Utan bevis

Utan bevis
KG Gunnar Wettermark
UTAN BEVIS
© KG Gunnar Wettermark
Innehållsförteckning
Förord 11–15
Kapitel 1 Tro det om ni vill, men så är det 17–39
Vem litar vi på? 17
Mäthysterin utsträckt till socialvetenskaperna 19
Tvivel på vetenskapssamhället – demokrati, trosfrihet och jämlikhet
blir styrande 21
Längtan efter sanningen 22
Legitimerade utbildare och friskolor 24
Otillåtna och obligatoriska tankar 26
Yttrandefrihet påverkar handlingen 29
Våld som argument 30
Den ideala säkerhetstjänsten 30
Terrorism versus krig 31
Legitima argument när ordet tryter 32
I nöden prövas vännen 33
Nutiden ur framtidens perspektiv 35
Kränkt och sjuk 36
Kränkt och segregerad 38
Kapitel 2 Världen och värden 40–63
I en globaliserad värld 40
Utanför murarna 42
Bort från fattigdom kolliderar med asyltänkandet 43
Flyktingsmugglarna – slavhandlare eller hjältar 44
Lagstiftad solidaritet 46
Fattigdomsbekämpning genom folkvandring eller
bistånd 48
Ökade klyftor – alltmera rik och alltmera fattig 50
Tillväxten äter upp miljön och resurserna 51
Erövringskrigens tid är förbi 53
Behov av att tro på något 55
Mediavärlden 56
v
Får man kritisera att ha en religion? 58
Diskrepans mellan teologisk debatt och vad ”vanliga människan”
vill veta 60
Debatt i rika länderna – fundamentalism i de mera fattiga 61
Judarna som idébärare 62
Kapitel 3 Europa i fokus 64–82
EU:s fria rörlighet 64
Nationalstatens död 66
Invandrarnationerna 67
Språket styr informationen 69
Identitet och splittring genom språket 70
EU-språk och nationella drömmar 72
Att tänka på ett, två eller tre språk 74
Religionen som identitetsskapande 76
EU-identiteten 78
En kyrka fri från politiken 80
Tron står fast 80
Kapitel 4 Osäkerhet och oro 83–109
Var kommer Du ifrån? 83
Pilotexemplet Sverige 85
Till EU med tvång 86
Islamtroende som isolerad grupp i samhället 88
En islamsk stat 89
Gökungen Israel 90
Demografiska förändringar styr 92
En möjlig historie- och situationsbeskrivning 93
Terrorism – ett fattigmansvapen, som världen inte accepterar 94
Effektiva vapen i terroristens hand 96
Självmordsbombaren 97
En annan ödesfråga 99
Målet västerländsk konsumtionsnivå 101
Mer eller mindre religion? 102
Sekularisera eller dö 104
Boktryckarkonsten inleder fundamentalism och sekularisering 106
Den nya väckelsen 108
Kapitel 5 Ja är ja, och nej är nej 110–142
När religionens tid i politiken var över 110
Förnuftssamhället 111
Pendeln svänger 112
Att lära av historien 114
Så säger skrifterna 116
vi
En bok räcker 118
Det skrivna ordets makt 120
Dualismen 121
Läkekonst och familj 123
En hustru 125
Att skilja sig 127
Födelsekontroll 128
När får man ha samlag och vara naken? 130
Jungfrun och släkten 132
Du skall i regel inte mörda 133
Hur är det med att ljuga? 135
Abort 136
Att överleva 138
Yttersta dagen 139
Medel för att överleva 141
Vi har rätt 141
Kapitel 6 Ordagrann eller kätteri – när påven talar ex catedra 143–164
Allegoriskt nej 143
Betydelse i allt 145
Bibelkoden 146
Salt historia 147
Språket och läsekonsten 148
En sann troende är katolik 150
Kristen med kejsarens välsignelse – påvedömet uppstår 152
Utbildning och lojalitet genom klosterväsendet 153
Celibatet stabiliserar 154
Kyrkligt äktenskap ger påven ökad världslig makt 155
Islam som en parallellt framväxande religion 156
Bildstormarna 157
Svävande innehåll 159
Censur 160
Pressfrihetens gränser 161
En evig sanning – exemplet med bildförbudet 162
Människans ofullkomlighet ger feltolkning 163
Kapitel 7 Enighet och treenighet 165–189
Hur lång tid tog skapelsen? 165
Varifrån kom ljuset och världen? 167
Vem skapade och hur? 168
Hemligheter i talen 171
Djuren är till för människan 173
Physiologus och Bestiarius 174
vii
Sverige – civilisationens vagga 177
Arken räcker inte till 178
Naturliga urvalet växer fram 179
Kreationism mot darwinism 180
Ambivalens 181
I många kretsar är inte darwinismen accepterad 183
I en demokrati har majoriteten rätt 183
Konflikten består 184
Vetenskap och tro 188
”Gudsmaskinen” 189
Kapitel 8 Lådan och klotet 190–206
Tre nivåer 190
Antipoden 191
Öst blir väst 194
Solen som central eld 195
De nya upptäckterna och Galilei 197
Argument mot heliocentriska världsbilden 199
Processen 200
Guds sätt att kommunicera med människan 201
Kometer som Guds tecken 202
Mekanismen bakom kometerna 204
Kapitel 9 Han, hon och hin 207–227
I varierande skepnad 207
Lucifer 210
De syndfulla änglarna 212
Med eller utan kropp 213
Många djävlar måste drivas ut 215
Exorcism 216
Början till inkvisitionen – katarer blir kättare 219
Dominikanorden 221
Häxor och judar blir inkvisitionens mål 222
De behöver hjälpas 224
Vanhelgande av oblatbrödet och trolldom 225
”Blood libel” (Blodkränkning) 225
Kapitel 10 En trollkvinna skall du inte låta leva 228–251
Häxan 228
Brott mot Gud eller världen 230
Häxhammaren 231
Raffinerad kunskap 234
Sabbaten 234
Indicier 236
viii
Crimen exceptum – barnvittnesmål 237
Häxmärket 239
Ordal 240
Egen fri vilja 241
Straffet 245
Betalningen 246
Häxan idag 248
Kapitel 11 Bland eremiter och onda andar 252–285
Expansion i blicken 252
Ett revben mindre 254
Att vårda och fostra barnet 256
Vad gör Djävulen i människans kropp? 257
Gud kan också framkalla sjukdom 258
Hjälpmedel vid sjukdomsbehandling 261
Digerdöden 263
Störd verklighetsuppfattning eller religion 264
Felöversättning 267
Svårigheter att acceptera modern medicin 268
Skepsis mot skolmedicinen, som lärt fel 269
Den gamla frågan om placebo 270
Att bedöma mänsklig dysfunktion 272
Moderna metoder också i Bibeln 273
Att tvätta sig 274
Njutningsmedel 275
Alkohol ett svårt problem 276
Narkotika, ett brott mot Gud och samhället 278
Tidelag 280
Barn i alla lägen – preventivmedel ändå 281
Abort och preventivmedel, ett globalt problem och relaterat till vår
välfärd 283
Kapitel 12 Den ojämlika världen 286–311
Rik, rik ändå eller vilja bli rik 286
Räntan 288
Slaveri och medvetna hedningar 290
Omedvetna hedningar 291
Biologiskt underlägsna och ”den gode vilden” 292
Vi och de andra, slaveri och rasism 294
Det var imaginära brott 296
Tortyr genom hela sekulariserade kristenheten 298
Terrorism blir nya crimen exceptum 300
Det ensidiga våldet – terrorism och tortyr 301
ix
Homosexualitet 303
Kastrering 305
Jungfrun 307
Man och kvinna – hur jämlika? 308
Kvinnoemancipationen 310
Kapitel 13 Tempelberget 312–325
Sympati för Israel i västerlandet 312
Nära slutet - eskatologiska idéer 313
Judarna åter och templets förstörelse 316
Tecken i yttersta tiden 317
Utvecklat genom Scofield och påverkan i USA 318
Synen på muslimer 320
Sionismen 320
Korstågen 322
Det tredje templet och den perfekta röda kvigan 323
Världens öde på Tempelberget 324
En slags sammanfattning 326–333
x
Förord
Några frågor i tiden, förr och nu, att belysa och jämföra hur
de tolkats och vilka svar som lämnats, det är temat för den
här skriften. Tolkning och tro hänger samman. Tolkning
och ”förutfattad mening” likaså – kanske ännu mera. Skillnaden mellan de två begreppen kan vara hårfin. Tron har
dock mer av styrka och varaktighet och manar till handling.
Konsekvenserna av tro blir därmed styrande för vad som
händer i samhället, kanske en självklarhet, men författaren
uppmanar att du behåller den insikten när de olika frågorna,
som människan ställt sig genom tiderna, diskuteras i den
kommande texten.
Kapitlen kan läsas var för sig, men är tänkta att tillsammans bilda en struktur för reflexion. Det förekommer mindre upprepningar mellan dem för att de skall kunna läsas
fristående och i vilken ordning som helst, och bör också tjäna till att ge förstärkt uppmärksamhet åt vissa frågor. Det är
meningen att illustrera vikten av att föra fram det hälsosamma tvivlet, och ändå behålla handlingsförmågan och en
tro på vissa bestående värden. Det är betydelsefullt att vi tar
ställning i bestämda frågor. Några är av den karaktär som
brukar kallas mänsklighetens ödesfrågor. För att underlätta
för läsaren i valet av kapitel, inleds de med en sammanfattning. Den kan förhoppningsvis vara till hjälp för att spåra
den röda tråden i framställningen: att belysa konsekvenser
av tro, historiskt och i nutid, och att inspirera till en mindre
dogmatisk behandling av dagens problem.
Det började med ett besök på ett antikvariat och fyndet
av ett bokverk: Materials toward a History of Witchcraft.
Det gav upplevelsen och insikten av värdet att ta del av ett
förhållandevis obearbetat material och därigenom få möjlighet att dra egna slutsatser. Trycket, i tre volymer, repre11
senterar det omfattande material om häxor, som historikern
H C Lea samlat och som publicerades postumt, efter att Lea
plötsligt dog av lunginflammation 1909.
Det kompletterades av mötet med en pälsmösseförsedd
guide i Jerusalem, som hävdade att han brukade mössan för
att isolera huvudet mot värmen – men associationen infann
sig att han sökte avskärma sig från obekväma tankar. Det
förstärktes när en annan guide gav en annorlunda version av
en händelse. Påminnelsen blev stark, att man ser det man
vill se, och att det självklara inte alltid är lika självklart för
andra – sofisternas tes. Det går även att knyta an till Leonardo da Vinci (1452 – 1519), som menade att en passionerad iakttagare ser mer och med större skarpsinne än en
kallsinnig betraktare. Vetskapen att ett vittne ser väldigt lite
tränger sig också på. Hjärnan fyller på det mesta och fullständigar bilden. Det är bl.a. därför vittnen ger så opålitliga
uttalanden i rättegångar. Det selektiva minnet må vara läkande för själen, men är något vi måste värja oss från om vi
vill vara objektiva.1
Ett besök i Jerusalem aktualiserar tankar att religionen
spelar betydligt större roll för mänskligt agerande idag, än
vad vi ofta tillstår. Det är inga provocerande tankar. Samtidigt står det klart, att folk i grunden inte är grymmare eller
barmhärtigare i Japan, Thailand eller Kina, och ändå är den
dominerande religionen helt annorlunda i dessa länder. Så
vad betyder egentligen religionen i vårt närområde för vårt
dagliga beteende och våra politiska överväganden.
Historien är fylld av omvärderingar. Kanske går det att
lära av dessa, om man ställer samman material på det sätt
som Lea gjorde om häxeriet. I den här skriften blir det genom att återge historiska personers idéer och uttalanden på
1
Idag vet man också att en person, som är utsatt för stress, får ett ”kanalseende”, där skeenden i omgivningen raderas ut.
12
olika områden – men samtidigt söka anknytning till det som
tänks och sker idag.
Eftersom tankar och beslut under äldre tid på ett mera direkt sätt kopplades till religiösa överväganden, blir det delvis en fråga om att visa hur bibeltexter omtolkats genom
århundradena.2 Omvärderingar är dock ingalunda något
specifikt för religionen. För vetenskapen är det nära nog
själva arbetsmetoden.
När man ser tillbaka på tankar, framförda av människor i
historisk tid, kan vi tycka att det är konstigt att de kunde tro
så och så, vi vet ju nu hur det är. Många utsagor kan i dagens ljus även te sig löjeväckande. Ta ett exempel från
skolmedicinen – behandlingen av en psykotisk person med
skabb. Skabb orsakas av ett litet djur, som gör gångar i huden och orsakar en intensiv klåda. Man visste på 1800-talet,
att om en sinnessjuk person utsattes för stark kroppspåverkan, kunde det hända att denne mentalt klarnade upp. Att
föra in skabb djur i huden, för att ge en olidlig klåda, blev
därmed en accepterad behandlingsmetod i den tidens psykiatriska vård. Den kan förefalla grym och ovederhäftig i dagens ljus, men sett i relation till då rådande kunskap var det
helt följdriktigt att agera så.
Gör tankeexperimentet att framtida människor skall bedöma det som förs fram idag. Det är högst sannolikt att de
kommer att beklaga vår tids oförmåga att se sammanhangen. Vi bör alltså inte glömma att vara ödmjuk och inse att
2
De bibelcitat som återges är, om inte annat är uttryckt, hämtade från
Bibelkommissionens översättning, godkänd år 2000. Det kan synas
missvisande att hänvisa till denna sentida översättning eftersom tolkningarna gjorts mot bakgrund av helt andra översättningar, ”och så stod
det inte då”. För det som skall illustreras här, rikedomen av tolkningar,
spelar detta i grunden ingen roll. Även variationen i översättning bidrar
till denna rikedom. För några bibelpassager kan dock texten i 1917-års
översättning vara mera illustrativ, varför den då medtagits, inom parentes.
13
alla uttalanden och tolkningar måste ses i relation till sin tid
och sin omgivning. De är ofta resultatet av ihärdigt och allvarligt syftande arbete avsett att hjälpa mänskligheten. Att
konsekvensen inte alltid varit så gynnsam är en annan sak.
Att frigöra sig från tankar i tiden och samtida värderingar
är för flertalet ledare en alltför mödosam process. Dagens
uttalanden presenteras lika självsäkra som gårdagens, ofta
med en inneboende omedvetenhet att de baserar sig på de
föreställningar som är allmänt accepterade i samtiden. Idag
kallar vi det politisk korrekthet, med bejakande av jämlikhet och demokrati, och tror att det som majoriteten vill alltid är det rätta och går att förena med trosfrihet och respekt
för avvikande åsikter. Fast dagens värderingar rymmer så
mycket mer.
Idéhistoriskt brukar man tillskriva fransmannen René
Descartes en pionjärroll, när det gäller ifrågasättandet och
menar att han fann att det gick att tvivla på allt – men han
framförde ett undantag, Det gick inte att tvivla på att själv
finnas till. ”Jag tänker, alltså finns jag”, är ett berömt citat
från honom. Descartes gick vidare och menade att för att
tanken skall finnas måste den komma någonstans ifrån och
uppfattade det som ett bevis för Guds existens. Descartes’
roll som den store tvivlaren, blir i förlängningen något paradoxal, särskilt i svenskt ljus, eftersom han rimligen spelade en väsentlig roll för att ge drottning Kristina en stark tro
och göra henne till övertygad katolik. Det var Kristina som
bjöd honom till Stockholm 1649 och gjorde honom till sin
rådgivare och lärare. (Året därefter dog han i lunginflammation i den svenska kylan.)
Många av de utsagor som refereras och kommenteras, tar
upp det som skett och sker i USA. Det hänger samman med
att det som händer, nu inom den enda återstående supermakten, är av särskild betydelse för resten av världen. Såväl
14
den direkta som den indirekta påverkan från USA kan vara
starkare än vad vi många gånger är medvetna om.
En god vän, Wladimir Wladimiroff, har bidragit med
många kritiska och konstruktiva synpunkter på sättet att
presentera informationen i den här skriften. Han förtjänar
allt tack och erkännande.
Stockholm 2007
15
16
Kapitel 1 Tro det om ni vill,
men så är det
Det finns en grundläggande stark tro att det går att komma åt ”sanningar” genom enkäter och opinionsundersökningar. Det är inte alltid
så. Det är tänkvärt att redan när man är väldigt nära ett slags ”objektiv sanning”, t.ex. ett valresultat efter att ha intervjuat personer före
och efter att de röstat, kan resultatet av dessa avvika betydande från
valutfallet. Präglade av erfarenheten av hur naturvetenskapen succéartat och stormande gått fram genom att systematiskt mäta och kvantifiera, har man trott sig komma åt en sanning genom att göra samma
sak även på andra områden. I själva verket är det tankar i tiden som
kvantifierats. Till och med den vite mannens överlägsenhet gick på det
sättet att bevisa och därmed mycket annat som följt i kölvattnet.
Med dagens erfarenhet att vetenskapen, även naturvetenskapen, så
ofta haft fel, och fusk och styrd forskning blivit vanlig, sprids en allmän
misstro mot forskarna. Det blir det opportunt att ha en tro – fri från
vetenskapliga bevis. Ifrågasätts din tro har du rätt att känna dig kränkt.
Med ökad kraft i tron känns en förändring med din hjälp alltmera berättigad. Argumentation med ord blir för kraftlös. Utomparlamentariska metoder kan kännas effektivare och legitima, även krigshandlingar och terrorism. Paradoxalt sker samtidigt en utveckling mot att
betrakta oönskade handlingar och beteenden hos individen som resultat
av sjukdom
Vem litar vi på?
När brittiska BBC ville få en uppfattning, om vad människor idag tror på, gav man den anrika experten Gallup i
uppdrag att ta reda på detta. Gallup utförde då en studie
omfattande 50 000 människor från 68 länder och kom fram
till att tilltron till de religiösa ledarna vida översteg den till
politikerna. Siffrorna skilde sig med 33 % mot 10 %.
Det finns all anledning att behandla klart uttalade resultat
från enkäter med misstänksamhet. De resultat man får bygger så mycket på under vilka omständigheter, som den
aktuella utfrågningen ägt rum. Det har skämtsamt illustrerats med den tänkta situationen att intervjua personer som
just suttit fast i en linbana. Med flertalet skrämda och förargade och upptagna av att söka kontrollera sina naturbehov,
17
blir svaren rimligen därefter. En upplevd irritation, kanske
t.o.m. av mängden enkäter som sprids över samhället, kan
vara tillräcklig för att materialet skall bli selektivt och att
svaren blir vinklade. Dessutom, intervjuer återspeglar ofta
frågeställaren på olika sätt och svaret blir avhängigt av vilket svar man tror denne vill ha och av den attityd samhället
förväntar. Det gamla exemplet är intaget av alkohol, när all
alkohol köptes på Systembolaget. Då var summan av all
angiven konsumtion från enkäter avsevärt lägre än bolagets
försäljningssiffror.(Någon betydande export av den sålda
spriten förekom inte). Ett annat exempel är den låga värderingen av lönen i alla ”jobbtrivselundersökningar”.
Uttalat detta, är det ändå svårt att bortse från det förhållandevis starka förtroende till de religiösa ledarna, som uttrycks i undersökningen. Såväl politik som religion är frågor om tro och vad tro är har definierats på flera sätt. Den
store protestantiske teologen Paul Tillich (1886 – 1965)
uttrycker det så här: ”Tro är en form av kunskap som har
låg grad av evidens men som gäller frågor av extrem betydelse.” Vetande blir något som har hög evidens, och det
går att anknyta till den ständiga debatten som förs om vad
som är tro och vad som är vetande.
Flera andra undersökningar talar för att det finns en
grundmurad skepsis mot vetenskap fri från en gud och
övernaturliga fenomen. Tidskriften Forskning och Framsteg
5/97 refererade en amerikansk undersökning 1997, som
visade att 40 % av forskarna trodde på en personlig gud,
som man kan be till och förvänta sig svar ifrån, medan 15 %
sade sig ha ett agnostiskt förhållande till religionen. För
många går alltså vetande och tro hand i hand.
Visst finns det sannolikt stora skillnader från land till
land, men vad som framkommit i USA kan ändå vara relativt relevant även för svenska förhållanden. I en doktors18
avhandling i Uppsala 2001 av teologen Sven-Eric Morhed
framkom en utbredd tro på paranormala fenomen och på
Gud, horoskop och maskotar, parallellt med ett förtroende
för naturvetenskapen. Han intervjuade svenskar i åldrarna
16 – 74 under år 2000. Av de som svarat på enkäten uppgav
10 % att de upplevt fjärrskådning och 14 % att de hade känt
kontakt med döda personer. Media valde allmänt att driva
gäck med det hela, särskilt med resultatet att var sjätte person uppgav sig tro på spöken. Uppenbarligen finns dock en
bred erfarenhet av andliga upplevelser bland befolkningen
och det är möjligt att detta har svårt att komma fram i
existerande mediasamhälle. Några kolumnister har tagit upp
just den frågan och pekat på ensidigheten i medias bevakning, när det gäller att presentera personers andliga upplevelser.
Mäthysterin utsträckt till socialvetenskaperna
Vetenskap med förnufts- och evidensbaserad kunskap har
skakats om på flera sätt under senare år. När naturvetenskapen växte fram och åtföljdes av en teknologi, som förvånade samhället och i grunden omdanade det, spred sig
hysterin att mäta och observera till det mesta i tillvaron och
applicerades ohämmat. Socialvetenskaperna (och också
medicinen) hakade på och kunde med sådana metoder bevisa att tankar och förhållanden som låg i tiden var de rätta.
Det uppfattades som en vetenskaplig sanning, fri från
sociala och politiska värderingar, när psykologiska test förenades med mätningar av grundläggande naturvetenskapliga
storheter som vikt, volym, längd och bredd. Frenologin,
läran att människans karaktär kan utläsas ur huvudets form,
blomstrade. Udda resultat från forskningen kom att bli en
grund för rasism. Den nederländske forskaren Peter Camper
(1722–1789) använde t.ex. ansiktsvinkeln, vinkeln mellan
19
panna och haka, och fann att den skulle var så nära 90
grader som möjligt för att ge en bra människa. Franske
kraniologen Paul Broca (1824–1880) vägde hjärnor, och
kunde verifiera att vitas var tyngst, primitiva folks mindre,
kvinnors mindre än mäns – eftersom primitiva folk och
kvinnan degenererat till följd av understimulering.
I början av 1900-talet blev skillnader i ras en vetenskaplig självklarhet och en rädsla spred sig att det naturliga urvalet, som man menade Darwin hade bevisat, hade upphört
i det moderna samhället. Det rasbiologiska och politiska
agerandet i Sverige, påhejat av portalfigurer som makarna
Myrdal, syftade till utrensning av de mindre värda, tattare,
zigenare, svagsinta, och betraktades inte som någon elak
handling. Det var ett sätt att skydda de fullvärdiga människorna, ett sätt att avla rätt.
Det är svårt att få fram en riktigt logisk förklaring till hur
lärorna om rashygien blev kopplade till judehatet, som det
framkom i nazisternas Tyskland. Det blir särskilt svårt att
förstå, när det förenades med idéerna om en judisk världskonspiration för maktövertagande, med stormakterna kring
Tyskland som marionetter för judarnas syften. Om judarna
var så skickliga, och utgjorde ett så stort hot, hur kunde de
då vara biologiskt underlägsna? Svaret kan vara, att de
framstod som representanter för en fördärvlig moralsyn. Då
hjälper det inte att judarna kunde visa upp mängder av
lysande vetenskapsmän och skickliga affärsmän. Det gick
ändå att frammana bilden av ”den smutsiga juden”, en
moraliskt förkastlig, lågt stående individ – av nazieliten
rubricerad som ”undermänniska”.
Hur den här typen av tankegångar kunde nå allmän
acceptans hos befolkningen har engagerat många historiker.
Övertygelsen att världen hotades av den internationella
judenheten, bestående av defekta individer, och att tyskarna
20
skulle frälsa världen från konsekvenserna av detta, kan möjligen förklara varför ansträngningarna att utplåna judarna
fortsatte med hög intensitet även när kriget var förlorat. Är
det en illustration till att tillit och plikt att följa ledaren kan
avtrubba individens självinsikt så starkt att kollektiv kriminalitet på denna nivå inte ses som klandervärd?
Tvivel på vetenskapssamhället – demokrati, trosfrihet
och jämlikhet blir styrande
Denna tro, att när man mäter och finner samband, man också har en sanning, har stått för upprepade misslyckanden i
skolmedicinen och dess kontakter med omvärlden. Larmen
har varit täta. Råd och behandlingar, som getts spridning,
har måst tas tillbaka. Den evidens som åberopats har visat
sig vara för låg. Nobelpriset i medicin 2005 aktualiserade
detta. Paradigmet att stress och dåliga matvanor skapar
magsår och skall behandlas genom förbättring av arbetsplatser och med hjälp av psykologer och dietister ersattes
med antibiotikabehandling.
Med sådana ”misslyckanden” skapas en stark grund för
tro på andra åtgärder, än de som ”står på vetenskaplig
grund”. Det uppstår t.o.m. ett vetenskapsförakt bland allmänheten. Alternativa behandlingsformer får en stärkt ställning, kvacksalveri får ändrad betydelse. Att genom att ställa
horoskop och spå i händerna kunna ge råd om framtiden
blir inte längre löjligt. Överordnade trosbegrepp nu accepterade i samhället, som demokrati, trosfrihet och jämlikhet,
blir styrande. Det betyder också att majoritetens åsikt skall
styra med beaktande av trosfriheten. Det spelar ingen roll
om experterna visar att strålkonservering är helt ofarlig, den
blir ändå associerad med atombomben och förbjuds. Man
kommer då väldigt nära att rösta om sanningen. Ekonomiskt
stöd från samhället till astrologer blir ingen orimlighet.
21
Längtan efter sanningen
Längtan att få veta sanningen, hur det verkligen förhåller
sig, står och pendlar mellan religion och vetenskap. Det behöver inte innebära ett motsatsförhållande. Många vetenskapsmän även i naturvetenskaperna betecknar sig som
Guds tjänare och bekänner sig till olika religiösa sekter.
Andliga ledare framhåller ofta detta, men det är inte alltid
de inser, att det kan hänga samman med vetenskapens sätt
att arbeta, att i princip söka ta vara på alla möjligheter. Det
har som följd att det alltid går att finna personer (om man
letar tillräckligt länge) även på höga akademiska poster,
som stödjer en tes – också en mera udda uppfattning – på
samma sätt som extrema läror tar stöd i Bibeln, genom att
välja de rätta citaten. Eftersom det inte är så mycket vi med
säkerhet kan veta, blir det också spelteoretiskt korrekt att
alltid ta med möjligheten att Gud finns. Det fann redan
pionjären på sannolikhetskalkyl Blaise Pascal (1623–1662),
och har även framförts som ett gudsbevis. Det var samme
Pascal som fått ge namn åt enheten för tryck.
En annan svårighet är att några allvetare, universalgenier, knappast existerar idag. Det är resultatet av specialisters
arbete vi tvingas förlita oss på och som vi skall bilda oss en
uppfattning ifrån. Var och en arbetar inom sin sektor och att
se resultaten i ett större sammanhang, skapar problem. En
framträdande specialists åsikt blir dock publikt värdefull,
när denne uttalar sig utanför sitt specialområde, även om
det vid närmare dissektion visa sig vara ”pladder”. Samtal
mellan nobelpristagare som press och TV brukar ordna efter
prisutdelningarna tangerar någon gång detta.
Att förstöra källmaterial, som i Göteborgsundersökningen angående ADHD/Damp (professor Christopher Gillberg), och hindra andra från att dra oberoende slutsatser,
raderar det vetenskapliga värdet av en utsaga, och reducerar
22
eller höjer det till tro, beroende på den inställning man har.
Med utraderat källmaterial blir det framförda mer jämbördigt med religiösa uppenbarelsers ställning i religionen. Det
illustrerar kanske en viss skillnad mellan vetenskap och
religion, att materialet skall tåla en oberoende granskning.
Ärligt ifrågasättande och religiös doktrin har en tendens att
stå i motsats, men ger ingalunda hundraprocentig hjälp att
utvärdera en utsaga.
Det bör i det sammanhanget påpekas hur oerhört lätt det
är att kunskap blir styrd och partisk, utan att undersökaren
är medveten om det, och trots att denne söker göra undersökningen så bra som möjligt. Därmed blir vetenskapen i
praktiken inte alltid så objektiv. Det är tänkvärt att det krävdes närvaro av en illusionist, en trollkarl, för att avslöja fel i
en naturvetenskaplig undersökning kring homeopati, trots
att forskarna i det fallet ansträngt sig maximalt för att eliminera källor som kunde snedpåverka resultaten. Den händelsen beskrivs närmare i kapitel 11. Förutfattade meningar
och bristande kritik av källmaterial var det som gick snett i
frenologin och kraniologin. Man utgick från en värdering
och då smög sig felkällorna automatiskt in. Bygger då
materialet också på enkäter är man verkligt illa ute.
Till detta kommer fusket i vetenskapen, att undersökaren
mer eller mindre medvetet snyggar sina siffror, för att få sin
examen, eller för att få materialet publicerat och få nya anslag. En ytterligare faktor är värdet av ”larm” och att vinkla
undersökningarna och ta hjälp av populärmedia. Det ger
hjälp med att sätta tryck på anslagsbeviljande myndigheter
och misstänkliggöra deras kompetens. Allt detta missbruk
finns, det vet vi av olika avslöjanden och rapporter, men
kan vara mera utbrett än vad vi anar. Dessutom finns censuren. i försvarsforskningen och av patentskäl. Fördröjd
publicering av myndighet verkar på samma sätt.
23
Eftersom avståndet från experten till den vanliga medborgaren blivit större och förtroendet för experterna minskat
har medias roll och propaganda blivit än mera styrande, för
vad som kommer att hända. Generalisten, som behärskar
alla områden och kan utvärdera och kanalisera fram det
bästa, existerar inte längre. Trots detta blir i politiken organisationen alltmer identifierad med dess ledare, åtminstone
om man skall tro media. Det blir Göran Persson som brandskattar husägarna, det blir Björn Rosengren som sålde ut
Telia, Vasakronan ger sköna vinstlyft åt Anders Borg etc.
Legitimerade utbildare och friskolor
Framför allt ökar betydelsen av den allmänna utbildning
som skolorna lär. Debatten om privatskolorna skall ses i det
ljuset. Med statsunderstödda skolor går det kanske att
garantera en viss kvalitet, men risken för likriktning är stor,
kanske särskilt i ett litet land som Sverige och med krav att
verksamhet i läraryrket skall begränsas av legitimation. Det
blev därför en storm när Skolverket presenterade en studie
som visade att formellt utbildade lärare inte gjorde skolan
effektivare än de som skaffat sig kunskap på annat sätt.
Lärarfacken gick till attack och generaldirektör Per Thullberg backade och fick se till att rapporten skrevs om, så att
det blev mindre klart att det kunde vara så. Såväl kraven på
legitimation och uppfattningen att privatskolor med färre
behöriga lärare undervisar sämre kom dock i en annan dager. Det är värdet av den pedagogiska högskoleutbildningen
man egentligen bråkar om, en utbildning som stått under
långvarig kritik.
Från fackligt håll koncentrerar man sig på att indirekt
skapa en legitimation genom att få ensamrätt att sätta betyg
för de behöriga. Det måste stå klart vem som har ansvar i
myndighetsutövningen, heter det.
24
Det har påpekats att några friskolor står på religiös grund
och att detta innebär risk för kantrad undervisning. I Sverige
råder nu fri etablering när det gäller att sprida en religiös
lära. Så har det inte alltid varit. Formell akademisk utbildning var grunden till behörighet för prästtjänst. År 1726
utfärdades också det s.k. konventikelplakatet som förbjöd
egna bönemöten i hemmet, s.k. konventiklar, ”för att slå
vakt om enhet i religionen”. När det kom att tillämpas mot
frikyrkorna, utbröt starka protester och 1858 togs det bort.
Det är vanskligare att, när det gäller religionsundervisningen, jämföra kvaliteten på verksamheten, om den är
bättre i Svenska kyrkan än i Pingstförsamlingen eller Frälsningsarmén. Friheten att bestämma vad som undervisas i de
olika kyrkorna är nu i det närmaste total och diversifieringen ökar med islam. Det är en fundamentalistisk religiös
information i friskolorna man är rädd skall ”spilla över” och
prägla eleverna för mycket. Dess eventuella betydelse för
framtida beslut kan vara svår att uppskatta, men tänkvärt är
att enkäter i USA, som mediajätten ABC genomförde 1999,
visade att 44 % av den amerikanska befolkningen tror att
Gud skapade människan som hon ser ut i dag för ungefär
10 000 år sedan. I anslutning till premiären 2004 av Mel
Gibsons film om Jesus’ sista timmar The passion of the
Christ gjordes en undersökning över hur amerikanarna ser
på skapelseberättelsen. Hela 61 % uppgav sig då tro att det,
som står i Bibeln och som skedde under sex dagar, är bokstavligen sant, att det just hände på det sättet. Ungefär samma siffra 60 % redovisas för tron, att också berättelsen om
Noa och syndafloden är ord för ord riktig.
Det finns elitistiska tankar att det här hänger samman
med en halvdan utbildning i skolorna. Starkt troende, även
gällande fundamentalistiska idéer i religionen, förefaller
dock inte vara oförenligt med hög utbildningsnivå, t.ex. har
25
såväl Mormonerna (det officiella namnet är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga) som Sjundedagsadventisterna
många framstående vetenskapsmän.
Hur man tycker i de här frågorna kan tyckas ha liten betydelse för de politiska beslut som skall fattas. Religionen
rymmer dock många synpunkter kring sakernas ordning,
inte minst gällande etiska frågor. Exemplen kan därför mera
tas som intäkt för att religiösa föreställningar fastnar och då
rimligen kommer att ha betydelse för de beslut som fattas i
en demokrati. Sen kan man naturligtvis ifrågasätta vad som
ger god utbildning och förmåga att ta till sig kunskap och
göra bra bruk av den. Nyligen utvärderades det av många
experter framtagna högskoleprovet. Det visade sig att antagning, som baserade sig på provet, prognostiserade studieresultaten sämre än om antagningen grundats på betyget.
”Man kan lika gärna lotta ...”, uttryckte docenten i pedagogik Christina Cliffordsson, eftersom framgång i studierna så
dåligt följer testresultaten.
När det gäller religiösa skolor har det blivit populärt att
ta till kraftord, som att skolorna hjärntvättar eleverna. Det
må vara att undervisningen blir vinklad där, men så är nog
fallet med alla skolor, även om det finns ambitioner och
inspektioner som är tänkta att göra skolan objektiv. Det var
värderingar från de publika skolorna som drev fram
destruktionen av alla stadscentra i Sverige och ersatte dem
med stora varuhus och parkeringsgarage. Det kan vara
pluralism i undervisningen som behövs för att hindra alltför
stark statlig styrning och göra staten till för människorna
och inte tvärtom.
Otillåtna och obligatoriska tankar
Även om det råder åsikts- och trosfrihet i en demokrati är
det en hel del majoriteten vill besluta att vi inte får tro på.
26
”Tankeförbudsparagrafen” gällande kärnkraften kan i det
sammanhanget te sig lustig men utgör egentligen en högst
allvarlig begränsning. Den varade c:a 20 år och gällde kärnteknisk verksamhet, där det inte var tillåtet att ”utarbeta
konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte
att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor”. Så sent som
21/4 2006 avskaffades den.
Vissa andra saker måste man tro på i en demokrati. Den
brittiska historikern David Irving förnekade Auschwitz och
dömdes till tre års fängelse av en domstol i Wien 20/6 2006
med hänvisning till en lagstiftning som förbjuder förnekande av förintelsen. Irving skyllde på tyfus och andra sjukdomar i lägren, i sin bok Hitler’s War, 1977.
Österrike är inte ensamt om att ha denna lagstiftning men
idén sprider sig att hindra yttrandefrihet, när det gäller
massmord, inte bara när det gäller Holokaust. Frankrike har
nyligen beslutat förbjuda ifrågasättande av folkmordet på
armenier i Turkiet 1915. Det finns nu röster som vill klassa
Frankrikes agerande i Algeriet som folkmord och också ge
samma epitet åt USA:s krig i Irak. Risken finns att den här
typen av lagstiftning, dels gör att begreppet folkmord urlakas, dels att historisk forskning och omvärdering hindras.
Saklig upplysning och kritik kan bättre tysta en osaklig
revisionism, som annars riskerar ”gå under jorden”.
Samhällets allmänna moral är idag att det inte räcker
med att vara mot fascism, du måste också uttrycka det. Det
kan leda till att man ser fascism lite här och var, som när en
kvinna i Lenhovda i Småland i december 2005 tycker att
leksaksfiguren Lucy, som följde med happy-mealmenyn på
McDonalds, gör hitlerhälsning när hon höjer vänster arm
med en bok. Sådant kan bidra till att ge kampen mot
fascism ett löjets skimmer och är då kontraproduktivt.
27
Trosfrihet är dock inte att likställa med yttrandefrihet. Så
länge man inte yttrar något, kan man tro vad man vill, men
det får inte komma över läpparna eller på annat sätt bli
spritt, så att andra får ta del av tankarna. Då kan det bli hets
mot folkgrupp och straffbart. När en äldre dam yttrar ”svartskalle” blir det böter, när en grupp ungdomar ropar ”nassesvin” eller ”snutdjävlar” beivras det inte. Är religionen
inblandad blir det extra knepigt. Då kan det bli att kränka en
person, när man kritiserar en religiös persons tro, men när
en religiöst troende angriper personers sexuella läggning
blir bedömningen annorlunda. Att skämta om Muhammed
betraktas som kränkande, att i trons namn tala om att homosexualitet är en cancersvulst i samhället, uppfattas vara förståeligt, (pingstpastor Åke Gren, frikänd högsta domstolen
29/11 2005).
Kritik i frågor, som rör personers religiösa tro, hindras av
en allmän skräck för att inläggen skall betecknas som fördom. Det är dock inte lika illa som i invandrarfrågor, där
varje kritik mot invandrare tenderar bli kallad rasism. Det
leder till sådana absurditeter, som att ett organ inrättat för
att motverka rasism tycker sig ha uträttat något genom att
brännmärka ett GB-glassmärke Nogger Black (Amina Ek,
Centrum mot Rasism, 2005). Gäller det en fråga, som avser
både invandrare och tro, blir situationen verkligt delikat, där
har känslan av kränkning fått en närmast epidemisk spridning i Sverige. Internationellt sätts det gränser. Den islamiska predikanten Abu Hamza al-Masri dömdes i England till
sju års fängelse för att ha förespråkat terrorism och mord på
icke-muslimer. Han anser sig själv vara en trosåskådningsfånge, vilket motsvaras av Tony Blairs ansträngningar att
göra ”förhärligande av terrorism” till brott och anklaga för
uppvigling. Det blev aktuellt när plakat med texten av typ
”slakta dem som hånar islam” förekom i en demonstration.
28
Yttrandefrihet påverkar handlingen
Det är länken mellan yttrande och handlande som här blir
kritisk. Ett yttrande som ”jag kan slå ihjäl dig” kanske får
dig att rygga till men är ett vanligt inslag i ett gräl. ”Far åt
helvete” tas inte bokstavligt och sägs dagligdags utan större
reaktion. Men när gruppen börjar ropa ”döda de djävlarna”
finns det anledning att bli rädd. Det finns alltid några
individer som känner trycket att verkställa. Det var det som
hände när John Ausonius började skjuta utlänningar 1991,
skildrat så väl i Gellert Tamas’ guldspadebelönade bokreportage Lasermannen – En berättelse om Sverige, Ordfront, 2002. Vi ser liknande reaktioner när det gäller fotbollshuliganernas härjningar. Det börjar med det grova
språket i supportergruppen, som sprider sig och aktiverar de
våldsbenägna. Strax är verkställigheten ett faktum.
De mest uttalade exemplen på den här typen av reaktion
står att finna i religionen. Där finns i de heliga skrifterna
uppmaningen att döda på de mest varierande grunder och
präster kan här ses som uppviglare. Självmordsbombarna i
islams namn, som getts namnet ”heliga explosioner”, är ett
aktuellt exempel. Korstågen är ett äldre mera storskaligt.
Det blir en plikt att verkställa och texterna uttalar explicit
att du inte skall vara tolerant. Den amerikanske filosofen
och skriftställaren Will Durant (1885–1981) menar t.o.m.,
att med stark tro följer intolerans och att tolerans endast
kommer fram, när den starka tron blir mindre säker. Det
kan förklara sådana händelser som mordet på Fadime
Sahindal i Uppsala 2002 och kanske också det mer sentida
förmodade hedersmordet i Högsby. (Begrunda SVT Nyheter 10/11 2006.). Kanske är det bara toppen på ett isberg,
även i Sverige. Det finns anledning att tro att på många håll
unga kvinnor lever under olika former av hot, och även har
anledning frukta för sina liv.
29
Våld som argument
Icke dess mindre är det terrorism som styr mycket av dagens tänkande. Det är nutidens crimen exceptum, ett brott
där särskilda brottsbekämpningsregler tillåts, ett brott utanför lagen. Det är därför vi på nytt fått tortyr, fångar i ickeexisterande fängelser, ”storebror måste se dig tänkande”
med telefon- och internetavlyssning. Desperationen är så
stor att biträdande justitieministern i USA Jay Bybee kom
att definierade tortyr som ”smärta allvarlig nog att resultera
i att kroppsorgan slutar fungera eller rent av dödar”. Allt
därunder, menade han, är inte tortyr trots FN-konventionen
från 1984 som förbjuder tortyr med definitionen: ”Varje
form av handling, som medvetet tillfogas någon och ger
allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt.”
Länken mellan tro och handlande är också kritisk i ett
annat sammanhang, när det gäller skyddet mot brott, som
samhället ställer upp på. Är det rimligt att söka fånga in
alla, som tror sig kunna bli terrorister, genom att ställa
samman vad de sagt eller skrivit? Vilka medel kan man
använda? När övergår de medel man använder till att bli
censur eller ett okontrollerbart vapen och hot mot samhället? Var går gränsen för självförsvar? Det är sådana
frågor som inställer sig och som blir alltmer aktuella.
Den ideala säkerhetstjänsten
Avlyssning av telefon- och internettrafik och omfattande
databearbetning av aktiviteterna bedöms vara ett effektivt
sätt att hitta potentiella terrorister. I sin enklaste form letar
man i meddelanden efter kombinationer av uttryck eller
kodord, som man vet brukar ha koppling till planering av
terrorism. Personer, som söker en viss typ av datasajt, ger
också ledtrådar och är den typ av information som fogas
samman.
30
Tjuvlyssnandet på medborgarna är en konsekvens av
terroristskräcken och ger ett vapen som i orätta händer kan
få horribla verkningar. Redan dagens teknik med GPS gör
det i princip möjligt att exakt lokalisera varje medborgare.
Med ytterligare miniatyrisering och tillförs ett obligatorium,
att bära mobil med GPS, är det lätt att se att balansen mellan individ och stat hamnat snett. Tortyr av individer, rundade upp efter statistik från mobilavlyssning och datortrafik, blir ett ideal i en stats säkerhetsapparat.
Terrorism versus krig
Terrorism kan betraktas som det ultimata vapnet hos den
militärt underlägsne parten i en konflikt. Är vi den svagare
förhärligar vi vapnet, det gjorde Nelson Mandela på sin tid,
är vi den starkare betraktar vi militära krigshandlingar som
legitima åtgärder.
Det har gjorts försök att definiera skillnaden, terrorism –
att döda blint för att försöka få en önskad politisk förändring, krig – att med våld försöka nå denna förändring. Skillnaden skulle då vara att i förra fallet avser vi döda, i det
andra fallet tvingas vi till det. Kritiker menar att så kan man
lätt argumentera när man sitter på de större resurserna och
kan välja typ av handling. I praktiken blir de ändå likställda
genom den kollaterala skadan, oönskade offer och skador i
närheten av krigshandlingar, ofta betydligt större än vid
terroristhandlingar, visar statistiken. Tekniskt kallas det
”begränsning i precisionen av våra vapen”. Ändå vill vi inte
acceptera terrorism för att nå ett politiskt syfte, men
tolererar krigshandling för samma sak. Dessutom tycker vi
blockad och köpbojkott är ett jättefint vapen, även om det
vanligen leder till att flera ”oskyldiga” drabbas. Trots vetskapen att det är samhällets svaga som då brukar bli offren,
känns det barmhärtigare.
31
Legitima argument när ordet tryter
I boken The Crusades, Palgrave, 2005 (redaktör historikern
Helen Nicholson) uttrycks väl dåtidens tankar. Korstågen
präglades av en stark vilja att ”förverkliga Guds rike på
jorden”. Det var det som skapade legitimitet för dem och
gjorde dem moraliskt försvarbara. Det var inga ondskefulla
avsikter. Det går att jämföra med dagens militära interventioner som söker sin legitimitet i att ”försvara mänskliga
rättigheter”. Båda motiven definieras av angriparen, de biverkningar som blir följden, massmord, våldtäkter, är en
variant av kollateral skada.
Allmänt gäller att metoden, man väljer för att argumentera för sin sak, beror på toleransen för oliktänkande och
hur övertygad man är att ha rätt. Mord, terrorism och krig
kan då ses som extrema exempel då man är väldigt övertygad om att man har rätt och att missförhållandet är särskilt
viktigt att korrigera. Att använda ord i det läget känns för
lamt. Det kan också upplevas effektivt och mera legitimt att
få fram budskapet genom åtgärder som attentat, kidnappning eller också civil olydnad. Attentat och kidnappning
avser primärt inte att ge dödsoffer men ger det. Civila
olydnaden, dit även gatuvåldet hör, är ofta populär bland
ungdom, som tycker de demokratiska kanalerna är för långsamma. Där har vi Reclaim the City och Attac och det
typiskt franska sättet att nå uppmärksamhet, att protestera
våldsamt på gatan och slå sönder och bränna bilar. Djurrättsaktivisters åtgärder att släppa ut minkar är en åtgärd
som är märklig på så sätt att den skadar de djur man vill
hjälpa, och samtidigt söker hindra andra att finnas till i
djurfarmer och bli skadade. Det är förvånande att sportfisket, som innebär att dra upp och skada djur för nöjes
skull, inte möts av dessa aktivister. Fiske är trots allt
Sveriges största fritidssysselsättning.
32
Orättvisorna i världen blir påtagliga för många. Det finns
också en önskan att göra något åt det snabbt. Inte så sällan
inträffar då att personer blir övertygade om att ha hittat rätta
vägen mot målet. De hinder, som omvärlden ställer upp,
måste elimineras, civil olydnad blir en tillåten metod. Att
därvid ha en stark tro blir synonymt med att veta vad som är
bäst för samhället och världen. När inte omgivningen inser
detta uppstår problem. Ändå kan civila lydnaden stå i
särklass, när det gäller att underhålla grymheter. Att inte
protestera, mot det man tycker är fel, innebär medlöperi och
att sanktionera sakernas tillstånd och alla dess följder. Att
obrottsligt lyda och att göra sin plikt är kanske det som
historiskt dödat mest.
I nöden prövas vännen
Det finns en allmän uppfattning att psykologen alltmer
kommit att ersätta prästen. Det må vara så i många enskilda
fall, men vid sorg och svåra katastrofer samlas man i
kyrkorna. Det finns ingen annan institution att vända sig till,
som känns naturlig på samma sätt. Vid mycket stora
omstörtande händelser kan det visserligen ges andra möjligheter att tillfredsställa behov av samhörighet, med manifestation av gruppsorg vid monument eller liknande eller
vid plats för brott, men det blir även då, som kyrkan kommer att stå för väsentliga delar av programmen. Gruppsorg
har här sin egen dynamik och blir gärna ett stort inslag i
media. Det blir särskilt tydligt i katastrofer, som den stora
tsunamin och förlisningen av Estonia. Det blir mässor och
förbön som där skildras och ger känsla av att omvärlden
bryr sig. För den enskilda familjen, som istället kanske
förlorat en anhörig genom trafikolycka eller sjukdom,
numerärt sett många fler, finns inte motsvarande sätt för
media att illustrera och sälja medkänsla.
33
Ett vanligt påstående är att det är döden, som vi har svårt
att förlika oss med, och att detta är fundamentalt för att
underhålla religionens betydelse. Det är den tveksamhet
som den populäre sångaren Timbuktu uttrycker med orden:
”Alla vill till himmelen men ingen vill dö.” Trots allt tvivel
har ändå religionen ett koncept för döden som är mera
tillfredsställande än alla tvivlares. Det blir att återgå till
Paul Tillichs definition, att tro är en form av kunskap, som
har låg grad av evidens, men som gäller frågor av extrem
betydelse. Oberoende av styrkan i tron blir det ett sätt att
kanalisera tankarna. Även ateisten har ett behov av känsla.
Lite vulgärt uttryckt i det här sammanhanget, det är
värdefullt att var med i gänget, till trots att man känner sig
lurad när man inte klarar att beskriva verkligheten. Att,
genom att följa utsagor i gamla skrifter, få allt det vi vill ha
efter det att vi dör, blir då inte det primära i tankarna. Det är
idag inte heller så för flertalet kristet troende.
Nöd tvingar oss att ändra uppfattning, brukar kyrkans
män framhålla och berätta om omvändelser under sådana
betingelser. Nöd aktualiserar onekligen trosfrågor och det
framhålls att religionen blir den fattiges tröst. Det har
lämnats som förklaring till uppsvinget för fundamentalistisk
islam och självmordsbombarna, men det kommer också till
uttryck vid en katastrof som den efter regnstormen i New
Orleans. Där kunde man ständigt vid intervju av offren höra
fraser som ”vi måste ta Guds hjälp” eller ”Gud skall visa
oss vägen”, när de drabbade inte såg någon väg ut ur
eländet. Att det blir en fundamentalistisk tro som även där
kommer fram, förklaras med behovet av regler och anvisningar för det praktiska religionsutövandet i tider av nöd,
som ett substitut för allt annat i världen som blir oåtkomligt.
Det är då man talar om det ansvar som liberala och moderata religiösa har för utvecklingen. Man menar att deras
34
tro, som är den mer utbredda, kan skapa en miljö i vilken
skriftrenlärighet och våld inte kan angripas adekvat.
Nutiden ur framtidens perspektiv
Läser man äldre religiöst material drabbas man ofta av
frågan: ”Hur kunde de tänka så?” Det blir lätt att se det som
tokigheter i det förflutna, ”då man inte visste bättre”. Ta
exemplet med missionärerna i Peru, som skyndade sig att
döpa nyfödda indianbarn och direkt efteråt slog ihjäl dem.
Vilket barbari tycker vi, men det var dåtidens barmhärtighet, ett sätt att säkerställa att de hamnade i himlen. Indianerna levde under sådana omständigheter att barnen annars
skulle börjat synda och då utan tvekan hamna i helvetet.
Det är fråga om tro och vi glömmer att i framtiden när
vår tid granskas, kommer man på motsvarande sätt finna
exempel på att vi gjort oss skyldiga till de mest ”smaklösa”
övergrepp och handlat på ett groteskt och okunnigt sätt, på
grund av en existerande tro – eller kalla det värdemönster.
Vilka beteenden det gäller, vet vi naturligtvis inte. Spår man
om framtiden, kommer man i regel fel. Det finns kanske
bara ett exempel där vissa drag av framtiden, som nu blivit
nutid, onekligen spåddes korrekt och det är George Orwells
framtidsskildring Nittonhundraåttiofyra, som kom ut 1949.
Dagens teknologi, med alla möjligheter till avlyssning av
medborgarnas tankar och aktiviteter, gör det där beskrivna
samhället möjligt och inte helt olikt det vi skulle kunna vara
på väg mot, men det tar längre tid än Orwell trodde.
Om man nu ändå skall gissa, så finns det ett område som
sannolikt kommer att bli föremål för starka omvärderingar
och det är bedömningen av vad som är normalt och vad som
är sjukt. Från rättspsykiatriskt håll (kriminolog Henrik
Belfrage) har bedömts att vid dödligt våld i Sverige över 80
% av gärningsmännen är sjuka eller psykiskt störda. När
35
man ser en sådan siffra är risken stor, att man ser sjukdomsbot som den väsentliga åtgärden och glömmer att det
kanske är andra saker som är viktigare att göra något åt. Det
kan behövas åtgärder i samhället för att bekämpa faktorer
som ligger bakom våldet, det gäller t.ex. vid gänguppgörelser och hedersmord. Går vi internationellt, visst kan det
kanske kännas fruktbart att se terrorism och krigshandling
med dödsoffer som uttryck för sjukdom, men för ett sådant
synsätt finns nog ingen allmän acceptans. Är det alltid
individen som är sjuk blir åtalet mot Saddam Hussein
orimligt, han borde då ha fått psykiatrisk behandling.
George W Bushs krigshandlingar och CIA-chefernas aktiviteter låter de sig också förklaras med en sjukdiagnos?
Kränkt och sjuk
Det finns ett diagnosraseri för att tillfredsställa myndigheterna, men omständigheterna kring hur en diagnos sätts är
så varierande att registren i stort blir obrukbara, åtminstone
för mera seriöst vetenskapligt arbete. Lyckan att få en
”snygg” diagnos kan vara stor. Det gäller exempelvis fibromyalgi, trots att man inte vet vad det beror på och inte har
någon behandling för. Men det är naturligtvis mycket mera
rumsrent än den vidriga benämningen SVB-kärring (SVB =
svider, värker, bränner), som uttrycker så mycket mer, inte
minst handläggarens frustration och fördomar. Allt är en
illustration till hur ordets makt kan vara stor. Det går dock
att definiera fibromyalgi ”bakvägen”, via verkan av ett
antidepressivt läkemedel, duloxetin, som nyligen fått godkännande för indikationen fibromyalgi.
Vad som hände med homosexualitet manar till eftertanke. Där har utvecklingen gått från religiöst brott till
sjukdom och nu normalvariant. Aktuella forskningsdata
tyder nu på att homosexualitet är en extra knorr i en arts
36
förmåga att skydda sig. Det är ingen återvändsgränd ur
evolutionssynpunkt. Det är forskaren Joan Roughgarden vid
Stanforduniversitetet som i sin bok Evolution’s Rainbow:
Diversity, Gender and Sexuality in Nature and People,
2004 kommer fram till att sexuella relationer har flera
funktioner än enbart fortplantning. Det kan behövas annan
närkontakt för att upprätthålla förhållanden mellan organismer och mellan personer för att arten skall överleva farorna
från omvärlden.
Oscar Wilde (1854 – 1900) tillhörde den generation som
kunde få gå i fängelse för sin homosexualitet. Han dömdes
till två år i Readingfängelset. Hans pjäser ställdes in, hans
böcker bojkottades. När han släpptes, bosatte han sig i
Frankrike, men är idag en av Storbritanniens mest firade
författare. För den homosexuelle var det dock inte alltid en
lättnad att gå från att vara en brottsling till att bli stämplad
som sjuk. BMJ (British Medical Journal) publicerade 2004
en undersökning kring detta. Behandlingen hade varit
psykiatrisk. Aversionsterapi med elektrochocker och apomorfinutlöst illamående ingick. De ”sjuka” kände än mera
skam och social isolering av detta, men sexuella identiteten
förändrades inte. Nu långt efteråt berättar terapeuterna att de
fått skuldkänslor och ånger, när dagens moraluppfattning
kom att råda, att homosexualitet inte är en sjukdom. Det
dröjde i Sverige ända till 1979, innan homosexuella inte
längre ansågs sjuka.
I ett vidare perspektiv visar det faran av att klassificera,
det som går emot gällande moral, som sjukdom. Våldtäktsmän, pedofiler utgör aktuella exempel, men Z-koderna i
Socialstyrelsens dokument Klassifikation av Sjukdomar och
Hälsoproblem utgör ett betydligt större problem. Vi har
t.ex. Z60.5: ”Inbillad eller verklig diskriminering p.g.a.
hudfärg, religion, etniskt ursprung.”
37
Kränkt och segregerad
Går det inte att komma in på arbetsmarknaden är man
diskriminerad. Så kan de förefalla att en officiell diskrimineringsutredare uppfattar situationen (Masoud Kamali,
SOU 2005:69). Är det dock inte så, att arbetsgivaren väljer
den han lättast kan kommunicera med? Språket spelar i det
sammanhanget säkert stor roll men är inte den enda faktorn
av betydelse. Mer som tankeexperiment, skulle situationen
för invandraren vara bättre, om arbetsplatsens språk inte
vore svenska, då kunde invandraren komma något mera på
jämbördig fot. Det kan bli ett argument för mer engelska i
arbetslivet och då skriker svenska språkvårdare. Den som
vuxit upp i landet eller regionen har ett enormt övertag i en
anställningssituation och det måste en invandrare kompensera med särskilda meriter. Kvoteringar och andra hot
från staten blir kosmetika och arbetsförmedlingen som
måltavla blir att ödsla krut, i en situation när det inte ens
finns arbeten till kvalificerade ”infödingar”. Historiskt är
det då det rått arbetskraftsbrist, som det varit lättast för
invandrare att integreras i samhället.
Sammanfattningsvis blir det så, att invandraren har svårt
att komma in på arbetsmarknaden, om det inte finns gott
om jobb. Med arbetslöshet, får vi en segregering och invandrarens bästa chans kan bli att arbeta upp sig från den
svarta tjänstemarknaden, men det kan vara en tung och
riskfylld väg. Det är lätt att då många hamnar i utanförskap
och i en ghettotillvaro och där religionen blir den starkt
sammanhållande faktorn. Det har hänt förr, att religionen
blivit kittet, när samhället svikit. Men är man inne på
arbetsmarknaden, har man en stark ställning. Det gäller
också kyrkans män. En präst, som några gånger surfat på
porrsidor från sin dator på pastorsexpeditionen, blev inte
önskvärd i en församling i Värmland. Det kostade 800 000
38
kronor i avgångsvederlag. Det illustrerar den stora fördelen
av ett vitt arbete, att det ligger i att man då hamnar i en privilegierad ställning visavi social trygghet, som i sin tur ger
gräddfiler och rättighet till mycket annat i samhället. Där
har man den mer betydelsefulla segregationen, de som
accepterats av vita marknaden har alla de fördelar, jämfört
med de som inte kommit in.
39
Kapitel 2 Världen och värden
Tro på globalisering präglar vår tidsålder och det gäller kommunikation, såväl informationsflöde som handel och resande. Internet och
massmedia spelar här en stor roll, men störs av censur och propaganda
och svårighet att värdera utsagors sanningshalt. Både informationsspridning och förflyttning (av varor och människor) sker på de rika ländernas villkor. Personer från fattiga länder står utanför västerlandets
gränser och vill desperat komma in. I väst finns samtidigt ett behov av
billig arbetskraft, i sysslor som västerlänningen inte vill hålla på med. I
dessa eller i arbetslöshet riskerar invandraren hamna. Med ökad
gränskontroll krävs flyktingsmugglarens hjälp för att ta sig in.
Tro på ständig expansion gör att världen äter upp sina resurser och
förgiftar med sitt avfall, och har gjort att miljörörelser fått något av
religion över sig. Många upplever ändå en tomhet i detta, samma
torftighet som framkommer vid överdrivet engagemang för fotbollslaget
eller vid spelsajten. Ett sökande efter religiös gemenskap växer fram,
ofta lätt hånat av media, som dock samtidigt, pliktskyldigt förser med
rikligt utrymme för religiöst budskap – av kommersiella skäl? Kyrkan
är på många håll i otakt och diskuterar frågor av typ: ” Var Jesus mer
Gud än människa?”
I en globaliserad värld
Ställ uppgiften, att med något enstaka ord karakterisera, vad
som händer i världen idag. Det är då troligt, att globaliseringen skulle hamna högt upp på svarslistan. Den aspekt,
som sedan först skulle dras fram, är sannolikt den ökade
kommunikationen och med tanke på såväl informationsspridning som samfärdsel. Med Internet var förhoppningen
till en början stor, att tillgången på information äntligen
skulle bli jämlik, på så sätt att den skulle bli tillgänglig i
ocensurerad form överallt. Såväl informationsflöde som
resande tycks dock utvecklas i parallella riktningar, mot ett
helt annat facit. Vi får privilegierade grupper, som kan röra
sig relativt fritt i informationsrymden och som också kan
resa runt på jordklotet utan större hinder. Andra finner det
tilltagande svårt att nå relevant information och hejdas
också effektivt, fysiskt, av nationsgränser.
40
Mycket grovt blir det en uppdelning som följer rika och
fattiga världen. I närområdet representerar EU-medborgaren
den privilegierade världen, med lång skolutbildning och
diversifierat informationsflöde samt möjlighet att inte bara
resa inom Europa utan också till varjehanda regioner i
världen. De som bor i EU:s omedelbara omgivning har det
inte alls så förspänt. Där råder ofta både censur och fattigdom och där kan medborgaren i regel inte resa vart han vill.
I Europa blir han i princip inte insläppt, om han inte har de
rätta handlingarna, och till det kvalificerar sällan den vanliga medborgaren. Fattigdom gör också att skolgången kan
vara rudimentär. Allt detta samverkar till att göra det svårt
att komma åt och ta till sig allsidig information. Därmed
blir det lättare att manipulera folkmassorna, åtminstone så
har väst lärt sig att se på länder som omger ”Fästning
Europa”.
Det stora undantaget till all omgivande fattigdom är
naturligtvis grannen över Atlanten, ”den rika kusinen” i
väst. Populärt uttryckt råder en slags hatkärlek från Europas
sida till USA. Amerikanarna har återkommande större
framgång i vad de företar sig, jämfört med det som
européerna lyckas åstadkomma. Det kan hänga samman
med att USA handlar samlat, som en enhet, i så många
sammanhang, medan Europa är splittrat. USA har tagit sig
rätten att fritt röra sig och agera i världen. Det går visserligen att hitta många exempel, på att informationsflödet blir
styrt i och av denna enda kvarvarande supermakt, men där
frodas också kritik och nytänkande och en akademisk
debatt, som oftast överstiger i kvalitet det som äger rum vid
motsvarande europeiska institutioner. Det är i det sammanhanget trivialt att påpeka, att det som händer i USA också
har stor betydelse för utvecklingen i Europa. Det är uppenbart, när det gäller ”kanonpolitiken” med amerikansk mili41
tär närvaro lite var som helst, där det finns en konflikt i
världen, men det kanske ändå är när det gäller idéerna och
teknologiförändringarna som påverkan i längden är allra
störst. Dessutom har vi media och Internet, det senare
primärt en amerikansk skapelse. Den begynnande indirekta
censuren är ett problem. Biblioteksparagrafen, som tillåter
myndigheterna att se vilka böcker du lånat, kan kanske inte
jämföras med gallringen på nätet genom den kinesiska
censuren, men är ett obehagligt tecken i tiden. Det blir som
under 60-talet, då tron på ”lögndetektorn” var så stor att
vägran, att låta den användas, tolkades liktydigt med skuld.
Utanför murarna
Världsekonomin växer kontinuerligt och tillväxt uppfattas
som en förutsättning för en sund ekonomi. Här spelar USA
en dominerande roll och Europa spelar med. Även om det
föreligger starka skillnader mellan individerna inom dessa
regioner, är avståndet enormt till de verkligt fattiga i
världen. I de dåligt försedda regionerna kan man ha storleksordningen 15 kronor om dagen att leva på, i den mån en
sådan siffra kan spegla en verklighet. I antal representerar
dessa verkligt fattiga omkring hälften av världens befolkning. Alla dessa och alla halvrika har en mer eller mindre
uttalad målsättning att nå västerlandets standard. Många är
villiga att flytta på sig för detta. Därför står mängder av
fattiga utanför USA:s och Europas gränser och vill komma
in och få del av västerlandets fröjder. Det är egentligen
samma krafter som drev fram den stora emigrationen från
Europa till Amerika under tidigare århundraden.
När det gäller dagens folkvandring, från fattiga länder till
Europa och till USA, kolliderar marknad och politik
alldeles förfärligt. Marknaden vill ha billig arbetskraft som
kan anställas och friställas efter behov, och det gäller en rad
42
sysslor som medborgarna i de rika länderna inte vill ”hålla
på med”. Det handlar framför allt om monotona jobb i jordbruket och inom tjänstesektorn, där det finns ett verkligt sug
efter sådana personer. Med dessa starka drivkrafter blir det
många illegala invandrare. Hur många vet man inte, det ligger så att säga i sakens natur. Men det går att göra uppskattningar. År 2005 gjorde den nya socialistregeringen under
Rodriguez Zapatero det möjligt för illegala invandrare i
Spanien att få asyl och då uppenbarade sig 700 000 personer. I USA beräknas minst 11 miljoner befinna sig ”utan
papper”.
Varifrån kommer dessa personer? Det är väsentligen
avhängigt av mottagarlandets gränser. I USA dominerar nu
helt invandringen söderifrån, genom gränsen mot Mexiko. I
södra Europa är det framför allt fattigdomen i Afrika som
pressar på. I EU:s östra delar finns ett tryck från områden
som ingick i det nu kollapsade Sovjetunionen och dess
satelliter.
Bort från fattigdom kolliderar med asyltänkandet
I en rättsstat – och det tycker USA och EU:s stater de är –
blir storskalig illegal invandring så småningom ett problem.
Det går inte att ha invandrarbarn som går i skolan och för
vilka man kräver vård, men som i övrigt göms och inte
existerar för myndigheterna. Det går i längden heller inte att
ha ett jordbruk, där konkurrensförmågan styrs av en ickeexisterande arbetskraft etc. Det urholkar rättssystemet och
blir grogrund för kriminalitet. Lösningen på modet har
blivit att ge allmän asyl för dem som redan kommit in
illegalt. Därefter maximeras ansträngningarna att stänga
landet, men ändå tillåta att en rännil av flyktingar kommer
fram, och därmed visa landets öppenhet för de verkligt
behövande. Uttrycken fästning USA, fästning Europa
43
speglar därmed alltmera en verklighet. Liknande förhållanden råder i andra delar av världen mellan rika och fattiga
nationer. De rika sätter upp murar.
Ekonomiska drivkraften bakom invandringen kolliderar
med gängse asyltänkande, att en person skall tas emot om
han är förföljd eller det råder krig eller krigsliknande tillstånd i det område han kommer ifrån. I idealfallet skall då
personen söka upp mållandets beskickning (konsulat,
ambassad) och så ordnar det sig. I den värld vi lever i
fungerar det så bara i mera extrema undantagsfall. I stället
måste den förföljde göra precis som den illegale ”ekonomiske” invandraren, forcera gränsen med falska papper
eller inga alls. Att medföra sanna papper utgör en klar riskfaktor. Väl framme i det tilltänkta asyllandet gäller det att
gömma sig eller direkt söka asyl.
I princip gäller då samma villkor för alla flyktingar,
oberoende av de skäl för asyl som kommer att åberopas.
Tror du att du har bra kvalifikationer för att få stanna, skall
du söka asyl direkt, annars bör du gömma dig. Du vet, att ju
längre tid du kan hålla dig undan myndigheterna, desto
större blir möjligheten att få stanna. Det kan bli amnesti för
vissa grupper, du kan också få bättre uppbackning av någon
organisation och av media, och även få skickligare juridisk
hjälp. En olaglig vistelse blir då i juristens händer en merit.
Flyktingsmugglarna – slavhandlare eller hjältar
Att veta när och om kvalifikationerna är tillräckliga och
alltså ha insikt i vad som krävs för att bli godkänd i landet
ifråga, den typen av kunskap har du som enskild person i
regel inte. I realiteten är situationen den, att du behöver
hjälp av professionella i de olika stegen, såväl för själva den
fysiska flykten som för historien, det som skall sägas till
myndigheterna. I den ekonomiska värld vi lever i kan det bli
44
dyrbart att anlita sådan hjälp, men många flyktingar vittnar
om att det har blivit enda chansen, utan sådan hjälp går det
inte att forcera dagens alltmera stängda gränser. Flyktingsmugglarna, som myndigheterna vill få oss att se som någon
slags slavhandlare, gör ett någorlunda hedervärt jobb enligt
den potentiella invandraren. Visst kan det vara mycket
pengar att betala och ingen garanti för att det går väl.
Många drunknar på vägen från Afrika till Europa under den
farofyllda färden i den överlastade gummibåten. Andra
törstar ihjäl i mexikanska öknen, men utan smugglarna har
de inte ens en chans, när de alltmera raffinerade gränskontrollerna breder ut sig. Alltmera sällan håller inte den
äkta historien inför immigrationsmyndigheten. Den duger
inte ur paragrafsynpunkt och behöver fyllas på med påhittade skäl. Ibland hjälper det då, om man kan gömma sitt
ursprung. Då finns inget land att repatriera till och personen
måste få stanna.
Ur mänsklig synpunkt finns det vid folkvandring av det
här slaget kanske enbart ett enda skäl, när man skall sätta
stopp vid gränsen. Det är att filtrera bort de kriminella och
neka dem komma in. Med de kvoter som i grunden styr blir
nu asylprövningen en slags långdragen psykisk plågoprocess. Visst är det konstigt att så mycket energi går åt att
pröva en persons asylrätt, ett arbete som ur moralisk synvinkel kan te sig helt omöjligt. Det är också märkligt att inte
mer av extrema psykiska reaktioner och fenomen av typ
apatiska barn – och andra desperata åtgärder – uppenbarar
sig. Kanske hänger det samman med att de asylsökande är
en särskild typ av personer, mer initiativrika, mer orädda,
mer äventyrsbenägna. Att lämna det egna landet för ovissheten i ett främmande land är ingen lätt sak. Med släkt och
vänner känns det tryggare. Det kan också vare de som bekostat resan, och kräver kompensation.
45
Lagstiftad solidaritet
Varför har det blivit så här, att det framkommit ett mycket
rikt USA och ett något mindre rikt Europa, som känner det
nödvändigt att stänga gränserna mot en fattig omvärld. Det
har ställts upp en rad förklaringar och modeller för detta.
Dessutom bör det påpekas, att det finns andra regioner i
världen med likartade förhållanden och att förklaring och
modell bör gälla också för dessa. Det talas om, att de rika
länderna nått sin rikedom genom högt teknikutnyttjande,
hög stabilitet i samhället, omfattande skol- och utbildningsväsende. Någorlunda välfungerande demokrati och gynnsamt ekonomiskt system brukar också anföras.
Gemensamt för dessa länder är annars, att de byggt upp
en omfattande påtvingad solidaritet, som omfattar åtminstone huvudparten av medborgarna. Denna solidaritet är
framröstad och har gradvis byggts upp under lång tid och
innebär ekonomiska överföringar mellan individerna på de
mest skiftande grunder. Den gäller för en stor del av livets
olika nyckfullheter och man är rädd att en större invandring
skall slå sönder den strukturen även ekonomiskt. Det talas
mycket om denna solidaritet som en stabiliserande faktor i
samhället och också att solidariteten måste utsträckas, så att
det kommer att råda viss jämlikhet i ekonomi och i inflytande i samhället. I solidariteten ingår också, att samhället
gemensamt tar hand om och garanterar en grundläggande
välfärd för invånarna. En stor välmående stabiliserande
medelklass uttrycks vara ett ideal.
Solidariteten är i princip anmärkningsvärt stor. Den
tolererar en mängd riskbeteenden. Det finns visserligen
tankar att när sjukdom är resultatet av riskbeteende, alltså
kan betraktas som självförvållad, får man skylla sig själv,
men i praktiken har det föga betydelse för det stöd samhället ger. (I enskilda försäkringar är det givetvis annorlun46
da.) Totalt har dock samhället byggt upp en massa gränser
för att söka hindra alltför stora solidaritetsutnyttjanden.
Men du kan ägna dig åt de mest riskfyllda sporter och ändå
få samhällets stöd, trots att idrotten förändrats att bli mer
och mer en massmedial teater, med gladiatorer som pressar
sig till det yttersta. Dopning blir därmed naturlig för
utövaren, och beivras pliktskyldigast, för att skadorna på
samhället inte skall bli för dyra, direkta som indirekta. Det
är närmast godtyckligt, vilka personer som blir fast i de
kontroller som genomförs och straffsatserna är låga. Det går
att jämföra med alkoholkontrollerna i trafiken, där sannolikt
en stor del av svenska folket skulle fängelsebestraffas, om
lagen kunde följas fullt ut. Infektionsrisk från piercing och
fri sex utan kondom accepterar systemet också. Att stävja
rökande och supande och söka minska medborgarnas
övervikt blir däremot en samhällsangelägenhet och får politiska övertoner. Symtomatiskt på ansträngda resurser kan
vara, att man nu efter många år jagar bidragsfuskare, något
som man tidigare officiellt inte trodde existerade. Försäkringskassan anställer kontrollanter som skall upptäcka
dessa. Nya lagar förbereds, som skall göra det lättare att
jaga fuskare, men det kallas fortfarande slarv med a-kassa,
socialbidrag och studiemedel etc.
Ändå är det så att trygghetssystemen bygger på att inte
alltför många utnyttjar dem alla maximalt. Ett yttrande tillskrivet politikern Björn Rosengren, från hans tidigare
politiska bas i det socialdemokratiska partidistriktet i Norrbotten, uttrycker denna frustration: ”En fjärdedel var
sjukskrivna, en fjärdedel var förtidspensionärer, en fjärdedel
var arbetslösa och en fjärdedel begrep inte vad jag sa.”
Sedan är det en annan sak, att det, rent ekonomiskt, egentligen inte spelar så stor roll, vilken del man tillgodogör sig.
Finns ett behov av stöd kan det vara bättre att få det som
47
sjukskrivning än som socialbidrag. Det är mera socialt
accepterat att vara sjuk och varför skall man då neka den
behövande den lilla rätten att känna sig jämbördig? Det är
många som menar, att detta är orsaken till att diagnoser,
med anknytning till utmattningsdepression, står för en så
kraftig del av all sjukskrivning. (Sjukdomsstatistik framtagen av tjänstepensionsföretaget Alecta, från år 2003 gällande långtidssjukskrivna tjänstemän, talar för att hälften
har sådana diagnoser.) Kränkningsdiagnoserna, d.v.s. Zkoderna i Socialstyrelsens Klassifikation av Sjukdomar och
Hälsoproblem, är ett uttryck för detta, exempelvis Z56.4:
”Oenighet med chef och arbetskamrater.”
Fattigdomsbekämpning genom folkvandring
eller bistånd
Stängda gränser och begränsad invandring är egentligen ett
uttryck, för vad de rika länderna tror att de har råd med. Ett
ja till en fri invandring till de rika nationerna bedöms som
helt omöjligt. Man tror att vid fri invandring den omstrukturering av samhället som skulle behövas för en assimilation är så stor, att då verkligen det som Göran Persson
rubricerade som ”social turism” skulle bli ett faktum – även
om de nyinflyttade alls inte anländer med den målsättningen. Paradoxalt nog är man samtidigt beroende av en stor
invandring, för att kunna försörja vissa sektorer med arbetskraft, t.ex. frukt- och grönsaksodlingarna, och den måste till
stor del vara illegal för att tillåta de slavliknande förhållanden, som råder på många arbetsplatser.
Men solidaritetstanken och tron att man bidrar till att förbättra förhållanden i världen har blivit så grundmurad i
samhället, att den måste tillfredsställas, åtminstone psykologiskt, även gällande frågor relaterade till invandringen.
Genom att inte se de ekonomiska motiven utan enbart andra
48
hot mot individen, går det att utforma invandringspolitiken
så att den ser solidarisk ut och därmed nå publik acceptans
för det som görs. För fattigdomsproblematiken blir det något av en droppe i havet och åtgärderna saknar i stort betydelse för att lösa problemen i världen, även om det hävdas
att hemsända pengar hjälper bättre än all biståndshjälp och
dominerar även i absoluta tal. För enskilda individer kan
åtgärder från immigrationsmyndigheten naturligtvis vara
helt avgörande och behjärtansvärda, men totalt för fattigdomen i världen är det en lotteriliknande situation med få
vinster och där de flesta och mest välbehövande inte ens
kommer fram till lotteriet och prövningen. Det gäller även
de förföljda i världen.
Situationen liknar uhjälpen och biståndet. Visst kan man
argumentera som Svenska kyrkans utrikeschef Margareta
Grape i tidningen Fokus, att insamlingsorganisationerna
inte kan utrota hunger och fattigdom, men att man har en
skyldighet att göra så gott man kan. Åtgärder som vidtas för
att öka vattenförsörjningen, förbättra livsmedelstillgången,
minska sjukdom och barnadödlighet blir därmed mer att
tillfredsställa samvetet hos givarna, än att ge fullödig hjälp
för att länderna skall kunna ta sig ur sin fattigdom. Som
chefredaktören för Dalademokraten Göran Greider uttrycker
det: ”Det berövar de nödlidande makten och utgör ett
hinder.” Kanske han också håller med om att det tar död på
förmågan att ta fram egna lösningar och att hjälpsändningarna slår sönder marknadssituationen och därmed det
egna näringslivet. Det hela ger intryck av självbedrägeri och
intrycket förstärks när man också ser alla omkostnader i
biståndsorganisationerna, för insamling och administration
och annat, som det heter. Intrycket som består är att biståndet är mera till för bidragsgivaren än för bidragstagaren.
Insamlingsorganisationerna kan t.o.m. ha svårt att behålla
49
de s.k. 90-kontona, där man anser mer än 25 % primär
avbränning är för stor. Sedan tillkommer en del sekundära
omkostnader och de direkta och indirekta utgifter, som
hjälpen ger upphov till för mottagarlandet.
Med den inriktning och prioritering biståndsarbetet har
tenderar eventuella vinster att ätas upp av befolkningsökningen. Det må vara underbart att förbättra barnavård och
sjukvård och få fler att överleva, men om de hamnar i misär
är ofta inte så mycket vunnet, särskilt inte om resultatet av
åtgärderna bidrar till att öka övrig misär. Det blir ändå att
sticka huvudet i busken för att själv må väl. Visst är man
medveten om allt detta, men lokalt förnämliga insatser förblindar lätt, och tillåter att man blundar för att karaktären på
hjälpen inte bara är otillräcklig utan också i grunden felaktig. Det är inte rimligt att ohämmat stimulera barnafödande.
Dessutom är alla fixerade vid tillväxtsiffror, även i lägen
där tillväxten förstör planeten.
Ökade klyftor – alltmera rik och alltmera fattig
En rapport 2005 från amerikanska Population Reference
Bureau visar att det är i de fattiga länderna, man har höga
födelsetal och att ökningen i befolkning där vida överskrider minskningen i några rika länder, som Japan och
Ryssland. Från nu 6,5 miljarder räknar man med att jorden
skall ha 9,3 miljarder invånare 2050 om inget drastiskt sker.
Höga födelsetal är kopplade till fattigdom och det brukar tas
som intäkt för att ta befolkningstillväxten i världen med ro.
Världen blir ju rikare och då minskar födelsetalen är ett ofta
hört lugnande besked. Men då beaktar man inte att tillväxten sker ojämnt och inte alls tillräckligt snabbt i många
fattiga länder, för att de skall ta sig ur fattigdomsfällan.
Några regioner lyfter, andra blir ohjälpligt fast. Det kan bli
för de rika nationerna att leva i reservat med ett slags
50
bakgårdar runt omkring sig, för råvaruinhämtande och avfallsdeposition, där de fattiga u-länderna befinner sig.
Väl känt är att vi ser det vi vill se och hör det vi vill höra.
Vi tar in budskap som styrker det vi redan tror oss veta och
stänger ute information som kontrasterar mot vår egen åsikt.
Det kan göra det svårt att se det som begränsar ett effektivt
uhjälpsprogram. Det har påpekats att de stora religionerna
lägger hinder i vägen för familjeplanering och en vettig
drogbekämpning. Notera att totalt i världen använder i genomsnitt 60 % av befolkningen preventivmedel, i de fattiga
länderna i Afrika bara något tiotal procent. För att ge den
skillnaden spelar religiösa värderingar en avgörande roll.
Ironiserande och cyniskt har det påpekats, att preventivmedelsförbudets största påverkan är på HIV och att ökade
dödsfall genom sjukdomen AIDS kompenserar eller överstiger födslarna, just genom att kondomer inte används. Så
kan det möjligen vara i några regioner, men det påverkar
inte totala bilden. Bekämpandet av HIV går dåligt, när man
är helt hänvisad till läror om avhållsamhet och otukt.
Promiskuiteten som är allmänt utbredd försöker kristna
missionärer bekämpa med ord1 men det biter sällan.
Tillväxten äter upp miljön och resurserna
Än mera cyniskt är resonemanget, att det är nödvändigt att
hålla en stor del av världens befolkning på en låg konsumtionsnivå, att se till att de förblir fattiga. Att modernisera
folk överallt skulle innebära en katastrofal resurskonsumtion. Naturpåverkan blir orimligt stor. Det finns ingen möjlighet att ta fram och implementera nödvändig och rimlig
teknologi för att bemöta den associerade miljöförstöringen
och resursförstöringen. Bara krig, pandemi och miljökata1
Ords 6:32 Vettlös är den som begår äktenskapsbrott, han störtar sig
själv i fördärvet
51
strof med tillräcklig omfattning kan ändra på detta och kan
faktisk utgöra resultatet om inte nuvarande utveckling
hejdas.
I det sammanhanget är det svårt att förbigå växthuseffekten. Även om det inte är helt accepterat i alla läger, att
effekten existerar som en mänsklig produkt, finns ett visst
allmänt medvetande om att våra utsläpp från förbränning av
kol och olja skapar problem, som måste åtgärdas på global
nivå. Recepten är många, från att gå över till mer kärnkraft
till att anlita s.k. förnybara energislag. Kärnkraften har ett
publikt motstånd genom händelser som den i Tjernobyl,
men egentligen är det avfallsproblemet och spridningen av
radioaktivt material, som är huvudproblem. Med ökat
sökande av alternativa energikällor till kol och olja är det
troligt, att man kommer att bortse från detta.
Många förordar biobränsle och förhärligar cykler som
binder koldioxiden i atmosfären men det betyder att än
mera mark tas i anspråk för odling. De rester av vildmark,
som finns kvar, riskerar vi förlora. Som det uttryckts: ”Vi
närmar oss en situation då det inte finns plats för växter och
djur, som inte är ditplacerade för att tillfredsställa mänskliga behov.” Det är den orörda naturen, som är så väsentlig
för arternas utveckling och som försvinner när vi ökande
odlar i områden där mångfalden av växter och djur nu finns,
som i djungeln. Sockerrörsodling i tidigare sådana områden
för att göra alkohol = etanol och driva bilar är ett litet exempel. Det har hävdats att skogsskövling genom sockerrörsodling är en myt (överhuvud använts uttrycket myt i tid
och otid i tro att det stärker en argumentering), men ändå är
det så att Brasilien tillverkar omkring 20 miljarder liter per
år och täcker 30 % av sitt ”bilbränslebehov”. Etanol från
Brasilien dominerar i Sverige. Sverige tillsammans med
Japan är faktiskt de största importörerna. Det finns också en
52
diskussion om en begynnande konkurrens med livsmedelsproduktionen. Även miljöaktivister, som Björn Gillberg,
vid Miljöcentrum, uttrycker tveksamhet till etanolsatsningen, delvis på annan grund – energivinsten är för låg, om
man beaktar all omgivande hantering.
Om klimatförändringar är långsamma, har samhället tid
att anpassa sig och det är mest sådana förändringar, vi kan
iaktta i historien. Skulle växthuseffekten ge oss snabba
förändringar, blir det problem. En väsentlig del av världens
stora städer ligger strax över havsnivå och det är bara en del
av problematiken. Förändringar i nederbörd och andra
faktorer som ändrar odlingsklimatet kan ha än större
betydelse. Mänskligheten brukar dock inte göra någon
väsentlig ”botande åtgärd”, förrän ett missförhållande har
resulterat i katastrof.
Att spara olja betyder inte att det kommer att räcka så
mycket längre. Inte heller blir växthuseffekten nämnvärt
mindre genom att sent vidta en rad åtgärder. Den finns
redan här och den har vi byggt in oss i, hävdar kritikerna.
Att då koncentrera sig på att söka minska koldioxidutsläpp
betyder att ta ansträngningar i bruk åt fel håll. Lovvärt i sig
men mest på det moraliska planet. Även om vattenståndet i
världshaven ökar med 3 mm per år, är det inte mer än vad
som går att ta hand om med lämplig teknologi. Holländarna,
med sin långvariga erfarenhet av kamp mot vattnet, spås en
gyllene framtid på världsmarknaden.
Erövringskrigens tid är förbi
Något som är slående för världsordningen idag är att erövringskrigen blivit bannlysta i världens ögon och också i
stort försvunnit. Istället har vi fått ett bejakande av självständighet och självbestämmande för snart sagt varje
region. Det kontrasterar egentligen starkt mot det ökade
53
behovet att se globalt på flertalet frågor. Det gäller inte
minst näringslivet men mycket mera, från smittskydd till
resursutnyttjande och miljöfrågor.
Klimat och miljö blir lätt en politisk fråga. Tankar att vi
måste ompröva gällande ekonomiska modeller ligger då
nära till hands och planhushållning kan te sig lockande.
Kombinationen tillväxttänkande och kapitalism, som varit
så framgångsrik för att skaffa ett allmänt välstånd i västerlandet, blir måltavla. Det talas om styrning av marknadsekonomin, men sådana ord kan förblinda. I realiteten kan
det vara fråga om argument för totalitära socialistiska
system med staten i centrum, med en underliggande tanke
att endast sådana system har förmågan att tackla kommande
svåra klimat- och resursfrågor. Det finns tecken i tiden, som
tyder på, att en era av frihet och liberalism är på väg att
ersättas med en period i mänsklighetens historia, där
centrala diktatoriska krafter alltmer gör sig gällande.
Bränslet, den lagrade energin, kan synas vara en trivial
faktor i det här sammanhanget. Hela tekniksamhället bygger
dock i grunden på att vi har tillgång till energi som kan
kopplas på och stängas av vid behov, som kan användas i
stor eller liten skala, och där energitätheten är så stor, att det
t.o.m. lönar sig att bära med sig den lagrade energin – på
den enskilda personen eller på transportorganet (bilen, båten
flygmaskinen etc.).
I avsaknad av effektiva batterier blir det nu elnät, som
skall ersätta bränslet. Det blir därmed krav på storskalighet.
Det lilla elverket baserat på sol- och vind har ringa förutsättning att klara behoven. Det går inte att ha en industri,
som bara kan vara igång de dagar det blåser och då solen
skiner. I princip går det naturligtvis att med teknik lösa
detta. Det går t.ex. att tillverka väte (hydrogen) eller något
annat bränsle från el. De stora sammankopplade elnäten har
54
dock en helt annan ekonomi och ligger närmare i tiden. Det
är en del av alla orsaker till att regionala centralmakten kan
förväntas få större betydelse i framtiden.
Behov av att tro på något
Allt berör egentligen värdemönstret i samhället och hur det
förändras. Hur vi blivit besuttna kan då få så olika svar som
att det är religionens förtjänst, till att det beror på samhällets
ökade sekularisering. Till den första kategorin anknyter
böcker av typ Thomas E Woods Jr: How the Catholic
Church Built Western Civilization, som kom ut 2005. Den
postkristna eran i Europa och Amerika talar vissa historiker
om, men historien handlar mer om frågor än om slutsatser,
uttrycker den kände brittiske historikern Antony Beevor.
Idédebatten, vad man skall tro på, fångar stort intresse. Det
syns inte minst när man ser på webben. Det framgår då
också, att religionen ingalunda är död. Särskilt ungdomar
diskuterar på nätet och uttrycker sina åsikter. Sverige, som
ett av världens mest sekulariserade länder, utgör inget
undantag i denna trafik. Intresset är stort, inläggen högst
divergerande, de andas ofta villrådighet och önskan om mer
konkreta svar. Här klagas inte på kyrkans och religionens
bristande roll i samhället och att ateistiska idéer fått styra
och avkristna landet, vilket det ofta görs i tidningarnas
insändarspalter. Kanske är det ett uttryck för olika generationers val av kommunikationsmedium.
Tillsammans uttrycker det mänskliga behov, som samhället inte förmår ge och som man hoppas religionen skall
kunna tillfredsställa. Kristna företrädare talar om behov av
omvändelse och att låta Bibeln bli rättesnöre, men man har
svårt att tala om vad i texten som är väsentligt och vad som
skall strykas. Värdefrågor får så olika svar att de inte känns
besvarade. Det talas om omvändelse utan att specificera till
55
vad och kyrkan blir ett upplevelsecentrum, där man kan
fördjupas i ”ädla tankar” genom musik, delta i riter eller
extaskrafter som att tala i tungor. Jul och påsk är nog ändå
bäst i kyrkan, kan då även en agnostiker tycka.
Det råder en påtaglig diskrepans mellan den trosdebatt
som sysselsätter teologerna och det som rör sig i folkets
sinnen. Ett symptom på detta är att kyrkorna i gemen är
föga attraktiva, med få deltagare i mässorna. Doktrinerna
upplevs föråldrade och matchar dåligt offentliga kulturen.
Kyrkliga ritualer upplevs tråkiga, det finns mycket bättre
upplevelser i de gladiatorspel som sporten ordnar och i
sång- och musikstjärnors framträdanden. Pingströrelsen och
andra frikyrkor har dock lärt sig och har framgångar just
genom de starka dragen av ”showbusiness”, som träder
fram. ”Varför skall Djävulen ha de bästa sångerna?”, är ett
gammalt talesätt.
Mediavärlden
När propaganda och media i allt ökande omfattning tycks
styra världens öden, finns det anledning att fråga hur pass
korrekt den information är som presenteras. Det finns t.o.m.
anledning fråga, om inte media skapar de händelser, de
rapporterar. Redan på 1800-talet, när krigskorrespondenterna sände sin information brevledes, hände det – för att
vara ute i god tid – att reportaget sändes till hemmareaktionen, redan innan händelsen ägt rum. Det kunde gälla ett
uppror, som var troligt skulle komma. Om det då inte spontant ägde rum inom rimlig tid, blev det nödvändigt för
korrespondenten att ta saken i egna händer och konspirera
fram det. Det har också hänt att en teaterföreställning blivit
recenserad, trots att den ställts in och alltså aldrig ägt rum.
Det är en bagatellartad händelse, men visar hur viktigt det
är att vara kritisk till de nyheter, som media skapar.
56
Med Internet har vi ett informations- och nyhetsflöde,
där det kan vara ökande svårt att värdera sanningshalten.
När det gäller TV, är situationen något bättre. En TV-kanal
riskerar sin trovärdighet, om den kommer alltför ofta med
felaktiga nyheter eller information som måste rättas. Själva
valet av nyheter och vinklingarna i reportagen gör dock att
verksamheten blir till propaganda, mer eller mindre omedvetet. För kommersiella kanaler betecknas det som medvetet och dominerar en ägare i en region, kan det se illa ut,
Silvio Berlusconi i Italien är ett bra exempel. Devisen ”fri
television”, som odlas av SVT och alluderar till frihet från
ekonomiska och politiska påtryckningar, blir falsk varubeteckning, menar många, särskilt med den höga andel
sponsormedel som ingår i budgeten, tillräckligt för att driva
en särskild kanal. Dessutom dagens mediasamhälle har
svårt att inte bli manipulerat. Allsidig rapportering blir ofta
omöjlig. skriver professorn i bildpedagogik Gert Z Nordström, när han på uppdrag av Krisberedskapsmyndigheten
granskade hur SVT och de stora tidningarna bevakade
senaste kriget i Irak. Hans kritik är hård. De kunde inte
värja sig från militär propaganda. SVT visade gång på gång
en bejublad rivning av Saddamstatyn och räddning av
soldaten Jessica Lynch, händelser som senare avslöjats vara
skådespel iscensatta av de allierade. De var inte ensamma
om att ha blivit manipulerade. Det är propagandaversionerna, som ”gått hem” världen över, – förstärkta av Hollywoodpresentationer av händelserna, t.ex. NBC:s film
Saving Jessica Lynch, med inhyrda skådespelare.
Hos många finns, i det omedvetna, ett tvivel på det som
presenteras. Är allt detta som presenteras korrekt? Ibland
blir det mer medvetet och övergår i konspirationism. Det
har gynnat framkomsten av konspirationsteorier runt alla
stora skeenden. Berömda är sammansvärjningarna kring
57
mordet på Kennedybröderna och i Sverige i en liknande
situation, den gällande Olof Palme. Hur gick det egentligen
till när Estonia sjönk? Var det ryska attentatsmän som
sprängde båten? Visste USA:s ledare, att attacken mot
World Trade Center 11/9 2001 skulle komma, och medvetet
avstod från att agera? I en enkät 2004 svarade 49 % av
invånarna i New York, att de trodde så var fallet. Attentatet
behövdes för att motivera anfallet på Irak. Det går att gå
vidare på det här sättet i all oändlighet.
Religionen har även här en plats. Den upplevs stå för
stabilitet, något som kan stå emot det enorma nyhetsflödet
och representera en evig sanning. Men även religionen blir
offer för konspirationsteoretiker, Maria Magdalena är en
centralgestalt i flera sentida ”avslöjanden”.
Från ett samhälle med informationstörst kan vi vara på
väg mot en situation närmande sig informationskollaps.
Människan nås idag kontinuerligt av en sådan mängd
information, att hon har svårt att ta till sig den och använda
den. Konsekvensen kan bli, att hon stänger av tillflödet.
Samma situation kan för övrigt uppträda i avancerade
apparatsystem, som ”kraschar” genom överflöd av information. Hos människan ryms också en annan dimension, att
det ibland kan kännas plågsamt att veta för mycket
Får man kritisera att ha en religion?
Vad tror du på? Om svaret på den frågan blir: ”Jag är ateist
och tror på att förnuftet skall styra”, betraktas det som lite
tomt, kyligt. Det kan naturligtvis vara intellektuellt
intressant, men ett sådant svar uppfattas lätt sakna värme.
På 1960-talet, när framstegstron blommade, var det ändå
den typen av svar, man förväntade sig i Sverige. Det var en
viss likgiltighet och relativism, som då brett ut sig visavi
religionen. Man var fylld av entusiasm runt de veten58
skapliga framstegen och hade sett hur de slog sönder tankar,
som tidigare frodats inom religionen. Den religiöse riskerade att bli betraktad, som något av en tönt.
Hur annorlunda är inte situationen idag? Ett svar som:
”Jag tror inte att det sitter någon gammelfar på ett moln och
styr, men jag tror på en gud, som man kan be till”, duger i
kulturprogram på Sveriges television. Ifrågasättandet blir
lamt med återkommande fraser som: ”Det här är inte
argument mot de kristna i sig.” Är det en muhammedan
som intervjuas är det naturligtvis mer opportunt att inflika:
”Det här inte mot muslimsk tro”, eller: ”Man måste förstå
att folk har en religion.” Allt detta accepterande står egentligen i motsatsförhållande, till att det med religionen följt
auktorisation för de mesta, av vad vi överhuvud kan företa
oss. Det har uttryckts: ”Allt detta, som fördöms av en
troende, har av andra upplevts vara auktoriserat av en gud.”
I dagens värderingar uppfattas att kritisera en persons tro
ofta ekvivalent med att ha fördomar kring dennes religiositet. Det kan illustreras med vad som hände i efterbörden
till karikatyrerna av profeten Muhammed. Det blev ett
tassande och ursäktande och även en så framstående
publicist som Dagens nyheters chefredaktör Jan Wifstrand
uttryckte: ”En satir ska tydliggöra missförhållanden, nu blev
bara alla muslimer satiriserade.” Det innebär att satir av en
troende för själva trons skull, muslim, kristen eller annan,
det skall man hålla sig borta från, det är eventuellt bara
avarter av tro, man får göra satir på.
Vad är ett missförhållande i det här sammanhanget? Hur
skall man se på teckningen där Muhammed tar emot i
himlen och säger att jungfrurna tyvärr är slut? Det blir en
rolig satir för många, men uppfattas som en kränkning för
den muslimskt religiöse. Jo då, det är så många andra
aspekter på det här, bildförbudet och annat, och det vik59
tigaste kan vara, att uttalandet framkom först när man blev
medveten om de starka antistämningar, som satts igång,
med påtagliga ekonomiska konsekvenser, men också risk
för ”liv och lem”. I det läget kan det vara klokt att vara
pragmatisk, men det hjälper att förstå, hur svårt det var för
Darwin och andra nytänkare att komma fram, när kyrkans
alla företrädare upplevde sig kränkta.
Ändå blir det lätt något av översitteri, när man kritiserar
och ironiserar över en persons tro. Det blir ett övergrepp för
den drabbade och hur man skall klara samlevnaden mellan
troende och icke-troende och samtidigt ha en dialog, är det
svårt att se en bra lösning på. Tänk vilka hemska kränkningar av hedniska heliga platser, som västerlänningarna så
ofta historiskt gjort sig skyldiga till, med hänvisning till att
veta bättre. De kristna missionärerna är kanske de som
syndat mest i det sammanhanget, men övriga kolonisatörer
är ordentligt medskyldiga.
Diskrepans mellan teologisk debatt och
vad ”vanliga människan” vill veta
Det finns föreställningar som a priori utgår ifrån att det inte
existerar någon övergripande sanning, att det enda som är
visst är att ingen visshet finns att få. Mot detta protesterar
flertalet teologer. De menar att det finns en sanning överskuggande förnuftet, som man måste tro på och som man
inte kan förstå. Tron blir därmed något subjektivt och inte
densamma för alla människor. Vad denna sanning består av
blir i extremfallet någon form av känslor, som personen
upplever i sin kontakt med religionen. Teologin blir metoden att få del av det gudomliga, ett slags bildspråk. Tidigare
ärkebiskopen Karl Gustav Hammar talar om, att det finns
en rymd kring Jesus, ett uttryck för kärleken och menar att
språket är för trångt och fattigt för att rymma det gudomliga
60
mysteriet och förhåller sig poetiskt till religionen, som han
uttrycker det. Biskop Caroline Krook förtydligar och skriver
att väsentliga sidor av verkligheten bara kan uttryckas med
hjälp av dikt, dans, rytm, klang, bild och metafor. För
många blir den här typen av religion ändå ”det dunkelt
sagda är det dunkelt tänkta” och de söker mera konkreta
utsagor. Det gäller inte minst ungdomen som tilltalas av
Jesusgestalten, revolutionären, som ville förändra tillståndet
i världen och som gjorde revolt mot det etablerade samhällets moral. Det är hunger och orättvisor i världen som
engagerar och när kyrkliga företrädare uttalar att samvetet
inte klarar det utan religiös ledning, vill man ha explicita
svar. Man frågar sig också varför världen ser ut som den gör
idag i områden, där kristenheten länge dominerat, en värld
fylld med orättvisor.
Andra ledande teologer diskuterar fortfarande jungfrufödseln och påvens ofelbarhet, och söker ta ställning till om
underverken, som de berättas i Bibeln, verkligen hände. Det
finns präster som fortfarande ”tar fram storsläggan” och
hävdar att kyrkans hela existens står och faller med om det
som står i dessa texter verkligen har hänt eller inte. För dem
måste underverken med Kristus’ gående på vattnet och hans
uppstående efter döden tros exakt. Det är väsentligheter i
deras trosuppfattning. De förfäras när de ser en dominerande kulturell sfär i samhället leva ett liv, som om en
gud inte existerade, med hedonism som grundläggande livsfilosofi, att söka uppnå maximal njutning i livet.
Debatt i rika länderna – fundamentalism i de mera
fattiga
Trosfrågor, på det sätt som de beskrivits ovan, representerar
situationen som den ser ut i Europa och i USA, även om det
föreligger vissa betydande skillnader. En sådan är att kyrk61
tillhörigheten är mycket mer uttalad i det amerikanska
samhället, som en rest från den tid det samhället skapades
för att fritt få utöva sin religion. I Europa, däremot, dikterades kyrktillhörigheten länge av staten och först på
senare år har där införts religionsfrihet. Den stora skillnaden
gäller emellertid till den yttre världen och särskilt till de
regioner som omsluter Europa. Där odlas en mer fundamentalistisk kristen lära. Det gäller stora delar av Afrika,
men där finns också islam och den läran, som idag är mer
rigoröst renlärig än vad som i snitt karakteriserar kristenheten, dominerar kring östra delarna av Medelhavet och
vidare österut. Inte minst genom immigrationen, men också
genom oroshärdar världen runt, där militär och civil personal biträder, exponeras nu USA och Europa för människor
med stark religiositet och med fundamentalistiska tolkningar av sina heliga skrifter. I den varianten av religiositet
blir också tilltron till de religiösa ledarna särskilt stark.
Begreppet ”fundamentalistisk tro” rymmer stora variationer
och används på slarvigt sätt. Traditionen spelar roll men det
är framför allt ”tolkningen av skriften”, som blir mer
skriftenlig. Man talar i extremfallet om bokstavstro.
Judarna som idébärare
Det är lätt att glömma judarna i det här sammanhanget och
ändå upptar nyheter från Israel en mycket stor del av dagens
nyhetsflöde. Detta hänger klart samman med konflikten i
Mellanöstern, men det är också ett faktum att personer med
judisk bakgrund har en särskilt framträdande roll i USA:s
kulturella liv och i universitetsvärlden. Överhuvud är det
förvånande att detta folk kunnat behålla en så stark
särställning i världen utan ett eget land under en tvåtusenårig period. Det är möjligt att den kunskapstradition som
odlas inom judendomen har haft betydligt större betydelse
62
för utvecklingen och framstegen i världen än vad som
normalt tillskrivs den. Mera känt är annars den måltavla
judarna ständigt blivit för alla tillkortakommanden i omgivningen och som upprepat resulterat i de mest groteska övergrepp på judisk befolkning. Judarna har en tradition att odla
utbildning. De kunde inte få den genom munkar och nunnor
i klostren utan måste själva ordna sin skolning. De fick därmed en annan kunskap än omgivningen och ofta med
material som växt fram på skilda håll i världen. Bejakandet
av kunskap hängde samman med den osäkerhet som alltid
rådde för juden, risken fanns att bli fördriven och bli tvungen snabbt byta uppehållsort. De materiella tillgångarna kunde vara svåra att flytta. Kunskaper gick alltid att ta med sig.
Som påtalats blev med andra världskriget erövringskrig
passé. Att ha kolonier blev inte heller förenligt med tidsandan. I detta perspektiv kan man se skapandet av Israel,
som det sista erövringskrig som nått allmän acceptans. Det
har i varje fall FN:s stöd. Visst hade Palestina redan till en
del en judisk befolkning, men det var den starka invandringen av enbart judar, tillsammans med effektiv terror och
krigshandlingar från judisk sida, som skapade nationalstaten
Israel och gav en mer eller mindre påtvingad utflyttning av
den arabiska befolkningen. Etnisk rensning kallas det på
andra håll och kanske var det nödvändigt för att ge enklaven
Israel tillräcklig styrka och inte gå under. Det har dock
definitivt bidragit till att aktivera allsköns religiösa föreställningar och konflikter såväl inom som utom judendomen.
63
Kapitel 3 Europa i fokus
Tron på en europeisk gemenskap växte fram i efterdyningarna av andra
världskriget, som ett fredsinstrument, ett sätt att söka förhindra allvarliga konflikter mellan Europas stater. Sverige blev medlem i EU när
de ekonomiska fördelarna blev ordentligt uppenbara. Att först vidga
EU och sedan rösta om ett gemensamt fördrag skapar problem och
rubbar tilltron till politikerna. Det är också märkligt att, samtidigt som
en europeisk identitet växer fram, uppstår i många regioner i Europa
en ökad önskan att vilja förhärliga sin särart. Att Sverige skaffat sig en
ledig nationaldag kan ses som ett sådant tecken, men andra regioners
krav, att få ökat använda ett eget språk och ta beslut kan vara en allvarligare splittringstendens. Det är dock en tillgång för de krafter som
driver engelska till ett sammanhållande språk för Europa – det går inte
att odla en gemenskap om man inte kan kommunicera med varandra
relativt smärtfritt. De flesta orkar inte med att lära mer än ett andra
språk, om ens det. Anmärkningsvärt är att i Amerika spanska och
portugisiska närmar sig varandra och vinner terräng, medan i Europa
engelska blir alltmer dominerande. En splittringstendens kan finnas i
det faktum att Europa blivit en invandrarkontinent. De nykomna hamnar i lågstatusyrken med dålig eller osäker lön eller i arbetslöshet. Det
vill inte andra och tredje generationen hålla tillgodo med. De stödjer
varandra genom att bosätta sig tillsammans – det uppstår getton. Om
de också odlar en annan religion, än den som dominerar i övrigt, finns
god grogrund för ”vi och de andra”. En relaterad fråga är hur mycket
religionen styr i det hårt sekulariserade Europa.
EU:s fria rörlighet
Historiskt var idén med upprinnelsen EU till att skapa
politisk stabilitet i Europa genom ekonomisk integration.
Den skulle göra det gynnsammare att samarbeta än att strida
med varandra. Fri rörlighet av varor och tjänster blev vartefter ledmotivet för det förenade Europa med förhoppningen, att det skulle ge en framstegsvänlig miljö och att
EU skulle kunna tävla och komma i paritet med andra
ledande regioner i världen, kanske främst USA. När det
gäller den önskade ökade rörligheten i varor, har man gjort
stora framsteg. Särskilt företagsintegrationen har fungerat
väl, medan myndighetssamordningen halkat efter. Med
arbetskraften har det gått än sämre. Det ligger kanske i dess
64
natur, att det är svårare att flytta folk. Dock är det närmast
ironiskt att Sverige, som blev medlem först när de ekonomiska fördelarna av EU blivit uppenbara, kommit att spela
en oproportionerligt stor roll, när det gäller att fördröja den
ekonomiska integrationsprocessen gällande tjänster, och
detta genom något av en tillfällighet.
Det sker genom att ”Vaxholmsfallet” hamnade i EUdomstolen vid lämplig tidpunkt. ”Vaxholmsfallet” var en
lettisk byggfirma som inte kunde fullfölja byggandet av en
skola i Vaxholm beroende på en svensk fackföreningsblockad. Centralt i konflikten är bestämmelsen om respektive lands minimilön. I Sverige är detta något som förhandlas fram mellan arbetsgivare och fack, medan det i övriga
Europa ofta fastställs i en politisk process och av staten. Att
tillämpa en svensk minimilön var dock i sig inte svårigheten i Vaxholm, utan mera det faktum att byggfacket i Sverige, som ett undantag från andra fack, inte har haft någon
klar generell överenskommelse om minimilön. I stället har
lönen förhandlats fram för varje arbetsplats i en ganska så
komplicerad process. Därvid har s.k. granskningsarvoden
utgått, en avgift direkt till fackförbundet, även om den anställde är oorganiserad. Med näringsidkaren utan ett avtal
för arbetsplatsen förelåg alltså grund för konflikt.
Vaxholmsfallet kom ungefär samtidigt, som mer detaljerade bestämmelser för utbytet av tjänster skulle bestämmas i
EU, det s.k. tjänstedirektivet, och blev internationellt känt
när det hamnade i EU-domstolen. Det fick fack, men även
andra organisationer och företag på olika håll i Europa, att
vädra morgonluft, och har skapat nya protektionistiska
strömmar, även med krav på behörighetstester och auktorisation i varje land eller landsända, för att få bedriva arbete
där. I sann skråanda hänvisas till särskilda lokala förhållanden och behov av avvikande bestämmelser. Många tycker
65
det här är bra och förenligt med bejakande av det lokala
självbestämmandet. Det kan dock innebära att de bestämmelser som tas fram blir komplicerade och svåra att
tillämpa och kan komma att kräva mycket juridik i det
enskilda fallet. Kritiker hävdar att det blivit ett bra sätt för
stora företag att slå ut de små. Det lilla företaget har inte råd
att hålla sig med specialfunktionerna för denna pappershantering. Men om det t.ex. ställs krav på lokalt förankrad
guide, för att sevärdheterna i hemtrakten skall få visas, blir
det lilla regionala företaget hjälpt, samtidigt som det blir
mer komplicerat för det stora reseföretaget som är verksamt
inom ett större område. Metoden med krav på lokal auktorisation av guider för att stödja det regionala näringslivet
har redan börjat tillämpas på sina håll i Europa.
Även om fri rörlighet av arbetskraft blir begränsad på det
här sättet, kan en EU-medborgare i princip flytta vart som
helst inom Europa. I praktiken finns många faktorer som
begränsar, men möjligheten till mer eller mindre spontana
stora folkvandringar inom unionen existerar. Hitintills har
detta skett i relativt begränsad omfattning. Flera länder
uttrycker bekymmer över denna möjlighet men än mera
över invandringen till EU. En klimat- eller miljökatastrof
skulle mycket väl kunna utlösa stora folkförflyttningar, men
det är extraordinära förhållanden, då mycket annat sker
parallellt och blir politiskt bekymmersamt. Somliga ser en
parallell till antika Roms fall inför anstormningen utifrån.
Nationalstatens död
Det har talats mycket om nationalstatens död genom bildandet av EU och bejakande av multietniciteten. Då kan det
vara paradoxalt att samtidigt, som EU växer fram och söker
sin identitet, ökar också det regionala självstyret. Det är
möjligen så, att nationalstaten har en inneboende oförmåga
66
att ta vara på mångfalden medan, efter att vissa funktioner
överförts till EU, de regionala särdragen bättre kan tas
tillvara. Det kan ske genom att nya nationer bildas eller
genom ökat lokalt självstyre. Man blir en mindre del av EU
och får mindre möjlighet påverka gemensamma beslut, men
har ändå fått bättre uttryck för sin självkänsla. Exempel på
detta saknas inte. Slovakien ville bli sig självt, Katalonien
vill kalla sig nation, Baskien vill måna om sin identitet. Det
vill också Skottland och Wales. Självständiga, får de 1/3
plats i Säkerhetsrådet, har det skämtsamt frågats.
Multietniciteten och nationalstatens död, som bejakas i
Europa, har alltså ingen motsvarighet på det lokala planet.
Där råder driften att värna om regionala skillnader och att
dra fram folksång och nationaldräkt och visa att vi är annorlunda än de andra. Nu är det naturligtvis allvarligare faktorer som ligger bakom. Ofta är det känslor av mindervärde i
en grupp, stimulerat av tidigare förtryck från centralmakten,
eller liknande, som på det här sättet tros få läkning.
Inte minst idrotten hjälper här till att skapa en identitet.
Det är vårt lag och lidelserna blir ofta mycket starka i publiken vid sportevenemang. Fotboll och ishockey kanske uppvisar de mest skrämmande företeelserna med utbrott av
tydlig huliganism med nationella förtecken. Nationella
identiteten är problematisk och har svårt att klara av mångfalden. Det ser man inte minst vid firande av nationaldagar
som lätt frammanar allsköns nationell extremism. Reformen
att i Sverige göra nationaldagen till helgdag ter sig olycklig,
att fira EU-dagen på det sättet vore mera framtidsvänligt.
Invandrarnationerna
Ser man i omvärlden är det kanske bara i de stora invandrarnationerna, som befolkning av olika etnicitet hyggligt
kunnat leva tillsammans och inte så småningom övergått i
67
att puckla på varandra och börjat nära drömmar om att få
vara för sig själva och bilda ett eget rike. Länder som
Brasilien och USA uppvisar en sådan identitet, detta att
vara brasse, trots att Du behåller dina tyska vanor eller att
vara amerikan, trots att du lever som kines i San Franciscos
Chinatown. (Ändå har kineserna historiskt varit väldigt
ovälkomna. År 1882 antogs t.o.m. en lag riktad mot dem.
De som redan var där fick stanna, men utan normala medborgerliga rättigheter. De fick inte ta dit anhöriga och inte
umgås med andra än kineser. Då kunde det gå upp mot 20–
30 män på varje kvinna i Chinatown, men man överlevde
och kineserna blev så småningom fullvärdiga amerikanare.)
Förmodligen betyder det gemensamma språket mycket.
En annan viktig faktor kan vara att landet är tillräckligt
stort. USA har engelskan, och olika folkgrupper har blandats och gift in sig med varandra med förvånansvärt god
effektivitet, trots att miljön i sig inte var fientlig till att
behålla forna hemlandets språk och seder. Men man har
kunnat kommunicera med varandra, mellan folkgrupperna,
på det gemensamma språket. Det finns dock tecken på en
begynnande splittring genom att ett annat språk, spanskan,
börjar bli konkurrerande stort. Den idag dominerande starka
ensidiga invandringen söderifrån kan göra att situationen
blir en annan och orsaka spänningar, särskilt om det skulle
gå så långt att spanskan blir ett godkänt officiellt språk. Då
blir det inte längre nödvändigt ”att kunna engelska”. I vissa
regioner sjungs amerikanska nationalsången på spanska, något som har upprört många amerikanare. Utrikesministern
Condoleezza Rice har uttryckt viss sympati. Situationen i
USA börjar dock få viss likhet med den i Kanada, där en
fransktalande befolkning lokalt är tillräckligt stor för att orsaka starka splittringstendenser, med återkommande krav på
självständighet för Quebec från nationalistiska grupper.
68
Språket styr informationen
Det är trivialt att påpeka att det blir dålig gemenskap om du
endast nödtorftigt kan tala om hur många syskon du har,
eller var du bor, och konversationen sedan tar slut. När
svensken är utomlands poängterar han gärna att han inte är
där för att träffa svenskar, utan för att få nya internationella
bekantskaper. I praktiken blir det ändå vanligen så att
svenskar i utlandet låter sig sällskapas med sina landsmän.
Det finns undantag, t.ex. vid akademiska kontakter och i
andra professioners aktiviteter, men språkbarriären utgör
onekligen ett problem för mer utbredda kontakter, även om
engelskan börjar bli alltmera effektiv för att överbrygga
detta hinder.
Det finns drömmar att tekniken skall lösa detta kommunikationsproblem, med översättningsrobotar och liknande
åtgärder. Det är tveksamt hur väl detta kan fungera, åtminstone när det gäller djupare gemenskap och när det är
fråga om att uttrycka ömhetsbetygelser. En tänkt variant är
att ta hjälp av datachips som inopereras. Många skräms av
idén och det är definitivt inget vi kan förlita oss på idag.
En väsentlig fråga är om informationen förändras vid en
översättning. Det är mycket som talar för att det lätt blir så,
att information förvrängs och blir fattigare vid överföringen.
Därmed kommer vi också in på frågan, om ett gemensamt
språk också gör att man tänker på ett likartat sätt. Så är det
förmodligen. Är språken mycket olika, kan det bli en barriär
för gemenskapen, även om översättningen görs med största
skicklighet. Det tycks dock inte vara något grundläggande
problem, när det gäller att skapa en europeisk identitet, men
praktiskt ekonomiskt ett rejält handikapp för unionen, samtidigt som en stor tillgång för översättar- och tolkyrket.
Den moderna informationsteknologin, med engelska som
fackspråk, gör att ett västerländskt, eller kanske ännu mer
69
specifikt, att ett amerikanskt sätt att tänka tränger sig på,
utan att vi alltid är medvetna om det. Det är många som vill
hävda att den påverkan är oerhört stark och styrande. Men
det gäller också att information rent generellt blivit mera
tillgänglig och kommer till oss effektivare och snabbare,
framför allt genom Internet. Det blir svårare att undanhålla
information, samtidigt som källkritiken blir svårare att upprätthålla. Det som kommer till oss kan bli ytligare. Försåtlig
propaganda kan också dölja sig effektivt.
Identitet och splittring genom språket
Att ha ett eget språk är en utomordentligt stark sammanhållande faktor. Det gäller inte bara för nationer utan också
på fackområden. Det som ofta kallas fikonspråket markerar
vi och de andra. Använder du fel termer, fel språk, står du
utanför. Även om situationen är helt annorlunda idag, kan
det vara värt att se tillbaka historiskt, nu när det firats att
unionen mellan Norge och Sverige bröts för omkring 100 år
sedan. Trots att det fanns mycket som var gemensamt och
små olikheter i tankesätt, räckte skillnaderna för att det
skulle bli vi och de andra. Det kan också vara intressant att
notera, hur viktigt det var för norrmännen att få en tydligare
identitet genom markering av ett eget språk, nynorskan. Det
var för övrigt även på det sättet, som Finland fick en klar
identitet, genom att göra finska till ”riksspråk”. Märkligt
nog skedde det där genom tillskyndan av en finlandssvensk,
Johan Vilhelm Snellman, som flaggfiras 12 maj i Finland,
genom Snellmansdagen eller finskhetens dag.
Situationen i Estland är mera intrikat och ohanterlig.
Man behöver estniska som sammanhållande för sin självkänsla efter år av ockupation. Men nationen hyser en stor
rysktalande minoritet, som bott i landet hela sitt liv, till stor
del en rest efter Sovjetväldet och Stalins tvångsförflytt70
ningar. Av de rysktalande krävs att de måste examineras i
estniska, för att få medborgarskap och tillgång till statliga
tjänster. Samtidigt har de en slags skyddsmakt bakom sig,
Ryssland, som gärna vill intervenera i den estniska politiken. Det bäddar för konflikter.
Hemspråksundervisningen i all ära, men är det rimligt att
hjälpa invandrare bygga upp en identitet kring hemspråket.
Det är en berättigad fråga, som kommer att diskuteras
närmare senare. Är det små invandrargrupper har det naturligtvis inte så stor betydelse, då dör det främmande språket
ut ändå efter några generationer, eller hanteras parallellt, på
samma sätt som hänt i USA, men är det en stor folkgrupp
med gemensamt språk uppstår lätt en gökungesituation. Att
språk dör ut må vara en förlust för språkvetenskap och
annan kultur, men har en parallellitet i naturen, där arter
ständigt går under. I båda fallen söker man med kostgjorda
medel hindra processen med reservat och ekonomiska
bidrag som viktiga ingredienser. Riksdagen har lagfäst fem
minoritetsspråk, men svenska är inte lagfäst som huvudspråk. Allt detta upprör sinnen. Det påverkar nog väldigt
lite tiden innan svenskan dör ut, vilket kan te sig sannolikt,
även om det kommer att ta lång tid.
Nationalister kräver språklagstiftning, med en språklag
som skall föreskriva att svenska skall användas i olika
officiella sammanhang, ett krav som riskerar bli lika verkningslöst och kontraproduktivt som föreskriften att använda
svenska i patientjournaler. Läkare kommunicerar med de
latinska termerna, ofta synonymt med de internationella,
och behärskar de svenska termerna dåligt, kanske sämre än
biologiläraren, och då leder svenskt språkbruk i journalerna
lätt till missförstånd. Kravet har snarare lett till att de
svenska termerna stötts bort och de latinska och engelska
varianterna infiltrerat vardagsspråket. Kräfta har försvunnit
71
och blivit cancer, slaganfall ”stroke”, barnförlamning polio,
för att ta några exempel.
En annan sak är att det är av stort värde att ha tillgång till
personer med god insikt i varje främmande språk och i den
värld de talas. Det berikar och möjliggör många kontakter
som annars inte skulle fungera eller komma till stånd.
En reflektion gör sig gällande. Den förste svenska astronautens rymdfärd fick ett enormt gensvar i media. De var
alla fyllda med reportage kring hans aktiviteter. Sett i
världens ögon var det egentligen inget nytt. Det han gjorde
hade gjorts förut av 100-tals personer. Det kan ses som ett
exempel på nationalism eller kalla det nationalstolthet –
eller är det möjligen så att uppmärksamheten är kopplad till
att det för första gången gick att använda svenska för
kommunikationen och därmed nå ut till en större hemmapublik. Det är intressant att spekulera över denna möjliga
tolkning. Hur skulle reportagen sett ut om det varit en
svenskspråkig finländare, en ålänning! som gjort den
aktuella rymdpromenaden?
EU-språk och nationella drömmar
För Europa är naturligtvis språkfrågan mycket prekär. Vissa
stora språk, engelska, spanska, tyska, franska blir automatiskt premierade, men hur skall man ställa sig till den
uppsjö av regionala språk som existerar? De blir nedprioriterade och förlorar vartefter i betydelse, trots stolta deviser
om att vara jämbördiga. Engelska har alltmera intagit rollen
av ett internationellt arbetsspråk inom forskning och företagsledning. Nu ser det ut som om det språket vinner ytterligare terräng, efter att Östeuropa kommit med i EU, och
även på bekostnad av andra stora språk. Välkänt är fransmännens starka motstånd mot att angliseras och lika välkänt
torde det vara hur ofta de misslyckas i sin språkpolitik.
72
Detta sker parallellt med att lokala språk söker stärka sin
ställning i flera regioner. Det är noterbart i Spanien där
katalanska är på väg att få officiell ställning och området
vill kalla sig nation, vilket även lett till att själva begreppet
nation satts under lupp. Något liknande äger rum med
baskiska. Det här händer samtidigt, som en mängd dialekter
i rask takt försvinner, och illustrerar egentligen att språkutvecklingen är en dynamisk process, där utgången inte alls
är given. Det tycks dock vara så att samtidigt som
spanskans roll minskar i Europa och engelskan stärks, så
sker på den amerikanska kontinenten det motsatta, att
spanskan vinner terräng på engelskans bekostnad. Med
engelsmännen så skeptiska till EU är det på sätt och vis
märkligt att engelska fått denna dominans i Europa. Än mer
så mot bakgrund av att bara omkring 13 % av EU:s invånare har det språket som modersmål. Det är ungefär
samma siffra som för franska medan tyska är cirka 30 %
större. Frankrike och Tyskland tillhörde dessutom grundarna av den politiska gemenskap, som sedan blev EU, medan
England anslöt sig mycket senare. Det går dock inte att
bortse från USA:s ledande roll även när EU talar.
Nationella drömmar och stolthet över det egna språket
tar sig ibland de mest egendomliga uttryck. Den väsentliga
funktionen i språket, att förmedla information, blir då sekundär till andra motiv. Katalanska strävanden att skapa ett
höggradigt självstyre åtföljs av krav på bruk av katalanska i
stället för, eller parallellt med, kastilianska i alla sammanhang. I en kampanj nyligen för att få bilförarna att avstå från
rökning under körning, bekläddes motorvägar med skyltar
som hade texten ”Al volante no fume, al volant no fume”,
alltså samma textinnehåll på kastilianska och katalanska.
Den lilla bokstaven e som skiljer bedömdes så viktig att
budskapet underordnades, texten blev svårare att läsa med
73
längre text och mindre bokstäver, allt för att tillfredsställa
nationella identitetskrav. Exemplet kan visa de starka krafter som sätts i rörelse. Det är i det sammanhanget konstigt
att stoppskylten med texten stop nått så stor internationell
spridning. I Sverige märks heller ingen större revolt mot att
företag tar bort bokstaven å i sitt företagsnamn, exempelvis
när Skånska blev Skanska. Likaså begråts det inte att bokstaven å blir allt mindre använd på datorns tangentbord.
Att tänka på ett, två eller tre språk
Alltid när en dialekt eller ett språk är på väg att dö ut, finner
vi uttalanden som ”vårt kulturarv är hotat” med förslag om
mer eller mindre ”konstgjorda” och kostsamma åtgärder för
att hålla det dödsdömda språket vid liv. Det har vi tidigare
berört. Visst är det charmigt med alla dessa språk och
dialekter i Europa, men ”konstgjord andning” för ett språk
kan vara kontraproduktivt. Det kan även gälla för de större
språken. Det är möjligt att utgången av de språkligt
nationalistiska strävandena i Katalonien och dess omgivning, samt i Baskien, kommer att bidra till att spanskans
ställning i EU försvagas och i förlängningen engelska får en
än mera dominerande roll som bas för informationsutbytet.
Tre språk är sannolikt för mycket att begära att EU-medborgaren skall behärska.
Redan vid två språk kan det upplevas som ett handikapp
att behöva bruka det andra. Ett uttalande från den Svenska
akademiens ständiga sekreterare Horace Engdahl illustrerar
detta. Denne man, som verkligen behärskar engelska, hade
för en tid sedan en verbal debatt med en engelskspråkig
kritiker av nobelpriset i litteratur. Efter debatten uttalar
Engdahl: ”Det var som att slåss med högra armen gipsad”
och kände sig handikappad av att grälet var på engelska och
inte svenska. Det här tas om ett argument mot att den högre
74
undervisningen i allt högre grad sker på engelska i Sverige,
att tankeverksamheten blir bättre om den sker på svenska.
Svenska språknämndens chef, Olle Josephson, instämmer
villigt och ser att vi går mot en fördumning, om vi inte
undervisar på svenska vid våra högskolor och universitet.
Det väcker frågan, hur – med alla invandrare och gäststuderande – man förväntar sig att de kan tillgodogöra sig
undervisningen i Sverige. I det sammanhanget kan också
nämnas att Nordiska ministerrådet vill ha engelska som
gemensamt språk i det nordiska samarbetet för att kunna
inkludera och kommunicera bättre med de baltiska länderna. Genom att vidga användningen av, och med en bättre
kunskap i, engelska kanske vi slipper halvdålig svenska
överallt, heter det.
Det framställda kravet på språkvård och svenska termer
för alla de uttryck, som finns på engelska, höjer knappast
tankeförmågan. När naturvetare ombads att skriva i Nationalencyklopedin visade det sig ofta att de inte klarade av det
på svenska. Att bruka ”svengelska” i tal och skrift är förvisso oskönt, men nationell språkvård får ändå i det
perspektivet något av ett löjets skimmer över sig. I Sverige
har vi sett ett flertal kraftansträngningar från språkvårdare,
t.ex. när materialet plastic blev plast efter en intensiv
kampanj, eller datamaskin förändrades till dator. Det gäller
också kampanjen att säga och skriva år tjugohundrafem i
stället för tvåtusenfem. Den språkvården gör knappast att vi
tänker bättre.
Att göra språket vackrare och mera konsekvent är inte
alltid likvärdigt med att förbättra språkets väsentliga funktion, att förmedla information. Språket tenderar att förändras så snabbt att det även kan vara svårt att förstå, vad en
föregående generation sagt och skrivit. Det är inte så länge
sedan som svenska liknade mest tyska. Är engelskinfiltra75
tionen idag så stark att, om den systematiskt och medvetet
stimuleras, språken i Europa skulle bli mer eller mindre
desamma, efter några generationers påverkan? Det är nog
inte många som skulle se en sådan utveckling som sannolik
eller ens önskvärd, men det skulle onekligen underlätta
sammanhållningen i EU och hjälpa till att eliminera konflikter. Skulle en omfattande stavningsreform i engelskan
ytterligare stimulera en sådan utveckling? Hur ser för övrigt
de, som har engelska som modersmål, på det alltmera
spridda bruket av ”broken English” i samhället och EU:s
officiella organ? Det är frågor som bör ställas och reflektionen inställer sig också: ”Så sorgligt att det blir engelska
med en sådan vansinnig stavning. Njut av Viktor Rydberg
(1828–1895) så länge det går, dina barn kommer inte att
förstå honom.” Som samhällsbärande språk kan svenskans
roll snart vara förbi. Mer om detta finns att läsa i Ulf
Teleman Tradis och funkis – svensk språkvård och språkpolitik efter 1800, Nordstedts, 2003.
Det är dock uppenbart att engelsktalande idag har stora
fördelar, när det gäller att göra internationell karriär. Är då
personens moderspråk inte engelska, riskerar personen att
framstå ”dummare än han är”. I en internationaliserad värld
gör sig handikapp av det här slaget alltmer gällande. Tror
man att engelska på sikt kommer att ta över, som sammanhållande språk i Europa, innebär det att man offrar några
generationer ”på dumhetens altare” genom att framtvinga
användning av det lokala språket och därmed fördröja processen. Det kan då ses som att, för grumliga nationalistiska
intressen, sätta invånarna i regionen i strykklass.
Religionen som identitetsskapande
Det ser alltså ut som språket inte utgör någon stark
förenande faktor i dagens Europa. Hur är det då med
76
religionen? Den religiösa påverkan är inte alltid uppenbar.
För att illustrera trons stora betydelse brukar kyrkliga
företrädare hänvisa till kristen tradition och belysa hur vårt
allmänna beteende, seder och bruk har sin upprinnelse i
religionen. Sen brukar en hänvisning följa till existerande
moralregler med påpekanden, hur viktig religionen varit att
ta fram dem.
Vi har också en mera direkt påverkan. Katolska kyrkan
är stark på många håll. Polen har liknats vid en teokrati. I
Italien påverkades nyligen utgången av en folkomröstning
av kyrkans uppmaning att inte rösta. Omröstningen hölls
12–13 juni 2005 och gällde liberalisering av lagar mot
konstgjord befruktning och forskning på embryon. En stor
majoritet av de röstande sa ja, men mindre än 50 % röstade
och då var inte omröstningen giltig. Även i Italien är stat
och kyrka åtskilda och att direkt rekommendera att rösta ja
eller nej hade varit att blanda sig i politiken på ett alltför
flagrant sätt. Uppmaningen från påven, Benedictus XVI, att
röstskolka, med motiveringen ”man kan inte rösta om
livet”, var ett mera legitimt sätt att åstadkomma ett nej.
Kritiken har inte uteblivit. ”Det utmanar demokratin”, har
det uttryckts.
Massmedias omfattande bevakning av Katolska kyrkans
stora högtidligheter vid Vatikanen och annorstädes implicerar också ett politisk inflytande från kyrkan. De spektakulära processionerna och den suggestiva musiken lämpar
sig särskilt väl att återges av televisionen. För att inte tala
om medias långtgående refererande av händelserna kring
förre påvens död och valet av den nye patern, händelser som
i medierna, även i protestantiska områden, gavs omfattande
utrymme.
De protestantiska samfunden får inte alls samma massmediala uppmärksamhet, men deras betydelse för opinions77
bildningen bör inte underskattas. Pingströrelsen är här särskilt vital och det kan vara intressant att notera att dess
internationella spridning i många fall gått via Sverige.
Den kristna påverkan i Bryssel är dock inte lika tydlig
som i Washington, där man vid upprepade tillfällen hör den
amerikanske presidenten alludera till Gud. I USA spelar
också kyrkan större socialt sammanhållande roll och skapar
religiösa påtryckningsgrupper, som framgångsrikt påverkar
politiker på såväl lokal som federal nivå.
EU-identiteten
Därmed närmar vi EU:s stora problem, att en klar identitet
saknas. Vad är det som förenar EU-medborgarna? Är det
bara ekonomiska fördelar som gör att Europas invånare
sluter sig samman eller är det något mera? Varken språk
eller religion är klart sammanhållande, och detta är en känsla till bekymmer, när man försöker skapa det som kallas en
europeisk identitet och lojalitet till EU. Samtidigt gäller att
invandringen till Europa är betydande och att man inte vet
hur man skall integrera de nya medborgarna i samhället,
och inte heller till vilken identitet de skall integreras. De är
ofta muslimer och den europeiska identitet man förknippat
med kristenheten blir då mindre av en sammanhållande faktor. Multietniciteten bejakas, Dess relation till identiteten är
inte entydig. Det existerar också en sorts välmenande tolerans som går ut på att invandrare har rätt att fortsätta leva
precis som de tidigare gjort, trots att de nu befinner sig i ett
nytt land med andra samhällsregler.
Det finns en tendens att inte se det som ett problem och
få det till att det automatiskt ordnar sig. Det är ändå så att
det finns en känsla i Europa att äga något mer än ekonomisk
samhörighet. Att hitta vad det är, är verkligen en utmaning.
Margot Wallströms uppgift i det sammanhanget har inte va78
rit att avundas. Dunkelt talas det om en inre värdegemenskap som mejslats fram under århundraden och som kan
vara svår att precisera. Emin Engström drar särskilt fram
påverkan från det antika Rom i sin bok På spaning efter en
europeisk identitet, Santérus, 2004. Många kristna bl.a.
inom Pingströrelsen vill just se EU som en uppfyllelse av
profetian i Upp 13, om vilddjuret, stormakten Europa, som
det återuppstår på det gamla romarrikets territorium.
Integration tar tid. Svenskar i utlandet vill ha knäckebröd
och svenska köttbullar. Det illustreras så idylliskt i Lasse
Åbergs film Sällskapsresan. Avser de stanna längre tid, en
tid som kanske övergår i permanent bosättning och som ger
möjlighet för eventuella barn att slå rot, avtar normalt denna
hemlandsfixering (samtidigt med ett förhärligande av forna
hemlandet) och assimileringen börjar. Processen är inte
konfliktfri.
Det kan vara nyttigt att se hur svenskar beter sig när
många etablerat sig i samma region i ett annat land. De gör
nämligen som alla andra, sluter sig samman och bildar en
egen koloni. Det händer nu i Spanien, kring städerna
Malaga och Alicante, med svenska skolor, svenska matställen, svensk kyrka, svenska butiker o.s.v. Det gäller personer som flyttat mer eller mindre permanent dit, inte bara
pensionärer, och blivit spanjorer ofta av skattetekniska skäl,
även om det varmare klimatet kanske har den större betydelsen. I Malagaområdet har det börjat leda till konflikter
särskilt mellan ungdomar med svenskt påbrå och de genuint
spanska, hitintills inga allvarliga konfrontationer, men de
förekommer och har blivit föremål för en hel del uppmärksamhet i media.
När man ser detta utslag av ”vi och de andra”, skall vi
inte bli förvånade när invandrare i Sverige vill se på ”hemlandets TV” och börjar bråka om att få sätta upp sin parabol
79
och vill ha sina moskéer, men det gynnar inte integrationen
men väl mångfalden.
En kyrka fri från politiken
Samtidigt gäller att det blivit en bestämd del av västerlandets tänkande, att kyrkan skall stå fri från staten och inte
bestämma de världsliga lagarna och också att det skall råda
en form av religionsfrihet. Det är också så att den höga
graden av sekulariseringen av många ses som något gemensamt för västerlandet och Europa och som en väsentlig del
av de gemensamma värden som bejakas. Det anses ibland
vara en förutsättning för samlevnad i unionen. Tolerans mot
oliktänkande och frihet att uttrycka sina tankar har utvecklats i samklang med detta. Den utvecklingen i Europa
har dock tagit många år. Det är exempelvis inte så länge
sedan som husförhör och kyrkstöt existerade i Sverige och
när högmässotiden var helig och brott mot långfredagens
frid beivrades. Det var när Statskyrkan var stark.
Man skall heller inte glömma att Europa via kyrkliga
organisationer påverkar politiken på många andra håll i
världen. Det är hos Katolska kyrkan, som det är lättast att se
detta, men många andra samfund har omfattande förbindelser med ”missioner” runt om i världen. Katolska kyrkan är
en organisation, som i princip helt kontrolleras från Europa.
Den tillskriver sig idag en miljard trosanhängare. Det är
också den organisation i världen, som överlevt längst, och
kanske bidrar detta till att den så effektivt kunnat arbeta upp
kanaler till politiker på olika håll i världen.
Tron står fast
Trots allt tal om sekularisering är det anmärkningsvärt med
vilken respekt trosfrågor behandlas. Det är bara när det
händer saker som Knutby, som respekten helt går förlorad.
80
Är det en inneboende rädsla för döden som ligger bakom,
där enbart tron kan vara till hjälp, och där evidensbaserad
kunskap faller slätt till marken? Vid senare delen av 1900talet var det en allmän känsla i västerlandet, att religionens
stora inflytande på besluten i samhället var förbi. Religionen förväntades finnas kvar, som ett mer eller mindre
spektakulärt utanpåverk, men skulle vartefter inte så mycket
påverka hur samlevnaden i samhället utformades. Så kanske
det var under en period, men nu är det definitivt inte så.
En framträdande fråga är vad islam står för i de här
sammanhangen. Islam var länge en udda religion i Europa,
men har under senare år samlat allt ökande skaror. Det är
framför allt invandrare, som omfattar den läran. De har med
sig den hemifrån. Även islam har förändrats, men man är i
otakt med kristenheten. Det gäller framför allt i frågor gällande familjen och kvinnans ställning, där civila regler, allmänt accepterade i det västerländska samhället, kolliderar
med religionens påbud. En fråga, som därför ofta ställs, är
om muhammedanismen är mera resistent mot modernisering och liberalisering än kristendomen. Jämsides därmed
vet vi att nytänkande kräver tid för att nå allmän acceptans.
Situationen är således den, att islam inte sekulariserats i
samma utsträckning. Visst föreligger stora skillnader, såväl
inom islam som i kristenheten, men generellt gäller striktare
regler i fler frågor för den islamskt troende än för den kristne. Den interna religionskritik, som existerar inom islam, är
också påtagligt tystare, än den vi möter i den kristna
världen. Den hörs knappast och när den framträder blir
motreaktionen mycket häftig från andra religiösa ledare,
särskilt från de som har central roll och makt. Nyligen
gällde det en av Sudans högsta religiösa och politiska ledare
Hassan al-Turabi som förordade liberaliseringar, bl.a. att
män och kvinnor skulle få be tillsammans och att kvinnor
81
skulle få leda bön. Det resulterade i fördömande från
”Muslimska lärdas råd” med uttalande, att detta är kätteri
och bör bestraffas med döden.
Sen skall vi inte glömma att kristenheten också idag, i
vissa regioner och i vissa sekter, kan ha väl så strikta
levnadsregler kopplade till religionen. Det gäller för övrigt
också om ortodox judendom. Men i båda dessa fall är man
medveten om den splittrade inställning som råder, om hur
den rätta läran skall tolkas, och åtminstone på ytan i regel
mera internt tolerant. Man talar om bibelbältet i USA, men
det finns bibelbälten även i Europa, där fundamentalistiska
läror odlas. Det är ett kuriosum, men ett tecken i tiden, att
politikerna i den lilla orten Staphorst, som ligger i östra
Nederländerna, nyligen (2006) med stor majoritet beslutade
att svordomar inte skulle få förekomma med referens till
Andra Moseboken.1 En närliggande ort, Reimersvaal, beslutade tidigare om en liknande bestämmelse. Den blev
ogiltigförklarad med hänvisning till rådande yttrandefrihet.
1
2 Mos 20:7 Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn
82
Kapitel 4 Osäkerhet och oro
Det finns få fraser som skapar så mycket främlingskap som: ”Var kommer du ifrån?” Den används i tid och otid när någon talar lite annorlunda. Det är då den nya svensken inte blir svensk. Främlingskapet blir
än tydligare om du bär slöja och svaret på varför du handlar så och så,
blir: ”Därför att Gud sagt så”. Det blir islamofobi, när du påpekar att
muslimer föder mera barn än genomsnittssvensken och kan komma i
majoritet i delar av landet och pocka på självstyre. Ett multikulturellt
samhälle är något du måste tro på idag. Demografiska faktorer brukar
i längden styra. Integreras inte de nyinflyttade uppstår en koloni, och
då ligger krav nära, att få sköta sig själva. Israel har ett närliknande
problem, men här tror man att det endast går att lösa genom att behålla etnisk enhet, och nationalstaten som sätt att överleva i en fientlig
omgivning. De omkring tycker å sin sida att staten Israel inte platsar i
regionen och tillgriper den fattige mannens vapen, terrorism. Terrorism
betraktas i dag som det stora hotet för västerlandet, men dess direkta
verkningar har hittills varit högst blygsamma. I en framtid med atomvapen som handeldvapen och med potenta biologiska medel kan situationen bli annorlunda. Tror Du väldigt mycket på din sak blir du självmordsbombare och betraktas med västerlandets ögon stå utanför lagen.
I dagsläget är ändå det problemet ringa jämför med människans tro
att det går att fortplanta sig obegränsat och ta allt större del av i världen i anspråk för sina behov. Alla biologiska system fortplantar sig till
en gräns när miljön (levnadsbetingelserna) ”säger ifrån”. Då rensas
överflödiga ut på ett eller annat sätt. Människan tror sig vara annorlunda och koncentrerar sig på att få fler att rymmas på klotet och tror
att det kommer att fungera genom att leva sundare och vara mer snäll
mot naturen. Det kan i bästa fall ge en andhämtning i utvecklingen.
Redan jordens nuvarande befolkning, om på västerländsk konsumtionsnivå, kan vara mer än världen tål och många vill ha mera, det visar
vinstuttag och lönerörelser. Evangelistiska budskap om klimathot, typ
det som Al Gore framför, riskerar ta bort fokus från att överbefolkning
är det verkliga bekymret. Fria rätten att föda barn kan inte en evangelist gå emot.
Var kommer Du ifrån?
Den stora spanska dagstidningen El Pais beskriver hur den
muslimska flickan, som är uppvuxen i Malmö, säger: ”Jag
känner mig svensk överallt utom i Sverige.” Uttalandet beskriver svårigheten att skapa ett mångkulturellt samhälle
och att integreras i det existerande nätverk, som en nation
83
innebär. Det går då att rycka på axlarna och säga att det lätt
blir så, för en första eller andra generation, sen ordnar det
sig, när nya rötter skapas och bejakas. För den drabbade är
det föga tröst. Det gäller ju hennes enda liv.
I första hand är det då en fråga om att se annorlunda ut
och att ”bryta på språket”. Ändå borde inte detta vara så
stort problem idag, när variationer i utseende och uttal blivit
vardag. Plågan att ständigt bli betittad, om man exempelvis
är afrikan och svart, vilket kunde vara fallet på många orter
i Sverige för en generation sedan, den plågan är borta. Fortfarande kan avvikande utseende, klädsel och tal väcka utanförskap. Den yttre skillnaden är dock på något sätt lättare att
få acceptans för och även åtgärda. Det ökande resandet och
variationen i hur TV-personligheterna ser ut har bidragit till
att epitet typ ”svartskalle” i stort förlorat sin negativa klang.
Det avvikande uttalet är svårare att komma åt och tycks ha
en djupare innebörd för identiteten, såväl för personen själv
som för omgivningen.
Det kan illustreras med den ständigt återkommande förhatliga frågan: ”Var kommer du ifrån?” Den är ofta ställd i
all välmening, men ger en markering av din ställning i samhället, som skild från den ordinarie svenska. Ytligt sett är
det av samma slag som ”fair lady symptomet”, att klassas
efter uppväxt markerat i dialekten, och på det sättet känna
sig utanför. ”Fair lady symptomet” har dock starkare koppling till lokalpatriotism, att folk i olika landsändar förhärligar sig, parallellt med en uppfattning att uppväxt på landsbygd inte är lika fin som uppväxt i stad, en viss förskjutning
från ursprunget att spegla en faktor för klassvandring. Det
gör dig visserligen utanför, men ändå lika mycket svensk,
även om rötterna får sig en törn.
Språkets betydelse för nationella identiteten har tidigare
berörts. Den har särskilt stor betydelse i områden där språk84
bruket i övrigt är homogent. Invandrare känner sig ofta som
icke fullödiga medborgare i Sverige, just genom ett annorlunda sätt att tala svenska. Och så är det de retliga fraserna,
typ ”kasta vatten” och ”ligga ovanpå”, som försätter den i
sjukvården nyanställde invandraren i förlägenhet. Det leder
just till det för dem ofta förhatliga frågan: ”Varifrån kommer du?” Det berättas att samma fråga, när ställd till en rysk
emigrant i USA, gav svarat: ”Från Chicago.” Reaktionen
hos den frågande var lakonisk: ”Det var just vad jag trodde!”, och så var det inte mer med det. Även om storyn är
”gjord” antyder den en väsentlig skillnad, den uttalade pluralismen i USA, att variationen i uttal är stor och att man är
van vid att folk ”bryter” utan att ifrågasätta personens ”amerikanskskap”. I Sverige blir ett annorlunda uttal lätt ett tecken på utanförskap, att inte vara riktigt svensk. Samtidigt kan
det bli så att personens ursprungliga modersmål inte blir
förnyat och uttalet ålderdomligare. Då kan bemötandet vid
besök i det forna hemlandet ge kommentarer som ”Vad bra
du talar, var har du lärt dig det”, och identiteten blir ytterligare ifrågasatt på språklig grund.
Pilotexemplet Sverige
Det är intressant att konstatera att man när det gäller invandring ser Sverige som ett pilotexempel för Europa och
EU. Man menar att här finns en proportionsvis stor muslimsk invandring, redan kanske 5 % av populationen i landet. De nykomna skall finna sin plats i en nation som länge
levt förhållandevis isolerad från resten av världen och med
ett välfärdssystem och regler som byggts upp i just det klimatet. Man menar också att den mottagande miljön i princip är bra, med omfattande insatser från myndigheter och
organisationer, parallellt med en allmän acceptans och välvilja mot de invandrade hos befolkningen i stort. Samtidigt
85
konstateras att det i Sverige ofta kallas flyktingförläggning,
flyktingmottagning, flyktingförvar etc. och inte invandrarmottagning, vilket skulle kunna vara ett uttryck för viss
naivitet gällande de bevekelsegrunder som ligger bakom
den folkvandring som pågår.
Den utveckling man hoppas på från svensk sida är alltså
en lyckosam assimilation och integration, utan större konflikt, och med beaktande av människors olika särdrag och
bakgrund. Här ingår att bejaka multietniciteten och en tro på
att skillnader i religion inte skall hindra fridfull samlevnad
och att samhället skall fungera med i stort samma lagar och
på samma sätt som tidigare. Man menar att andra troende
kunnat väl finna sin plats i samhället, även sådana med
mera avvikande tro, exempelvis Mormoner och Sjundedagsadventister, och ser ingen anledning till att de som bekänner sig till islam skulle utgöra undantag.
Kritiker menar att det finns en inneboende stöddighet i
den svenska invandringspolitiken. Vi har utvecklat den
svenska modellen, folkhemmet, välfärdsstaten. Då kan det
inte vara problem att låta de tillkommande få del av den.
Lösningarna finns redan utvecklade i systemet. För de invandrade är det bara att ta del av det som finns uttänkt. Det
är bara att ställa sig in i kön och att kvotera. Så har svensk
politik ibland karikerats, kanske oegentligt. Kvotering, som
på andra håll i världen haft viss framgång för att ge ökad
integration, har t.ex. visat sig svår att tillämpa i Sverige. Det
strider på något sätt mot ”likabehandlingsprincipen”, som
anses mera överordnad och då kan det bli diskriminerande
att kvotera.
Till EU med tvång
Det kan finnas anledning att gå tillbaka några år och se på
hur det var med politiken i landet, innan vi blev medlem i
86
EU. Vi skall komma ihåg att Sverige sökte medlemskap när
landet hamnat i en ekonomisk nödsituation, när det egna
systemet höll på att kollapsa, och att opinionen var föga
förberedd på inträdet i unionen. Den inhemska propagandan
mot EU hade tidigare varit nog så intensiv. Sverige hade
levt ett eget liv och var även nära att få ett helt eget ekonomiskt system med fackföreningsägt näringsliv. Det var 1976
som LO-kongressen tog beslutet att gradvis överföra företagens pengar, även småföretagens, för att efter några år bli
dominerande ägare i dem alla. Resultatet var varken kapitalism eller kommunism, men något åtskilligt annorlunda än
de ekonomiska villkoren i resten av världen. När löntagarfonderna var på gång presenterade LO-tidningen detaljerade
siffror på den tidpunkt, när de olika företagen i Sverige
skulle tas över. Det blev nu inte så, när fonderna beslutades
var det i en ganska urvattnad form, jämfört med ursprungliga förslag och tiden sprang sedan ifrån det hela.
Fredrik Erixon och Per Hortlund har på Timbro 2005
skrivit en rapport Ett Sverige med Meidners löntagarfonder
och där sökt visa vad som skulle ha hänt om fonderna införts, men de belyser mer takten i övertagandet än konsekvenserna för samhället i stort. Skulle det ha blivit som med
tekoindustrin och varven, att desperat hänga fast vid en industristruktur utan marknad och tro att det skulle rädda sysselsättningen eller skulle det ha inneburit rationaliseringar
och utvecklingskraft mot innovativa näringar? Förmodligen
går det inte att få veta.
Som vi vet har i stället en företagsvärld utvecklats, där
företagen i ökad utsträckning har utländskt eller institutionellt ägande. Det är givetvis inte problemfritt, det är uppenbart, men det fungerar. Att det gick åt det hållet kan
också tas som ett bevis för att Sverige är för litet för att
kunna lita till egna lösningar. Enbart på den grunden kan
87
det finnas anledning ifrågasätta svensk invandringspolitik
som innehåller många särdrag, trots visad uppskattning från
EU.
Islamtroende som isolerad grupp i samhället
Behåller invandrarfamiljerna alltför mycket av det gamla
landets vanor och kultur, är det risk att den pluralism i samhället som är önskvärd och som förknippas med invandring
får en vinkling mot bildandet av en särskild grupp medborgare. Är det då många som gör det och de har likartade rötter, med en värld vid sidan av den gängse i samhället i övrigt, bildas en koloni. Det finns tecken som tyder på att detta kan komma att hända i delar av den muslimska befolkning som vandrat in. Här finns tillräckligt många som odlar
en religionsstyrd gemenskap, med risk att bli permanentad
genom familjeband samt information och kommunikation
på ett eget språk. Därtill finns starka religiösa ledare och en
viss önskan att vara för sig själva, att inte bli uppblandade
med icke-muslimer. En stark religiositet, det arabiska språket i bönen, satellitmottagaren och undervisningen, ger förutsättning för en stark vikänsla. För att gruppen skall bestå
måste den dock vara tillräckligt stor, för att använda ett
språk från kärnfysiken, att den kritiska massan nås och processen blir självunderhållande. En annan fråga är om de
aktuella språken är tillräckligt gemensamma. För de religiösa sammankomsterna må de vara det, men de olika dialekterna kan i övrigt vara alltför disparata.
Demografiska förändringar sker gradvis och uppmärksammas sällan förrän de når en kritisk nivå, där samhällstrukturen, beslutsfattandet etc., inte matchar rådande förhållanden. Vad som hände i Kosovo har sådana inslag med
en muslimsk befolkning som vandrade in och kom i majoritet men som inte fick del av makten på rimligt sätt. Därtill
88
tycks det vara så att ”på rimligt sätt” är mycket tänjbart och
erbjuder till tvist, när folkgrupper lever vid sida av varandra
och integreringen går dåligt och makten skall delas efter
etnicitet. Även i högciviliserade länder skapar det svårighet,
visar historien. Belgien har fortfarande problem genom
motsättningar mellan flamländare och valloner, Nordirland
med IRA sedan lång tid. I Spanien har ETA skapat återkommande problem. Problemen är klart inte desamma på
alla dessa håll, men folk tycks ha stor benägenhet att göra
stor sak av sin etnicitet, vi och de andra. Ofta är det religion
men också språk som lite överordnat står som sammanhållande faktor och ger gemenskap.
En islamsk stat
För att snabbt vända det hela, är den stora invandringen av
muslimer en gökunge som kommer att kasta ut mycket av
det vi förenar med svenskhet. Kan det t.o.m. på lång sikt
skapa en nation i nationen eller dela nationen, med krav på
ett eget territorium? Det kan låta onödigt tillspetsat att basunera ut vad som eventuellt skulle kunna hända efter något
sekel av folkvandring. Det kan säkert också av många upplevas som paranoida fantasier, särskilt som det inte finns
anledning att tro att sådana idéer närs bland dagens invandrare. Det kan därmed låta som eko av sverigedemokratisk
propaganda. Icke dess mindre är det, om än oerhört grovt
förenklat, just vad som hände i Kosovo, genom oförmåga
till integration under århundraden, och också genom politisk oskicklighet från serbisk sida, har det framhållits.
I förlängningen av ett sådant resonemang går det också
att hävda att en fredlig utveckling i den riktningen också
skulle kunna vara stimulerande och önskvärd. En muslimsk
stat, sida vid sida av ett sekulariserat Sverige, skulle kunna
ge intressanta utbyten på många områden. Det är ju heller
89
inte alltid förenat med konflikt när stater går isär, Tjeckien
och Slovakien i gott minne. Rent praktiskt geografiskt kan
det naturligtvis vara svårt att tänka sig en sådan utveckling.
En stark koncentration av muslimsk folkvandring till en
region – låt säga Skåne på bekostnad av övriga landet, skulle naturligtvis underlätta och blir lätt självaccelererande.
Invandrare söker sig till varandra. Påtvingad flyttning till en
viss ort fungerar sällan.
Gökungen Israel
Troligen är det konflikterna i Mellanöstern, som påverkat
uppfattningen om en inneboende intolerans i den muslimska läran. Där finns konflikterna i Irak men också rapporter
kring tillståndet i Iran. Det är dock framför allt självmordsbombarna som tenderar att prägla vår uppfattning. Och då
kommer vi in på Israel.
Här kan man se tecken åt motsatt håll, att gökungen på
lång sikt löper risk att bli utkastad. Genom oförmågan att
integreras med den arabiska gemenskapen och omgiven av
mer eller mindre fientliga grannar, alla muslimdominerade
stater, är det rimligt att ifrågasätta hur länge staten Israel
kan överleva i det arabiska folkhavet. Med överlägsna militära medel och med USA:s hjälp går det väldigt bra i det
korta perspektivet, men USA kan komma att tröttna på att
ge ensidigt stöd, när det inte längre gagnar egna intressen.
Om de spansktalande alltmer kommer till makten i USA,
och judarna och de kristna evangelisterna får mindre att
säga till om i amerikansk politik, kan situationen förändras.
Om Israel idag erkänns som stat av grannarna eller inte,
torde i längden ha liten betydelse. Fokuseringen på Hamas´
vägran att erkänna Israel är märklig, när västerlandet (såväl
USA som EU) har vänskapliga och välutvecklade diplomatiska förbindelser med andra arabländer som inte erkänner
90
Israel. Sanningen är att det oinskränkta stödet för allt vad
Israel företar sig har stark religiös prägel. Väckelserörelsernas intresse har kommit att vinklas mot profetiorna om yttersta tiden, som förutsätter ett återupprättande av staten
Israel. Mäktiga organisationer som ”Christians United for
Israel” för ut sitt budskap genom omfattande televisionsnät.
Kombinationen av judar och evangelister representerar en
till synes solid och allt viktigare politisk bas för Washingtons politik.
Politiken kan dock ibland snabbt skifta. Betänk att särskilt republikanerna länge var fasta i sitt stöd för Nationalistkina och Chiang Kai Check och motsatte sig närmande
till den kommunistiska staten. I slutändan var det med den
republikanske presidenten Nixon, som det radikalt förändrades. Kommunistkina är nu i praktiken en viktigare partner
för USA, kanske den viktigaste, låt vara ofta kritiserad.
Formosa har visserligen inte lämnats helt åt sitt öde av amerikanarna. Dels är det en isolerad ö, dels är det en betydligt
större enhet än Israel så det är inte givet vilket som kommer
att offras först, Israel eller Taiwan, om det nu blir ett offer.
Ett givet genmäle är att så här enkelt kan man inte se på
världspolitiken. USA är inte den enda Israels vän och staten
är erkänd av FN. Västberlin behövde aldrig ”offras”, trots
sin isolering och problemen med att vara helt omgiven av
fientliga makter med annan ideologi. Som vi vet blev upplösningen där en helt annan, en upplösning som få historiker hade förutsett och som skedde väldigt snabbt. Det blev
istället den stora tidigare mäktiga omgivningen som föll och
förändrades och bytte ideologi. Den gången var det kommunismen som föll. Kanske kan något liknade rädda Israel,
men i konflikten mellan Israel och arabstaterna är det fråga
om religionen, som kanske inte behöver falla, men i alla fall
radikalt förändras. Många har velat likställa kommunism
91
med religion. Den religiösa tron är ändå väsentligt annorlunda och torde ”sitta mera fast”, genom att den utöver att
ha lösningar på det världsliga samhällets problem också
sitter inne med kunskap om liv efter döden och villkoren
kring detta.
Demografiska förändringar styr
Vad som sker i Israel har en enorm betydelse för resten av
världen. Det kan illustreras av nyhetsflödet. Lite statistik
visar snabbt att ”Israelnyheter”, satt i relation till befolkningens storlek, på ett helt oproportionerligt sätt fyller nyhetsmedia. För Israel gäller att det inte bara är mängden
fientliga grannar som skapar problemet, utan på sikt även
demografiska fakta i landet självt. Muslimerna föder fler
barn än judarna och kommer vartefter att bli flest om nuvarande trend består, d.v.s. komma i majoritet i fler och fler
områden. Det blir då svårt att behålla ett kolonialt mönster,
om inte en deportation av palestinier, som nu bor i landet,
kommer igång. Från mera extremt politiskt håll börjar det
höjas röster i Israel för detta, som ett sätt att överleva.
Vågar vi dra parallellen till Sverige? Om inte muslimerna integreras i samhället kan vi få en delvis liknande
situation. Det finns redan några hundra tusen muslimer. De
bor i reservat, lever ganska isolerat från övriga svenskar och
kommer dåligt in i svenska strukturen och fortplantar i snitt
sig väsentligt snabbare än infödda svenskar. Det är givetvis
en våldsam extrapolation att från detta se en utveckling med
muslimer i majoritet och som en särskild grupp i samhället
med krav på autonomi. Tanken bör dock inte helt censureras. Man behöver inte komma i majoritet för att kräva egna
lagar. Det har utspel från muslimska organisationer nyligen
visat. Det är äventyrligt att sia om möjliga problem i en
avlägsen framtid, men farligt att tro att de inte kan komma.
92
En möjlig historie- och situationsbeskrivning
En vanlig historiebeskrivning är följande: I flera delar av
världen, där muslimska läran dominerar, finns de stora
energireserverna och också en hel del andra naturresurser
som världen, inte minst västmakterna, vill ta del av. Det är
särskilt där militanta rörelser brett ut sig, baserade på en
fundamentalistisk tolkning av Koranen. Av många betraktas
det som efterdyningar av européernas tidigare vana att skapa kolonier och stödja regimer som ger fördelar åt kolonialmakten och dess efterföljare. Det ses också som en allmän
reaktion mot västerlandets politiska och ekonomiska framgångar. Många muslimer ser hur deras regeringar, totalitära
såväl som mer demokratiska, stöttats eller störtats av väst
på bevekelsegrunder av högst dubiös karaktär. De känner
sig manipulerade och förfördelade. Religionen blir då en
slags tröst i de miserabla förhållanden som råder, samtidigt
som migrationen bort därifrån stimuleras. Vandringen har i
stor omfattning skett till Europa men har där gett upphov
till muslimska getton, där oron fortsätter att jäsa men nu
delvis med andra problem i fokus. Sammanfattningsvis,
muslimerna känner sig trampade på av väst och flyr fanatiskt till religionen och till Europa. Religionen blir en flykt
från verkligheten, säger en del. Är det inte alltid så? säger
andra.
I Mellanöstern tillkommer dessutom problemen kring Israel. Landet betraktas som en stat som inte alls hör hemma i
regionen. Att åberopa skäl 2000 år tillbaka i historien gäller
ingen annanstans i världen och skulle, om det generellt tilllämpades, ha de mest groteska konsekvenser och ge orimliga folkförflyttningar och tränga undan hela nationer. Väst
försökte gottgöra sina historiska vedervärdigheter mot judarna, genom att ge dem en egen nation i arabland, heter
det. Även om en del judar bodde kvar i området, även i mo93
dern tid, är det orimligt att driva ut palestinierna som bott
där i generationer och skapa ett reservat för världens judar.
Det är mot principer om samlevnad och att skjuta över problemen kring en kristen synd på den muslimska världen,
blir slutsatsen.
Israel har nu en judisk befolkning på drygt 5,5 miljoner,
av totalt 7 miljoner. Omkring 3 miljoner judar har invandrat
sedan staten föddes 1948. Samtidigt finns det idag 4 miljoner som klassas som palestinska flyktingar utanför Israels
gränser, många statslösa och barn och barnbarn till dem
som flydde – eller sett med andra ögon – drevs ut. Arabländerna driver frågan att alla dessa skall ges möjlighet att
återvända. Skulle det ske kan araberna snabbt åter komma i
majoritet, därigenom det hårdnackade israeliska motståndet
mot en fredsplan som innehåller någon form av tillåtelse för
palestinier att återvända. Det räcker med hotet att de 1,4
miljoner, som redan finns i landet skall föröka sig till majoritet, men det tar längre tid. Problemet är att få judar idag
vill invandra. De överger sin identitet på andra håll i världen och integreras med övrig befolkning, och bara omkring
20 000 kommer nu per år, trots kraftfulla stimulansåtgärder,
men fortfarande gäller att det finns fler judar utanför Israel
än i Israel (i USA bor ungefär lika många). Det är viktigt att
påpeka att flera av siffrorna ovan är omstridda.
Terrorism – ett fattigmansvapen,
som världen inte accepterar
I det här klimatet har terrorismen uppstått som den underlägsnes vapen. Den accepteras inte av världen som ett vapen
likställt med militära aktioner. Tänkvärt är även att FN har
gett upp i sina försök att definiera vad terrorism är. Generalsekreteraren Koffi Annan uttalar också att terroristen i
andras ögon kan ses som frihetskämpe. Det rättfärdigar na94
turligtvis inte användningen av terroristmetoder, lika lite
som att militära åtgärder alltid är legitima. FN har nyligen
lyckats ta fram en plan för hur terrorism skall bekämpas,
men kan alltså inte definiera vad det är som skall bekämpas.
Terroranslag kan vara verkningsfulla inte minst psykologiskt. De är ofta oförutsebara och svåra att angripa på bra
sätt. Verkningsfulla skyddsåtgärder blir dyra och ger stora
ingrepp i det s.k. fria samhället. Självmordsterrorister accentuerar allt detta genom att många av de skyddsåtgärder,
som vi är vana vid, lättare slås ut när de agerar. Det är uppenbart att skräcken för muslimsk världsterrorism fått en
sådan omfattning att den även negativt påverkat sympatin
för att stödja annan terrorism. Efter 11 september har stödet
för IRA och ETA ebbat ut, även ekonomiskt. Med minnet
av World Trade Center vill inte längre katoliker i Boston
betala för irländska ”frihetssträvanden” genom terrorism. I
Spanien vågar man nu olagligförklara den baskiska rörelsens politiska gren med Batasuna och skära av pengaflödet
till terrorismen, som till stor del gick den vägen, även från
statliga partistödet! Terrorism blir ”ett olagligt stridande”.
Det finns också de som också ser allmänt positiva effekter av terroristjakten, på världens ekonomi. Kostnaderna för
terroristskydd är visserligen höga. Att skapa en krigsekonomi har dock historiskt varit ett utmärkt sätt att stimulera
näringslivet och skapa ”nya jobb”. De menar att verktygen i
”kampen mot terrorismen” visserligen inte är desamma som
vid krig, men att sofistikerad storskalig terroristjakt ger
samma stimulans för framtagningen av ny teknik och driver
samhället mot nya aktiviteter. Slutsatsen blir då att det är
terrorismen (utöver globaliseringen) som ligger bakom de
senaste årens enastående tillväxt i världsekonomin. Det är
ett faktum att militärutgifterna i världen ständigt fortsatt att
öka under de senaste åren.
95
Effektiva vapen i terroristens hand
Ett problem från terrorismhot hänger samman med dagens
effektiva vapen och känsligheten i det moderna samhällets
infrastruktur. Än så länge är det rädslan för attentat som är
mera skadlig än attentaten själva, och det gäller också sådana händelser som bombningen av World Trade Center.
Många naturkatastrofer och olyckshändelser har betydligt
större konsekvenser för infrastrukturen och samhället än de
attentatshändelser som inträffat hittills. De militära åtgärder
som pågått och pågår orsakar också vida mer skada på samhällsapparaten och även betydligt fler dödsfall i civilbefolkningen. Praktiska åtgärder för att hindra trafikdöden och att
ta fram skydd mot terrorism rymmer likheter. Båda kräver
stora åtgärder ”på fältet”. Sannolikheten att bli offer i trafiken är dock enormt mycket större än att drabbas av terrorism. Trafikolycksfallen orsakar omkring 1,2 miljoner dödsoffer varje år, alltså likvärdigt med att alla dödas i en stad
av Stockholms storlek. Dessutom skadas många fler. Vid
den stora jordbävningen i Indiska oceanen 2005 dödade
flodvågen 200 000 personer. Malariasjukdomen skördar 1-2
miljoner offer varje år och flera hundra miljoner insjuknar.
Det kan jämföras med attentaten på turistön Bali där dödstalet var 200. Även vid raderingen av World Trade Center,
som satte igång den allomfattande terroristjakten, dödades
inte mer än högst 3 000 personer. Ändå upplever världen att
terrorism är det verkligt hotfulla. Det kan dessutom vara en
tankeställare att antalet självmord i världen är av samma
storleksordning som antalet dödsoffer i trafiken.
Framtida terroristverksamhet riskerar dock bli mer problematisk, särskilt om det skulle bli så att atomvapen och
bakteriologiska vapen kommer i terroristers händer. Det har
blivit kutym att försvara varjehanda polisiär och militär
åtgärd med hänvisning just till detta. Det får rättfärdiga mer
96
eller mindre godtyckliga övergrepp som frihetsberövanden,
tortyr och krigshandlingar. Vi läser mest om USA och Israel
i dessa sammanhang. De är ingalunda ensamma och kanske
inte alls de största bovarna.
Ur religiös synpunkt kan man notera att med atomvapnen har människan kommit väldigt nära att själv kunna
bestämma domedagen. Extrema sekter har förhärligat detta
och ser fram mot yttersta dagen i förtröstan att själv komma
till paradiset och samtidigt sända de otrogna till helvetet.
Men det är inte bara extrema sekter som ”spekulerar” i en
snar domedag. Rent allmänt har evangeliska väckelserörelser, med starkt fäste i USA, i ökad omfattningen fokuserat
sig på förkunnelser om yttersta tiden. Det har hävdats att
kalla kriget och kommunismen aldrig utgjorde någon reell
fara i det här sammanhanget, eftersom kommunisterna sökte ett paradis på jorden och det skulle aldrig komma om
man använde kärnvapen. För de religiösa, som söker paradiset efter döden, blir situationen annorlunda.
Självmordsbombaren
Den blir definitivt också gravare om atombomben närmar
sig ett handvapen. Vad kan då inte fanatikern uträtta? Vi ser
självmordsbombarna som tror att de gör något bra, när de
får med sig några i omgivningen i döden, allt för den goda
saken och medan de själva kommer till paradiset. Det har
jämförts med kamikazeflygarna under stillahavskriget. De
trodde sig också bli gudar av liknande företag genom sin
religion. Samtidigt är det intressant att notera att japanerna
blivit allvarligt förnärmade när man sökt likställa kamikazeflygarnas insatser med de muslimska självmördarna. Man
menar att kamikaze endast anföll militära mål, medan självmorden nu drabbar civila och följer upp resonemanget med
att påpeka att Hiroshimabomben var ett betydligt värre
97
brott, som i första hand drabbade civila. Militär moral kan
dock vara svår att förstå. Läser man skildringar om kamikazeflygarna och mentaliteten bakom visar det skrämmande
interiörer. Det odlades ett förhärligande att strida till sista
man och söka orsaka maximal skada och detta även om
företaget i större sammanhang var helt meningslöst, och
man var helt medveten om den saken. Den militära hedern
och lojaliteten mot guddomen kejsaren krävde det.
Ännu mer förvånande är det att man på senare år börjat
fira dessa självmordssoldater med minnesmärken och ceremonier, där även motståndarna, amerikanarna, ger sina hedersbetygelser. Då är det kanske inte förvånande att dagens
självmordsbombare firas som frihetskämpar i många läger.
(Lämplig läsning är Axell Albert Kamikaze: Japans självmordspiloter, Historiska media, 2004.) Det finns en spridd
populär uppfattning att självmordsbombare är en samling
mer eller obildade religiösa fanatiker. Berättelserna om kamikazeflygarna talar för motsatsen, att det är fråga om välutbildade reflekterande individer, som agerar genom övertygelse.
Vi vet inte lika mycket om de självmordsbombare som
uppträder i Mellanöstern, men om den första kvinnliga vet
vi en del. Hanadi Jaradat var en 29-årig advokat, som efter
en sorgereaktion legat på sjukhus, efter att den person hon
skulle förlova sig med skjutits av israelisk militär. Tidigare
hade hennes bror och kusin dödats på motsvarande sätt.
Hon tog med sig 21 israeler i döden på restaurant Maxim i
Haifa 4/10 2003. Hur hon då tänkte vet vi naturligtvis inte,
men tankar om hämnd fanns troligen med i bilden. Jaradat
blev särskilt känd genom en installation, som konstnärerna
Feiler gjorde i anslutning till öppnandet av en konferens om
tolerans och förståelse på Historiska museet 2004. Snövit
kallades den och drog på sig israeliske ambassadörens vre98
de. Han tänkte på sina landsmän, när han såg en båt med
porträtt av Jaradat som flöt på en liten farkost i en damm
med blodfärgat vatten. Allt blev en illustration till vansinnet
i det oförsonliga och urskiljningslösa våld som följer med
en konflikt som den i Palestina. Det blir polariseringar, vi
och dom, och rasistiska tankar, som det uttrycktes av Ariye
Eldad (en representant för ett judiskt ultranationalistiskt
parti) när israeliska armén tvingade fram utrymning av bosättningen Amona: ”De behandlar oss som vore vi araber.”
Ändamålet helgar medlen är ett solkat utryck, som felaktigt enbart tillskrivits jesuiterna, men synes vara en sann
karakteristik av mycket som hänt världen och på religiös
grund, från tortyr till hedersmord. Vilka medel som accepterats har växlat i tiden. Militären vill ha tolkningsföreträde.
De lyckas inte alltid övertyga att de egna åtgärderna är de
mest acceptabla.
En annan ödesfråga
Det finns en annan ödesfråga i världen, där religiös tro har
en långtgående betydelse. Det gäller befolkningsfrågan och
läror mot födelsekontroll och abort. Ett allt överskuggande
problem för världen är antagligen den överbefolkning vi går
emot. Vi håller på att bli för många på planeten. Det här har
varit föremål för diskussion i tidigare kapitel men problemet förtjänar extra uppmärksamhet, genom att det är så
stort och är så mångfasetterat. Därför tillåter jag mig att ta
upp det igen och presentera det med andra ord och ur ett
något annorlunda perspektiv.
Såväl energiproblem som miljöproblem hänger intimt
samman med att vi inte hinner ”bygga ut” i takt med befolkningsökningen. Det grundläggande problemet är också att
människosläktet har en tendens att sprida sig överallt och ta
mer och mer av jordytan i anspråk och inte lämna till99
räckligt stora områden att sköta och förnya sig själva. Vi vet
också att många växt- och djurarter är på väg att dö ut, genom att människan breder ut sig och påverkar allt större del
av mark och hav. Botaniska trädgårdar och zoologiska parker löser inte de här problemen. Vi koncentrerar oss på fel
åtgärder, när vi söker minska koldioxidutsläpp och därmed
bli mer miljövänliga. Det är i och för sig viktiga åtgärder,
men avfall och ogynnsam miljöpåverkan finns alltid. Ökar
befolkningen i samma takt, som påverkan från varje individ
minskar, har vi egentligen inte uträttat något hållbart.
Naturen har en enorm självläkande förmåga och det är
den läkningen, som vi i grunden har förlitat oss på under
århundraden. Vi upphäver mer och mer av den läkningen
genom ökad mänsklig närvaro och måste då i stället gå in
med konstgjorda läkningsmetoder, som aldrig är helt hundraprocentigt effektiva och pålitliga. Vi har också agerat som
om resurserna i världen vore obegränsade. Det gäller allt
från olja till rent vatten. Det är sant att katastrofscenarier
inte alltid inträffar. Den allmänna världshungern har hitintills gått att undvika, den som lundaprofessorn Georg Borgström (1912–1990) predikade snart skulle komma. Den har
inte inträffat genom att jordbruket blev effektivare och grödorna bättre, men det nya sättet att odla ställer ökade krav
på vatten, bekämpningsmedel och konstgödning som anstränger miljön. Allt detta medför också högre energikonsumtion. Med genmanipulation finns möjlighet att tillfälligt
minska denna påverkan, men också stora risker att på sikt få
oönskad miljöpåverkan.
Till jordbruket har vi det moderna fisket som lämnar allt
mindre del av marina faunan oberörd. Vi har också all direkt påverkan på naturen vid brytning av mineraler och
andra substanser som behövs som bas för vårt välbefinnande. De går att göra den listan lång. Sammanfattnings100
vis är det egentligen den effektiva fortplantningen och den
stora utbredningen av den mänskliga rasen som ger de riktigt svåra följdverkningarna.
Målet västerländsk konsumtionsnivå
En tröst för tigerhjärtan är att befolkningstillväxten verkar
stanna av med ökad standard, och gå i andra riktningen,
Europa och särskilt Ryssland brukar åberopas, även Japan,
men det gäller inte överallt. Totalt i världen ökar befolkningen alltjämt, särskilt i fattiga länder. Problemen finns
dessutom redan vid nuvarande världsbefolkningsnivå om
alla skulle anta västerländsk standard. Till den och högre
konsumtionsnivå verkar ju de flesta vilja nå. Det är därför
nödvändigt att världssamfundet antar en befolkningspolitik
som tar hänsyn till detta.
Det blir lite paradoxalt att tro att tillväxten skall lösa tillväxtproblemen, alltså att lösa de problem som tillväxten
skapat. I viss mån är det kanske ändå så. Men även om globalisering och ökad världshandel bidrar att öka det allmänna välståndet i världen, finns miljöpåverkan som en skuld
som inte blir betald. Den skulden är redan påtagligt stor.
Världen lär å andra sidan inte åtgärda miljösynderna bättre
genom att gynna lokal ineffektivitet. Ansvaret faller här
starkt på de kristna, som inte minst genom påven och USA
blockerar varje betydande insats att åstadkomma en befolkningsbegränsning. Men de är definitivt inte ensamma. Man
inte bara blockerar utan förlöjligar de få ansträngningar som
görs på några håll, framför allt i Kina. Propagandan sätts in
på att exponera de negativa sidor som uppstår av ett begränsningsprogram. Groteska exempel basuneras ut, när det
hela gått snett. Det kan gälla förhållandena i en särskild
region eller i en familj. Det är naturligtvis inte svårt att hitta
sådana exempel i en miljardbefolkning och med en ut101
gångssituation av extrem fattigdom, i en heterogen landsbygdsbefolkning.
Läser vi en rubrik av typen ”kris i befolkningsfrågan”
handlar det sannolikt om upplevda nationella problem, att
födelsetalen är för låga och att i framtiden färre arbetande
skall stödja fler pensionärer. Det är ett mer näraliggande
problem och leder till diskussion kring olika åtgärder som
kan stimulera barnafödandet. Det skymmer att det stora
problemet i världen är det rakt motsatta. Åtgärder som sätts
in för att gynna barnafödandet får en mer glorifierad ställning i media. Att arbeta med sofistikerade hjälpmedel för
att konstgjort kunna befrukta och för att rädda foster blir
finare än att utveckla födelsekontrollåtgärder.
Mer eller mindre religion?
Alla mer utvecklade religioner framför ungefär samma allmänna moralregler, du skall inte döda, du skall inte stjäla,
du skall inte förtala, du skall undvika promiskuitet o.s.v.,
dock givetvis uttryckt med olika ord och på skilda sätt.
Bokreligionerna islam, judendom och kristendom är i det
sammanhanget anmärkningsvärt lika. Det är samma grundläggande regler som presenteras och som krävs i ett mera
organiserat samhälle.
Men även de grundläggande påbuden kan ge problem.
Du skall inte döda kan för staten ha undantaget, att det
krävs att du dödar, om du på statens befallning kallas att
tjänstgöra i krig. Om religionen inte medger det undantaget
blir du vapenvägrare och får straff, vilket förr i tiden ofta
innebar dödsstraff. Det kan också vara motsatsen, att din
gud befaller dig att döda en otrogen, det är vad som nyligen
hänt vid muslimska terroristers verksamhet i Madrid och på
Bali. Dödshjälp till en obotligt sjuk, som är kraftigt lidande
och vill dö, är ett aktuellt exempel på en annan typ av kon102
flikt. Det kan också gälla betydligt oskyldigare frågor. Som
ett led för att skapa en skola fri från religionens inflytande
kan staten föreskriva, som i Frankrike, att religiösa symboler inte får bäras i skolan. Om då en gud föreskriver, att
skolflickan skall ha sjal på huvudet, blir det motsättningar.
Sikhernas turban har dock visat sig ge större problem.
Vad som skall undervisas i skolorna blir lätt en konflikt
mellan stat och kyrka. Skolan är idag uppbyggd kring ”varförfrågor”, detta med orsak och verkan. Det är också en
vanlig bestämmelse att undervisningen skall var fri från
religiös påverkan. Att som orsak ange ”det har Gud sagt”
hör på det sättet inte riktigt hemma i det material skolorna
undervisar om. De lagar och förordningar och bestämmelser
som råder i nationerna i Europa har idag i regel inga religiösa förtecken, på så sätt att svaret på varför de tillkommit, i
den form de har, är att söka i ”det har Gud sagt”. Så har det
definitivt inte varit i alla tider. Mycket mer av samhällets
frågor var tidigare direkt kopplade till och även styrdes av
religionen. Den här sekulariseringen har nått långt i Europa.
Indirekt påverkar dock religionen mycket mer av vår världsliga värld, än vad vi normalt är medvetna om. Det är uppenbart när det gäller frågor som abort och preventivmedel,
mindre uppenbart när det gäller rädslan för nakenbilder i
annonser. Hädelseparagrafen är borttagen i Sverige, men det
finns grupper i samhället som gärna skulle se den återinförd, om än i annan tappning.
Det är samtidigt så att allt flera av världens ödesfrågor
blir kopplade till religiöst troende. Delvis beror det på muslimska lärans intåg i Europa. I och med att den muslimska
världen inte sekulariserats på samma sätt som den kristna
uppstår konflikter mellan religion och stat i ett flertal frågor, särskilt gällande samlevnad och också i frågor som
direkt berör skolornas undervisning. Det är då ofta sådant
103
som tidigare bilagts, men den här gången gäller det den
muslimska guden. Det kan illustreras med den skrivelsen
”Sveriges muslimska förbund”, genom sin ordförande
Mahmoud Aldebe, nyligen författade. I den begärs att särskilda bestämmelser skall gälla för muslimer, att en skilsmässa måste godkännas av en imam samt att simundervisningen för flickor och pojkar skall vara skild.
Sekularisera eller dö
Exemplen ovan kan synas oskyldiga, men det går att ta fram
argument för att kristenheten och islam måste komma bättre
i takt med sin sekularisering. En vanlig uppfattning är att
islam måste undergå en kraftig och snabb sekularisering
annars hotar katastrof, men vi har också sett att det finns
ödesfrågor för mänskligheten där kristen dogm spelar en
nyckelroll. Hur islam skall kunna bli mindre fundamentalistisk och hur det skall gå till är en öppen fråga. Det har tagit
århundraden att nå dit kristenheten nu är och processen har
varit mödosam och såväl slingrig som slirig. Är det då rimligt att förvänta att motsvarande process inom islam skall
kunna äga rum under någon generation. Det finns förhoppningar att den starka emigrationen till Europa skall påskynda den processen, genom den exponering till andra samhällsvanor och annat tänkande som då äger rum och att det
sedan skall sprida sekulariseringsprocessen. Liknande bevekelsegrund har också anförts för att skynda på Turkiets
anslutning till EU. Det skulle också ge en sådan stark exponering till annat tänkande och andra vanor.
Det är lätt att hävda att tankar om behovet av muslimsk
sekularisering och hur den kan drivas baseras på missförstånd och faktorer som överdrivs och tankar som är paranoida. Det går också att se dem som en utväxt av främlingsskräck och islamofobi. Det hävdas då att muslimskräck
104
tagit över den tidigare odlade rädslan för kinesisk invasion,
”gula faran”. Den ständigt närvarande beskyllningen om
rasistiskt tänkande och fördomar ligger givetvis latent.
Det är dock ett faktum att samhället sällan reagerar i tid.
Det måste vänta på en kris, särskilt gäller det i en demokrati. (I en diktatur orsakar staten själv ofta krisen.) Det är först
då man får mandat att ta itu med problemen. Som påpekats
och illustrerats ovan är också sekulariseringen inom de s.k.
kristna nationerna alls inte ett avslutat kapitel, om den någonsin blir det. Det kan till och med vara en mer avgörande
faktor. Fokusering på förhållanden i närområdet riskerar
också övervärdera betydelsen av vad som händer just där.
För världen i stort kan utvecklingen på annat håll vara av
större vikt. Där kan finnas andra religioner med starkt
trosinnehåll som återverkar på världsliga handlingar och
kommer att vara mera styrande, än hur sekulariseringen går
inom kristenheten och islam.
Det finns de som framför den rakt motsatta åsikten, att
nuvarande oförmåga att integrera det muslimska tänkandet
med det kristna är just att det kristna samhället sekulariserats för mycket. Bl.a. har kolumnisten Göran Skytte stått
för tankar i den riktningen. Det är troligen riktigt på så sätt
att många av de regler (för samlevnad) som idag predikas
från muslimskt håll är de som den kristna kyrkan tidigare
förkunnat, men som den numera på de flesta håll i allt väsentligt övergivit. Skulle den utvecklingen kunna gå i retur
skulle givetvis lärorna bättre harmoniera med varandra och
ge ökat samförstånd. Det kan verka banalt att hävda detta
men tankarna rymmer mycket mera: att troende kristna kan
ha en större förståelse för muslimskt tänkande och därför är
mer lämpade att styra världens öden och borde få mer inflytande i samhället. Det skulle garantera en gynnsammare
utveckling med mindre konflikt är tanken.
105
Det finns också en annan rymd i detta. Thorbjörn Larsson, som är direktor för Ersta diakoni och också präst, berättar att muslimer i Sverige ofta uttrycker att de känner sig
mera hemma på de vårdinrättningar Ersta driver än på de
enheter som landstinget har hand om. Det kan uppfattas
som en indikation på att i ett sekulariserat land som Sverige, religiositet kan förena mer än den splittrar, även när
religionerna är väsentligt skilda. Det är i så fall något radikalt nytt jämfört med historisk erfarenhet, där religiösa konflikter ständigt plågat världen. Kanske finns en vidare samhörighet utöver den ekumeniken ger många kristna.
Boktryckarkonsten inleder fundamentalism och sekularisering
Tradition och tolkning av de heliga skrifterna blir grundläggande när de gäller att beskriva den religiösa trons innehåll och utveckling. Det står i Bibeln. Det står i Koranen.
Det är ett genomgående argument från en troende person.
Däremot inser inte alla att det blir fråga om tolkning, även
om variationen av religiösa ledare, präster och imamer och
olika samfund pekar just på denna nödvändighet. En stor
förändring kom när boktryckarkonsten och alla översättningarna gjorde det möjligt för var och en, eller åtminstone
för en större elit av människor, att kontrollera vad som stod
i de heliga skrifterna. Tidigare var det svårt att exakt veta
vad som fördes vidare, när traditionen var muntlig och tog
stöd av ett fåtal handskrifter och på språk som få förstod.
För alla kristna var visserligen det som stod i Bibeln rättesnöret men tidigare hade kyrkan genom påven tagit monopol på uttolkningen. Nu fanns det plötsligt en uppsjö av
uttolkare och möjlighet för religionsutövaren att själv läsa
sig till en uppfattning. Att texterna var sanna var alla överens om. Skillnaden var att Katolska kyrkan tidigt hade in106
sett att Bibeln inte kunde uttolka sig själv och att den därmed gick att tolka på olika sätt, om vem som helst skulle få
sköta uttolkningen. För detta fanns kyrkan och påven att se
till att tolkningen blev entydig. Katolska kyrkan hävdar alltjämt att det måste finnas en bestämd uttolkare och varnar
samtidigt för falska uttolkare.1’2 Visst hade det under årens
lopp gjorts många omtolkningar, även inom Katolska kyrkan, men till sist var det konsensus och påvens uttalande
som gällde.
Med Luther blev det nästan en form av paradigmskifte.
Var och en, som bedömde sig skicklig nog, kunde tolka.
Idag vet vi resultatet, att de protestantiska rörelserna visat
en outsinlig rikedom på uppfattningar, där varje tolkare
känner att just den egna personen eller sekten sitter inne
med förmågan att uttyda skrifterna rätt. I början innebar
dock reformationen ingen sekularisering. Tvärtom innebar
den en accentuering av tron att tolkning av Skriften skulle
ge svar på allt. Samtidigt var det början på ett mera allmänt
ifrågasättande, ett tvivel, som så småningom kom att bryta
ned religionens makt över tanken och därmed dess inflytande på politiska och samhälliga beslut. Reformationens roll i
den processen överbetonas, menar en del forskare. Det är
dock alltid forskningens roll att odla tvivlet och pröva ett
annorlunda tänkande och därmed söka öka kunnandet.
Just bristande auktoritetstro kan vara det som mest kännetecknar det moderna samhället. Det ses inte som rimligt
att tro rakt upp och ned på vad som står i en helig skrift, och
tillämpa de regler som framförs, utan att se på situationen
då texterna nedtecknades – hur världen såg ut då och hur
1
2 Pet 1:20 Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en
profetia i skriften på egen hand
2
2 Pet 3:17 Ni, mina kära, som fått veta detta, skall vara på er vakt, så
att ni inte dras med i de ogudaktigas villfarelse och förlorar fotfästet
107
världen ser ut idag och vad vi nu vet om den. Hur den kristna tron förhåller sig till vetenskapen blev i Sverige särskilt
omtumlande diskuterat i anslutning till Ingemar Hedenius’
skrift Tro och vetande, 1949. Kvar av den våldsamma kulturdebatt som den skriften inledde kan vara den ofta starka
verbala kritiken av kristna i svenska medier, men samtidigt
har den stärkt insikten att ta vara på en grundläggande
mänsklig inställning att inte hålla något för uteslutet.
Den nya väckelsen
Vad gäller de evangelistiska rörelserna kan man se en utveckling åt annat håll. De har blivit alltmera fokuserade på
frågor om yttersta tiden och apokalyptiska budskap. Särskilt
är denna utveckling märkbar i USA. Kritiker menar att det
då rör sig om frågor, där det inte går att verifiera de bibliska
utsagorna mot dagens kunskap. Omprövningar har tidigare
ständigt ägt rum i ljuset av ny information från vetenskapen
och förändrade värderingar som växt fram i samhället. När
det gäller händelserna kring yttersta tiden är alltså situationen väsentligt annorlunda. Här finns inte samma omtolkningsbehov. Det framkommer inget kritiskt nytt från vetenskapen att pröva mot, som tvingar fram omtolkningar. Här
finns äntligen ett bestående budskap.
Det finns därmed förutsättningar för framväxt av mycket
starka väckelserörelser (som alltså inte behöver lida av det
handikapp det innebär att ha budskap som ständigt måste
omprövas). Med hjälp av media finns också unika möjligheter att snabbt nå ut och få gehör för lärorna. Det är troligt att
den starka påverkan på amerikansk politik, som vi idag ser
från religöst håll, återspeglar just den sidan av evangelisk
framväxt. Det ligger bakom upplevelser och uttalanden att
det är USA:s roll att frälsa världen. Paralleller, och även
uttalanden, görs till korstågseran.
108
Tidigare vicepresidenten i USA, Al Gore, reser världen
runt och levererar en miljölära, där var och en skall ta ansvar för sitt utsläpp av växthusgaser. Han förutsätter att den
mänskliga rasen får fortplanta sig fritt och tror på en stabilisering av befolkningsnivån i världen kring 9 miljarder,
oklart på vilken grund. Det ger intryck att han inte vågar ta
strid med den fria rätten att föda, som rimligen är det största
hotet mot planeten. Han får många troende.
109
Kapitel 5 Ja är ja, och nej är nej
I mitten av 1900-talet skedde en markant maktförskjutning mellan kyrka
och stat. Tron på kyrkans påbud inte bara vacklade utan försvann på
många håll. Det blev t.o.m. tillåtet att spela fotboll under högmässotid.
I det västerländska samhället framkom också en period av extrem sexuell frihet, tillfälliga förbindelser och ”one night stand” hyllades. Posering blev ett yrke. Idag styr reaktionen, nymoralister med påtaglig
koppling till feministrörelsen. Kyrkorna har tömts eller utvecklats till
upplevelsecentra och tävlar om publiken med idrottsrörelsens gladiatorspel och popstjärnors glamourösa framträdanden. Men religionen
rör sig ständigt i bakgrunden, flammar upp vid kriser, katastrofer och i
situationer av nöd. Inspiration hämtas fortfarande från samma bibliska
skrifter, som tidigare. Tror man på ett dokument, får det tryckta ordet
en enorm kraft. Även om de politiska representanterna i Washington
och på andra håll befinner sig långt från bokstavstro, måste de stödja
skolor där gammal tro undervisas – för att bli valda. I många länder
måste du bekänna dig till en kyrka för att bli socialt accepterad. Ute i
bygderna tror därför många att skapelseberättelsen och det som hände
Noa är någonting, som verkligen hänt. Där gäller ingen allegorisk
tolkning, det som står i Bibeln representerar ordagrant sanningen.
Totalt i världen är den kristna religionen en stark maktfaktor och pockar på att få bestämma i frågor av typ skilsmässa, födelsekontroll och
aborter. Naturvetenskapen lämnas i regel utanför den religiösa intressesfären, utom när det gäller stamceller och liknande. I naturvetenskapliga frågor har kyrkan blivit bränd genom att återkommande tvingas ”backa” i sitt budskap och ompröva sina tolkningar. Även på mera
humanorienterade områden som i frågor om sjukdom har budskapet
fått förändras genom exponering för nya ”fakta”. De har istället fått en
tydlig orientering mot frågor kring domedagen, yttersta tiden. Där finns
vanligen inte samma grund för ifrågasättande, inget facit, ingen ny
information, som ger behov av omprövning.
När religionens tid i politiken var över
Vid mitten av 1900-talet framkom en känsla av att religionens tid i politiken var över. Sekulariseringen hade då nått
långt även i Sverige och när religiösa argument fördes fram
för förändringar i samhället betraktades de gärna som dubiösa och inte relevanta eller i varje fall inte vara av samma
dignitet som ”förnuftsbaserad” kunskap. Statskyrkan fanns
kvar. När gudaktigheten inte kändes få tillräcklig plats i de
andra partierna skapades Kristen Demokratisk Samling
110
(KDS), så visst hade religionen betydelse för besluten även
då. Men morgonbönen försvann i skolorna, Det blev möjligt
att spela fotboll på högmässotid och man kunde dansa även
på långfredagen, men allt detta var nog mera kopplat till
minskat inflytande för Statskyrkan.
KDS har sina rötter i Pingströrelsen med chefredaktören
för tidningen Dagen, Lewi Pethrus, som särskild tillskyndare, och uttrycktes som en reaktion mot all ateistisk materialism. Partiet har så småningom utvecklats till ett borgerligt
parti och bytt namn till Kristdemokraterna. Även inom
vänstern har man varit mån om att skapa ett kristet politiskt
alternativ, men här har det i stort stannat med Socialdemokraternas broderskapsrörelse.
Det är intressant att under samma period, som den religiösa och särskilt Statskyrkans påverkan på vardagen minskade, så kantrade utvecklingen mot en period av extrem
sexuell frihet. Statskyrkans roll i detta kan diskuteras. Samma utveckling ägde rum samtidigt på många håll i västerlandet, även där det inte fanns en statskyrka, men det går
inte att bortse från att ”sexuella revolutionen” var kopplad
till ett minskat religiöst tryck. Vid dess höjdpunkt på 1960talet fördes nakenhet och tillfälliga sexuella förbindelser
fram som eftersträvansvärt. Pornografin blommade och de
sexuella kontaktannonserna var många. Kanske var det en
uppdämd frustration från tiden av stark religiös kontroll.
Förnuftssamhället
Det religiösa hade blivit mossigt i många ungdomars föreställning efter framväxten av naturvetenskapen och ett
starkt teknikberoende samhälle. Framtidstron var stark med
en övertygelse att ”förnuftssamhället” skulle segra. Däremot
var man inte överens om det skulle bli kapitalistiskt eller
kommunistiskt.
111
Kontroversen, om vad som skulle tillhöra naturvetenskap
och vad som skulle tillhöra religion, var inte helt bilagd.
Det var när det gäller etikfrågor som religionen hade kvar
sitt största praktiska inflytande, efter att ha trängts undan
från andra delar av den praktiska vardagen. Att lära sig
psalmverser utantill betraktades inte längre synonymt med
utbildning och kunskap.
Den religiösa debatt som då ägde rum blev aldrig avslutad. Den bara ebbade ut för att då och då flamma upp lite
grann, men religiösa frågor kom mer och mer att betraktas
ligga utanför den politiska arenan. De blev osynliga i den
allmänna samhällsdiskussionen och utmynnade i ett tänkande: ”Låt var en ha sin egen tro.” Det betraktades inte ha
så stor betydelse för samhället, vad en person religiöst valde
att tro på, även om det för den enskilde kunde gälla nog så
väsentliga frågor. Att vara tolerant var måtto och tolerans
för oliktänkande blev ett grundläggande inslag i den demokratiska filosofi som utvecklades. Även tolerans mot de
intoleranta hade en period av bejakande, man tog lätt på vad
skulle ha hänt om dessa kom till makten. Idag är man betydligt mer medveten om detta inneboende dilemma att extrem
respekt för andras åsikter och beteenden innebär risk, även
för den demokratiska statens själva existens.
Pendeln svänger
Historiskt är det dock så att religionen till sin natur sällan
varit tolerant, trots all predikan om barmhärtighet. Snarare
har den ofta haft inslag av önskan att bekämpa oliktänkande. När nu åter religiösa frågor kommit i blickpunkten, är
det frågor kring fanatism och intolerans som skapar rubrikerna. Idag går det knappast att öppna en dagstidning utan
att komma i kontakt med artiklar som berör religiösa konflikter runt om i världen. Att religionsfrågor på det sättet
112
åter hamnat i centrum hänger förmodligen samman med
globaliseringen och därmed den ökade exponeringen folkgrupper emellan. Vi ser hur dessa frågor dominerar det politiska scenariot i många länder. Det kan också hänga samman med invandringen till Europa. Grupper har kommit för
vilka religionen är mycket mera central i världsuppfattningen.
Det kan också vara mera genuina faktorer som skapat
detta ökade religionsintresse. Det uttrycks i spalterna med
ord som att den materialistiska värld vi lever i saknar viktiga ingredienser, det som endast en religiös tro kan erbjuda.
Det kan vara fråga om en gemenskap som upplevs inte finnas i tekniksamhället. Det är i överensstämmelse med att
religionsutövningen förefaller ha blivit mera upplevelsestyrd än den traditionella statskyrkans mässor. Det blir musikgudstjänster och tablåer. Konfirmationsundervisningen
vinklas mot läger och sociala aktiviteter. Det syns också i
de förändringar i popularitet som ägt rum mellan olika
”väckelserörelser”. Det blir de som har ”bästa programmet”
som avancerar.
Intressant är att sexualfrågor och samlevnadsfrågor åter
har kommit att förskjutas mot ett mera ofördragsamt håll.
Pornografi, nakenhet, promiskuitet har blivit något värt att
bekämpa. Många menar att det inte är religionen som ligger
bakom detta, utan att det är feministiska ideal som gör sig
gällande. Det stämmer med att feministrörelsen pockar på
en myndighet att beivra allt detta. En nämnd som ser till att
avbildade personer på annonser och affischer är tillräckligt
påklädda, ger dock association till religiös sedlighetspolis.
Underkläder och trosor har länge inte fått synas på klädesstrecket i det bigotta USA. De skulle gömmas i andra plagg.
Är den typen av censur på inmarsch? Helsidesannonsen från
1975 med den nakna familjen i tylöbastun är det någonting
113
som får dagens moralister att själva? Fotbollsstjärnan Fredrik Ljungberg fick år 2006 synas i kalsongerna, tillsammans
med modellen Natalia Vodianova, på jätteaffisch i världens
städer, New York, Paris, Milano, men inte i Stockholm. Där
verkar Etiska rådet för könsdiskriminerande reklam. Upprördheten blev också stor när en manlig läkare under lunchtid haft sex med en kvinna, som inte var patient, på ett ledigt jourrum. Personaldirektören Eva Dannert uttryckte att
det skadar sjukhusets rykte.
Alkoholutskänkning hör av tradition till samhällets hjärtefrågor i Sverige. Problemet är att alkohol såväl som droger gör att individens självkontroll minskar och att då ordningen kan störas. När föreningen Fetish People Party ville
servera alkohol vid sina möten, där sexuell lek med bara
bröst och naken bak kunde vara inslag, blev det dock stopp
på annan grund. Det berodde inte på att ordningen var dålig,
utan för att indignerade ”alkoholinspektörer” tyckte deltagarnas uppträdande var olämpligt. Men det var ett bryderi
för myndigheterna att komma till beslut. Kommunen sa nej,
kammarrätten ja och regeringsrätten ville inte ta upp fallet.
Att lära av historien
Det går att illustrera på många sätt, hur trosfrågor fått ge
vika för vetenskap och politik och också att illustrera motsatsen, hur tron fått styra vår uppfattning och bestämma
utvecklingen. Det går givetvis att göra det med vetenskapliga metoder och i form av idéhistoriska betraktelser.
För lekmannen kan det vara belysande att göra det i form av
citat ur de heliga skrifterna och referera den tolkning de fått.
För honom gäller inte så sällan argument av typ ”så säger
Skriften” eller ”det är emot vad Skriften lär” – och än mera
gällde den typen av argument i förfluten tid. Ändå är det
viktigt att påpeka, att det är långt från vetenskap att enbart
114
referera olika tolkningar, men det blir ett sätt att illustrera
hur val av citat styr och leder till futila argument i en eller
annan riktning. Det kan vara självklart att det är så. Det
känns igen från den politiska debatten. Hur ofta utgår inte
politiska motståndare från samma text, gärna ett utredningsdokument, och drar helt olika slutsatser?
När det gäller religiös tolkning och tro kan problemet bli
allvarligare än när det rör sig om politisk övertygelse. I förstone kan det tyckas vara en följd av frågornas art, med korrelatet att religionen för den enskilda människan handlar om
djupare och väsentligare frågor. Det större problemet är
egentligen av annan natur. Politiker blir så småningom vana
vid att ompröva sin ställning inför en verklighet – i ett demokratiskt system inför väljarna. I religionen finns däremot
en basal uppfattning att stå för en evig sanning, alltså något
som inte behöver omprövas. Om då religiös övertygelse
tillåts styra i frågor där snabba världsomfattande förändringar i tro är av nöden uppstår ett dilemma. Överbefolkningen i världen bär sannolikhet att representera en sådan
situation, där förhärligande av födande och förkastelse av
preventivmedel och abort kan tvinga världen mot en ohållbar situation. Det är, som alltid, religiösa texter som åberopas och betraktas som centrala för tron. Ett sätt att hjälpa till
med nödvändig förändring av tankesättet i de här frågorna
är just att belysa hur andra trosfrågor, som tidigare getts lika
(eller större) central betydelse, kunnat omprövas, trots upplevd stark förankring i biblisk text. Det blir ett sätt att öka
medvetandet om detta även utanför fackkrets och expertis
och är huvudsyftet med den följande exposén, där referens
sker till biblisk text. Det är lätt att uppfatta det som en banalisering av trosfrågor. Historien visar dock att omtolkning
på den här nivån leder till vitalisering av kyrkan och även
ökar kraften hos olika religiösa rörelser.
115
Så säger skrifterna
Tidigt insåg man att tolkningsfrågor är viktiga och läran om
tolkning har t.o.m. fått ett eget namn inom teologin, hermeneutik. Det var mycket våndor innan man kom fram till
konsensus, ett gemensamt beslut, om de basala detaljerna i
tron. Besluten innebar samtidigt att man fann att de religiösa texterna inte kan tolka sig själv och det därför behövs en
bestämd slutlig tolkare som anger kursen. Katolska kyrkan,
som är det äldsta av alla samfund, anser sig sitta på Petrus’
stol och vara en direkt uppföljning av aposteln Petrus’ gärning och hans ämbete som biskop av Rom. Påven, som är
arvtagare till biskopsstolen i Rom, blir därmed den uttolkaren. Tolkningar som inte var förenliga med den officiella
slogs ut. Fram till reformationen var det i stort så. Förvirringen i den tidiga kristenheten i tolkningsfrågor var dock
ingalunda mindre, än den som kom att råda vid reformationen. Det gällde vid den tiden de mest grundläggande dogmerna i tron, men förr eller senare kom man fram till ett
avgörande. Det kunde vara hetsig debatt innan, det kunde
också flyta blod. I ett nästkommande kapitel skall dessa
händelser i kristenhetens barndom och de då aktuella bibeltolkningarna belysas något närmare.
Ärkebiskopen K G Hammar tillskrivs uttalandet: ”Jag
tror inte på Bibeln, jag tror på Gud.” Men även för honom
får Den heliga skrift en central betydelse. Samtidigt gäller
att kristna ofta hävdar att man vid bibelstudier skall använda ett alldeles särskilt förfaringssätt, helt annorlunda än när
man studerar andra äldre skrifter. Som det uttrycks i en
skrift från stiftelsen Biblicum med referens till Matteusevangeliet:1 ”Vi vill med Bibelns eget ord försvara dess
kunskap och inte låta lögnen förbli oemotsagd.” Det hela
1
Matt 5:37 Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer
från det onda
116
förtydligas med ett citat ur För Biblisk Tro, 1/1961 där den
svenske teologen, bibelöversättaren David Hedegård skriver: ”Såsom vi ofta framhållit kommer allt an på vad Bibeln
lär om sig själv. Ty varje kristen lära, även läran om Skriften skall hämtas ur Skriften.”
De berömda teologerna under kristenhetens första tid,
kyrkofäderna, ansåg att Bibeln var ”sann” i detalj. De hävdade att varje ord i texten är ”Guds ord” och därför betydelsefullt. Tertullianus, som verkade i början på 200-talet, varnade för allt det lidande som drabbar den som på något sätt
ändrar ordalydelsen. Biskopen i Hippo i Nordafrika, Augustinus, som bidragit med så mycket grundläggande arbete till
Katolska kyrkan, framhöll att det mänskliga förnuftet måste
underkasta sig skriftens auktoritet. Det var över 200 år senare. På närmare håll kan vi finna missionssällskapet Bibeltrogna Vänner som år 1911 bildades ur Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. De har arbetat med inställningen: ”Att hela
Bibeln är alltigenom Guds ofelbara ord med oinskränkt
auktoritet och under full anslutning till den evangelisklutherska bekännelsen verka för Kristi rikes växt och bekämpande av all slags otro och förnekelse.”
Gud hade i Skriften meddelat människan allt som var
värt att veta, ansåg man. Vilka frågor som helst kunde besvaras genom ett ingående bibelstudium. Det gällde dock att
rätt tolka och utlägga texten. Teologin kom på det sättet att
omfatta alla andra vetenskaper. Teologerna i sin tur, som
varande de mest bibelkunniga, blev sakkunniga i alla frågor.
På den grunden skapades efter några århundradens sökande
en vetenskap om den rätta tolkningen med stor rikedom såväl i metodik som i resultat. De motstridiga tolkningar som
uppträdde tillskrev man människans brist och oförmåga.
Endast kättare kunde uttrycka tvivel på Guds förmåga att
uttrycka sig klart och entydigt.
117
En bok räcker
Idéer och teorier, som idag anses tillhöra områden som fysik, medicin eller psykologi, måste alla underkastas teologisk prövning, i de fall resultaten inte direkt framkommit
genom bibelforskning. Att vara kristen innebar att tro på
vad det skrivna ordet lärde inom alla discipliner. En annan
uppfattning dominerar nutida kyrkligt liv. Texten ses i ett
historiskt perspektiv med “Gudi inspirerade människor vid
pulpeten”. Att inte tro att himlavalvet bärs upp av fasta pelare anses i dag varken vara okristligt eller i strid med Bibeln. Så har det inte alltid varit. Versen i Job som berättar
att pelarna till himlen skakar, gavs en gång i tiden en nog så
konkret ordagrann tolkning.2
Flertalet kristna betraktar idag den icke-bokstavliga tolkningen som mer mogen, vilket ger människan större förståelse för vad Gud vill säga henne. Det har då inneburit att
dess omedelbara inflytande över många discipliner minskat
och att stora områden av mänskligt vetande inte längre direkt styrs av religionen. Det indirekta inflytandet kan dock
vara nog så starkt.
Vad anser då nutida samfund om skriftens auktoritet?
Vilka områden skall kyrkan med Bibeln som vägvisare direkt kontrollera? Naturvetenskapen lämnas i regel utanför.
Det anses rimligt att en fysiker analyserar sina data utan att
konsultera biblisk text, för att kontrollera att resultaten är
riktiga. Bara ett fåtal sekter använder numera Skriften som
en lärobok i naturvetenskap. Ett exempel är Sjundedagsadventisterna som tyder texterna ad literam och upprätthåller
en egen naturvetenskap. Som bevis för att Bibeln inte är ett
mänskligt verk citeras Bibeln självt.3 Att Gud inte skulle
2
Job 26:11 Himlens pelare darrar
2 Pet 1:21 Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan
drivna av helig ande har människor talat ord från Gud
118
3
uttala sig korrekt i en naturvetenskaplig fråga betraktas som
orimligt och sekten uppfattar därmed skapelseberättelsen,
som en exakt nedteckning av vad som skedde under bokstavligen sex dagar. Modern geologi och paleontologi blir
fabel för dem. Fossil och oljelager ses som en direkt följd
av Noas syndaflod och evolutionsteorier betraktas som hädiska fantasier.
En skiljelinje går alltså mellan två synsätt. En falang representerar bokstavstro och anser att varje ord satts dit av
Gud och att texten är helt felfri. En annan utgår ifrån att
människor skrivit ned vad Gud meddelat dem, men att dessa personer inte var felfria och att de uttryckssätt de valde
återspeglar den värld de levde i och den samtida kulturen.
Meddelandet skall då mera ses i bilder. I båda fallen betraktas Bibeln som sann och felfri och representera vad Gud vill
säga människorna.
Gamla testamentet är det som judendomen kallar Tanakh
och har hebreiska som originalspråk, medan Nya testamentet skapats på grekiska. Det var under 300-talet som
Bibelns kanon avgjordes, d.v.s. det bestämdes vilka skrifter
som skulle vara auktoritativa för den kristna läran. För såväl
Gamla som Nya testamentet finns dock tillägg, som kan ha
olika status beroende på samfund. De går bland protestanterna under beteckningen apokryfer. Flertalet av dem finns
med i den senaste svenska översättningen, Bibel 2000.
En fråga som inställer sig är hur exakt dagens text återger ursprunget. Exaktheten i översättning från hebreiska,
respektive grekiska, till andra språk kan bli föremål för diskussion. Det är inte huvudfrågan. Det grundläggande och
intrikata spörsmålet handlar om huruvida det endast finns
en version av de två testamentena att utgå ifrån. Det blir att
bedöma hur nära den hebreiska och den grekiska normgivande skriften ansluter till de handskrivna dokument som
119
cirkulerade när kristenheten skapades. Svaret tycks vara att
dessa dokument är anmärkningsvärt lika, vilket ur den synpunkten gör Bibeln till ”en pålitlig bok”. Detta har varit
möjligt att verifiera genom fynd av gamla handskrifter t.ex.
Dödahavsrullarna i Qumran år 1947, som innehåller material från omkring 150 år f.Kr. och genom att jämföra dessa
med senare handskrifter och bibelcitat från kyrkofäderna.
De få ändringar men ser, gäller framför allt stavningar och
ordföljder. Den stora noggrannheten i dessa överföringar
betingas förmodligen av ett upplevt starkt allvar i missionen
att förmedla Guds ord, där inga fel fick förekomma.
Det skrivna ordets makt
I diskussionen om de normgivande skrifterna finns anledning beakta det skrivna ordets makt. De stora bokreligionerna, judendomen, islam, kristendomen, anses hämta en
stor del av sin kraft just genom att alltid kunna referera till
en text. Detta till trots dominerade till en början lyssnandet i
denna kommunikation. Handskrifterna lästes högt och det
var ljudminnet som stimulerades. Kanske var det en rest
från den tiden som överlevde till nyare tiden och gjorde att
utantilläsning så länge var ett starkt inslag i den allmänna
bildningen.
Ljudminnet spelade alltså stor roll under den tid när den
religiösa förkunnelsen i allt väsentligt skedde med rösten.
Handskrifterna var svårtydda och få kunde läsa. Dessutom
var tillgången på skriftliga dokument högst begränsad. Men
även om predikaren hörde Guds röst, blev det alltmer genom att kunna hänvisa till skriftens ord som utsagan fick
verklig tyngd. Även idag när läsekonsten är allmängods
krävs i många sammanhang, att materialet skall läsas upp.
Det gäller inte minst protokoll, och då särskilt revisionsberättelsen. Förr kontrollerades alla räkenskaper på det sättet.
120
Det engelska ordet ”auditing” för revision har sin upprinnelse i detta.
Tryckt text har en mer omedelbar och påtagligare påverkan. För det första är den normalt mycket lättare att läsa och
möjliggör på ett helt annat sätt ett tyst, snabbt inhämtande
av ett stort material. Det engagerar också primärt synminnet. Även om man utnyttjade det tryckta ordets makt verkar
det vara relativt sent, som man blev direkt medveten om
den enorma kraften i mediet. Kanske hänger det samman
med läskunnighetens utbredning, först in på 1800-talet kunde en större publik läsa. I Sverige vittnar texter från förra
sekelskiftet, hur detta upplevdes med viss förvåning och
blev ett tema för dagen. Zacharias Topelius (1818–1898)
skriver om ”att frukta det tryckta ordets ansvar” (Blad ur
min tänkebok / Det tryckta ordets ansvar). August Strindberg (1849–1912) levererar en annan aspekt i sin bok Svarta Fanor: ”Den som läser en tidning var dag, får redaktionen över sig med alla dess åsikter och synpunkter, blir dess
medium.” Det som i första hand här angrips är den starka
påverkan som upphovsmannen till en text utövar på läsaren.
Läsarens ansvar blir mera perifert, detta att kritiskt granska
det lästa. När det gäller de heliga skrifterna blir situationen
alldeles speciell, när texten uppfattas som Guds ord. Då går
det inte att kritisera upphovsmannen och utkräva ansvar den
vägen. Det blir läsarens skyldighet att läsa rätt.
Dualismen
Även om bibeltexten alltmera sällan tillåts avgöra naturvetenskapliga frågor, syns det svårt att dra någon klar gräns
mellan vad som hör till religionens respektive naturvetenskapens område. Således anses det konsekvent att be om
Guds nåd när åskan går och samtidigt lita på åskledare. När
det gäller sjukvård är janusansiktet än tydligare. En relativt
121
liten undersökning i USA 2004 visar att mer en tredjedel av
alla amerikanare som insjuknar, kompletterar sina mediciner med bön. Till detta samtidiga anlitande av skolmedicin
och religiösa attribut skall vi återkomma. Det ligger nära till
hands att tro att samma dualism ligger bakom att de första
amerikanska astronauterna utrustades med var sin kopia av
Bibeln i mikroformat, vid den första rymdfärden. Rymdprogrammet i sin helhet markeras dock mer av avsaknaden av
religiösa inslag. Däremot har kommentarer inte saknats från
extremfundamentalistiskt kristligt håll. Det har framhållits
att Gud anvisat bättre och billigare vägar för människans
rymdflygning. Elia behövde inga raketer och ingen rymddräkt för sin himmelsfärd.4 Jesus visade också att tro och
inte teknik kan föra människorna till himlen och företog
själv resan utan några tekniska hjälpmedel.5 För sådana uttalanden svarar dock endast en minoritet. Vanligare är uppfattningen att Gud ogillar människans rymdfärder eftersom
han avsett att jorden skall vara hennes boplats.6
Lämnar man den renodlade naturvetenskapen och övergår till områden som medicin, psykologi, sociologi, finner
man att flera trossamfund vill hävda Skriftens auktoritet.
Sekter som inte kräver att ett uttalande om jordens skapelse
skall vara korrekt citerar den för att stödja en uppfattning i
en mer ”mänsklig vetenskap”. Samfundet Christian Science
hänvisar till Markusevangeliet.7 Följaktligen anser de stora
4
2 Kung 2:11 Medan de gick där och talade med varandra kom plötsligt
en vagn av eld med hästar av eld och skilde dem åt. Och i en stormvind
for Elia upp till himlen
5
Apg 1:9 När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden,
och ett moln tog honom ur deras åsyn
6
Jes 45:18 jorden ... han skapade den inte till att ligga tom utan gjorde
den till att vara bebodd
7
Mark 16:16 Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte
tror skall bli dömd. Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn
skall de – – – lägga sina händer på sjuka och göra dem friska
122
delar av modern medicin vara humbug och ”Djävulens redskap”, eftersom det explicit framgår att läkning skall ske
genom bön och handpåläggning. I sektens publikationer
förekommer regelbundet historier om hur svåra fall av tuberkulos och cancer botats med trons hjälp, sedan läkare
gett upp hoppet. Ett Jehovas vittne finner att Gud avstyrker
blodtransfusion.8’9
Läkekonst och familj
De flesta kristna samfund gör dock inte läkekonst till en
trosfråga. En strikt litterär tolkning förekommer inte på det
området. Religionen utövas i stället parallellt med modern
medicin, i form av bön och offer eller genom användning av
mera konkreta attribut såsom heligt vatten. Katoliker tror på
den undergörande kraften hos vatten från La Salette-källan i
Frankrike och betydande mängder vatten har buteljerats och
distribuerats till troende världen runt. I förening med tillbedjan av Jungfru Maria kan det vattnet uträtta mirakel,
både efter in- och utvärtes bruk, hävdas det i bruksanvisningen. Ibland kan det parallella utövandet av religion och
gängse läkekonst komma i konflikt. Detta inträffade redan
under digerdöden. Man hade viss uppfattning om hur smittan spreds och använde munskydd och sökte isolera grupper
av befolkningen från varandra. Samtidigt tillgrep man religiösa processioner för att bekämpa sjukdomen, vilket bidrog till att människor blandades med varandra. Det gynnade smittspridning. I retrospektiv kan det ändå ha varit så att
stark tro för den enskilde hade större betydelse för att överleva, än isolering. Tro och optimism är visserligen inte detsamma, men har gemensamma drag. Luis Rojas Marcos ger
8
3 Mos 17:10 Om någon … äter något med blod i, skall jag vända mig
mot den som gjort det och utstöta honom ur hans folk
9
Apg 15:20 de måste avhålla sig från ... blod
123
i sin bok La fuerza del optimismo, 2005 talrika exempel på
hur kraften av en positiv inställning hjälpt individen på de
mest oväntade sätt.
Frågor som rör familjen, i synnerhet familjeförändringar,
förefaller vara fastare förbundna med religionen och lästa
påbud. Några aktuella exempel utgör olika kyrkors syn på
prästcelibat, skilsmässa och barnbegränsning. Katoliker
yrkar på prästernas celibat med motivering att prästen inte
lika bra kan ägna sin tid åt Gud om han måste se till fru och
barn. De anser dessutom att sexuell avhållsamhet innebär
högre sedlighet.10 Det har också påpekats att aposteln Paulus
framför liknande tankegångar.11
Fortsättningen på den versen har dock vållat kontroverser. Texten lyder nämligen: ”Men med tanke på all den
otukt som finns skall mannen leva med sin hustru och kvinnan med sin man.” Somliga drar slutsatsen att det skall
kopplas till första delen av versen, som säger att det är bäst
om mannen höll sig borta från kvinnor generellt. Man menar då att könsdriften hos mannen är så stark att han inte
klarar avhållsamhet och därför behöver ett bestämt äktenskap för att hålla sig borta från tillfälliga (ogudaktiga) förbindelser. Tanken kan verka torftig, men det är maningen
att hålla sig borta från kvinnor som skapat den större förvirringen. Den har även tagits som uttryck för att Gud egentligen förordar homosexualitet, som uttryck för en mera högtstående förbindelse mellan individer, än den som kan förekomma mellan man och kvinna. Ett primitivt tillägg har
framförts, att Gud sedan måste retirera, när han insåg att
enbart homosexuella relationer skulle medföra släktets död,
i den värld han skapat.
10
Matt 19:12 och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta
11
1 Kor 7:1 Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna
124
Flertalet andra kyrkor än den katolska rekommenderar
giftermål för prästerna, bl.a. med motiveringen att en präst
är särskilt lämpad att bli en god barnuppfostrare. Han bör
dock inte få skiljas och gifta om sig, inte ens om hustrun
avlidit.12 Samma text tas ibland som en instruktion om att
präster helst skall vara gifta, alltså en uppfattning som inte
alls står i samklang med den katolska uppfattningen om
prästens celibat.
En hustru
Mormonernas tidigare syn på polygami kontrasterar bjärt
mot gängse uppfattning. Sektens grundläggare, Joseph
Smith, mottog 1843 en uppenbarelse att Gud påbjöd månggifte. Texten manar den troende att leva som Abraham och
Abraham hade flera hustrur.13 Brigham Young, som var
sektens ledare vid 1800-talets mitt, efterlämnade 17 fruar
vid sin död 1877. Det var inte bara Abraham utan flera
andra Guds män som hade flera hustrur, exempelvis Gideon, David och Rehabeam. Gideon hade 70 söner och ett
ospecificerat antal hustrur.14 I somliga familjer var dessa
kvinnor jämställda, men patriarken kunde i sitt harem också
ha en eller flera bihustrur, konkubiner, vanligen rekryterade
bland slavarna.15 När det gäller Rehebeams familj är bibeltexten än mera specifik.16 De beskrivna familjebildningarna
är knappast förenliga med den kristna trosuppfattning som
råder idag. Något före sekelskiftet säger sig också Mormo12
1 Tim 3:2 Därför måste församlingsledaren vara höjd över allt klander, gift bara en gång
13
Joh 8:39 Då sade Jesus: ”Är ni Abrahams barn borde ni göra Abrahams gärningar...”
14
Dom 8:30 Gideon var far till sjuttio söner; han hade många hustrur
15
2 Sam 5:13 tog David nya bihustrur och hustrur från Jerusalem och
fick fler söner och döttrar
16
2 Krön 11:21han hade 18 hustrur och 60 bihustrur och fick 28 söner
och 60 döttrar
125
nerna ha fått Guds tillåtelse att upphöra med polygamin –
sedan amerikanska kongressen antagit en lag, som förbjöd
sådana sedvänjor.
Mormonerna är inte den enda sekt som haft idéer om polygami. En lära som, som fått epitetet ”kristen kommunism”
hade t.ex. ett kortvarigt framträdande i Tyskland i början på
1500-talet med en starkt karismatisk bibeluttolkare Thomas
Müntzer som tillskyndare. I hans budskap ingick total egendomsgemenskap och sexuell samlevnad i mindre samhällen. Det finns också genom historien flera andra exempel på
kristna grupper som hyst idéer om polygami. I stort har
dock krav på monogami blivit en väsentlig del av den kristna läran. Det berättas ofta i missionärers krönikor, hur de
lagt stor vikt vid att bekämpa polygami bland hedningar.
Det är inte bara religiösa argument som framförts utan även
mera praktiska konsekvenser. I en handledning för missionärer i Ostafrika erinrar de katolska myndigheterna om att
en hustru betyder en svärmor, två hustrur betyder två svärmödrar, sex hustrur betyder sex svärmödrar, alltså utsagor
som påminner om ett misslyckat burleskt skämt. Intressant
är att det idag finns opinion för legalisering av nya typer av
familjebildningar med fler än två parter. Om detta förverkligas återkommer ett slags lagligt månggifte. Det visar att
(den enkla) parbildningen som länge varit så central i samhället kan vara på väg att vackla.
Det finns en faktor som kan förväntas starkt påverka hur
den framtida samlevnaden kommer att utformas. Rimligen
blir det i framtiden möjligt att både inleda och följa upp
befruktning helt utanför kvinnan, d.v.s. att använda en
konstgjord livmoder. Tekniskt behöver det inte vara så avlägset. Vilken acceptans detta kommer att få är svårare att
sia om. Homoäktenskapet kan vara en faktor som driver
fram en utveckling i den riktningen. Kvinnans frigörelse ges
126
olika innebörd, men med barnalstring och fostertillväxt helt
utanför kvinnans kropp finns möjlighet till ett samhälle,
som är mer ”könsneutralt”. Tillämpningen av en sådan teknik kommer säkert att inledas med en lidelsefull debatt, där
religiösa förställningar ges en framträdande roll.
Att skilja sig
Många kyrkor anser att skilsmässa innebär orättfärdighet. I
detta stöder men sig på texter i Markus- och Matteusevangeliet. 17’18 I andra verser har man funnit att Gud anger vissa
situationer då ett äktenskap får upplösas. Man har funnit att
otukt kan vara ett giltigt skäl. Om hustrun haft sexuell förbindelse utanför äktenskapet är det alltså fritt fram för maken att förskjuta henne.19 En del tolkare har noterat asymmetrin på så sätt att en motsvarande rätt för hustrun att skilja sig, om mannen begått snedsprång, inte klart uttrycks. Så
har det också tillämpats på sina håll. Om ena partnern ”saknar rätta tron” går det bra att separera, framhåller andra,
men det fordras att ”hedningen” själv vill.20 Det finns också
kristna organisationer som helt placerar frågor gällande
skilsmässa utanför teologisk doktrin. Det gäller t.ex. Unitarianer. I Sverige är för närvarande antalet skilsmässor under
ett år drygt hälften av antalet ingångna äktenskap. I Italien
är förhållandet ett till sju. Skillnaden är rimligen en återspegling av regionens dominerande religiösa tro.
17
Mark 10:11 Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en
äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig
är hon en äktenskapsbryterska
18
Matt 19:6 Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja
åt
19
Matt 19:9 den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt,
och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare
20
1 Kor 7:15 Men om den som inte tror vill skilja sig, så må han göra
det. I sådana fall är den troende brodern eller systern inte bunden
127
Födelsekontroll
Somliga kyrkor anser att bruket av preventivmedel strider
mot naturens ordning. En del extrema trosriktningar förbjuder också coitus interruptus, avbrutet samlag, med referens till historien om Onan.21 Ett annat citat, som ofta förekommer i barnbegränsningsfrågan, är hämtat från Första
Timotheosbrevet och uppfattas som ett påbud att kvinnans
förnämsta uppgift är att föda barn och då får man inte hindra befruktning.22
Till såväl Adam som Eva, som till Noa och hans söner,
framförde Gud att det är människans plikt att föröka sig. De
skall också flytta ut och överallt befolka jorden.23 Presbyterianerna anser att det budet visserligen gällde, så länge jorden var underbefolkad, men att det inte skall tillämpas idag
eftersom människorna alltför väl uppfyllt budet. Födelsekontroll, genom användning av preventivmedel, strider därför inte mot deras tro. Katolska kyrkan ser däremot relativt
strängt på bruket av sådana medel och har inte ens velat
tillåta försäljning till icke trosfränder. Visserligen innebär
inte själva försäljningen en syndfull handling, resonerar
kyrkan, men man hjälper andra att synda. Enligt mer detaljerade anvisningar syndar dock inte affärsbiträdet som säljer
utan endast ägaren till butiken. Det är ägaren som bestämmer varusortimentet, framhålls det.
Skillnaden mellan de olika trosuppfattningarna i barnbegränsningsfrågan blev mindre när rytmmetoden sanktionerades av Rom 1951. Steget till legalisering av preventivtabletterna (p-pillren) föreföll därmed inte så avlägset. Striden
har varit het och påminner i delar om konfrontationen mel21
1 Mos 38:9 och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd
spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror ... och därför
dödade Herren också honom
22
1 Tim 2:15 Men hon skall bli räddad genom sitt moderskap
23
1 Mos 1:28 och 9:1 Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden
128
lan Galilei och kyrkan gällande den heliocentriska världsbilden.
Det är intressant att ta del av några av de argument som
framfördes under 1960-talet, när striden var som hetast.
Argumenten liknar de som hörs idag men kopplas nu framför allt till abortfrågan. P-pillrets uppfinnare John Rock,
katolsk läkare verksam vid Harvarduniversitetet i USA,
publicerade på 60-talet boken The Time has Come, i vilken
han argumenterade för pillren. Idéerna angreps av den amerikanske kardinalen Richard Cushing som påpekade att
Rock inte sökt imprimatur för boken och att den alltså inte
förtjänade att läsas.
(Imprimatur – ”låt det tryckas” – innebär en slags förcensur som tillämpas när en katolik författar en uppsats som
rör tros- eller moralfrågor. Manuskriptet skall då före publicering granskas av kyrkan, som ser till att inga mot kyrkan
stridande idéer kommer i tryck. Imprimatur har alltmera
kommit ur bruk och tillämpas i praktiken idag endast av de
mest ortodoxa inom kyrkan.)
Rock trodde att p-pillren skulle godkännas av påven,
Pius XII, eftersom denne godkänt rytmmetoden som ett sätt
att undvika graviditet. Det innebar att följa kvinnans cykel
och ha samlag endast utanför ägglossningstillfället. Rock
menade att pillret hejdade ägget från att släppas ut och att
det således inte var fråga om att skapa ett hinder för kontakten mellan spermie och ägg, som när man använder kondom
eller pessar. Det var heller inte fråga om att döda (spermien), som vid metoder där kemiska medel (spermicider)
sprutas in i vagina, eller att våldföra sig på kroppen genom
sterilitetsoperation. All detta betraktades som utsläckande
av liv och födelsekontroll och var klart något som kyrkan
tog avstånd från och förbjöd. Pillren fick tidigt ett indirekt
godkännande av påven att användas terapeutiskt (som sjuk129
domsbehandling) för att mildra smärtsamma mensblödningar och motverka sjukdom i livmodern. Att graviditet
hindrades blev då en slags bieffekt och förhoppningen var
att de också skulle godkännas för allmän graviditetsprevention. Genom att förpacka pillren för en fyraveckors period
såg det också ut som om man upprätthöll kvinnans naturliga
cykel, med den månatliga menstruationen. Det räckte emellertid inte. I sin encyklika Humanae Vitae, som presenterades 1968, fördömde påven alla konstgjorda metoder för
födelsekontroll som omoraliska. Därmed fick pillren sin
dom. Fortfarande är dessa frågor högst kontroversiella och
rör upp starka känslor.
Ordkriget mellan Rocks och Cushings tillskyndare tog
sig ibland rent dråpliga former. Det framhölls t.ex. att kardinal Cushing angav sina skäl så dåligt och talade så dålig
latin, att inte ens Gud kunde förstå honom. Det var ett tidens tecken att författningsdomstolen i Italien, där den katolska tron dominerar, i ett utslag 1965 förklarade preventivmedelspropaganda olaglig.
När får man ha samlag och vara naken?
Så gott som alla kristna trosriktningar har synpunkter på
människornas sexuella samlevnad. Man var länge överens
om att föräktenskaplig samlevnad är syndfull. Detta meddelade de tretton biskoparna i Sverige 1964. De konstaterade
emellertid att synden kunde vara av olika halt. Överhuvud
fördömdes allt utomäktenskapligt könsliv. På biblisk tid
förhöll det sig inte alltid så. Om ett äktenskap var barnlöst
kunde hustrun uppmana mannen att söka sig till en annan
kvinna, exempelvis en tjänarinna.24 Texten belyser det förhållandet, att man tror det är Gud som är slutgiltigt ansvarig
24
1 Mos 16:2 Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka,
kanske kan jag få barn genom henne
130
för om det blir befruktning eller inte. Spermien identifierades inte förrän på 1600-talet (Anton van Leeuwenhoek) och
det dröjde till 1800-talets mitt innan forskarna var överens
om att fostret skapades efter förening av ägg och spermie.
Det är idag fortfarande en utbredd uppfattning, att det är
något mystiskt som reglerar om kvinnan skall bli havande
eller inte, och vilket kön barnet skall få. Det har observerats, att andelen pojkar som föds ökar i samband med krig,
vilket har tagits som uttryck för en högre makts skicklighet.
Det behövs ju mer soldater. Statistiker påstår att unga föräldrar föder fler gossebarn och att andelen unga mödrar
ökar i ett krigssamhälle.
Otukt vänder sig kyrkorna kategoriskt emot. Berättelsen
om hor med otrogna har framförts som ett varnande exempel.25 Den berättar hur Gud sände en hemsökelse som straff
och som varade ända till dess att Pinechas handgripligen
satte punkt för sedeslösheten (på ett nog så dramatiskt sätt).
Nakenhet förknippas ofta med omoral genom associationen till sexualitet. Den var dock ett naturligt inslag i tidiga
kristenheten, där dop förrättades gemensamt med män,
kvinnor och barn fullständigt nakna. Faktum är att den starka aversionen mot nakenhet och associationen till synd har
koppling till rasism. Det var när man kom i kontakt med de
nakna hedningarna i Nya världen och i Afrika, som det blev
särskilt viktigt att med kläder täcka sin kropp och visa att
man är annorlunda. ”Gud har explicit uttryckt sin vilja att
människan skall bära kläder”, lästes det.26 Vatikanen har
25
4 Mos 25:7 När Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, såg
detta, steg han fram ur menigheten, tog ett spjut och följde efter den
israelitiske mannen in i sovkammaren. Där stack han spjutet genom de
båda, israeliten och kvinnan. Då upphörde den hemsökelse som härjade
bland israeliterna och som hade krävt 24 000 människors liv
26
1 Mos 3:21 Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem
131
ofta gått till storms mot mode med bara bröst i form av
kraftfulla artiklar i sin tidning Osservatore romano. Vid
predikningar har man också kunnat höra att Gud önskar
särskilt könsorganen skyddade från insyn.27 Det har tolkats
följdenligt med konvenansen så att mannen skall gå före
kvinnan uppför en trappa, men följa efter när det bär nedåt.
Det antas då vara ett problem i äldre tid med en kjolförsedd
kvinna, innan byxan kom i allmänt bruk. Hela associationen
verkar långsökt, men illustrerar föreställningar som varit i
omlopp. (Dessutom bar även mannen kjortel på biblisk tid.)
Parallellt med allt detta finns kristna nudiströrelser under
måtto: ”Guds skapelse skall fritt få exponeras”. Ofta bedrivs
nakenkulturen vid semesteranläggningar integrerat med
olika former av renlevnadssträvanden, t.ex. att inte röka och
inte ägna sig åt spelverksamhet, och allt med kyrkan i centrum. Det är framför allt i USA man kan finna dessa etablissemang.
Jungfrun och släkten
Många sekter betraktar Bibeln som i detalj sakkunnig i frågor rörande Jesus’ födsel och anför texten i Matteusevangeliet som stöd för att Marias befruktning inte gick till på
normalt sätt.28 Lukas uttrycker också de världsliga föräldrarnas förvåning över det som inträffat.29 För att ytterligare
understryka, att Josef enligt doktrinen inte var far till barnet,
har översättningen ibland formulerats: ”Josef och hans moder förundrade sig”. Detta gäller bl.a. den berömda engelska
27
2 Mos 20:26 Stig inte upp till mitt altare på trappsteg, så att ditt kön
blottas vid altaret
28
Matt 1:18 Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria,
hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande
29
Luk 2:33 Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om
honom
132
översättningen King James. I diskussionen kring Jesus och
föräldraskapet har det även förts fram medicinska förklaringar till frågor kring arvsynden. Det har då framhållits att
synden sitter i blodet, men att moderkakan bildar en barriär
som helt separerar moderns blod från barnets. En syndfull
Eva behöver därför inte nedkomma med ett barn som har
synd i blodet. Slutsatsen blir att det är om anlaget från en
syndfull man får sätta i gång blodbildningen som barnet får
arvsynden på sig.
Kyrkohistorien har visat hur ett direkt accepterande av
Jesus’ släkttavla som inleder Matteusevangeliets leder till
svårigheter. Dels kan Bibeln förefalla opålitlig genom att ge
en annan version i Lukasevangeliet, dels impliceras en
orimligt kort period för människosläktets närvaro på jorden.
Lukasevangeliet anger ett åttiotal släktled från Adam till
Jesus. Även om tiden från en förfaderns egen födelse till
hans sons utsträcks till ett genomsnitt av 50 år, ger det enbart en ålder av c:a 6000 år för människans existens.
På 1600-talet kände man till mer exakta metoder. Den irländske ärkebiskopen James Ussher (1581–1656) är särskilt
känd i det sammanhanget, för sina detaljerade kalkyler över
tidpunkten för skapelsen. Hans anger år 4004 f.Kr. Det var
egentligen föga oenighet om dateringen på den tiden. Det
skilde vanligen bara ett par år mellan de resultat som presenterades, alla utgående från de släkttavlor som presenteras
i Bibeln. De stora forskarna Johannes Kepler och Isaac
Newton är exempel på namnkunniga personer som instämde i de här beräkningarna. Nu tror vetenskapen annorlunda.
Du skall i regel inte mörda
Det ovanstående utgör exempel på konsekutiva texter av
likartad natur, där ena accepteras som en väsentlig del av
kristen tro, medan den omedelbart efterföljande betraktas
133
som folklig historia. Ett sådant konstaterande kan emellertid
uppfattas som en grundläggande brist på insikt i hur religiös
text skall läsas, med hänvisning till att det inte är meningsfyllt att fragmentisera budskapet på det sättet. När olika
aspekter på tillvaron vävs samman, måste läsaren ständigt
värdera helheten efter dess betydelse för tron, heter det. Att
stycka budskapet kan liknas med att utnyttja det dubbeltydiga i valspråket: ”Mot bättre vetande.”
Men även textavsnitt som förefaller vara helt entydiga
kan skapa svårigheter att uttolka och att tillämpa, också om
man i grunden är överens. Budordet ”du skall icke dräpa”
ges en central betydelse som en kristen levnadsregel. Få
samfund vill emellertid ge budet helt generell giltighet utan
medger vissa undantag, t.ex. vid krig. I flera länder är det
t.o.m. vanligt att strid föregås av andakt. Det förestående
dödandet betraktas då förenligt med kristet liv. Jehovas
vittnen och många kväkare utgör exempel på kristna som
anser sig åtlyda Gud mera genom att inte godkänna detta
undantag och som därför vägrar värnplikt. Vapenvägrare
har i ett flertal länder kommit i konflikt med samhällslagarna och kan ses som sentida exempel på religiös förföljelse.
Dödshjälp till obotligt sjuka, som uttrycker sig vilja dö,
har gett upphov till konflikter inte bara av religiösa skäl.
Det är förbjudet i flertalet länder.
I en demokrati är befolkningen i princip ansvarig för varje dödsstraff som exekveras. Detta gemensamhetsmord av
en lagdömd anser flera kyrkor inte falla under femte budordet. Slutsatsen blir att de personer som beslutat om dödsstraff eller verkställt straffet inte handlat okristligt. Det gör
att det allmänna motståndet mot tillämpande av dödsstraff,
som förekommer på många håll i världen, har relativt ringa
religiös prägel. Det hävdas även motsatsen att Bibelns återkommande påbud om dödsstraff, för såväl det ena som det
134
andra, har avtrubbat kristnas känsla för det vidriga i det
straffet. Det räcker t.ex. med att svära30 och när det gäller
äktenskapsbrott anbefalls att båda parterna skall avlivas.31
Hur är det med att ljuga?
Påbudet att inte ljuga verkar egentligen aldrig ha trängt på
djupet i kristet beteende. I de fall det går att kontrollera utsagor finner man ofta lögner. Det här vet inte minst skattemyndigheterna. De närde länge en naiv tro att genom att
alludera till religionen kunna bekämpa osanning och begärde att medborgaren skulle underteckna sin självdeklaration
”på heder och samvete”. Det är värt att notera att en åtalad
person juridiskt är i sin fulla rätt att ljuga.
Politiker är en annan utsatt grupp som ofta anklagas för
att ljuga. I USA, med sitt starka moraltänkande, var det
lögnen som fällde presidenten Bill Clinton. Det var inte
otukten i sig. Lögnen, att förneka förhållandet med Monica
Lewinsky, var det allvarliga brott som han anklagades för i
riksrätten. Det är också frågan om statssekreteraren Lars
Danielsson har talat sanning som är det stora debattämnet,
inte själva katastrofhanteringen.
Varför har det inte blivit riksrätt mot George W Bush,
frågar sig många. Han ljög medvetet och fabricerade nyheter och det bidrog till att starta ett helt krig, det i Irak. Med
plakat som ”Clinton lied but nobody died” försöker man
piska upp en stämning mot Bush. Det visar egentligen att
man ser ett värde i att också rangordna moral och att man
inte alls är överens. Det är vissa saker man får ljuga om,
andra inte, blir sensmoralen.
30
3 Mos 24:16 Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med
döden
31
3 Mos 20:10 Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans
hustru, skall både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan straffas
med döden
135
För parlamentsledamoten Hirsi Alí i Nederländerna blev
lögnen så småningom ett problem. Hon kom från Somalia
och fick stanna i Holland efter en uppdiktad historia, som
räckte för asyl. Denna mycket skärpta dam blev alltså politiker. Hon engagerade sig mot bokstavstro inom islam och
har levt med fundamentalisters hat och dödshot. År 2006,
riskerade hon att bli av med sitt nederländska medborgarskap, efter att hon hade berättat hur hon ljög och anpassat
sin historia till vad paragraferna krävde för att få asyl. Så
måste man göra, det gör alla, uttryckte hon.
Abort
Flera kyrkor, som fritar individen från ansvar för dödande i
samband med krig, anser abort strida mot budordet. Det är
möjligt att befolkningsökningen i världen kan komma att
tvinga fram en vidsträckt legalisering av aborter, vilket för
övrigt skett i ett flertal länder, men idag är det andra faktorer som trycker på. Det finns en misstänksamhet mot ppiller, och detta förstärks genom att de biverkningar, som
noterats, har gett upphov till stora rubriker. Propagandan för
skydd med kondom fungerar dåligt, trots allt entusiastiskt
kampanjande och kopplingen till skydd mot AIDS och
andra könssjukdomar. Såväl p-piller som kondom blir därmed inte attraktiva och abort kommer i förgrunden.
Abortmotståndet sitter djupt. Det hänger bl.a. samman
med att man tror att själen kommer till barnet mycket tidigt.
Gud är framme redan från allra första början32 och då blir
det mord. Den sexuella frigörelsen på 60-talet tvingade
fram mer bestämda ställningstaganden från kristligt håll. Ett
gemensamt uttalande, som kom från de kristna studentorganisationerna i Uppsala, kan tjäna som exempel på sättet att
32
Ps 139:13 Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet
136
resonera: ”Vi anser dock följande principer grundläggande: – Varje abortingripande innebär ett tagande av människoliv. – Samhällets och lagens uppgift är att skydda varje
människoliv före som efter födseln – Vi anser det självklart
att alla krafter sätts in för att bereda havande kvinnor och
mödrar trygghet och barnen en fullvärdig uppväxtmiljö. –
Fri abort skulle ytterligare minska det ofödda barnets lagliga skydd. – Ingen läkare bör tvingas att mot sin vilja utföra
abort.”
Uttalandet ger uttryck för starka känslor mot fosterfördrivning och ändå har det gjorts i ett land som nådde internationell ryktbarhet för sina fria aborter. Argumenten är i
stort desamma, som de som idag förs fram av militanta abortmotståndare, liknande dem som uppträder i USA. Där
riskerar också den agerande läkaren att bli förklarad mördare, något som paradoxalt nog kommit att rättfärdiga planlagt
mord på läkare som utfört aborter.
Idag utgör aborter i Sverige och en del andra länder ett
problem, när det är tänkt att användas som ett led i biståndsarbetet. Det blir internationella komplikationer, där
skillnader i religionsuppfattning lätt utgör grund för att
misskreditera biståndsgivaren. Det är också intressant att
notera att Polen, som tidigare varit ett ”abortland”, helt fick
ändra kurs när kyrkans folk kom till makten. Men utvecklingen är inte entydig. I Colombia har myndigheterna lättat
på lagen och tillåter abort vid våldtäkt samt om risk finns
att den gravida kvinnan kommer att dö. Colombia har tidigare haft totalförbud mot aborter.
Även icke-barnbegränsning och mord har kopplats samman. På många håll i världen är det inte ovanligt att kvinnor
föder många barn och dör av de ständiga förlossningarna.
Just i sådana fall har bruk av preventivmedel varit en het
fråga och resulterat i till synes fruktlösa debatter om vilket
137
mord som är det mest allvarliga, det på fostret genom preventivmedlet eller det på modern genom fadern, som sett
till att göra hustrun med barn alltför ofta.
Att överleva
För många har skrifterna ett alldeles speciellt värde genom
att anvisa hur människan skall få liv efter döden. Chanserna
att komma in i himmelriket bedöms höggradigt olika. Ett
Jehovas vittne begränsar antalet själar, som får evigt liv
tillsammans med Jesus, till 144 000 exakt och stöder sig på
Uppenbarelseboken.33 Mormonerna är mera optimistiska
och anser att varje människa kommer att räddas och frälsas
De tar stöd från Första Korinthierbrevet.34 Den texten uppfattas också tala om att det finns olika grader av frälsning.
Den härlighet en människa kommer att tillhöra beror på
betyget från jordavistelsen. Paulus berättar om en man som
kom ända upp till tredje himlen.35 Ett gudomligt klassamhälle var ett starkt inslag i forna tiders tro. Det är också
möjligt att tro på en kristen gud utan att ta textens uttalande
om ett evigt liv bokstavligt. Många unitarianer är trogna
kyrkobesökare, men tycks föredra en agnostisk inställning.
Omständigheterna kring en människas död och det sätt
på vilket kroppen behandlas efter döden har särskilt tidigare, och i tidiga kristenheten, tillmätts stor betydelse för möjligheten till frälsning. Kroppen behövde vara kvar på något
sätt för att förenkla uppståndelsen, menade man. Det gav
anledning att söka bevara kroppen så intakt som möjligt vid
begravningen. Lagringen i katakomber är ett uttryck för
33
Upp 7:4 Etthundrafyrtiofyra tusen var märkta (förrän vi hava tecknat
vår Guds tjänare … antalet av dem som voro tecknade ... etthundrafyrtiofyra tusen tecknade)
34
1 Kor 15:22 Liksom alla dör genom Adam, så skall alla få nytt liv
genom Kristus. Men i tur och ordning
35
2 Kor 12:2 han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen
138
detta. Man ansåg att Gud skulle få svårigheter att uppväcka
de döda, om kropparna förstördes alltför mycket. Detta är
idéer som har rötter i antiken och har koppling till den mumifieringsteknik som då utvecklades. Nu gängse uppfattning är att förstörelse av kroppen ända till kremering inte
påverkar individens möjlighet att uppväckas på domedagen,
såvida inte kremeringen skett i ren protest mot den katolska
läran om uppståndelsen, meddelas det från katolskt håll.
Samtidigt framhålls att nedgrävning av den döda kroppen är
att föredra, men att brist på mark i befolkningstäta områden
är ett godtagbart hinder mot att göra så. År 1964 godkände
påven Paulus VI en serie nya bestämmelser, som innebar att
de svåra straff som tidigare hotat var och en som förespråkade kremering eliminerades.
Yttersta dagen
Profetior om att yttersta dagen är nära, ibland med angiven
exakt tidpunkt för Jesus’ återkomst, möter man ofta i historien. I några fall har tron på profetian varit så stark att den
lett till arbetsnedläggelse inför domedagen. Det var inte
meningsfullt att se om förråden, när de ändå inte skulle vara
till någon nytta. Det finns dokumenterat hur bönder låtit bli
att bruka jorden det året den beräknade domedagen skulle
infalla och hur de sedan drabbades av svält, när de upptäckte att världen fortfarande fanns kvar på hösten. Av och till
ser läsare att profetiorna börjar gå i uppfyllelse. Ett par exempel från dagstidningarnas insändarspalter belyser detta.
En amerikan skriver att hjärtsjukdomarna tilltagit och anger
en text i Lukasevangeliet, som i ”King James” översättning
lyder ”Men´s hearts failing them”, vilket kan ordagrant
översättas ”människors hjärtan sviker dem”. Den nu officiella svenska bibelöversättningen är inte så specifik.36 Då
36
Luk 21:26 Människor skall förgås av skräck
139
faller (i Sverige?) de i insändaren anförda medicinska insikterna. En annan insändare finner ett dåligt omen i barns
bristande respekt för vuxna.37 En tredje menar att sanningen
alltmera kommit i skymundan.38
Tidningen Dagen har haft flera artiklar med motto ”Bibeln förutsade det”, där man påvisar mängder av profetiska
förutsägelser som slagit in. Det påpekas att sedan atombomben blivit ett faktum behöver inte utsagorna i Johannes
uppenbarelse längre tolkas symboliskt, ”efter 1946 kunde
man även här tro som det står”. Skadorna från den radioaktiva strålningen sägs exakt vara beskrivna.39 En annan artikel behandlar staten Israel och hur väl omständigheterna
kring statens skapelse förutsagts. Det nämns att Jesaja var
så exakt i sin profetia att han även beskrev att invandrarna
skulle anlända med flyg.40 De apokalyptiska delarna av bibeln har särskild relevans idag. De ständiga omtolkningarna
som skett i lärorna har framför allt betingats av att religiösa
föreställningar ständigt har tvingats gnuggas mot information och sedvänjor som kommit från annat håll. När det
gäller läror kring yttersta tiden finns inte på samma sätt en
verklighet att exponera utsagorna för – bortsett från de
många fall då tidpunkten förutsagts och den tidpunkten nu
passerats. Fokusering på profetior om yttersta tiden har inneburit en renässans för väckelserörelser särskilt i USA och
det finns mycket som talar för att landets Mellerstaösternpolitik präglas av budskap från fundamentalistiskt evangeliskt
håll. Allt detta har vi tidigare berört.
37
2 Tim 3:1 Det skall du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår. Då
kommer människorna att tänka bara på sig själva och på pengar; de blir
... olydiga mot sina föräldrar
38
2 Tim 4.4 De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna
39
Upp 16.2 Och det slog upp onda och svåra bölder på de människor
som bar odjurets märke
40
Jes 60:8 som duvor till ett duvslag
140
Medel för att överleva
Anskaffningen av medel till den religiösa verksamheten
varierar inom olika kyrkor. Många katolska församlingar
offentliggör årligen hur mycket den enskilda medlemmen
offrat till kyrkan, i syfte att stimulera alla att betala. Detta
motiveras med att Jesus ville att de rättroendes gärningar
skulle synas.41 I flertalet andra sekter förordar man det anonyma offret. Lutherska kyrkan, tidigare Statskyrkan i Sverige, presenterar i stället församlingsborna med en skattsedel.
I staten Arizona i USA lägger man även religiösa synpunkter på hur pengarna skall se ut. När man vid ett tillfälle upptäckte att nyutgivna dollar saknade texten ”In god we trust”
(vi förtröstar på Gud) sågs detta befrämja en ateistisk-kommunistisk revolution. I Arizonas representanthus författades
en resolution till amerikanska kongressen att besluta om
uppsamling av alla dollar som saknade texten. Med miljoner på marknaden fann Washington förslaget orealistiskt.
Vi har rätt
Trots mångfald och olikheter i uppfattning förklarar sig
flera kyrkor representera den enda rätta sanningen. Några
hotar med fördömelse för de som inte bekänner sig till den
egna flocken. Det leder i regel inte till några problem för en
enskild troende – som inte bestämt kyrka efter en allmän
religionsupplysning. Sociala och geografiska faktorer ligger
vanligtvis bakom. Det är bara när två sekter möts mera intimt, som det uppstår svårigheter att smälta samman tolkningarna. Allra mest accentueras kanske detta i ett äktenskap, om parterna bekänner sig till skilda religioner.
Nödvändig omtolkning och bortseende från vissa delar
av den religiösa texten blir ett problem i relation till textav41
Matt 5:16 På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de
ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen
141
snitt som uttrycker att inget får läggas till eller dras bort när
man läser texten.42 Det går inte alltid att rycka på axlarna
och förhålla sig till det lästa avsnittet på det sätt som uttrycks, genom den tidigare så populära stämpeln, med inskriptionen: ”Tagit del, men ej förstått.”
42
5 Mos 12:32 Alla de föreskrifter som jag ger er skall ni troget följa.
Lägg inte till något och dra inte ifrån något
142
Kapitel 6 Ordagrann eller kätteri
– när påven talar ex catedra
Inneboende i varje religion finns ett anspråk på att representera en evig
sanning. I bokreligionerna, islam, judendom, kristendom, kanaliseras
detta mot att tro att denna sanning finns att hämta i de heliga skrifterna. Katolska kyrkan insåg dock snabbt att det behövs en särskild uttolkare, påven. Organisationen fick också styrka genom att inrätta institutioner, klosterväsendet, som kom att stå för behovet av utbildning i
samhället och därmed ha stark möjlighet att påverka det (jämför debatten om de religiösa friskolorna i dagens Sverige). Lojaliteten mot kyrkan förstärktes av kravet på celibat, som gjorde det svårare att arbeta
för släkten. Det kontrasterade mot det världsliga styret där arv och
släkt ständigt gav upphov till instabilitet. Med boktryckarkonsten, och
särskilt efter det att läsförmågan ökat i samhället, blev det möjligt för
flera att tolka skrifterna. Initialt innebar det ett uppsving för fundamentalism, men vartefter grogrund för ett allmänt ifrågasättande och
därmed kyrklig kaos. Sekter bildades i rask takt och fann överensstämmelse mellan Bibelns förkunnelse och tankar i tiden. Det betydde att en
mängd samfund och fraktioner blommade upp för att sedan gradvis
förlora i popularitet när förutsättningarna i omvärlden förändrades.
Det är viktigt att hålla i minnet att det som senare blev USA, dagens
enda supermakt, har sitt ursprung i, och fortfarande präglas av denna
uppsjö på olika trosinriktningar.
Exempel på extrema yttringar av denna tolkningsfrihet är bibelkoden och bildförbudet. I första fallet ledde övertygelsen, att Bibeln är ett
gudomligt verk, till att de hebreiska källskrifterna i detalj granskades,
med skiljetecken och allt. Efter databearbetning tror man sig ha funnit
gömda meddelanden i texten om världens öden – andra världskriget,
nazismen, Kennedymorden, rymdfärderna, för att ta några exempel.
Detta är en sentida utveckling, böckerna om den läran kom ut 1997 (en
svensk översättning året efter) och har sålt bra och fått många troende.
Det andra exemplet, bildförbudet och bildstormarnas härjningar är
äldre och ansluter till tolkning att Bibeln förbjuder avbildning av himmelska väsen. Det ledde till perioder av storskalig och systematisk förstörelse av kyrklig konst i stora delar av kristenheten. Paralleller finns
till dagens islamska storm kring Muhammedbilderna och också till
ödeläggelsen av de svenska städernas centrala delar, för att ersättas av
köpcentra och parkeringsgarage. Stark tro förenar i alla dessa fall.
Allegoriskt nej
Det går knappast att beskriva de förändringar i värderingar och tankesätt, som skett i västerlandet, utan att det får
något av kort kristendomshistoria över sig. De hänger så
143
intimt samman. Att analysera den processen ligger långt utöver målsättningen för den här skriften. För att belysa graden av omtänkande och svårigheterna i den utvecklingen
kan det räcka med att andra exempel ur kyrkans historia,
där vi ser påtagligt annorlunda på tingen idag, jämfört med
tidigare, och det skett en språngvis förskjutning i värderingarna. Det går då också att se att omtolkningar inte alltid
permanentats, utan också att vi ramlar tillbaka i beteenden
och frågeställningar, som förefallit vara ”avklarade”.
”Får inte Den helige ande använda sig av myt och legend?” Detta berömda uttalande från sekelskiftet kommer
från ärkebiskopen av Canterbury, Edward White Benson
(1829 – 1896) och markerar en vändpunkt i den engelska
kyrkans ståndpunkt. Bara några årtionden tidigare lät det så
här från de engelska predikstolarna: ”Vi måste antingen
bekänna oss till den ordagranna tolkningen av Gamla testamentet eller förneka sannfärdigheten, insikten och redbarheten hos vår Herre Jesus Kristus, när det gäller hans undervisning av Guds lära.” De orden kom från engelska
domprosten Hugh McNeile (1795 – 1879).
Det var inte minst under reformationen som Skriften
blev ett orakel, som kunde ge svar på alla frågor. Enligt den
Katolska kyrkan var kyrkan själv lika ”ofelbar” som Bibeln
och också påven, när han uttalade sig officiellt. Protestantismens företrädare satte helt Bibeln och bibelläsningen
i centrum. Den lutherske biskopen August Pfeiffer (1640 –
1698) ger uttryck för detta, när han framhåller att den innehåller all mänsklig och gudomlig kunskap och är källan till
alla naturvetenskaper och alla humanistiska discipliner, som
t.ex. juridik, medicin, filosof. Alla yrken kan vidare återföras på Bibeln, nämner biskopen, och fortsätter med att påpeka att man i Skriften finner argument mot bl.a. ateister,
hedningar, turkar, kalvinister och baptister.
144
Det har uttryckts vara en illustration till att de bibliska
skrifterna utgör en tillräckligt stor textmassa och informationsbas för att täcka alla normala frågeställningar, ursprungligen också dåtidens frågor gällande naturvetenskap.
Betydelse i allt
Alla delar fick i en sådan filosofi betydelse, t.o.m. interpunktionen skattades högt, som ett slags chiffrerat budskap.
Man hävdade att Gud själv placerat skiljetecknen i de hebreiska källskrifterna och att han också hade sett till att översättningarna behöll budskapet oförfalskat. Som stöd för en
sådan gudomlig medverkan vid översättningsarbetet brukade man berätta en sägen om vad som hände vid översättningen till grekiska. I en version av händelseförloppet omtalas hur den egyptiske kungen Ptolemaios Filadelfos (309–
246 f.Kr.) kallade till sig 72 lärda män, sex från var och en
av de tolv israeliska stammarna. Kungen gav dessa lärde var
sin cell på ön Faros och beordrade dem att översätta de hebreiska källskrifterna till grekiska. Efter 72 dagar bars de 72
översättningarna fram och världen kunde skåda 72 grekiska
biblar, alla med samma ordalydelse. Kunde man få ett starkare bevis för Guds medverkan i översättningsarbetet, frågades det.
De åsikter i frågor rörande Bibelns betydelse och auktoritet, som ovanstående rader ger uttryck för, förstärkte idéerna om enda sann lära. Eftersom Gud utlagt texten måste
det finnas just en sann lära, ansåg man. Varje lära, som avviker från den sanna, är falsk och skall bekämpas med kraft.
Liknande tankegångar nådde stor spridning och belystes
med lämpliga citat, t.ex. hur Gud straffade Saul, när denne
skonade fienden, den amalekitiske kungen.1 Gör det som
1
1 Sam 15:3 Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn
och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor
145
Gud befaller. Så skall vi behandla hugenotterna, utropade
de franska härskarna vid striderna under 1500-talets senare
del. Samma resonemang kunde höras i de judeförföljelser
som då och då flammade upp i de europeiska städerna. Att
ställa sig utanför kampen likställdes närmast med att vara
vapenvägrare, där gäller också dödsstraff .2
Det har spekulerats i hur mycket de här texterna betytt
för att ge Yigal Amir övertygelsen, som han uttryckte när
han 1995 mördade Israels premiärminister, Yitzhak Rabin –
att han verkställde Guds befallning. Den handlingen av en
ortodox jude bidrog till att torpedera Osloavtalet för fred
mellan israeler och palestinier.
Kunskapsteoretiskt kan det förefalla något av en återvändsgränd när frågan: ”Hur skall man veta att Bibeln är fri
från fel?” får svaret: ”Därför att boken säger så.” När skriften också säger att man inte skall handla på egen hand utan
lita på prästen blir det bekymmersamt, om det råder fri etablering. Det var just det som inträffade vid reformationen.
En enda sann lära och fri etablering av trossamfund och
kyrkor gick helt enkelt inte ihop. Håller inte de språkliga
argumenten blir det vapen. Religionskrigen löste en del av
detta. Vapenskickligheten fick bestämma. Att fly långt bort,
till det som senare blev USA, kunde bli ett sätt för de militärt svagare samfunden att klara sig.
Bibelkoden
Som nämndes tidigare har en extremt stark tilltro till Bibeln
ibland lett till idéer om att texten också innehåller ett chiffrerat budskap utöver själva berättelsen. Då kan också skiljetecknen och satsbyggnaden få extrem betydelse. Särskilt har
2
5 Mos 17:12 Men om någon är så förmäten att han handlar utan att
lyssna till prästen som står i tjänst hos Herren, din Gud, eller till domaren, så skall den mannen dö
146
den ”ursprungliga hebreiska skriften” blivit föremål för
sådana tolkningar. Det är inte många år sedan, som en amerikansk journalist, Michael Drosnin, framförde en ny variant av detta. Han tog bort alla skiljetecken och mellanrummen i de hebreiska Moseböckerna och letade efter nya ord,
som trädde fram om han regelbundet hoppade över ett bestämt antal bokstäver. Han varierade det antalet för olika
textavsnitt och upplevde att han funnit förutsägelser om en
mängd historiska händelser, när han kom fram till ord med
association till dessa skeenden. Det hela skedde med en
omfattande databearbetning av texten. Drosnin kunde berätta att han på det sättet funnit belägg för att bl.a. Hitlers
maktövertagande och andra världskriget. Kennedymordet
och månlandningen befanns också vara väl förutsagda. Han
skrev en bok om detta 1997 och redan året därpå publicerades en svensk översättning Bibelkoden.
Det har kommit genmälen från statistiker som menar att
det måste bli sådana koincidenser (”sammanträffanden”),
men det har inte hindrat Drosnin från att bearbeta ytterligare
texter och få andra att också tro på den här sortens bibelläsande. Hans böcker har blivit alltmer apokalyptiska och
översatts till flera språk och säljer bra.
Salt historia
Miraklen har stor betydelse i kristenheten. De bevisar att
Kristus verkligen var Kristus menar man, antingen man tolkar dem bokstavligt eller mera bildligt. Den medeltida föreställningen att om texterna inte godtas ordagrant, så kan de
förnekas i vilken del som helst, tvingade fram erkännande
av alla de märkliga mirakel som beskrivs där. Omvandlingen av Lots hustru till en saltstod utgör ett typiskt exempel.3
3
1 Mos 19:26 Men Lots hustru som gick efter honom såg sig tillbaka.
Då förvandlades hon till en saltstod
147
Under lång tid pågick en diskussion om själen bands till
saltstoden eller inte. Två uppfattningar stod mot varandra.
Från det ena hållet påpekades att Lots hustru måste ha skapats som alla andra människor, med kropp och själ. Eftersom själen är odödlig och saknar kropp, men stoden är materiell, kan den inte innehålla den andliga delen av Lots
hustru. Uppfattningen att själen finns kvar i statyn hämtade
bl.a. inspiration från de apokryfiska böckerna.4
Judarna hade redan tidigare tagit upp problemet, om varför Gud valde det originella straffet att omvandla hustrun
till en saltstod istället för att straffa henne på ett annat sätt.
En lära, som ofta återfinns även i kristna legender, går ut på
att Lots hustru hade varit obstinat vid matlagningen. När
änglarna kom på besök till henne, hade hon inte saltat maten och saltet är ju som alla vet grundkryddan.
Allt det här rör sig i gränszonen mellan tro, saga, sägen.
På 1500-talet blev det populärt att göra studieresor till Döda
havet, för att se efter om Lots hustru fanns kvar bland saltblocken runt stranden. Somliga resanden fann henne, andra
letade förgäves. Flera pilgrimer beskrev hur de brutit ett
stycke från statyn och funnit att det smakade salt. Det är
alltså möjligt att hon så småningom blev uppäten, har belackarna påpekat.
Språket och läsekonsten
Gud skrev Gamla testamentet på hebreiska. Måste då inte
hebreiska vara det språk som hela jorden ursprungligen talade?5 Det ansåg i alla fall kyrkofäderna Origenes och Augustinus (Origenes, ~182–254, verksam i Alexandria och
Caesarea, Aurelius Augustinus, 354–430, biskop i Hippo).
De kunde också berätta hur det kom sig att hebreiskan inte
4
5
Vish 10:7 och en saltstod – gravvården över en själ utan tro
1 Mos 11:1 Hela jorden hade samma språk och samma ord
148
fick förbli det enda språket på jorden. Det var Guds sätt att
straffa människorna för deras försök att skapa en genväg till
himlen, genom att bygga ett torn så högt, att det trängde in i
himmelriket. Men Gud såg tilltaget och straffade människorna genom att ändra språken, så de inte skulle förstå
varandra.6 För språkforskare återstod sedan att detaljbeskriva, hur samtidens språk utvecklats från det heliga språket,
hur latinet, grekiskan och franskan byggts upp från hebreiska ordstammar. Många av de metoder, som används i den
moderna filologin, utvecklades inom denna ram.
På 1600-talet visade professor Hottinger från Heidelberg
att det fanns stora likheter mellan arabiska, babyloniska och
hebreiska. De europeiska språken, däremot, skiljer sig i
högre grad från hebreiskan (Johann Heinrich Hottinger,
1620–1667, professor i Heidelberg, senare verksam i Zürich, som rektor vid högskolan). Möjligheten att föra samman språken i olika grupper var därmed demonstrerad.
Språkförbistringen i Babel måste alltså ha varit av två slag,
skriver Hottinger, dels partiell och dels total. För arabiska
och babyloniska blev det endast en partiell förstörelse, men
när det gällde de europeiska språken gjorde Gud dem helt
nya.
Långt in på medeltiden förblev det allmänt erkänt att det
var Mose som själv nedtecknat de fem Moseböckerna. På
1700-talet beskrev en engelsk teolog hur Mose lärt sig läsa
och skriva (John Johnson, ”Johnson of Cranbrook”, 1662–
1725, präst i Kent, anonym författare till ett stort antal teologiska skrifter). Han ansåg att Mose lärde sig alfabetet när
han var på berget Sinai tillsammans med Gud.7 Vad kan det
annars finnas för orsaker till att Mose behövde hela 40 dygn
6
1 Mos 11:7 Låt oss stiga ner och skapa förirring i deras språk, så att
den ene inte förstår vad den andre säger
7
2 Mos 34:28 Mose var kvar hos Herren i fyrtio nätter, utan att äta och
dricka. Och han skrev förbundsvillkoren, de tio budorden på tavlorna
149
däruppe? Mänskligheten fick så genom Mose förmågan att
läsa och skriva. Han tog själv de nyförvärvade kunskaperna
i bruk vid författandet av de första bibelkapitlen. Han berättar även om sin egen död och begravning samt om hur folket betedde sig när han dog. Hur kunde det vara möjligt?
Mose skrev vad som skulle hända honom, men eftersom
han var en profet inträffade händelserna också, var en välkänd förklaring.
Betydligt knepigare har det varit hur man skall ställa sig
till åldersuppgifterna för de första människorna på jorden,
Adams släkttavla tar upp personer, som levde nästan ett helt
millennium.8 De blev alla mycket gamla och fick barn vid
hög ålder; Noa när han var 500 år. När människorna blivit
talrikare bestämde Gud att människan normalt skulle leva
till en ålder av 120 år i fortsättningen.9 Därefter har hon
degenererat. Under medeltiden kunde medellivslängden i
vissa regioner vara så låg som 25 år, men i Sverige år 2003
blev männen i snitt 77,9 år och kvinnorna 82,4. Enligt vetenskapen är 120 år helt rimligt i en framtid.
En sann troende är katolik
En enad kristenhet är måtto.10 Det gäller kanske särskilt för
Katolska kyrkan som gärna vill kalla sig universell = katolsk och ser sig som direkt arvtagare till aposteln Petrus’
gärning att föra ut kyrkan i världen. Den splittrade kristenhet vi ser idag, med tolerans för olika trosuppfattningar och
ekumenik, är i grunden främmande för alla kristna samfund.
Renlärighetsfrågor och ansträngningar att hålla tron samman och få fram en gemensam trosbekännelse var under
kristenhetens första århundraden ett dominerande inslag i
8
1 Mos 5:20 Jereds hela livstid blev 962 år
1 Mos 6:3 Hennes livstid skall vara 120 år
10
Ef 4:5 En är Herren, en är tron, ett är dopet
150
9
utvecklingen av påvens kyrka. Uppfattningen var att
kristenheten behövde bestämda dogmer för att bli stark och
en mängd olika tolkningar som florerade måste rensas bort.
Allvarliga konflikter uppstod vid flera tillfällen och hotade
kyrkans existens. Det kunde bli blodiga uppgörelser inför
biskopstillsättningar, för att se till att utvecklingen gick i
önskad riktning. Mildheten som uttrycks i Bibeln11 var inte
alltid för handen i denna strid. Det var då treenigheten vann,
detta med en enda gud, och med tre ansikten, Fadern, Sonen
och Den helige ande. Arianska tankar, att Jesus var en människa, låt vara syndfri, slogs ut. Nyligen utkom en bok som
väl beskriver detta, Richard Rubenstein: When Jesus became God, 2000. Redan kyrkofadern Origenes hade hyst idéer
om att Jesus var underordnad Gud, men termen arian kommer från en präst Arius. Han verkade i Alexandria på 300talet och drev med emfas uppfattningen att Jesus var mer
människa än Gud. Länge var också arianerna i maktställning och de barbariska arméer som strömmade ned i Europa
kom vanligen att omfatta den varianten av kristen tro, innan
de ”sögs upp” av omgivningens budskap.
I det nutida samhället har tankar att Jesus trots allt var en
människa åter aktualiserats, även inom katolska kretsar.
Tiden verkar dock inte vara mogen för en omvärdering från
centralt håll. Så varnade t.ex. Vatikanen nyligen den framträdande katolske teologen Juan José Tamayo i den här frågan. Det var Enheten för trosfrågor (renlärighet) som utfärdade den varningen, då med kardinalen Joseph Ratzinger,
sedermera påven Benedictus XVI, som chef. Enheten utgör
en fortsättning på den fruktade Sanctum Officium, som styrde under inkvisitionen.
Utanför Katolska kyrkan finns flera religiösa grupperingar som hyser idéer liknande arianism, Unitarianerna
11
Joh 17:21 Jag ber att de alla skall bli ett
151
representerar kanske det bästa exemplet. Det är något av en
paradox, att frågor om dogm fått så central betydelse i
kristenheten, när alla berättelser om Jesus uttrycker hans
ständiga ifrågasättande och som skapar dynamik i den religiösa tro han för fram. Kanske är det så att ritual, dogm, att
känna igen sig, har så stor stabiliserande betydelse att kyrkorna och samfunden inte kan överleva utan dem.
Kristen med kejsarens välsignelse – påvedömet uppstår
Med kejsar Konstantin blev kristendomen efter år 313 tillåten och t.o.m. gynnad i hela romerska riket. Den förföljelse
av de kristna som rått tidigare i Romarriket hävdes det året,
vid ediktet i Milano. Konstantin gav ett landområde Lateranen till biskopen av Rom och där uppfördes Lateranbasilikan (tillhör nuvarande Vatikanstaten men ligger utanför
dess egentliga område). Konstantin själv flyttade till Bosporen och grundlade Konstantinopel för att komma närmare
sina stridande trupper, hävdas det. Konstantin var en märklig natur. Han beskrivs ofta som den förste kristna kejsaren
och kanske är det så. Han lät i alla fall döpa sig när han låg
på dödsbädden, men i övrigt tycks han mest ha tillbett solguden. Kyrkomötet på hans residens i Nicaea gjorde biskoparna i Rom, Antiochia och Alexandria till patriarker.
Sirius (biskop i Rom 384–399) var den förste som kallade sig papa = fader = påve, men fick uppleva hur det romerska kejsardömet splittrades i två när kejsaren Theodosius dog. Det var år 395 och han lämnade var sin del till
sönerna, en med säte i Milano, en i Konstantinopel. Västrom invaderades snart av arméer utifrån, först av goterna,
sedan av hunnerna och slutligen av vandalerna, medan Östrom, kejsardömet i Konstantinopel, överlevde längre. Det
tog faktiskt över makten i Italien under en period för att så
småningom också drivas tillbaka, av langobarderna. Hur
152
Katolska kyrkan kunde överleva i denna kaotiska värld ligger utanför temat för den här exposén. En lämplig svenskspråkig referens kan vara Göran Hägg Påvarna, Wahlström
och Widstrand, 2006.
Utbildning och lojalitet genom klosterväsendet
Några moment i påvedömets utveckling, som direkt berör
trosfrågor och koppling till tolkningen av Bibelns utsagor,
är dock så förknippade med Katolska kyrkans historia och
dess påvar, att de bör beröras här. Gudsstaten, som skild
från det världsliga samhället, utvecklades parallellt med de
världsliga maktstriderna och med stöd från tankar som presenterats av kyrkofadern Augustinus i sin skrift De civitate
Dei. Kyrkans ökade styrka byggde delvis på att den stod för
utbildningen genom det klosterväsende den inrättat. Den
kunde därmed tillfredsställa samhällets behov av utbildade
personer, alltså personer som kunde läsa och skriva och
som behärskade ”mycket annat” av de dygdigheter, som de
världsliga härskarna behövde. En genom uppfostran inneboende lojalitet till kyrkan från dessa personer, särskilt benediktinmunkarna, betydde indirekt att påvens makt ökade.
Genom klosterväsendet fick kyrkan också den stabilisering
som institutioner alltid ger, ett ”instrument” som överlever
enstaka personers levnadstider.
Även om kyrkan genom decentraliseringen blev självgående fanns alltid behov av att utpeka ledaren, påven. Det
behövdes en person i ledningen att kanalisera verksamheten
mot. Det går att dra en parallell till idéerna med självstyrande grupper, som var så populära på 1960–1970-talet. Dessa
grupper såg dagens ljus i flera olika tappningar men fungerade aldrig. Hela det idéverket kom på skam. Först när man
utpekat den sammanhållande, d.v.s. chefen presterade grupperna resultat.
153
Det har också påpekats att kyrkan genom åren har haft
ett bra koncept genom att ge ett övergripande löfte om liv
efter döden – något som det finns hög rimlighet att komma
till del av för den enskilda människan, om hon håller sig till
reglerna. Bekännelsen och syndernas förlåtelse blir den centrala ingrediensen, som garanterar detta. Sedan finns ett
utanpåverk, som kan byggas ut för den enskilde efter dennes förutsättningar. Det går därmed att tillfredsställa olika
bildningsnivåer. Det finns rikligt med böcker att studera,
det finns en omfattande ritual att följa och ett magnifikt
skådespel med inslag av mysticism.
Celibatet stabiliserar
Det har hävdats att påvedömets och Katolska kyrkans förmåga att överleva och utvecklas till väsentlig del hänger
samman med celibatet, att därmed biskopsämbetena och
påvedömet i princip inte kunde ärvas. För den politiska,
världsliga makten gällde länge motsatsen, att släkten kom i
första rummet och premierades, vilket också, kanske i förstone något paradoxalt, normalt triggade släktfejder vid
varje regentfrånfälle och det bidrog till att skapa instabilitet
i den världsliga sfären. Makt och egendom ärvdes där.
Arvsfrågor är en vanlig orsak till konflikt. Det gäller även
idag, det vet varje boutredningsman. Som det också uttryckts: ”När Gud kommer med döden, kommer Djävulen
med arvingarna.”
I tidiga kristenheten såg man inte celibat för kyrkans ledare som något krav, men när det så småningom växte fram
hittade man citat att referera till.12 Även om kyrkan inte alltid levde upp till sin lära, och såväl påvar som biskopar och
12
Luk 18:29 Då sade Jesus till dem: ”Sannerligen, var och en som för
Guds rikes skull har lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar
eller barn skall få mångdubbelt igen redan här i tiden och sedan evigt liv
i den kommande världen.”
154
präster hade ättlingar som premierades – under långa perioder rådde en uttalad nepotism – fanns en klar möjlighet för
även den fattigaste munk att avancera i kyrkan och även nå
påvestolen. Det finns många exempel på detta. I den
”världsliga världen” var det svårare för den som var dåligt
försedd med tillgångar, att hävda sig. Den jordiska härskaren regerade ”av Guds nåde” och behöll tillsammans med
familjen sin ställning genom den världsordning som Gud
satt upp.
Kyrkligt äktenskap ger påven ökad världslig makt
Celibatet och hindren för att ärva makten samt klosterorganisationen bidrog alltså starkt till att kyrkans män premierade kyrkans intressen och kanaliserade sitt arbete och
sin livsgärning åt ett håll som gynnade den katolska organisationen. Kyrkans aktiviteter, med trosbekännelse och syndernas förlåtelse, var ändå på sätt och vis vid sidan av den
världsliga realiteten. När kyrkan lyckades göra äktenskapet
till en ”kyrkosak” blev makten över samhället påtaglig på
ett mera markant sätt. Dop, bikt och nattvard styrde inte på
samma sätt som kyrkovigseln. Det var i och för sig inte
svårt att hitta stöd i Bibeln för att Gud hade med äktenskapet att göra.13 Initialt hade dock kyrkan koncentrerat sig
mera på skilsmässoaspekten, att äktenskapet skulle vara
oupplösligt, men genom att låta Gud vara med och också
sköta dess bildande blev kontrollen över samhället vida mer
betydande.
Kyrkan ”fogade alltså samman” genom en ceremoni i
kyrkan, men det gamla sättet att etablera äktenskap genom
att ha samlag inför släktingarna gick inte att helt radera ut.
13
Mark 10:6 Gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man
lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall
bliva ett. – – – Vad Gud har fogat samman får människan inte skilja åt
155
Det blev i stället inkorporerat i trosutövningen på så sätt att
äktenskapet inte ansågs fullbordat, förrän första samlaget
hade verkställts, och så gäller även i dag i Katolska kyrkan.
Lite opraktiskt är dock den här tolkningen och det har skrivits många rader om hur kontrollen skall gå till. Återigen
kan vi se paralleller till muslimsk trosutövning och det blodiga tygstycke som där skall visas upp efter bröllopsnatten.
Historiskt, när det gäller viktiga äktenskap i kristenheten,
bland furstar och liknande, kunde dock kontrollen vara än
mer påträngande. Det kunde ju gälla hela nationens väl och
ve, med behov av många vittnen.
Islam som en parallellt framväxande religion
Nästan samtidigt med Gregorius den store uppstår, med
koppling till judendomens läror, en mer radikal arianism
genom köpmannen, senare profeten Muhammed. Som i
kristenheten förklaras vissa skrifter heliga och normgivande. Delvis är det samma skrifter som de kristna tagit som
sina heliga skrifter, men en överordnad skrift Koranen, nedtecknad efter Muhammeds död, motsvarar de kristnas bibel.
Muhammedanismen uppfattas inte så krånglig som kristenheten med förlåtelsen och sina sakrament utan mera ”direkt
på”. I muhammedanismen blir också gudsstaten och den
världsliga staten en och samma, på ett helt annat sätt.
Att den politiska och kyrkliga ledaren förenades i samma
person gav initialt starka fördelar. Ledaren kallades kalifen,
efter profeten Muhammeds död 632. Genom att vara en ren
teokrati, och alltså inte behöva dela makten med några
världsliga härskare, gavs den nya läran under en lång period
en mycket effektiv spridning. Den överfördes mycket mera
effektivt än kristendomen, där kyrka och världslig makt allt
som oftast inte kunde komma överens och samsas om reviren. Redan under tredje kalifen, Omar, intogs dess heligaste
156
plats, Jerusalem. Trots teokratin tilläts religionsfrihet i det
allt större muhammedanska väldet. Kristendomen levde
alltså kvar sedan Nordafrika och Spanien intagits och snart
halva kristenheten lagts under kalifens styre, men de muhammedanska tankarna och idéerna trängde på.
Bildstormarna
Kejsaren i Konstantinopel höll stånd mot den muslimska
expansionen, men påverkades att läsa bildförbuden nästan
på samma sätt som muhammedanerna, att man inte får avbilda levande varelser.14 Bilder på Gud, Jesus, Jungfru Maria och helgonen och tillbedjan av dessa hade emellertid
utvecklats till något verkligt centralt i den påvliga läran,
trots utsagan att ingen sett Gud.15 Påvekyrkan fick alltså nu
uppbjuda all möjlig kraft för att skydda dessa alster. I Italien
räddades väsentligen alla dessa konstskatter för eftervärlden, medan ikonoklasterna, bildstormarna, förstörde allt
från kristusbilder till krucifix och mosaikbilder i Östeuropa
och Asien, där kejsarens makt var större, eller där kalifen
härskade.
Parallellt härmed bröts påvekontrollen över kristna kyrkan i öster och den grekisk-ortodoxa blev en enhet utanför
den romersk-katolska. Paradoxalt återkom dock snart bilddyrkan, även i den östra kristenheten, som en än mera prålig
konstutövning i kyrkans regi, men de gamla ikonerna var
för evigt borta.
Mänsklighetens önskan att förstöra symboler återkommer i många tappningar. Tutankamon (~1360 f.Kr.) raderade bilder, texter, inskriptioner så effektivt av företrädaren
Akenatons monoteism, att den länge blev okänd för histori14
2 Mos 20:4 och 5 Mos 5:8 Du skall inte göra dig någon bildstod eller
avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet
under jorden
15
Joh 1:18 Ingen har någonsin sett Gud
157
kerna. Att bränna flaggor och dockor av Bush och Blair kan
tyckas oskyldigt, men när de stora Buddhastatyerna i Bamiyan, Afganistan sprängdes av talibanerna 2001 utlöstes proteststormar. Det gjorde också kulturrevolutionens skövlingar i Kina på 1960 – 70-talet. Reaktionerna när bosniska kroater 1995 sköt sönder bron i Mostar, byggd 1566 under
ottomanska eran, var lite mildare. Nu försöker man återställa allt det förstörda, så gott det går.
I princip gällde liknande bevekelsegrunder i Sverige när,
samtidigt med kulturrevolutionen i Kina, de centrala delarna av städerna rensades och fylldes med varuhus och parkeringsgarage, en nödvändig förnyelse säger en del, en förstörelse av ett kulturarv säger belackarna. Allt detta är väl
dokumenterat av konstnären Sven Ljungberg i Ljungby.
Vilket man än tror på, så är det är närmast patetiskt att se
hur man idag söker återställa och restaurera det lilla som
finns kvar av det gamla. Religionen har inte samma betydelse i alla de här exemplen, men stark tro förenar.
Bildstormar har vi sett exempel på nyligen, i relation till
nidbilderna av Muhammed i tidningen Jyllandsposten. Någon oersättlig konst, som förstördes den gången, var det
knappast fråga om. Den händelsen kanske kan ge en viss
förståelse för kraften i de lidelser, som utvecklas i sådana
här sammanhang och därmed gör det lättare för oss att förstå det som skedde under bildstormen, som ägde rum i början på 700-talet. Ett faktum är dock att det bildförbud, som
man numera försöker upprätthålla inom islam, är blekt jämfört med det som existerat tidigare.
Det var tidigare mycket mer allomfattande och gällde
alla levande väsen. Idag berör det framför allt bilder på profeten. Ett sådant förbud kan dock stimulera och leda till att
abstrakt konst i stället florerar, vilket det moriska Alhamra i
Spanien så väl visar, med sin magnifika mosaik och kalli158
grafi. Där upplever man definitivt ingen begränsning av att
inte få avbilda det levande och naturen.
Kränkande har blivit modeordet idag och all religionskritik riskerar rubriceras som kränkande. Det ordet har blivit
flitigt använt när det gäller karikatyrer med religiöst inslag.
Det är dock så att andra grupper, inte minst politiker, får
uppleva betydigt värre skändningar, än de som drabbar de
religiösa. T.ex. avbildades på annonstavlor runt om i Wien
vid årsskiftet 2005/2006, som en del av ett konstprojekt, de
nakna presidenterna Jacques Chirac och George W Bush
tillsammans med drottning Elisabeth i en lustfylld situation.
Nakna Jesusbilder blir däremot kränkning i Sverige år 2006.
Svävande innehåll
Naturligtvis hade inte påvedömet kunnat bestå utan stöd
från den världsliga makten och hela kyrkans existens var
flera gånger hotad, även efter det att den arabiska invasionen hade hejdats, just genom att detta stöd uteblev. Periodvis kom också kyrkan att bli mer likt en teokrati, genom att
äga olika egendomar och landområden. Konflikter med de
världsliga herrarna var vanliga, för att inte säga normala.
Tryckerikonsten medförde att spridningen av information fick en helt annan omfattning och stringens. Tidigare,
när lärorna spreds muntligt, gick det alltid att hävda att så
har jag inte sagt, så var det inte menat. Handskrifter fanns
visserligen men de var fåtaliga och bidrog inte på samma
direkta sätt till en vittomfattande förmedling av ett budskap.
En skrift, Biblia Pauperum, (De fattigas bibel), förtjänar
särskilt att nämnas i det här sammanhanget. Det är ett slags
bildbibel som tillskrivs ett munkarbete inom Benediktinorden och kom till på 1200-talet. Det var ett sätt att med
bilder förklara Bibeln och spriddes som träsnittstryck under
senmedeltiden. Det användes framför allt inom kloster159
väsendet för att förklara den kristna tron för mindre läskunniga. Kalkmålningar i kyrkorna från den tiden har ofta hämtat inspiration ur den skriften.
Censur
Samhällets ledare såg snart det nödvändigt att hindra spridning av oönskad information. Censuren gjorde därmed sitt
intåg. Den föddes i stort samtidigt bland protestanter och
katoliker. Parisuniversitetet utfärdade 1544 sin förteckning
över böcker som inte fick läsas, Index librorum prohibitorum. Ungefär samtidigt inrättades vid Vatikanen en kardinalledd enhet för renlärighet, Sanctum Officium. Det fanns
därmed ett centralt organ för att leda inkvisitionen, som på
det sättet blev mera effektiv, men också kunde hindra vissa
abnormiteter som ägt rum när verksamheten var mer decentraliserad och sköttes i huvudsak av lokala dominikaner.
Under påven Paulus IV (påve 1555 – 1559) framkom
svartlistningen av vissa böcker. Därmed existerade index
över förbjudna skrifter. Till en början var den nog så effektiv men så småningom fick ”att hamna på index” verkan av
reklam och ökade intresset för skriften. Det hjälpte därmed
till med att sprida den.
Det dröjde emellertid ända till år 1966 innan förteckningen över svartlistade böcker avskaffades, främst av praktiska skäl. Listan hade blivit ohanterlig, men det framhölls
att den stod kvar som varning för böcker som kan ge problem med moral och tro.
Att förbjuda vissa skrifter var ett trubbigt medel, men
tryckerikonsten var länge trots allt en ganska omständlig
process och möjliggjorde kontroll av det som tryckpressarna släppte ifrån sig. Bokcensur gick därför fortfarande att
tillämpa i kommuniststaterna under Sovjettiden. Med kopieringsmaskinens intåg blev det svårare att hindra sprid160
ningen av kritisk text och många menar att kopiatorn var en
väsentlig faktor bakom världskommunismens fall.
Förmynderi och censur hänger ihop. Det är rätt skojigt
att erinra om hur de svenska biblioteken gjorde försök att
hindra spridning av viss ungdomslitteratur, som ansågs
skadlig, och då inkluderade böcker om flyghjälten Biggles
och om Pippi Långstrump, som inte hölls till låns. Samtidigt nådde dessa böcker försäljningsrekord.
I den kristna världen minskade dock den religiösa censuren parallellt med sekulariseringen. Pressfriheten kan ändå
vara höggradigt begränsad, men då mera på politisk grund.
Kuba, Mexiko, Colombia utgör välkända exempel på detta.
Censur och starkt begränsad pressfrihet på religiös grund
förknippas idag snarare med länder som Saudiarabien och
Iran, där fundamentalistisk muslimsk lära predikas, men rop
på censur från kristet håll i enskilda frågor är inte något helt
ovanligt även idag.
Pressfrihetens gränser
Pressfrihetens gränser blev mycket omdebatterade i anslutning till Jyllandspostens nidbilder. Det blev tydligt hur ekonomiska intressen starkt styr utvecklingen, t.ex. när mejerikoncernen Arla sökte fria sig, efter att ha utsatts för bojkott.
Andra alster med religiös anknytning har också hotats med
bojkott och censur. Madonna drabbades med sin video Like
a prayer, som företaget Pepsi inte vågade sponsra. Monty
Pythons film Life of Brian fick inte visas i länder som Irland
och Italien (och inte heller i Norge). Ekonomiska faktorerna
är betydelsefulla i den mycket allvarliga censur som utövas
i Kina, via amerikanska sökmotorer, men här är det inte
religionen som censurerar, utan religionen som censureras.
Släckningen av sverigedemokraternas hemsida är ett exempel där religionen indirekt utövade censur.
161
Frivilligheten att avstå från att publicera är något som
man hör då och då. Bakom ligger vanligen mer eller mindre
förtäckta hot från något håll. Det kan vara ligors hot mot
enskilda journalister, men staten ligger allt som oftast i
bakgrunden på något sätt. För händelsen, där webbhotellet
Levonline släckte sverigedemokraternas nättidning, känner
vi kanske inte facit fullt ut. Vi vet dock att såväl informationsdirektören på Säpo Anders Thornberg, som politiske
UD-tjänstemannen Stefan Amér tog kontakter med webbhotellets ledning, allt med förnekande av att ha utövat någon som helst form av påtryckning. Det är precis så maffian
också uttrycker sig i sitt ”arbete” och som också känns igen
i turerna kring publicering i New York Times av oönskat
material från det s.k. kriget mot terrorismen. Paralleller kan
dras åt många andra håll, revydirektören Karl Gerhard och
Den ökända hästen från Troja, under krypningen för nazisterna, finns det fortfarande många som kommer ihåg.
En evig sanning – exemplet med bildförbudet
Det ligger i religionens natur att dess läror uppfattas stå för
en bestående sanning. När samhället förändras, genom att
ny kunskap kommer till genom forskning och teknik eller i
kontakt med andra kulturer, tvingas denna eviga sanning till
förändring. Ett påtagligt exempel är bildförbudet inom muslimska världen. Ursprungligen uppfattades avbildning av
levande väsen på något sätt konkurrera med Gud och var
därmed inte tillåten. Reseskildringar och annat gjorde bildförbud på växter och djur opraktiskt, när tryckkonsten blev
sättet att sprida information. Försök att behålla förbudet att
gälla enbart varelser med själ gick helt förlorat, när fotograferingskonsten kom – med små lokala undantag där prästerskapets makt var stark. Med television och röntgenbilder
har förbudet luckrats upp alltmer och för flertalet muslimer
162
gäller det inte avbildning av människa längre. Det förbud
som gör sig gällande idag avser i stort enbart profeten Muhammed. Som det har uttryckts, i framtiden, om han är så
stor, bryr han sig säkert inte om hur man avbildar honom,
men idag gäller bildförbudet, t.o.m. med dödsstraff.
Människans ofullkomlighet ger feltolkning
En omtolkning av en evig sanning innebär naturligtvis mycket vånda. Man brukar skylla på människans ofullkomlighet
att förstå de texter som ligger bakom det religiösa påbudet.
Som i fallet med muhammedteckningarna ser man först en
kraftig reaktion mot all omtolkning, även gatuprotester och
andra publika manifestationer och våld mot de som ifrågasatt påbudet. I grunden är det dock präster och kyrka som
slutligen drabbas. De får nämligen svårt att upprätthålla sin
auktoritet, när de återkommande måste ändra sig.
Mot slutet av 1800-talet upplevde Vatikanen att vetenskapen, med naturvetenskapen i spetsen, på något sätt var
färdig i sin utveckling. Katolska lärde uppmuntrades att
modernisera katolska läran och visa hur Bibeln harmonierar
med vetenskapen. Det var påven Leo XIII som drev den
utvecklingen men det hela slutade i något liknande ett fiasko, genom att alltfler katolska lärde började uttrycka tvivel
på att en bokstavlig tolkning överhuvud var möjlig. Vatikanen kände sig då föranlåten att ”backa” och uttala att den
gudomliga inspirationen som sådan utesluter att det kan
förekomma några fel i Bibeln, vilket med nödvändighet
innebär att Gud, den högsta sanningen, inte skulle kunna
lära ut något felaktigt. De kritiska studier, som tidigare
uppmuntrats, blev satta på index när nästa påve, Pius X,
tillträtt och ”modernism” förklarades kätterskt.
Utanför Katolska kyrkan gällde, att man kunde slippa
problemet med ansvar för omtolkningar genom att skapa en
163
ny religiös rörelse. Många nya sekter såg därför dagen ljus
under 1800-talet och 1900-talets tidiga delar. De nya rörelserna kunde etableras med dogmer och regler som matchade
tidens tankar och slapp belastningen av att ha en historia
med omtolkningar. De fick ett större kreditvärde. Karakteristiskt nådde varje sådan rörelse en period med hög tilltro
att äga förmågan att rätt tolka Skriften och uttolka de eviga
sanningarna och därmed hög popularitet, för att så småningom också falla offer för förändringar i samhället, med
svårighet att upprätthålla tolkning och påbud.
164
Kapitel 7 Enighet och treenighet
Det svårt att tänka annorlunda, efter att ha växt upp i en värld med en
dominerande uppfattning att allt som är värt att veta finns samlat i en
helig skrift, och att alla frågor måste underställas dess prövning. I en
sådan omgivning kan det vara relevant att dra slutsatsen att talet två är
ont, eftersom världens skapare efter varje dag, utom andra dagen,
yttrade att skapandet var gott. I den kontexten gick det också att bevisa
och bli trodd, även internationellt, att Noas ark strandade utanför Uppsala. Det var seriös forskning. Eftersom naturen troddes skapad för
människan var det angeläget att veta hur djuren skulle delas in i nyttiga
och onyttiga. Läran om djuren bildade en slags katekes för att bättre
förstå det bibliska budskapet. Allt detta kan ses som anekdotiskt, men
illustrerar hur svårt det är att göra revolt mot tankar i tiden. Det blir
att kränka de som står för den etablerade läran. Vi kan i någon mån
förstå styrkan i den reaktion som ägde rum när Darwin framförde sina
teser, efter att nyligen ha upplevt muslimers reaktion inför Muhammedkarikatyrerna. Den utmaningen är ändå en mild jämfört med den som
Darwin framförde. Han inte bara förnekade arternas oföränderlighet,
utan hävdade också att de skapats efter en utveckling där slumpen och
kampen för överlevnad styrde – utan en hjälpande hand. Dessa
skeenden krävde dessutom en tidsrymd på miljarder år och inte de
omkring 6000 år, som man visste att jorden existerat. Det blev så
småningom, i USA, en juridisk fråga. ”Några tusen experter skall inte
diktera vad 40 miljoner kristna skall få lära sig i skolan”, yttrade
chefsåklagaren i den berömda Scopesrättegången. Det väcker frågan
om, i en demokrati, majoriteten beslutar om sanningen. Konflikterna
om ”Intelligent Design”, som ständigt pågår, påminner om detta.
Hur lång tid tog skapelsen?
Det tidiga läsandet av Bibeln skedde i en värld med helt
andra förhållanden än idag. Man var uppväxt i en miljö där
mycket av det som hände tedde sig ”oförklarligt”, om man
inte hade mer eller mindre övernaturliga väsen omkring sig.
Begrepp som naturligt och onaturligt är t.o.m. svåra att
tillämpa i den värld som då rådde. Det innebär, att när vi
läser om fenomen och diskussioner, som då ägde rum, får
det något av saga över sig. De frågor som fördes fram kan i
förstone te sig helt irrelevanta och även barnsligt naiva. Då
var det allvar, och rätt uppfattade ger dessa frågor och hur
de besvarades en spegling av det förflutna, av en värld då de
165
definitivt inte var naiva utan högst relevanta. Svaren som
kom fram kan vi dra nytta av även idag fast omformade och
tillämpade på den världsbild, som nu är för handen. Utan att
på något sätt söka ”förbarnsliga” dåtiden, är det tänkvärt, att
barn ofta ställer de mest intrikata frågorna, frågor som kan
vara synnerligen svåra att besvara.
Religionshistoriska forskare är idag i stort överens om att
skapelseberättelsen ursprungligen inte är en enda berättelse
utan två helt skilda, som vid någon tidpunkt fogats samman.
Det börjar med en detaljrik beskrivning som avlöses av en
mera schematiskt hållen framställning. En diskussion har
gällt hur lång tid Gud behövde för skapelsen. Den första
delen berättar om sex dagar, var och en med morgon och
kväll, medan den andra uppfattades tala om den dag, en
bestämd tidpunkt, då Gud skapade jord och himmel. (I den
svenska bibelkommissionens översättning år 2000 framkommer inte motsättningen så tydligt – där står: ”När
Herren Gud gjorde jord och himmel.” I den engelska
översättningen King James låter det: ”... in the day that the
Lord God made the earth and the heavens.”)
Den uttrycksfulla texten i den första versionen, som beskriver hur mycket Gud hann med varje dag, har tilldragit
sig större uppmärksamhet, trots att flera kyrkofäder uttalat
sig till förmån för en ögonblicklig skapelse. En briljant lösning på problemet presenterade Thomas Aquinas, då han i
sin bok Summa Theologica förkunnade att Gud skapade
materien ögonblickligen, men använde sex dagar för att
särskilja, utforma och utsmycka sin skapelse. Thomas
Aquinas, som brukar kallas Doctor angelicus (”Den änglalika läraren”), förklarades 1879 av påven Leo XIII vara
normgivande för katolsk ideologi. Den tyske reformatorn
Martin Luther (1483–1546), grundaren av den evangelisklutherska kyrkan tilltalades inte av en sådan lösning. Han
166
ansåg att Mose uttryckte sig rakt på sak och inte allegoriskt,
och följaktligen åtgick sex dagar för skapelsen. Längre fram
i sina texter nämner han emellertid att skapelsen genom ett
stort under också skedde ögonblickligen.
Frågan om skapelsens längd har även varit föremål för
tolkningsdiskussion i nyare tid. Ett exempel på detta finner
man i en bok från 1962 av Philip S. Chen A New Look at
God, South Lancaster, Mass. Här framhåller Chen att texten
i Psaltaren harmonierar med modern astronomi.1 Forskare
diskuterar nu explosionsteorier och skriften stöder en sådan
ögonblicklig skapelse menar han. Big Bang brukar man kalla teorierna och det är en vetenskaplig hypotes som ibland
ifrågasätts, men allt mindre efter Nobelpriset i fysik 2006,
som alltså enligt Chen har bibliskt stöd. Det tar också andra
troende fasta på och gör också koppling till idéerna om
”Intelligent Design”, med den svenska avläggaren, föreningen och tidningen Genesis.
Varifrån kom ljuset och världen?
I skapelseberättelsen står det att ljuset skapades på första
dagen, tillsammans med dagen och natten, men i en senare
vers omtalas att solen kom till först på fjärde dagen. Den
gåtan hade biskopen av Milano redan på 300-talet en lösning på (Ambrosius ~340–397). Han framhöll: ”Vi måste
komma ihåg att dagsljuset är en sak och ljuset från solen,
månen och stjärnorna en annan, ty solen lägger mera lyster
till dagern med sina strålar.”
Det var svårt att få gehör för att dag och natt egentligen
inte alls hade med solen att göra och många skriftställare
gav spridning åt andra läror. En populär förklaring till ljusproblemet löd att något slag lysande moln skapats dag ett,
för att förse de första dagarna med ljus. Vad som sedan hän1
Ps 33:9 Han talade och allt blev till., han befallde och det skedde
167
de med molnet på fjärde dagen, då solen tog över, förblev
ett mysterium. En lära förkunnade att molnet fortfarande
existerar, gömt bakom solen. En motsatt teori, som säger att
molnet förintades, har kritiserats av Thomas Aquinas som
invände att Gud inte skapat något överflödigt.
Uppmärksamhet har också ägnats frågan om jorden
skapades av ingenting eller av någonting. Det har framhållits att det inte finns något omnämnande av en urmateria,
som jorden skulle ha skapats av. Augustinus kunde i viss
mån dämpa debatten genom att framföra tesen att världen
visserligen har skapats av någon materia, men att den
materian i sin tur måste ha skapats från ingenting. Fjärde
lateransynoden, som är ett berömt kyrkomöte som hölls i
Laterankyrkan i Rom 1215, fastställde att jorden skapades
av ingenting. Doktrinen fick nytt liv vid reformationen och
omfattades exempelvis av Philipp Melanchton, den tyske
teologen (1497–1560), som var medarbetare till Martin
Luther.
Vem skapade och hur?
Kyrkan sökte också lämna svar på frågan: ”Vem skapade
jorden?”, en fråga som inte alls betraktades som hädisk.
Den uppstod naturligt i samband med treenighetsdebatten. I
vilken grad skulle man betrakta Gud fader, Den helige ande
och Sonen som ett enda väsen? Texten har ibland tagits som
intäkt för att det var i skepnad av Den helige ande som
skapelsen skedde.2 I konst och litteratur representeras skaparen omväxlande av alla tre gestalterna i treenigheten.
Michelangelo Buonarroti (1475–1564), den store italienske
konstnären, uttrycker påvens och samtidens bild av Gud
Fadern som skapare, genom att i sina målningar i Sixtinska
2
1 Mos 1:2 och en gudsvind svepte fram över vattnet (och Guds Ande
svävade över vattnet)
168
kapellet avbilda Gud som gammelfar. I andra sammanhang
har Den helige ande, symboliserad av en duva, fått föreställa skaparen, eller Sonen, porträtterad som en yngling.
Hur skapade skaparen? Texterna inspirerade till detaljrika
konstverk som visar hur Gud fadern med händerna modellerar den första människan av en klump lera och hur han
andas på lerstatyn för att blåsa liv i Adam.3 Om någon
tvivlade på att Gud hade händer att skapa med, så hänvisade
man till raderna i Jesaja som tidigare översattes med ”på
hans händers verk”, men i senaste officiella översättning
fått en annan lydelse.4 Skulpteringen över porten i Uppsala
domkyrka är ett gott exempel på en sådan preciös skildring
av skapelsen.
Gud skapade inte med händerna utan med rösten, hävdade förespråkare för en annan lära och stödde sig på
formuleringen: ”Gud sade” framför varje avsnitt av skapelseakten. Det var också klart att Gud såg ut som en människa, eller snarare att en människa såg ut som Gud.5 Ingen
kunde heller tvivla på att Jesus såg ut som en människa och
att Jesus liknade Gud, det visste man också.6 Detaljerna i
utseendet såg man också beskrivna och fann det bestyrkt att
han hade armar samt ansikte, med ögon och öron.7’8’9’10
3
1 Mos 2:7 då formade Herren Gud människan av jord från marken och
blåste in liv genom hennes näsborrar
4
Jes 5:12 Men Herrens verk ser de inte, vad han gör märker de inte (på
hans händers verk se de icke)
5
1 Mos 1:27 Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
skapade han henne
6
Joh 14:9 Den som har sett mig har sett Fadern
7
5 Mos 33:27 hit ner når den Eviges armar
8
Upp 22:4 De skall se hans ansikte
9
Jes 1:15 När ni lyfter era händer i bön vänder jag bort blicken (så
gömmer jag mina ögon för eder)
10
Ps 116:2 Han lyssnade till mig när jag ropade (Ja, han har böjt sitt
öra till mig)
169
När idéerna om mätningar och observationer växte fram
och existensen av naturlagar etablerats, särskilt efter arbetena av Isaac Newton (1642 – 1727), blev Gud mera avpersonifierad och diffus. Det ovanstående kom då möjligen
att ses som något allegoriskt. Något som brukar kallas
deism framkom, vars grundläggande innehåll är, att Gud
skapat världen men inte längre ingriper i dess gång. Världen
kom alltså att betraktas någon form av maskin, där Gud lagt
sig till ro efter att ha skänkt den regler och lagar. Gud satte
världen i rörelse och skapade naturlagarna och därmed det
intrikata samspelet i världen.
Lite bländad och berusad av de vetenskapliga framstegen
blev det också ett skifte mot att bejaka allt det nya, som
bättre än att leta vishet i gamla dokument. Med de alltmera
förtrollande vetenskapliga upptäckterna framkom också
tankar, att vetenskapen skulle kunna återskapa det förlorade
paradiset. I Daniel11 läste man att kunskapen skall tillta
inför den sista tiden och att just nya insikter, genom
vetenskapen, skall ge det tusenåriga riket på jorden och
återfödelse av paradiset. Filosofen och statsmannen Francis
Bacon (1561–1626), utgör en typisk representant för dessa
tankar.
Det gällde att på något sätt imitera och efterlikna Guds
arbete vid skapelsen. Därmed framkom ett slags magiskt
sökande efter Guds meddelanden i naturen och att utforska
dess väsen. Alkemin kom att tillhöra den konsten med den
schweiziska läkaren Paracelsus (1493 – 1541) som förgrundsgestalt. I alkemi låg mycket mer än ansträngningar
att göra guld, som är det som den läran framför allt förknippas med idag. Paracelsus drev också signaturläran som
var en del av allmän folklig läkemedelstro, att Gud sett till
att de växter som kan bota sjukdom själva talar om detta,
11
Dan 12:4 Många kommer att avfalla. Men kunskapen skall tillta
170
genom sin smak, sin lukt eller sitt utseende, just genom att
likna det sjuka organet. Ofta återspeglas detta i namnet på
växten. Exempel utgör gula blommor mot gulsot, ihåliga
växter mot sjukdom i blodkärl och tarmar, stenbräckan mot
sten i urinblåsan. Att ta reda på naturens hemligheter blev
något heligt. Det kändes för den store kemisten Robert
Boyle (1627–1691) så heligt att han tyckte sådan forskning
endast borde ske på söndagar.
Deismen ledde också till tvivel på mycket av det som
lästes i bibeltexterna, bl.a. svårigheter att tro på underverken och miraklen. Det skulle ju betyda att Gud tillfälligt
upphävde de naturlagar han själv skapat och det menade
man var en orimlighet. Den nederländske filosofen Baruch
Spinoza (1632–1677) uttryckte just sådana tankar. Så småningom blev det ett sökande efter naturliga förklaringar till
de underverken, med inslag av psykologiska mekanismer.
Hemligheter i talen
Talen i Bibeln gavs under medeltiden särskild matematisk
betydelse, vilket ledde till uppkomsten av ett slags teologisk
matematik, som vi nu brukar kalla talmystik. Den läran
hämtade speciell kraft från skapelseberättelsen. Kyrkofadern Augustinus framhöll att människan inte förstår
Skriften om hon inte kan umgås med talen. En annan
kyrkofader Hieronymus, som låg bakom den berömda
latinska översättningen Vulgata, kunde utläsa att det är
något ont i talet två, eftersom Gud varje dag, med undantag
av den andra dagen, uttalade att skapandet var gott.
Förklaringen till att djuren skapades på femte dagen fann
man i det förhållandet att människan har fem sinnen.
Himlakropparna i sin tur skapades på fjärde dagen, till följd
av harmonin i talet fyra. Analytiska egenskaper som att fyra
är produkten, likaväl som summan av två och två, samt att
171
fyra punkter kan ordnas symmetriskt i flera geometriska
mönster, togs som uttryck för den höga harmonin i det talet.
En avancerad lära förfäktade att talen kan indelas i tre
klasser, de mer än perfekta, de perfekta och de mindre än
perfekta, allteftersom summan av de i talet ingående
faktorerna (inklusive ett) är större, lika med eller mindre än
talet självt. För talet sex gäller just att denna summa och
denna produkt blir lika (1x2x3 = 1+2+3) och Augustinus
uttalar: ”Vi skall inte säga att sex är ett perfekt tal därför att
Gud avslutade sitt verk efter sex dagar, utan att Gud
avslutade sitt verk efter sex dagar, därför att sex är ett
perfekt tal.”
Augustinus funderade över talet 40, varför det behövdes
40 dagar för Jesus att fasta, och varför Mose behövde tillbringade 40 dagar på berget, när han fick stentavlorna.12’13’14 Han kom fram till att talet 40 egentligen är fyra
gånger tio. Fyra är ett tidstal. Ett år är exempelvis uppdelat
på fyra årstider och en dag i fyra delar. Talet tio däremot
representerar skaparen och elementen eftersom det är
uppdelat av tre plus sju. Tre står för treenigheten och sju för
hjärta, själ, förnuft, eld, luft, jord och vatten. Tio är också
det antal budord som Gud gett oss. Påven Gregorius, som
fått tillmälet Gregorius den store och verkade 590 – 604,
presenterade ett annat invecklat fall, som gäller förklaringen
till att Job hade sju söner. Det harmonierar med att Jesus
valde just tolv apostlar, menar han, ty tolv är sammansatt av
sju, på så sätt att addition av fyra och tre ger sju, medan
multiplikation ger tolv.
12
Matt 4:2 När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han
till slut hungrig
13
Luk 4:1 Jesus återvände från Jordan uppfylld av helig ande, och ledd
av Anden var han fyrtio dagar ute i öknen
14
2 Mos 24:18 Mose gick in i molnet och upp på berget och stannade
där i fyrtio dagar och fyrtio nätter
172
Att noll inte alltid är detsamma som ingenting, utan att
noll också kunde ha positionsbetydelse var något som förbluffade européerna, så sent som fram till renässansen.
Uttrycket 01 är ju ingalunda detsamma som 10. Hur kan
man räkna med ingenting? Katolska kyrkan uppfattade
nollan som någonting farligt och förbjöd hinduarabiska
siffror (0 till 9) i Italien under 1300-talet. Det uppfattades
nästan som någon form av trolldom, när räkning med dessa
gav snabbare resultat än uträkningar där man begagnade de
latinska symbolerna, I, V, X, L o.s.v. Det var dessutom
enbart Gud förunnat att skapa någonting av ingenting och
användning av nollan gav intryck av att konkurrera med
Gud om den förmågan och rättigheten. Många matematiker
vill beteckna nollan som den största upptäckten i matematiken. Om allt detta står att läsa i Robert Kaplan The
nothing that is – A natural History of zero, 1999.
Djuren är till för människan
Det var vanligt att dela in djuren i två grupper, nyttiga och
skadliga. Att Gud skulle ha skapat något överflödigt ansåg
man var orimligt och stort arbete lades ned på att förklara
vilken roll alla djur spelade för människan. Det låg nära till
hands att påstå att Gud skapat de nyttiga djuren till människornas hjälp. Förekomsten av skadliga djur kunde inte
förklaras lika lätt. I allmänhet ansåg man, att de skapats för
att straffa människan för hennes syndfullhet. En förklaring
löd att de skadliga djuren skapats ofarliga och blev farliga
först genom syndafallet. Luther såg flugorna som Djävulens
redskap, utsända att irritera honom vid bibelläsningen. En
avvikande teori, som hävdar att även skadliga djur är
nyttiga, presenterades i boken Cosmologia sacra, där det
bl.a. påvisas hur loppor och spindlar leder till att människan
håller sig ren. Boken skrevs av en engelsk botaniker, Nehe173
miah Grew (1641–1712), som var ledamot av prestigefyllda
Royal Society och sannolikt den förste som observerade
förekomsten av kön hos växter.
Physiologus och Bestiarius
För en medeltida kristen var tron intimt förknippad med en
naturlära harmonierande med Bibeln som den presenterades
i exempelvis skrifterna Physiologus och Bestiarius. Båda
skrifterna förenar biblisk text med direkta observationer och
antik tradition. Den äldre texten Physiologus dök upp någon
gång mellan år 200 och 500 och blev kopierad och översatt
med varierande tillägg. På 1100-talet framkom Bestiarius
som en mera omfattande zoologisk text och blev också den
föremål för kontinuerlig utveckling under kommande
århundraden. Det finns relativt nutida översättningar, t.ex. T
H White The Bestiary, A book of Beasts. Den utgåvan
representerar sannolikt den första på det engelska språket
och baserar sig på en latinsk test från 1100-talet och kom ut
1954 genom F P Putnamn´s sons, New York.
Flera djur, som finns beskrivna i Bibeln, behöll i medeltida översättningar den benämning de hade i de ursprungliga skrifterna. T.ex. identifierades Bibelns behemot med
flodhäst först vid medeltidens slut. Dessförinnan uppfattades flertalet bibliska djur som alldeles speciella varelser.
Unicorn, ett annat ord för noshörning och leviatan, en annan
benämning på krokodil, är sålunda resultatet av relativt
sentida ”spekulationer”. Unicorn, som ordagrant översatt
blir enhörning, heter numera, i de svenska biblarna, vildoxe.
I den engelska översättningen King James behålls unicorn.
Många evangelister har en annan tolkning och ser de här
djuren som en beskrivning av forntidens dinosaurier.
Somliga djur tillskrevs helt fantastiska egenskaper, vilket
t.ex. framgår av Physiologus’ och Bestiarius’ beskrivning
174
av salamander, fågel Fenix och basilisk. Om salamander
berättas hur den har förmåga att gå oskadd genom eld och
att den t.o.m. kan släcka den. Det framhålls att, eftersom
djuren gärna övervintrar i trä, det kan inträffa att elden
slocknar, när ett vedträ läggs på brasan just genom att veden
råkar innehålla en sovande salamander. Asbest, som ju är
ett mycket värmebeständigt material, troddes komma från
salamander och det beskrivs hur påven Alexander III, som
verkade 1159 – 1181, ägde en asbestklädnad ”vävd av salamanderull”.
Fågel Fenix motstod också eld, fast på ett annat sätt, som
man gav ett speciellt religiöst värde. När fågeln kändes sig
gammal brände den sig på bål men uppstod ur askan som
ung efter nio dagar. Fågel Fenix betraktades alltså som en
djurvärldens demonstration av Jesus’ uppenbarelse.
Basilisken beskrevs som en av världens mest fasansfulla
varelser, där lukten av djuret var tillräcklig för att döda en
människa. Historien vill berätta att Leo IV, som var påve
847 – 855, vid ett tillfälle personligen skyddade befolkningen i Rom, genom att med kors och böner driva bort den
basilisk som hotade staden.
Ända in på 1600-talet bemöttes kritik av Physiologus
och Bestiarius med nästan samma intensitet, som när de
bibliska skrifterna ifrågasattes. Naturen var en del av Guds
skapelse och det innebar att man genom att beskriva den
även kunde hämta kunskap i moraliska frågor. Naturens
egenskaper betraktades fastlagd i de här skrifterna. Direkta
observationer, stimulerade av den ökade samfärdseln, tog
dock så småningom död på dessa naturlärors auktoritet.
Samtidigt framfördes teologiska argument för att omtolkning var nödvändig. Bland dessa märks Hottingers bevis för
att fågel Fenix inte existerar. Johann Heinrich Hottinger
som levde 1620–1667 argumenterade på det här sättet:
175
”Bibeln säger att Noa tog sju par av varje fågelart.15 Så
många fåglar Fenix har aldrig funnits och eftersom Bibeln
inte nämner något om någon fågel, som Noa medförde i
mindre antal, så existerar inte fågel Fenix.”
Ända fram till 1600–1700-talen gick det att med relativt
enkla metoder förena bibeltextens förkunnelse med direkta
observationer och en på Skriften baserad naturlära kunde
assimilera nya upptäckter. Det är emellertid lätt att peka på
ett flertal frågekomplex, där speciella svårigheter att smälta
samman text och observationer tidigt var märkbara, och
som resulterade i en påtaglig variation i tolkningen av en
text. Ett sådant problem utgjorde utbredningen av växter
och djur på jorden. Handel och härtåg stimulerade tillväxt
av kunskapssfären och gav ökad kännedom om förekomst
av liv i isolerade områden, där man fann tidigare okända
växt- och djurformer. Hur djur och växter efter syndafloden
kunnat förflytta sig från Arafat, till alla dessa platser,
framstod som en allt svårare nöt att knäcka. Augustinus
kom fram till att det var änglar, som på Guds befallning
transporterade djur till ensligt belägna öar, men han framkastade också möjligheten att djuren förts dit av sjöfaranden. José d’Acosta (1539–1600), jesuit och missionär,
som verkade i Sydamerika och Västindien påpekade
orimligheten i detta senare alternativ genom att exemplifiera, att när det gällde tigrar och lejon, kunde han inte
förstå att någon sjöfarare skulle vilja ta dem med sig på sin
farkost.
Det blev vartefter vanligt att anamma teorier om spontan
skapelse, åtminstone för de mindre djuren, och att visa, hur
Gud vid skapelsen begåvat vissa medier med en skapande
kraft. Biskopen i Sevilla, Isidorus (~560–636), som även
blev helgonförklarad, presenterade talrika exempel på den15
1 Mos 7:3 av himlens fåglar sju par av varje art, hanar och honor
176
na sekundära skapelse. Han beskriver hur bin skapas ur ruttnande kalvkött, medan hästkött ger skalbaggar, hur gräshoppor kommer från åsnekött och hur krabbrester ger
upphov till skorpioner.
Betydligt svårare var det att förena texten om haren med
modern zoologi.16 Haren framställs som en idisslare. Knut
Wicksell driver gäck med teologernas förklaringar i sin bok
Nya berättelser ur bibliska historien för äldre barn av
Tante Malin, Bokfenix, 1965 (nyutgåva) och anför som
exempel, hur en teolog kom fram till att antingen så har
kaninen ”fordom idisslat” eller ”idisslar den ännu, ehuru det
sker i hemlighet”.
Sverige – civilisationens vagga
För svenskt vidkommande kom historien om Noa och
syndafloden att spela en alldeles särskild roll, i bevis för att
civilisationens vagga låg i Sverige. Det var under stormaktstiden och med medicinprofessorn vid Uppsala
universitet, Olof Rudbeck (1630–1702), lymfsystemets
upptäckare, som särskild tillskyndare. Hans huvudargument
var att jorden, enligt bibeldata, var översvämmad mer än
150 dagar och då fanns det ingen möjlighet för några
landdjur eller fåglar att överleva, utöver de som följde med
på arken. Träd och andra växter tog stryk redan av en
vårflod, det kunde man se när Fyrisån i Uppsala svämmade
över, argumenterade Rudbeck. Fåglarna skulle inte ha haft
någon plats att sitta och vila på under en översvämning,
som varade så länge som 150 dagar och därför kunde inte
heller fåglarna överleva.
Tidpunkten när syndafloden inträffade var enligt samtida
beräkningar omkring 2400 år f.Kr. och Rudbeck kunde med
enkla överslagsberäkningar visa, att Noa och hans hustru
16
3 Mos 11:6 haren, ty den idisslar men har inte klövar
177
och deras ättlingar måste ha haft omedelbar och mycket
riklig tillgång på mat för att så effektivt kunna återbefolka
jorden. Den enda tankbara födan var då djuren i vattnet.
Alla visste att det endast i Norden fanns denna enorma
tillgång på fisk som krävdes. Det var alltså där arken tog
land, återuppbyggnaden påbörjades och historien och civilisationen började på nytt. En del rester av tidig tid hittade
man, bl.a. i Gamla Uppsala, men spåren blev tydligare, när
människan spritt sig till antikens länder och byggde i sten.
Arken räcker inte till
Med nya tidens vidgade värld tillväxte antalet kända djur
lavinartat. Adams uppgift att namnge alla djuren föreföll
mer och mer imponerande.17 Hans arbete framstod ändå
som ringa i jämförelse med Noas. Redan kyrkofadern
Origenes (182–254) brottades med detta problem. Han
beräknade att Noa måste ha behövt en större ark, än vad
som direkt framgår av bibeltexten.18 I äldre översättning
anges måttet i aln, där 1 meter = 2 alnar. Origenes fastslog
att arken måste ha varit sex gånger större och förklarade att
dåtidens aln måste ha varit sex gånger större än samtidens.
Doktrinen om den sekundära skapelsen minskade arkens
last, men inte tillräckligt, eftersom teorin framför allt gällde
insekter och andra smådjur. Nästan varje upptäckt av en ny
djurart bidrog alltså till att öka det utrymme, som krävdes i
arken, och vid tiden för Linnés katalogisering av omkring
4000 olika djur i mitten på 1700-talet, framstod en radikal
omtolkning av de angivna dimensionerna som ofrånkomlig.
Carl Linnæus , adlad till Carl von Linné, levde 1707–1778
och verkade i Uppsala.
17
1 Mos 2:20 Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och
alla vilda djur
18
1 Mos 6:15 Så skall du göra arken: den skall vara 150 meter lång, 25
meter bred och 15 meter hög
178
Naturliga urvalet växer fram
För omkring hundrafemtio år sedan spreds idéer om en
gradvis utveckling av arterna i naturen, från enklare former
till mer komplicerade. Darwins skrift On the Origin of
Species by Means of Natural Selection, som första gången
fanns i tryck 1859, blev snabbt en ”storsäljare” och förde
med sig ett segertåg för Darwins teorier om det naturliga
urvalet, hur en till levnadsomständigheterna bättre anpassad
individ triumferar och fortplantas på bekostnad av den
sämre utrustade. Charles Darwin var en engelsk naturforskare och levde 1809–1882. Bakom boken låg ett
intensivt forskningsarbete under mer än ett årtionde, med
expeditioner till bl. a. Brasilien, Australien och Galapagosöarna, men likafullt betraktade författaren verket som ett
kondensat. Det brukar stå i biografierna att det publicerades
i all hast för att söka förekomma en annan landsman och
naturforskare, Alfred Russel Wallace, som hyste liknande
teorier. Sanningen torde dock vara att Darwin betedde sig
betydligt mer gentlemannamässigt. Han fick sig tillsänt
Wallace-manuskriptet från Sydamerika (där Wallace genomförde fältarbeten) och såg till att det och en egen
presentation av tankarna gjordes offentliga samtidigt.
Darwinism, som blivit lärans namn, representerar den
naturvetenskapliga synen, på hur de olika arterna har uppstått från de allra enklaste levande varelserna. Människan
beskrivs som en särskild släktgren med ett med aporna
gemensamt ursprung och från denna förgrening mellan
människa och apa på stamträdet kan människan sedan räkna
släktskap med allt avlägsnare former i djurvärlden. Darwin
var dock mycket försiktig, när det gällde att sätta in
människan i utvecklingslärans sammanhang, väl medveten
om den reaktion, som skulle komma från kyrkligt håll.
Utvecklingsläran bröt nämligen radikalt med samtida
179
teologiska begrepp och kreationism, som predikade arternas
oföränderlighet. De olika växterna och djuren hade skapats
så av Gud och den tron behärskade de kyrkliga institutionerna. Det hade visserligen presenterats idéer om arters
anpassning till omgivningen, men de bröt inte mot den
accepterade skapelseläran på något påtagligt sätt.
Kreationism mot darwinism
Kyrkans män kände sig följaktligen manade att ta ställning
till de nya teorierna, med i grunden de tre olika valmöjligheterna: hålla fast vid kreationismen, söka integrera
darwinismen med en annan tolkning av bibeltexten eller
helt frankt förklara att skapelseberättelsen är gammal
mytologi och har föga med kristna religionen att göra. För
en värld, som betraktade människan som Guds avbild, var
det svårt att tänka sig en apliknande stamfar och den första
reaktionen dominerades av ansträngningar att motbevisa de
nya teorierna. Andrew Dickson White har väl beskrivit den
debatt som följde i sin bok A History of the Warfare of
Science with Theology in Christendom, först publicerad
1896. White verkade vid Cornelluniversitetet och var dess
förste president. Han berättar att en representant för Anglikanska kyrkan (i Amerika) fastställde att Darwins lära var
”sofistisk och ologisk” och förklarade: ”Vore Darwins lära
sann, så skulle det innebära att Bibelns lära vore en
outhärdlig fantasi. I så fall skulle kristna under nästan 2000
år ha duperats av en monstruös lögn.”
Biskopen i Oxford, Samuel Wilberforce, gjorde flera
publika framträdanden där han uttalade: ”Naturligt urval är
absolut oförenligt med Guds ord.” Uttalande med liknande
innebörd hördes från världens alla hörn. I Frankrike
förkunnade Fabre d'Envieu att alla doktriner, med undantag
av doktrinen om det oföränderliga och eviga i tingen,
180
motsäger skriften. Jules Fabre d´Envieu (1821–1901) undervisade vid Sorbonneuniversitetet och blev sedan
domherre i Saint-Denis. I Schweiz uppmanade Rougemont
världen till korståg mot den farliga utvecklingsläran.
(Frederic de Rougemont, 1808–1876, var en schweizisk
politiker och skriftställare.)
Katolska kyrkan tog en mer modest hållning, väl
medveten om striden kring Kopernikus och Galileo och den
heliocentriska världsbilden. Den samtida påven Pius IX,
påve 1846–1878, uttalade att darwinism stod mot etablerade fakta men framförde inga teologiska argument mot
teorin. Protestantiska män hade ofta svårare att tänka om.
”Att hysa idéer om skapelsen tillkommer religionen och inte
naturvetenskapen”, skrev 1853 den lutherske professorn i
teologi i Leipzig, Christoph Ernst Luthardt (1823–1902).
William Thomson (1824–1907), sedermera Lord Kelvin,
en av samtidens mest inflytelserika vetenskapsmän, hade
skarpa invändningar mot utvecklingsläran, men mera på
naturvetenskaplig grund. Han framhöll att den krävde en
alldeles för lång tidsperiod. Han hade räknat ut att solen
högst kunde leva något tiotals miljoner år. Det är bara en
bråkdel av de tider, som utvecklingsläran behöver, och med
dess tider skulle solen sedan länge vara på väg att kallna
och ha gett en evig vinter, resonerade Kelvin. Det var bara
att han, när han beräknade en möjlig ålder för solen, utgick
från att det var en kemisk förbränningsprocess – kärnreaktioner var inte kända på den tiden. (Kelvin fick ge namn åt
en temperaturskala, som utgår från absoluta nollpunkten,
alltså den lägsta temperatur som går att nå, –273 °C).
Ambivalens
De våldsamma och utbredda angreppen var dock av
kortvarig natur. I stället började krafter vinna gehör som
181
sökte förena bibeltext och utvecklingsidéer. Förklaringar,
som att dagarna i Första Mosebokens första kapitel avser
långa tidsperioder, hälsades med tillfredsställelse. Det har
även framförts att relativitetsteorin finns exemplifierad i
Bibeln, med ett uttalande om tidens relativitet.19 Samma
text har dock av andra getts en exakt tolkning och använts
för att bevisa att jorden efter skapelsen är omkring 6000 år
gammal. Skapelseberättelsen med sex dagar blir ju 6000 år.
om varje dag skall betraktas som 1000 år.
Senare påvar har uttalat att det inte råder någon konflikt
mellan tro och läror om evolution (Pius XII, 1950). Med
nyare genetiska rön och kännedom om DNA och genomen
har utvecklingsläran fått en än fastare struktur och det
kanske ligger bakom uttalandet från en än mera sentida
påve, Johannes Paulus II, år 1996, att nyare fakta visar att
evolution inte enbart är en hypotes.
Många har än mer gått i samma riktning och sökt förklara
hur väl utvecklingsläran överensstämmer med biblisk förkunnelse. Utropet i Matteusevangeliet20 har tolkats som ett
bevis för att även detaljer i utvecklingsläran finns beskrivna: ”Människan härstammar från reptilerna och inte från
fåglarna, det kunde Bibeln peka ut, långt innan naturvetarna
med sin genetik och utvecklingslära kom fram till samma
sak.” Amatörteologer är också fullt i kapp med de senaste
naturvetenskapliga spekulationerna att det kan finnas liv,
med kanske högre intelligens än människans, på andra
planeter och påpekar hur väl detta är beskrivet.21 Många av
de trossatser som ryms inom New Age-rörelsen söker stöd i
den typen av kopplingar.
19
2 Pet 3:8 Men en sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en
dag
som tusen år och tusen år som en dag
20
Matt 23:33 Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att
dömas
till helvetet
21
Upp 12:12 Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem
182
I många kretsar är inte darwinismen accepterad
Till skillnad från den heliocentriska teorin, som kommit att
bli allmänt accepterad i den kristna världen, har evolutionsteorierna aldrig tagits helt för sanna. Särskilt gäller det
inom många evangeliska protestantiska rörelser med starkt
säte i USA. Spridningen av en ordagrann tro på skapelseberättelsen är dock betydligt större än så i världen. Genom
missionen har starka fästen skapats i Sydamerika, Afrika,
Korea, för att nämna några exempel.
Att tro på att jorden var rund blev ganska självklart, när
reseberättelserna spreds om de stora upptäcktsresorna och
särskilt världsomseglingarna. Lite osäkerhet, om hur det var
med polerna och om det var ett klot, kvarstod en tid.
Förändringen, att också tro att jorden roterar kring solen och
inte tvärtom, att solen vandrar kring jorden, nådde också
snabbt ut och accepterades av allmänheten från experterna.
Evolutionsläran är mer komplicerad och har inte tagits in av
var och en på samma sätt. Lärans djupare väsen kan också
vara svårförståelig. Den har därmed blivit en teori för
experterna att diskutera vid akademierna. Därmed kan
religiösa ledare ”ute på fältet” hålla predikningar baserade
på den bokstavliga skapelseberättelsen och ge de breda
folkdjupen en tro på kreationsläran.
I en demokrati har majoriteten rätt
Ökad misstro mot experter och samtidig tro på demokrati
gör att Darwins evolutionsteori sitter löst på skolschemat.
Det blir en juridisk och politisk fråga, vad som skall stå i
läroböckerna och ”några tusen experter skall inte diktera
vad 40 miljoner kristna skall få lära sig i skolan”. Så
argumenterade chefsåklagaren William Jennings Bryan i
Scopesrättegången, ”Approcessen”, som ägde rum i Dayton
i staten Tennessee 1925. Bryan var en framstående politiker
183
och hade kandiderat till presidentskapet i USA. Utgångspunkten i det åtalet var att staten Tennessee, liksom flera
andra sydstater, hade antagit en lag som förbjöd all annan
undervisning om människans härkomst, än den som Bibeln
lärde. En biologilärare John Thomas Scopes angav sig själv
som lagbrytare och gjorde därmed Dayton till medelpunkten
för världens intresse, genom den fantastiska rättsprocess
som inleddes. I det primära domslutet blev han fälld, men
rättegången riktade fokus på lagar som senare upphävdes.
Det hände först 1968 då högsta domstolen i USA förklarade
det stridande mot konstitutionen att eliminera evolutionsläran ur undervisningen.
Konflikten består
Under en period såg det ut som om konflikten var bilagd,
men Bibelns skapelselära predikades vidare och därmed var
det bäddat för nya konfrontationer. Geologisk expertis har
sedan länge, väsentligen sedan Charles Lyell, med början
1830, kom ut med sitt klasiska verk Principles of Geology,
förfäktat att jorden har en ålder på miljarder år och det står i
samklang med de tider som behövs för evolutionsläran. För
att få Bibelns 6000 år för jordens tillvaro att stämma,
framför kreationisterna en modell där alla geologiska lager
kom till under ett år genom en världsomfattande översvämning, den som beskrivs med Noa. Somliga hävdar
också att Gud lagt ut fossil här och där i världen, just för att
pröva människans tro.
I det sammanhanget kan det vara värt att nämna det som
hände Johann Beringer, dekanus vid medicinska fakulteten i
Würzburg i början på 1700-talet. Som var vanligt på den
tiden, betalade han för fältarbeten och i det här fallet för
fossilfynd som gjordes av några lokala ynglingar. Fynden
blev alltmer fantastiska och stenar hittades med astrono184
miska bilder och text på hebreiska. Beringer trodde sig ha
gjort tidernas största upptäckt. För sent insåg han, att han
blivit utsatt för ett grymt skämt, alla stenarna var nytillverkade av pojkarna. Det blev en rättsprocess 1726, som
han vann, men han tillbringade resten av sitt liv med att
söka köpa upp exemplar av sin bok om fynden. Den hade
hunnit nå marknaden. Exemplar av boken finns kvar och
utgör ett eftersökt samlarobjekt. Till saken hör att Beringer
var illa omtyckt på grund av sitt arroganta uppträdande.
För att ge ökad tyngd åt kreationistiska idéer skapades
1972 i USA tidskriften Creation Research och Institute for
Creation Research (ICR), där troende kan publicera sina
tankegångar. En ram för institutets forskning är att Gud är
kapabel att tala om vad han menar och att han menar vad
han säger som det uttrycks i Bibeln. Man hävdar likabehandlingsprincipen för kreationism och darwinism och att
kreationsläran är en likvärdig modell och inte religiös i sig
och därför inte stridande mot konstitutionen. Det finns
också i den här grupperingen en falang som anknyter till
skapelseberättelsen och som menar att också skapelsen
rymmer en viss evolution men att denna är styrd av en överordnad intelligent makt, som ser till att utvecklingen går åt
rätt håll, ”Intelligent Design”.
Företrädare för ”Intelligent Design” kan ha höga akademiska titlar och använder ett språk som nära ansluter till
det som naturvetenskapen allmänt använder och undviker
religiösa argument och förnekar att det är fråga om religionspropaganda. Kritikerna menar emellertid att idéerna
med en styrande planerande kraft och en intelligent formgivare inte stämmer med naturens sätt att utvecklas och det
som darwinismen lär. De påpekar t.ex. att utvecklingen ofta
”går snett” och att utvecklingsvägar blir återvändsgränder.
Darwins läror, där naturen drar nytta av slumpmässiga
185
variationer hos avkomman, genom att ge de bättre utrustade
individerna högre grad av överlevnad, innehåller just alla
dessa abortiva drag som utvecklingen rymmer. Med andra
ord Darwins lära innebär att grunden till utveckling är
konkurrens om omgivningens resurser, där alltför många
föds för att naturen skall kunna härbärgera alla. Det blir i
den situationen de som har bäst egenskaper för att klara sig
i den aktuella miljön, som mest överlever. Variationen i
egenskaper uppträder slumpvis (som resultat av mutationer)
och ger individer som är både bättre och sämre rustade och
styrs inte i något speciell riktning.
Darwinismen rycker på det sättet undan ett av de anförda
starkaste bevisen för Guds existens. Utvecklingen gick ju
framåt utan en övergripande intelligent styrning. Det ar
istället en brutal kamp om resurserna som slår ut den som
av slumpen utrustats sämre. Detta är troligen den primära
anledningen till att så många kristna vill avvisa Darwins
utvecklingslära.
I början på 80-talet bestämde flera skolstyrelser i staterna
Arkansas och Louisiana att ta upp undervisning om kreationsläran, som ett vetenskapligt sätt att visa hur jorden och
alla levande varelserna skapades och låta skolor och elever
avgöra omfattningen. Undervisning efter den principen har
karikerats som en valrörelse där man propagerar för
respektive alternativ, kreationism eller darwinism, och
söker högsta bifall och där skapelseberättelsen blir vinnare
genom sitt enklare och tydligare språk. Protesterna mot att
göra på det här sättet i de offentligfinansierade skolorna
kanaliserades genom organisationen American Civil Liberties Union (ACLU) till en ny domstolsprocess.
Denna gång blev beslutet redan i statsdomstolen i Little
Rock 1982 att denna form av undervisning var förtäckt
religionspropaganda och mot konstitutionen. Staten Arkan186
sas överklagade inte, men en liknande lag i staten Louisiana
fördes till högsta domstolen, som dock vägrade att ta upp
fallet till vidare bedömning.
Evangelisterna fortsatte ändå att undervisa om Bibelns
ord och skapelseberättelsen, kompletterat med läror om
”Intelligent Design”, att ett högre väsen ingriper för att
skapa rätt riktning åt den utveckling, som de menar i viss
mån äger rum. Skolstyrelser präglade av kristna värden
krävde att lärobokstexter som behandlade evolutionsläran
skulle förses med förord, ett slags varnande text, som talade
om att det var en modell som presenterades och att den inte
stred mot den bibliska versionen om skapelsen. Även detta
kom till domstol. Den statliga domstolen fann 1997 att detta
var okonstitutionellt och högsta domstolen vägrade ta upp
fallet år 2000, men var inte enig. ICR för kampen vidare
och citerar Andra Korinthierbrevet.22
Allt det här har gett eko på många håll i världen. Det är i
väckelserörelser där plötsligen bibelläsare finner att det som
undervisas i skolan inte stämmer med Bibeln och reagerar.
Tidningarna rapporterar då och då om lokala representanter,
som känner sig manade att upplysa omvärlden om detta
förhållande. Det hände i föräldraföreningen i Ydre i Östergötland mitt under ”avkristningperioden 1964” och har
sedan upprepats på många andra håll. Med de statsunderstödda friskolorna fick man ett forum för att predika
kreationism i Sverige. Denna särskilda undervisning i skapelsefrågorna, som t.ex. bedrivs inom skolor tillhörande
sekten Livets Ord, har fått skolverkets kritik. Det blir
därmed konflikt. Ledaren Ulf Ekman var inte nöjd med
skolverkets granskning och uttalade så sent som 2002 att
det var Djävulen som skrek när myndigheterna genomförde
22
2 Kor 10:4 Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser
sig mot kunskapen om Gud
187
kontroller av skolan och att Skolverkets granskare var utsända av Djävulen.
Vetenskap och tro
Reell eller inte finns en latent konflikt mellan vetenskapens
företrädare och de troende. Vetenskapen odlar idén om
bevis och de är inte alltid desamma, som de som tron
behöver. Tapp i kyrkans popularitet var tidigare särskilt
märkbar när dess uppfattning inte svarade mot elitens tro.
Eliten såg relativt snabbt att Bibelns utsagor inte stämde
med naturvetenskapens resultat och att dess läror blev
orimliga om texten lästes helt bokstavligt i alla avseenden.
Positionerna flyttades därför hela tiden, i allmänhet mot en
mera liberal kyrka, för att den skulle hänga med i ett
samhälle, där man trodde som de vetenskapliga experterna
sa. Det var de som indirekt behärskade press och radio och
det var svårt för någon annan att göra sig hörd.
Idag verkar mediaeliten, i den mån det går att särskilja en
sådan grupp, endast i undantagsfall omfatta en mera
ortodox kristen tro, med alla dess trossatser. Samtidigt
känner den till att experterna, då och då, haft fel i sina
slutsatser från naturvetenskapen. Den möter också en mera
ifrågasättande publik. Det blir då allmänt populärt att
ifrågasätta alla vetenskapliga resultat, vilket i grunden är
just det som karakteriserar vetenskapen att alltid ifrågasätta.
Exemplen finner man vanligen i medicinen som får bli en
slags gränszon mellan naturvetenskap och humaniora.
Några exempel i kapitel 11 kan tjäna att illustrera detta.
Resultatet blir emellertid med dagens starka informationsflöde att populariserade versioner av vetenskapliga nyheter
tar över. Det hela övergår till att bli tro och en politisk
fråga. Tydligast i Sverige är det Miljöpartiet som ständigt
brottas med de här frågorna. Enligt referat från kongressen
188
2006 uttrycker den ledande miljöpartisten Per Gahrton det
hela så: ”Jag vet inte om elöverkänslighet finns, men i den
gröna rörelsen har vi en grundläggande skepsis mot forskarsamhället. Framför allt litar vi alltid på folks egna upplevelser.” Den typen av tankar är inte långt från de som
odlas inom religiösa rörelser, att tron är överordnad.
”Gudsmaskinen”
Även om religionen farit mycket illa under framväxten av
naturvetenskaperna, finns exempel på något av det motsatta,
en ambition inom naturvetenskapen att söka förklara och ta
till sig även religiösa upplevelser. Man vill kunna designa
experiment, som ger gudsupplevelser hos människan. För
några år sedan kom ”Persingers magnethjälm” och nådde
stor publicitet, särskilt som den gick att köpa på Internet i
en variant och kom att kallas ”Gudsmaskinen”.
Även vetenskapligt kom den här apparaten att spela roll.
Man vet att starka magnetfält påverkar hjärnaktiviteten,
men här är det fråga om en hjälm med ett svagt särskilt
utformat magnetfält. Om den sätts på en persons huvud,
förmår den leda till ändrad medvetandekänsla och religiösa
upplevelser, allt enligt uppfinnaren, den kanadensiska professorn i neuropsykologi, Michael Persinger.
Experiment på annat håll bl.a. i Uppsala, med teologer
som försökspersoner, kunde inte verifiera detta utan gav
snarare indikation på att upplevelserna kommer fram hos
individer som är mer lättsuggererade, antingen man har
magnetfält på eller inte, och skyller på placebo.
189
Kapitel 8 Lådan och klotet
Det fanns en tid då världsbilden var hanterlig på ett annat sätt än idag.
Då solen verkligen gick upp på morgonen och sedan sänkte sig ned på
kvällen och då himlen var spänd över jorden som ett blått sidentäcke.
En sådan bild stämde mer direkt med hur våra sinnen registrerar det
som finns omkring oss. Jorden ser ut att breda ut sig som en skiva. Då
var det också enklare att förena religionen med den fysiska verkligheten, åtminstone vad gäller huvudvistet för det goda och det onda (i
himlen och i underjorden). Då var det också lättare att förstå de metoder en högre makt kunde använda för att mera storskaligt meddela sig
med människan, genom att orsaka stjärnfall eller kasta ut kometer.
När svaret på frågan, Vart går resan? också kunde bli ”Hit” (kommer från Povel Ramel), d.v.s. det blev möjligt att åka jorden runt, innebar det ett radikalt omtänkande och tro på andra begrepp. De på andra
sidan visade sig inte behöva klor för att hänga sig kvar på klotet. När
sedan omvärlden kunde betraktas med sofistikerade instrument, började
människans litenhet bli uppenbar. Världsbilden, med jorden som en
liten ”prick” i en gigantisk värld innebar ett allför radikalt omtänkande
för många av tidens lärde, och de var kränkta och protesterade. Det
gick dock inte att hindra, att tron på den nya världsbilden bredde ut
sig, när i princip varje lekman i stjärnkikaren kunde observera Jupiters
månar, berg och dalar på månen, stjärnorna i Vintergatan. Det är
svårare med vetenskapen idag, att få samma personliga grundmurade
tilltro, när det handlar om kvarkar och strängteori.
Tre nivåer
Från forna tiders fysiska världsbild till den naturvetenskapen skänkt oss, är omtänkandet särskilt stort. I den förra
modellen hade människan en central roll och där fanns ett
större utrymme för ett slags oplanerat ”godtycke” i vad som
skulle hända. ”Gud eller Djävulen hade därmed bättre möjlighet att agera direkt”, har det uttryckts. I den vetenskapliga världen råder lagbundenhet och den modellen har visat
sig mycket kraftfull, för att beskriva varjehanda fenomen
och förutsäga vad som skall hända. Den är heller inte exploaterad fullt ut. Den för människan så viktiga frågan vad
”hon har där att göra, i världsalltet”, vad som är meningen
med det hela, har dock inte fått belysning. Den har kommit
bort och anses av många t.o.m. vara orimlig att ställa. Det
190
här kapitlet handlar om forna tiders världsbild, då den frågan ständigt var central i föreställningarna.
Den allmänt förhärskande världsbilden under kristenhetens första århundraden var någon variant av ”lådteorien”,
som den presenterades av den egyptiske munken Cosmas
Indicopleustes i Christian Topography. Jorden var platt
med fyra hörn1 och täckt med ett krökt lock, himlen.2 Jordytans dimensioner preciserade Cosmas till 400 dagsresor
lång och 200 dagsresor bred. Cosmas dog omkring år 550,
han var munk och upptäcktsresande från Alexandria och
reste till Indien (därav ”efternamnet” Indicopleustes). Man
föreställde sig alltså ett universum med tre nivåer, där Gud
bodde på den övre avdelningen,3 människorna på den undre, och under alltsammans hade Djävulen sin hemvist.
Jorden omgavs av de fyra haven. Vatten fanns också på
himmelnivå.4 För att låta jorden motta regn behövde Gud
bara säga till sina änglar att öppna ett par luckor i himlavalvet.5 En vanlig uppfattning var att himlen bars upp av fasta
pelare.6 På himlavalvet såg man änglarna enträget arbeta
med att skjuta fram solen och alla de andra himlakropparna.
När solen kom mot utkanten av himlen, kunde den skåda
ned på Djävulen och under senare århundraden framfördes
detta som förklaring till solens rodnad om aftonen.
Antipoden
Teorin att jorden är en sfär framfördes redan i antiken och
slumrade aldrig helt, innan den åter fördes fram i ljuset och
blev allmänt accepterad på 1600–1700-talet. Teorin med1
Upp 20:8 och förföra folken i jordens fyra hörn
Ps 104:2 Himlen har du spänt ut som ett tält
3
Ps 115:3 Vår Gud är i himlen
4
1 Mos 1:7 Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel
5
1 Mos 7:11 och himlens dammluckor öppnades
6
Job 26:11 Himlens pelare darrar
191
2
förde förekomst av en motsatt sida, en antipod. Under tidiga
medeltiden diskuterades ivrigt de implikationer, som existensen av en antipod kunde medföra. Redan Augustinus
misstänkte att jorden kunde vara sfärisk, men förklarade att
det inte kunde finnas några människor på andra sidan, eftersom skriften inte talar om några sådana ättlingar till Adam
(Aurelius Augustinus, 354–430).
Man utläste att Guds ord predikats för alla folk.7 Eftersom man inte kände till något predikande på andra sidan,
kom kyrkan att uppfatta teorin om antipoderna som en farlig lära. I överensstämmelse med dessa tankegångar bevisade den spanske teologen Alphonsus Tostatus (1400–1455)
att antipoderna inte kan existera: ”Apostlarna befalldes att
gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat.
Nu gick de inte till någon sådan del av världen, som antipoderna. De predikade inte för några varelser där och alltså
måste det vara så, att inga antipoder existerar.”
Blotta tanken, att det skulle finnas folk ”på andra sidan”,
var, även bortsett från teologiska argument, svår att fatta.
Läraren i retorik i Nikomedia (antikens namn på staden
Izmit i Turkiet) Lucius Caecilius Firmianus Lactantius, som
ofta kallas ”den kristne Cicero” och levde ~250 – ~325,
belyser detta i sina frågor: ”Finns det någon som är så besinningslös, att han tror att det finns människor som har
fotsteg högre än huvudena? ... att grödan och träden växer
nedåt? ... att regn och hagel faller uppåt mot jorden?” Den
bysantinske historieskrivaren Procopius (~500 – ~ 565) var
verksam i Konstantinopel och påpekar att om det fanns
människor på andra sidan, måste Kristus ha kommit dit och
undergått sitt lidande en andra gång. Där måste också ha
7
Rom 10:18 Över hela jorden nådde deras röst, till världens ändar deras
ord
192
funnits en andra upplaga av Eden, Adam, ormen och syndafloden, menar han.
Zacharias, som var påve 741–752, fastställde att det bara
finns människor på en sida av jorden. Att tro på detta kom
så småningom att anses så väsentligt, att en stor del av kyrkans kamp mot kätteriet på 1300-talet inriktades just på att
förkväva antipodidéerna. Syndfullhet i detta sammanhang
bidrog till att förkorta ”allvetaren” och poeten Cecco d'Ascolis världsliga liv. Han var professor i astrologi och filosofi vid universitetet i Bologna och levde 1257–1327. År
1327 brändes han levande på bål i Florens och har blivit ett
ofta anfört exempel på intoleransen hos den dåtida kyrkan.
Men han har fått en månkrater uppkallad efter sig, Cichus.
Det kommer från en annan variant av hans namn.
Världsbilden, med jorden som centrum och himlakropparna som ”betjänter”, blev alltmer detaljrik och fick
genom Dante sin kanske förnämligaste utformning. Dante
Alighieri (1265–1321) var en italiensk diktare som blivit
särskilt berömd genom sitt huvudarbete Divina Commedia
(Den gudomliga komedin). Enligt denna Dantes värld var
jorden en glob, omgiven av genomskinliga sfärer, som fördes runt och på vilka de olika himlakropparna var fästade.
Den innersta bar upp Månen, nästa Merkurius, sedan kom
Venus, Solen, Mars, Jupiter, Saturnus, fixstjärnorna och sist
primum mobile eller kristallhimlen. Utanför alla dessa rörliga sfärer omslöts världen av den orörliga Empyreiska himlen, där Gud själv hade sin hemvist. Gud omgavs i sin
himmel av serafimer, keruber och troner. Änglaskaror gavs
olika uppgifter. Några sysselsattes med att skjuta de rörliga
himlasfärerna och att orsaka varjehanda fenomen på stjärnhimlen. Andra änglar tjänstgjorde som ett slags himmelsk
säkerhetspolis, medan en tredje skara förde helgonens böner
fram till Gud. Himlarna fylldes med andarna efter avlidna
193
personer, som varit tillräckligt fromma för att komma in i
paradiset. Dessa andar tilldelades himmel, alltefter vad de
uträttat under vistelsen på jorden. I solens himmel fann man
andarna efter teologer och kyrkofäder, i Mars’ himmel andarna efter korsfarare och sådana människor som dött för
den sanna tron, medan Jupiters himmel var fylld av rättrådiga kungars och härskares själar. Om jorden själv berättas att
den bestod av två hemisfärer, en som till största delen bestod av land med Jerusalem i centrum, medan den andra
hemisfären helt täcktes av vatten med undantag för skärseldsberget, som reste sig som en antipod till Jerusalem. I
underjorden låg de olika avdelningarna av helvetet.
Öst blir väst
Columbus’ resor var aldrig tillräckliga som bevis för att en
befolkad antipod existerade, eftersom han inte fortsatte sin
resa västerut utan återvände samma väg han reste ut. Christofer Columbus levde 1451–1506 och det var 1492 som
han upptäckte Amerika för européerna. Upptäckten av
Amerika stimulerade emellertid till en rad nya expeditioner.
För att söka hindra en konflikt, mellan dåtidens stormakter
Portugal och Spanien, drog Alexander VI, påve 1492–1503,
år 1493 en linje norr-söder, 100 ”legua” väster om Azorerna. Han deklarerade att allt som upptäcktes öster om linjen
skulle betraktas som portugisiskt område och allt väster om
linjen som spanskt. (”Legua” är ett längdmått baserat på hur
långt en person och häst kan förflytta sig under en timma
och ungefär en halv svensk mil). Linjens läge dikterades av
det faktum att Portugal inriktat sina seglingar utefter Ostafrikas kust, medan spanska skepp först nådde Amerika.
Hans efterföljare Julius II, påve 1503–1513, fann sig redan 1506 föranlåten att justera linjen till 370 ”legua” väster
om Kap Verde öarna. Portugal uppställde nu krav på Brasi194
lien och framförde argumentet att Brasilien kunde nås genom att segla österut, tillräckligt länge. Den stora världsomseglingen 1519–1522, av Magalhães och hans män, visade
att det verkligen gick att komma runt jorden.
Då gällande astronomiska världsbild anslöt till Klaudius
Ptolemaios (~90 – 165), huvudsakligen verksam i Alexandria, och kallas efter honom det ptolemaiska systemet. Det
var geocentriskt och utgick alltså från att himlakropparna
roterar kring jorden. I princip gavs de cirkulära banor. De
skenbart ojämna rörelser, som man observerade, ibland
backade himlakropparna, förklarades med modeller där
cirklarna var excentriska och där solen, månen, planeterna
och fixstjärnorna också färdades i epicykler, d.v.s. gjorde
extra cirkelrörelser runt sin huvudbana. Även den excentriska huvudcirkeln kunde rotera i det invecklade rörelseschema som växte fram för att nå överensstämmelse med
observationerna. Hans skrift Almagest ger en fin översikt av
den antika grekiska astronomins samlade kunskap. Där
finns bl.a. ett stjärnregister och instrumentbeskrivningar.
Solen som central eld
En annan teori, att jorden och planeterna rör sig kring en
central eld, solen, framfördes av grekerna Pythagoras och
Filolaos, två filosofer som verkade omkring 500 resp. 400
år f.Kr. Sådana heliocentriska idéer bevarades som en matematisk bild och paradox och framfördes på det sättet även
inom kyrkan. Kyrkan godkände nämligen offentliggörandet
av vetenskapliga idéer, även om de avvek från kyrkliga
doktriner, men bara om teorin framställdes som en hypotes,
saga eller liknande. Det fanns även undervisning i ämnet
hypotetisk astronomi vid en del universitet. När astronomen
Nikolaus Kopernikus, efter övertalning, lät publicera sina
beräkningar, som utgick från att jorden rör sig kring solen,
195
försågs hans bok med ett företal. Det var den lutherske teologen och professorn i Königsberg, Andreas Osiander
(1498–1552), som övervakade tryckningen i Nürnberg och
presenterade bokens innehåll, som en astronoms drömmar
och föreställningar. Kopernikus var en polsk astronom som
levde 1473–1543 och hans bok De revolutionibus orbium
coelestium publicerades 1543, strax före hans död.
Trots företalet uppfattades boken som ett angrepp på
fundamentala kyrkliga doktriner, särskilt i den protestantiska världen. Martin Luther (1483–1546) skrev: ”Folk lyssnade till en uppkomling till astrolog, som strävade efter att
visa att jorden går runt, inte himlarna eller firmamentet,
Solen och Månen. Vem som helst som vill verka duktig
måste konstruera något nytt system som av alla system naturligtvis är det absolut bästa. Den här dåren önskar vrida
tillbaka hela den astronomiska vetenskapen, men Den heliga skrift säger oss att Josua befallde Solen att stå stilla och
inte Jorden.” Luther refererar här till Josuas bedrift att temporärt stanna solen och månen..8 Att jorden står stadigt visste man från annat håll.9’10 Den franskschweiziske reformatorn Jean Calvin som levde 1508 – 1564 och var verksam i
Genève skriver: ”Vem skulle våga sätta Kopernikus’ auktoritet framför Den helige andes.” Uttalandet speglar den förhärskande inställningen att de kopernikanska idéerna stod i
diametral motsättning till vad Bibeln lärde. Kyrkorna såg
sig därmed kallade att förhindra spridningen av denna farliga lära men fann sällan anledning att behöva tillgripa polisiära åtgärder i den uppgiften, så länge som läran framfördes mera som en hypotes än som sanning.
8
Jos 10:13 Då stod solen stilla och månen stannade
Ps 96:10 Världen står fast, den kan inte rubbas (Därför står jordkretsen fast och vacklar inte)
10
Ps 104:5 Jorden har du ställt på stadig grund, den kan aldrig i evighet
rubbas
196
9
Det som framför allt skrämde med den heliocentriska
bilden tycks ha varit att det blev oklart var Gud bodde. Det
fanns ingen bestämd plats för honom. Systematiskt insamlande och systematiserande av noggranna astronomiska
mätningar, där Tycho Brahe (1546–1601) spelade en framträdande roll, ledde till nya problem och frågor. För att få
observerade data att stämma med teori blev det nödvändigt
att i det heliocentriska systemet också föra in epicykler.
Brahe sökte få bättre överensstämmelse genom att låta sol
och måne rotera kring jorden men i övrigt låta himlakropparna gå runt solen och presenterade det som en modell,
”utan Ptolemaios’ redundans eller Kopernikus’ absurditeter”, men det var först med Kepler (1571–1630) och hans
elliptiska banor och med solen i ena brännpunkten, som
överensstämmelsen med de astronomiska mätningarna blev
god. Kepler är i övrigt mest känd för sina astrologiska uttalanden och efterlämnade mängder av horoskop, men han
uttryckte själv ambivalens gällande svårigheten och värdet
av sådana aktiviteter.
De nya upptäckterna och Galilei
Med instrumentutvecklingen och Galilei ändrades situationen. Galileo Galilei (1564–1642) var professor i matematik
vid universitetet i Pisa, sedermera i Padova. Med stjärnkikarens hjälp kunde han nu se solfläckar, som förflyttade sig på
ett sätt, som antydde att solen roterade kring sin egen axel.
Det var mycket annat nytt man kunde se med denna galileiska kikare, ett instrument uppbyggt som dagens teaterkikare med ungefär 30 gångers förstoring. Det gick att se berg
och dalar på månen, ringar kring Saturnus, stjärnor i Vintergatan och månar omkring Jupiter. De första mera primitiva teleskopen kom från Nederländerna. Det stora värdet
var för navigationen och krigskonsten, t.ex. att kunna se
197
skepp långt ut på havet och utgör ett tidigt exempel på symbiosen mellan krigskonst och vetenskap och instrumentutveckling.
De nya observationerna kunde ganska lätt fogas in i Kopernikus’ heliocentriska världsbild, medan det var svårt att
förklara dem i det ptolemaiska mönstret, med jorden som
den stillastående centrala kroppen. Möjligheten att förneka
observationernas riktighet och i stället tro att det var Djävulens illusioner (i teleskopet) stod öppen. Den jesuitiske astronomen och matematikern Christopher Clavius (1538 –
1612), som hjälpte påven Gregorius XIII att införa gregorianska kalendern, skriver: ”För att ser Jupiters månar måste
människan bygga ett instrument, som skapar dem.” Några
år senare, sedan teleskopet förbättrats, ändrade dock Clavius uppfattning. Han var inte ensam att ha dubier kring teleskopet. När Martinus Horky, en elev till Kepler, fick pröva
Galileis nya instrument kunde han snabbt konstatera att det
visade allt på jorden korrekt och mycket bättre, men när han
riktade teleskopet mot himlen såg han en stjärna dubbelt
och drog slutsatsen att instrumentet då ger artefakter, d.v.s.
att det förfalskar himlen. Det var bara det att stjärnan, han
riktat instrumentet mot, var en s.k. dubbelstjärna, där det
obeväpnade ögat inte kan se de två stjärnorna – men det
kunde inte Horky veta.
Själva upptäckten av solfläckarna tillskrivs ofta Christoph Scheiner (1573–1650) med årtalet 1616. Redan tidigare hade de dock observerats av Thomas Harriot 1610 och
Johannes Fabricius 1611. Scheiner var professor i Ingolstadt
och Freiburg, men också jesuit. Det senare speglar det faktum att den vetenskapliga forskningen primärt hade det lättare att komma fram i den katolska världen, än i den protestantiska, men som vi skall se, förändringar var på väg.
Upptäckten av solfläckarna ansågs vara så skrämmande att
198
astronomerna vid ett flertal universitet och seminarier förbjöds att omnämna dem. Det betraktades som otänkbart att
Gud skulle ha skapat en sol som inte var helt perfekt.
Ovannämnde Scheiner och den italienske matematikern
Benedetto Castelli (1578 – 1643), som tillhörde Benediktinorden, är exempel på kända personer som censurerades och
alltså hindrades från att meddela de nya rönen.
Argument mot heliocentriska världsbilden
Jupiters månar framstod som ett angrepp på det heliga sjutalet. Här refererades till den sjuarmade ljusstaken i det judiska tabernaklet och skapelsens sju dagar. Sju är så heligt att
det endast finns sju veckodagar och också bara sju hålor i
huvudet, två öron, två näsborrar, två ögon och en mun. Några fler rörliga himlakroppar än sju kunde man inte acceptera. Det var Månen, Merkurius, Venus, Solen, Mars, Jupiter
och Saturnus. Man hävdade också att Bibeln uttrycker att
månen är ett stort ljus,11 och således inte enbart fungerar
som en ”simpel” spegel, som återkastar solens ljus.
Argumenten för den av kyrkan godkända världsmodellen
grundade sig inte alltid på religiös text. T.ex. skriver professorn vid universitetet i Louvain, Libertus Fromondus
(1587–1653), i Ant-Aristarchus sive Orbis Terrae immobilis: ”Vore Kopernikus’ lära riktig skulle vindarna konstant
blåsa från öster och byggnader och jorden själv skulle flyga
bort, så snabbt att människorna skulle behöva varit försedda
med klor som katter för att hålla sig fast vid jordens yta.”
Liknande argument men med religiös anknytning ventilerades av Scipione Chiaramonti (1565–1652), professor
vid universitetet i Pisa. Han framhåller att alla djur, som rör
sig, har ben och muskler, men att jorden varken har ben
11
1 Mos 1:16 Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att
härska över dagen och det mindre till att härska över natten
199
eller muskler och att den således är orörlig. Det är änglar
som får Saturnus, Jupiter och Solen att röra sig, fortsätter
Chiaramonti, och påpekar att om jorden gick runt, så måste
den ha en ängel i centrum som håller den i rörelse, men där
bor bara djävlar. Det skulle då vara en djävul, som sätter
den i rotation och det är en hädisk tanke. Hans bok De Tribus Novis Stellis (Om de tre nya stjärnorna) kom ut 1628
och bildade ett starkt inslag i anklagelserna vid den rättegång, som kom att hållas mot Galilei. Den venetianske teologen, matematikern och filologen Girogo Polacco framhåller flera andra motiv i sin bok, som kom ut 1644, Anticopernicus catholicus, seu de terrae statione, et de solis motu
contra systema Copernicanum, catholicae assertiones,. Han
skriver bl.a. att Kopernikus’ teorier om jordens rörelse är
mot naturen själv, därför att jorden är inte bara kall, utan
innehåller i sig själva kylans princip, men kyla står i motsats till rörelse och t.o.m. förstör den, vilket man kan se hos
djuren, hur de blir orörliga när de kallnar.
Processen
Galileis skrifter var populärt skrivna och nådde stor spridning. Det var 1632 han publicerade sin kända skrift Dialogo
supra i due massimi sistemi del mondo. Eftersom den var
skriven på italienska och inte latin kunde den lättare läsas
av ett flertal. Den var dessutom skriven i en utmanande ton
och slutligen kände sig kyrkan tvingad till aktion. Inkvisitionen fick agera och 1633 ställdes Galilei inför rätta i Rom.
I sitt protokoll skriver den av påven tillkallade expertisen att
det första antagandet, att solen är världens centrum och
orörlig, är dåraktigt och absurt, dessutom kätterskt, därför
att det står uttryckligen i motsättning till Den heliga skrift.
Kyrkans experter förklarade vidare att det andra antagandet,
att jorden inte är centrum och inte heller orörlig, förtjänar
200
samma filosofiska kritik och är en villolära vad beträffar
teologisk sanning. Det hävdas att Galilei, som då var 70 år,
slapp dödsstraff genom att inför domstolen tvingas ”avsvärja, förbanna och avsky” den falska kopernikanska läran, att
solen skulle vara orörlig i världens mitt. Han blev satt husarrest och hans verk hamnade på index fram till 1835, men
kyrkan brukar framhålla att påven, Urban VIII, inte skrev
under domen, bara de sju kardinalerna.
Med domslutet mot Galilei försvann den förhållandevis
liberala inställning till vetenskap, som tidigare rått inom
Katolska kyrkan. Inte förrän 1992, under påven Johannes
Paulus II, upphävdes domslutet.
Under nyare tid har det från fundamentalistiskt evangeliskt håll påpekats, att Bibeln inte alls har fel när den uttrycker att jorden står fast. Det är bara fråga om relativ rörelse, där man sätter jorden i origo och alltså låter jorden
vara fixpunkt. Resten är matematiska transformationer. Det
må vara enklare att beskriva rörelsen som en rotation runt
solen, men det är bara för människan det är så. För Gud blir
det ingen svårare matematik att utgå från en fix jord.
Guds sätt att kommunicera med människan
Många av de bibelverser, som kommit att anföras mot de
heliocentriska idéerna, har också citerats för att belysa hur
Gud kommunicerar med människan, ett ofta anfört citat ges
i fotnoten.12 Citatet uppfattades visa att Gud för att meddela
sig med kung Hiskia orsakade en förskjutning av solens
läge i förhållande till jorden. Bibeltolkare, som varit motståndare till Kopernikus, har också sett versen visa att Gud
fick solen att gå tillbaka och inte jorden.
12
Jes 38:7 Detta är tecknet Herren ger dig på att han skall göra vad han
har lovat: Jag låter skuggan på trappan gå tillbaka de tio steg som solen
redan låtit den tillryggalägga på Achas trappor. Och solen gick tillbaka
tio steg som den redan hade tillryggalagt på trappan
201
Att vrida dagen tillbaka är bara ett av de många himlafenomen som uppfattats stå Gud till buds för att förmedla
information. Andra sådana himmelska uttrycksmedel inkluderar solförmörkelse, speciella stjärnrörelser och stjärnfall
samt kometframträdanden. En solförmörkelse orsakar idag
föga ökad religiös aktivitet. För några hundra år sedan uppfattades en sådan sensation som ett himmelskt budskap. Det
berömda tretimmarsmörkret vid Jesus’ korsfästelse utgör
kanske bästa exemplet.13 Många nutida bibeltolkare betraktar den solförmörkelsen som legend och påpekar att romerska historien gav hela sex timmars mörker åt stadens
grundare Romulus’ död och judiska historien ända upp till
tre dagars mörker när Gamla testamentet vanhelgades genom att översättas till grekiska.
För att demonstrera stjärnornas roll, som Guds speciella
budbärare, var det vanligt att citera versen om de vise männen.14 Idag ifrågasätts om det var en stjärna, man såg då.
Man menar, med den osäkerhet, som rådde gällande tideräkning och årtalsangivelser, att det kan ha varit Halleys
komet, se nedan. Enligt moderna tidsangivelser uppträdde
den år 12 f.Kr., och kan senare ha beskrivits som en stjärna.
Kometer som Guds tecken
Sol och stjärnor tar liten plats i tidig informationsteori, om
man jämför med kometer. Kometer kom tidigt att identifieras med en eldboll, som Gud slungade ut för att uttrycka sin
vrede och förebåda en kommande katastrof. Nästan alla
prominenta kyrkofäder, med Origenes och Augustinus i
13
Matt 27:45 Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och
det varade till nionde timmen
14
Matt 2:2,9 Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna
gå upp och kommer för att hylla honom ... och stjärnan som de hade sett
gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där
barnet var
202
spetsen, var överens om att en sådan tolkning var den riktiga. Det finns berättelser om att Calixtus III, som var påve
1455–1458, sökte kanalisera Guds vrede, som han ansåg
uppenbarade sig i kometen 1456, mot turkarna genom att
proklamera klockringning och flera dagars intensiva böner.
Mer än två århundraden senare blev just den kometen Halleys komet, uppkallad efter en astronom som insåg att den
kommit tillbaka efter bestämda tidsintervall (75-76 år). Det
var sådana observationer som gjorde kometerna lagbundna
och snabbt bidrog till att förändra synen på dem. Det var
inte längre lika rimligt att tro att de bar med sig någon form
av meddelande. (Edmund Halley levde 1656–1742 och
verkade som matematikprofessor och chef för observatoriet
i Greenwich.)
Det finns dock fortfarande personer som tycker det är
märkligt att Halleys komet så ofta uppträtt i samband med
stora historiska händelser. År 1066 sammanföll återkomsten
med slaget vid Hastings och att engelska kungen Harold II
dog. År 1835 uppenbarade sig kometen strax innan Mark
Twain föddes och enligt biografier lär Twain ha uttalat, att
hans död skulle inträffa vid kometens återvändande 1910 –
dagen efter, att den åter blev synlig, dog han.
Vilka otrevligheter, som Gud hade i beredskap för människorna, sökte flera forskare utröna genom att studera tidpunkten, när kometen uppträdde, eller kometens form och
utseende. En framgångsrik specialist var advokaten Balthasar Büttner, som för det ändamålet spårade upp ett hundratal bibeltexter och tabulerade resultaten i en handbok Cometen Stund-Büchlein, som gavs ut i Leipzig, 1605.
Luther kallade kometerna ”horstjärnor” och förargade sig
över de astronomer som framförde att kometerna kanske
följde lagar som stjärnorna, solen och månen. Han uttalar:
”Hedningarna skriver att en komet skulle kunna uppstå av
203
naturliga orsaker, men Gud skapar inte en enda som inte
förebådar en säker katastrof ... Allt som rör sig på himlen på
ett ovanligt sätt är förvisso ett tecken på Guds vrede.”
De olycksdigra händelser som sattes i samband med en
komet inkluderade jordbävning, pest, hungersnöd, men mera originella följdverkningar beskrevs också. Så kunde exempelvis vid 1800 - talets början Gentleman´s Magazine, en
engelsk tidskrift, berätta att en komet orsakade att flugor
blev blinda och dog tidigt den säsongen, och att en skomakarhustru i London fick fyrlingar. En annan engelsk källa
berättar hur kometen 1663 gjorde alla katter i det tyska
grevskapet Westfalen sjuka.
Den katastrof som framför allt förknippades med kometframträdanden var dock dödsfall bland kungligheter, vilket
väl kommer till uttryck i Shakespeares verk: ”När tiggare
dör, så synas ej kometer, men himlen själv framblossar furstars bane.” Denna måleriska skrivning återfinns i Carl August Hagbergs översättning, gjord i mitten på 1800-talet, av
Shakespeares drama Julius Caesar. William Shakespeare
levde 1564 – 1616. (Idag har det rests tvivel på om Shakespeare själv verkligen skrev sina verk. Hans roll som skådespelare är däremot väldokumenterad.)
Mekanismen bakom kometerna
Många forskare nöjde sig inte enbart med att härleda vad
kometerna förebådade utan gick också in på frågor om hur
eldbollen var beskaffad och hur den uppstod. Att en komet
var jordisk och inte en himmelsk kropp ansåg rektorn för
Clementinska Kollegiet i Rom, jesuiten och matematikern
Stefano de Angelis (1623–1697), som verkade i slutet på
1600-talet. Hans presenterade ett bevis för detta: ”Kometer
är inte himlakroppar, utan uppstår i jordens atmosfär under
månen, ty allt himmelskt är evigt och oförstörbart, men ko204
meter har en början och ett slut, alltså kan inte kometer vara
himlakroppar.”
För den kristna medeltidsmänniskan var syndfullhet något av det mest typiskt jordiska. Den uppfattningen förstärktes efter reformationen och när nyare tiden bröt in. Det
är kanske därför inte så förvånande att kometerna så småningom kom att identifieras med människans synder, som
steg upp mot himlen. När de samlats i tillräcklig mängd
troddes de bli explosiva och kunde antändes av någon stjärna, som Gud lät falla, eller någon blixt som han kastade ut.
Lutherska ledare som biskopen i Altmarkt Andreas Celichius och professorn i Giessen Konrad Dieterich utgör exempel på inflytelserika personer, som stred för läran att kometerna består av brinnande ångor av synd och fordrar botgöring från människorna.
Den då förhärskande sjukdomsläran var humoralpatologin, ”fyrsaftsläran”. Den beskriver att tillståndet i kroppen
betingades av de fyra kroppsvätskorna: blod, slem, gul och
svart galla. Man skulle vara ”vid sunda vätskor” och blev
sjuk, när dessa var i obalans, en lära som i detalj utformades
av den grekiska läkaren Claudius Galenos (130-200), övervägande verksam i Rom. Åderlåtning var ett sätt att återställa den balansen och dominerade läkekonsten ända fram mot
1900-talet. Överskott av gul galla gjorde människan kolerisk, medan övervikt av svart galla medförde att hon blev
melankolisk. Båda var kopplade till torrhet i kroppen. Jesuiten Franz Reinzers (1661–1708) tolkningar i det sammanhanget är särskilt intressanta, genom att de söker förklara
hur det kommer sig att det efter kometer följer hemskheter.
Han var professor i retorik och teologi och verksam på olika
håll i Österrike och skrev Meteorologia philosophicopolitica, in duodecim differtationes per quaestiones meteorologicas & conclusiones politicas divisa, appositisque, där
205
han täcker en stor del av naturvetenskapens domäner. Han
såg nämligen en komet inte bara som tecken på förestående
bedrövligheter utan också som en direkt orsak till dem:
”Kometer kan indirekt, som följd av materialet de består av,
bebåda krig, oro och furstars död, ty eftersom de är heta och
torra bringar de fuktigheten i människokroppen till ett extremt tillstånd av hetta och torka, ökar gallan, och eftersom
sinnelaget beror på temperaturen och tillståndet hos kroppen, drivs människor till våldsdåd, gräl, tvister och slutligen
till vapen, beroende på denna förändring, i synnerhet är det
fallet med furstar som är mera känsliga och också mera arroganta än andra människor och vars fuktighet är mera
mottaglig för inflammation av det här slaget, därigenom att
de lever i lyx och sällan avhåller sig från allt det som vid ett
torrt tillstånd i himmelen är speciellt farligt.”
Läror analoga till dem som Reinzer framförde blev dock
tidigt emotsagda. Blaise de Vigenère (1523–1596), som var
sekreterare till den franske kungen Henrik III, mest känd för
sina arbeten inom kryptologin, invände att det finns många
personer, som lever på mat som är lika utsökt delikat som
den som prinsar och kungar njuter av, men som ändå inte
skadas av kometer. Också mot läran att kometer är brinnande synder framfördes besvärande konsekvenser, som av den
ungerske biskopen Andreas Dudith (1533–1589) målande
uttrycks påföljande sätt: ”Om kometer orsakades av de dödligas synder, skulle de aldrig vara borta från skyn.” Kanske
hade biskopen särskild insikt om detta. Han blev sedermera
avsatt och bannlyst av påven. Hans synd bestod bl.a. i att
han ingått äktenskap och gift sig, det fick inte en präst göra.
206
Kapitel 9 Han, hon och hin
”Vad har det flugit i dig?” brukar vi yttra när en människa beter sig
konstigt. Uttrycket hänger samman med föreställningen att en demon
tagit säte i personen, en slags manifestation av Djävulen. Det är en tro
som har minskat, men ändå har aktualitet. Den existerar, bl.a. i Pingströrelsen och i Katolska kyrkan. Då kan det bli aktuellt att tillgripa
exorcism, d.v.s. driva ut den onde anden. Det är i grunden utslag av
samma tro som att allt brottsligt hos en person är tecken på sjukdom,
en vanlig uppfattning bland experter idag. För den naturvetenskapligt
orienterade blir det en tro på att det är fel på molekylerna som ger
upphov till de kriminella handlingarna. När djävulstron härskade som
mest, visste man också att det fanns personer som slöt avtal med Djävulen – med innebörd att själv få fördelar mot att andra fick lida.
Kättare är någon som avviker från den rätta tron. Begreppet kommer från katarerna som ett samlingsnamn på flera kristna rörelser som
i tidig kristenhet konkurrerade med Katolska kyrkan. De förespråkade
ett asketiskt liv och deras tro utpekades hota världens ordning. Det blev
början på inkvisitionen, som efter att katarerna genom blodiga strider
raderats ut, övergick till att bekämpa judar och häxor, framför allt
p.g.a. deras förmenta hostiaskändning och ritualmord på barn. Det är
brott som vi idag har svårt förstå existerade, men som särskilt erkändes
efter tortyr. Grymt kan vi tycka, men bekännelse och förlåtelse var ett
led i den förhärskande tron och inkvisitionens åtgärder betraktades
som ett utslag av barmhärtighet. Det gällde att rädda syndaren.
I varierande skepnad
Människan tycks ha ett inneboende behov av att tänka i
bipolära termer, i motsatser. Vi har begrepp som glädje och
sorg, lycka och olycka, gott och ont. Gud och Djävulen används ibland som en personifierad form av gott och ont.
Man kan också referera till himmel och helvete där dessa
väsen en gång troddes ha sin primära boplats, idag alltmer
symboliskt.
Det blir då lite paradoxalt, när referens till det goda och
till det onda får i stort samma mening. Ett exempel kan vara
följande uttryck: du är gudomligt bra på att dansa – du är
djävligt bra på att dansa. Frågan är hur synonyma de egentligen är, vrider man lite på meningen, kanske de upplevs
något mindre likvärdiga: du dansar som en gud – du dansar
207
som en djävul. Det är inte helt säkert att det är ett uttryck
för beundran i båda fallen. Säkert är dock att den här typen
av uttryckssätt har olika mening för olika personer, och på
olika språk. Det påminner om svordomar där värderingarna
starkt växlar från person till person och från land till land.
Det intressanta är att Djävulen som i grunden är ett mycket allvarligt begrepp, i andra sammanhang och för andra
personer blir något att skämta om. Djävulen kan t.o.m. bli
något av en sagofigur, en lustigkurre som gör en massa
hyss. I den följande exposén är det emellertid Djävulens
plats i historien, som skall återberättas och då med referens
till hur kristenheten tolkat Bibeln. För de kristna är djävulsbegreppet, i egenskap av symbol för ondskan, något mycket
seriöst och också skrämmande, men det tycks genomgående
också ha funnits ett behov av att kunna förlöjliga och skratta åt Djävulen, åtminstone när personifierad. Relationen
djävul och demon kan vara oklar. Ibland blir demon mera
ett alternativt namn på ”den onde”, i andra sammanhang får
det formen av ett underlydande väsen, som det kan finnas
flera av.
Djävulen har också många andra namn, alla återfinner
man inte i nutida biblar. Namn som Satan och Antikrist
hittar man där, men inte Fan, Hin håle och Ljotan. Också
Behemot och Leviatan, de våldsamma vilddjuren som beskrivs i Job,1 har uppfattats som ett sätt för Djävulen att
uppenbara sig. Påven 590–604, Gregorius I (den store) och
biskopen och helgonet Isidorus av Sevilla (~560–636) citerar gärna de texterna för att visa hur grym och våldsam han
kan vara.
Satans karaktärsdrag har dokumenterats av flera författare. Han, Djävulen ses ofta som en mansperson, är självfal1
Job 40:10,20 Se på Behemot – honom har jag skapat liksom dig – – –
Kan du dra upp Leviatan med krok
208
let de ohörsammas vän.2 Han vill också skada människan.3
Dessutom är han en mördare och ogillar sanning.4 Man
brukar också visa att han är en bedragare.5 Men Djävulen är
inte bara en abstrakt frestare, han kan också flyga iväg med
personer. Det gjorde han även med Jesus, eller var det en
god ängel som överlämnade honom till Djävulen, det är
något man har tvistat om.6 Slutligen kan nämnas att riksrådsmedlemmen hos hertigen av Lorraine, fransmannen
Nicolas Remy, nästan var säker på att åska är en manifestation av Djävulen, eftersom man kan se märken efter hans
klor på byggnader som utsatts för åsknedslag.
Var kom Djävulen ifrån? Den s.k. manikeiska teorin
framhåller att han var ond redan från begynnelsen. Leo I,
som var påve 440–461, ansåg att denna teori var hednisk,
med motiveringen att det implicerade att Gud skulle ha skapat något som var ont. Nej, Gud skapade enbart det som var
gott, förklarade påven, och Djävulen skulle fortfarande ha
varit god om han förblivit som Gud skapade honom.
Teologen Alkuin, som verkade i Aachen (~735–804)
och som var rådgivare till Karl den store, går ett steg längre.
Han skriver att det onda i världen är något som Djävulen
upptäckte eller uppfann. Man kunde enas om att Gud, som
skapat allt, också måste ha skapat Djävulen, men Gud skapade enbart det som var gott och texten säger att Djävulen
syndat redan från begynnelsen.7 Det betyder att den från
2
Ef 2:2 och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt
som nu är verksam i olydnadens människor
3
1 Pet 5:8 Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och
söker efter någon att sluka
4
Joh 8:44 Han har varit en mördare från första början, och han står
utanför sanningen därför att någon sanning inte finns i honom
5
2 Kor 11:14 Satan själv uppträder ju som en ljusets ängel
6
Matt 4:1 Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen, för att sättas på prov
av djävulen
7
1 Joh 3:8 ty djävulen har syndat ända från början
209
början gode Djävulen mycket snabbt måste ha blivit ond.
Hur snabbt det gick till har också blivit föremål för debatt.
Tidsintervallet mellan skapelsen och syndafallet måste ha
varit mycket kort – ”en timme eller en halv timme, eller
kanske bara ett ögonblick”, skriver en lärare inom Franciskanorden Pelbart Oswald från Temeswar (~1435–1504),
som verkade i Buda (del av nuvarande Budapest).
Lucifer
Änglarna kallas ibland Guds söner,8 men det har ändå hävdats att det var just från änglarna som Djävulen stammade.
Det var lätt att finna bevis för att han en gång ramlade ned
från himlen.9 Man menade också att han inte var ensam i
sitt fall utan också hade änglar med sig.10’11 Enligt kyrkofäderna beskriver också Jesaja Djävulens fall.12 Idag säger
experter att det inte är Djävulen eller Lucifer som åsyftas
utan kungen av Babylonien som beskrivs i hela kapitel 14.
Hur är det med Lucifer? Namnet har väckt många olika
och starka känslor i mänsklighetens historia. Det var beteckningen på ett gudomligt väsen i hednatiden och ordet
kan översättas som ljusbringaren. Att föra fram ljuset sågs
inte bara i fysisk bemärkelse utan också mentalt – han som
bringar ljus i tillvaron. Kyrkofäderna tog över benämningen
8
Job 1:6 En dag när gudasönerna trädde fram inför Herren
Luk 10:18 Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt
10
Upp 12:9 Och han, den store draken, ormen från urtiden, han som
kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner
på jorden och hans änglar störtades ner med honom
11
2 Pet 2:4 Gud skonade inte änglar som hade syndat utan störtade ner
dem i underjordens mörka hålor, där de hålls i förvar till domen
12
Jes 14:12 Ack, fallit har du från himlen, lysande stjärna, gryningens
son, du har krossats mot jorden, du som betvingade folken. Det var du
som sade till dig själv: Upp till himlen skall jag stiga. Ovan Guds stjärnor skall jag resa min tron och ta säte på gudaberget längst upp i norr.
Jag skall stiga upp ovan molnen, jag skall bli som den Högste. Men ner
till dödsriket störtas du, längst ner i avgrundens djup
210
9
Lucifer som ett alternativt namn på Djävulen i sin beskrivning av hans fall från himlen. I många sentida bibelöversättningar finns inte Lucifer med. Det blir en stjärna,13 men
Lucifer är översättningen i den latinska texten Vulgata, som
varit styrande för kristligt tänkande under århundraden och i
engelska King James, som dominerar i engelskspråkiga länder. I Sverige skrivs nu ”lysande stjärna”. Historien och
gestalten har fascinerat människan, denne fallne ängel som
rebellerade mot Gud och som ville bli större än Gud. Mest
känt alster är kanske John Milton Paradise lost, 1667, där
Lucifer uttrycker att det är bättre att härska i helvetet än att
tjäna i himlen. Lucifer är även centralgestalten i flera filmuppsättningar. Ändå tycks det vara så att hela kopplingen av
Lucifer till Djävulen bottnar i en felöversättning från hebreiska till grekiska. Hieronymos, som arbetade fram Vulgata,
stödde sig på den grekiska översättningen, där translatorerna något oriktigt infört det grekiska ordet fosforos och det
var en beteckning på morgonstjärnan (planeten Venus). Den
stjärnplaneten heter på latin Lucifer.
Mytologin kring Lucifer har vävts samman med berättelser om Faust och också idéer om att tvivel kan vara en starkare ingång till frihet hos människan än tron. Faust var en
ung man, en alkemist, som slöt avtal med Djävulen för att
få ta del av världens kunskap. Legenden har gett impulser
till en mängd aktstycken, dramer och även en opera. Flera
kända namn ligger bakom dessa alster, Johann Wolfgang
von Goethe och Thomas Mann hör dit. Inressant är att Guds
uppenbarelse som Gud fadern, Sonen eller Den heliga ande
i viss mån har sin motsvarighet i Djävulens varierande uppenbarelseformer. Här är gestalterna flera och kan också
uppträda samtidigt. Bl.a. Christopher Marlows fascinerande
13
Upp 9:1 Då såg jag en stjärna som hade fallit från himlen ner på jorden. Åt den gavs nyckeln till avgrundens brunn
211
Faustdrama med Mefistofeles, Lucifer och Belsebub ger
sådana associationer. Faustlegenden återspeglar sig även i
en relativt nyutkommen bok som handlar om det europeiska
kunskapssökandet. Den ingår i Vitterhetsakademiens skriftserie och är betitlad Den faustiska människan, Natur och
Kultur, 1991, med Gunnar Eriksson som författare.
De syndfulla änglarna
Med vetskapen, om att världens ondska började med en
konflikt mellan Gud och Satan, föddes en annan fråga: Vad
var det för orsak till konflikten? En judisk tradition berättar
att Gud skapade Satan och hans följe på fredagen, men inte
fick tid att göra kroppar åt dem innan sabbaten inträdde, då
Gud självfallet måste vila. Följaktligen kände sig Satan och
hans gelikar stympade och blev avundsjuka på människorna
som fått kroppar. Franciskanmunken Alexander från Hales
(–1245) var dock övertygad om att det var Satans stolthet
som primärt förde honom på fall, eftersom Satan var ytterligt maktlysten och ville bli jämställd med Gud. Isidorus av
Sevilla ger uttryck för liknande synpunkter. Han menade att
Djävulen i sin stolthet inte bara kände sig som Guds like,
utan som Guds överman. Inte heller visade Djävulen tecken
på ånger eller bad om förlåtelse, uttrycker han.
Många författare pekar på mera direkta orsaker till den
kamp som i tidernas begynnelse ägde rum mellan Satan
med följeslagare och med Gud och de följsamma änglarna.
Gud sände ut sina änglar för att undervisa människorna om
rättfärdighet. Detta lyckades inte, utan i stället hände något
förfärligt. Kvinnorna på jorden blev med barn, med änglarna som fäder. Det blev en skrämmande avkomma – jättar!
Riktigheten av denna skildring bekräftades redan av tidiga
kristna som Justinus Martyren (~100–) och Quintus Septimus Florens Tertullianus (~155 – ~220) som hänvisar till
212
Första Moseboken.14 Hela historien om änglarnas äventyr
med jordakvinnorna finns också dokumenterad i de judiska
skrifterna Henoksböckerna. De änglar, som besudlat sig
med människornas döttrar, fick sitt straff. Gregorius uttalar
att alla dömdes till fullkomlig förintelse och att de nu tillbringar tiden i fängsligt förvar, bidande tiden för att yttersta
domen skall träda i kraft.15
Alkuin sysslade med ett annat närstående problem. Om
det inte enbart är människorna som syndar utan även änglarna, så måste det finnas en förklaring till att Bibeln behandlar människornas synd så i detalj, utan att ge motsvarande utrymme åt änglarnas synd. Han anger själv en förklaring: ”Människornas synd kan läkas, men när det gäller
de förtappade änglarna kan synden inte läkas. Det lönar sig
därför inte att skriva alltför mycket om änglarnas synd.”
Med eller utan kropp
När det gäller Djävulen uppfattas han ha en ganska stor
frihet. Han kan fara omkring i luften och ställa till trassel.
Under medeltiden kallades han ”fursten över luftens riken”
(luftens furste), en benämning som återfinns i Bibeln.16 Det
också antytts att Djävulen skulle ha en ännu större frihet –
han nästan behärskar jorden.17
Det är inte bara i luften man hittat djävlar. Den helige
Patrik, S:t Patricius, Irlands apostel och dess skyddshelgon
(~390 – 461), hittade dem i en grop på Irland och ibland har
14
1 Mos 6:4 På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg
med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på
jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort
15
Jud 7 som änglarna bedrev otukt och onaturligt umgänge: de straffades med evig eld och är ett varnande exempel
16
Ef 2:2 och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt
som nu är verksam i olydnadens människor
17
Joh 12:31 Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas
213
de setts vid jordbävningar. G J Leufstedt berättar i sin bok
Allvar och Skämt om Djefwulen, 1877, att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, en organisation nära associerad med
Svenska kyrkan, i en broschyr år 1868 ansåg sjörå vara
Djävulens föreslagare. Stiftelsen protesterade därför mot
planerna att ställa upp Molins fontän i Stockholm, eftersom
den bl.a. skulle avbilda sjörå. ”Sjörå är djävlar och djävlar
är Guds fiender och det vore orättvist och opassande att resa
en ärestod åt Djävulen på en offentlig plats i huvudstaden”,
hette det.
Frågan om Djävulen och hans följeslagare verkligen har
kroppar förblev länge ett tvisteämne. Det konstaterades att
kroppen inte bestod av kött, ben och blod.18’19 Därmed var
dock inte problemet löst. Djävulen kanske ägde en kropp av
annat material. Frågan komplicerades av det faktum att han
kunde anta olika skepnader. Dante Alighieri (1265–1321)
avbildar honom som ett jättelikt monster med tre ansikten,
ett rött, ett svart, ett gult och med vingar större än seglen på
ett skepp, återigen en parallell till Guds treenighet. Franciscus de Maironis, verksam inom Franciskanorden i Frankrike (~1288–1328), beskriver Satan som Guds första skapelse och den som liknade honom mest. En av kyrkofäderna,
Ambrosius hade tidigare konstaterat att ormen är Djävulen.
Petrus Lombardus (~1100 – ~1160) biskop i Paris, instämmer i detta och kan dessutom omtala att han egentligen ville
ha tagit formen av duva, om inte den förklädnaden hade
reserverats för Den helige ande.
Såväl Thomas Aquinas som Augustinus visar exempel
på hur Djävulen kunde söka upp kvinnor nattetid och ha
sexuellt umgänge med dem. I denna skepnad brukade han
18
Luk 24:39 en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har
Ef 6:12 Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa
utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna, över denna mörkrets
värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna
214
19
kallas incubus. Under medeltiden rapporterade flera biskopar att nunnor var särskilt benägna att bli utsatta för denna
typ av påhälsningar. Nicolas Remy (~1527 – 1612), med
ämbetet ”Procureur général de Lorraine”, som studerade
frågan, skriver att samlag med incubus inte kan ge någon
avkomma. Han kritiserar skarpt samtida teorier att incubi
skulle kunna förse sig med sädesvätska från döda personer
och på det sättet skapa graviditet. Giovan Lorenzo Anania
(~1545 – ~1608), som alltså levde ungefär samtidigt med
Remy och skrev boken De natura daemonum och verkade
som lärare hos ärkebiskopen av Neapel, kunde däremot visa
på flera fall då dessa samlag gett avkomma. Han nämner
Martin Luther som ett exempel.
Det berättas också att Djävulen kunde vara så raffinerad
att han för att förstöra en mans rykte iklädde sig dennes
skepnad, när han besökte en kvinna. Biskop Sylvanus, en av
de tidiga kristna, vän till Hieronymus, blev just föremål för
ett sådant lömskt bedrägeri. Djävulen blev emellertid upptäckt men svor så omåttligt, att man förstod att det inte var
Sylvanus själv, vilket man först misstänkte. Så skriver krönikorna om det hela.
Många djävlar måste drivas ut
Frågan om hur många demoner, det finns i världen, har inte
fått ett entydigt svar. En äldre judisk tradition sätter antalet
mycket högt. Traditionen vill berätta att när det gäller rabbinerna, de judiska religionslärarna, så har de 1000 på
vänstra handen och 10 000 på den högra, och smådjävlarna
är främsta orsaken till att rabbinerna sliter ut sin vackra
klädedräkt så snabbt. Professorn vid universitetet i Louvain
Godschalc Rosemondt (~1483–1525), talar om en skyddsängel och en demon för varje individ, vilket skulle leda till
att antalet djävlar är minst lika stort som befolkningen på
215
jorden. Senare beräkningar utgår ofta från antalet änglar
som syndade, en tredjedel av stjärnorna på himlen enligt
Uppenbarelseboken.20 Enligt detaljerade medeltida källor
innebar det totalt 1/3 x 399 920 004 = 133 306 668 änglar.
Spörsmålet kom upp om stjärnorna räckte till för en ängel
per individ, god eller ond. Thomas Aquinas är mindre noggrann och hävdar att mindre än hälften av änglarna följde
Satan. I alla kalkyler tycks man ha kommit fram till stora
siffror på antalet djävlar. Redan tidigt fick detta Johannes
Cassianus, en teolog verksam i Marseille (~360 – ~ 4 35), att
uttala: ”Det är en Guds försyn att människorna slipper se
alla djävlar som fyller luften mellan himmel och jord.”
Exorcism
När Djävulen väl avslöjats och avklätts sin förklädnad var
det ganska lätt att handskas med honom, enligt medeltida
forskare och allmän tro. För att bli av med honom var det
ofta tillräckligt att uttala Kristus’ namn. Därmed skulle Satan lägga benen på ryggen. Metoden hade anvisats av Gud
själv, menade man.21 Exorcism, att driva ut onda andar från
drabbade personer, är en åtgärd som finns beskriven långt
tillbaka i historien. Katolska kyrkan tog upp den läran och
särskilda präster skolades i förfaringssättet. Efter filmen
The Exorcist, som kom 1973, ökade lavinartat det religiösa
intresset för den konsten och kyrkan hade svårt att möta
efterfrågan. Förre påven Johannes Paulus II stödde aktivt
arbetet och utförde personligen några andeutdrivningar.
Även Benedictus XVI har uttalat sig positivt om sådan
verksamhet. Katolska kyrkans exorcismritual är ganska
mild, med bruk av böner och framvisande av heliga objekt,
20
Upp 12:4 Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna på
himlen och slungade dem ner på jorden
21
Mark 16:17 i mitt namn skall de driva ut demoner
216
men det anses ändå vara ett riskfyllt företag och omgärdas
med stränga regler. Den afficierade personen bedöms inte i
sig vara någon dålig människa, utan vara invaderad av en
eller flera demoner, som gör att denne handlar syndfullt.
Tecken på att demoner har funnit sitt säte hos en person kan
ta sig de mest skilda former. Det kan visa sig som aversion
mot Gud och annat heligt, övernaturlig styrka eller annan
extrem förmåga, eller pratramsor på språk som personen
aldrig lärt. Det hänvisas till texten som berättar om en man
som uppvisade omänsklig styrka och hur Jesus botade honom genom att befalla den orena anden att utrymma kroppen.22 Det visade sig då att det fanns massvis med demoner
i honom – alltså inte att förvåna att han kunde bete sig med
sådan styrka, har det uttryckts.
Många protestantiska rörelser bekänner sig också till läror om att kunna vara besatt av demoner som bör drivas ut.
Det gäller Pingströrelsen, där förening med Guds ande är ett
centralt inslag i tron. Här kan exorcismutövandet bli mer
våldsamt och tecknen på att vara invaderad av demoner är
inte desamma som i Katolska kyrkan. Abnorm reaktion vid
bön och vid nämnandet av Kristus’ namn blir tecken på
detta, medan tungomålstalande mera talar för förening med
Gud. Exorcismen äger rum mer eller mindre regelbundet i
församlingarna, oftast med församlingsmedlemmarna försatta i extas.
Sådan andeutdrivning har filmats och blir mycket suggestiv, när den sprids genom massmedia. Den behandlade
personen uppträder ofta i konvulsioner och med förvridna
anletsdrag. Här ryms också uppfattningar om helande från
sjukdom genom exorcism, med hänvisning till Bibelns berättelser om detta. Exorcisten agerar vanligen rent verbalt
22
Mark 5:2 Han var besatt av en oren ande och hade sitt tillhåll bland
gravarna. Inte ens med kedjor kunde man längre binda honom
217
med våldsamma tillmälen mot Djävulen och hand på en
bibelbok. Man tror sig följa texterna, som i exemplet där
aposteln Paulus driver ut en spådomsande ur en slavflicka.23
Den behandlade kan bli så påverkad, att fysiskt starka medlemmar måste biträda och hålla fast personen. Seanserna
har i några fall blivit så våldsamma att dödsfall inträffat,
oftast genom kvävning, och lett till rättsprocesser där exorcisten fällts. Det är då vanligen lekmän, som sökt utöva
konsten, men präster har också blivit dömda. Flera fall finns
rapporterade från USA, men också i Sydkorea, och nyligen
(2005) inträffade ett fall i Rumänien. En makaber händelse,
som uppmärksammats mycket i media, inträffade i staten
Rhode Island (inte långt från New York): Där förstärkte
man orden med några små krucifix, som fördes in i munnen, men som svaldes och rev hål på matstrupen, så att personen förblödde.
Bekymret med demoner i människans kropp kan ta sig
många uttryck. Tror man, att de framkallar sjukdom, blir det
naturligtvis viktigt att driva ut dem och detta skall diskuteras mera i nästa kapitel. Kyrkans företrädare har varit medvetna om att det är av vikt att ta avstånd från sådant som är
vidskeplighet i dessa sammanhang och påpekar att spåkonst
och trolldom visserligen ur historiskt perspektiv står nära,
men egentligen är något helt annat. På något sätt ser man
dock att även spådom och trollkonst kan mobilisera andar,
så att exorcism på religiös grund måste tillämpas för att
rätta till det hela. Sekten Jehovas vittnen har haft och har
diskussioner kring detta i sitt tidningsorgan Vakna. Varnande exempel refereras där människor tagit hjälp av ouijabord
för att komma i kontakt med avlidna personer och då råkat
illa ut. Det går inte, förklaras det med hänvisning till Predi23
Apg 16:18 Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne
218
karen.24 Försöker man, kan det bli så att demoner tar tillfället i akt för att komma åt människan. Ouijabordet en anordning som består av ett litet bord märkt med ord och isolerade bokstäver och brukar användas i spådomskonst. Personen, som exorcisten behandlade i ett program på Sveriges
television i mars 2005, hade flera demoner i sig och där
omtalades bruket av ett ouijabord som en av de faktorer
som hjälpt djävlarna in.
Början till inkvisitionen – katarer blir kättare
Uppfattningen om begreppet djävul har uppenbarligen växlat. Många skildringar ger intryck av att man, även om man
sett allvarligt på ”Djävulens upptåg”, så var det något som
gick att kontrollera. Det fanns effektiva metoder att tränga
undan ”de små djävlarna” eller ”den store fan”. Som det
beskrivits ovan, kunde det räcka med att visa en bibelbok
och uttala Kristus’ namn. Ändå är det så att konflikten kring
djävulsbegreppet av olika orsaker blev central för kyrkan
och ett väsentligt element i inkvisitionen. Den började 1184
under påven Lucios III, i första hand för att kväva kristna
som hade en trosuppfattning som avvek från Katolska kyrkans dogm.
Det var katarerna man främst riktade uppmärksamheten
mot. Katarerna är en gemensam beteckning för flera sekter
med likartad inriktning på sitt religiösa budskap. (Längre
fram i historien blev benämningen katar mera allmänt uppfattad som avfälling från den sanna läran. På svenska blev
det kättare.) Man menar att Katolska kyrkan mot 1100-talet
allt sämre kom att uppfylla de stora massornas behov av en
ändamålsenlig religion, passande för den tidens ofta hårda
liv. Många upplevde den inte som allvarligt syftande, med
24
Pred 9:5 De levande vet att de skall dö, men de döda vet ingenting ...
aldrig mer tar de del i det som sker under solen
219
sitt dyrkande av reliker och helgon och med rika kloster och
präster som levde överdådigt och sedeslöst. En asketisk
kristendom passade bättre i tiden och fick stark spridning i
hela Europa. Det har hävdats att omkring år 1200 huvudparten av Europas befolkning kom att omfatta katariska läror.
Katarer har släktskap med äldre trosföreställningar, manekeismen och kallas också ibland nymanikéerna. Vi vet
inte så mycket om dem, eftersom de helt utraderades av
inkvisitionen och deras skrifter brändes. Gud befallde att
man skulle gå brutalt fram, enligt tidens tro.25’26 Det vi vet
kommer huvudsakligen från inkvisitionens protokoll och är
exempel på hur segraren skriver historien. Därmed har katarerna kommit att misstänkliggöras på alla de sätt. Dagens
historiker har ändå kunnat ge en del ljus åt denna tidiga del
av kristenheten.
Katarerna trodde på en dualistisk värld, en kamp mellan
ont och gott. Djävulen representerade den onde guden och
hade skapat materien och jorden. Den gode guden sände
Jesus, i en kropps skepnad till jorden, för att visa vägen till
räddning och frälsning. Vägen dit var att inte bry sig om
och samla på sig jordiska ägodelar eller hänge sig åt njutningar. Katarerna åt inte kött eller ägg och var emot våld
och krig och hade målsättningen att hjälpa andra, även de
som hade annan tro. Gudstjänsten var enkel med bön och
predikan. Lärorna spreds genom kringvandrande renläriga
25
5 Mos 17:12 Men om någon är så förmäten att han handlar utan att
lyssna till prästen som står i tjänst hos Herren, din Gud, eller till domaren, så skall den mannen dö
26
5 Mos 13:12 Skulle du om någon av de städer som Herren, din Gud,
ger dig att bo i få höra att ondsinta män ur ditt folk har förlett invånarna
och övertalat dem att tjäna andra gudar, som du inte känner, skall du
noga undersöka detta, göra efterforskningar och anställa förhör. Om det
verkligen är sant att något så skändligt har skett i ditt folk skall du hugga ner stadens invånare med svärd, du skall viga staden och alla som
finns där åt förintelse
220
personer, apostlar, och kom att uppfattas som ett kraftigt hot
mot Katolska kyrkans hegemoni och dess själva existens.
Motståndet gick ut på att visa katarernas farlighet och särskilt peka på hur det extrema försakandet av allt jordiskt var
oförenligt med en stats funktion och på det sättet få de jordiska härskarna på sin sida. De riktade också in sig på mera
udda inslag i katarernas troende som nödvändigheten av
celibat för att nå himlen.
Det var dock bara en liten grupp, perfecti, till vilka
apostlarna hörde, som praktiserade denna extrema del av
läran, med fullständig försakelse av allt världsligt och ett liv
utan partner. Perfecti såg man ibland till att bli just innan
man trodde man skulle dö, alltså på dödsbädden. Det skedde i form av ett dop med handpåläggning av en annan perfecti, och sedan fasta till döds. Som perfecti garanterades
man en plats i himlen, men under livet i övrigt räckte det
med att mera allmänt inte vara alltför intresserad av att berika sig och njuta av livet. Då var även sexuella kontakter
utanför äktenskapet inte syndfullt.
Katarerna uppfattade sig, på samma sätt som flertalet
andra sekter, representera den enda rätta läran och eftersom
Katolska kyrkan trodde på samma exklusivitet blev det konflikt. Utrensningen blev en av de grymmaste och bloddränkta i västerlandets historia. Efter drygt 100 år, i början av
1300-talet, var katarerna helt utraderade.
Dominikanorden
Det var framför allt den sedermera helgonförklarade Dominicus och hans Dominikanorden (Predikarorden) som gjorde den här förintelsen effektiv. Den fick god hjälp av en
förordning som utfärdades 1199 av påven Innocentius III,
Den stadgade att all egendom, som frigjordes när en kättare
fälldes, skulle delas mellan angivare och lagförare. En an221
nan effektivitetsstimulerande åtgärd var fjärde lateransynodens beslut år 1215 att godkänna tortyr för att få misstänkta att erkänna.
Dominikanorden stiftades 1215 av denne spanske adelsman, Dominicus de Guzman, som ville skapa ett effektivt
vapen mot de heretiska rörelserna, i första hand katarerna.
Han blev helgonförklarad några år efter sin död 1221. Medlemmarna i Dominikanorden kallades ofta svartbröder, genom sina svarta kläder och även predikarbröder, eftersom
de vandrande predikade den rätta äran. Inkvisitionen och
bokcensuren blev centrala uppgifter för orden som verkade
tillsammans med Franciskanorden i nära relation till påven.
Inkvisitionen hade nått sin utformning, en myndighet
som hade i uppgift att uppspåra och avslöja otrogna och
döma dem. Viktiga ingredienser var plikt att ange misstänkta, bruk av tortyr, förbud mot att anklagade fick försvarare
och accepterande av anonyma anklagelser. Det var de
världsliga myndigheterna som verkställde och detta pågick
in på 1800-talet.
Häxor och judar blir inkvisitionens mål
Efter att ha eliminerat katarerna blev häxorna och judarna
huvudmål för inkvisitionen. Nu kom också Jesuitorden att
förknippas med inkvisitionen även om den ingalunda var
ansvarig för den. Jesuitorden grundades av officeren Ignatius av Loyola 1534 och blev stadfäst av påven Paulus III
1540. Med jesuiterna förfogade påven över ett slags hemlig
armé, men den kom också att utvecklas till en stat i staten,
med perioder då orden stod i konflikt med påven – till trots
att orden har ett löfte om absolut lydnad under honom. Loyolas bön anförs ofta, lockar många, skrämmer andra: ”Tag,
Herre, mottag all min frihet, mitt minne, mitt förstånd och
all min vilja, allt vad jag äger och har...”
222
Mycket har skrivits om inkvisitionens grymhet. Det har
också påpekats att kyrkan inte stod för verkställigheten, det
gjorde de världsliga myndigheterna. Det har också, som en
förmildrande omständighet, hävdats att inkvisitionen lät sig
luras av den av kyrkomötet sanktionerade tortyren. Man
trodde att informationen, som kom fram, var korrekt. Grunden i tron var förlåtelsen, men det förutsatte att man erkände, och hela processen gick ut på att få de anklagade att
erkänna och se till att de kunde räddas och ta emot förlåtelsen och ha möjlighet att komma till himlen, alltså en slags
räddningsoperation. Det har hävdats att just detta med möjlighet till förlåtelse för vilken grymhet eller hemskhet man
än uträttat, bara man bekände, var just det geniala i kristendomen och gjorde den så konkurrenskraftig mot andra religioner. Samtiden rymde också tankegångar som i nutiden
kan verka främmande. Man visste att varje dag innebar risk
att synda och att varje synd ökade sannolikheten att komma
till helvetet. En ung person har rimligen inte hunnit samla
på sig så mycket oförlåtna synder, som en äldre människa.
Därför uppfattades det inte så olyckligt om den unga människan dog. Hon hade i princip större inneboende möjlighet
att komma till himlen.
Att det fanns häxor och trollkonst var ju allmänt känt sedan århundraden. Dessutom, varför skulle Skriften anbefalla att häxor skall dödas om de inte finns, var logiken.27 Jesus hade också angett bränning som ett lämpat straff för den
här typen av brott, menade man.28 När det gällde judarna
stod det klart att de hade dödat Kristus,29 och även fortsatt
27
2 Mos 22:18 En trollkvinna skall du inte låta leva
Joh 15:6 Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas
bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp
29
1 Thess 2:15 Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten ... Men nu nås de till slut av Guds vrede
223
28
att neka till att han var Messias. Därför måste de också jagas fram, straffas och brännas. I fotnoten ges ett då ofta
åberopat citat.30 Det kan illustrera att dåtidens bokstavstro
också rymde allegori och en återspegling av tankar i tiden.
De behöver hjälpas
Det är viktigt att erinra om att man trodde att man gjorde
gott med dessa utrensningar. Det är liknande motivering
bakom de muslimska självmordsbombarnas aktiviteter i
Israel och på andra håll. De tror sig göra en god gärning,
genom att mörda de otrogna. Det är ingen grymhet ur deras
synpunkt. De otrogna skall ändå dö i helvetet.
Vi kan kanske förstå konsekvenserna av en fanatisk
gudstro genom att betrakta andra delar av inkvisitionens
åtgärder, som den att gräva upp lik för att kunna verkställa
det rätta straffet och straffa med eld. Det gällde alltså att
bränna liken, i sådana fall där kättaren råkat bli dömd först
efter sin död. Orsaken kunde vara att tortyren varit alltför
effektiv, innan man hunnit utfärda domen, men det kunde
också vara fråga om att brottet först blev känt, efter gärningsmannens död. Ett annat inslag i inkvisitionen, som vi
idag kanske tycker är mindre märkligt, är detta att bränna en
dockavbildning (”effigy”) av brottslingen. Det tillämpades
på anklagade som hade flytt. Idén att bränna voodoo-dockor
känner vi igen idag, då den tenderar att bli allt vanligare.
Den förekommer särskilt vid varjehanda protestaktioner i
politiska sammanhang, men också i idrotten och vid fackliga manifestationer. Att bränna dockor av Bush eller Putin
tycker många idag är en juste åtgärd för att visa sin opinion.
Det finns dock en inneboende önskan att orsaka den utpekade verklig fysisk skada, vilket ger den här ”seden” bi30
Luk 3:9 Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas
i elden
224
smak. Flaggbränning är på något sätt en mera oskyldig
handling, även om den kan symbolisera ett helt folk.
Vanhelgande av oblatbrödet och trolldom
Det är två brott som särskilt präglar inkvisitionen och ofta
utgjorde grund för en fällande dom, hostiaskändning (vanhelgande av oblatbrödet) samt trolldomskonst (maleficium).
Det första brottet ansluter till dogmen kring nattvarden. När
prästen välsignar brödet, uppgår oblaten (hostian) i Kristi
kropp (kallas transsubstantiation) och genom att ta del av
den välsignade oblaten förenas människan med Jesus. Profant vulgärt, kan man säga, att man äter Jesus. Skulle en
icke-troende få tag i ett oblatbröd, troddes det ge ett sätt att
åter kroppsligen skada Jesus och bli en slags upprepning av
vad som hände på korset. Det var detta, som var att vanhelga oblaten och som var förenat med dödsstraff.
Maleficium innebar att skada någon genom ockulta förfaranden. Det kunde vara fråga om att se till att demoner tog
säte i en person och orsaka sjukdom. Det förklarade, varför
en stark yngling helt plötsligt kunde drabbas och även dö.
Andra fenomen, som ibland tillskrevs trolldom var extrema
klimatförändringar, oväder, särskilt åska hörde dit. Bondesamhället visste också att missväxt av varjehanda slag kunde trollas fram. Ett ofta återkommande inslag i bekännelserna är också berättelser hur ett djurs mjölkproduktion sinat genom att djuret mjölkats tomt genom trolldom.
”Blood libel” (Blodkränkning)
Såväl häxor som judar kom att anklagas för ritualmord på
kristna spädbarn, att mörda dem och dricka deras blod. När
det gällde judarna hade man flera specifika förklaringar. De
troddes menstruera mycket, även judiska män menstruerade, kunde man få sig berättat. Så dålig kunde alltså kon225
takten mellan folkgrupperna vara att det inte gick att eliminera den här typen av, för oss fullkomligt absurda, föreställningar. Även omskärelsen gav behov av blod och det
bedömdes att judarna behövde yttre tillskott av blod för att
täcka alla dessa förluster. De kristna menade att det helst
skulle vara kristet blod, eftersom det hade varjehanda förmåga att också hela. De kunde t.ex. krävas för att ge de nyfödda judarna syn – de föddes ju blinda, var ett annat av de
rykten som spreds. Därför måste man smörja ögonen med
kristet blod. Judarna berättades också behöva blodet för sin
svartkonst, samt för att baka det osyrade brödet (matzot)
och tillverka påskvinet. Det förmodade beroendet av kristet
blod hos judarna har koppling till berättelsen om hur Pontius Pilatus försökte frisläppa Jesus, men där det judiska folket ville se honom skyldig.31
Allt detta är varianter av att vanhelga blodet, att söka sig
till mänskligt blod och använda det för varjehanda oheligt
ändamål, att konsumera det i någon form, ofta beskrivs det
som en slags kannibalism. Det är kopplat till myter om
”blodets renhet”, där det bästa blodet antas komma från
småbarn, nyfödda eller foster. Det är en utbredd ”vandringssägen”, som brukats genom århundraden för att komma åt människor med annan tro. Det användes mot de första
kristna, det har använts mot kristna missionärer. Idag ser
man artiklar i muslimska tidningar och skrifter om hur judarna kan hänge sig åt detta, vid sin stora helg ”pesach”, då
man på våren firar friheten genom uttåget ur Egypten. De
religiöst konservativa amerikanarna, även sådana med säte i
kongressen, har riktat fokus mot dagens fiende kineserna
31
Matt 27:25 Men hela folket ropade: ”Hans blod må komma över oss
och våra barn.”
226
och i några utfall, som ett led i antiabortkampanjer, anklagat
dem för att servera aborterade foster på restauranger.
227
Kapitel 10 En trollkvinna skall du inte
låta leva
Häxor tycker vi hör sagorna till, men häxeri var en gång i tiden grav
brottslighet. Genom en pakt med Djävulen troddes en häxa kunna
åstadkomma varjehanda svartkonster – se till att grannens ko upphörde
ge mjölk, en frisk yngling plötsligt blev sjuk och kanske dog eller missväxt drabbade omgivningen. Brottet uppfattades så hemskt att det blev
ett crimen exceptum, där normala rättsregler måste åsidosättas. Tankeväckande är att flera ledande personer, som predikade tolerans i trosfrågor, var övertygade om att rykte om häxeri nästan alltid var sant och
förespråkade kraftiga straff. Det är alltså ett tillstånd liknande det som
råder i dagens rättsapparat vid anklagelser om terrorism, och, som det
pockas på, även skall gälla vid misstänkt incest och våldtäkt, med motivering: ”Brotten är ju så avskyvärda.” Det sexuella inslaget var också
starkt i häxprocesserna och kom till uttryck vid Sabbaten, en sammankomst med olika obskyra sexuella aktiviteter. Den anklagade måste
kunna bevisa sin oskuld för att undgå straff. Barnvittnesmål och tortyr
var ingredienser vid rättegångarna. Det stora tvivlet kom när man såg
hur epidemisk spridningen var. När man beivrade brottet i en bygd så
tilltog det, medan när man lämnade det ifred dog det ut. En annan
skrämmande del av ”brottsbekämpandet” är hur lite skuld de kände,
som officierat i processerna. När de blev medvetna om sitt bidrag till
justitiemorden kunde ursäkten bli: ”De tidiga kristna martyrerna fick ju
lida oförskyllt.” Dagens vittnesexperter vinklar sina ursäkter mot att
det egna uppsåtet är så gott och hänvisar till ordstävet ”ingen rök utan
eld”.
Häxan
I en akademisk disputation om häxor, som ägde rum i Tyskland i början på 1700-talet, kan man läsa: ”En häxa är en
kvinna, antingen jungfru, hustru eller änka som inträder i en
förskräcklig pakt med Djävulen, antingen direkt eller genom tredje person, antingen i skrift undertecknad med hennes eget blod eller genom ett enkelt löfte för bestämd eller
obestämd tid.” (Christian Stridtbeck Von den Hexen und
dem Bündnis so sie mit dem Teuffel haben, akademisk avhandling i Leipzig, 1723.) Som framgår av citatet var pakten med Djävulen en central ingrediens i häxtron. Det kan
vara svårt för oss att idag sätta oss in i medeltida uppfatt228
ningar och förstå hur utbredd och genomgripande tron på
häxor var. Våra föreställningar om häxor kanske bättre
stämmer med en beskrivning från mitten av 1800-talet, som
en lärare vid gymnasiet i Sighisoara, Rumänien tecknade.
Han skildrar häxan på ett sätt som vi är mera vana vid från
sagor och sägner: ”De är skrynkliga surögda, har skarptecknade näsor eller hängande underläppar. De känns igen på
ögonen eller på att ögonbrynen växer samman. När de gråter låter de som små barn och fäller inga tårar; de är rädda
för män och ofta märkta av Djävulen.” (Friedrich Müller
Beiträge zur Geschichte des Hexenglaubens und des Hexenprocesses in Siebenbürgen, Braunschweig, 1854.)
Åtskilliga bibelcitat användes i diskussionen för att visa
att det fanns personer som hade ett kontrakt med Djävulen,
bl.a. refererade man till texten i Jesaja.1 Under medeltiden
var det dock en öppen diskussion om häxeriet var en realitet
eller ”bara inbillning”, något som även senare tiders historiker ägnat stor uppmärksamhet, fast självfallet med andra
utgångspunkter och förutsättningar. Under 1500-, 1600- och
1700-talen, när häxeridomarna föll, försvann den tveksamheten i hela den kristna världen.
Den generella beskrivningen om häxor från 1800-talet
karakteriserar dock illa de personer som då dömdes. De
anklagade kom från alla åldersgrupper och kunde vara både
män och kvinnor. Kvinnorna var som regel i stark majoritet,
och det försökte man förklara med att mannen stod närmare
Gud och att det därför var lättare att förleda kvinnan. Texten, som i först hand brukar citeras, kommer från Första
Korinthierbrevet2 och spelar också en annan roll genom att
1
Jes 28:15 Vi har slutit fördrag med döden, ett avtal med dödsriket
1 Kor 11:7,10 En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom
han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av
mannen – – – Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin
rätt för änglarnas skull
229
2
vara den som många samfund stöder sig på då de uppmanar
kvinnorna att ha huvudet täckt i gudstjänstlokalen. (Jämför
påbudet om huvudduk inom islam.)
Mer populistiska föreställningar om könen användes
också för att förklara varför kvinnor var mera benägna att
hänge sig åt häxeri. En författare, Ignatius Lupus från Bergamo (1584 – 1659), gör gällande att kvinnor är mer lösmynta och berättar allt vad de vet, så att en enda kvinna kan
fördärva en hel bygd. ”De är godtrogna och okunniga så att
Djävulen kan lätt bedra dem, de är nyfikna och vill komma
åt förbjudna saker. De har svagare konstitution, och påverkas lätt av andar, så att om de undervisas av goda andar blir
de verkligt gudfruktiga, men om de kommer under inflytande av onda andar blir de verkligt onda. De är av naturen
skröpliga, därför lyckades också Djävulen förleda den första
kvinnan, eftersom hon var det svagare kärilet.” Mot bakgrund av sådana citat är det begripligt att vägen till jämställdhet mellan könen varit lång. (År 2006 kan forskarna
på idrottshögskolan i Stockholm dock meddela, SvD 12/2,
att männen inte längre är steget före, ens fysiskt, utan att
kvinnan har minst lika bra kondition.)
Brott mot Gud eller världen
Skriften anvisade klart vad man borde göra med häxorna,
ansåg man, och citerade det explicita uttalandet att en trollkvinna inte skall få leva.3 Det är förmodligen det mest kända citatet, som användes för att rättfärdiga de avrättningar
som ägde rum ända in på 1800-talet. Antalet häxor som ljöt
döden, som det så vackert heter, har varierande uppskattats
till från några hundra tusen till flera miljoner. Senare revideringar har även ifrågasatt den lägre siffran och menar att
några tiotal tusen nog är mer korrekt. Den tidiga efterreak3
2 Mos 22:18 En trollkvinna skall du inte låta leva
230
tionen var att förfasa sig över forna tiders ortodoxi. Då blev
det lätt att man kom att överdriva den mängd illdåd som ägt
rum, har det hävdats. En församling kunde dock decimeras
med något hundratal personer till följd av häxbränningar,
under loppet av några få år. Historieskrivare med protestantisk färg har anfört att det var den katolska inkvisitionen,
som var särskilt framgångsrik och grym. Från katolsk sida
vill man gärna hävda det rakt motsatta. Man pekar på att
kyrkans centrala makt där var större och att frågan om häxeri ofta avgjordes på central ort, där man var mer benägen att
ifrågasätta den bevisning som tagits fram ute i bygderna. I
det sammanhanget har det också förts fram svårförståeliga
resonemang om att de katolska häxdomarna inte kan betecknas som justitiemord, eftersom häxeribrottet var en del
av den sanna tron, som den definierades av påven under den
här perioden.
Det är lätt att hemfalla åt varjehanda skildringar av de
grymheter, som utmålats ha ägt rum under häxprocesserna.
Det behöver trots allt inte vara representativt och det kan
hävdas att det blir att frossa i vedervärdigheter, när man tar
upp olika sådana detaljbilder av vad som hände. Skeendet
betingades av en hårdare omvärld och ett påtvingat levnadsmönster, som vi har svårt att sätta oss in, är en förklaring. Mot detta kan ställas att det vore ohederligt att förbigå
och inte beskriva arten av tänkande och typen av handlingar
som gjorde sig gällande. Det är meningen att lära av det
som skett och då är det nödvändigt att söka extrahera väsentliga delar av det hända och finna motiven bakom.
Häxhammaren
Varför kände samhällets ledande krafter det så viktigt att
söka bestraffa och utrota dessa människor? Studeras brottmålsurkunder finner man att häxor troddes kunna åstad231
komma allehanda sorters skada och otyg. Det var förmåga
att skada genom ockulta handlingar som häxan fått i utbyte
av sin pakt med Djävulen, alltså kunskaper i svart magi. Det
ansågs också möjligt att få tillgång till vit magi från Satan,
d.v.s. att kunna göra ”nyttiga saker” och att skaffa sig abnorm kunskap, men det var normalt inte häxan förunnat.
Däremot utgör sådan magi ett basalt inslag i legenden om
Faust och dess uppföljning.
Viss typ av skadegörelse återkommer ofta i skildringarna, återspeglande dåtidens bekymmer för skörd och boskap.
En hagelstorm, som orsakade skador på säden, kunde vara
skickad av grannens fru genom häxkonst. Om bondens ko
började mjölka dåligt, var det också naturligt att misstänka
svartkonst. Växtligheten kunde förstöras direkt genom besvärjelse, på det sätt Jesus gjorde.4 I en känd handbok hur
man skall ta hand om häxor, Malleus Maleficarum (Häxhammaren) beskrivs just hur häxor kan skada boskapen, att
det i nästan varje by finns kvinnor som stjäl mjölk från boskapen och ibland t.o.m. dödar den. Det omtalas också i
detalj hur trollkvinnan bär sig åt.
Häxhammaren skrevs av Heinrich Kramer och Jacob
Sprenger, första upplagan kom ut 1486. De tillhörde Dominikanorden och anses ha spelat en betydelsefull roll vid
tillkomsten av den s.k. häxbullan (Summis desiderantes
affectibus), som påven Innocentius VIII utfärdade 1484.
Häxbullan uppfattades ge påvlig sanktion till de synpunkter,
som framförs i Häxhammaren, och kan ses som ett märkligt
nytänkande inom kyrkan. Mer än 500 år tidigare, år 906,
visste man nämligen bättre. Då utfärdades Canon Episcopi,
där häxkonst betraktas som uttryck för folklig inbillning.
4
Matt 21:19 Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det
men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig
någonsin skall du bära frukt.” Och med en gång vissnade trädet
232
Häxhammaren blev en vida spridd handledning i konsten att
avslöja häxor och var under en lång period storsäljare genom hela Europa, i popularitet ”näst efter Bibeln”.
Häxor anklagades ibland för att ha gjort män impotenta.
Den förmågan tillskrevs framför allt prostituerade och andra
kvinnor som hängav sig åt flera män. Mera märklig och omdebatterad var konsten att förvandla människor till djur.
Augustinus ansåg att detta var möjligt, medan Thomas
Aquinas hade motsatt uppfattning. Många intog en tredje
ståndpunkt och hävdade att förvandlingen visserligen skedde, men att den inte var verklig utan illusorisk. Andra fastslog att kvinnan inte bara kunde omvandla sig till ett djur,
hon kunde också ikläda sig en mansgestalt. Förekomsten av
hermafroditer fick utgöra bevis för att sådana förvandlingar
verkligen kunde ske. Den motsatta förändringen från man
till kvinna var dock inte möjlig, påpekar Johan Weyer
(1515–1588), tysk läkare som kritiserade häxförföljelser
och uttalar: ”Naturen verkar alltid utvecklande.”
En del häxor troddes ha förmåga att se in i framtiden.
Det hände att de anlitades just för den egenskapen, men det
var riskfyllt att utöva spådomskonst. Sådan aktivitet kunde
lätt associeras med ockult verksamhet, som skulle straffas.
De stora experterna, att veta hur framtiden skulle bli, var
astrologerna och till den nivån nådde inte häxan. Astrologernas upplevda behov av exakta mätningar var ett viktigt
led i framväxten av en astronomisk vetenskap. Tron på astrologiska förutsägelser var grundmurad på den tiden. Det
berättas om hur Cardanus i mitten av 1500-talet ställde sitt
horoskop och fann att dödsåret var bestämt. När det året
inföll, fastade han sig till döds. Hieronymos Cardanus
(1501–1576) verkade i Italien och är mest känd genom sin
lösning av allmänna tredjegradsekvationen, benämnd efter
honom ”Cardans formel”.
233
Raffinerad kunskap
Tron på häxors makt var fast förankrad i alla samhällskretsar och inte bara bland bönderna. Tankeväckande och också
skrämmande är att flera ledande personer, som predikade
budskap om tolerans i trosfrågor, menade att häxor skulle
straffas. Det gäller t.ex. den franske filosofen och parlamentsledamoten Jean Bodin, som även rekommenderade
tortyr på barn och invalider, ”eftersom rykten om häxkonst
nästan alltid är sanna”. Prästen Joseph Glanvill (1636–
1680), medlem av Royal Society, är ett annat exempel.
Också han stod för respekt för avvikande åsikter och bejakande av vetenskapliga metoder, men var lidelsefullt troende på häxornas utbredning och drev på straffexpeditionerna.
Han stod, även om indirekt, bakom häxprocesserna i Nordamerika, i Salem, Nya England.
Det har framförts att flera kungar i norra Europa, i Polen,
Sverige och Ryssland, föll för frestelsen att anställa häxor
vid sina arméer för att söka öka stridsdugligheten. Från nordiska sjuårskriget berättas hur danskarna var helt oförmögna till både attack och försvar, genom att det fanns trollkvinnor i det svenska lägret. Striden kom inte igång förrän
den danske befälhavaren lyckats tillfångata en av de svenska häxorna, skriver den tidigare omnämnde läkaren Johan
Weyer. En tysk rättslärd, rådgivare till kurfursten av Saxen,
Johann Georg Godelman (1559–1611) drog ut konsekvensen av den tron: ”Om häxorna kunde styra väder och vind
och andra starka krafter så fanns det egentligen inte behov
av soldater alls. En enda kvinna skulle ju bara kunna utöva
sin makt och befria Tyskland från turkskräcken.”
Sabbaten
En uppräkning av de gärningar, som häxan fick stå till svars
för, ger lätt intrycket att det var en person som isolerat sig
234
från andra människor i samhället. I många fall kunde det
nog förhålla sig så men i centrum stod en gemensam sammankomst, sabbaten. Från förhör och bekännelser visste
man att sabbaten tjänade som kraftcentrum för trolldomen.
Här presiderade Satan själv, ofta i djurgestalt. Han tycks
särskilt ha föredragit att maskera sig till en illaluktande get,
men kunde också kläda sig i skepnad av en människa, kanske en specifik människa och på det sättet simulera den
personens närvaro. Satans förmåga att skifta gestalt stöddes
av berättelsen hur Djävulen maskerar sig till en ljusets ängel.5 Sebastian Michaelis, en fransk dominikanmunk, som
levde 1543 – 1613 och instiftade ett nytt kloster utanför Paris, fann att sammankomsterna alltid hölls på torsdagar.
Andra kunde ge detaljer kring lokalen där man höll till, som
i Sverige blev känd under namnet Blåkulla. En läsvärd
skildring om detta kan man finna i Namn och Bygd, Uppsala, 1915, där Jöran Sahlgren sammanställer olika underrättelser om häxkonst i sin uppsats Blåkulla och Blåkullafärderna. I detaljerade källskrifter, som han refererar till, berättas hur de församlade dansade runt Satan med ljus i händerna och kysste honom under svansen. Det berättas också hur
alla turerna dansades baklänges och att de var så ansträngande att deltagarna blev sängliggande flera dagar efteråt.
En annan viktig del i sammankomsten var måltiden. En
spansk jurist, Franciscus de Torreblanca, som var advokat i
Granada på 1600-talet, visste berätta hur man då slet levande småbarn i stycken och drack deras blod för att föryngra
sig. I andra berättelser förekom beskrivningar hur barnlik
grävts upp och serverats vid måltiden, tillsammans med
hund- och kattlik. Andra häxspecialister invände att detta
var omöjligt, eftersom liken är giftiga. Brödet saknades givetvis i måltiden, det utgjorde ju grunden för nattvarden och
5
2 Kor 11:14 Satan själv uppträder ju som en ljusets ängel
235
var därmed utsatt för Djävulens avsky. Vid sabbaten förfärdigades de undergörande salvor och drycker, som häxorna
behövde för sin trolldom. Sabbaten kunde avslutas med
allmänt samlag, ibland också tidelag, alltså mellan människor och djur, särskilt i norra Europa, berättades det.
Sabbaten började vanligen efter midnatt. Häxan kunde
hämtas direkt av Djävulen, som tog henne i sina klor och
flög iväg med henne, på samma sätt som profeten Habackuck lyftes i håret av en ängel och fördes från Palestina till
Daniel i lejongropen.6 Ibland flög häxan själv på en kvast
eller ugnsraka, i andra fall red hon på ett djur, ofta baklänges, på en bock eller hund. För återresan var det viktigt att
hon lämnade festen i god tid, eftersom hon kunde falla pladask till marken om hon överraskades av gryningen, morgonljuset, under denna sin färd. Det var då Herren Gud inspekterade.7 I bondesamhället var det tuppens galande på
morgonen som var tecknet på daggryningen och man tog till
sig bokstaven att bästa skydd fanns i mörkret, mellan Guds
två inspektionstillfällen, midnatt och daggryning.
Indicier
För att uppspåra sådana kättare som häxor måste kyrkan
skilja mellan mysticism och trolldom. Thomas Aquinas
fastslog att religiösa riter är att betrakta som vidskepelse,
om de inte är ägnade till Guds ära och ifall de inte överensstämmer med vad kyrkan föreskriver. Men även om mystikerna leds av Gud och häxorna av Satan såg man i utövan6
Till Dan C:36 Men Herrens ängel lade handen på hans hjässa, lyfte
honom i håret och förde honom i sin andes stormvind till Babylon, och
satte ned honom vid gropen
7
Mark 13:35 Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer,
omm det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen (Vaken, ty I veten icke när husets herre kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen)
236
det tillräckligt med gemensamma drag, för att det skulle
kunna vara svårt att ”skilja fåren från getterna”. Det blev att
se till resultatet.8 Men eftersom det inte alltid var möjligt
eller ens önskvärt att vänta, så gällde det att finna mer effektiva kriterier. Vid 1600-talets mitt kände man till en
mängd sådana. Att vara barn till en häxa var gravt med referens till ordspråket: ”Äpplet faller inte långt från trädet.”
Att hålla på med alkemi var misstänkt, men inte ett indicium, för såvitt det inte skedde med onda andars hjälp, framhöll Nicolaus Brand i sin doktorsavhandling (~1660). Det
viktigaste indiciet var troligen dåligt rykte. I Skottland försökte man stimulera till angiveri genom att sätta upp lådor i
kyrkorna, där menigheten skriftligen kunde specificera sina
anklagelser. Tystnad ansågs vara ett indicium; en person var
skyldig att tillbakavisa anklagelser och förolämpningar för
att inte göra sig misstänkt. Vägran att svara på förhörsfrågor
betraktades hävdvunnet som ett medgivande om skuld, ett
förhållande som härstammar från den romerska rätten. Att
svimma under tortyr med förvridna ansiktsdrag kunde tolkas som Djävulens sätt att skratta genom den anklagade.
Crimen exceptum – barnvittnesmål
Häxeri blev i flera länder ett crimen exceptum, – domarna
var inte bundna av några egentliga rättsregler, de kunde
göra som de behagade. Vittnesmål från minderåriga barn
troddes och accepterades med hänvisning till budskapet i
Psaltaren.9 Kanske är det lättare att förstå hur suggestivt
man läste uppmaningen att lita på vad barn berättade när
8
5 Mos 18:22 När profeten har talat i Herrens namn men hans ord inte
slår in och går i uppfyllelse, då kommer det budskapet inte från Herren
9
Ps 8:3 med ett barns, ett dibarns mun. Du har rest ett värn mot dina
fiender för att betvinga ovän och hämnare (Av barns och spenabarns
mun har du upprättat en makt, för dina ovänners skull, till att nedslå
fienden och den hämndgirige)
237
man tar del av den äldre bibelöversättningen. Barnvittnesmål tycks ha varit ett viktigt inslag i spridningen av häxprocesserna. Man kan tala om epidemisk spridning. Just detta
noterades på högre ort, att när man beivrade häxeri i en
trakt, så fick man bara en vidgning av dess förekomst. Det
spred sig som ringar på vattnet. Det var kanske detta som
först födde misstanken att här förelåg justitiemord. Jan
Guillou har vältaligt beskrivit detta fenomen i sin bok Häxornas försvarare, Piratförlaget, 2002. Han drar paralleller
till brottmålsprocesser, som nyligen ägt rum i Sverige, och
där barns utsagor spelat en avgörande roll. Här var det fråga
om incest, något som av naturliga skäl lätt jagar upp allmänhetens avsky och också fantasin och rop på att man
måste ta i med hårdhandskarna. Då blir det inte så viktigt
med bevisningen och rättssystemet kommer i gungning.
Den här gången var det inte prästerna som trodde på sin
sak. Det var välvilliga psykologer och andra personer med
uppgift att ta hand om barnen. Juristerna förlitade sig på
experterna, som visste rätt tolka vad barnen sagt, och det
blev fällande domar. Det var först när det blev mera allmänt
känt, att flera incestprocesser hade betydande inslag av
gammal folktro, som man kom att ifrågasätta domarna. Det
var påstådd djävulsdyrkan, av samma typ som visat sig i
häxprocesserna med vittnesmål om sällsamma sammankomster med obsceniteter.
Det framkom också, hur ringa skuld de personer kände
som officierat och spelat med i rättsövergreppen. På samma
sätt som i häxprocesserna är det en stark tro bakom, skillnaden är att trolldom idag är ett imaginärt brott för de flesta,
medan incest onekligen förekommer. Incestbrott är ofta
svårt att rättsligt belägga. Då kommer det fördomsfulla tänkandet ”ingen rök utan eld”, vilket många av de inblandade
försökte försvara sitt handlande med.
238
Rättsskandaler med barnvittnen i modern tid är vi inte
ensamma om i Skandinavien. En fransk hovrätt i Paris frikände i december 2005 sex personer som fyra år tidigare
dömts för tortyr och våldtäkt på flera barn. Ingen av dem
var skyldig och många fler hade också varit oskyldigt åtalade, i det omfattande pedofilnät man trodde sig ha rullat upp.
Det var Myriam Badaoui, som till slut föll till föga och erkände, att visst hade hon och hennes man och ett grannpar
utnyttjat de egna barnen, men berättelserna i övrigt och om
andra grannar och ett tjugotal barn var lögn, ”bara lite
hämnd för att de skvallrat”. Det fanns inget pedofilnätverk.
De rättsvårdande myndigheterna, med särskilda barnvittnesexperter, hade tidigare kommit fram till något helt annat.
Nu väntar efterräkningar och skadestånd i badaouifallet,
eller outreauaffären, som den kallas i Frankrike, efter orten
där det hände.
Häxmärket
En metod att bestämma om en person var häxa eller inte var
att söka efter häxmärket. Det beskrevs som en okänslig
fläck på kroppen som fanns hos alla häxor. Stack man in en
nål där, kände inte häxan smärta, inte heller kom det fram
något blod. Området var också synligt för ögat och sattes dit
av Djävulen, på samma sätt som en herde märker sina djur.
En undersökning av en misstänkt person började ofta med
att man klädde av henne, den misstänkta var i regel kvinna,
och rakade bort all hårväxt. Detta, att klä av personen och
raka bort håret, betraktades som särskilt betydelsefullt eftersom det var sannolikt att trollkvinnan skulle gömma de
hjälpmedel hon behövde i hårbeklädnaden. Det gällde att
snabbt få fram dem, så att hon inte kunde ta dem i bruk. För
att få bort håret riktigt snabbt, kunde man ta eld till hjälp.
Man brände bort det.
239
Det fanns de som tvivlade på värdet av häxmärket. En
framstående jesuit, verksam i Louvain, Martin Antoine DelRio (1551–1608), påpekade att Satan mycket väl kunde ta
bort sitt märke från sina följeslagare, även om han inte alltid
gjorde det, just för att förvilla domarna. Det leder till att
oskyldiga döms, framhöll han, ”för märket är inte lätt att
skilja från naturliga defekter, speciellt som Djävulen använder sig av de mest varierande tecken, som ibland kan
likna en harfot, ibland en grodas fot, eller en spindels, eller
en katts”. Andra var säker på att man rätt kunde se om Djävulen varit framme. Den jesuitiske professorn vid universitetet i Köln under 1600-talet, Petrus Ostermann, som också
var kejserligt råd, skriver: ”Gud tillåter inte Djävulen att
sätta sitt märke på någon annan än hans tjänare, annars
kunde ju Djävulen sätta det på domare och många rättfärdiga, och sedan riskera deras liv och ära.”
Ovanstående uttalanden ger associationer till rättsprocesserna gällande incest och djävulsdyrkan i Norge för några år
sedan. Vid medicinska undersökningar av de små flickornas
könsorgan fann man förändringar som tolkades styrka brott.
Det visade sig senare, att man inte hade något normalmaterial att referera till, och när man tvingades göra undersökningar på ”normalflickor”, som alltså inte utsatts för våldtäkt, fann man samma spektrum och förekomst av förändringar, som man tidigare åberopat som bevis för att incest
var begången. Det var andra och mera naturliga orsaker till
att könsorganen såg ut som de såg ut. När man kunde göra
så fel idag kan man förvånas över den klarsynthet gällande
bevisvärde som ibland framskymtar i den dåtida litteraturen.
Ordal
Gudsdom, ordal, fick ibland ersätta brist på andra bevis. Det
var bl.a. avsnittet i Fjärde Moseboken ”Åtgärder vid miss240
tanke om otrohet”, som tolkades så att Gud anvisar gudsdom, när man inte kan ta någon på bar gärning. Trots att det
där handlade om otrohetsbrott, gavs metoden generell giltighet för varjehanda annat brott. Gud skulle rädda den som
var oskyldig från att bli drabbad, var slutsatsen. Ett prov,
som ofta dyker upp i protokollen, är vattenprovet. Den för
häxeri misstänkta slängdes i vatten, varefter man bestämde
om hon flöt eller inte. Flöt hon, togs detta som bevis för
trolldom, sjönk hon så var hon oskyldig. Teorin var att vatten är ett rent element och avstöter varje orenhet och alltså
också en häxa, som alltid är oren. Komplikationer på grund
av simkunnighet kom man förbi genom att binda ihop armar
och ben. I ett annat oskuldsprov fick den anklagade hålla
sin hand en kort stund i hett vatten. Efter några dagar undersökte man tillståndet. Om armen uppvisade skador, betraktades det som ett tecken på skuld. I Holland förekom bruket
av häxvåg, där den anklagades vikt uppskattades och jämfördes med avläsningen på vågen. Var den mindre blev domen skyldig. Nyckelprovet innebar att binda fast en nyckel i
en bibel vid lämplig text och hänga upp paketet i ett finger
på den misstänkte. Var det anklagade en häxa förmådde hon
inte bära upp lasten.
Berörda högre myndigheter tvivlade vanligen på att det
var Gud som gjorde sig gällande vid dessa prov. Inkvisitionen förkastade i stort all användning av sådana metoder,
enligt Charles Williams Witchcraft, 1941, ibland med motiveringen att så många skyldiga kom undan, påstås det.
Egen fri vilja
Lagar och förordningar kunde naturligtvis variera och också
tillämpningarna. Vittnesmål, indicier och prov räckte normalt inte till för att fastslå en anklagads skuld eller oskuld. I
princip kunde inte en person dömas mot sitt nekande, även
241
om bevisningen i övrigt var vattentät. En brottsling kunde
därför teoretiskt undslippa straff, genom ihärdigt negera
brott. Här kan man se hur bevisvärderingen ändrats. Idag
har en bekännelse förhållandevis ringa betydelse. Den får
främst värde om den hjälper att ta fram andra fakta och omständigheter kring brottmålet. Det är heller inte ovanligt att
man idag fäller en brottsling som nekar till gärningen. Så
var det alltså inte under häxprocesserna, ett nekande innebar
i princip ett frikännande.
En nekande brottsling kunde inte få syndernas förlåtelseförlåtelse och räddas. Domstolarna insåg detta och tillgrep
tortyr som ett viktigt redskap att få fram en bekännelse. I
flera länder tillät dock inte lagen en ohämmad användning
av tortyr. För att undvika missbruk hade man fastställt bestämda normer för dess användning. Lagtexten kunde då
innehålla bestämmelser att den inte fick upprepas utan nya
indicier, men i boken Häxhammaren framhåller Institor och
Sprenger att, även om så är fallet, kan ju tortyren fortsättas.
Andra hävdade att om antalet brott som häxan anklagas för
är många, så kan tortyren upprepas, eftersom det varje gång
gäller ett nytt brott. Den lutherske teologen och rektorn, vid
det av Gustav II Adolf nyupprättade universitetet i Erfurt,
Johann Mathäus Meyfarth (1590–1642), beskriver hur bödeln i ett fall yttrat: ”Om du senare tänker förneka vad du
nu bekänt, säg det med en gång, så skall jag göra ett bättre
arbete. Om du nekar inför rätta, så har jag dig snart åter i
mina händer och då kommer du att finna att jag hitintills
bara lekt med dig, för då kommer jag att behandla dig på ett
sätt som skulle fä en sten att kunna gråta.”
Domaren måste dock visa att tortyr i det enskilda fallet
var berättigad. Det var inte heller säkert att en bekännelse,
som framdrivits på det sättet, godkändes som fullvärdig vid
rättegången. Utsagor måste därför bekräftas och upprepas
242
av ”egen fri vilja”, som det hette, men som tidigare påpekats, trolldom blev ofta ett crimen exceptum och därmed
undantaget från normala rättsregler.
När det gällde vanliga brott var det några grupper i samhället som i regel inte torterades. Det hjälpte att vara blind,
döv eller mentalsjuk. En havande kvinna kom också undan,
intill 40 dagar efter barnets födsel, och var man tillräckligt
ung, under 14 år, eller tillräckligt gammal, betraktades det
inte rimligt att ta till sådana medel. Säkrast var det att tillhöra ett högre samhällsstånd, exempelvis adeln, men vid trolldomsbrott och häxeri gällde egentligen inte detta undantag.
Goda kontakter och hög samhällsställning medförde naturligtvis ändå fördelar. Georg Längin berättar i sin bok Religion und Hexenprocezz, Leipzig, 1888, hur astronomen
Keplers mor slapp tortyr när hon, över 70 år gammal, anklagades för häxeri. Bödeln bara förevisade de olika tortyrredskapen och förklarade hur de användes.
Viss form av fysiskt våld benämndes inte tortyr. Det
gällde t.ex. undersökningar av ett misstänkt häxmärke med
nålstick. Jesuiten Fredrik von Spee (1591–1635) skriver att
det förekom att kvinnorna bitvis placerades i en press av
järn med skarpeggade räfflor på ytorna, som pressades
samman så att blod trängde fram, men att den behandlingen
tekniskt inte kallades tortyr. Det var på biskopens i Würzburg begäran, som von Spee utnämndes till biktfader för de
häxor som dömdes till bränning. Samtidigt som von Spee
var med att sända sannolikt hundratals dömda till bålet, blev
han övertygad om att flertalet var oskyldiga och gav anonymt ut en skrift Cautio criminalis, där han kritiserar rättsförfarandet. Tvivel på att häxor existerar var det dock inte
fråga om. Boken är upplagd med en serie frågor och svar,
och börjar med: ”Om sanningssägare, häxor och trollkarlar
verkligen existerar?” – ”Jag svarar, det är så.” Så småning243
om ådrog sig von Spee (och även hela Jesuitorden) domarnas onåd och von Spee tvingades lämna Würzburg. Han
engagerades då i motreformationen med sådan framgång att
han blev föremål för ett attentat som gav honom allvarliga
skador. Under tillfrisknandet påbörjade han den diktarverksamhet som gjort honom särskilt berömd.
I en del distrikt, där häxkonsten var mycket utbredd, inrättades särskilda häxfängelser utrustade med tortyrverkstäder. Mest berömt är kanske häxhuset, som biskopen i Bamberg lät bygga, där det rapporterades att närmare 1000 personer bekände trolldom och avrättades mellan åren 1609–
1633. Det omtalas i Charles Williams bok Witchcraft, 1941,
att över dörren till fängelset fanns texter från första Kungaboken.10 Även om vi idag inte ser kopplingen så lätt, mellan
det som texten beskriver och det som jägarna ville ha sagt –
kanske beroende på att nyare översättningar tenderar förändra en betydelse man tidigare tillmätt texten – blir intrycket närmast perverst. Det faller i samma kategori som
skylten ”Arbeit macht Frei” över porten till nazisternas
Auschwitz.
Flera häxfängelser har gjorts till museer, ett välbesökt
sådant är borgen i Penzlin i norra Tyskland. Här kan man se
de olika tortyrredskapen och hur den misstänkte bands och
hängdes upp för att inte kunna vidröra marken och hämta
kraft från Djävulen. Där finns också rikligt med litteratur
och angivelser hur rättsprocessen gick till när man följde
Häxhammaren. Koncentrationslägret i Auschwitz har också
blivit ett museum.
10
1 Kung 9:8 Detta hus kommer att läggas i ruiner, och var och en som
har vägen förbi skall bli bestört och dra efter andan. När man frågar
varför Herren har handlat så mot detta land och detta hus blir svaret:
Därför att folket övergav Herren, sin Gud, som hade fört deras fäder ut
ur Egypten; de höll sig till andra gudar, som de föll ned för och dyrkade.
Därför lät Herren allt detta onda drabba dem
244
I de flesta europeiska länder avskaffades tortyr som ett
rättsredskap ungefär vid förra sekelskiftet och samtidigt
försvann lagarna om kätteri och trolldom. Tortyr har dock
återkommit i andra skepnader och varianter som inte alltid
går under benämningen tortyr. Detta diskuteras i kapitel 12.
För en kristen hade inte smärtorna, som tillfogades vid tortyr, varit det värsta. En person, som dog under processen
utan att ha bekänt sina villfarelser, vägrades kristen begravning och fick ruttna i skam under galgbacken. Det var inte
misshandeln som orsakat hans död, utan Djävulen som
strypt personen för att förekomma bekännelse och Guds
nåd. Det var alltså viktigt att vara tillräckligt frisk, innan
tortyren sattes igång. Ett dödsfall betraktades som ett misslyckande, även för förhörsledaren, som i grunden ville hjälpa den anklagade att få syndernas förlåtelse och slippa
komma till helvetet – det var ju därför det var så viktigt att
få fram bekännelsen. Protokoll från häxprocesser visar hur
man tog sådana hänsyn och var försiktig, när det gällde sjuka personer som riskerade dö under förhören. En inledande
läkarundersökning kunde därför vara ett normalt inslag i en
häxprocess.
Straffet
I häxprocesserna kunde de anklagade förvägras försvarare,
om det alls var möjligt att finna någon som ville åta sig den
rollen. En försvarare utsatte sig nämligen för betydande risk
att få misstanken om häxeri överförd på sig själv. Om Bartolomeus Spina, som levde 1475–1546 och tillhörde Dominikanorden och upprätthöll ett högt påvligt ämbete i Rom,
berättas att han då det föreslogs att en advokat skulle biträda vid rättegångar yttrade: ”Jurister handhar civila brott,
inte andliga, som kätteri, härtill skall teologer vara domare
och utrotare.”
245
Man insåg dock att det fanns vissa risker att oskyldiga
skulle dömas, speciellt om tortyr kom till användning. Somliga tyckte inte det spelade så stor roll och hänvisade till att
Gud lät många rättrogna kristna dö martyrdöden, under den
första kristna tiden. Dessutom tillåter ju Gud krig och andra
blodbad, där gudfruktiga dör. Inom Katolska kyrkan tröstade man sig genom att hänvisa till kyrkans ofelbarhet. ”Ty
katolska kyrkan straffar häxor med döden och den skulle
missta sig och synda, om den straffade illusioner och drömmar. De som tror att sabbaten bara är en illusion, de syndar
mot kyrkan”, argumenterade Pierre de Lancre i boken Tableau de l’inconstance des mauvais Anges et Démons, Paris,
1613.
Häxor tillhörde den grupp syndare som beskrivs i Uppenbarelseboken.11 Det enda rätta sättet att behandla dem är
därmed bränning på bål, var en allmän uppfattning. Andra
kom fram till att det var fel att ta livet av häxan, om hon
inte dräpt någon. Paulus ville inte ville slå ihjäl trollkarlen
(Elymas) utan valde ett annat straff.12
Betalningen
Häxprocesserna betraktades som dyra. Gamla rättegångsräkningar upptar cellhyra, lön till fångvaktare och inkallade
fackmän som gjort de olika undersökningarna, t.ex. över
förekomst av häxmärke och för torterande. Så tillkom betalning till domare och präster, ibland med specifikation
över de utgifter de haft för husrum, mat och dryck och bödeln skulle också ha sin slant. Andra räkningar är ospecificerade. Rätten tog ut ett enhetspris per huvud. Det finns
11
Upp 21:8 Men de fega och otrogna och skändliga, mördare, horkarlar,
trollkarlar, avgudadyrkare och alla lögnare, deras plats är i sjön som
brinner av eld och svavel
12
Apg 13:11 Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och
inte se solen. I detsamma föll töcken och mörker över mannen
246
också mer makabra inslag i detta. Ärkebiskopen i Köln klagade över att den engagerade personalen hade en tendens att
ta för mycket betalt, för vad de gjorde, och uppställde därför
år 1757 en taxa för de olika åtgärderna, noggrant specificerade – men dokumentets äkthet har ifrågasatts. Om den avrättade hade tillgångar, kunde kompensation komma därifrån. Ibland konfiskerade man hela dennes förmögenhet, i
den mån det fanns några medel, till gagn för den andliga
makten, biskopen och påven, eller den världsliga, fursten
eller kungen. Om detta har berättats i avsnittet om inkvisitionen. Räckte inte den avlivades förmögenhet kunde de
anhöriga få betala. Som regel fanns dock inget av värde att
ta, de dömda var vanligen fattiga och saknade egentliga
tillgångar.
Sakkunniga sysslade länge med detta märkliga faktum.
Satan kan ju själv slå mynt och han vet också var alla nedgrävda skatter finns gömda och var alla skepp förlist. Dessutom är han expert på att stjäla. Ändå berikar han inte sina
följeslagare. Kunde det vara så att han sparade alltsammans
för att ha till hands, när han som Antikrist skulle uppträda
vid yttersta tiden? Nej, det var nog så att Gud inte kunde
tillåta att Satan belönar sina tjänare på det sättet, eftersom
människornas guldtörst är så stor att nästan alla i så fall
skulle samla sig kring Satan. Klokt nog förbehöll sig Gud
själv all makt att göra människor rika, resonerade man. Hur
kan förresten Gud tillåta Djävulen få sådana följeslagare
som häxor? Nicholas Jacquier (– 1 472) inkvisitor i bl.a.
Tournay och Lille, blev inte svaret skyldig. Vårt intellekt är
begränsat, det är därför man aldrig riktigt kan förstå hur
Gud tänker och handlar, men att allt är uttryck för en enorm
klokhet.13 Uttalandet kan ses belysa det svåra teodicépro13
Rom 11:33 Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!
Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar
247
blemet – hur en allsmäktig Gud kan tillåta så mycket ondska i världen–som kan besvaras på det sätt Nicholas Jacquier
gjorde, men som av andra accepterats som bevis för att Gud
inte existerar.
Häxan idag
Vad har man då sagt i senare tid om häxor? Den franske
författaren Jules Michelet vill berätta i sin bok La Sorcière,
1862 att satanskulten med dess orgier verkligen existerade.
Liknande uppfattning uttrycker Stanislaw Przybyszewski i
Die Synagoge des Satan, Berlin, 1900. Han skriver att häxeriet betingades av den sexuella överkänsligheten. Ludwig
Mejer tror på verkan av psykofarmaka. I sin bok Die Periode der Hexenprozesse, Hannover, 1882 gör han analysen att
upplevelserna i själva verket var narkotiska drömmar, orsakade av växten spikklubban. En mycket utbredd uppfattning, som har stor omfattning i dag, gör gällande att det
är visuella drömmar under sömn som spelat människorna
ett spratt. Den tolkningen hade man i åtanke redan på 1500talet men, skriver den framstående inkvisitorn Bernhard de
Como (–1510) verksam inom Dominikanorden, så kan inte
vara fallet: ”Ty det finns häxor som bekänt och ångrat sig
och som sedan återvänt till kyrkan och varit fasta i tron. De
går aldrig mer till Sabbaten. Vore Sabbaten en dröm kunde
de inte kunna kontrollera detta utan uppleva den på nytt.”
Det är onekligen logiskt formulerat, men ett bevis som
knappast gäller vid de krav på bevis vi ställer idag. Det kan
dock tjäna som eftertanke gällande andra bevis som accepteras i dagens rättsprocesser. Anmärkningsvärt tidigt reagerade den franske filosofen och astronomen Pierre Gassendi
(1592–1655) och försökte med experiment bevisa att häxkonst var inbillning. Han lät några frivilliga masseras till
sömns med psykoaktiv salva och kunde konstatera att de,
248
efter att ha vaknat, rapporterade om besök hos Djävulen. De
ofta betonade sexuella inslagen i häxornas förehavanden
förklarade man med erotiserande salvor, som kvinnorna
masserade sitt underliv med, kanske med hjälp av en käpp.
Hur mycket sanning det ligger i detta är svårt att värdera.
Feminister har uttryckt att häxprocesserna var manssamhällets metod att eliminera kloka och begåvade kvinnor.
Intressanta paralleller har dragits till andra perioder, där
fokusering skett på en grupp individer som har bedömts
hota samhället och där rättsväsendet gått amok. Vi hade
Hitler och senare Stalin. Likriktningen genom samhället tas
upp som en väsentlig orsaksfaktor, med en åsiktsströmning
åt ett visst håll och brist på pluralism. Tror man inte så och
så, hamnar man utanför, man är inte med i gänget, och riskerar att bli utpekad. Tron på nazismen eller kommunismen
jämställs här med perioder av önskad likriktning inom den
kristna tron och intolerans mot de avvikande.
Det finns teorier som vill ifrågasätta om dessa förföljelser i grunden kom uppifrån, från kristna ledare, från Hitler,
från Stalin. De menar att tankar i tiden kanaliserades genom
dessa ledande personer och förstärktes genom deras agerande, men drevs fram av en masspsykos, bland människor
som menade väl och kände härligheten att vara med i ansträngningen att göra världen bättre. Här finns inslag av
rädsla för det okända, gruppdynamiken som pockar på hjälp
från överheten och den gode ledaren och längtan efter en
lösning på alla upplevda problem. Vartefter kommer den
brinnande övertygelsen, tron att sitta inne med den rätta
lösningen, att meningsmotståndarna har fel och måste undanröjas och straffas.
Som påpekats har kampen mot häxeriet paralleller med
det sätt dagens samhälle agerar på vissa områden, även i demokratiska stater. Det manar till eftertanke när man sam249
manför dessa, från ”kampen mot terrorismen”, beivrandet
av sexualbrotten och narkotikajakten. Även den epidemiska
spridningen när dessa brott beivras inbjuder till likheter.
Alla har fått något av crimen exceptum över sig, där det påkallas undantag från normala rättsregler, med motivering att
brottet är så allvarligt och så omänskligt. Då kan förövaren
rimligen inte räkna med samhällets normala juridiska
skydd. Den misstänkte bör själv få bevisa sin oskuld, blir
kravet – men dilemmat är naturligtvis att även en oskyldigt
anklagad kan ha svårigheter att få fram en sådan bevisning.
Tydligast ser man detta undantag från normala rättsregler
när det gäller anklagelser för terrorism, där det även har
blivit tillåtet att fängelsebestraffa utan samhällets insyn. I
regioner där terrorism är frekvent, rättfärdigas riktade mord
på en misstänkt utan domstolsförfarande – även om oskyldiga också drabbas, t.ex. genom missilattack riktad mot en
misstänkts hem. En begränsad form av tortyr kan också bli
accepterad. Vid sexualbrottsrättegångar tillmäts experter
särskild skicklighet att värdera barns vittnesmål och i våldtäktsmål höjs röster för att kvinnans utsaga skall ges högre
bevisvärde än mannens. Vid narkotikarättegångar får egendom tas i beslag och kommer de rättsvårdande myndigheterna till godo.
I många läger fruktas idag den muslimska tron, som nästa källa till utbredda förföljelser. Där finns samma basala
förutsättningar, med en fokuserad tro och ringa tendens till
flexibel tolkning, samma faktorer som låg bakom de av
kristna läran inspirerade förföljelserna, menar man. Illavarslande tecken, tycker man sig se i likriktningen, intoleransen
mot kritik – som även resulterat i dödsdomar, där inte alla
klarat sig från verkställighet. Exempel är Salman Rushdie,
som fortfarande lever trots ”fatwan” från Ruhollah Khomeini. Han har klarat sig genom att gömma sig hos otrogna.
250
För den nederländske regissören och journalisten Theo van
Gogh gick det sämre, han mördades 2004 i Amsterdam.
Dessutom finns inom islam en extrem känslighet för kränkning av den egna ritualen och de egna symbolerna, senast
manifesterat i protesterna mot Muhammedteckningarna i
Jyllandsposten. Med islam som statsreligion har man just en
situation som i historien varit förenlig med förföljelse av
oliktänkande i så många kristna nationer. Varför skulle
muslimerna vara annorlunda om de får makten, frågas det.
En tröst kan vara att de historiska vedervärdigheter, som
med kristet förtecken skett i religionens namn, vida överglänser de muslimska. Det är t.o.m. fallet när en direkt jämförelse kan göras, som i fallet Spanien och än mera i Palestina och Jerusalem, där facit finns från en nära 2000 år lång
period. I kärnvapentider kan det vara ringa tröst. Ungefär så
går tankegången hos många, även om de döljs i termer av
politisk korrekthet och rädsla för att bli utpekad som rasist.
Frågan är då om det är bra att konflikter människor emellan
städse rubriceras som rasism eller kränkning och därmed
värderas på ett sätt som omöjliggör rimlig yttrandefrihet och
diskussion.
I kontrast till allt detta finns individer som vill kalla sig
häxa även idag. Det är egentligen fråga om något helt annat,
än de personer som fick den stämpeln under tidigare århundraden. Dagens trollkvinnor kan visserligen ta sig själva
på stort allvar, men deras aktivitet betraktas allmänt som
ganska oskyldig, nästan ”tivolibetonad”, åtminstone i den
tappning de visar sig vid internationella häxträffar. De representerar en tro på gammal läkekonst och känner speciella
uppenbarelser i naturen och deltar i olika ceremonier.
251
Kapitel 11 Bland eremiter
och onda andar
Trots att människan satte sig i centrum, dröjde det ganska länge innan
hon fick kunskaper om sig själv i modern mening. Först efter att Vesalius på 1500-talet lyckades komma åt och obducera mänskliga lik blev
det möjligt att förstå, hur kroppen var fysiskt organiserad. Läkekonsten
var länge väsentligen något liknande kristerapi, där läkaren kunde
inbjuda hopp och tröst, men ingen ”reell bot”. För kirurgen var det lite
annorlunda, hans ingrepp var mera påtagliga. Med skyddsympningen
mot smittkoppor fick läkaren ökad status. Det blev vartefter uppenbart,
för var och en, att metoden fungerade och minskade insjuknandet och
dödligheten i denna fruktade farsot. Även om läkaren fick äran var det
egentligen en uppfinning av turkiska bönder.
För att kunna lita på att den verkan man ser efter en sjukdomsbehandling är orsakad av behandlingen krävs att resultatet går att upprepa. Tillfälligheter kan ändå spela stor roll. Det gäller också att tro och
förväntanseffekt, placebo, kan vara helt dominerande för läkning. Det
är därför åderlåtning, att tappa ut det sjuka blodet, så länge förblev en
etablerad behandling. Att fastslå om en metod hjälper eller stjälper kan
vara nog så svårt. Trots en storartad utveckling av skolmedicinen, där
alltfler sjukdomar kan botas, blommar alternativmedicinen och själva
sjukdomsbegreppet ifrågasätts – vad som är normalt och vad som är
sjukligt. Tydligast ses detta inom psykiatrin. Begreppet ”störd verklighetsuppfattning” kan komma i konflikt med religiösa föreställningar.
Människan har fått ett nytt evangelium i klimatfrågan, som i stort
går ut på sparåtgärder, men det gamla härskar samtidigt – att föröka
sig och ta allt mer av världen i anspråk. Mot bakgrund av människans
bräcklighet finns det anledning ifrågasätta, om det går att uppfylla de
mål som ställs i klimatarbetet. Hennes benägenhet, att slänga skräp
omkring sig, när ingen annan ser på, är uppenbar, men hennes till
synes inneboende tendens att ta för sig, att öka sin konsumtion, är allvarligare. Med uppgifter att militärutgifterna ökar, resandet tilltar,
inköp av lyxvaror och droganvändning vidgas etc. kan man ifrågasätta
det förnuftsmässiga i planerade åtgärder, när det gäller att minska
klimathotet. Drogbekämpningen rymmer ett annat exempel på bristande rationalitet, de mindre farliga, som marijuana och LSD, gör användaren till brottsling men inte en del andra medel, som ger mer allvarliga skador, som tobak och sprit.
Expansion i blicken
Den enorma fokusering, som nu sker på koldioxidutsläppen
och åtgärder för att minska dem, med krav på engagemang
från varje enskild individ, har tagit formen av en religion i
252
sig, menar många. Sol- och vind blir i den liknelsen en form
av ikoner. Utsläppsrätter liknar avlatsbrev. Det blir en övertro på människans godhet. Det är mer realistiskt att se på
hur människan verkligen beter sig med resurserna, skräpar
ner, när andra inte ser det, och t.o.m. ägnar sig åt ren vandalism. Att roffa åt sig och smyga med tvivelaktiga handlingar
är ett grundläggande mänskligt drag, har det pessimistiskt
påpekats. I västerlandet ser vi varje dag denna överkonsumtion, som i praktiken endast ett fåtal har förmåga att övervinna. Det våldsamma resbehovet, prylsamlandet och behovet av underhållning, alltid något nytt, finns hos i stort varje
individ. Allt detta kräver resurser och skapar avfall. Det är
därför åtgärder på individplanet, mot ”klimathot” och resursslöseri, aldrig kommer att ha tillräcklig storskalig effekt
– om det inte närmar sig ett tillstånd av övertygad religiös
tro. Det måste bli ett samhälleligt ansvar, som tvingar den
enskilda individen att ta hänsyn, hävdas det.
Frågan gör sig då gällande, om en frivillig konsumtionsbegränsning tillsammans med agerandet från en världspolis,
är en realistisk framtid för att tvinga världen att fungera
tillräckligt miljövänligt. Många kommer att vara utanför
och direkt eller indirekt se till att miljö och resurser förstörs, om världen hyser för många individer. Konflikter och
krigshandlingar skulle också ta sin beskärda del av resurserna. Med lagar och förordningar går det naturligt att
”komma en bit”, i många länder, och det är det som Kyotoprotokoll och andra överenskommelser syftar till, att begränsa användningen av fossila bränslen. Vad gäller all övrig resurskonsumtion är man ännu mera fjärran från någon
form av fungerande avtal.
Då är vi tillbaka i det faktum att människan, mentalt och
biologiskt, är inställd på att föröka sig, alla krigshandlingar
till trots också på att rädda liv. Att tänka om och inte längre
253
glorifiera ett obegränsat födande blir svårt. Åtminstone
verbalt framkommer ibland ett visst medvetande att vi inte
kan expandera i alla sammanhang. Det är samtidigt ett otvivelaktigt faktum att den globala vidgade marknaden skapat
ett välstånd för många, till en nästan ofattbar nivå. Det är
berättigat att då fråga om demokratierna kommer att kunna
klara de omställningar, som är på väg, när omgivningspåverkan blir kritisk. Det fordrar åtskilligt omtänkande av
våra värderingar. Hela tiden finns nämligen i bakhuvudet,
blir vi för många, nöter vi för mycket på jordklotet.
Det finns alltid risk för att tankar, av det här slaget, får
vinklingar mot rasistiska handlingar, särskilt om det vänds
till aktionsprogram för att hindra befolkningsökning lokalt.
Det blir ändå mera så, genom vetskapen att det inte räcker
med påverkan och ändrade vanor enbart i de rika länderna.
Det är i de fattigare regionerna man har de stora barnaskarorna, och där begränsningen kan vara viktigast.
Det går att tänka om. Det kan historien visa. I det här kapitlet är det meningen att illustrera hur detta skett inom medicinens område och i relation till synen om vad som är
nyttigt för människan och hur hon skall bete sig sexuellt.
Tankar återkommer då, att även om vi tänkt om i många
hänseenden och fått andra värderingar, är vi i grunden biologiska varelser och präglas av våra drifter.
Ett revben mindre
Thomas Aquinas ansåg att krafterna i människokroppen är
oberoende av kroppens fysiska organisation. Den uppfattningen representerar väl den medicinska lära som länge
kom att råda i Europa. Anatomiska studier betraktades som
meningslösa och det dröjde ända till dess att Andreas Vesalius offentliggjorde sina resultat, innan Adam konsekvent
avbildades med lika många revben till höger, som till väns254
ter. På tidigare målningar och skulpturer kan man se ett
osymmetriskt antal revben, eftersom ett revben gick åt till
Evas skapelse.1 Vesalius (1515–1564) brukar kallas den
moderna anatomins grundläggare. Han fick på olika sätt
tillgång till människolik, kunde öppna dem och insåg att de,
som skrivit dåtidens läroböcker, aldrig obducerat en människokropp. Det blev därmed en helt ny lära han presenterade
i sin berömda skrift De humani corporis fabrica libri septem (Människokroppens ”fabrik”). Han verkade först i Padua och var sedan läkare hos kung Filip II. Kyrkan kritiserade våldsamt metoden att öppna en människa och titta efter. Sina sista dagar tillbringade Vesalius som pilgrim i Jerusalem, sedan han anklagats för att ha dissekerat en levande människa. Han dog på återresan.
När det gällde adamsäpplet finns inte samma bibliska
stöd som för ett osymmetriskt antal revben. Idén med att ett
äppelskrutt satte sig fast i halsen och medfört den ansvällning på struphuvudet, som män har, är rätt fantastisk. Medicinska absurditeter finns det dock gott om i folktron. T.ex.
fanns det länge en rädsla att få i sig korkbitar från drycken.
Den risken var stor, när flaskförslutningen bestod av en
kork. Äldre män har ofta en tendens att hantera den illa,
särskilt när de druckit starka drycker, och se vad händer. De
får urinstämma, genom att en korksmula sätter sig i urinröret. Den förklaringen är också något som modern anatomi
tog död på. Idag vet vi att det är prostata som förstorats.
Versen, där det berättas att Gud försatte mannen i dvala
innan han tog bort revbenet, har även spelat en annan roll i
medicinens historia. Den har fått visa att Gud, vid sin operation, tog narkosmedel till hjälp och alltså sanktionerar
nedsövning som ett hjälpmedel i läkekonsten. När det gäller
1
1 Mos 2:21 Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov
tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött
255
barnafödandet har dock argumenteringen gått i andra riktningen, mot användning av narkos. Säger inte Gud till
kvinnan, att det skall göra ont när hon föder?2
Att vårda och fostra barnet
Hur man sedan skall vårda det nyfödda barnet, står det inte
mycket om i de religiösa texterna, men det har anförts att
man bör följa Jungfru Marias exempel, när det är möjligt.
Hon lyckades väl föda upp och fostra Jesus. En liten lustighet i det sammanhanget kan förtjäna att berättas. I Sverige
lärde barnhälsovården länge ut, att det lilla barnet skulle
ligga på mage för att inte kvävas genom upphostningar,
men resultatet, som vartefter framkom, blev att spädbarnsdödligheten ökade. En svenska, förstföderska, på besök i
Grekland vid den tiden, berättar hur förbipasserande kvinnor resolut vände på barnet i barnvagnen och uttryckte förebråelser. Hur kunde man veta att ryggläge var bättre? Jo
Jungfru Maria gjorde så, det visste traditionen. Det fanns
också goda bevis för detta i bildkonsten.
Just när det gäller vården av barn och barnuppfostran
finns all anledning att vara ödmjuk inför tidigare läror. Det
handlar om att vägleda ofta unga osäkra mödrar och modern
medicin har nästan en tradition att med sina råd alltid
skuldbelägga modern. Senast gällde det barnets viktsuppgång, där det kämpats med ersättningsmedel och annat för
att hålla en viktskurva, som nu WHO (Världshälsoorganisationen) visat vara alltför ambitiös. Tidigare var det föreläggande om amning på regelbundna tider. Och går vi lite längre tillbaka i tiden, lärdes det att barnets ben skulle lindas
samman, för att det inte ge hjulbenthet.
Ändå gäller att den första egentliga läroboken i barnmedicin gavs ut i Uppsala Underrättelser om barns sjukdomar
2
1 Mos 3:16 med smärta skall du föda dina barn
256
och deras botemedel, 1764. Den skrevs av Nils Rosén, vän
till Linné, men i ungdomen utmanad på duell av honom.
Vad gör Djävulen i människans kropp?
Martin Luther sökte övertyga världen, att det är Djävulen,
som orsakar alla sjukdomar, och framhöll att inga sjukdomar kan komma från Gud. I denna sin uppfattning kunde
han hämta stöd från flera av kyrkans förgrundsgestalter,
bl.a. Augustinus, som skriver att all sjuklighet som drabbar
människorna beror på demoner, som koncentrerar sig på att
pina nydöpta kristna. Ja t.o.m. de oskyldiga nyfödda, tillägger han, vid tanken på samtidens stora spädbarnsdödlighet.
Djävulen var inte enbart den store organisatören. Han eller hans följeslagare deltog också aktivt i sjukdomsförloppet
genom att bosätta sig i den sjuke. Detta gällde speciellt vid
epilepsi och sinnessjukdomar. Vården av mentalsjuka kunde långt in på 1800-talet bestå av intensiva försök att övertala de onda andarna att lämna offret. Jesus själv använde
den metoden, menade man, men för honom räckte det med
att bara kommendera ut dem.3 En epileptiker var besatt av
Djävulen, och att förneka detta upplevdes vara detsamma
som att anklaga Jesus för bedrägeri.
Det kunde också vara fråga om rent kroppsliga åkommor, som demoner kunde orsaka. En kvinna, som levt hopböjd i 18 år till följd av en demon som satt i henne, fick
hjälp av Jesus som drev ut anden.4
Redan på 1200-talet besvarades också den intrikatare
frågan: ”Varför vill demoner bosätta sig i levande människor?” En bysantinsk historiker och filosof, Michael Psellos
(~1018 – ~1076), skriver att demoner är av naturen kalla
3
Mark 9:25 Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom
Luk 13:11 Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i
arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig
257
4
och söker därför efter någon upplivande värme. En sådan
god värme finner de just genom att kliva in i en människas
hölje. Även hettan i en djurkropp kan duga, tillade andra
berättare, med hänvisning till hur Jesus sände de onda andarna in i en flock svin, så att de alla blev sinnessjuka.5 Enligt den tron verkar det ha funnits gott om boningar för
djävlarna, men ändå tycks de ha föredragit att tränga sig
samman. Jesuiterna i Wien skröt med att de vid ett tillfälle
(år 1583) drev ut 12 651 levande djävlar ur en församling.
Jesus fann i en och samma person inte mindre än sju stycken demoner, som han drev ut.6
Gud kan också framkalla sjukdom
Parallellt med förkunnelsen, att det var Satan som var den
store smittbäraren, framfördes teorier att det var Gud som
bar ansvaret. De två alternativen behövde inte stå i strid
med varandra, eftersom Djävulen kunde handla på Guds
befallning. Dessutom kunde de två aktörerna sköta arbetet
växelvis, som i det omdiskuterade exemplet från Nordamerika. I det berättas hur Gud hjälpte de vita, kristna, att erövra landet, genom att slå indianerna med en svår pest året
innan nybyggarna anlände. Det rapporterades om många
tacksägelsegudstjänster över detta under de första åren av
bosättning. När dessa vartefter ebbade ut, tog Djävulen
hand om ledningen, vilket ledde till att även de kristna
hemsöktes av epidemin. Exemplet roar idag – men det gjorde det inte på den tiden pesten grasserade.
5
Matt 8:30 Ett gott stycke därifrån gick en stor svinhjord och betade.
Demonerna bad honom: om du driver ut oss, skicka då över oss till
svinhjorden. Han svarade: Ge er i väg! Då for demonerna ut ur männen
och över till svinen, och hela hjorden rusade utför branten ner i sjön
och omkom i vattnet
6
Luk 8:2 Och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och
från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut
ur
258
Kompletterande tankar har framförts från jesuitiskt håll,
att sjukdom måste finnas för att Gud skall kunna visa sin
makt som helbrägdagörare. Sådana åsikter framfördes av
Georg Stengel (1584–1651), som var professor i filosofi i
Ingolstadt. Såväl profeterna som Jesus och apostlarna botade sjuka för att övertyga en misstroende menighet. Gud
delegerade en del av den läkande kraften till kyrkan, som
hjälp att lättare kunna skilja fåren från getterna. Det räckte
då med att släppa sjukdom lös och gallra bland människorna, allteftersom de sökte hjälp hos kyrkan eller en världslig
läkare. Gud ägde genom sina underverk en förnämlig metod
att påverka de otrogna, menade man. Men hur kunde det
komma sig att Gud så sällan låter underverk ske i ”modern
tid”, medan Bibeln är fylld med berättelser om mirakel? På
1500-talet framhöll missionären José d’Acosta (1539–
1600), att detta var en naturlig följd av att prästernas utbildning blivit bättre. I apostolisk tid måste obildade män övertyga de lärde. De behövde då underverken för att komma på
jämställd fot med dem. I modern tid, däremot, är det en
okunnig allmänhet som undervisas av kyrkans lärde. (José
d’Acosta tillbringade 20 år i Peru och återvände sedan till
Spanien och publicerade sina observationer och tankar
kring den nya världen. Titeln på hans första bok efter hemkomsten är betecknande för dåtidens tänkande, De promulgatione Evangelii apud barbaros (Om att predika evangeliet för barbarer).
Sjukvården kunde länge inte ge någon reell bot, ändå
fick läkaren vartefter hög social status. Kanske finns en viss
likhet med, vad vi idag kallar krishjälp, alltså en funktion
som en auktoritativ samtalspartner, något som dagens intervjuande journalister nästan reflexmässigt frågar efter, när
personer råkar ut för någon påfrestning. Det var egentligen
först genom ympningen mot smittkoppor, som läkekonsten
259
uträttade något mera konkret. Smittkoppan var ett vidrigt
gissel och 10 – 30% av de smittade kunde dö, men i Turkiet
visste bondbefolkningen att det gick att hindra sjukdomen,
genom att införa en nålsudd från en sjuk person till en frisk
persons blod och ge denne immunitet. Idén fördes till Europa 1718 genom Lady Mary Wortley Montagu, hustrun till
brittiske konsuln i Konstantinopel. Här blev det läkarna
som inokulerade och fick status. Senare fann man att injektion av kokoppor, en liknande sjukdom med förekomst enbart bland djuren, också gav immunitet visavi smittkoppor
och med mindre risk. Det var det som sedermera blev den
normala smittkoppsvaccinationen och gav Edward Jenner
(1749 – 1823) berömmelse.
Introduktionen av skyddsympningen komplicerades av
föreställningen att sjukvården inte borde vara densamma,
om det är Djävulen som instiftat sjukfallet som om det är
Gud som straffar människan. Om det var från Gud epidemin kom, så fick inte en kristen stå i vägen och hindra farsotens utbredning. Argumentation av den typen tillmättes
stor betydelse i ansträngningarna att hindra skyddsympningen. Edmund Massey var en vältalig representant för en
grupp präster som arbetade för att få denna nya läkaråtgärd
förbjuden i England. Han höll år 1722 en kraftfull predikan
mot vaccination, som publicerades och blev allmänt spridd:
A sermon against the dangerous and sinful practice of inoculation (En predikan mot den farliga och syndfulla verksamheten att skyddsympa). Där framhåller han att sjukdom
är till för att pröva vår tro och straffa oss för våra synder.
Samma uppfattning framfördes i andra länder. Nils Rosén
fick kyrkan emot sig när han medverkade till att introducera
ympningen i Sverige. Det var vid den tiden allmänt svårt att
få acceptans för att sjukdom var något annat än ett uttryck
för Guds vilja. I Montreal var striden som häftigast, just
260
före 1900-talets början, när de katolska ämbetsmännen förbjöd församlingsborna att låta sig vaccineras under den rådande svåra smittkoppsepidemin. Det glada livet vid nyårets
karneval, en katolsk uppsluppenhet, antogs vara skälet till
att Gud sänt epidemin och fick även förklara fenomenet att
protestanterna – oftast vaccinerade – slapp undan med bara
ett fåtal dödsfall. Reaktionen bland prästerna var dock blandad. Kyrkoherden Cotton Mather, mest känd för sin nitiska
kampanj mot häxor och indianer och som låg bakom häxförföljerserna i Salem (i Amerika), manade folk att låta sig
ympas, ett exempel på hur till synes oförenliga attityder kan
förenas i en och samma person.
En text, som ofta citerades som bevis för att Gud kan
straffa människorna med sjukdom, återfinns i Psaltaren.7
Att bli sjuk var ett tecken på syndfullhet och den korrekta
behandlingen måste bestå av botgöring med böner och offer. Om det däremot enbart gällde att ställa Djävulen till
svars för den uppkomna plågan, kunde andra medel tillgripas. Satan förlorade sin plats i himmelriket genom högmod.
Hans ego var därmed mycket sårbart. Med hån och okvädingsord lästa framför den sjuke var det möjligt att tvinga
honom på flykt. Texter med förslag på lämpliga besvärjelser stod till förfogande, alla innehållande en rik flora av
degraderande tillnamn på honom. Du lustfulle galt, du illaluktande svin, du avundsjuke spindel hör till de mildare
uttryck, som rekommenderades vid denna exorcism.
Hjälpmedel vid sjukdomsbehandling
När man inte kunde prata ut Djävulen, genom att skrämma
med Jesus och Bibeln, var det möjligt att röka ut honom och
7
Ps 106:29 De väckte Herrens vrede med sina gärningar, och en hemsökelse bröt ut. Pinechas trädde fram och skipade rätt, och hemsökelsen
upphörde
261
låta sjuklingen inandas varjehanda illaluktande dofter. Den
heliga skrift fick även visa vägen till mera exotiska behandlingsformer. Det räcker att lägga händerna på den sjuke.8
Det tillämpades av solkungen, Ludvig XIV, Frankrikes
kung 1643–1715. Han botade vid några tillfällen ett tusental patienter vid Versaille genom handpåläggning, berättar
krönikorna.
En annan metod var att ta hjälp av något plagg, som berörts av lämplig person.9 Ett stycke tyg, som tillhört en from
människa, kom följaktligen att tillhöra de godkända läkemedlen. Ju frommare människan var, desto mera värdefullt
var tygstycket. Som bevis på detta kunde man bevittna en
rad kraftfulla underverk i Besançon i Frankrike, där en näsduk, som tillhört Jesus, bevarades. Under hans egen livstid
behövdes bara en ytlig kontakt med klädedräkten, för att
patienten skulle botas.10 Man kunde också bota sjuka med
skelettrester från någon framstående kristen.11 I Köln beskådades underverken från de tre vise männens skallar, som
man ansåg fanns bevarade i domkyrkan. I Italien visade sig
S:t Rosalias ben ha stor helande kraft, trots att en osteolog
sedermera fastslog att benen härstammade från en get och
inte en människa. Rosalia från Palermo (~1160) levde sedan
fjorton års ålder som eremit, sina sista arton år tillbringade
hon i en håla på Monte Pellegrino. Hon blev så småningom
8
Mark 16:18 och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem
friska
9
Apg 19:11 Gud gjorde märkliga under genom Paulus; man tog till och
med dukar och plagg som hade varit i beröring men hans kropp och lade
dem på de sjuka, och då blev de kvitt sina sjukdomar, och de onda andarna lämnade dem
10
Luk 8:43 Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år.
Hon hade gjort av med allt hon ägde på läkare men inte lyckats bli botad av någon. Nu kom hon bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel,
och genast upphörde blödningen
11
2 Kung 13:21 Men när den döde kom i beröring med Elishas benknotor fick han liv igen och reste sig upp
262
Palermos skyddshelgon, efter att en jägare genom en uppenbarelse hittat hennes ben i grottan. Han tog dem med sig
och den farsot, som just härjade, ebbade därmed ut. Det var
år 1624. Det firar man fortfarande på sensommaren med
stora festligheter i Palermo.
På samma sätt beskrivs hur benen från den heliga Ursula
och hennes 11 000 jungfrur visade prov på undergörande
kraft, medan vetenskapsmän gjort bedömningen att benresterna i flera fall kommit från män. Om helgonet Ursula
finns lite olika berättelser. I en variant berättas att hon var
en engelsk prinsessa, som, efter att ha besökt påven, företog
en återresa genom Tyskland tillsammans med sin uppvaktning av 11 000 jungfrur. I närheten av Köln överfölls sällskapet av hunnerna, som lyckades slå ihjäl alla kvinnorna,
innan Gud sände sina änglar för att fördriva våldsmännen.
Ursula blev Kölns skyddshelgon.
Benen var eftertraktade reliker under medeltiden och representerade stora värden. Tillgången på klädesplagg och
skelettrester från heliga personer var högst begränsad. Priserna drevs i höjden. Kyrkan hade monopol på marknaden,
men kunde inte förhindra en omfattande svartabörshandel.
Brottsliga förfaranden var vanliga, då det gällde att anskaffa
den här typen av attribut, några fibrer från Jungfru Marias
klädedräkt eller en träflisa från korset på Golgata. Ett mera
lättåtkomligt läkemedel utgjorde då spott, använt mot
blindhet på det sätt som Jesus gjorde, men det var inte all
saliv som dög.12
Digerdöden
Digerdöden är den första farsot, som blev skriftligen dokumenterad. Idag när media är fyllda med spekulationer kring
fågelinfluensan, kan det vara intressant att erinra om hur
12
Joh 9:6 gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon
263
dåtiden behandlade sin tids pandemi. Denna råttburna bakteriesjukdom härjade i mitten på 1300-talet. Dödlighet kunde vara så stor, att mellan en tredjedel och hälften av befolkningen dog. Man observerade snart, att såväl syndare
som oskyldiga och barn miste livet. Biskopen i Rochester
Thomas Brinton hade en förklaring. De oskyldiga och barnen tog Gud hem, innan de kommit på villovägar. Det var
alltså en välsignelse för dem att bli drabbade och gav dem
en plats i paradiset.
Den heliga Birgitta ansåg att det framför allt var kvinnornas fel, de var inte tillräckligt ärbara. Pesten var straffet
för att de lät sina kroppar ”framträda större och ståtligare än
Gud skapat dem”.
Men som var fallet med all sjukdom. Var det inte Gud
som straffade, så var det Djävulen som var i farten. Eftersom hemsökelsen blev så spridd, måste Satan ha god hjälp
– och det var judarna. Hela Europa upplevde därmed åter en
period av judeförföljelse. Det förekom att dessa otrogna
brändes till döds, i gropar eller i sina synagogor, med rättrogna kristna som övervakare – enligt Henricus de Diessenhofen, en skriftställare från senmedeltiden, som återkommande refereras till i det här sammanhanget.
Störd verklighetsuppfattning eller religion
I psykiatrin talar man ofta om psykoser och störd verklighetsuppfattning. Det är svåra begrepp. Det kan knappast
betecknas som psykotiskt att som i Paris på 1300-talet tro
att man kunde stilla pesten, som ansågs bero på Guds vrede,
genom att skära av läpparna på personer, som brukade
svordomar. Det var kung Filip VI, som utfärdade en order
om detta. Det anses inte heller psykotiskt, när en muslimsk
självmordsbombare tar med sig några västerlänningar i döden och tror sig på det sättet komma till Gud och få 72
264
jungfrur att förlusta sig med. När lasermannen Ausonius
slog till och lemlästade och dödade, var det också en tro
som låg bakom, den att söka hålla nationen fri från utlänningar. Var det sjukligt? När nazisterna mördade judarna
var det knappast en störd verklighetsuppfattning, då härskade tron på rasbiologin och ariern som den överlägsne och
judarna och romerna som inte fullvärdiga människor.
Psykoser brukar också associeras med hallucinationer,
att höra och se saker som inte existerar. Men många religiösa sekter sätter stor vikt vid fenomen av liknande slag.
Pingstvännerna är en sådan sekt, inte så liten precis, den
omfattas av omkring 100 miljoner människor. De lägger
stor vikt vid tungomålstalande och exorcism, d.v.s. att driva
ut demoner ur den sjuke.
Ett exotiskt inslag i Pingströrelsen är ormhantering, inspirerat av den suggestiva texten i Markusevangeliet,13 och
också av Paulus’ berättelse.14 Där framgår att ormar inte
skadar en rättroende. Detta blev i modern tid aktualiserat i
en kyrka i staten Tennessee av predikaren George W Hensley. Han hade då kommit till övertygelse, att en syndfri
människa skall kunna hantera gift och giftormar. Han tog
med sig en skallerorm i en låda, tog upp den med sina bara
händer och uppmanade församlingsborna att också lyfta
ormen och visa sin tro, ”ty annars skulle de vara dömda till
evigt helvete”. Liknande beteenden fortsatte och spred sig i
hela regionen kring bergmassivet Appalacherna. Hensley
själv klarade sig till en början bra, även när han också drack
giftet stryknin, för att ytterligare understryka sin starka tro.
En del andra personer blev bitna och skadades och de personerna tog församlingen avstånd från. De ansågs syndfulla
13
Mark 16:18 de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift
14
Apg 28:5 Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen
skada
265
eller ha brist på tillräcklig tro. På 1940-talet förbjöd de
världsliga myndigheterna den här typen av religionsutövning, men inom kyrkan fortsatte ormhanteringen, även efter
det att Hensley själv dött av ett ormbett 24/7 1955. Seden
med ormbevis praktiseras även idag, men i ringa omfattning. Man menar nu att det bara är personer, som är helt
besatta av Den helige ande, som får ägna sig åt det här. Vilka det är märker man på sättet de talar i tungor, påstås det.
Hur man sen skall se på den typ av trosåskådning, som
uppvisades av Heaven´s Gate-kulten, är än mera delikat.
Medlemmarna blev besvikna, när de inte såg rymdskeppet
som följde efter Hale-Boppkometen, som de trodde skulle
ta dem från jorden. De uppges då ha lämnat tillbaka ett
kostsamt teleskop, som de inhandlat, med motiveringen att
det måste ha varit defekt. En tid därefter, under 1997, var de
kollektiva självmorden ett faktum.
Det finns de som hävdar att steget mellan religiös tro och
psykos är att flera måste omfatta ”dårskapen”, då blir det
religion, men det är en elak och insiktslös utsaga och hjälper föga att förstå skillnaden. Dessutom finns tillståndet
”folie à deaux” inom psykiatrin, och masspsykos. Det finns
dock tankar i kristen dogm, där det kan vara svårt att direkt
peka på vad som utgör skillnaden mellan störd verklighetsuppfattning och tro. Skulle en enstaka person idag framföra
tankar att oblat och vin, vid en särskild ceremoni blir en del
av Kristus’ kropp, och att judar vill söka stjäla oblaten för
att på det sättet på nytt kunna skada honom, är det möjligt
att en psykiatriker, om helt oskolad i kristen tro, skulle uppfatta den personen som sjuk. Första delen av utsagan, att
förvandlingen sker då prästen läser nattvardens instiftelseord, etablerades vid fjärde lateransynoden 1215 och utgör
ett fundament i den katolska tron och finns i varierande
tappning i flera andra samfund.
266
När den här typen av jämförelser mellan psykisk sjukdom och religiösa föreställningar kommer till uttryck brukar
de avfärdas med hänvisning till att de uttalas mot ett bättre
vetande. Det hävdas att det är svårigheten, att med ord ge
rättvisa åt trossatser, som gör en sådan sammanställning
helt irrelevant. Många, inte bara kristna, vill framhålla att
det inte går att verbalisera begreppen på det här sättet och
att det innebär att profanera en verklighet. Det är bl.a. inslagen av symbolik och mysticism, som helt går förlorade och
som utgör grundpelare i tron.
Felöversättning
De islamska idéerna om att komma till paradiset och få 72
jungfrur och den kristna dogmen om jungfrufödseln är intressanta ur ett annat perspektiv. De tycks båda emanera
från bristande översättningar av en originaltext. Enligt filologen Cristoph Luxenburg framgår det tydligt att paradisets
72 jungfrur är en felöversättning av 72 vindruvor.
Vad gäller jungfrufödseln, framförs det, att det hebreiska
ordet alma blev felöversatt till grekiskan parthenos. Alma
betyder bara giftasvuxen ung kvinna, medan parthenos vanligen uppfattas mena jungfru. Det var profetian i Jesaja15
som skulle följas och därför ansträngde sig Matteus16 och
Lukas17 (som inte kunde hebreiska och läste grekiska översättningar) att i sina evangelier se till att Jesus uppfyllde
profetian att vara barn till en jungfru. Det var alltså alldeles
i onödan att ge henne jungfrustatus, har det uttryckts, med
funderingar över hur kristenheten skulle sett ut, utan denna
dogm. Alla dessa teorier om möjlig feltolkning rymmer
starka känslor, framför allt inom kristna sekter men även
15
Jes 7:14 Herren själv ger er ett tecken: Den unga kvinnan är havande
och skall föda en son
16
Matteus 1:23 Jungfrun skall bli havande och föda en son
17
Lukas 1:34 Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man
267
inom judendomen, vilket kommer till uttryck i den livliga
debatt som förts och förs i dessa frågor. En mindre seriös
kommentar kan vara att missionärer återkommande uttryckt
att de haft problem att förklara och få acceptans för läran
om jungfrufödseln. Från verksamheten i Tahiti framfördes i
hemsända brev klagomål över ”vildarnas oförmåga tänka på
en högre nivå”, med uppgift om hur de mumlat för sig själva ”det är mot naturen, det är mot naturen”. Det är ett tecken i tiden att Bibelkommissionens översättning just använder uttrycket ”den unga kvinnan”, medan översättningar
gjorda längre tillbaka i tiden städse alluderat till jungfrun,
som skall föda en son. Den engelska standardöversättningen
King James lyder: ”Therefore the Lord himself shall give
you a sign; Behold, a virgin shall conceive, and bear a son.”
Svårigheter att acceptera modern medicin
Flera fundamentalistiska sekter söker hålla avstånd till modern medicin. En troende Christian Scientist vägrar ta emot
ett antibiotikum och kan låta sitt barn dö i infektion, i tro att
han hjälper sin gud att se till att barnet finns väntande i paradiset, när han själv dör. Det är idén om evigt liv som ligger bakom detta.
Jehovas vittnen har problem med sekulariseringen. De är
kända för sin vägran att ta emot blodtransfusioner, med
hänvisning till Apostlagärningarna, även när detta är nödvändigt för att rädda liv.18 Det har dock sedan 1997 funnits
en förening AJWRB, som är en förkortning av Associated
Johovah's Witnesses for reform on blood, och som anonymt
stöds av många medlemmar. AJWRB har påpekat att det
går med modern teknik att utvinna de delar av blodet som
behövs i det enskilda fallet och argumenterar att det då inte
18
Apg 15:20 de måste avhålla sig från sådant som har orenats genom
avgudadyrkan och från otukt, köttet av kvävda djur och blod
268
kan vara fel att ge transfusion med de komponenterna, antingen det är röda blodkroppar, albuminäggvita eller något
annat som behövs. Ledningen för Jehovas vittnen menar
emellertid att den skriftenliga, bokstavliga tolkningen, att
blod inte får tas emot, inte kan ändras. Däremot, låter man
meddela, kommer man att sluta med att utesluta medlemmar som tagit emot blod, om de ångrar sig efteråt, och öppnar på det sättet en reservutgång. Det liknar, för kritikern,
hur preventivmedelsfrågan hanterats på annat håll, genom
text på kondompaketet ”glöm inte att du kan få förlåtelse
senare om du bekänner din synd”.
Skepsis mot skolmedicinen, som lärt fel
Inte minst i många religiösas ögon har skolmedicinen hamnat i underläge, genom misslyckanden. Vaccinationerna är
ett klart problem, men där torde det inte så mycket vara
fråga om ett medicinskt misslyckande, som dålig information. Personen är ju inte sjuk, men blir det ibland av vaccinationen. Många föräldrar vill nu inte alls ha sina barn vaccinerade och det övergår i ett alltmera utbrett ifrågasättande
av skolmedicinens metoder överhuvud.
Historien om enures är ett bra exempel på hur traditionell medicin också bundit ris åt sin egen rygg, genom att
fastna i en typ av tankegångar och uppträda på ett sätt som
kommit att framstå som kränkande, för de behandlade och
deras anhöriga. Enuretiska barn, barn som kissar på sig på
nätterna, fick behandling lege artis som gav ett onödigt
lidande. I folktron kunde det vara onda andar i barnet som
orsakade besvären, sedan tog Freud över och uttalade att
sängvätning är en analog till ejakulation (att spruta sädesvätska). Därmed kom barnen att tillhöra psykiatrins och
psykologins domäner, med teorier om bakomliggande neuros och önskan att återgå till spädbarnsstadiet. Det kunde bli
269
långvarig och kostsam behandling med psykoterapi och
liknande, men resultatet blev inte bättre än spontan läkning.
De psykiska besvär, man noterade, var snarare en följd av
enuresen, barnet kände sig skamset. Genetiska störningar
och bl. a. bristande nattlig bildning av hormonet ADH, som
minskar urinbildningen, vet man nu är orsaker, och inte
aggressivitet mot modern och bristande föräldrastöd som
det tidigare stod i sjukjournalerna. Förvisso, det finns bland
barnen också enstaka fall med psykisk eller psykosocial
genes, men då vid sekundär sängvätning, där tidigare torra
barn senare börjat kissa på sig, men det kan inte rättfärdiga
hur barn och föräldrar skuldbelagts genom barnsjukvården.
Den gamla frågan om placebo
Det händer normalt att en förbättring inträffar under det att
man gör en behandling. Den uppfattas då verkningsfylld. Är
behandlingen då lite spektakulär, får den ofta vidsträckt
användning. Det gällde exempelvis åderlåtning. Det sjuka
blodet skulle ut. Att ifrågasätta om faster Elin verkligen
blev bra genom att slå åder, det var närmast att kränka de
som sett förbättringen, från anhöriga till läkaren som utförde behandlingen. När sedan statistik visade att åderlåtning
inte alls hjälpte och i stället tagit död på många i onödan,
var det svårt att få acceptans för att det var så.
Sen tillkommer också ”förväntanseffekten”, placebo, det
faktum, att om du tror på något så hjälper det. Den effekten
kan vara större än läkemedlets och behandlingens förmåga,
även vid jämförelse med skolmedicinens metoder. Den
gamla sentensen att tro kan försätta berg har alltså alldeles
särskild giltighet, när det gäller hälsan. Det är det som gör
sig gällande i homeopatin och en del andra alternativa behandlingsformer, menar den etablerade vetenskapen, och
åberopar att det t.o.m. finns experiment som visar att det
270
känns bättre bara man gör något, jämfört med att man väntar och ser.
Homeopatin är en form av behandling som blivit alltmera populär och har skapat en miljardindustri, där man gör de
homeopatiska läkemedlen. Den åberopade verksamma substansen finns knappast kvar i läkemedlet, så ur den synpunkten kostar tillverkningen i stort ingenting. Läran säger
att substansen blir mer aktiv, ju mer den späds, och utspädningen är så stor att det endast möjligen kan finnas någon
enstaka molekyl kvar (om den inte fastnat på väggarna under utspädningen).
För några år sedan publicerades, i den kända engelska
tidskriften Nature, experiment som visade att vattnet man
späder med, kunde minnas den substans som späddes ut.
Försöken upprepades och andra forskare bekräftade fyndet.
Det var en revolutionerande upptäckt, vetenskapen hade
haft fel och måste tänka om! Så blev det till slut inte, men
det krävdes att en känd trollkarl, James Randi (som var specialist på att avslöja övernaturliga fenomen), fick vara med
och titta på och analysera experimenten för att avslöja vad
som lurat forskarna. Än idag finns inga vetenskapliga bevis
för att homeopatin verkar, men utövarna säger att det beror
på begränsningar i naturvetenskapen.
Ett annat exempel utgör akupunktur, men här är situationen annorlunda. Länge var läkarkåren skeptisk till metoden
och även misstänkliggjorde den. Att sticka in nålar i folk
och tro att det skulle minska plågor verkade inte klokt. Visserligen visste man från fältskärens dagar att tumskruvar
satta på en sårad soldat hjälpte, om ett större kirurgiskt ingrepp var nödvändigt. Men det var ett sätt att orsaka mer
smärta på ett annat håll och kanalisera smärtupplevelsen
ditåt, så att kirurgen kunde amputera det sårade benet eller
verkställa andra smärtsamma åtgärder. När det gäller aku271
punktur, har läkarna så småningom ”fått ge sig” och metoden tillhör inte den egentliga alternativmedicinen längre.
Exemplet brukar andras för att visa att alternativmedicinen i
längden får rätt. Det är dock intressant att hela akupunkturens detaljstruktur verkar rämna, den att särskilda punkter
skall nålas för att uppnå den och den effekten. Försäkringsbolag i Tyskland har dragit igång stora undersökningar för
att värdera värdet av olika behandlingsmetoder mot kronisk
smärta som ryggsmärta, spänningshuvudvärk, migrän och
knäartros. Resultaten börjar komma. Det visar sig att akupunktur verkar bra, men att det inte spelar någon roll var
nålarna sticks in. Hela teoristrukturen från Kina, med speciella stickpunkter, faller därmed samman. Falsk akupunktur
blir lika bra som äkta. Piller och sjukgymnastik hade mycket sämre effekt, men det hör till saken att patienterna hade
höga förväntningar på just akupunkturbehandlingen. Sjukgymnastik upplevdes mycket mera mödosam, har det meddelats från undersökningen.
Att bedöma mänsklig dysfunktion
Idag föreligger en slags kris inom skolmedicinen. När den
växte fram och tog sitt stöd från naturvetenskapliga framgångar blev den en verklig maktfaktor i samhället. Den fick
status att inte bara kunna bota sjukdom, utan också ha
skicklighet att bedöma människor i en mängd olika avseenden. Därigenom gavs läkaren en vidsträckt kontrollfunktion
i de mest skilda sammanhang. De utfärdade läkarintygen
blev helt avgörande om en person skulle få sjukpenning, en
brottsling få psykiatrisk vård, en invalid få parkeringstillstånd, för att ta några exempel. Idag ser vi en revolt mot
läkarkårens hegemoni, Dels vill andra kategorier av vårdpersonal vara med och bedöma, dels finns det ett ifrågasättande om vårdinrättningar alls har förmåga att utöva den här
272
typen av ”kontroller”. Samtidigt är samhället i skriande behov av att någon filtrerar behoven, när mänskliga dysfunktioner alltmer betraktas falla under samhällets ansvar. Tydligast kanske denna konflikt ses inom psykiatrin och kriminalvården – där det dessutom uppstår tveksamhet om det
överhuvud existerar någon vård.
För den som vill veta mer om värderingar inom sjukvården och vad som betraktas som sjukt ger en bok, med Jörgen Malmquist som författare, god information (Föreställningar om sjukdom Studentlitteratur, 2000). Särskilt rekommenderas kapitlet betitlat ”Svårbegripliga sjukdomar”, som
ger perspektiv på vidden av de sjukdomsproblem som utmanar det moderna samhället med dess mediaapparat.
Moderna metoder också i Bibeln
Fundamentalister i Amerika har låtit förstå att en mera flitig
bibelläsning hade kunnat lära oss många behandlingsmetoder betydligt tidigare än den sekulariserade läkekonsten.
De menar att konstgjord andning enligt mun-mot-munmetoden står beskriven,19 men föll ändå i glömska till förra
århundradet. Det har också framförts att det var ett slags
mun-mot-munmetod, som Gud själv använde, då han skapade Adam från dött material.20
Det har på senare tid också framhållits att Gud anvisat en
diet, som om den följdes, skulle befria mänskligheten från
de alltmera vanliga hjärt- och kärlsjukdomarna. Medicinsk
forskning har visat att en hög nivå av kolesterol i blodet kan
sättas i samband med åderförkalkning och hjärtinfarkter.
19
2 Kung 4:34 Sedan lade hans sig över pojken, med sin mun mot hans
mun, sina ögon mot hans ögon och sina händer mot hans händer, och
när han nu låg böjd över honom började pojkens kropp bli varm. Elisha
reste sig och gick av och an i rummet, men sedan böjde han sig över
kroppen igen. Då nös pojken, sju gånger, och slog upp ögonen
20
1 Mos 2:7 formade Herren Gud människan av jord från marken och
blåste liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse
273
Det har påpekats att det råder ett starkt samband mellan de
livsmedel Gud rekommenderat och de som har låg kolesterolhalt. Animala fetter har i regel mer kolesterol än vad som
ingår i vegetabilier. Människan förbjuds därför att inta vissa
typer av djurfetter.21’22 Det har t.o.m. tagits som intäkt för
att Gud helst ser att man är vegetarian.
Att tvätta sig
Hygien värderades länge lågt i kristna kretsar. Under många
tidsperioder var det ett tecken på gudfruktighet att inte utsätta kroppen för någon vård, inbegripet tvättning. William
Edward Hartpole Lecky (1838–1903) tar i bokverket History of European Morals from Augustus to Charlemagne upp
många exempel på hur detta kunde manifestera sig. Från
tidiga kristenheten nämns att den heliga Euphrasia (380–)
ledde en nunneorden på 130 personer, som hela livet vägrade att tvätta fötterna. Ett annat samtida helgon hade aldrig
tvättat mer än fingertopparna. Stanken stod tydligen kraftig
kring en sådan helig person och kontrasten med de hedniska
romarnas renlighetsiver är markant. Somliga historiker hävdar att det var just deras badliv som drev fram denna förkastelse av all renlighet från de första kristnas sida. Kring badet
centrerades nämligen de sinnliga njutningarna i det sentida
Rom. I de offentliga badinrättningarna, termerna, kunde
kvinnor och män roa sig med varjehanda sexuella lekar.
Gemensamhetsbadet blev också höjdpunkten vid förmögna
romares gästabud.
Under medeltiden fick alltså renlighet association till
synd. Därmed kunde den användas som tecken på att vara
avfälling från Guds lära. Från Spanien, efter morernas fall,
21
3 Mos 7:23 Ni får inte äta fettet från nötboskap, får och getter
1 Mos 1:29 Gud sade: Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden
och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta
274
22
hade judar och muslimer ingen plats i samhället, om de inte
konverterade till den kristna läran. Men muslimer och judar
hade vanligtvis hyllat kroppslig renhet, vilket gjorde dem
sårbara för spanska inkvisitionens jakt på dem som falskt
avsvurit sig sin gamla lära.
Att tvätta händerna före måltid kunde vara bevis för att
inte ha konverterat – i likhet med vägran att äta fläskkött
eller benägenhet att byta till andra kläder på en lördag. De
spridda fläsktärningarna man finner i de spanska sopporna,
är en kvarleva från den tiden.
En del tidiga kristna uppfattade att du måste förstöra din
kropp om du vill in i himmelriket.23 Det räcker inte med att
försaka det kroppsliga njutandet, du måste verka aktivt och
plåga din kropp. Den helige Johannes sökte frälsning genom att under tre år stå upprätt lutad mot en sten, utan att
flytta sig eller lägga sig ned. Andra kastade bort kläderna
och kröp på alla fyra. Simeon Styliten (~390–459) föredrog
att stå på ett ben under ett år. Han tillhörde de s.k. pelarhelgonen och historien låter berätta att han under årtionden
levde på en pelare, som han aldrig lämnade.
Njutningsmedel
Mot den fromhet, som beskrivits ovan, reagerar nutida
kristna och menar att ingen människa har rätt att förstöra sin
kropp och att sådana läror är avarter och missriktade. Däremot har man svårt att komma överens om vad som i övrigt
är skadligt för kroppen ur religiös synpunkt. Oenigheten blir
särskilt framträdande, när det gäller vanliga laster som rökning och spritförtäring. I samband med att de vetenskapliga
rapporterna började visa samband mellan lungcancer och
tobaksrökning intervjuade en amerikansk journalist några
23
2 Kor 5:1 Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner har
Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning
275
religiösa ledare om de ansåg rökning var synd, och kunde i
sin tidningsartikel sätta rubriken ”somliga säger ja andra
nej” (The Miami Herald 18/1 1964). När det gäller alkohol
är frågan mer komplicerad, inte minst genom att Jesus valde
att som sitt första underverk göra vatten till vin.24
Alkohol och droger är ett stort tabu i den muslimska
världen. Många länder där islam dominerar har ett mer eller
mindre generellt förbud. Den kristna religionen har varit
betydligt mer tolerant i det hänseendet. Det torde dock otvivelaktigt vara så att kristna renlärighetsivrare påverkat synen på alkohol, på senare tid också på droger, inte minst
gäller detta i USA. Ett ofta använt citat kommer från Romarbrevet,25 alltså samma vers som kristna vegetarianer tar
som sin utgångspunkt. Det är också ett flertal andra texter
som åberopas i motiveringen till de särskilda lagar mot
droganvändning och droghandel som nu härskar och präglar
den officiella uppfattningen i stora delar av USA.26’27
Alkohol ett svårt problem
Det var olika protestantiska grupperingar och Woman´s
Christian Temperance Union (Föreningen kristna kvinnor
för måttfullhet) som särskilt ihärdigt lobbade för ett alkoholförbud och som resulterade i förbudstiden i Förenta Staterna, år 1919–1933. Det har skrivits mycket om denna
period. Den allmänna uppfattningen idag är att förbudspolitiken var ett misslyckande, framför allt genom att den bidrog till att den organiserade brottsligheten växte fram. Det
gynnade också en övergång från svagare alkoholsorter, öl
24
Joh 2:9 Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin ... Så gjorde Jesus det första av sina tecken ... och hans lärjungar trodde på honom
25
Rom 14:21 Det är bra att avstå från kött och vin
26
Gal 5:19-21 Vad köttet ger är lätt att se ... dryckenskap, utsvävningar
och annat av samma slag
27
2 Pet 2:19 ty det man blir underkuvad av är man slav under
276
och vin, till starksprit. Spriten gick lättare att smuggla och
gömma, öl och vin gav större volymer. Det fanns ingen allmän acceptans för förbudet och inkonsekvensen i politikernas hantering av förbudsfrågan stärkte ett begynnande politikerförakt. Exempelvis höll Warren G Harding, president
1921–1923, rikligt med sprit hos sig som president, trots att
han som senator röstat för förbudet. Jämför ministern Leila
Freivalds röstning mot bostadsrätter, parallellt med eget köp
av bostadsrätt, som inte alls var något brott, men som ändå
gav stark reaktion i press och hos allmänhet.
Alkoholförbud var populärt på många håll i västvärlden
under tidiga 1900-talet. I omedelbara grannskapet var det
Norge och Finland som hade förbudsperioder. Trots kraftig
mobilisering från nykterhetsrörelsen fick inte förbudsivrarna majoritet vid en allmän folkomröstning i Sverige 1922.
Det var så mycket mer anmärkningsvärt som ett provval,
som de skötte själva 1909 – 1910, hävdades ha gett 1,9 miljoner röster för förbud (56 % av landets vuxna befolkning)
och nästan inga emot. Sverige fick det s.k. Brattsystemet, en
kompromiss uppkallat efter läkaren Ivar Bratt, som innebar
en kraftig reglering av alkoholinköpen (motboken) och utskänkningen på restaurang.
Att hävda att det kunde finnas positiva effekter av alkohol för kärl och cirkulation lät sig inte göras i det klimat
som existerade, när nykterhetsförbund och väckelserörelser
stod bakom en majoritet av mandaten i riksdagen. Spritorsakad celldöd i hjärnan har varit en dogm, men nu finns det
experiment på möss som talar för alkoholstimulerad nybildning av hjärnceller!
Brattperioden framstår idag lite löjlig, med mattvång,
smörgåsen eller ”assietten”, som ingen åt, och som åkte in
och ut mellan borden för att tillfredsställa lagen. Många
hävdar att den i alla fall bidrog till sundare alkoholvanor.
277
Andra hävdar att den i stället manade fram att köpa ut och
konsumera maximalt tillåtet. Därmed fördröjdes anpassningar till det framväxande moderna samhället. Kritiker
menar också att samhällsresurser alltför mycket kom att
fokuseras mot kontroller av olika slag. Det skapade ett tullväsende som nästan enbart ägnade sig åt spritinförseln och
glömde allt annat viktigt. På samma sätt koncentrerades
medlemsförhandlingarna med EU till att få ett undantag för
spriten och tog bort fokus från annat av vikt för landet. Det
blev en undantagsperiod som inte kom att användas till någonting alls och gör att alkoholpolitiken stått ökat handfallen, inför den globaliserade värld vi lever i.
En repressiv alkoholpolitik har i västerlandet allmänt
övergått i en mycket liberal inställning. Men för svenska
tullen är alkoholbeslag fortfarande en merit. Det ger bra
utslag i verksamhetsstatistiken. ”Tullens måltavla 2006 –
spritsmugglarna” kan det heta i medierna, illustrerat med en
bild av en poserande stolt tullare. Kyrkorna har anpassat sig
bättre. Från Norge berättas 2005 att Böler församling i Oslo
räknar med alkoholservering i kyrkans restaurang, som är
en del av ett religiöst centrum med gourmetkrog och nattklubb, men naturligtvis finns också utrymmen för konfirmation och vigsel.
Narkotika, ett brott mot Gud och samhället
Drogpolitiken i övrigt har haft en annan utveckling. I flertalet länder möter narkotika i alla dess former ett samhälleligt
fördömande med olika nivåer av förbud. Ändå är situationen i stort densamma som under förbudstiden gällande alkohol. En omfattande drogfinansierad kriminalitet växer
fram, med stark ekonomisk ställning, och tar allt större del
av samhällets resurser att bekämpa. Den skapar vidgade
former av laglöshet, som drabbar medborgarna på ett många
278
gånger oväntat sätt. Kostnaderna för drogbekämpningen i
USA har uppskattats vara av samma storleksordning som
försvarsbudgeten. Vad värre är, när rättsåtgärderna blir trubbigare, blir också svepen mot narkotikan mindre specifika
och leder till att majoritet av de som hamnar i fängelse inte
har gjort något våldsamt. De kanske endast brukat någon
drog och småhandlat, nu omkring en halv miljon sådana
fängelsekunder i USA. Dessutom, när narkotikan sprids och
desperationen i rättsapparaten tilltar, tenderar metoderna att
bli självförstörande för framgång i drogbekämpningen. I
många stater har man; i försök att effektivisera jakten på
narkotika, infört stimulansåtgärder med konfiskation av
narkomanernas tillhörigheter och t.o.m. det som ägs av anhöriga. De har ju inte lyckats hindra drogintaget och blir
därmed medskyldiga. Också trädgårdsaffären, där narkomanen köpt tillbehör för sin marijuanaodling, riskerar konfiskeras. Det som beslagtagits får komma polisväsendet till
del. Det är alltså samma metoder som bidrog till att göra
inkvisitionen så trubbig och obarmhärtig.
Många menar att legalisering av narkotika skulle lösa
huvudparten av det här, på samma sätt som när det gällde
alkoholen. Andra menar att de droger, som det nu är fråga
om, har en mycket mera allvarlig profil, såväl när det gäller
beroende som skadeverkningar, varför jämförelsen med
förbudstiden haltar. De försök, som gjorts att vetenskapligt
objektivera olika drogers farlighet, har dock gett anmärkningsvärda resultat. I en brittisk studie, nyligen publicerad
den välrenommerade tidskriften The Lancet, sökte man värdera drogerna med ett farlighetsindex, med skalan 0–3. Beroende och skador sammanfördes alltså till ett tal. Då hamnade lagliga medel som alkohol och tobak högt upp på listan med siffrorna 1,85 och 1,62 medan flera preparat, som
klassas som narkotika, fick ganska låga värden, exempelvis
279
cannabis (som är det narkotikapreparat som konsumeras
mest) och LSD, 1,33 och 1,23. Det verkar uppenbart att det
är andra skäl än medicinska, som i första hand styr vad som
är lagligt och olagligt.
Hur är det förresten med kaffet? Det ansågs länge fördärvligt att använda den drycken. Det var självklart att kaffedrickande skulle bekämpas. Att påvisa den och den skadan blev en populär arbetshypotes i en mängd vetenskapliga
undersökningar. Kaffe tillhör nu ett av de mest välundersökta livsmedlen, ur skadeverkningssynpunkt. Det visade
sig vara förutfattade meningar. Resultaten har varit tämligen
samstämmiga – några påtagliga skadeverkningar finns inte.
Det har framförts att ett hinder för en ändring av drogpolitiken är att bruket av narkotika hamnar i kategorin synder.
Det brukar också kallas ”brott utan brottsoffer”. Man menar
då att en drogmissbrukare eventuellt endast skadar sig själv.
Det hamnar också i kategorin sedlighetsbrott, där man kan
finna ”gärningar” som oral- och analsex, pornografi och
sodomi. Bedömning synd och brott varierar åtskilligt med
var man befinner sig. Även om det sker i hemmen, ser den
överallt närvarande guden denna synd, raljerar den till religionen oppositionelle. Därmed blir det fråga om en typ av
brott, där religionen ”säger ifrån”, och där man i det s.k.
bibelbältet i USA har ett mycket starkt fördömande. I Sverige rapporteras att ungdomen ser lätt på narkotika. Att TVstjärnor och musiker använder knark tar man som något
naturligt och ser framväxten av rockmusiken som symbiotisk med narkotikaintag.
Tidelag
Tidelag, alltså samlag mellan människa och djur, skall man
inte ägna sig åt.28 Det är belagt med dödsstraff och då skall
28
3 Mos 18:23 Du får inte ha könsumgänge med djur av något slag
280
man också slå ihjäl det djur, som medverkat i akten.29 Det
finns många forskare som hävdar att tidelag var utbrett i
bondesamhället, som en kanal att i någon mån stilla starka
sexuella lustar, när andra vägar var stängda. Dessutom kunde den här typen av sexuell aktivitet lätt ske i lönndom.
Upptäckt ”lurade alltid runt hörnet” och straffet kunde bli
strängt. Det finns flera rapporterade lagföringar om detta,
men det speciella påbudet att avliva det djur som var med i
akten, ser man inte kommenterat. Dagens samhälle tycks ha
ringa förståelse för tidelag som något normalt, men det odlas som en extra krydda i pornografisk film. Man kan begrunda om inte tidelag snart kommer att hamna i samma
fördömande som incest. Det ligger så att säga i tidens tecken, när djur alltmera begåvas med en själ, och djurrättsaktivister får mera att säga till om.
Barn i alla lägen – preventivmedel ändå
För många kristna är uppmaningen att ”vara fruktsam och
föröka sig och uppfylla jorden” en grundläggande del av
tron.30 Sentensen har också tagits som stöd för åsikten att
kvinnan bör stanna i hemmet och alstra och uppfostra barn,
men den är också den text som ofta åberopas i motståndet
mot födelsekontroll och abort. I Katolska kyrkan bildar den
ett inslag i den viktiga ius naturae, naturlagen, och tyds så
att sexuella handlingar uteslutande är till för att skapa avkomma. Nöjet av samlaget skall då mera ses som Guds belöning.
Graviditetshämmande åtgärder har sökts av människan
ända sedan antiken, från främmande och giftiga ämnen i
vagina, till kondomer av djurtarmar. Även om åsikterna
29
3 Mos 20:15 Om en man har könsumgänge med ett djur, skall han
straffas med döden. Djuret skall ni också döda
30
Mos 1:28 Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den
under er
281
skilt sig mycket under 1900-talet, rådde till en början enighet mellan alla kristna samfund, att preventivmedel är
okristligt. Först efter 1930 kom avfallen. Det började med
Anglikanska kyrkan, på sin Lambethkonferens. Sedan följde övriga protestantiska trossamfund, men Katolska kyrkan
har stått fast. Påven Paulus VI skriver i sitt uttalande (sin
encyklika) 1968, att det är ett inneboende fel att ta till åtgärder för att hindra nya mänskliga varelser att komma till.
Därmed blir också avbrutet samlag (coitus interruptus) förbjudet. Det är med den handlingen man likställer preventivmedel, när man förbjuder också dem. Det är historien om
Onan, som hade i uppgift att uppfylla svågerplikten och
befrukta sin avlidne brors hustru, men inte skötte uppgiften.
Han bara roade sig sexuellt med Tamar, som hon hette, och
lät sperman spruta utanför henne och fick Guds förbannelse
för detta.31
Vid den historiska tid som texten refererar till, betraktades det som en svår olycka för en kvinna att dö barnlös,
och nu gällde det Tamar som inte hade hunnit bli befruktad
innan hennes make dog. Då var det brodern till f.d. maken
som hade plikten att sörja för detta. Denna svågerplikt var
ett inslag i dåtidens polygami.32 Kritiker till kyrkans motstånd mot barnbegränsning har pekat på asymmetrin i tolkningen av påbudet i bibelversen. Varför tiger man idag om
svågerplikten? Överhuvud gäller att historien om Onan och
Tamar har gett upphov till många tolkningar. Ibland har den
uppfattats berätta att Onan masturberade i Tamars närvaro.
Det är grunden till ordet onanera som synonym till masturbera och gjort också den handlingen till synd.
31
1 Mos 38:9 och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd
spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror
32
5 Mos 25:5 Om två bröder bor tillsammans och den ene dör utan att
lämna någon son efter sig, skall änkan inte gifta om sig med någon utanför släkten, utan hennes svåger skall ligga med henne
282
Det är alltså den här berättelsen, som bildar grund i frågor om graviditetsprevention, och fått bibeltolkare att ta till
”brösttoner” under de perioder, då den bokstavliga bibeltolkningen har varit som mest intensiv. Så skriver exempelvis den kände reformatorn Jean Calvin i en översättning:
”Det frivilliga spillandet of säd utanför samlaget mellan
man och kvinna är monstruöst. Att frivilligt dra sig ur samlaget för att säden skall falla på marken är dubbelt monstruöst. För det här innebär att det släcker hoppet för rasen och
dödar den avsedda avkomman redan innan den föds.”
Ändå, när de nya effektivare preventivmedlen kom, blev
det ett exempel på otakt mellan förkunnelse och praktiserande, mest i de s.k. utvecklade länderna. Förkunnare har
efter hand fått ändra sig, men inte överallt. Katolska kyrkan
är den största organisation som officiellt fortfarande håller
stånd. Den tycks dock endast i ringa grad påverka, vad som
säljs på marknaden och vad som sker i sängkammaren i de
rika länderna, även om det råkar vara geografiskt nära Vatikanen. Det är kanske därför som skriftliga förkunnelser, om
förbud mot varje användande av preventivmedel, så ofta
åtföljs av en text av typen: ”Glöm inte, du kan få Guds förlåtelse om du syndat.” I många fattiga folkrika länder, i Afrika, i Sydamerika, tas däremot preventivmedelsförbudet på
större allvar och bidrar till den lokala befolkningsexplosion,
som äger rum där.
Abort och preventivmedel, ett globalt problem
och relaterat till vår välfärd
När det gäller frågan om abort är situationen något annorlunda. Här förenar sig konservativa protestanter och katoliker i ett kraftigt fördömande och avståndstagande. Man
menar att fostret tidigt har begåvats med själ, redan från
befruktningen. Då blir det mord att abortera. De två texter,
283
som särkilt åberopas i dessa sammanhang, ges i fotnot.33’34
Väl kända och omdebatterade är abortmotståndarnas kampanjer i USA, där stödet från konservativa protestanter
tycks vara ett väsentligt inslag som påverkar Washingtons
politik. Det hela utvecklas till att bli en juridisk fråga, med
argumentationen att det ofödda barnet, fostret, skall ha
samma lagliga skydd som en vuxen människa.
Vad som troligen är särskilt väsentligt för världen, är den
allmänna påverkan, som motståndet mot preventivmedel
och abort har i utvecklingsländerna. Internationella program
för födelsekontroll går i stå p.g.a. av svårigheten att komma
överens och få medel. Ändå är överbefolkningsfrågan troligen den viktigaste för mänsklighetens överlevnad. Blir vi
för många, blir de ekologiska effekterna för stora och då är
det inte enbart fråga om växthusgaser. Att som miljöaktivist
peka på åtgärder och söka få dem genomförda kan vara förtjänstfullt, men fokus tenderar att hamna fel. En ökad befolkning tar död på vinsterna av miljöåtgärder, om man ser
det på global bas. Minskas ”utsläppen” per individ med så
många procent blir vinsten utraderad när befolkningen ökar
med samma procentsats. Det går dessutom inte att helt
hindra mänsklig verksamhet från att orsaka negativ påverkan på omgivningen. Det är bara om vi är hyggligt få, som
naturen kan ge god tillräcklig hjälp att neutralisera den.
Allt det här har redan diskuterats, huvudsakligen i kapitel 4, men frågan är av sådan dignitet att den måste få
komma upp, om och om igen. Demografiska experter brukar trösta med att befolkningsökningen ser ut att avta i regioner, som nått en viss utveckling. Man pekar på en del europeiska länder som Italien och Ryssland, och också på Ja33
Job 31:15 Han har ju skapat oss alla i moderlivet, en och densamme
formade oss i modersskötet
34
Jes 49:1 Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid
namn redan i min mors sköte
284
pan, men frågan är hur stor roll detta spelar i de globala
sammanhangen. Tillväxt och expansion är nämligen så
kraftfulla ekonomiska drivkrafter, att de torde överflygla
alla sådana ”naturliga” stabiliseringar.
Kina är ett av de få länder som sökt göra något radikalt
åt detta med sitt program att bara tillåta ett barn (eller två
om första barnet är av kvinnligt kön) – samtidigt som landet
bidrar till att förvärra miljöproblemen, genom att lämna ett
stadium av fattigkonsumtion. Kommentarerna utifrån har
varit föga uppskattande, när det gäller detta barnbegränsningsprogram. Kritiken har sällan varit konstruktiv med
förslag till åtgärder för att neutralisera negativa effekter av
programmet, som självklart måste uppstå i ett så vittomfattande program, med så många olika lokala förhållanden.
Det har varit fråga om ett totalt avståndstagande från många
kristna och det finns anledning ifrågasätta om inte gängse
beskrivning i media av programmet har påverkats mycket
av detta. Det kanske är en droppe i havet, det som kineserna
gör, även om ganska stor, och inte rätta metoden, men problemet med överbefolkningen i världen pockar på en snar
lösning. En gängse uppskattning är att det utan barnbegränsningsprogrammet hade det funnits 50 % fler kineser
idag – en tankeväckande siffra i miljösammanhang.
285
Kapitel 12 Den ojämlika världen
Det finns hos människan en dubbelnatur i att mycket av det som är
eftersträvansvärt också kan uppfattas som otillbörligt. Att vara rik blir
något att visa eller dölja. Det är inte bara av skatteskäl som rikedom
göms. Man kan bli rik oförskyllt, har det påpekats, synden är att vilja
bli rik. Det har viss parallellitet till en politisk idévärld där det är mer
acceptabelt att bli förmögen av en lotterivinst än efter ihärdigt arbete.
Inställningen till räntan har historiskt präglats av tankar som: ”Pengar
är av naturen sterila och då är det onaturligt att de skall kunna föröka
sig själva.” Det blev därmed också orätt att ta ränta. Med ett mera
utvecklat samhälle kom ökade behov av långivare. Ränta blev en nödvändighet och långivande fick hedningarna ta hand om, inte så sällan
judarna. Det är ett exempel på att dra fördel av ”vi och de andra”.
Judar och turkar var medvetna hedningar. Det blev svårare med
upptäckten av Nya världens folk, de borde inte finnas, de var ”omedvetna hedningar”. Uppfattningen växlade från att se dem som freaks
(”missfoster”) till att representera ”den gode vilden”, oförstörd av
civilisation. ”Vi och de andra” kom vartefter att övergå i rasläror, där
europén sattes i finrummet och den svarte mannen blev tjänare, slaveriet fick en teoretisk grund. Tortyr försvann så småningom under
kristenheten, men kom åter vid fascismen. Förvånande nog har den
även fått insteg i demokratierna, trots internationella överenskommelser, och praktiseras idag på ett mera raffinerat sätt. ”Vi och de andra”
har också koppling till de homosexuella, där utvecklingen gått från
kriminella till sjuka och nu normala. Kastrering har gått åt andra hållet och blivit kriminaliserad. Kastratsångare kunde en gång i tiden nå
samhällets beundran –i nivå med den en nutida popstjärna åtnjuter.
Idag sker en utveckling mot ett ”matriarkaliskt tänkande samhälle”,
i reaktion mot tidigare förhärskande sentens: ”Kvinnan skall tiga i församlingen”. Fokusering av samhällets resurser mot att bekämpa vissa
sexuella aktiviteter, som prostitution, kan ses som utslag av detta. Det
har också inneburit att demokratibegreppet kommit att innehålla ett
primärt mål att kvotera, inte bara med avseende på kvinnor, utan varjehanda etnisk grupp. Detta har kommit i konflikt med likabehandlingsprincipen gällande individer, som ges en överordnad roll.
Rik, rik ändå eller vilja bli rik
Det har frågats om inte kyrkan skaffat sig tillgångar i strid
med Guds vilja. Hur skall man annars förstå Jesus’ ord i
bergspredikan att man inte skall samla på sig skatter under
jordavistelsen, har det uttryckts.1 Även om tillgångarna ägs
1
Matt 6:19 Samla inte skatter här på jorden
286
av kyrkorna och inte av den enskilda individen så är de
ändå av denna världen, menade puritanerna. Andra ansåg
detta vara en feltolkning av Matteusorden. Man syndar inte
genom att vara rik. Synden ligger i att vilja bli rik, enligt
Paulus.2 En människa skall alltså vara nöjd med sin lott,
inte sträva efter att nå en högre ställning i samhället.
Men texterna manar också den kristne att vara flitig och
arbetsam och att leva ett dygdigt liv.3’4 Finns då inte risk att
ett sådant levnadssätt kan skänka människan rikedom ”oförskyllt”? Metodisternas grundläggare John Wesley (1703–
1791) tog upp det problemet: ”Jag har sagt er att ni bör arbeta och spara. Men måste ni då inte bli rika? Nej ni skall
ge bort vad ni förtjänat och sparat, skänka åt de fattiga; Sedan ni på rätt sätt förtjänat allt ni kan och sparat allt ni kan,
på trots av natur och sedvänjor och världslig klokhet, giv
bort allt ni kan. Men skänk ej som juden blott tionde, ej
som farisén blott femtedelen av er egendom; jag vågar ej
ens råda er att skänka hälften av vad ni äger, ej heller tre
fjärdedelar, skänk allt.” Citatet/översättningen är hämtad
från Kurt Samuelson Ekonomi och Religion, Rabén och
Sjögren, 1957.
I Patrick Süskind Parfymen, 1990, berättas om Markis de
la Taillade-Espinasse, länsherre över staden Pierrefort och
ledamot av parlamentet i Toulouse, som föreslog en omvänt
progressiv inkomstskatt. Det skulle drabba de fattigaste
hårdast och alltså ge dem en starkare motivation att bli rika
och därmed utveckla deras driftighet, var tankegången. Det
har likställts med att tubba till synd.
2
1 Tim 6:9 De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen ... Kärleken till pengar är roten till allt ont
3
2 Thess 3:10 När vi kom till er gav vi er som föreskrift: den som inte
vill arbeta får inte heller äta
4
1 Thess 4:11 Sätt en ära att leva lugnt och stilla, sköta ert eget och
arbeta med era händer så som vi har föreskrivit er
287
Räntan
Det fanns också de som hävdade att det väsentliga problemet inte var rikedomen i sig eller viljan att bli rik. Nej, det
var räntan, att låta pengarna öka av egen kraft. Det var det
som var den verkliga synden. Redan den grekiske filosofen,
hedningen Aristoteles (384–322 f.Kr.) insåg att det var något ”världsfrämmande” att kräva ränta på lån. Hans motivering lyder i korthet: ”Pengar är av naturen skapade sterila
och ofruktsamma och då är det onaturligt för pengar att föröka sig.”
Kyrkofäderna slog ned på räntan, biskopen av Caesarea i
Kappadokien, Basileios den store (~330–379) med referens
till Femte Moseboken.5 Firmianus Lactantius likställde räntetagande med stråtröveri. Ambrosius (~340–397) kom
fram till att en person som tog ränta syndade lika mycket
som en mördare. Debatten togs upp även långt senare. Enligt ärkebiskopen Anselm av Canterbury (1033–1109), sedermera helgon, var räntetagande ett brott mot de tio budorden och det stämmer med att biskopen i Paris, Petrus Lombardus (~1098 – 1160), tillkännagav att en tjuv och en räntetagande person skulle jämställas.
Även påvarna tog ställning i frågan. Alexander III (påve
1159–1181) förklarade att det aldrig kunde bli tal om att
upphäva ränteförbudet och Urbanus III (påve 1185–1187)
underströk att förbudet gällde absolut, d.v.s. ”räntetagande
av vad slag det vara månde”.6’7
År 1179 förklarade tredje lateransynoden att personer,
som upprepade gånger lånat ut pengar mot ränta, skulle
vägras kristen begravning. (Lateransynoden är ett kyrkomö5
5 Mos 23:19 Du får inte ta ränta av din broder, vare sig det gäller,
pengar, livsmedel eller något annat som kan lånas ut mot ränta
6
Luk 6:35 Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få
igen
7
Hes 18:17 och undviker det som är orätt, inte tar ränta eller ockrar
288
te som hålls i Laterankyrkan i Rom.) I konsekvens härmed
placerade Dante långivarna i en av helvetets mest skräckfyllda avgrunder. Följden blev, enligt historiker och ekonomer, att räntefoten steg i höjden. Personer, som gav lån
mot ränta, riskerade straff både i detta livet och i det tillkommande.
I ett alltmera utvecklat samhälle kom behovet av långivare att öka och det blev nödvändigt att på något sätt kringgå ränteförbudet. Det fanns ju en fortsättning på versen i
Femte Moseboken som anger ett sätt, att låta en utlänning
sköta det hela.8 I flera städer tillät man judarna att träda
fram. De ansågs ändå kollektivt dömda till evig förtappelse
och då spelade det ingen större roll, om de bröt mot ett eller
annat bibelord. På andra orter förekom bankrörelse under
skydd av damnum emergens. Enligt den läran kunde en långivare utkräva böter, om inte lånet återbetalades inom föreskriven tid. Ett slags straffränta möjliggjordes på det sättet.
Genom att flytta fram förfallodagen, i omedelbar anslutning
till utbetalningsdagen, var det möjligt att legalisera ränta för
hela lånetiden. En annan teori som möjliggjorde betalning
för lånet gick under benämningen lucrum cessans. Lånet
ansågs då innebära en förlust för långivaren, genom att denne gick miste om inkomst, som han skulle ha haft om han
inte lånat ut pengarna. Att ersätta honom för den förlusten
var inte att betrakta som betalning av ränta.
Så småningom började man fundera på om inte Gud avsåg oskälig ränta, istället för varje form av ränta. Den store
reformatorn Jean Calvin (1509–1564) uttalade sig starkt för
sådana tankegångar. Det finns dock fortfarande förespråkare
för en ekonomi utan ränta, och ser räntan som roten till det
mesta av världens elände. En bok av ekonomen Margrit
Kennedy Interest and Inflation Free Money, 1995 utgör en
8
5 Mos 23:20 Av en utlänning får du ta ränta
289
illustration till detta. Därmed är vi framme vid dagens samhälle, där räntan tycks spela en central roll och där personer
som förre amerikanske riksbankschefen Alan C Greenspan
får en nästan gudomlig framtoning i media. Det är lite av
påvedömet, en framgång som hänger samman med att vara
oberoende, att stå emot det politiska trycket. Själva besluten
är banalt enkla, att höja eller sänka så och så mycket och
rymmer en del intuitiv intelligens. I grunden är det dock ett
tyckande, som behöver döljas med invecklade dokument
och argument.
Relevansen av allt det berg av beslutsmaterial som presenteras är låg, åtminstone är det så om man lyssnar till den
massiva kritik efter varje beslut, som emanerar från utomstående experter och politiker. Det påminner om en presentation av ekonomiska nobelpriset för några år sedan, där
komplicerade utläggningar vid en presskonferens imponerade på journalisterna, ända till ett yttrande hördes bland de
församlade ”det hela visar bara portföljteorin, fördelen att
inte lägga alla äggen i samma korg” – glansen försvann.
Slaveri och medvetna hedningar
Vi och de andra kunde alltså innebära en lämplig symbios,
ett beroende av varandra. Då kan det vara viktigt att låta den
andre gynnas även om det i grunden är en fiende, en otrogen, som profiterar. Det behöver däremot inte betyda att
man accepterar den andre som jämlike. Att det finns människor som är underordnade andra och t.o.m. att det finns slavar tas som något naturligt i bibeltexterna och är inte begränsat till Gamla testamentet.9
Slaveri och rasism må vara skilda saker, men hänger
ihop. När man förhärligar just sina egna rötter och belyser
9
Tit 2:9 Slavar skall underordna sig sina herrar i allt och göra dem till
viljes, inte säga emot och inte stoppa något i egen ficka
290
skillnaden mellan vi och de andra, finns förutsättningar för
rasism, men blir rasism först när ena gruppen blir mindre
väl behandlad. I antiken rekryterades ofta slavar från krigsfångar. Det har hävdats att Spartas tätt återkommande krig
var ett uttryck för behovet att skaffa slavar, ty endast krigsfångar fick behandlas illa. Den tidiga kristenheten tog
skiktningen i samhället som något naturligt: ”Gud har skapat en komplett natur vari människorna har olika uppgifter”,
(Ambrosius).10 Slaveri ansågs dock onaturligt och en följd
av människornas syndfullhet (Augustinus). Överhet och
undersåte är en följd av syndafallet. Någon måste tala om
vad som skall göras (Thomas Aquinas). Jämlikhetsidealen
hade därmed svårt att göra sig gällande i biblisk kontext,
vilket var bestående under även senare århundraden.
Även om den världsliga friheten betraktades som religiöst oväsentlig, upplevdes det på tidiga kristna tiden inte
rimligt att en kristen skulle ha en annan kristen som slav.
Däremot menade man att andra personer, exempelvis turkar, är medvetna hedningar och kan hållas i träldom. Det är
även korrekt att med våld söka omvända sådana personer.
Lyckas man försvinner livegenskapen, ty ”en troende kan
inte äga en annan troende”. Några århundraden senare kom
emellertid andra tolkningar.
Omedvetna hedningar
Med upptäckten av nya världens folk, efter Columbus, växlade problemen natur. Den första reaktionen var något av
förvåning. De borde inte finnas, eftersom det inte stod någonting om dem i skrifterna. Varför hade inte kyrkofäderna
anat den saken? Varför hade indianerna aldrig fått chansen
10
Rom 13:1 Varje människa skall underordna sig den överhet hon har
över sig ... De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot
Guds ordning
291
att möta Jesus, apostlarna och den saliggörande tron? Det
var den typen av frågeställningar, som man hade att brottas
med.
Vartefter kom man att uppfatta indianerna som omedvetna hedningar, de hade haft oturen att aldrig ha fått kunskap om kristendomen. Det blev en moralisk uppgift för
kolonisatörerna, primärt spanjorerna, att se till att de blev
kristna och hjälpa dem till frälsning. Här framkom något
som brukar kallas skolan i Salamanca, där framstående jurister och religiösa ledare inom Dominikan- och Jesuitorden
diskuterade hur man mera i detalj skulle se på nya världens
folk. Man kom fram till att indianerna var människor, men
onaturliga sådana. De hade inte förmågan, att som kristna ta
väl vara på den rikedom som fanns omkring dem och att rätt
värdera guld och kryddor. De bröt mot den gudomliga ordning, som finns nedlagd i naturen, ius naturae, där rätten att
bedriva handel och utbyta varor är en viktig väg till vänskap. Det var därför berättigat att använda militärt våld för
att nå fram till och uppfostra dessa outvecklade folk.
Lika våldsamt går man inte fram vid missionen idag,
men begränsat tvång för omvändelse är inte helt främmande. Vissa hjälporganisationer villkorade hjälpen till de
drabbade av den stora tsunamin och lät hjälpen utebli till
buddhistiska thailändska familjer som inte ville låta sig omvändas till den kristna läran. Det liknar onekligen stora missionens tid då missionärerna kunde kräva omvändelse som
villkor för mat och kläder.
Biologiskt underlägsna och ”den gode vilden”
Det är folk, som enligt Francisco de Vitoria, en framträdande representant för Salamancaskolan, befinner sig på
en lägre nivå, ett stadium som européerna passerat för länge
sedan. Det här var början till utvecklingsidéer, som vreds
292
och vändes på och spred sig till länder som senare utvecklades till att bli de stora kolonialmakterna, England, Holland, Frankrike. Det kom att utgöra en slags accept för slaveriet, tankar som egentligen inte rymdes inom Salamancaskolan. Då hade emellertid intresset skiftat mot den svarte
mannen och Afrika, som en resurs att effektivare sköta det
fysiska arbetet. Logiken kunde följa en tankekedja som
denna – Gud har skapat naturens ordning och Gud har skapat allt gott, men indianerna och afrikanerna betedde sig
onaturligt, utan medvetande om felaktigheterna i sitt beteende. De måste därför ha degenererat efter syndafallet och
är då kanske inte fullvärdiga människor, utan någon slags
missbildade varelser (”freaks”), ett tillstånd mellan människa och djur. Det rättfärdigar slaveri.
Hur kunde den monogenetiska skapelsen, med ett enda
par som ursprung, ge upphov till så många olika grupper av
människor, med så olika utseende och sätt att vara, det som
senare kom att kallas raser? Den gängse förklaringen var att
den stora uppdelningen skedde redan vid Noas söner, där
Sems barn gav upphov till den asiatiska gula rasen, Jafet till
den kaukasiska vita rasen och Ham till den svarta. Man
visste också att den vita rasen degenererat minst, medan den
svarta genom Hams förbannelse försämrats mest. Det var
Hams son Kanaan som fick motta denna förbannelse.11
(Hams synd var att han skvallrade om att hans far Noa låg
naken när han druckit vin och blivit berusad. De andra bröderna Jafet och Sem gick då och höljde över den nakne fadern. De gick baklänges för att inte se honom, det var mera
hedervärt.)
En alternativ förklaring, som odlades på 1700-talet, var
förekomsten av flera skapelser och framfördes under be11
1 Mos 10:25 Förbannad skall Kanaan vara ... och den uslaste slav åt
sina bröder
293
nämningen polygenesen. Paulus talar om en värld utanför
Adam, menade man, då Guds lag inte gällde.12 Det betyder
att möjlighet finns för flera skapelser. Hypoteser framfördes
att dessa kan ha ägt rum ungefär samtidigt, men alternativet
att skapelser också skett före Adam och resulterat i s.k. preadamiter, diskuterades också. Observerade rasskillnader
kunde mot bakgrund av sådana teorier vara ursprungliga
och oföränderliga och ge förklaring till en noterad anpassning till olika klimatzoner. Polygenesen tyckte man bättre
förklarade varför inte alla är lika européerna och lika mycket värda och stämde också med att svarta är födda till tjänare, som de avbildas i gamla väggmålningar i Egypten. Att
Bibeln inte berättade om det här förklarade man med att den
där skildrade skapelseberättelsen enbart är judarnas historia.
Så småningom framkom alternativa mera kätterska tolkningar, som brukar betecknas som läror om ”den gode vilden”, att de nyupptäckta folken i grunden befann sig närmare Gud. De var inte fördärvade av kunskap och hade bättre
behållit de goda egenskaper, som Gud skänkte människan
vid skapelsen. Paulus’ ord togs som utgångspunkt för ifrågasättande av de läror som tidigare hade förkunnats.13’14
Vi och de andra, slaveri och rasism
Vi och de andra, slaveri och rasism, är fenomen i samhället,
som många kristna sett vara förenliga med kristen tro, medan andra sett denna åtskillnad som helt främmande för all
kristen förkunnelse. Berömt är särskilt Jefferson Davis’
uttalande, han som var president i De konfedererade staterna (Sydstaterna) vid amerikanska inbördeskriget (1861–
12
Rom 5:13 Redan före lagen fanns alltså synd i världen, men synd
räknas inte där det inte finns någon lag
13
1 Kor 1:20 Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens
kloka huvuden
14
1 Kor 2:5 er tro skall inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft
294
1865): ”Slavery was established by decree of Almighty God
… it is sanctioned in the Bible, in the Testaments, from
Genesis to Revelation. It has existed in all ages, has been
found at people of the highest civilization and in nations of
the highest proficiency in the arts.”
Författaren till artikeln Slavery and the Bible, som publicerades i tidskriften De Bow´s Review i New Orleans 1850,
skriver om Bibeln: ”Om den boken har gudomligt ursprung
så är det tillåtligt och riktigt att ha slavar, eftersom det som
Gud tillät, gav sitt erkännande åt och befallde inte kan vara
oförenligt med hans vilja.” Abraham var Guds utvalde. Han
syndade inte genom att hålla slavar – hur kan då en sydstatsbo synda när han behandlar sina slavar på samma sätt
eller bättre, frågas det.15 Författaren visar också på att lagarna, som Gud införde, drabbade slaven betydligt värre än
någon av de rättsnormer som en sydstat antagit.16 Författaren bemöter också de personer som menar att slaveriet är
föråldrat och moget att avvecklas i ett modernt samhälle.
Har inte Gud betecknat slaveriinstitutionen som evigt bestående, frågar han.17 I James Ford Rhodes History of the United States from the Compromise of 1850 to the RooseveltTaft Administration, som utkom 1920, framhålls att predikanterna också alluderat till Filemon vid sin förkunnelse till
slavarna.18 Paulus förebrår inte Filemon för att han håller
Onesimos som slav, tvärtom sänder han Onesimos tillbaka
till ägaren. ”Borde inte nordstatsborna ta lärdom från Pau15
1 Mos 17:13 De skall omskäras, både slavar som är födda hos dig och
slavar som du har köpt
16
2 Mos 21:20 Om någon slår sin slav eller slavinna med en käpp, så att
den slagne dör under hans hand, skall hämnd utkrävas. Men om slaven
överlever en dag eller två, skall ingen hämnd utkrävas, eftersom slaven
är hans egendom
17
3 Mos 25:46 dem kan ni hålla som slavar för all framtid
18
1 Pet 2:18 Ni som är slavar, underordna er era herrar, lyd och respektera dem, inte bara de goda och hyggliga utan också de orättvisa
295
lus”, slutar artikeln i De Bow´s Review. Slavskeppen, som
skötte transporterna från Afrika till Amerika, kunde ha
namn som Mercy och Jesus. Det tyder på att man inte alls
såg någon motsättning i att hålla slavar och att vara kristen.
Det kan hjälpa att förstå, hur rotad uppfattningen var om
olika rasers rätt i vår värld.
Många religiösa ledare deltar idag aktivt i arbetet på att
förbättra de färgades ställning i samhället. För dem är det
uppenbart, att en färgad och en vit person skall behandlas
på samma sätt. Åsikter som framfördes av ledande sydstatsmän på 1900-talet, exempelvis guvernören i staten
Alabama, George Corley Wallace (1919 – 1998), är för dem
alldeles främmande. Men Wallace var inte bara guvernör
utan även söndagsskollärare och representerade också en
kristen syn. Bakom honom stod och står alltjämt många
religiösa sydstatsbor och instämmer i yttranden i stil med:
”Gud önskar inte någon integration; han vill att raserna
skall hållas åtskilda.”
Det var imaginära brott
Vi och de andra kunde bli en domstolsfråga. De andra var
då de som blivit behäftade med synd, t.ex. genom att vara
hedningar eller att ha avfallit från den rätta läran och vanhelgat oblaten (skändat hostian) eller genom att ha utövat
trolldom. Alla dessa synder var i princip belagda med dödsstraff, men Skriftens påbud att det skulle finnas åtminstone
två vittnen till brottet, för att man skulle kunna utmäta
dödsstraff, kunde trassla till lagföringen.19 Att finna vittnen,
som kunde styrka religiös tro helt utanför den kristna och
därmed kätteri, kunde ibland vara svårt. Det här var ett problem som inkvisitionen tidigt upptäckte. Brottet kanske
19
5 Mos 17:6 För att någon skall straffas med döden måste två eller tre
personer vittna; ingen får dödas på ett enda vittnesmål
296
endast var misstänkt och då fanns inget vittne. Den tidigare
fördömda tortyren blev återupptäckt och kom att till stor del
eliminera den typen av bekymmer. Genom tortyr suggererades offren ange varandra och blev då vittnen. Häxanklagade
kunde bekänna att de sett varandra på Blåkulla. Inte alla
vittnen kom till på det sättet, men att vara vittne innebar en
klar risk att själv bli anklagad för samma brott.
Tortyr har rötter i såväl antika Grekland som Rom. I
Grekland verkar dock tortyr ha förekommit i mycket blygsam utsträckning och endast när det gällde att få fram information från slavar, som var misstänkta för brott. I Rom
blev däremot tortyren (quaestio) ett normalt inslag i förhör
av misstänkta. Dock verkar man ha varit medveten om faran av att lita alltför mycket på de bekännelser som kommit
fram på det sättet. Redan då visste man att de som har stark
tro kan utstå all smärta och ändå bevara sina hemligheter,
medan andra kan bekänna vad som helst för att slippa plågas mera.
Med kristendomens intåg försvann initialt tortyr som
förhörsredskap, även om kyrkofäder som Augustinus godkände att en misstänkt kunde piskas under förhöret. Påven
Nicolas I gick 866 officiellt ut med ett fördömande. Vid
kyrkomötet 1215 blev förhör med tortyr åter en accepterad
förhörsmetod, för att så småningom (1252) formellt sanktioneras av påven Innocentius IV. Tortyr blev sedan intimt
förknippad med inkvisitionen och kom att utövas i varierande form. För eftervärlden är kanske den italienska strappadon mest känd, eftersom den tortyrmetoden levt kvar till
modern tid. Reformationen gjorde inget för att bryta dess
användning i kampen mot kätteri och trolldom, snarare
tvärtom. Kanske var anledningen just den att ingen kunde
finna några specifika citat om tortyr i de heliga skrifterna –
att omvärdera. Det blev traditionen som fick styra och erfa297
renheten att bekännelser kom fram ur personer, som annars
varit tysta. Att inte yttra sig och protestera var en form av
medgivande, enligt dåtidens tänkande.
Ett problem i det sammanhanget var anvisningen att vittnena skall hjälpa till och verkställa straffet.20 Hade vittnet
också syndat blev det extra knepigt, men det förekom fall,
där en dödsdömd tvingades hjälpa till att verkställa en medsyndares dödsdom. (Så var det också i nazisternas koncentrationsläger.) Det hände också att vittnen blev alltför ivriga
och gick domstolsprocessen i förväg. I denna hysteri, som
kom att råda kring ritualmord och trolldom, kunde ansvaret
bli ”pöbelns” och ge en svårkontrollerad lynchstämning.
Paralleller till tänkandet inom Ku Klux Klan gör sig gällande. Det har hävdats att med ett starkt rättsväsende, även om
felsyftande, erbjöd då inkvisitionen ett bättre motstånd mot
folkliga övergrepp, än de styrande kunde erbjuda i många
protestantiska regioner.
Det går att vända på resonemanget och hävda att utan
tortyr skulle många av de aktuella brotten inte finnas. Det
var på något sätt imaginära, ”inbillade”, brott, detta med
trolldom och skändning av nattvardsbrödet. Därmed var
tortyren som förhörsmetod dömd att gå i graven, när mera
evidensbaserade metoder växte fram, för att bedöma om ett
brott ägt rum eller inte. Mot slutet av 1800-talet var också
tortyr i stort borta från rättsväsendet. Följdenligt reagerade
påven. Katolska kyrkan tog avstånd från tortyr under Pius
VII i en bulla 1816.
Tortyr genom hela sekulariserade kristenheten
Med framväxten av fascismen ändrades det här. Nu var det
fråga om att använda tortyr också för att straffa. Man torte20
5 Mos 17:7 Vittnena skall vara de första som lyfter handen för att
döda honom
298
rade inte alltid för att få bekännelser som skulle hålla i en
obunden domstol. Det blev fråga om att tillintetgöra oönskade personer genom att driva fram bekännelser, som motiverade straff och som statens propaganda kunde använda.
Detta blev ibland viktigare än att få fram ”sanningen”, som
inte behövde verifieras, eftersom den som blivit torterad
isolerades eller avrättades. Särskilt med fascismens framväxt blev detta ett normalt inslag i den politiska verkligheten Än mera falska blev den här typen av rättegångar efter
tortyr i Stalins Sovjetunionen, där man kunde höra offren
med monoton röst bekänna varjehanda orimligheter.
Det är då förvånande att även demokratiska stater, efter
andra världskriget, tagit upp tortyr som hjälpmedel, trots
vetskapen att det är ett trubbigt instrument för att få fram en
sanning. Detta har hänt samtidigt som tortyr blivit stämplad
som inhuman och förbjudits genom internationella överenskommelser. Det blev i situationer där militären kände sig
osäker och framgång hade uteblivit, i en belägenhet där
fienden inte var militära förband, utan mera diffus. För
fransmännen var det i Algeriet under 1950-talet. För engelsmännen gällde det misstänkta IRA-medlemmar. Det mest
horribla exemplet, på hur en demokrati kan misslyckas i sin
terroristbekämpning genom att tillgripa tortyrmetoder, står
dock USA för och det gäller Phoenixprogrammet i Vietnam, som började 1970. Här rundade man upp befolkningen
i byarna och hoppades i dessa svep få med styrande motståndsmän. Återigen var det fråga om att relativt ospecifikt
tortera för att snabbt få information. Här var det också nödvändigt att senare avrätta de förhörda, för att dölja hanteringen. Även om man lyckades skapa skräck i det vietnamesiska samhället och bryta upp motståndsstrukturer, och det
gjorde man, blev det vidare resultatet att amerikanarna fick
uppleva ökat motstånd hos lokalbefolkningen och allt mind299
re sympati i världen, parallellt med ökat tvivel på missionen
hos de egna, och kriget förlorades.
Terrorism blir nya crimen exceptum
Frågan om tortyr är tillbaka efter 11 september 2001. Redan
på kvällen efter attentatet mot World Trade Center blev det
klart att de centrala åtgärderna i bekämpandet av den nya
fienden, terrorismen och Al Qaeda, skulle lämnas åt CIA
(Central Intelligence Agency). Den organisationen bildades
av president Truman i uppföljningen av anfallet på Pearl
Harbor 1941. Man misslyckades förutse den attacken och
insåg att man behövde en effektivare underrättelsetjänst.
Genom ett omfattande arbete har CIA utvecklat metoder
för att, som det kallas, bryta ned det psykiska motståndet
hos en misstänkt. Det kan omfatta åtgärder som att underkasta den förhörde extrem isolering, eller åstadkomma
”självförvållad smärta”, genom att tvinga denne att under
timtals inta en besvärande kroppsställning. Det kan också
utformas så att vatten tvingas ned i strupen och ger den utfrågade känslan av att vara på väg att drunkna. Andra medel
är att hindra sömn under lång tid och utsätta personen för
starkt ljus och ljud, eller låta denne vistas naken timtals i
extrem kyla eller värme. Fördelen med alla dessa åtgärder
är att de inte ger fysiska spår efteråt. Om ifrågasatt, finns
därmed inga synliga bevis för att tortyr ägt rum. Isolering,
verkar i förstone vara en skonsam åtgärd. Den går ut på att
beröva den misstänkte all kontakt med omvärlden (”sensory
deprivation”), genom att klä in huvudet i en isolerande huv
och förse händer och fötter med muffar. Metoden har visat
sig vara synnerligen effektiv att bryta ned en person och
skapa ett psykosliknande tillstånd med hallucinationer,
mardrömmar och bristande verklighetskontakt, ofta mer
eller mindre bestående. Det var känt efter experiment, som
300
redan omkring 1950 genomfördes vid McGilluniversitet i
Kanada, av en psykolog Donald O Hebb.
Åtgärder av det slag som listats ovan brukar allmänt gå
under namnet ”psykisk tortyr”, även om de personer som
tillämpar dem hävdar att det inte är tortyr. De menar att det
inte alls är åtgärder som ligger utanför de som förbjuds i de
konventioner om mänskliga rättigheter och tortyr, man skrivit på. Dessutom förklaras att det nu är fråga om terrorister
och för en sådan fiende gäller inte det skydd som krigets
lagar skall ge. Det är alltså samma argument om crimen
exceptum, som inkvisitionen använde då den motiverade
sina ”utomrättsliga” metoder. Det verkar dock som man
centralt inom CIA inte alltid är tillfreds med denna ”notouch torture”, eftersom man upprättat ett system med förhörscentra i andra stater, sådana där konventionell tortyr
kan tillämpas. Skillnaden är också att i dessa diktaturstater
bekymrar man sig mindre om att drabba en oskyldig. Det är
till detta, av kritiker benämnt ”nya gulagsystem”, som man
flyger misstänkta, till länder som Egypten, Jordanien, Marocko och Uzbekistan.
Det ensidiga våldet – terrorism och tortyr
Varför är det då så att en nation, som hyllar de kristna idealen, tar till sådana här metoder? Det är inte att ledarna är
isolerade i sin uppfattning. Enkäter och andra typer av undersökningar har visat att stödet för tortyr bland allmänheten är stort. Anmärkningsvärt är hur man, som motiv för sitt
ställningstagande, tar den populära liknelsen med en tickande bomb, gärna atombomb, på Times Square i New York
som måste snabbt desarmeras och också citerar religionens
måtto att agera genom att ”sålla agnarna från vetet”. Kritikerna menar att hela iscensättningen med en tickande bomb,
där rask tortyr skulle vara avgörande för framgång, är en
301
osannolik, konstruerad situation som inte håller för verkligheten. Det går lika gärna att måla upp samma situation, där
tortyr skulle leda uppmärksamheten bort från adekvata åtgärder. Dessutom vilka vet man skall torteras, vilka misstankar är tillräckliga? Här menar kritikerna att risken att
träffa mer eller mindre oskyldiga personer alltid är för handen och ett oundvikligt inslag i metoden, som ökar när den
får spridning. Det hävdas att upprinnelsen till dagens problem med Iran kan vara den omfattande tortyr, av mer eller
mindre oskyldiga, som Savak, shahens CIA-tränade hemliga polis, ägnade sig åt. Tanken är då, att övergreppen gjorde
det allmänna missnöjet så stort, att shahen störtades 1979
och det västvänliga Iran upplöstes i en islamsk teokrati. (En
lämplig läsning om modern tortyrs utbredning är Alfred W
McCoy A Question of Torture, 2006.)
Det finns forskare som menar att tortyr inte känns så
främmande för en kristen just genom att de religiösa texterna återkommande berättar om eld och dödsstraff. Det skulle
också kunna förklara varför i USA detta straff i stor utsträckning endast finns kvar i de stater där kristen fundamentalism dominerar. Bibeln förskriver ju t.o.m. att du skall
mista livet för en mängd brott, som vi idag knappast beivrar. Några typiska exempel är att arbeta på söndagen21 eller
att bli rejält ovän med föräldrarna.22 Slår man ihjäl en människa är det definitivt belagt med dödsstraff.23
Det är också tänkvärt att tortyr kan ses som ett sätt att
utöva våld, utan att ge den andre samma rättighet. Många
vill ge terrorism en liknande definition. Krigshandling, där21
2 Mos 31:15 Sex dagar får arbete utföras, men på den sjunde dagen är
det sabbat, en sabbatsvila helgad åt Herren. Var och en som utför något
arbete på sabbatsdagen skall straffas med döden
22
2 Mos 21:17 Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med
döden
23
2 Mos 21:12 Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden
302
emot, ger motståndaren rätt att också kriga och skulle enligt
den här typen av logik vara mera legitim.
Homosexualitet
Vi och de andra anknyter också till läror om människosläktets fortbestånd och utbredning.24 Grunduppfattningen
är att sexualitet är legitim, bara i så måtto att den är en förutsättning för att alstra barn. Det blir därmed, som det
ibland lite vulgärt uttrycks, sängkammarfrågor som blir
fokus för rätt religionsutövning. Det tycker man stämmer
med Bibelns stränga fördömande av sexuella utflykter
främmande från barnalstring. Det har också varit svårt att gå
förbi alla uttalanden kring homosexuellt beteende och att
det egentligen skall utgå dödsstraff för den saken.25’26
På medeltiden läste man texten rakt upp och ned och det
hände att man brände homosexuella tillsammans med häxor
och judar och andra heretiker. I senare tid, särskilt efter avskaffat dödsstraff, har påföljden varit mildare, men det är
lätt att förstå att en bibelläsare kan bli frustrerad och tycker
att omgivningen går emot Gud, när världen t.o.m. vill låta
de homosexuella ingå äktenskap. Det blir då begripligt att
predikare som läser texten ordagrant känner sig manade att
gå ut och varna för vad som håller på att hända, på det sätt
som pingstpastor Åke Gren gjorde.
Kanske kan man finna det starkaste uttrycket för Guds
vrede över homosexualiteten i Första Moseboks framställning av vad som hände kring staden Sodom. Beteckningen
sodomi är hämtad därifrån, men har också getts betydelsen
24
1 Mos 1:28 Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg
den under er
25
3 Mos 18:22 Du får inte ligga med en man som man ligger med en
kvinna; det är något avskyvärt
26
3 Mos 20:13 Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden
303
”onaturlig otukt”, varmed man menat allt form av könsumgänge utanför den heterosexuella förbindelsen mellan vuxna män och kvinnor. När homosexualitet kommit att accepteras som något normalt, medan pedofili utvecklats att bli
alltmera kraftigt fördömt och tidelag ”göms i byrålådan”,
har uttrycket sodomi kommit ur bruk. Det tycks dock vara
så att andra sängkammarrelaterade beteenden, som polygami och även incest, ibland har upplevts som mycket mindre
brott eller som inget brott alls i den religiösa världen. Pedofili och incest gömmer sig ibland i prästerskap, som tvingas
leva i celibat. Nyligen rapporterades från Irland om dessa
företeelser, med flera hundratal präster involverade. Från
andra sidan Atlanten meddelas att pedofilskandalen med
amerikanska präster blir kostsam för ärkestiftet i Boston,
som måste betala ett av domstol väl utmätt skadestånd. Allt
detta har varit tacksamt mediastoff.
Det har här gjorts försök att göra distinktion mellan
kropparnas kontakt och själarnas kontakt, med samtidigt
fördömande av kroppslig kontakt och förhärligande av den
sinnliga. Det gäller homosexualiteten men också gossekärleken eller, som den också kallas, den grekiska kärleken,
eftersom den erotiska vänskapen mellan äldre och yngre
män hyllades i antikens Grekland. De religiösa argument
som anförts i de här sammanhangen är svåra att följa och
återge på ett någorlunda representativt sätt, men det är begripligt att sådana frågor kan sysselsätta tanken i världar,
där kvinnor och män hålls strängt åtskilda.
Kvinnan betraktas länge som något lägre stående än
mannen, något som kommer att beröras mera nedan. Det
kunde leda till den lite märkliga tanken att kärlek från en
man till en annan man var något högre, något finare än en
mans kärlek till en kvinna. Därmed kunde den förbjudna
homosexualiteten vara uttryck för känslor av högre andlig304
het än en heterosexuell gemenskap, en nog så förbluffande
konsekvens av tidigare tankesätt. Vanligtvis gällde dock
uppfattningen att mannen hade stark fysisk, men ringa psykisk attraktion till kvinnan, och bl.a. däri befanns en grund
för prostitution.
Även om det under medeltiden kunde medföra dödstraff
att vara homosexuell gällde skillnad på ”folk och fä”. Det
förekom perioder då homosexuella böjelser odlades även i
påvens närhet. Känd är konstnären Michelangelos kärlek till
en ung gosse, som uttrycks i flera av hans sonetter. Tidigare
ambassadören Sverker Åström har översatt många av dem. I
nyare tid har homosexualitet avkriminaliserats i flertalet
kristna länder, men det har hänt relativt nyligen på en del
håll. I USA:s högsta domstol togs beslutet att annullera lagar mot homosexuella så sent som år 2003, men beslutet är
inte populärt i alla kretsar och det finns en lobbyverksamhet
för att återinföra dem. Kanske är det därför utvecklingen
först gått från att se den homosexuelle som brottsling, sedan
till att förklara honom sjuk, uppfattat som ett slags mera
barmhärtig tolkning. Det finns en viss parallell till bevekelsegrunden att bli sjukskriven kommit att kännas mera samhälleligt acceptabelt än att vara arbetslös i dagens Sverige.
Kastrering
Ett drastiskt sätt att utrycka en stark gudstro är kastrering.27
Det hävdas att kyrkofadern Origenes själv lät sig så opereras. Sporadiskt har sedan den typen av trosutövning återkommit. Känt från senare tiden är sekten Heaven's Gate, där
såväl sektledaren Marshall Applewhite som flera andra
medlemmar lät kastrera sig för att så småningom begå kollektivt självmord i anslutning till senaste millenniumskiftet.
27
Matt 19:12 och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta
305
Kastrering innebär att man förstör eller tar bort testiklarna och gör mannen steril. Det har under århundraden
varit ett sätt att förse harem med pålitlig vaktpersonal, eunuckerna. I kristenheten är dock kastrering mest känd genom kastratsångarna. Det var unga pojkar som berövades
sina testiklar innan puberteten. Därmed förändrades inte
rösten, utan barndomens ljusa stämma stannade kvar och
kunde utvecklas. Det här började praktiseras på 1500-talet,
som ett sätt att få fram lämpliga sångare till kyrkornas körer. Det behövdes ett större röstregister för den kyrkliga
kören, än vad den grova manliga stämman kunde åstadkomma. Kvinnan hade enligt romersk-katolsk tro inte tillåtelse att sjunga i församlingen. Petrus skriver ju att kvinnan
skall tiga i heliga församlingar.28
In en bulla med årtalet 1589 ger påven Sixtus V uttryckligen sitt stöd för att anskaffa kastrater till den kyrkliga kören. Storhetstiden för kastratsångarna var mellan åren 1650
och 1750, då man kastrerade tusentals pojkar årligen för att
få fram några med den önskade sångförmågan. Somliga dog
under ingreppet. Det gick typiskt så till att pojkarna fick
ligga i mycket hett vatten, så att de svimmade, varefter man
krossade testiklarna (ofta med bara händerna) och avlägsnade sädesledarna med tång. Det här var en möjlighet för
fattiga familjer att låta ett barn komma upp sig i samhället,
men endast ett litet fåtal, kanske en enstaka procent av alla
dem som kastrerades, utvecklades till framgångsrika sångare. Den som lyckades kunde få stor rikedom och berömmelse, och betraktas som änglalik, med hyllningar som påminner om de som tillkommer nutida stora popstjärnor. Filmen
Farinelli il Castrato, som gjordes 1994, ger sannolikt en
representativ bild av en sådan kastratsångares liv.
28
1 Kor 14:33 liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna
tiga vid sammankomsterna
306
Skägg och pubeshår utvecklas inte på en kastrat, lemmarna blir smala, överkroppen växer sig kraftigt överdimensionerad. Sångregistret kan vara enormt och lungkapaciteten högt utvecklad, med förmåga att hålla en ton upp
mot en hel minut. Det är många barockoperor som idag inte
till fullo kan sjungas, typ de av Händel, sedan kastrering av
människa blivit förbjuden. I Italien kom den bestämmelsen
1870, men bruket med kastratsångare kvarstod ytterligare
en tid i Vatikanen. Först 1902 förbjöd påven Leo XIII användning av kastrater i kyrkomusiken.
Jungfrun
Jämlikheten mellan kvinna och man, som är ett så aktuellt
ämne i dag, har inget uttalat bibliskt stöd. Snarare kan den
skriften uppfattas som misogyn, vilket är ett tema i Dan
Browns fantasifulla skrift Da Vinci-koden, 2004. Redan i
skapelseberättelsen blir Eva sekundär till Adam, sprunget ur
ett av hans revben. Jungfru Marias ställning i katolska kyrkan blir något av en paradox – men hon är inte en sekundär
varelse utan primär genom att vara befruktad av Den helige
ande. Den tolkningen, som inte bara är katolsk, har gett
upphov till många bekymmer för kyrkan och tycks i grunden bero på felöversättning från de hebreiska originalen till
grekiska av ordet för jungfru. Detta har vi tidigare berört,
men språkforskarna menar också att kusinerna till Jesus
egentligen var hans bröder, om man översatt rätt. Med detta
skulle Jesus ha framkommit som alla oss övriga och blir
väldigt mera mänsklig.
Tolkningsproblemet ligger latent och flammar då och då
upp av olika orsaker. År 2003 uppenbarade sig i en privatsamling ett ossuarium, en benurna, med inskriptionen ”Jakob, Josefs son, bror till Jesus”. Den undersöktes av bl.a.
André Lemaire, som är en känd filolog och inskriptionsex307
pert. I början såg det ut som den var äkta och det orsakade
en del kalabalik i den kristna världen, i relation till tron på
jungfrufödseln och förekomsten av bröder till Jesus. Vartefter har emellertid äktheten kommit att betvivlas, inte beträffande ossuariet, men tidpunkten när inskriptionen satts dit
och det har lugnat debatten.
Man och kvinna – hur jämlika?
För den mera köttsliga normala kvinnan finns flera bibelverser som anbefaller att hon skall underordna sig och foga
sig efter mannen. De har åberopats i en mängd frågor, som
gäller kvinnans ställning i familjen och samhället, såväl
ekonomiskt som sexuellt.29’30’31 Ett citat, som specifikt tolkats gälla den sexuella delen, kommer från Paulus.32 Det
har uppfattats visa att det är bara mannen som ges rätt att få
sexuell njutning, medan kvinnan skall stå för servicen. Såväl skäl för prostitution som för kvinnlig könsstympning
har hämtats ur den paragrafen.
Likheten mellan den kristna läran och islam är slående.
Båda har lärt att det är kvinnans skyldighet att ställa upp på
samlag. Det är inte våld i äktenskapet, om mannen tränger
sig på. I en stat som Tunisien gäller islamsk lag. Därför
frikände Svea hovrätt nyligen en man anklagad för våldtäkt,
eftersom händelsen ägt rum i Tunisien. Det gällde ett samboförhållande, och det tolkade domstolen som likvärdigt
med äktenskap.
Våldtäktsanklagelser har blivit lite av juristernas mardröm. Detta vidriga brott förekommer onekligen, men om
29
Tit 2:4,5 fostra de unga kvinnorna till att älska man och barn ... och
att underordna sig sina män, så att inte Guds ord blir smädat
30
Kol 3:18 Ni kvinnor, underordna er era män, som det anstår kristna
31
Ef 5:22 Ni kvinnor, foga er efter era män som efter Herren
32
1 Kor 11:9 och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för
mannen
308
det blir ett crimen exceptum, där inte normal bevisföring
skall gälla, kan justitiemord ligga nära till hands. Det har
nyligen uttryckts ”från folket”, påbackat av media, att man
alltid måste tro på kvinnan, ”brottet är ju så hemskt”. För att
den utpekade inte skall slingra sig och komma undan ställs
därför krav på omvänd bevisföring i sådana mål, att den
utpekade måste framlägga bevis för att han är oskyldig. Hur
var det med musikproducenten Billy Butt, blev han offer för
en förlegad moraluppfattning hos domaren, och justitiemord? En artikel i SvD 20/1 2006 väckte på nytt frågan. Så
här skriver Svea hovrätt i sitt domslut: ”Även om flickornas
kontakter varit föranledda av hans yrkesverksamhet och av
deras förhoppningar om att genom honom få arbete i musikoch reklamsammanhang, så framstår tanken att en ung
flicka frivilligt skulle vilja inlåta sig i ett tillfälligt förhållande med en så avsevärt äldre, i det närmaste obekant man,
inte som näraliggande.” Pensionerade domaren Peter Löfmarck (Svea hovrätt) tror att frivilligt samlag inte förekommer mellan karriärsökande yngre kvinnor och äldre
män med makt.
”Kvinnan tige i församlingen”, den frasen känns säkert
igen och används idag ofta skämtsamt, dock kanske alltmera sällan när jämlikhetssträvanden blivit måtto. Kvinnorna
fick dock länge tiga. De var omyndiga och det tog många år
innan de fick rösträtt och kunde komma in i samhällets beslutande organ. Det fanns också idéer att en kvinna inte
skulle få predika eller bli präst och inte heller få ta del av
högre undervisning.33’34 Det har fått bokstavstrogna att helt
33
1 Kor 14:33 Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de
fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en
kvinna att tala vid sammankomsten
34
1 Tim 2:12 Att själv undervisa tillåter jag henne inte och inte heller
att bestämma över mannen, utan hon skall hålla sig tyst och stilla
309
avstå från experiment med kvinnliga präster. Ändå är det
paradoxalt nog i rollen som lärarinna, som kvinnan först
kom ut i arbetslivet i någon större utsträckning.
Kvinnoemancipationen
Kvinnor ställer traditionellt upp mer på samhällets normer,
än vad män gör. Så uttrycker sig trafiksäkerhetsdirektören
Claes Tingvall på Vägverket som förklaring till att kvinnor
kör bättre bil och förekommer mindre i olycksfallsstatistiken. Det beror på könens olika värderingar framhålls det.
Kvinnans rätt kom ganska sent också i kristna länder.
Fadern och sedan maken blev hennes förmyndare, maken
fick aga sin hustru, hon fick bara köpa ut maximalt en liter
sprit i månaden på Systembolaget, inte rösta. I Sverige markerar romanen Hertha, av finlandssvenskan Fredrika Bremer (1801–1865), perioden när kvinnan blev myndig.
Kvinnorörelsen fick också sina martyrer. Mest känt är
kanske när suffragetten Emely Wilding Davidson, under
striden för kvinnans rösträtt i England, kastade sig framför
kungens häst vid ett derby 1913. Nu är det en ojämn fördelning mellan män och kvinnor i diverse församlingar som
tilldrar sig uppmärksamheten. Kanske börjar vi närma oss
höjdpunkten för kvinnans emancipation och frågetecknen
hopar sig kring vad som är ett typiskt kvinnligt och ett typiskt manligt beteende.
Dagens mode och mål tycks vara att blanda kvinnor och
män i alla sammanhang och nå 50 %. Ibland är målsättningen att tillvarata könsskillnader, ibland att söka radera dem.
Jämlikheten innefattar också rätten att ta sig ett rus, men
onyktra kvinnor vägras oftare än fulla män att få ett glas till
på krogen, visar en studie i Malmö. Också brottsligheten
jämnas ut. Koppleri och bordellverksamhet drivs alltmera
av kvinnor, men beivras proportionsvis lika mycket, medde310
las det. Jämlikhet, ur statens (och medias) synpunkt, har
t.o.m. blivit en fråga om priset hos frisören.
Flickskolor och pojkskolor är definitivt inte på modet,
men i en avhandling beskriver Barbro Carle, Göteborgs
universitet, de negativa konsekvenserna av skolans idrott.
Tävlingsmomenten passar inte flickorna, heter det. Högstadiets kroppsförändringar blir synliga och pubertetskonflikter visavi andra könet späds på. Samtidigt höjs röster för att
i sporten, kvinnor och män skall tävla med varandra. SSUordföranden Anna Sjödin går i bräschen genom att vara
både full och aggressiv och motanmäler kring händelserna
på Crazy Horse, ett typiskt manligt beteende.
Målet 50 % blir en självklarhet i alla sammanhang och
matchar alla andra krav i samhället på representation i relation till förekomst. När det inte går tillräckligt snabbt, kommer rop på kvotering. Men det blir knepigt med all denna
proportionalitet i relation till exempelvis invandring, ”socialgrupp”, yrke, bostadsform, etnisk tillhörighet och inte
minst kön och ålder. När det gäller åldersrepresentationen i
riksdagen är gruppen 50–54 horribelt överrepresenterad,
medan grupperna 18–29 och över 65 har svårt göra sig hörda. Den snedrepresentationen tycker många är acceptabel.
Att godta avvikelser från 50 % könsneutralitet är däremot
inte politiskt korrekt.
Och mitt i allt detta är kyrkan på väg att anpassa sig till
de nya villkoren. Feminism och religion är återkommande
teman i kyrklig debatt och man börjar finna att kristna religionen är inte alls så fientlig mot kvinnan. Det är regler från
forna tider man hängt upp sig på, samma typ av regler som
de kring månggifte, svågerplikt, hållande av slavar. De är vi
nu mogna att se bort ifrån, heter det. Tidigare ateisten, senare kvinnoprästmotståndaren, biskopen i Göteborg 1949–
1970 Bo Giertz, skulle inte känna igen sig.
311
Kapitel 13 Tempelberget
Judarna har haft en särställning under hela kristenhetens historia. De
var Guds utvalda folk, men gjordes ansvariga för att Jesus avrättades,
centralgestalten i de kristnas värld. Efter Holokaust utbredde sig en
kollektiv känsla av skuld i hela Västerland och kanaliserades till ett
stöd för staten Israel. Initialt hade sionismen ringa religiös prägel, men
fundamentalister blev vartefter tongivande för tänkande och utveckling.
För grupper av troende har kristenhetens idéer om yttersta tiden förenats med judiska föreställningar att templet i Jerusalem skall återuppbyggas. Skeenden i den riktningen kan bli en kritisk faktor i regionens
historia, långt utanför Israel, eftersom det förutsätter förstörelse av de
islamska helgedomarna på Tempelberget, Klippmoskén och Al-Aqsamoskén. Attentat har planerats och avvärjts. Tempelinstitutet har etablerats, där inredningen till det nya templet görs klar. En märklig historia stammar från senaste årtusendeskiftet, den om ”röda kvigan”,
där såväl ortodoxa judar som fundamentalistiska kristna förenades
kring tron att en profetia var nära att uppfyllas – och sökte hjälpa.
Särskilt för personer med en mera ateistisk inställning kan det vara
svårt att ta till sig religionens starka påverkan på idébildning och verksamhet i dagens sekulariserade värld. Ökat intresse för religiösa frågor
i västerlandet kan kopplas till islams spridning och tyder på att det kan
behövas stöd från religionens företrädare för att effektivt kunna ta itu
med framtidens problem. Förhoppningen är då att dagens fokusering
på världens undergång, kan bytas mot en övertygelse att människan
bör sluta att föröka sig ohämmat och ta mer och mer av omvärlden i
anspråk. Tidigare kapitel har gett en mångfald exempel på att det har
gått att ompröva ”sanningar”, varför då inte inställningen till den
stora familjen.
Sympati för Israel i västerlandet
Judarnas tradition och Gamla testamentets bokstav tolkades
stödja att judarna var Guds utvalda folk. Detta motiverade
en särställning för dem och anges ibland vara orsak till svårigheten att assimileras och blandas med andra folkgrupper.
Med Jesus blev de, för de kristna, ansvariga för att ha dödat
religionens centralgestalt och därmed en källa till grav frustration. Det judehat, som genom århundraden återkommande flammat upp, måste ses i det perspektivet, men det
föreligger naturligtvis också andra orsaker. Inkvisitionens
aktioner i detta sammanhang är väl kända och beskrivna,
312
men liknande ”reningsaktioner” ägde rum i protestantiska
länder.
Efter Holokaust inträffade en markant förändring, som
kom att omfatta stora delar av världen. En allmän känsla av
skuld utbredde sig hos de kristna, trots att förföljelserna i
Tyskland betraktades som sekulärt framkallade. Reaktionen
blev att söka förhindra att något sådant kunde uppstå igen
och då kom också stödet från kristet håll för den sionistiska
tanken med återupprättande av Israel som en judisk stat i
Palestina. För texttrogna var kanske inte detta så mycket av
samvetsnöd som att följa Bibeln, som tolkades förutsätta att
Israel måste återuppstå som stat, innan yttersta domen kan
verkställas – och det eviga gudsriket är något man längtar
efter och vill stödja skall komma. Resultatet har blivit att ett
tidigare avståndstagande visavi judar, från många kristnas
sida, förbytts i förståelse och uppskattning och kanaliserats
till ett stöd för den israeliska staten. Det är denna allians
som nu präglar amerikansk utrikespolitik och i viss mån
även den europeiska. Begreppet ”vi och de andra” i betydelsen ”vi och judarna” finns kvar, men har fått ändrat innehåll
genom denna nya symbios.
Nära slutet – eskatologiska idéer
Läran om världens slut är en teologisk specialitet, som går
under beteckningen eskatologi. Kristna har alltid fascinerats
av yttersta dagen, när och hur världen av idag skall gå under, och läran om detta har blivit ett mer eller mindre centralt inslag i lärorna. De ser nuvarande tillstånd som något
intermediärt, inför det eviga Guds rike som skall komma. I
stort alla sekter predikar att Jesus kommer att uppstå från
döden och inleda en dom över världen med frälsning för de
som omfattar den rätta läran. För många sekter är det fråga
om en brinnande längtan efter denna nya Guds värld och
313
förhoppning att den skall komma snart. Fundamentalisterna
har då särskilt riktat sitt intresse mot de texter, som mera
specifikt kan tolkas tala om, när detta kommer att äga rum,
vilka tecken i tiden man skall söka efter. Efterhand har detaljerade föreställningar utvecklats, om vad som sägs i texterna gällande detta och som förebådar vår tids tilländalykt.
Det finns dock många kristna, inte minst från katolskt håll,
som påpekar att det här är futilt och hänvisar till uttalandet
att ingen vet när det är dags.1
Trots detta har det ägnats stort intresse att från bibeltexten söka lista ut när den yttersta dagen skall komma och
vilka tecken i tiden man skall leta efter. Det är flera citat
som åberopas. Somliga tycker att det nu finns alltför många
olika förkunnelser om det kristna innehållet. Därmed måste
några läror vara falska och slutsatsen blir att tiden är inne av
det skälet.2 Eftersom alla läror tror att just de har begåvats
med en exklusiv förmåga att tolka texterna rätt, blir varje ny
förekomst av en avvikande tolkning, ett ytterligare tecken
på att vår värld håller på att ta slut. Redan när reformationen kom på 1500-talet och Katolska kyrkans lära ifrågasattes, kände och förkunnade många att det tecknet hade fullbordats.
Idag med ökat informationsflöde ser många evangelister
att profetian är på väg att infrias, där det berättas att det
skall förekomma rikligt med krig och rykten om krig.3 Det
påpekas att gemene man nu nås av nyheter 24 timmar om
dygnet och av krigsnyheter som det är svårt värja sig från.
Dessutom ser man, som ett ytterligare tecken, fokuseringen
på konflikter i Mellanöstern och nära Jerusalem, där man
tror att sista striden skall äga rum. Även förutsägelsen om
1
Matt 25:13 Ni vet inte när dagen och timmen är inne
Matt 24:11 Många falska profeter skall framträda och bedra många
3
Matt 24:6 Ni kommer att få höra krigslarm och krigsrykten
314
2
hungersnöd och jordbävning menar man är på väg att infrias
och hänvisar till livsmedelsbristen i Afrika, jordbävningarna
som de i Turkiet och Iran och den stora hamnvågen (tsunamin) vid jultiden 2004.4
När kristna läran har nått ut överallt är tiden inne, enligt
en annan förutsägelse.5 Man menar att Guds ord nu är tillgängligt överallt, Bibeln översatt till alla språk och att det
kristna budskapet också lätt nåbart för alla genom radio, TV
och Internet. Samtidigt tycker man att världen förändrats
och blivit mera syndfull och också att flera avfallit från den
rätta läran, precis som aposteln Paulus säger i sin framtidsvision.6
Daniels bok med sina kraftfulla uttalanden har varit svårtolkad. Även de som tolkar texten bokstavligt tvingas se
drömmarna som symboler. Det fjärde djuret i Daniel och i
Uppenbarelseboken, med tio horn, blir det återuppståndna
romerska imperiet, nämligen EU. Under den period då EU
var ”tiostatsförbundet” och alltså hade 10 medlemmar, var
det vanligt, i kristna propagandaskrifter, att avbilda EUflaggan med dess 10 stjärnor och påpeka den stora överensstämmelsen mellan profetia och verklighet. Mer profana
bibeltolkare säger att det fjärde djuret syftar på Alexander
den store och de riken han lämnade efter sig.
Även den gigantiska armén i Uppenbarelseboken tycker
man har kommit nära att bli förverkligad.7 Först idag, me4
Matt 24:7 och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen
efter den andra
5
Matt 24:14 Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och
bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma
6
2 Tim 3:1 Det skall du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår. Då
kommer människorna att tänka bara på sig själva och på pengar; de blir
skrytsamma, högmodiga, fräcka, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, ogudaktiga, kärlekslösa, oförsonliga, fulla av förtal, obehärskade,
våldsamma
7
Upp 9:16 Antalet man i deras ryttarhär var tjugo tusen gånger tio tusen; jag hörde deras antal
315
nar man, finns förutsättningar för en sådan stor militär styrka och syftar då särskilt på det kommunistiska Kina, som
redan på 1960-talet rapporterades kunna ställa upp en militär styrka av den storleken. Den armé som beskrivs skall
omfatta tjugotusen gånger tiotusen, vilket blir tvåhundra
miljoner soldater. De bokstavstrogna menar att just det faktum att en sådan stor styrka kunde förutspås för så länge
sedan – när man hade betydligt färre soldater i härarna –
måste innebära att Gud står bakom utsagan, ingen människa
skulle kunna tänka sig så stora härskaror vid den tid Uppenbarelseboken nedtecknades.
Judarna åter och templets förstörelse
Den stora tilldragelsen vid yttersta tiden är templets förstörelse i Jerusalem.8 Men templet är redan raserat, första
gången 586 f.Kr. av babylonierna och det andra templet 70
e.Kr. av romarna. Det måste alltså först byggas upp igen
ytterligare en gång. Här förenar man sig med judisk tradition och profetior om upprättande av ett tredje tempel på
samma plats. I och med staten Israels tillkomst 1948 finns
förutsättningar för detta, ett återskapande som kristna fundamentalister vill hjälpa till med, för att på så sätt underlätta
att Guds eviga rike skall komma och ta emot de rättrogna.
Man talar om det gamla och det nya förbundet och menar då
det mellan Gud och judarna och det mellan Gud och församlingen. Det nya kom till efter Jesus och har blivit tillgängligt för alla folk. Det betyder att man ser ökad frändskap till judarna med tankar att de först måste hjälpas att bli
etablerade i Israel, för att, när tiden är mogen, se till att de
erkänner Jesus som Messias och också kan omfattas av den
rätta tron. Man läser, att judarna återigen måste prövas, den
här gången i Israel och med stor manspillan. Spillran av det
8
Dan 9:26 Både staden och helgedomen blir förstörda
316
judiska folket som överlever skall emellertid bli frälst och,
efter denna period av plågor, sedan ingå i den stora gemenskapen, där alla konverterat till kristendomen.9’10
Tecken i yttersta tiden
Alla är dock inte överens om vad som skall ske under yttersta tiden. Katolska kyrkan har nyligen koncentrerat sig på
skärselden och läran om limbo. Den togs bort 2005 genom
agerande från påven Benedictus XVI. Åskådningen ansågs
föråldrad. Idén med limbo härstammar från tidiga kristenheten och togs upp av kyrkofadern Thomas Aquinos. Det är
ett tillstånd mellan himmel och helvete, där odöpta spädbarn placeras och också goda icke kristna, som t.ex. Gamla
testamentets profeter och en och annan muslim. Dante
beskrev limbo som en förgård till helvetet. Av de levande,
som var predestinerade för limbo, var det nog föräldrarna
till de odöpta barnen som led mest. Ett sätt att söka bespara
barnets själ från att komma till limbo, var att i lönndom
begrava liket så nära vigd jord som möjligt. Skelettrester av
nyfödda vid kyrkogårdsmurarna talar för att det alls inte var
ovanligt att göra så.
Många evangelister predikar, att ett tillfälligt rike styrt av
Djävulen eller Antikrist, som han då heter, skall föregå det
eviga himmelska. Det finns i det sammanhanget mera udda
inslag i bibeltolkningen och tecken i tiden. Vilddjurets märke, som omtalas i Uppenbarelseboken, blir elektroniska
chips som opereras in på medborgarna.11 Man ser de medicinska kretskort som redan börjat användas och biometriska
9
Sak 13:8 skall två tredjedelar utrotas och gå under, men en tredjedel
skall lämnas kvar. Den tredjedelen skall jag låta gå genom eld
10
Joh 10:16 och det skall bli en hjord och en herde
11
Upp 13:16 Och det ser till att alla, höga och låga, rika och fattiga, fria
och slavar, får ett märke på högra handen eller på pannan och att ingen
kan köpa eller sälja utan att ha märket
317
data i pass som föregångare till denna allmänna identifieringsstämpel, som individen skall bära och som är utlovad
under Antikrist. Det är en bakgrund till de protestaktioner,
som ägt rum, mot att bära den här typen av ID-handlingar.
En annan udda lära, som också tar sitt stöd i bokstavstro,
går under namnet ”uppryckandet” eller som det också kallas
”uppryckelsen”, engelska ”rapture”. Här tänker man sig att
de rättroende på något sätt skall få en gräddfil till himmelriket och slippa sista tidens elände och vedermödor.12 Det har
gjorts måleriska skildringar, även på film, om hur det här
kommer att gå till, med döda personer som uppstår och
andra människor i omgivningen som blir osårbara och bara
försvinner och lämnar sina uppgifter och en värld i kaos.
Sannolikheten för en värld i upplösning bedöms även av
naturvetenskapen. Sir Martin Rees, en känd engelsk astronom och astrofysiker, uppskattar i sin bok Our final century, 2003, att mänskligheten har en femtioprocentig chans att
överleva nästa sekel. Han tar då upp såväl naturliga risker,
som sådana som mänskliga aktiviteter kan skapa, och ger
som exempel: kollision med asteroid, terrorism med kärnvapen, spridning av virusvarianter modifierade av människan. Han diskuterar också möjligheten att superintelligenta
maskiner, som människan skapat, skulle kunna utvecklas
vidare och ta över världen.
Utvecklat genom Scofield och påverkan i USA
Ovanstående ger några helt osystematiska exempel på vad
nutida kristna kan tro på. Inte minst i USA har den här typen av tolkningar fått stor spridning. Böcker, TV-serier,
filmer med utsagor på dessa teman har blivit storsäljare och
även fått tillskyndare utanför traditionellt fundamentalistis12
1 Tess 4:16 då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort
318
ka grupper. Det är ofta evangelister som ligger bakom förkunnelsen, men lärorna har fått världsomfattande spridning
och utgör ingalunda en liten minoritets tro. Det är troligt att
en särskild bibelupplaga, Scofield Reference Bible har spelat en grundläggande roll för den idag vitt utbredda, ordagranna bibeltolkningen och som sedan initierat den typ av
tolkningar som just beskrivits. Den gavs ut första gången
1917. I den knyts berättelser i Bibeln samman från olika
ställen och förses med förklarande kommentarer. Det finns
också modernare upplagor, i regi av det stora bokförlaget
Oxford University Press, under beteckningen Oxford Scofield Study Bible. De är inte alls lika ”spektakulära” i sina
utsagor och följer nyare mindre bokstavstrogna värderingar.
Man skall nog inte underskatta, vad de här religiösa idéerna betyder, för den politik som en stat för. Flera framträdande politiker har sina rötter i grupper, där bokstavlig bibeltolkning tillämpas, och många politiska beslut tillkommer i den miljön. Det är heller inte ovanligt att i politiska
uttalanden referera till Guds vilja och även referera till ”the
end of days”. Berömt är ett uttalande från James G Watt
som var Secretary of the Interior under Ronald Reagans
presidenttid: ”My responsibility is to follow the Scriptures
which call upon us to occupy the land until Jesus returns” –
men, som är normalt i politiska sammanhang, tolkningen av
vad han menat har gått vitt isär. Politiska kritiker hävdar att
den indirekta verkan av väljarstödet från fundamentalisterna
eller kristna högern, som de ofta kallas, utgör en större faktor än vad de beslutsfattande politikerna i Washington själva tror på. Väljarna måste få något i utbyte för att rösta fram
dessa representanter. De får det i form av federalt stöd till
skolor och inrättningar, som står på religiös grund, och
därmed sprids de fundamentalistiska idéerna, på bekostnad
av ”neutrala undervisningsprogram”.
319
Synen på muslimer
Många menar att den starka vinklingen i USA:s Mellanösternpolitik, för och emot, med starkt stöd för Israel och
ringa förståelse för muslimerna, har just en stark religiös
bakgrund och ser också tankar från slavtiden komma tillbaka. Araberna var ättlingar till Abraham genom sonen Ismael, som var resultatet av ett förhållande han hade med sin
slavinna Hagar, medan den fria hustrun Sara gav honom
Isak, far till alla andra.13 Texterna berättar att Sara hade
svårt att tåla uppmärksamheten kring Ismael, som var den
förstfödde. Hon såg till att Hagar med sitt barn Ismael drevs
ut i öknen, där dock Gud räddade dem. Hur mycket Gud
sedan ”tog Ismaels parti” har blivit ett omtyckt diskussionsämne som en ”pikant” överton i den israelisk-muslimska
konflikten. Där ryms tankar att Hagars barn inte hade samma fina egenskaper som Saras barn med syftning på textavsnittet, som beskriver Ismael som en framtida besvärlig
granne, som bor österut.14
Sionismen
I efterdyningarna till judeförföljelserna i Europa blev sionismen tilltalande för världen, som en rätt för judarna att få
ett eget hemland och hindra nya förföljelser. Den sionistiska
rörelsen, en skapelse av sekulariserade, närmast ateistiska
judar, var inte främmande för att finna ett lämpligt landområde var som helst i världen, där det kunde erbjudas gynnsamma förutsättningar för att etablera ett hemland. Rörelsens grundare, Theodor Hertzl (1860–1904), diskuterade
13
Gal 4:30 Driv ut slavinnan och hennes son. ty hennes son skall inte
ärva tillsammans med den fria kvinnans son. Alltså bröder, är vi inte
barn till en slavinna utan till den fria kvinnan
14
1 Mos 16:12 Mer en vildåsna än människa skall han vara, han skall
slåss mot alla och alla mot honom. Öster om alla sina bröder skall han
bo
320
områden i Argentina, Mauritius, Uganda. Under årens gång
blev inflytandet från judiska fundamentalister starkare.
Gamla testamentets utsagor, att det utvalda folket skulle
återfå sitt land i Palestina, kom mer och mer att prägla sioniströrelsen. År 1947 kom FN:s delningsplan för Palestina
och en etnisk rensning inleddes i de områden judarna skulle
få. Från judiskt håll hävdas att palestinierna flyttade frivilligt och också att det var fråga om i stort obefolkade områden, men de palestinska flyktinglägren, som då uppstod,
talar för motsatsen. 1948 fick judarna genom ett FN-beslut
sitt land. Detaljerna kring allt detta finns väl beskrivna i en
nyutkommen bok av den israeliske diplomaten och historikern Shlomo Ben-ami Scars of War, Wounds of Peace:
The Israeli-Arab Tragedy, 2006.
Allt detta är svårt för muslimerna att förstå. Ingen annanstans i världen har man sett en etnisk folkgrupp få ett landområde sig tilldelat för att bilda en nation, med motiveringen att man bodde där för 2000 år sedan. En rätt att driva ut
andra folkslag, som bott i regionen, har också blivit accepterad. Dessutom är nationalstaten som idé allmänt ur tiden i
världen med ett bejakande av multietnicitet.
Skall man tro Ben-ami så är mycket av moderna Israels
historia, som den skrivs världen över, ett resultat av skicklig
judisk propaganda och har väldigt lite med verkligheten att
göra. Det finns ett avsnitt i hans bok som särskilt väl summerar hans synpunkter. Det lyder: ”The reality on the
ground was at times far simpler and more cruel than that
which Ben-Gurion was ready to acknowledge. It was that of
an Arab community in a state of terror facing a ruthless
Israeli army whose path to victory was paved not only by its
exploits against the regular Arab armies, but also by the
intimidation, and at times atrocities and massacres, it perpetrated against the civilian Arab community. A panic321
stricken Arab community was uprooted under the impact of
massacres that would be carved into the Arabs’ monument
of grief and hatred …”
Korstågen
Palestina och särskilt Jerusalem fyller en central funktion i
alla tre bokreligionerna, islam, judendom, kristendom. Med
den romerska kejsaren Konstantin den store byggdes där
kyrkor och även judarna fick återvända. På 600-talet erövrades området av arabiska muslimer och regionen blev därmed säte för tre religioner. Även om muslimerna härskade,
var religionsfrihet ett faktum under flera hundra år, men vid
förra millennieskiftet, efter att turkiska muslimer tagit över
styret, berättade de kristna pilgrimerna om förtryck. Påven
Urbanus II kallade till ett kyrkomöte i Clermont 1095 och
lyckades mobilisera entusiasm för att ”befria” det heliga
landet. Därmed var korstågen ett faktum.
År 1099 föll Jerusalem efter någon månads belägring
och följdes av en av historiens mest grymma massakrer där
muslimer och judar, män, kvinnor och barn, alla dräptes.
Jerusalems historia som en rent kristen stad blev emellertid
relativt kortvarig trots återkommande korståg och insatser
från riddarordnar och namnkunniga män, som Rikard Lejonhjärta (1157–1199) från England och Fredrik Barbarossa
(1122–1190) från Tyskland. År 1171 intogs staden, utan
dödande hämnd, av den kurdiskfödde sultanen Saladin och
staden blev åter öppen. Efter ytterligare en tid låg hela regionen åter under muslimskt välde.
Med den nya nationalismen i regionen, primärt den judiska och sekundärt den arabiskt palestinska, har regionen
på nytt blivit centrum för politiska och religiösa konflikter.
Identiteten i den egna religionen har blivit allt viktigare för
palestinierna, som ökat sett de sekulära ledarnas oförmåga
322
att infria målen. I detta underläge framkommer en markant
ökad känslighet för allt som kan uppfattas som kränkning.
Kanske har detta bidragit till den entusiasm för flaggbränning, som framkom just i den här regionen, efter karikatyrteckningarna av profeten Muhammed. Det kan också
vara på sin plats att erinra om att de nordiska korsflaggorna
sannolikt har tillkommit i inspiration från korsriddarnas
dräkter och flaggor.
Det tredje templet och den perfekta röda kvigan
Med muslimernas centrala helgedomar på samma plats som
ruinerna av det judiska templet blir det naturligtvis konflikt.
Att återuppbygga det judiska templet betyder med nödvändighet att såväl Klippmoskén som Al-Aqsamoskén, som
båda står på Tempelberget, måste rivas. Israels politiska
ledare inser naturligtvis detta och också att en rivning skulle
ge en svårbemästrad konflikt mellan staten Israel och hela
den muslimska världen, ända till Indonesien. De ortodoxa
judarna driver dock på för att det tredje templet skall byggas, men hämmas av en judisk religiös föreställning att det
är förbjudet att beträda Tempelberget, om inte det judiska
folket och tempelplatsen först renas. Det har t.o.m. hävdats
att det var det som hindrade den planerade sprängningen
1984 av den muslimska helgedomen, genom attentat från en
ortodox judisk grupp.
På detta finns en fortsättning som för många kan verka
högst bisarr men som skulle ha kunnat orsaka något liknande ett tredje världskrig. Det är offret med ”den röda kvigan”, vars aska skall strös ut för att åstadkomma påbjuden
rening och göra det möjligt att börja bygga det tredje templet på Tempelberget. Det är ett nödvändigt offer som står
skrivet i de judiska skrifterna och som de ortodoxa värnar
om. Skrifterna berättar att det är omkring tvåtusen år sedan,
323
och i gamla Israel, som man senast hittade en perfekt röd
kviga för detta offer. Sedan har det varit omöjligt. Det är de
judiska skriftlärde, rabbinerna, som skall tala om när Gud
sänt nästa lämpliga ko.
Strax före senaste millennieskiftet, år 1997, kom rykten i
omlopp att Gud troligen sänt denna ko till Israel. Det var på
jordbruksskolan Kfar Hasidim, där det fötts en helröd kalv,
trots att modern såg helt annorlunda ut. Det blev stor trafik
av ortodoxa judiska ledare och även kristna dit. Modern var
av brokig ras, som är normalt i kreatursbesättningarna i Israel, men kalven dömdes ut efter en tid. Man hittade några
hårstrån med avvikande färg, och då var kalven, som nu
blivit kviga och fått namnet Melody, inte tillräckligt perfekt.
Att det också kom fram att kalvens mor inseminerats med
sperma med okänd källa från Schweiz bidrog till att fatta
detta beslut.
Personer från USA med rötter i Pingströrelsen har skyndat till undsättning och samlat in pengar för att överflytta
exemplar av rasen Black Angus till Israel för att öka sannolikheten att hitta en perfekt röd kviga. Samarbetet har gått
lite si och så. Somliga rabbiner tvekar om metoden är korrekt ur teologisk synvinkel.
Världens öde på Tempelberget
De ortodoxa judarna arbetar vidare på att tempelbygget
skall komma igång. Tempelinstitutet har bildats i Israel. Där
har man redan tillverkat detaljer för utsmyckningen av det
tempel som skall komma. Den kristna sioniströrelsen, som
fått en ambassadrepresentation i Israel, ger sitt stöd för återuppbyggnadsprojektet, men på annan bevekelsegrund och
med delvis andra tolkningar av Gamla testamentet, vilket
illustrerats ovan. Det viktiga från deras sida är att man vill
skynda på processen, så att nuvarande jordarike kan förstö324
ras och ersättas av Guds eviga. Efter Moshe Dayans seger
1967 har nu judarna tillgång till en rest av gamla muren av
templet från Herodes tid, den s.k. klagomuren, medan muslimerna får ha kvar moskéerna, en delikat balans som riskerar när som helst övergå i konflikt. Det räckte med att dåvarande oppositionsledaren, som senare blev premiärminister,
Ariel Sharon visade sig på tempelplatsen 28/9 2000 för att
utlösa en ny antifada.
Efter kriget 1967 gäller nämligen den balans som definierades av religionsminister Zorach Warhaftig i Knesset så:
”Tempelberget tillhör oss, men är inte i våra händer. Det är
i miljoner muslimers händer.” Det var Moshe Dayan som
beordrade att israeliska flaggan skulle tas bort från den islamska helgedomen efter det att Jerusalem intagits av de
judiska trupperna, som placerat flaggan där. Hade han inte
gjort det eller hade domen förstörts hade ett tredje världskrig brutit ut, menar många.
325
En slags sammanfattning
Rätten att föda barn har blivit central i västerlandets kultur.
Du har rätt att föda hur många barn som helst. Det betraktas
som en social rättighet.
Det kontrasterar mot att historiskt kulturer gått under,
just genom att de inte kunnat kontrollera barnafödandet och
därmed landet hamnat i anarki. De blev för många på den
lilla plätt man levde på och det gick inte att ordna försörjning för alla. Människorna är i det sammanhanget inte annorlunda än djuren. Naturen tål en viss belastning, överskrids den, bryter samhällsorganisationen samman. Det här
kan man lämpligen läsa om i Jared Diamonds bok Collapse
– How societies choose to Fail or Survive, 2006.* Som titeln på boken antyder, diskuteras människans förmåga och
oförmåga att anpassa sig till ändrade levnadsvillkor. Det är
delvis också temat i Charles C Manns beskrivning av tillståndet i Amerika före Columbus, betitlad 1491 också från
år 2006, även om kulturers nedgång efter invasionen från
Europa, genom epidemier och sjukdom, är huvudtemat i
den senare boken.
I brist på preventivmedel och bra abortåtgärder kunde
man historiskt känna sig tvungen att tillgripa barnoffer, att
ta livet av en viss del av de nyfödda, för att söka behålla den
delikata jämvikten mellan natur och människa. Det låter för
oss väldigt grymt, men det var ett sätt för samhället att överleva. Det är särskilt på öar och på andra ställen där geografin lagt hinder för invadering av omgivningen, som man ser
hur kulturer nått hög nivå och fungerat genom att ta till sådana åtgärder. I vårt närområde är det mestadels utvandring
som löst problemet med begränsade resurser, att underhålla
*
Finns även på svenska med titeln Undergång – Civilisationernas uppgång eller fall
326
en växande befolkning. Människan har hittat nya områden
att kolonisera, först kallare och ogästvänligare trakter, sedan
alltmera avlägsna. Teknikutvecklingen har följt med och
möjliggjort transport och försörjning över stora distanser.
Nu ser det ut att vara slut på den möjligheten. Det finns
ingen ytterligare omvärld att bosätta sig i. Uttag av ”råvaror” som vatten, luft, bränsle börjar nå kritiska nivåer. Naturen kan inte heller klara av allt, det vi släpper ifrån oss.
Växthuseffekten skapar de största rubrikerna, det som media koncentrerar sig på. Globala uppvärmningen kan vara
det stora problemet, men oljan är på väg att ta slut, så en
omställning av energiförsörjningen kommer under alla omständigheter.
Det finns en insikt att tillgången på annan riklig och
lämplig energi kan lösa mycket av det här. Då går det att
använda sämre och mer utspädda ”råvaror” och också att
minska och rena det som släpps ut, och se till att det hamnar
på oskyldigare plats – men allt kostar energi. Det finns
därmed en utbredd tro att det är med nya energikällor och
med effektivisering och teknik, tillsammans med ändrad
livsföring, som samhället skall ha en framtid. Stor utbyggnad av kärnkraft kan i princip lösa försörjningen, åtminstone tillfälligt. Det stora problemet är att kraftverken måste
byggas, där det finns folk, och då är risken stor att många
kommer till skada om något flyger i luften. Totalt jämfört
med andra olyckor i samhället betyder det kanske inte så
mycket, men psykologiskt utgör det en effektiv broms.
Det ropas på vindsnurror och ingrepp mot bilismen, men
det kan var pseudoåtgärder som lugnar vårt samvete och
egentligen inte alls löser problemen. Minskas belastning på
naturen från varje människa med 20 %, samtidigt som befolkningen ökar med 20 %, har det inte blivit någon lindring
för planeten. Det är svårt att ändra människans beteende,
327
särskilt om det inte finns en piska i närheten och på de flesta håll finns ingen naturlig pådrivning mot vettigare konsumtion. Snarare är det så att många fler vill ta sig ur ett
tillstånd av fattigdom och det premierar sällan miljön.
Efter denna långa tankekedja kommer konstaterandet,
lite avslaget kanske, ja det är sant, visst vore det bra om det
vore färre människor på jorden – men slutsatsen åtföljs inte
av några ”demonstrationer mot flerbarnsfamiljen”.
Det är svårt att komma med ett enkelt svar, varför reaktionen blir så lam Det går givetvis att påstå att argumentationen är felaktig. Prognoserna för befolkningsökning och
konsumtionsvilja talar dock ett annat språk. Det andra är, att
när vi talar om kris i befolkningsfrågan, menas normalt något helt annat, just motsatsen, hur regionalt färre unga personer skall kunna ta hand om fler pensionärer, som lever
längre. Ett näringsliv baserat på tillväxt tycks också utgöra
grunden för ett lyckosamt ekonomiskt system och det kan
vara svårt att förena med en minskande befolkning. Är detta
orsaken till stagnationen i Japan, har det frågats. Det finns
också ett tredje svar, mera delikat. Det bottnar i värdet av
att varje medborgares röst skall väga lika. Det blir en positiv nyhet i media att kunna rapportera att invånarantalet
ökar. Det implicerar ökad makt – för staden, regionen, landet. I organisationer typ EU vrids det krav att ha mer att
säga till om för de befolkningsrika nationerna.
Vi är alltså vana vid att stödja och premiera och förhärliga barnafödande. Det blir då något av en syndfull handling
att tänka i motsatta termer. Friheten att föda fritt sitter så
djupt att det känns som att trampa på grundläggande rättigheter, när den ifrågasätts. En ytterligare faktor kan vara att
rapporterna från kinesernas begränsningsprogram är långtifrån positiva. Groteska exempel är kända från byar där det
hela gått snett. Dessutom kommer associationer till rashygi328
en och sterilisering av oönskade individer. Det skapar ytterligare bismak.
Ändå, den allra viktigast faktorn kan vara det religiösa
arvet. Familjeplanering, bruk av preventivmedel och abort
fick stämpeln att döda och det är först på senare tid det skett
ett gradvis omtänkande, men långt ifrån generellt. Den omprövning som skulle behövas ligger på annan nivå. Det är
nödvändigt att vi gör upp med själva expansionstänkandet.
Det bör bli människans ansvar att se till att inte breda ut sig
alltför mycket.
En typisk svensk reaktion är: ”Det här berör inte oss, vi
är så få.” Men liknande svar skulle kunna ges beträffande
de åtgärder som planeras mot växthuseffekten. Vad vi gör
har, ur klotets synpunkt, ringa betydelse. Följ upp tanken!
Varför är det så? Jo, just beroende på att vi är så få.
Frågan uppstår, om det är nödvändigt att konfrontera religionen med det här, om det inte är att överdriva dess betydelse. Det går naturligtvis att förfäkta detta, men då tappar
man det internationella perspektivet. Religionen har ett
basalt inflytande i många länder, religiösa skolor är basen
för utbildningen. Det går därför att göra gällande, att får
man religionen inriktad på tankar att det nu är människans
uppgift att begränsa sig, först då kan man få den styrka och
det engagemang som krävs för framgång.
Skeptikern ser givetvis inte detta som en möjlig väg,
men att driva fram andra världsomfattande effektiva åtgärder, som mot global uppvärmning, är knappast lättare. Där
gäller också att det kan vara viktigare att inrikta ansträngningarna på att ta hand om de negativa effekterna av uppvärmningen, än att desperat söka minska en påverkan, som
redan finns. Dessutom ”krafsar man endast på ytan” gällande det allmänna resursslöseriet och avfallsproblematiken i
världen. Det har gått att ompröva så mycket annat i religio329
nen. Varför skulle den inte gå att göra det i det här sammanhanget? Trots att religionen anses representera en evig
sanning, är dess historia en rad omprövningar. Det är kanske inte så konstigt. De religiösa skrifterna var tidigare utgångspunkt för i stort allt vårt tänkande. Det är egentligen
förvånande att anpassningen till ändrade livsförhållanden
trots allt gått så smidigt.
Särskilt var det svårigheter när experiment och observationer gav upphov till nya ”sanningar” för de religiösa lärorna att gnuggas mot. Den här skriften har sökt illustrera
hur till synes helt oförenliga synpunkter har kunnat biläggas, trots många ”bombastiska” uttalanden. Den vill också
illustrera att den låsning idémässigt, som präglar så mycket
av dagens förkunnelse, inte alls är självklar, men lägger ett
kraftigt hinder i vägen för en lösning av befolkningsfrågan
(och en hel del andra frågor också).
Exemplen på hur vi ständigt omprövar vår uppfattning är
i stor utsträckning tagna från biblisk text. Där finns en samlad dokumentation att falla tillbaka på, som kan visa den
processen. Samma låsning och svårighet att tänka om präglar rent allmänt ideologier och politik. Förhoppningen är att
de rika exemplen från bibeltolkningen skall visa hur lätt vi
låser oss i en bild av omvärlden, men också att det går att
ändra ståndpunkt.
Det är troligt att vi, lokalt i Sverige, inte upplever och inser den starka makt religionen utövar på världens affärer,
även om vi ibland anar den. I supermakten USA, som i stor
utsträckning styr världens öden, replierar den politiska makten mycket mera på religiösa föreställningar, vilket kan
tyckas vara en paradox, när det föreligger en konstitutionell
delning mellan kyrka och stat. Den politiska basen präglas
framför allt av evangelister, som går i kyrkan varje söndag
och där nås av förkunnelser, som alltmer har kommit att
330
riktas mot tankar kring yttersta tiden. Det är läror som inte
blir motsagda av en verklighet, på samma sätt som när frågor med naturvetenskaplig anknytning skulle harmoniera
med det som lärdes ut. Det skapar ökad styrka i förkunnelsen. Budskapet är att man ser fram mot yttersta dagen och
vill underlätta att den skall komma. Tron rymmer att detta
förutsätter den judiska statens återupprättande och även det
judiska templet, vilket lett till en form av politisk allians
med judarna i det amerikanska samhället – i bjärt kontrast
mot tidigare förhållande då de ofta diskriminerades av
evangelisterna. Resultatet har blivit att hela Mellanösternpolitiken bär prägel av en form av korstågsmentalitet, med
en genuin känsla att vilja frälsa världen. Tänk om den kraften kunde kanaliseras mot att lösa befolkningsfrågan, hur
värdefullt vore inte detta – i stället för denna fokusering på
världens undergång.
Enkelt är det inte. Låt oss i brist på bättre mått utgå från
utsläppen av koldioxid, som ett mått på omvärldsbelastningen. Då kan i extremfallet en europé ge en påverkan som
är lika stor som, för att sätta ett tal, tio fattiga personer ger i
ett u-land. Mot den bakgrunden ter det sig attraktivt att koncentrera sig på europén och tvinga denne att minska sina
utsläpp. Bara 10 % eftergift räcker ju för att ha samma effekt som nollpåverkan från u-landspersonen. Men befolkningen i de fattiga länderna pockar på att få närma sig europeisk standard och påverkan av detta kan i förlängningen bli
viktigare. Kina är totalt ifatt USA gällande utsläpp, men per
individ släpper man ifrån sig bara en femtedel av det en
USA-medborgare lämnar efter sig. Kina är ingalunda ett
uttalat u-land längre. Närmar sig ett sådant land och andra
befolkningsrika länder västerländsk utsläppsnivå, blir alla
åtgärder i västerlandet ”uppätna”. I det här resonemanget tas
dessutom hänsyn endast till koldioxidutsläppen och inte
331
övrig belastning. Det kan vara så att de åtgärder, som nu
prövas, för att minska växthusgaserna förvärrar annan påverkan. De kan även ge konflikt med födoämnesproduktionen.
De fattiga i världen har också en tendens att bli alltmera
desperata och då blir inte miljötänkande det viktigaste, särskilt inte när de ser västerlänningens överkonsumtion. Det
går heller inte att hindra att de allt intimare exponeras för
denna. Den ökade tillgången till media bidrar till att blottställa västerlandet. Metoden i väst att med invandring, legal
såväl som illegal, se till att en mängd oattraktiva arbeten
blir utförda till låg kostnad, kan vara en viktigare faktor. De
invandrade kommer inte att nöja sig med de slavliknande
villkor, som råder på många håll. Första generationen kan
möjligen acceptera det, med men när andra och tredje generationen växer upp, vill de ha en större del av kakan. De kan
mycket väl komma att själva bestämma på vilket sätt och
hur den skall se ut. I grunden har naturligtvis inte dessa
grupper en mer negativ inställning till miljöåtgärder än
andra, men de växer från andra förutsättningar och det är
inte säkert att det blir vänligt för omgivning och miljö.
Att diktera vad övriga länder skall göra och söka gå in
med befolkningsbegränsningsprogram innebär i praktiken
konflikt. Motsättningar, när det gäller att ta del av världens
resurser, lär det också bli. Kanske kan det vara lugnande att
veta att den här typen av scenario förutsågs redan på 1700talet. I boken An Essay on the Principle of Population, som
kom ut 1798, målar Thomas Malthus upp en framtida situation med svält, sjukdom och påtvingade aborter. Optimisten
kan då hävda, att om det samhället inte har förverkligats,
under de drygt 200 år som förflutit sedan framtidsskildringen kom ut, så klarar sig nog världen i fortsättningen också.
Det går också att hänvisa till Darwin och evolutionen, där
332
människan också är en art: ”De som inte klarar sig i en miljö kommer att dö ut och släktet kommer att befrias från
mindre dugliga avkommor.” Det uttrycket kommer direkt
från darwinistisk text men låter här väldigt rasistiskt.
Det finns anledning fråga sig, vilken typ av mänsklig
evolutionen, som gäller under de förutsättningar som finns
idag, där en hel nation kan försvinna efter en ”enkel vapeninsats”. Evolutionen i Darwins mening kanske överhuvudtaget inte existerar i en sådan miljö. Frågan gör sig också
gällande, om vi i grunden vill ha någon annan typ av människa, än den vi har idag. Då uppstår också frågor om moral
har ett värde för överlevnaden och om det finns etik i evolutionen och också hur kärlek till nästan får ett evolutionsvärde. Den gamla frågan, om evolutionen också styrt förmågan
att ta till sig poesi och musik, dyker upp på nytt.
333