synnerhet för
frilansande journalister, i och med att polis och åklagare givits utökade
befogenheter att begära in uppgifter för rättsutredningar. Uppgifterna skall
lämnas ut med journalistens samtycke, i det fall det rör sig om en redaktion
eller massmedieföretag. Oberoende journalister har dock inte givits samma
ställning, utan bötfälls om de inte frivilligt lämnar ut uppgifter som polis eller
åklagare begär in, något som Reportrar utan gränser kritiserar.
Organisationen kritiserar även den nya lag om elektroniska medier, loi sur la
confiance dans l’économie numérique, LEN, som antogs våren 2004. Det
företag som administrerar en server där material publiceras på internet görs i
denna lag ansvarig för det redaktionella innehållet, och kan bötfällas om man
inte vidtar åtgärd efter varning om att det publicerade materialet "uppenbart
bryter mot lagen". Reportrar utan gränser anser att lagen kan leda till att företag
därmed avstår från att publicera material som riskerar att utsättas för censur.
Reportrar utan gränser rapporterar även om flera fall av polisbrutalitet
gentemot journalister under pressbevakning av demonstrationståg och
proteströrelser under 2004.
8. De politiska institutionerna
Det franska politiska systemet brukar betecknas som halvpresidentiellt. Landet
har en folkvald president, som är statsöverhuvud. Dessutom har man ett
parlament uppdelat i två kamrar – nationalförsamlingen samt senaten.
Presidenten väljs numera för femårsperioder, precis som nationalförsamlingen.
Förenklat kan man säga att presidenten under perioder då han/hon inte stöds
av en majoritet i parlamentet enbart befattar sig med utrikes- och
8
säkerhetspolitiken, medan regeringen sköter inrikespolitiken. När president och
regering är av samma politiska färg har dock presidenten betydligt större
inflytande över inrikespolitiken.
Det är svårt att säga exakt hur stor andelen folkvalda med invandrarbakgrund
är, eftersom statistik om etnisk och kulturell bakgrund hos franska medborgare
inte får förekomma i Frankrike (se vidare under punkten om minoriteter).
Bofasta icke-EU-medborgare har fortfarande inte rösträtt vare sig i lokala eller
nationella val, trots att ett flertal lagförslag lagts fram de senaste åren.
Inrikesminister Sarkozy vill ge invandrare rösträtt i lokala val, men frågan är
kontroversiell i Frankrike.
Andelen kvinnor är fortsatt låg i regeringen och i parlamentet trots att
jämställdhet mellan män och kvinnor skrivits in i konstitutionen, och att partier
som inte har lika andel män och kvinnor på valbar plats bestraffas ekonomiskt
(jämställdhetslagstiftningen beskrivs närmare under punkten om kvinnans
ställning nedan). I den nuvarande regeringen är 6 av 32 platser tillsatta med
kvinnor, i nationalförsamlingen sitter det endast kvinnor på 74 av 577 platser,
och i senaten är kvinnorna 57 stycken av totalt 328 senatorer. Däremot
förbättrades andelen kvinnor i kommunalfullmäktige markant efter valen 2001
(då den nya jämställdhetslagstiftningen för första gången tillämpades) – de är
nu nästan 32 procent (47,5 procent i de kommuner där lagstiftningen är
tillämpbar, det vill säga kommuner med fler än 3 500 invånare) mot tidigare 22
procent.
9. Rätten till arbete och relaterade frågor
Mindre än 10 procent av arbetskraften är med i en fackförening, där merparten
utgörs av statsanställda. Likväl har fackföreningarna både ekonomiskt och
politiskt inflytande. Både fackföreningar och arbetsgivarorganisationer har en
lagstadgad roll inom olika administrationer. Strejkrätten är väl underbyggd i lag,
och alla former av bestraffning av strejkdeltagare samt diskriminering på
arbetsplatsen på grund av facktillhörighet är förbjuden.
Trots detta har det visat sig att anställda med fackliga uppdrag i lägre grad
befordras och oftare avskedas, något som allvarligt kritiserats av de franska
fackförbunden. Ungefär dubbelt så många män som kvinnor är fackligt
organiserade. En förklaring är att kvinnor lönearbetar i mindre omfattning, i
högre grad är deltidsanställda och oftare arbetar inom låglöneyrken som är
svårare att organisera. Till viss del beror den låga organisationsgraden även på
att den franska arbetsmarknaden är reglerad via lagstiftning. De franska
fackförbunden har till exempel inte möjlighet att påverka arbetsförhållandena.
Inom den privata sektorn finns det kollektivavtal, men dessa blir giltiga först
om de är mer förmånliga för löntagarna än arbetsrätten. Arbetsavtal gäller alla
anställda, inte bara de fackligt anslutna.
9
Det finns en lagstadgad minimilön, salaire minimum interprofessionnel de
croissance, SMIC, och år 2000 infördes även 35-timmarsvecka. En reform som
dock gradvis har luckrats upp. SMIC uppgår sedan juli 2005 till 8,03
euro/timme alternativt 1 217,91 euro/månad (cirka 75 kr/timme eller 11 400
kr/månad) beräknad på 35-timmars arbetsvecka.
Arbetslösheten uppgick i september 2005 till ca 9,8 procent och har för
närvarande visat tendens att sjunka. Ungdomsarbetslösheten är dock fortsatt
hög och uppgick i juli 2005 till 23 procent i jämförelse med 7,1 procent för
personer över 50 år. Utöver ungdomar under 25 år så är även invandrare, i
synnerhet människor med nordafrikanskt ursprung, den grupp som i störst
utsträckning drabbas av arbetslöshet, med 19 procent arbetslösa.
Arbetslöshetsersättning, Assedic, utgår till arbetssökande som haft arbete i minst
sex månader (910 timmar) de senaste 22 månaderna och är i arbetsför ålder.
I kampen om högre tillväxt har premiärminister Dominique de Villepin gjort
frågan om arbetslösheten till sin högsta prioritet. Som en del av
åtgärdsprogrammet har regeringen infört så kallade nyanställningskontrakt.
Dessa innebär att företag med högst 20 anställda inom en tvåårsperiod efter
nyanställning får avskeda anställda utan motivering och med kort varsel.
Nyanställningskontrakten syftar till att ge mindre företag möjlighet att skapa
arbetstillfällen utan långtgående ekonomiska risker. I praktiken innebär detta en
uppluckring av arbetstagarnas rättliga skydd och arbetsmarknadsåtgärden har
kritiserats hårt av de franska fackförbunden.
Frankrike har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner på området
mänskliga rättigheter (om föreningsfrihet och förhandlingsrätt, ickediskriminering i arbetslivet, förbud mot tvångsarbete samt förbud mot
barnarbete).
10. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Frankrike har ett väl utbyggt hälsovårdssystem, som är tillgängligt för alla –
OECD betecknar fransk sjukvård som en av världens bästa. Man har dock
liknande problem som i Sverige med stigande kostnader för hälso- och
sjukvård. Frankrike har tre karensdagar, men vanligtvis får den sjuke ersättning
via försäkringar. Opinionsstödet är starkt för en bibehållen väl utbyggd
hälsosektor, något som man också är beredd att betala för. De nationella
utgifterna för hälsosektorn uppgick i juni 2005 till 10, 1 procent av BNP, vilket
är den femte högsta nivån bland OECD-länderna. Ett antal sjukvårdsreformer
genomförs för att sänka statens kostnader och för att bättre kontrollera
sjukfrånvaron i landet, bland annat sänks ersättningarna för vissa läkemedel.
Regeringen har infört obligatoriska allmänläkarbesök till ett lågt pris (idag 1
euro) för att begränsa dyrbar specialistsjukvård vid förstagångsbesök.
10
Medellivslängden var 79,4 år (75, 8 år för män och 83 år för kvinnor) år 2004.
11. Rätten till utbildning
Den franska motsvarigheten till svenska folkskolan skapades av Jules Ferry
1882 som ett led i att sprida de republikanska värderingarna. Den franska
skolplikten sträcker sig idag från sex till sexton års ålder, såväl för franska barn
som utländska barn som vistas i Frankrike. Även barn som saknar
uppehållstillstånd, det vill säga vistas illegalt i landet, har rätt till utbildning.
Frankrike lägger ner stora resurser på utbildningssektorn. I budgetförslaget för
2005 representerar utbildningssektorn 25 procent av statens totala budget.
Statligt understöd utgår både till offentliga och privata skolor. Merparten av de
privata skolorna har katolsk profil. En genomgripande reform av skolan, i syfte
att modernisera och effektivisera utbildningen, är under utarbetande.
Offentlig skolgång är kostnadsfri fram till gymnasiet, då eleverna själva måste
börja köpa sina böcker och i vissa fall avlägga en skolavgift. Undervisning i
mänskliga rättigheter sker bland annat genom undervisningen om franska
revolutionens ideal gällande mänskliga rättigheter. 82,5 procent tar gymnasieexamen och 44,3 procent av befolkningen har eftergymnasial kompetens, varav
49 procent av kvinnorna och 39,6 procent av männen.
Sedan läsåret 2004-2005 är det förbjudet att bära kläder eller symboler som
tydligt visar religionstillhörighet i offentliga skolor. Förbudet hänför sig i första
hand till huvudduk/slöja, men också till judisk kippa och stora kors. Se även
nedan under avsnitt 16, om olika befolkningsgruppers situation.
12. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Ekonomiska och sociala rättigheter fungerar, enligt fransk och många andra
länders rättstradition, främst som rättsprinciper och samhälleliga målsättningar.
Frankrikes BNP beräknas år 2005 bli ungefär 29 840 USD/capita och under
2004 var köpkraftspariteten i Frankrike 10 procent högre än genomsnittet i
EU:s 25 medlemsländer.
Landets fördelningspolitik och sociala välfärdssystem är väl utvecklade. År
2003 avsattes ungefär 480 miljarder euro, motsvarande 30 procent av BNP, för
finansiering av de sociala skyddsnäten. Inom EU är det endast Sverige som
avsätter en procentuellt högre andel, drygt 31 procent av BNP. Exempel på
detta är bland annat RMI, Revenu Minimum d´Insertion, den franska
motsvarigheten till det svenska socialbidraget, som man har rätt till om man
inte är berättigad till arbetslöshetsersättning. RMI uppgick år 2005 till 425,40
euro/månad och beloppet stiger i förhållande till antalet barn som är beroende
av den bidragstagande föräldern.
11
En pensionsreform antogs av parlamentet i juli 2003 och innehåller bland
annat längre intjänandeperioder, stimulans av fortsatt förvärvsarbete efter
ordinarie pensionsålder (60 år), samt frivilligt, privat pensionssparande.
Incitament ges att förvärvsarbeta upp till 65 års ålder med ett påslag på
pensionen om 3 procent per år. Enligt många bedömare lär en fortsatt översyn
av pensionssystemen bli nödvändig eftersom inte heller det nya systemet
kommer att kunna finansiellt hantera de kommande 30 årens pensionsavgångar.
Trots ett välfungerande socialt skyddsnät tenderar den sociala utslagningen att
öka. Som exempel kan nämnas att antalet mottagare av socialbidrag har
fördubblats sedan 1990 (år 2003 1,1 miljoner). Enligt Insee, franska statistiska
centralbyrån, lever idag 6 procent av fransmännen, vilket är ca 3,5 miljoner
människor, under fattigdomsgränsen (mindre än 600 euro per månad).
Våren-sommaren 2005 inträffade omfattande dödsbränder i tre bostadshus i
centrala Paris. Under augusti månad skedde två av bränderna, vari sammanlagt
24 personer omkom, därav 18 barn. Flertalet offer för bränderna var
människor från Västafrika utan permanent uppehållstillstånd i Frankrike.
Bostadshusen har varit av undermålig standard och människor har levt
trångbott. De invandrade familjernas bostadssituation har varit tillfällig, i hopp
om att franska myndigheter ska hitta en lösning på deras levnadsförhållanden.
Enbart i Parisområdet efterfrågar 330 000 personer statligt subventionerade
boendeformer och 1,3 miljoner i hela Frankrike, enligt tidningen Le Monde.
13. Kvinnans ställning
Flera åtgärder har de senaste åren vidtagits i Frankrike för att stärka kvinnans
ställning – bland annat har kvinnor numera den symboliskt viktiga rätten att ge
sitt namn till sina barn. Idag kan föräldrarna välja om faderns eller moderns
efternamn ska gå vidare till barnen, vilket innebär att nom patronymique ersatts av
nom de famille inom den franska civilrätten. Olika expertgrupper som har till
uppgift att övervaka kvinnans roll och genomförandet av nationell
jämställdhetspolitik och internationella regelverk har instiftats. Ett praktiskt
hinder för ekonomisk jämställdhet är föräldraförsäkringen, där pappan endast
är berättigad till 11 dagars ledighet i samband med födseln (vid tvillingfödsel 18
dagar), vilket kan ha en negativ inverkan på föräldrars lika möjlighet till att
kombinera föräldraskapet med förvärvsarbete eller studier.
Den åtgärd som de senaste åren uppmärksammats mest på området är den
jämställdhetslagstiftning som infördes under 1999 och 2000, där Frankrike som
första land i världen uttryckligen stöder mäns och kvinnors lika rätt till valbara
poster. Denna rätt utvecklas närmare i en lagstiftning, vilken i nuläget påbjuder
12
indragna statsbidrag mot de partier som inte uppfyller kraven på jämlik
fördelning av män och kvinnor på vallistorna.
Under kommunal- och senatsval år 2001, då jämställdhetslagstiftningen för
första gången tillämpades, steg andelen kvinnor bland de folkvalda markant.
Däremot ignorerades den nya lagstiftningen till stor del av de etablerade
partierna under valen till nationalförsamlingen våren 2002. Det segrande partiet
UMP hade enbart 19,93 procent kvinnliga kandidater – vilket dock var en
uppgång från tidigare val 1997. Det låga antalet nomineringar av kvinnliga
kandidater bland de partier som inte är beroende av finansiella bidrag ledde till
att antalet kvinnliga parlamentsledamöter alltjämt är bland de lägsta i Europa.
Under de senaste åren har unga kvinnors och flickors utsatta situation i
framförallt Paris invandrartäta förorter alltmer uppmärksammats. Det har
bland annat lett till bildandet av organisationen Ni putes ni soumises ("varken
hora eller kuvad"), för yngre kvinnor ur muslimska grupper som arbetar för
jämställdhet. Regeringen stödjer, både politiskt och finansiellt program för
hjälp till utsatta kvinnor.
I mars 2004 antogs ett antal lagändringar för att stärka kvinnors rättsliga
ställning och skydda dem från våld i hemmet. Den lagliga åldern för giftermål
höjdes från 15 år för kvinnor till 18 år, det vill säga till samma ålder som gäller
för män. Vidare blev det en straffrättsligt försvårande omständighet om
förövare av våldsbrott var eller hade varit gift eller registrerad partner till offret.
Regeringen och privata organisationer har sedan 1999, då ett första fall av
kvinnlig könsstympning uppmärksammades, förstärkt informationsinsatserna
om att kvinnlig könsstympning är olaglig i Frankrike. Det utgår ett tioårigt
fängelsestraff samt böter för könsstympning i Frankrike, 20 år om brottet
begås på en underårig och 30 år om ingreppet leder till döden. Organisationen
CNCDH rapporterar att två föräldrapar från Mali och Somalia och deras barn
beviljades flyktingsstatus i december 2001 efter att ha vägrat könsstympning på
sina döttrar. GAMS, en organisation som arbetar för bortskaffandet av
könsstympning, uppskattade år 2002 att 30 000-35 000 flickor på franskt
territorium hade utsatts för könsstympning eller riskerade att drabbas.
Debatten om prostitution och människohandel har på senare tid tagit ny fart,
efter det att flera ligor som tvingat öststats- och andra utländska kvinnor till
prostitution avslöjats. Prostitution är än så länge laglig i Frankrike (även om
lagstiftningen har skärpts går man inte mot någon ren kriminalisering av
prostitution). Koppleri däremot är straffbart.
Frankrike är både transit- och destinationsland för offer för människohandel,
främst med kvinnor och minderåriga från Östeuropa och Afrika. Sedan 2003
13
finns brottet människohandel i den franska brottsbalken, med möjlighet för
staten att bestraffa samtliga inblandade i sådan handel. Det har varit svårt att
medverka i brottsutredningar och samarbeta med franska myndigheter, då
offren i sin tur riskerat utvisning eftersom de i regel saknar uppehållstillstånd.
En ny lag från 2004 ger prefekten (motsvarande landshövdingen) möjlighet att
ge offer för människohandel tillfälligt uppehållstillstånd i Frankrike och mildare
straff kan utdömas för personer som anger eller vittnar mot personer som
deltagit i människohandel. Offret kan få permanent uppehållstillstånd om dess
medverkan lett till att en person dömts för människohandel. Amnesty
International har starkt kritiserat att offrets möjlighet att beviljas uppehållstillstånd inte bara beror på prefektens välvilja, vilket i sig anses vara ett
oförutsägbart villkor, men också på att en annan person verkligen fälls i
domstol för människohandel. Det finns ett centralt organ inom inrikesministeriet för bekämpning av människohandel – OCRTEH (l'Office central
pour la répression de la traite des êtres humains) – som dessutom har hand om
frågor som rör koppleri och människohandel. Tilläggsprotokollet till FN:s
konvention om gränsöverskridande brottslighet som gäller människohandel
ratificerades av Frankrike i oktober 2002.
14. Barnets rättigheter
Den 6 mars år 2000 instiftades Frankrikes motsvarighet till barnombudsmannen. Denne har till uppgift att försvara och främja barnens rättigheter,
särskilt i enlighet med barnkonventionen som Frankrike ratificerade 1990.
Familjeministeriet står för en telefonlinje för utsatta barn, som tar emot runt
800 000 samtal per år. I februari 2004 invigdes vidare en nationell
beredningsgrupp för barn i fara, Observatoire National de l'Enfance en
Danger, (ONED), vars uppgift är att öka medvetenheten om barn som far illa i
Frankrike genom att dokumentera, forska och publicera statistik. I en rapport
från december 2004 skriver ONED att antalet inrapporterade fall av barn som
far illa har ökat. Ökningen innefattar framförallt barn i social och ekonomisk
utsatthet, där barnens hälsa, säkerhet, utbildning eller tillsyn försummas.
Enligt ONED rapporterades 18 000 fall av övergrepp mot barn under 2003,
varav 5 200 fall inbegrep olika former av sexuella övergrepp. Fysisk misshandel
av barn har minskat betydande de senaste sex åren, sexuella övergrepp har
minskat marginellt, medan psykisk misshandel och vanvård gradvis har stigit.
Frankrike ratificerade den 5 april 2001 ILO:s konvention nr 182 angående
barnarbete. Anställning av barn under 16 är med ett fåtal undantag (till exempel
inom modeindustrin) förbjuden, liksom hårt arbete för dem som är under 18
år.
Av en rapport gjord av La Commission nationale de suivi de la détention
provisoire, ett granskningsorgan för tillfällig häktning, inrättad under
14
justitieministeriet, hävdas att Frankrike bryter mot FN:s regler om skydd av
frihetsberövade barn. Rapporten gör gällande att minderåriga sitter häktade i
samma byggnader som vuxna, och att barnen inte har avskilda utrymmen.
Rapporten visar ytterligare att häktade minderåriga i vissa fall hålls anhållna i
samma lokaler, ibland samma celler, som dömda. Den nationella kommittén
CNCDH ansluter sig till granskningsorganets uppgifter i en rapport om
minderårigas situation i fängelser och uppger även att flickor på nationella
anstalter har färre möjligheter till utbildning och social återanpassning än
pojkar.
15. Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter,
urbefolkningar med flera)
Diskriminering på grund av en persons etniska eller religiösa tillhörighet
förbjöds för första gången 1 juli 1972. I december 2004 antogs en ny
diskrimineringslag som innebär en utvidgning av diskrimineringsbegreppet i
fransk lag till diskriminering på grund av kön eller sexualitet. Dock omfattar de
två nya grunderna endast diskriminering på arbetsmarknaden,
bostadsmarknaden och inom offentlig service.
I samma lag upprättades en ny myndighet mot diskriminering; La Haute
Autorité de Lutte contre les Discriminations et pour l'Egalité, HALDE.
HALDE har sedan början av 2005 tagit emot klagomål om alla sorters
diskriminering och ska underlätta för parterna att finna en lösning i konkreta
tvister. HALDE kommer dock inte att ha rätt att föra talan i domstol i
anledning av specifika fall av diskriminering. Endast 40 brottmål om
diskriminering tas upp varje år i Frankrike.
I mitten av oktober 2005 hade 723 anmälningar inkommit till HALDE. I
genomsnitt tio anmälningar om dagen inkom i september 2005. Drygt hälften
av dessa avsåg diskriminering på arbetsmarknaden, 20 procent avsåg offentlig
service. Om man ser till diskrimineringsgrunden gällde drygt en tredjedel av
anmälningarna diskriminering på grund av ursprung, femton procent gällde
bristande hälsa och handikapp. Diskriminering på grund av ålder och kön
utgjorde gemensamt femton procent. Tre procent avsåg diskriminering på
grund av sexuell läggning.
Ett stort antal organisationer, där ibland Amnesty International, Association
des Paralysés de France, Collectif National Droits des Femmes, Ligue des
droits de l'Homme och Le MAG – jeunes Gais et Lesbiennes, ansåg vid
skapandet av HALDE att den nya myndigheten var alltför tandlös. Man ansåg
att HALDE inte hade fått tillräckliga resurser och kritiserade också att
företrädare för civila samhället inte är representerade vid HALDE.
15
Sedan september 2004 finns en Commissions pour la promotion de l'égalité
des chances et la citoyenneté, COPEC, vid varje prefektur (motsvarande
länsstyrelse) som ska föreslå förebyggande och medvetandehöjande åtgärder
mot diskriminering grundad på ursprung, medborgarskap, religion, kön,
handikapp eller sexuell läggning. COPEC ska i första hand arbeta med
arbetsmarknadsfrågor, men också vägleda medborgarna i frågor som rör rasism
och antisemitism. Föregångaren till COPEC, CODAC (Commission
départementale d’accès à la citoyenneté) instiftades 1999.
Regeringen försöker att förbättra förutsättningarna för invandrares integration
i samhället. Ett integrationsråd har upprättats, Haut Conseil de l'Intégration, en
oberoende rådgivande instans till regeringen i frågor som rör integration.
Prioriterade områden för rådet är bland annat ungdomar från problemtyngda
områden och invandrarkvinnors rättigheter. Regeringen har även inrättat ett
frivilligt "mottagande och integrationskontrakt" (le contrat d´acceuil et
d'intégration), som en nyanländ och kommunen undertecknar. Syftet är att
klargöra mottagarlandets och den nyanländes åtaganden. Den nyanlände åtar
sig att följa undervisning i det franska språket och samhällskunskap. Tanken är
att den nyanlände ska förstå och respektera republikens lagar och värderingar
samt bland annat få möjlighet att träffa en socialarbetare och en läkare.
Våld och hot mot utlandsfödda eller personer med utländsk bakgrund
förekommer. La Commission Nationale Consultative des Droits de l'Homme,
CNCDH, rapporterade för år 2004 in 1 565 hot med rasistisk bakgrund, vilket
är en markant ökning med 132,5 procent från året innan. Exempel på våldsdåd
är personvåld, förstörelse av egendom och skändning av religiösa platser och
kyrkogårdar. En upptrappning av våldet med rasistiska förtecken i skolan
under 2004 rapporteras av CNCDH. Dessa fall fördöms starkt av staten och
Frankrike har stränga lagar mot rasistiska uttalanden.
Enligt CNCDH var 62 procent av våldsdåden och hoten grundade på
antisemitism år 2004. Våld och hot mot personer med nordafrikanskt ursprung
under 2004 mer än fördubblades jämfört med året innan.
I tidigare justitieminister Perbens lagförslag om "anpassning av rättsväsendet
till brottslighetens utveckling" återfinns ett antal åtgärder som rör kampen mot
diskriminering. Antalet områden utökas där offrets etniska eller religiösa
bakgrund eller sexuella läggning kan utgöra en försvårande omständighet i
brottmål och straffskalorna skärps vad gäller diskriminering.
Frankrike får återkommande kritik av de olika övervakningskommittéer som är
kopplade till FN-konventionerna för den inställning man har till minoriteter.
Frankrike har inte undertecknat Europarådets ramkonvention om skydd för
16
nationella minoriteter, och inte heller ratificerat Europeiska konventionen om
regionala språk eller minoritetsspråk.
Den republikanska grundpelaren om allas lika värde, samt definitionen av
Frankrike som en "odelbar republik" leder till att Frankrike länge vägrat
erkänna att det finns franska minoriteter. Från det ögonblick man blir fransk
medborgare är detta officiellt den enda kategori man tillhör – urskiljning
mellan franska medborgare på grund av ras, ursprung eller religion får inte
förekomma i offentlig statistik. Utvecklingen har dock gått mot en mindre
strikt tolkning – till exempel är undervisning i regionalspråk som bretonska och
baskiska numera inte bara tillåten utan också understödd. Genom
jämställdhetslagstiftningen görs åtskillnad mellan kvinnor och män i samband
med nominering av kandidater i offentliga val.
I Frankrike är stat och kyrka åtskilda, såsom framgår av formuleringen om den
sekulära republiken i den franska grundlagen, une République laïque. Denna
princip lades fast när religionerna i Frankrike i stort sett enbart bestod av
katolicism, protestantism och mosaisk trosbekännelse (judendom). Med
invandringen från Nordafrika, och därmed en ökande andel muslimska troende
i det franska samhället, under senare hälften av 1900-talet har vissa aspekter av
denna princip börjat ifrågasättas.
Alltsedan 1981 har invandrare haft rätt att bilda egna intresseföreningar. I
Frankrike finns drygt 2 500 moskéer, och dess ledare (imamer) är till
övervägande del födda i ett annat land än Frankrike. I ett avtal mellan den
franska staten och muslimerna i Frankrike från 2003 bildades le Conseil
français du culte musulman, franska muslimska rådet, där representanterna för
de främsta muslimska organisationerna i Frankrike åtog sig att följa republikens
värderingar, och i gengäld beviljades skattelättnader. Rådet är nu en
kommunikationskanal mellan franska staten och muslimerna i Frankrike.
Bärandet av slöja har varit en svårlöst frågeställning, både i skolorna och i
relation till det franska medborgarskapet. Huruvida muslimska flickor ska
tillåtas bära slöja i skolan och om de med hänvisning till religiösa skäl ska
kunna undantas från undervisningsplikt i vissa ämnen, var en fråga som ställdes
på sin spets redan i slutet av 1980-talet och som till sist lösts genom lagstiftning
2004. Efter en livlig nationell debatt antog nationalförsamlingen en lag som
förbjöd personer att bära kläder eller symboler som tydligt visar religionstillhörighet i offentliga skolor, till exempel muslimska sjalar, judisk kippa eller
stora krucifix. Lagen har i stort sett vunnit allmän acceptans och vid skolstarten
hösten 2004 rapporterades endast en handfull fall om muslimska flickor som
avstängdes från skolan för att de vägrat ta av sig sin slöja.
17
Frankrikes lagstiftning mot "sekteristiska rörelser" från 2001 har kritiserats av
grupper som fruktar att den skulle kunna användas även mot klassiska
religioner. Franska staten har även använt till exempel skattelagstiftning för att
ingripa mot sekter. Ingen sekt är dock förbjuden i lag, men en religiös
organisation kan upplösas om den vid upprepade tillfällen begår
lagöverträdelser.
16. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Frankrike tillåter homosexuella att ingå partnerskap – le Pacs, le pacte civil de
solidarité (som även kan ingås mellan heterosexuella). I juni 2004 vigdes för
första gången ett homosexuellt par i Bègles. Vigselförrättaren, en borgmästare
från det gröna partiet, utsattes för disciplinåtgärder och äktenskapet
ogiltigförklarades, men händelsen gav skjuts åt debatten om homosexuellas rätt
att ingå äktenskap. Regeringen beslutade till sist att inte lägga fram något
förslag om könsneutralt äktenskap, utan att istället undersöka möjligheterna att
stärka ovan nämnda partnerskap.
Homosexuellas rätt att adoptera är en känslig fråga. Ensamstående tilläts redan
1966 att adoptera, men flera fall har förekommit där en person förvägrats
adoption på grund av sin homosexualitet. Ett fall kom år 2002 upp i
Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Där ansåg fyra domare av sju att
de franska avslagen på adoptionsansökningar från homosexuella personer inte
är diskriminerande, utan baseras på barnets intresse. De tre domarna av
motsatt åsikt reserverade sig kraftfullt mot detta utslag. Ett trendbrott kan vara
statt i förändring, för i juli 2004 dömde en fransk domstol för första gången att
ett lesbiskt par fick gemensam vårdnad om den ena kvinnans tre biologiska
barn. De tre barnen hade tillkommit genom insemination.
Diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjuden i lag på
arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden och inom offentlig service. Under
2003 infördes vidare brottsoffrets sexuella läggning som möjlig försvårande
omständighet i brottsbalken. Förtal och förolämpningar i massmedia på grund
av sexuell läggning var tidigare inte förbjudet i lag, men i december 2004
infördes förbud även mot kränkande uttalanden och bilder som är sexistiska
eller uttrycker homofobi. Brott mot denna lag kan leda till fängelsestraff. Ett
antal organisationer har kritiserat att formuleringen endast avser diskriminering
av homosexuella och inte bisexuella och transpersoner.
17. Flyktingars rättigheter
Frankrike har ratificerat 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga
ställning och även anslutit sig till 1967 års tilläggsprotokoll. År 2004 begärde
65 616 personer asyl i Frankrike (att jämföra med 61 993 personer under 2003).
Frankrike var 2004 det främsta destinationslandet för asylsökande, före USA,
Storbritannien, Tyskland och Österrike. De främsta ursprungsländerna 2004
18
var Turkiet, Kina, Algeriet, Demokratiska Republiken Kongo, Haiti, Serbien
och Montenegro, Ryssland och Sri Lanka.
Samtliga ansökningar behandlas av Office francais de protection de réfugiés et
apatrides, OFPRA, en myndighet som lyder under utrikesministeriet.
Handläggningstiden inför OFPRA har tidigare varit i genomsnitt två år. 2004
har handläggningstiderna förkortats, till stor del på grund av den nya skärpta
asylprocessen som beskrivs nedan.
Ungefär 80 procent av besluten överklagas till nästa instans, Commission de
recours des réfugiés, CRR. Under 2004 fattades beslut i 79 000 ärenden
(inklusive minderåriga) i första instans, varav 16,6 procent tillerkändes asyl. En
marginell minskning av beviljande av flyktingstatus i första instans uppvisas,
med 9,2 procent i förhållande till siffrorna från 2003 på 9,8 procent, medan
den totala andelen beviljanden ökade med 1,8 procentenheter. 109 852
personer (varav 30 000 minderåriga) hade flyktingstatus i Frankrike den sista
december 2004.
Vid slutet av 2003 avskaffade Frankrike den så kallade "asile territorial" och
införde en enhetlig process för samtliga asylsökande. En sökande kan antingen
beviljas asyl eller så kallat subsidiärt skydd. Frankrike hör också till de länder
som numera erkänner förföljelse inte bara genom statliga utan också ickestatliga grupper. Detta välkomnas av Amnesty International i dess rapport om
Frankrike 2004 samt 2005 av FN:s tortyrkommitté (CAT).
2004 tog regeringen krafttag för att minska antalet asylsökande genom en
skärpt asylprocess, med Storbritannien, Danmark och Italien som förebilder. I
den nya lagen fastställs att berörd prefektur ska ta emot asylsökandes
ansökningar och besluta om personen ska ha normal eller prioriterad
handläggning av OFPRA. Det senare innebär ett förfarande på två veckor (fem
dagar för frihetsberövade) utan tillfälligt uppehållstillstånd eller möjlighet till
inhiberad verkställighet om beslutet överklagas. Prefekterna instruerades att alla
som kunde misstänkas för att lämna in "förhalande ansökningar" eller som var
frihetsberövade skulle ges prioriterad handläggning. Samtidigt fick OFPRA,
inom ramen för den prioriterade handläggningen, möjlighet att bedöma
ansökningar av personer från "säkra tredje länder" som uppenbart ogrundade.
Under år 2004 har ärenden med prioriterad handläggning ökat markant, något
som bland annat Amnesty International uttryckt oro för. Amnesty
International påpekar också att det kan vara svårt för sökande att nå fram till
en prefektur med sin ansökan, då sökande i Parisområdet kan få köa flera dygn
samt att begreppet "säkra tredje länder" strider mot Genèvekonventionen.
FN:s tortyrkommitté (CAT) uttryckte 2005 oro över Frankrikes skärpta
asylprocess. CAT påpekade att den franska asylprocessen inte gör åtskillnad
19
mellan asylansökningar som åberopar risk för tortyr som asylskäl och andra
asylansökningar. CAT ansåg att risken för utvisning av personer som kan
utsättas för tortyr i hemlandet därmed ökar.
CAT uttryckte stark oro över inrikesminister Nicholas Sarkozys uttalanden om
sina avsikter att utvisa personer, oavsett om de innehade uppehållstillstånd eller
ej, som dömts för brott under kravallerna i Paris förstäder i oktober/november
2005.
En annan ny åtgärd av regeringen är att varje sökande måste lämna in ett bevis
om fast bosättning – antingen vid en förläggning eller i privat boende. Detta
har oroat flera frivilligorganisationer som stöder asylsökande, då ett antal
sökande bor på gatan och hittills kunnat använda organisationerna som
brevlåda under myndigheternas handläggning av deras ärende. Nu får
organisationerna endast vara brevlåda under högst fyra månader, något som
Amnesty International påpekar är otillräckligt med hänsyn till de långa
handläggningstiderna. Vidare måste sökanden författa sin ansökan om asyl på
franska, enligt den nya lagen. Franska förvaltningsdomstolar har dock redan
hunnit underkänna avslagsbeslut som fattats endast på grunden att ansökan
inte var på rätt språk.
Sedan augusti 2004 har en asylsökande 21 dagar istället för en månad på sig att
inkomma med sin ansökan till OFPRA efter att ha fått tillfälligt uppehållstillstånd av prefekturen. Då handläggningen i huvudsak sker per post och
dokument ska hinna översättas, anser Amnesty International att detta är en för
kort tidsfrist.
Amnesty International konstaterar vidare att asylsökandes levnadsvillkor i
Frankrike har försämrats, trots att regeringen ökat de anslagna resurserna. I
landet finns otillräckligt med sängplatser för asylsökande. Det månatliga
bidraget om 280 EUR per vuxen anses vara för lågt.
En lag som antogs i oktober 2003 innehåller en rad åtgärder i kampen mot
olaglig invandring. En av de centrala åtgärderna i förslaget är att utöka den tid
en utlänning kan hållas i förvar i avvaktan på avvisning från nuvarande 12
dagar till mellan 26 och 32 dagar. Vidare förutses bland annat upprättandet av
ett dataregister med fingeravtryck över dem som begärt turistvisering samt
åtgärder i avsikt att försvåra för sken- och tvångsäktenskap. Organisationen La
ligue des droits de l'homme har menat att lagen i praktiken inte rör den olagliga
invandringen, utan istället försvårar för de utlänningar som på lagligt sätt vill
leva eller besöka Frankrike. Nya villkor upprättas, i vissa fall godtyckliga, för
erhållandet av ett permanent uppehållstillstånd, menar organisationen.
20
I samband med ovanstående lagstiftning införs ett antal skyddsregler gällande
vilka utlänningar som inte längre ska kunna utvisas ur landet efter att de
avtjänat straff på grund av brottslighet, dubbel straffbarhet avskaffas.
18. Funktionshindrades situation
Den 25 juli 1985 förbjöds diskriminering på grund av handikapp eller
hälsosituation, och när Jacques Chirac år 2002 omvaldes som president gjorde
han de funktionshindrades integration i samhället till ett av sina tre stora mål
under kommande mandatperiod.
I februari 2005 antogs en lag för att stärka existerande lagar från 1975 och 1991
om handikappades rätt till arbete och utbildning samt förbättra offentliga
byggnader och allmänna färdmedels tillgänglighet. Handikappade barn ges rätt
att delta i undervisning i den skola som ligger närmast hemmet och garanteras
specialundervisning. Fram till 2010 ska dessutom 1000 nya specialklasser
inrättas i Frankrike.
Handikapporganisationen APF (Association des paralysés de France) anser
dock inte att det är tillräckligt, varför organisationen också driver ett antal
domstolsprocesser i förhoppningen att domar i enskilda fall ska föra
rättsutvecklingen framåt fortare.
I en studie sammanställd av GELD (Groupe d'études et de la lutte contre la
discrimination) i september 2004 anges att 91 procent av fransmännen anser att
funktionshindrades rörelsefrihet är begränsad i samhället, i synnerhet vad gäller
tillgång till offentliga byggnader, butiker och kollektivtrafiken, samt vad gäller
handikappanpassning av privat boende och företag.
Se också om COPEC ovan under rubriken olika befolkningsgruppers situation.
19. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Oberoende MR-organisationer, exempelvis Amnesty och La ligue des droits de
l'homme, styr fritt över sin verksamhet och uttrycker sig öppet och kritiskt mot
regeringen när de finner att det finns ett behov.
