mäns våld mot kvinnor

MÄNS VÅLD MOT
KVINNOR
FÖRKLARINGAR TILL VÅLDETS UPPKOMST
SETT UTIFRÅN KRISCENTRUM FÖR MÄN I
MALMÖ OCH UTIFRÅN KRISCENTRUM FÖR
VÅLDSUTSATTA KVINNOR OCH DERAS BARN
I MALMÖ
ÅSA EDQVIST
STINA EKLUND BERNING
Examensarbete i socialt arbete
51-60 p
Socionomprogrammet
Januari 2006
Malmö högskola
Hälsa och samhälle
205 06 Malmö
e-post: postmasterhs.mah.se
MÄNS VÅLD MOT
KVINNOR
FÖRKLARINGAR TILL VÅLDETS UPPKOMST
SETT UTIFRÅN KRISCENTRUM FÖR MÄN I
MALMÖ OCH UTIFRÅN KRISCENTRUM FÖR
VÅLDSUTSATTA KVINNOR OCH DERAS BARN
I MALMÖ
ÅSA EDQVIST
STINA EKLUND BERNING
Åsa Edqvist & Stina Eklund Berning.
Mäns våld mot kvinnor. Förklaringar till våldets uppkomst sett utifrån
Kriscentrum för män i Malmö och utifrån Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor
och deras barn i Malmö.
Men’s violence towards women. Explanations on the origins of violence seen
from the perspective of the Crisis centre for men in Malmö and from the
perspective of the Crisis centre for women subjected to violence including their
children in Malmö.
Examensarbete i socialt arbete, 10 poäng.
Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2005.
I denna studie kommer mäns våld mot kvinnor att behandlas. Ämnesvalet grundar
sig i att öka kunskapen i ämnet, samt att få en så nyanserad bild som möjligt av
det manliga våldet. Med anledning av detta har vi valt att utgå från hur personalen
från Kriscentrum för män i Malmö respektive Kriscentrum för våldsutsatta
kvinnor och deras barn i Malmö förklarar våldets uppkomst. Vid sidan om detta
kommer även verksamheternas behandlingsarbeten samt deras samarbete att
behandlas. Anledningen till att vi valt att utgå från dessa verksamheter är för att
de skiljer sig åt då de vänder sig till de våldsutövande männen respektive de
våldsutsatta kvinnorna och därmed har de olika utgångspunkter. Det empiriska
materialet grundar sig på en kvalitativ studiemetod bestående av två
halvstrukturerade intervjuer med personal från Kriscentrum för män i Malmö och
en personal från Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö.
Vid sidan om detta består studien även av ett teoretiskt material i form av tidigare
forskning och olika perspektiv rörandet ämnet. De perspektiv, som framförallt
kommer att lyftas fram är sett utifrån den feministiska våldsforskningen samt
utifrån avvikelseperspektivet. Studien visar på att förklaringarna till våldets
uppkomst delvis skiljer sig åt mellan de båda verksamheterna, vilket även
behandlingarna gör. Slutligen visar studien att det finns möjligheter till ett
samarbete mellan verksamheterna, men att de överskuggas av svårigheter.
Nyckelord: Våld, män, kvinnor, förklaringar, behandling och samarbete.
1
FÖRORD
De personer som vi vill tacka i vårt förord, är först och främst Owe Sjölander,
Anders Sandberg och Agneta Frick. Genom att de ställde upp på att bli
intervjuade fick vi en levande bild av våldet de möter i sin arbetsdag. De gav oss
bra insikt i deras verksamheter och svar på det vi kom dit för att söka. Vi kom
med en något kritisk inställning till våra första intervjuer, men gick därifrån glatt
överraskade.
Utöver detta vill vi även tacka Marie Levander Torstensson, som varit vår
handledare under tiden vi arbetat med denna studie. Vi vill även tacka våra
familjer som kanske kommit lite åt sidan under hela julen och nyår.
Åsa och Stina
2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING
1.1 Syfte och frågeställningar
1.2 Avgränsningar
1.3 Disposition
2. METOD
2.1 Kvalitativ metod
2.2 Urval
2.3 Datainsamling - Tillvägagångssätt
2.4 Analys av materialet
2.5 Validitet och Reliabilitet
2.6 Etiska överväganden
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER OCH
TIDIGARE FORSKNING
3.1 Avvikelseperspektiv
3.2 Feministisk våldsforskning, en könsmaktsförståelse
3.3 Jämställdhet, kvinnofrid och politik
4 RESULTATREDOVISNING
4.1 Varför söker våldsamma män sig till Kriscentrum
för män i Malmö?
4.2 Behandlingen på Kriscentrum för män i Malmö
4.3 Den individuella behandlingen
4.4 Gruppbehandlingen
4.5 Svårigheterna i behandlingsarbetet
4.6 Kriscentrum för mäns förklaringar till manligt våld
4.7 Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn
i Malmö
4.8 Behandlingen på Kriscentrum för kvinnor i Malmö
4.9 Svårigheterna i behandlingsarbetet
4.10 Kriscentrum för kvinnors förklaringar till
manligt våld
4.11 Samarbetet mellan Kriscentrum för män och
Kriscentrum för kvinnor i Malmö
5 ANALYS
5.1 Uppkomsten till våld
5.2 Behandlingen på de båda verksamheterna
5.3 Samarbetet mellan verksamheterna
6 SAMMANFATTANDE SLUTDISKUSSION
4
4
5
5
6
6
6
7
9
10
11
11
12
15
17
22
22
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
37
37
41
44
45
REFERENSER
48
BILAGOR
50
3
1. INLEDNING
När vi stod inför vårt ämnesval till denna studie kom vi ganska omgående fram till
att vi ville titta närmare på det sociala problem som mäns våld mot kvinnor utgör.
Detta sociala problem uppmärksammas ibland och då bland annat av media, men
vår uppfattning är att den massmediala bilden av såväl våldsverkaren som våldet
är stereotyp då den främst lyfter fram de män som begår de grövsta
våldshandlingarna. I och med detta synliggörs bara en del av problematiken,
vilket leder till att man aldrig får en djupare inblick i andra aspekter av våldet eller
vad som föranlett det. För att frångå den endimensionella bild, som vi anser att
den massmedia bilden förmedlar, ville vi undersöka våldet ur ett annat perspektiv.
Med anledning av detta kommer vår studie att utgå ifrån vad de människor som
dagligen möter detta sociala problem har att säga om detta ämne. Dessa
människor består av såväl personal från Kriscentrum för män i Malmö som
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö. Genom att få deras
syn på detta sociala problem kommer förhoppningsvis bilden av den
våldsutövande mannen och våldet bli mer nyanserad än den enkelspårade bilden
som man möts av i massmedia.
Mot bakgrund av att vi valt att belysa det manliga våldet utifrån vad de båda
Kriscentra har att säga om detta ämne kommer vår studie att belysa vilka
förklaringar de har till det manliga våldets uppkomst och hur deras
behandlingsarbeten ser ut för våldsutövaren respektive den våldsutsatta.
Vår utgångspunkt kommer att bestå i en jämförelse av de svar vi fått av de båda
kriscentras personal i Malmö. Anledningen till varför vi valt att stanna vid endast
dessa kriscentra är inte enbart för att jämföra vilka förklaringar de har till våldets
uppkomst eller för att se om deras behandlingar skiljer sig åt utan också för att se
ifall det finns ett utarbetat samarbete mellan dessa verksamheter. I anslutning till
detta vill vi undersöka vilka svårigheter respektive svårigheter som är förknippat
med detta samarbete.
Vårt empiriska material utgörs av såväl två intervjuer med Kriscentrum för män i
Malmö som av en intervju med en personal från Kriscentrum för våldsutsatta
kvinnor och deras barn i Malmö. I vår studie kommer vårt empiriska material att
tolkas med hjälp ett teoretiskt material bestående av tidigare forskning och teorier
som berör ämnet. Det teoretiska materialet kommer att visa på att det manliga
våldet kan förklaras utifrån olika perspektiv. Dessa perspektiv kommer framförallt
att lyftas fram utifrån den feministiska våldsforskningen och utifrån
avvikelseperspektivet. Anledningen till varför vi lyfter fram just dessa perspektiv i
denna studie är att de står mot varandra i sina förklaringar till våldets uppkomst.
1.1 Syfte och frågeställning
Vårt syfte med denna studie är att undersöka de båda kriscentras förklaringar till
mäns våld mot kvinnor. Vidare kommer vårt syfte att vara att lyfta fram olika
förklaringsmodeller till mäns våld mot kvinnor, både utifrån respondenternas och
utifrån forskningens synvinkel.
Nedan förtydligas syftet med vår studie. Den första frågan är vår huvudfråga och
de två andra är våra delfrågor.
4
Ser man olika på uppkomsten till det manliga våldet, beroende om man arbetar på
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor eller om man arbetar på Kriscentrum för
män?
Skiljer sig de båda kriscentras behandlingar åt beroende av att den ena vänder sig
till brottsoffren och den andra vänder sig till förövarna?
Vad är möjligheterna respektive svårigheterna med ett samarbete mellan
Kriscentrum för män och Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i
Malmö?
1.2 Avgränsningar
Då mäns våld mot kvinnor är ett sådant stort ämne har vi tvingats göra en del
avgränsningar. Den första avgränsningen vi tvingades göra gällde vilken del av
landet vi valde att studera. Vårt val stod mellan Malmö och Lund, där valet till
slut föll på Malmö. Anledningen till detta var att kommunstyrelsen i Malmö har
utarbetat ett handlingsprogram för kommunens invånare där olika verksamheter
samarbetar och samverkar för att erbjuda en omfattande hjälp åt såväl brottsoffer
som förövare. Då ett sådant handlingsprogram inte utarbetats i Lund tyckte vi att
det var mer intressant att koncentrera oss på Malmö. Ytterligare avgränsningar
bestod i att titta närmre på vad vi ville fördjupa oss i inom de båda
verksamheterna.
Nästa avgränsning vi valde att göra var att inte fördjupa oss i hur de båda
kriscentra samverkar med utomstående aktörer, såsom polis, socialtjänst,
stadsdelar, skolor, sjukvård och andra aktörer. Det enda vi gör i studien är att vi
nämner att dessa aktörer finns och att de samverkar sinsemellan. När det kommer
till tidigare forskning och teorier kring ämnet mäns våld mot kvinnor har
självklart också åtskilliga avgränsningar gjorts, detta eftersom det finns så mycket
material som är intressant rörande detta ämne. Med anledning av detta har det
därför varit omöjligt att redovisa för alla de teorier som berör ämnet. Då
forskningen som finns i ämnet är så omfattande valde vi att avgränsa oss genom
att bara lyfta fram några centrala perspektiv kring vårt valda ämne. Dessa består
av en rad avvikelseperspektiv samt ett kontroll- och maktperspektiv som den
feministiska våldsforskningen bygger på.
1.3 Disposition
Vi har inlett vår studie med en kort beskrivning om varför vi valt att titta närmare
på mäns våld mot kvinnor. Därefter har vi förklarat uppsatsens syfte och
frågeställningar. Eftersom vi skulle kunna skriva mängder om ämnet har vi varit
tvungna att göra en del avgränsningar, vilka vi har beskrivit och även förklarat. I
följande kapitel beskrivs vår metod och i den finns en presentation av kvalitativ
metod, vårt urval samt hur vi praktiskt gått tillväga när det gäller den empiriska
datainsamlingen. I detta kapitel ingår även en beskrivning av studiens validitet
och reliabilitet, samt hur vi har analyserat vårt empiriska material. Kapitlet
kommer att avslutas med några etiska överväganden. I nästkommande kapitel tar
vi upp väsentlig teori kring vårt valda ämne, vilket innebär att vi tittat på olika
forskares teorier i ämnet. Kapitlet efter teorin innehåller vårt empiriska
datamaterial i vilket vi börjar med att redovisa Kriscentrum för män i Malmö och
dess verksamhet. I anslutning till detta kommer även personalens förklaringar till
våldets uppkomst och deras behandlingsarbete att redovisas. Därefter kommer
även Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor att redovisas på ett liknande sätt.
5
Kapitlet avslutas med de båda kriscentras åsikter kring deras samarbete. Efter vår
resultatredovisning följer ett kapitel med vår analys i vilken vi sammankopplar
empirin med teorin. Avslutningsvis kommer vår studie att utgöras av en
sammanfattande diskussion där vi ger utrymme åt våra personliga åsikter och
reflektioner i ämnet.
2. METOD
I detta kapitel kommer vi inledningsvis att presentera den vetenskapsteoretiska
ansatsen i vår uppsats. Därefter kommer vi att beskriva och motivera
undersökningsprocessens urval och datainsamling, samt vårt val av analysmetod.
Efter det följer en metoddiskussion i vilken vi diskuterar kring hur vår metod
använts i uppsatsen. Vi diskuterar även kring konfidentialitet och kring vår
undersöknings tillförlitlighet. Utöver detta kommer kapitlet även att utgöras av ett
avsnitt om några etiska överväganden som framkommit efter att vi har studerat
vetenskapsrådets Forskningsetiska principer, (1990).
2.1 Kvalitativ metod
Författaren Steinar Kvale skriver i boken Den kvalitativa forskningsintervjun,
(1997), att forskningsintervjun är ett samtal om den mänskliga livsvärlden. Med
anledning av detta valde vi att använda den kvalitativa metoden som
datainsamling. I vår studie kommer den mänskliga livsvärlden framförallt bestå
utav de intervjuer vi gjort med våra respondenter som var och en har sin egen
personliga uppfattning om ämnet. Vid sidan om denna empiriska kunskap
kommer vi även att titta på den teoretiska kunskapen. En annan författare vi valt
att titta närmre på när det gäller den kvalitativa metoden är Jan Hartman, (1998),
som skrivit Vetenskapligt tänkande. Han beskriver att syftet med kvalitativ metod
är att beskriva och tolka de teman som förekommer i de intervjuades livsvärldar,
vilket vi ämnar göra.
Det vi ville få fram genom denna studie var hur personalen på Kriscentrum för
män och Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn ser på uppkomsten
till våld. Vi ville få en så levande bild som möjligt av förklaringsmodellerna till
våldets uppkomst, därför stod det klart för oss att det var en kvalitativ studie vi
skulle göra. Det har varit viktigt för oss att framföra respondenternas åsikter och
idéer och det kände vi att vi bäst fick utrymme till genom intervjuer och därmed
den kvalitativa metoden. En ytterligare faktor som vi ansåg som passande till att
välja den kvalitativa metoden är att vi är två kvinnor som växt upp under olika
generationer, vilket enligt Kvale, (1997), gör att man minimerar risken att en
identifikation med intervjupersonerna uppstår. Detta skulle kunna medföra att
man förlorar en del av det kritiska tänkandet under intervjun, så vad vi gjorde var
att vara extra uppmärksamma på detta under intervjuerna med
behandlingspersonalen. Enligt Kvale har vi då försäkrat vetenskaplig kvalitet på
vår studie.
2.2 Urval
Vår intention var från början att göra en jämförelse mellan de båda kriscentra,
men vid genomgång av litteratur framgick det att denna huvudsakligen
koncentrerade sig på ett kvinnligt perspektiv. Med anledning av detta kände vi att
det var intressantare att koncentrera oss på det manliga perspektivet i vår studie,
6
vilket vi sedan baserade våra urvalsprinciper på. Därför har vi gjort en
undersökning av förklaringarna till våldet uppkomst med en större koncentration
på Kriscentrum för män än Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor.
En princip vi använt är den subjektiva urvalsprincipen eftersom att vi bestämde
oss för att intervjua verksamhetscheferna och behandlingspersonal inom de båda
verksamheterna. Dock stannade vi vid att göra endast en intervju med
Kriscentrum för kvinnor medan vi valde att göra två intervjuer med Kriscentrum
för män. Detta på grund av två anledningar: För det första finns det mycket mer
litteratur och forskning kring misshandlade kvinnor än vad det gör kring
problemet med män som utövar våld. För det andra har vår intention med denna
studie varit att lägga tyngdpunkten på män som utövar våld och vilken behandling
det finns att få på Kriscentrum för män. Anledningen till att vi stannade vid en
intervju med Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor var främst på grund av vi ville
lägga tyngdpunkten de våldsutövande männen. Utöver detta var vi även
intresserade av att titta på hur behandlingen ser ut för de våldsutsatta kvinnorna
och att jämföra de båda kriscentras behandlingar. Utöver detta ville vi även
undersöka om det finns något samarbete mellan de båda verksamheterna.
Denscombe, (2000), skriver att anledningen till att man som forskare använder ett
subjektivt urval är på grund av att detta urval anses ge den mest värdefullaste data.
Med anledning av att vi ville undersöka de båda kriscentras tankar kring mäns
våld mot kvinnor och deras arbetssätt samt samarbete föll vårt val på den
subjektiva urvalsprincipen. Anledningen till att vi valde den subjektiva
urvalsprincipen är för att vi på detta sätt kommer att få en större inblick i
verksamheternas arbete och inställningar till mäns våld mot kvinnor. Det positiva
med vår urvalsprincip är att vi får en djupare förståelse utifrån ett
behandlarperspektiv inför den problematik som mäns våld mot kvinnor utgör.
Genom att samtala med personal från de båda verksamheterna är vår urvalsprincip
relativt bred och utifrån detta kan vi sedan utforma vår studie med ett relativt brett
empiriskt underlag. Den brist vi kan se med vår urvalsprincip är vi inte får någon
inblick i andra kriscentra eller i klienternas upplevelser och berättelser, vilket
kanske hade gjort vår studie mer mångfasetterad. I och med att vi bara
koncentrerar oss på behandlingspersonalen från dessa två kriscentra missar vi
information från andra kriscentra och ur ett klientperspektiv. Det skulle vara
intressant att göra en jämförelse mellan svaren från såväl fler professionella som
klienter, men med anledning av att vi haft en viss tidspress var vi tvungna att
begränsa urvalet.
2.3 Datainsamlingen – tillvägagångssätt
I författarna Karl-Erik Rosengrens och Peter Arvidsons bok Sociologisk metodik,
(2002), beskrivs bl.a. ”undersökningar med speciella syften”. I vår studie
använder vi oss av denna undersökningsform eftersom vårt syfte bland annat är att
undersöka hur de båda verksamheternas åsikter om varför män begår våld mot
kvinnor ser ut. Inför studien gjorde vi därför en förberedande undersökning i form
av en litteraturgenomgång för att bland annat få fram begrepp, hypoteser och
frågeställningar som vi sedan bygger vårt arbete på. Syftet med den förberedande
undersökning är främst avsedd för att få en bra grund att stå på inför utformningen
av vår intervjuguide, vilken vi använt oss utav inför de expertintervjuer, som vi
sedan gjort med behandlingspersonal från de båda Kriscentra. Vi ansåg att det var
viktigt att vår intervjuguide bestod av frågor som var adekvata för informanten
7
och för att detta skulle införlivas krävdes en viss förkunskap i det ämne som vår
studie bygger på.
Utifrån att vi valt att koncentrera oss på enbart de båda Kriscentra i Malmö har vi,
som tidigare nämnts, valt att använda oss av den kvalitativa metoden. Vidare har
vi använt oss utav halvstrukturerade intervjuer med behandlingspersonalen från de
båda verksamheterna. I den halvstrukturerade intervjun blandar man fasta frågor
med bundna svar och öppna frågor. På så sätt finns det öppningar för andra
infallsvinklar och frågor som inte hade kommit med annars (Rosengren &
Arvidson, 2002).
Med anledning av ovanstående valde vi att använda oss utav den kvalitativa
metoden pga. att det föreföll mer intressant att utföra intervjuer med
respondenterna än att skicka ut enkäter. Dessutom anser vi att vi genom vårt val
av såväl forskningsmetod som de halvstrukturerade intervjuerna skulle tjäna syftet
med vår studie på ett bättre sätt än om vi använt oss utav den kvantitativa metoden
då både frågorna och svaren är låsta i denna forskningsmetod.
Mätproceduren blev att jämföra vårt empiriska material, bestående av intervjuerna
med behandlingspersonalens berättelser om hur behandlingen ser ut etc. Därefter
jämförde vi det empiriska materialet med vad litteraturen och forskningen sade
om detta ämne. Om vi skulle valt att jämföra detta med en rad andra kriscentra i
landet hade vi förmodligen använt oss utav enkäter och därmed hade vår studie
varit en kvantitativ studie, men med anledning av att vi valt att stanna vid att
endast undersöka verksamheterna i Malmö och hur deras samarbete ser ut ansåg
vi att en kvalitativ studie i form av intervjuer var att föredra.
Intervjuerna gick till på följande sätt. Vi ringde upp verksamhetscheferna på de
båda verksamheterna. I telefonsamtalet presenterade vi oss och vår studie samt
avtalade en tid för en träff då vi skulle få ett skriftligt samtycke. I samband med
att vi fick det skriftliga samtycket fick verksamheterna ett informationsblad i
vilken det framgick vilken vår avsikt var med denna studie. Då detta var gjort
skickades de underskrivna samtyckena till etiska rådet för godkännande. När vi
fått klartecken från etiska rådet att vi kunde påbörja vår studie skickade vi e-mail
till Owe Sjölander, som är verksamhetschef på Kriscentrum för män, och bokade
tid för en intervju. Därefter gjorde vi detsamma med hans kollega Anders
Sandström och Agneta Frick, som är verksamhetschef på Kriscentrum för
våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö. Samtliga intervjuer utfördes vid tre
olika tillfällen och de varade alla i ca två timmar. Intervjuerna utfördes på
respondenternas respektive arbetsplats i ett fikarum/konferensrum där vi satt
tillsammans i en avslappnad miljö och samtalade. Utöver detta var dörrarna och
därmed kunde intervjuerna utföras ostört. För att få ut så mycket som möjligt av
våra intervjuer och för att det skulle kännas relevant för våra respondenter hade vi
grundat intervjufrågorna på en problematisering och teoretisering av det ämne
som vår studie berör. De tre respondenterna är alla utbildade socionomer och vid
sidan om sin teoretiska kunskap så besitter de framförallt en bred empirisk
kunskap i det ämne som vår studie bygger. Mot bakgrund av detta kommer det
empiriska materialet att utgöra en stor del av vår studie.
Intervjuerna spelade vi in på band, vilka vi sedan tog oss tid att transkribera i lugn
och ro. Enligt författarna Svensson och Starrin, (1996), bör man inför intervjuer
införskaffa ett teoretiskt material som berör det ämne man tänker skriva om.
8
Utifrån detta utformade vi, som tidigare nämnts, ett underlag med intervjufrågor
som var såväl konkret som relevant. Utöver detta lade vi vår fokusering på tre
kategorier av frågor, den första på förklaringar till våldets uppkomst, den andra på
behandlingsarbetet och den tredje på svårigheter respektive möjligheter med ett
samarbete mellan de båda kriscentra. Vi har även funderat kring vad det kan ha
haft för betydelse för respondenterna att vi var två intervjuare. Utifrån vårt
perspektiv har vi kommit fram till att det varit positivt för oss eftersom vi genom
att vara två intervjuare kunde uppleva och tolka våra respondenter på två olika
sätt, vilket gett oss ett bredare underlag. Vidare anser vi att det förmodligen även
varit positivt för våra respondenter då detta ledde till att vi kunde ställa fler
relevanta följdfrågor än om intervjuerna hade gjorts av en person. Dessutom har
ingen av våra respondenter uttryckt att de upplevde det påträngande att vi var två
intervjuare, vilket de förmodligen skulle ha gjort då de alla tre har haft möjlighet
att berätta hur de velat ha det och fått komma med invändningar.
I vår studie har vi använt utgångspunkterna i grounded theory, eller på svenska,
grundad teori. Grundtanken i denna typ av undersökningar är att de beskrivningar,
begrepp, modeller eller teorier man kommer fram till ska vara grundade i empiri.
Inledningsvis försöker man vara så öppen för intryck som möjligt, och studien
läggs upp efterhand. I denna metod vill man försöka undvika att bli styrd av
förkunskaper och fördomar genom att göra sig medveten om vilken förförståelse
man bär på (Svensson och Starrin, 1996). Även om vi gått igenom litteratur och
tidigare forskning i ämnet ”mäns våld mot kvinnor”, har vi ändå försökt undvika
att bygga vår studie på förutfattade meningar och på för mycket förkunskaper.
Anledningen till detta är att vi inte ville att vår teoretiska kunskap i ämnet skulle
påverka vår empiriska undersökning. Detta sätt att arbeta på är också något som
man förespråkar i grounded theory där man lägger stor vikt vid att inte styra det
teoretiska perspektivvalet på förhand. I grounded theory lägger man betoning på
upptäckt och för att kunna upptäcka något kan man inte veta något om det på
förhand (Svensson och Starrin, 1996). Trots detta ansåg vi att vi var tvungna att ha
en viss förkunskap i ämnet eftersom frågorna vi bygger vår intervju på skall
kunna anses vara relevanta för såväl vår studie som informanterna.
2.4 Analys av materialet
Vi har i vår analys följt de sex steg som Kvale, (1997), rekommenderar i en analys
av en studie. Detta innebär därmed att vi under våra intervjuer fått de personer vi
intervjuat att beskriva sin livsvärld. Vi försökte även få de intervjuade personerna
att på egen hand upptäcka nya förhållanden, se nya innebörder i vad de upplever
och gör utan inblandning av våra tolkningar. Under intervjuerna försökte vi att
koncentrera och tolka meningen i det som intervjupersonerna beskrev samt sända
tillbaka meningen till dem i en fortskridande dialog som vi anser har lett till en
möjlig tolkning av det intervjupersonerna hade sagt. Vidare har vi tolkat den
utskrivna transkriberade intervjun samt har vi strukturerat vårt intervjumaterial.
Detta skedde genom att vi har skilt på väsentligt och oväsentligt material i vår
studie. Vi har även analyserat intervjumaterialet, för att kunna utveckla innebörder
i intervjuerna och för att den intervjuades egna uppfattningar skulle kunna
klarläggas för oss, vilket har bidragit till att vi fått nya perspektiv på fenomenen
som uppkom i intervjuerna. Vårt slutresultat har vi avstämt med
intervjupersonerna för att de skulle få möjlighet till att korrigera eventuella
missförstånd.
9
Kvale, (1997), talar om att man kan ta hjälp av den hermeneutiska cirkeln i
tolknings- och analysarbetet. Detta innebär att enskilda delar i en text kan tolkas
utifrån en uppfattning om texten som helhet där de enskilda delarna tolkas först
utifrån en intuitiv uppfattning av helheten. Denna uppfattning gav oss en större
kunskap om meningen i delarna och detta förändrade vår kunskap om meningen i
helheten, vilket återigen kunde förändra meningen hos de enskilda delarna. Denna
växling mellan helhet och delar pågår enligt Kvale tills man har kommit fram till
en rimlig, enhetlig mening i helheten och delarna (Kvale, 1997).
Det är viktigt att man skiljer på datainsamlingsmetod och analysmetod. Oftast
använder man en kvalitativ analysmetod för att analysera ostrukturerade
datainsamlingar, och en kvantitativ analysmetod för att analysera standardiserade
intervjuformulär och frågeformulär. Det är också naturligt att använda en
kvalitativ analysmetod på tämligen strukturerade datamaterial.
Men ibland kan man se kvantifieringar av material som samlats in med en
ostrukturerad metod. Även om man har använt en sådan insamlingsmetod, är det i
dessa fall inte brukligt att kalla sitt arbete för en kvalitativ studie (Kvale, 1997).
Eftersom vi i vår studie har utgått ifrån en kvalitativ analys har vi valt att göra en
kategorisering där vi har analyserat skillnader, likheter, oklarheter, motsägelser
och andra mönster i vårt material. Därefter har vi gjort en tolkning av vårt
material med hjälp av de teorier, samt av den litteratur, vi har valt att använda i
vår studie.
2.5 Validitet och reliabilitet
För att uppnå en god validitet i vår studie har vi sett hur väl det teoretiska och
litterära materialet överensstämmer med empirin. Därmed jämför vi de svar vi får
av våra informanter med vad forskningen säger angående mäns våld mot kvinnor
och uppkomsten av den. Vidare anser vi att studien har en relativt hög validitet
med tanke på att det empiriska materialet utgörs av många citat. Efter att ha utfört
våra intervjuer med respondenterna från både Kriscentrum för män och från
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn fick vi bland annat fram ett
resultat som visar på de båda verksamheterna har samma definition på begreppet
våld. Vidare överensstämmer det empiriska materialet i stora drag med det
teoretiska materialet, vilket ytterligare torde öka validiteten i denna studie. Med
anledning av detta anser vi att validiteten i vår studie håller en hög trovärdighet. I
Sociologisk metodik, (2002), beskriver man bland annat att validitet uppnås
genom att man under hela forskningsprocessen arbetar professionellt utifrån en
viss hållning och vissa arbetssätt. Arbetssättet vi kommer att använda är; ständig
kontroll, ifrågasättande och teoretisering av den kunskap som framkommer genom
vår studie.
Då det gäller reliabiliteten har vi formulerat frågor av samma karaktär till de båda
verksamheterna och dessa frågor återfinns som en bilaga till vår studie (se bilaga
1 och 2). Reliabiliteten vilar även på vårt syfte samt på de teoretiska
förklaringarna vi använt oss utav i vår studie. Detta blir tillsammans med den
noggranna redogörelse för vår metod, där det klart och tydligt framgår hur vi
genomfört vår studie, något som ytterligare talar för en ökad reliabilitet.
Sammantaget utgör detta, enligt Per-Gunnar Svensson och Bengt Starrin, (1996),
grunden för att en annan forskare skall kunna komma fram till ett liknande resultat
som vi gjort om man utgår från hur vi genomfört vår studie. Om man utgår ifrån
detta förfarande så blir mätinstrumentet detsamma som vid vår studie och därmed
10
skulle resultatet förmodligen bli oförändrat. Visserligen skulle resultaten kunna se
annorlunda ut ifall informanterna inte är desamma eller om yttre aspekter
påverkar informantens humör som i sin tur påverkar svaren på intervjufrågorna
(Svensson och Starrin, 1996).
Avseende representativiteten har vi gjort en analytisk generalisering, där vi
försökt att generalisera problemets karaktär (Rosengren och Arvidson, 2002).
Detta eftersom vår avsikt inte är att uppnå ett resultat som representerar en hel
population. Istället har vår strävan varit att lyfta fram hur Kriscentrum för män
respektive Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö ser på
våldets uppkomst, hur deras behandlingar ser ut samt vilka möjligheter och
svårigheter som är förenade med ett samarbete mellan dessa verksamheter. Med
anledning av att vi endast koncentrerat vår studie till Malmö är den inte
representativ för alla kriscentra i Sverige.
2.6 Etiska överväganden
Vi har baserat vår studie på några etiska överväganden som bygger på att vi, vid
sidan om litteraturen, enbart har gjort intervjuer med personal från såväl
Kriscentrum för män som Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i
Malmö. Utöver detta har vi varit noga med att införliva informanternas önskan om
anonymitet, vilket ingen av dem önskade. Med anledning av att en studie kan sätta
igång processer i informanterna har vi valt att bara koncentrera studien till
intervjuer med professionella. Författaren Göran Wallén skriver i boken
Vetenskapsteori och forskningsmetodik, (1996), att undersökningen/intervjun kan
bli på bekostnad av klienternas integritet, vilket skulle kunna leda till skadliga
följder för dem. Med anledning av detta och då klientintervjuer ur ett etiskt
perspektiv kan vara svåra att genomföra valde vi därför att endast intervjua
professionella.
I Martyn Denscombes bok Forskningshandboken, (2000), framgår det hur viktigt
det är ur ett forskningsetiskt perspektiv att få respondentens medgivande och
samtycke till att delta i en intervju. Med anledning av detta och som tidigare
nämnts valde vi därför att delge verksamhetscheferna på de båda Kriscentra, först
och främst per telefon och sedan skriftligen, om vårt intresse av att skiva vår Cuppsats i ämnet: ”Mäns våld mot kvinnor.” På detta sätt tydliggjorde vi för
verksamhetscheferna att vår studie skulle bygga på att göra cirka en till två
intervjuer på varje ställe med dem och deras personal. Vid sidan av detta använde
vi oss utav bandinspelningar, vilket vi först fick respondenternas medgivande till
innan vi påbörjade intervjuerna.
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER OCH
TIDIGARE FORSKNING
I detta kapitel kommer våldets uppkomst främst att förklaras utifrån
avvikelseperspektiv och den feministiska våldsforskningen. Anledningen till
varför vi valt att lyfta fram dessa teoretiska utgångspunkter är för att de står i
motsats till varandra genom sina förklaringsmodeller till våldets uppkomst. Vidare
har vi valt att lyfta fram dessa perspektiv eftersom att avvikelseperspektivet varit
det mest förekommande i tidigare forskningssammanhang rörande mäns våld mot
kvinnor medan den feministiska våldsforskningen fått en allt större
11
genomslagskraft under de senaste decennierna. Vid sidan om dessa perspektiv och
teoretiska utgångspunkter kommer även mäns våld mot kvinnor att belysas ur ett
jämställdhetsperspektiv med betoning på kvinnofrid och politik. Detta görs med
anledning av att de båda Kriscentra ingår i det handlingsprogram för insatser vid
våld mot kvinnor som Malmö stad antog 1999.
I avsnittet om avvikelseperspektiv kommer vi bland annat att lyfta fram
vanmaktsperspektivet, konfliktperspektivet, det sociala arvet, kulturperspektivet,
allt och intet- perspektivet. Därefter kommer vi i nästkommande avsnitt att belysa
makt- och kontrollperspektivet, det strukturella perspektivet och det
individualpsykologiska perspektivet, som betonas i den feministiska
våldsforskningen. Mot bakgrund av det teoretiska material som framkommer i
detta kapitel kommer vi i vår analys att sammankoppla detta med vårt empiriska
material.
3.1 Avvikelseperspektiv
I den svenska statsvetaren Maria Wendt Höjers avhandling, Rädslans politik,
(2002), framgår det att alkoholen var den mest förekommande orsaksförklaringen
till mäns våld mot kvinnor från 1930-talet och fram till 1960-talet. Vid sidan om
alkoholen angavs även psykisk sjukdom som en förklaring till våldet. Dessa
förklaringar lyftes endast fram för att förklara ett grovt och upprepat våld eftersom
att en lindrig form av mannens våld mot sin äkta hälft ansågs vara ett naturligt
inslag i den heterosexuella parrelationen. Från 1970-talet och framåt har man i en
allt större utsträckning kommit att kombinera alkoholen med förklaringar av en
psykologiserande karaktär. De psykologiserande förklaringarna har exempelvis
bestått i att betrakta våldet som ett uttryck för en maktlöshet hos mannen och att
han ses som ett offer för olika sociala händelser såsom en svår uppväxt, utslagning
eller att han för tillfället har en svår livssituation. Orsakerna till våldet söks inom
de privata relationerna, som isoleras från samhället i övrigt. I en relation som
präglas utav våld utgör såväl kvinnan som mannen en psykologisk avvikelse där
terapi och stöd anses ha bäst effekt för att motverka våldet (Wendt Höjer, 2002).
I betänkandet Slag i luften, (2004), lyfter man bland andra fram den svenska
etnologen Inger Lövkrona som skrivit boken Den våldsamme mannen, (2001), i
vilken hon hävdar att man under en längre tid har baserat sin förståelse kring mäns
våld utifrån ett biologistiskt perspektiv inom såväl den svenska som
internationella forskningen. Förklaringarna till våldet har varit sociobiologiska,
såsom att exempelvis utvecklingen i fortplantningssyfte lett till att män är mer
aggressiva än kvinnor. Vid sidan om de sociobiologiska förklaringarna har man
också framhållit medicinska förklaringar som en orsak till varför män tillgriper
våld, genom att en högre testosteronhalt anses öka risken för att mannen skall vara
mer benägen att ta till våld. I anslutning till detta menar Lövkrona att psykologin
kan hamna nära det biologistiska tänkandet då man anser att orsaken till våldet
beror på mäns medfödda aggressivitet, vilken utlöses av yttre påverkan. Utöver
detta kan våldsamma män även anses vara sjuka eller ha en psykisk störning och
deras beteende betraktas som en reaktion på såväl inre som yttre faktorer (SOU
2004:121).
Detta är även något som sociologen Thomas Johansson nämner i
Nätverksfamiljen, (2003). Här lyfter han bland annat fram det terapeutiska
perspektivet. Enligt detta perspektiv anser man inte att mäns våld mot kvinnor
grundar sig på att samhället färgas av strukturella skillnader i fråga om över- och
12
underordning mellan könen, utan man hävdar istället att det beror på psykologiska
processer som bottnar i både sociala och psykiatriska problem. På grund av detta
försöker man hitta förklaringar till varför våld uppstått genom att titta på hur
förövarens uppväxt sett ut och om det har funnits faktorer i den som frammanat ett
förövarbeteende i vuxen ålder. Vid sidan om att man tittar på de bakomliggande
faktorerna till ett förövarbeteende tittar man även på om det finns några
psykologiska faktorer som påverkar kvinnorna att stanna kvar i förhållanden där
de blir misshandlade På detta sätt får man en kunskap som man sedan kan
använda i behandlingen av såväl kvinnan som mannen (Johansson, 2003).
Den norska sociologen Marianne Brantsæter, som skrivit boken Mötet med män
dömda för sexuella övergrepp mot barn, (2001), framhåller att den internationella
forskningen kring mäns våld i allmänhet har haft en tradition att koncentrera sig
på att söka efter omständigheter som styr eller påverkar mannen att tillgå ett
våldsamt beteende, vilket i synnerhet har visat sig i den medicinska, psykiatriska
samt psykologiska forskningen. Vidare anser Brantsæter att forskningen riktar
störst uppmärksamhet mot de män som man per definition anser vara mest
avvikande i sina personlighetsdrag, sin sexualitet och återfallsfrekvens. I
anslutning till detta lyfter Brantsæter fram en underliggande tes i denna forskning:
Då både övergreppen och våldet utgör en avvikelse, måste förövaren ha problem
som skall identifieras i syfte att hjälpa honom. Därigenom behandlas
våldsutövande män som individer med avvikande personlighetsdrag och deras
våldshandlingar anses vara impulsbetingade, vilka deras personlighet gett upphov
till (Brantsæter, 2001).
I betänkandet Slag i luften, (2004), kan man även få en inblick i sociologen Nea
Mellbergs genomgång av den forskning, offentligt tryck och facklitteratur, vilken
berört mäns våld mot kvinnor och barn från 1970-talet och framåt. Mellberg, som
skrivit boken Mäns våld mot kvinnor, (2004), ett samband mellan avvikelser och
våld då hon i sin genomgång kunnat urskilja ett antal perspektiv där våldet
kopplas till avvikelser hos såväl förövare som offer. Mellberg hävdar att dessa
avvikelseperspektiv varit ledande och att de alltjämt präglar en stor del av dagens
publikationer. Ett av dessa perspektiv kallas för vanmaktsperspektivet, vilket
innebär att mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för en frustration och vanmakt
hos mannen. Vanmaktsperspektivet förekommer i en psykoanalytisk variant i
vilken våld betraktas som ett uttryck för fruktan, sexuell ångest, fientlighet och hat
mot kvinnan. Orsaken till våldet härbärgeras emellertid i samhällets kontext av
fientlighet och våld mellan könen. Ur en sociologisk variant av
vanmaktsperspektivet blir våldsmannen därför ett offer för manssamhällets
förtryck. Vid sidan om vanmaktsperspektivet lyfter Mellberg även fram
konfliktperspektivet och i detta perspektiv anses våldet vara en konflikt mellan två
jämställda parter, frikopplat från ett könskulturellt sammanhang samt en
könsmaktsordning. Med anledning av detta kläs våldshandlingarna i könsneutrala
termer och kan bland annat uppfattas som en förlängning av ett gräl (SOU
2004:121). Av jämställdhetsrapporten SOU 2005:66 framgår det att mannen
tenderar att försvinna som våldsaktör och ansvarig för våldet både då det gäller
vanmaktsperspektivet och konfliktperspektivet.
Nea Mellberg framhåller även det sociala arvet som ytterligare ett perspektiv. I
detta finner man en förklaring till våldet utifrån att det antas vara konstitutionellt
betingat. I detta sammanhang anser man att en pojke blir misshandlare i vuxen
ålder om han sett pappan misshandla mamman, och en flicka som upplevt
13
detsamma söker sig som vuxen till relationer där hon blir utsatt för våld. Inom
detta perspektiv framställs även det konkreta våldet i vissa familjer som en
tvångsmässig återupprepning och vid sidan om våldet präglas dessa familjer ofta
även av andra sociala problem. Enligt Mellberg har det under de senaste åren
riktats allt mer fokus på kulturperspektivet. I detta perspektiv lokaliseras våldet
till familjer som per definition anses vara särskilt patriarkala, dvs. ojämställda och
därigenom osvenska. I denna kontext förstås därför våld utövat av en invandrare
som kulturellt betingat, vilket det inte gör om det utövats av en svensk. Detta
perspektiv kombineras ofta med andra perspektiv såsom könsmaktsperspektivet,
vilket gör att könsmakten blir en allmän förklaring till mannens våld mot kvinnan
och det patriarkala mönstret utgör ytterligare en aspekt. Häri består avvikelsen i
det faktum att man tillhör en kultur som står i kontrast till den svenska kulturen.
Vid sidan om de tidigare nämnda perspektiven anser Nea Mellberg att allt och
intet-perspektivet har fått en allt större spridning och framträdande roll i strävan
efter att förstå varför våld uppstår. En förståelse av våld mot kvinnor kan enligt
detta perspektiv främst uppnås om man kombinerar flera olika
förklaringsmodeller med varandra. Med anledning av detta kan mäns sociala och
historiska överordning kombineras med ett individuellt perspektiv där orsaken till
våldet står att finna i biologiska eller psykologiska faktorer (SOU 2004:121).
Genom Nea Mellbergs framställning av avvikelseperspektiv kan man återigen
anknyta till Thomas Johanssons beskrivning av det terapeutiska perspektivet, i
vilket han refererar till Barbro Lennéer- Axelson, (1989), som har delat in män
som brukar våld mot kvinnor i fyra kategorier. Första kategorin består av män
som har psykosociala problem och en aggressivitet som beror på en stark känsla
av utanförskap och underlägsenhet. I den andra kategorin inkluderas män som
kommer från en annan kultur, vilket gör att de har svårare att acceptera om
kvinnan skulle sträva efter jämställdhet. Den tredje kategorin inbegrips av män
från alla socialgrupper, med ett välordnat liv och en god ekonomi men med en
inställning av att de är överlägsna kvinnan. I den fjärde kategorin ingår också män
från alla socialgrupper. Dessa män är extremt svartsjuka och reagerar med våld
om kvinnan vill separera. Mot bakgrund av Lennér-Axelsons, (1989),
kategorisering hävdar Johansson, (2003), att hon inte bara förklarar våldet med
hjälp av psykologiska faktorer utan också med hjälp av strukturella faktorer i form
av makt och hegemonisk maskulinitet (Johansson, 2003).
I sin bok När det overkliga blir verkligt, (2002), framhåller Nea Mellberg att våld
betraktas utifrån avvikelseperspektiven som ett marginellt problem där såväl offer
som förövare anses vara särskilt avvikande personer. Detta tar även Marianne
Brantsæter, (2001), fasta på då hon hävdar att både media och forskningen målar
upp en bild av förövaren som ingen känner igen sig i. Brantsæter menar att de
våldsamma män som är mest avvikande genom att vara svårt psykiskt sjuka,
tyngst kriminellt belastade, samt de som har det tyngsta missbruket eller män från
synnerligen patriarkala kulturer, är de män som får den största uppmärksamheten.
Brantsæter anser att avvikelseperspektiven förenas av en grundtanke som består
utav att man skiljer mellan Vi och Dem. Det vill säga Vi som inte utsätter andra
eller varit utsatta för våld, samt Dem som utsätter andra eller varit utsatta för våld.
Utöver detta hävdar Brantsæter att det som ytterligare förenar
avvikelseperspektiven är det faktum att man inte ställer djuplodande frågor
beträffande mönstret av att förövarna nästan alltid är män. Inte heller ställer man
några ingående frågor om hur våldet kan sammankopplas till de föreställningar
14
som präglar vår kultur beträffande maskulinitet och förhållandet mellan makt och
genus (Brantsæter, 2001).
3.2 Feministisk våldsforskning, en könsmaktsförståelse
Alltsedan slutet av 1970-talet har avvikelsetänkandet avseende mäns våld mot
kvinnor utmanats av kvinnopolitiska strömningar och under de senaste 25 åren
även av den feministiska våldsforskningen. Utmaningen har bestått i att man haft
en feministisk utgångspunkt i formulerandet av nya frågor kring hur man skall
tolka och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Dessa frågor har snarare ifrågasatt än
bekräftat den vedertagna vardagsförståelsen av våldet. I detta sammanhang har
kvinnojourrörelserna utgjort en viktig politisk aktör och i Sverige invigdes den
första kvinnojouren 1978 för att några år senare följas av en riksorganisation;
ROKS. Denna organisation är uttalat feministisk och man framhåller bland annat
att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, incest, sexuella övergrepp samt pornografi
har sin grund i det kvinnoförtryck som råder i samhället, vilka är förtryck som har
det gemensamt att de har sitt avstamp i samma kvinnohat. ROKS arbetar med
utgångspunkt i såväl en praktisk som en teoretisk kunskap rörande mäns våld mot
kvinnor för att verka mot en manlig överordning och dominans på alla nivåer i
samhället. En annan utgångspunkt är de erfarenheter av våld som kvinnor har
(SOU 2004:121).
Den feministiska forskningens framväxt på 1960- och 1970-talet bottnade i en
kritik mot invanda könsfördomar samt mot den etablerade vetenskapens
osynliggörande av kvinnors erfarenheter och erfarenhetsområden.
Utgångspunkten i den feministiska våldforskningen och den övriga feministiska
forskningen var därmed att ta fasta på kvinnans erfarenheter av våldet. Senare har
det varit mycket omdebatterat huruvida kvinnors erfarenheter av våld skall ligga
till grund för forskning eller inte. I detta sammanhang har man ställt frågor om
kvinnors erfarenheter av våld kan utgöras av några gemensamma nämnare, vilka
kan lyftas fram med hjälp av metoder som är anpassade efter dessa, samt om
kvinnor som är underordnade skall utgöra en privilegierad position i bildandet av
kunskap. Trots att dessa frågeställningar är omdiskuterade idag är tolkningen av
kvinnors erfarenheter kring våld ändå en central utgångspunkt inom feministisk
våldsforskning (SOU 2004:121).
Nea Mellberg, (2004), anser att den feministiska forskningen, som hon gett
benämningen makt- och kontrollperspektivet, utgör ett undantag av
våldsforskningen på 1980-talet genom att denna forskningsinriktning är den enda
som verkligen bryter mot avvikelseförklaringarna (SOU 2004:121). Mellberg
hävdar även att detta är det enda perspektiv som både bryter med avvikelse,
förståelser och möjliggör ett synliggörande av att ansvaret för våldet ligger hos
förövaren (SOU 2005:66). I norden fick den feministiska forskningen först fäste i
Norge 1985 genom igångsättningen av forskningsprogrammet
Kvinnemisshandling och därefter gick även Sverige mot denna inriktning, inom
framförallt de samhällsvetenskapliga ämnena (SOU 2004:121). Vid sidan om
detta har den feministiska våldsforskningen främst utvecklats av sociologen och
professorn Eva Lundgren, (2004), och våldforskningen har, som tidigare nämnts,
framhållits som en viktig utgångspunkt för kvinnojourernas arbete. Det ska dock
betonas att det vid sidan av denna inriktning även finns andra inriktningar inom
den feministiska våldsforskningen som utgår från ett könsmaktsperspektiv. Istället
för isärhållande och avvikelse betonas ett sammanhållet perspektiv på mäns våld
mot kvinnor med utgångspunkt i vad som ses som det normala, nämligen
15
maktobalansen mellan könen. Det hävdas att våldet ses i sitt samhälleliga och
kulturella sammanhang, som karaktäriseras av en ojämlik maktrelation mellan
könen. Nea Mellbergs, (2004), och Eva Lundgrens, (2004), forskning, liksom
kvinnojourernas erfarenhet, tyder på att män som utövar våld mot kvinnor i en
nära relation använder sig av olika former av våld, såväl fysiskt och psykiskt som
sexuellt. Mäns våld mot kvinnor som är mödrar tycks också vara sammanvävt
med våldet männen riktar mot barnen. Mannen kan kontrollera och hota kvinnan
via barnen, något som kan fortgå även efter en separation (SOU 2005:66, s 404).
I motsats till tidigare forskning lyfter den feministiska våldsforskningen fram
frågor som betonar sambandet mellan mäns våld mot kvinnor både ur ett
individuellt perspektiv rörande det manliga könet och hur våldet används i syfte
att upprätthålla kontroll och makt över kvinnan, samt ur ett mer övergripande
strukturellt sammanhang där våldet utövas. Den förståelse utav våldet som bland
annat kvinnojourerna baserar den praktiska verksamheten på och som i stora drag
ligger till underlag för kvinnofridsreformen, har förkovrats inom den feministiska
våldsforskningen (SOU 2004:121).
Det bör påpekas att det individinriktade perspektivet utsatts för stark kritik av
feministiska våldsforskare i och med att det ofta anses bortse från kön som grund
för en samhällelig maktordning. En av alla de feministiska våldsforskare som är
starkt kritiska till individinriktade förklaringsmodeller är Margareta Hydén,
(1995). Hon beskriver i boken Kvinnomisshandel inom äktenskapet, feministiska
förklaringsmodeller av våld som en protest just mot individinriktningen och
urskiljer två dominerande inriktningar inom diskussionen om våld mot kvinnor,
inriktningar som härstammar ur helt olika sammanhang: Den ena har sitt ursprung
ur det individualpsykologiska perspektiv på människor och mänskliga problem
som har djupa rötter i vår kultur. Det andra härstammar från den moderna
kvinnorörelsen och dess feministiska perspektiv. Det feministiska perspektivet har
vuxit fram i protest mot det individualpsykologiska sättet att formulera vad
kvinnomisshandel är och hur problemen bör lösas (Hydén, 1995, s 25).
Även Thomas Johansson, (2003), beskriver det strukturella perspektivet som
enligt honom kan var ett sätt att nå en ökad förståelse inför mäns våld mot
kvinnor. Det strukturella perspektivet lyfter fram och belyser ett konsekvent
könsförtryck där individuella handlingar har sitt ursprung i ett större sammanhang
där över- och underordning råder, vilket yttrar sig i att män i allmänhet har en mer
dominerande position än kvinnor. Vidare grundar sig detta perspektiv på att mäns
enskilda och slumpmässiga våldsyttringar gentemot kvinnor är en del av att ett
mer omfattande könsförtryck. Denna utgångspunkt vilar på en feministisk
samhällsanalys samt på relationen mellan de båda könen. Sammantaget betyder
detta att det patriarkala samhället alltjämt råder och att maktrelationerna mellan
män och kvinnor är relativt bestämda. Med bakgrund av detta kan vissa män vara
av den åsikten att de på grund av sitt kön är predestinerade att såväl dominera som
definiera kvinnor (Johansson, 2003).
Genom den feministiska våldsforskningen sätts det konkreta våldet in i ett såväl
socialt som kulturellt sammanhang och utifrån en könsmaktsförståelse tolkas det
sedan i ljuset av mäns överordning och hur genus konstrueras i samhället. Utifrån
en sådan förståelse kan våldet både tolkas som ett resultat av och som en
reproduktion av de ojämlika maktrelationer samhället präglas av. Medan man i
avvikelseperspektiven exempelvis söker orsaken till varför vissa män utövar våld
16
och andra inte är man utifrån en könsmaktsförståelse mer inriktad på att ta reda på
våldets avsikter och av att exempelvis se sambandet mellan olika former av
våldsutövningar och andra könsrelaterade kränkningar som är accepterade i
samhället (SOU 2004:121). Detta är även något som Johansson, (2003), lyfter
fram i sin beskrivning av det strukturella perspektivet då han hävdar att man i
enlighet med detta perspektiv kan se mäns våld mot kvinnor som ett kontinuum
där våldet inte kan rangordnas utan att alla former av våld, oavsett svårighetsgrad
eller om våldet är av en fysisk eller psykisk karaktär, skall betraktas som
allvarliga. Vidare kan man genom ett kontinuum se ett samband mellan olika
former av våld som är riktat mot kvinnor samt lyfta fram de mekanismer som föds
ur en patriarkal samhällsstruktur där det råder ett könsförtryck. Vid sidan om
kontinuum kan våldet också utgöras av en normaliseringsprocess, vilken främjar
ett strukturellt könsförtryck genom att såväl individualisera som osynliggöra
förtrycket. På så vis kan exempelvis män som utövar våld mot sin partner ha ett
tolkningsföreträde, vilket innebär att det är han som definierar vad som skall
klassas som våld. Mannens tolkningsföreträde förekommer inte bara inom
familjen utan även i det offentliga rummet (Johansson, 2003).
I enlighet med en könsmaktsförståelse separerar man inte relationer där män
utövar våld från relationer där män inte utövar våld. Vidare placeras varken
våldsutövande män eller våldsutsatta kvinnor in i en kategori som särskiljer dem
från andra. På så sätt blir mäns våld mot kvinnor något som på olika sätt finns i
allas liv och något som alla tvingas ta ansvar för Vidare riktar man fokus mot att
alla män har ett gemensamt ansvar i att ifrågasätta de kulturella föreställningar
som finns gällande mäns rätt att utöva makt och kontrollera kvinnor, samt att det
vilar ett gemensamt ansvar hos bägge könen i att utmana de fastställda normer för
hur de respektive könen är och skall vara. Med bakgrund av detta utmanar en
könsmaktsförståelse avvikelseperspektiven genom att våldet förläggs till det
vardagliga skapandet av kön (SOU 2004:121). I anslutning till detta kan man åter
igen knyta an till Johanssons, (2003), beskrivning av det strukturella perspektivet,
som inte framhåller att en förklaring till mäns våld mot kvinnor enbart framkallas
av att de företrädesvis lider av en extrem emotionell störning. Förklaringar till
våldet står snarare att finna i vidmakthållandet av det patriarkala samhällets höga
toleransnivå inför våldet där våld mot kvinnor normaliserats (Johansson, 2003).
3.3 Jämställdhet, kvinnofrid och politik
Av den jämställdhetspolitiska utredningen, SOU 2005:66, framgår det att
regeringen ser det utbredda våldet mot kvinnor som en av de allvarligaste
bristerna när det gäller jämställdhet. Samt att våld mot kvinnor är ett uttryck för
en obalans i maktförhållandet mellan könen. Sedan början av 1990-talet har
frågan om mäns våld mot kvinnor blivit allt mer uppmärksammad vilket till stor
del beror på FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor som antogs
1993. Sedan dess har det i Sverige vuxit fram en stark opinion mot just mäns våld
mot kvinnor och frågan har fått stor medial uppmärksamhet och en allt mer
framträdande plats i såväl regeringens politik som regeringens målsättningar för
att uppnå jämställdhet.
Enligt SOU rapporten 2005:66 finns det ett omfattande mörkertal när det handlar
om mäns våld mot kvinnor och särskilt det våld som sker i nära relationer. Enligt
brottsförebyggande rådet, BRÅ, innebär detta att våld mot kvinnor underskattas i
kriminalstatistiken. BRÅ menar även att om man jämför med andra våldsbrott
finns det flera särskiljande drag i mäns våld mot kvinnor i nära relationer som
17
försvårar för offret att erkänna våldet, anmäla förövaren, delta i utredningen efter
anmälan samt söka hjälp. Utifrån feministisk våldsforskning och kvinnojourernas
erfarenhet visar SOU rapporten att mäns våld mot kvinnor i nära relationer ofta är
en process av upprepade och allt allvarligare våld av flera olika typer, såsom
nedsättande omdömen, hot, kontrollerande beteenden, misshandel och våldtäkt.
Brottets upprepade karaktär framgår också av att en fjärdedel av de kvinnor som
enligt anmälningar utsätts för misshandel eller hot av bekant återkommer med
upprepade anmälningar inom ett år. Det framgår i rapporten att ungefär hälften av
kvinnorna som gjort anmälningarna hade utsatts för våld vid mer än ett tillfälle.
Detta innebär att offret har skäl att vara rädd för ytterligare våld efter anmälan,
möjligen också till följd av anmälan. Offret kan också omdefiniera och
neutralisera det våld hon utsätts för (SOU 2005:66). Enligt sociologen Eva
Lundgrens, (2004), kvalitativa forskning, bl.a. om normaliseringsprocessen, och
utifrån kvinnojourernas erfarenhet innebär den långvariga nedbrytande process
som karaktäriserar mäns våld mot kvinnor i nära relationer att offret tar över
förövarens verklighetsuppfattning, att våldet är legitimt. Kvinnans livsutrymme
krymper och hennes beroende av mannen ökar (Lundgren, 2004).
Undersökningen och enkätstudien Slagen dam, (2001), är den första större
nationella omfångsundersökning som genomförts i Sverige med syfte att studera
omfattningen av mäns våld mot kvinnor. Det är just mäns våld mot kvinnor som
tas upp i Slagen Dam, all annan typ av våld ingår inte i undersökningen, t.ex.
mäns våld mot män eller kvinnors våld mot kvinnor. Författarna till
undersökningen är forskarna Eva Lundgren, Gun Heimer och Anne-Marie
Kalliokoski liksom doktoranden Jenny Westerstrand. Deras våldsdefinition utgår
från handlingar som är kriminaliserade, men i vissa fall kan de olika frågorna
gälla händelser som inte nödvändigtvis är kriminaliserade, t.ex. en knuff. När de
talar om våld menas fysiskt och sexuellt våld liksom hot, och när de talar om
fysiskt våld menas allt ifrån att bli knuffad eller att få något kastat mot sig som
kan skada till att bli knivskuren eller skjuten. Enligt undersökningen Slagen Dam
har relationen till gärningsmannen stor betydelse för hur kvinnan tolkar det våld
hon utsätts för (Lundgren, m.fl., 2001).
I jämställdhetsrapporten, (2005:66), kan man läsa om att det har gjorts flera försök
att beräkna vad mäns våld kostar samhället i olika länder. Hittills har, enligt
rapportens efterforskningar, en studie gjorts i Sverige, men eftersom den gjorts
nyligen innehåller SOU rapporten ingen redogörelse för den studien. Det är
naturligtvis svårt att uppskatta de totala kostnaderna och alla empiriska försök är
troligen grova underskattningar eftersom de immateriella och mer långsiktiga
effekterna är särskilt svåra att beräkna kvantitativt. Det rapporteras dock att de
tänkta kostnaderna både kan vara direkta och indirekta där de direkta kostnaderna
utgörs av värdet av alla insatser för att förebygga våld, behandla offer och att åtala
och straffa förövare. Här ingår bl.a. kriminalvårdens, kvinnojourernas, hälso- och
sjukvårdens liksom socialtjänstens verksamhet. De indirekta kostnaderna kan vara
lägre produktivitet och förlorad arbetsinkomst, men också immateriella kostnader
i form av ökad ohälsa som inte medför hälso- och sjukvård, t.ex. rädsla och oro,
missbruk, depression, självmord. Av detta framgår det även långsiktiga effekter,
nämligen att barn som blir utsatta för och bevittnar våld inom familjen oftare än
andra barn avbryter sin skolgång, får missbruksproblem och själva utövar eller
drabbas av våld i nära relationer som vuxna. Till de långsiktiga effekterna av
mäns våld hör också minskade investeringar och sämre ekonomisk tillväxt (SOU
2005:66).
18
Kvinnofridsreformen, som kom till stånd genom propositionen Kvinnofrid år
1998, är ett omfattande batteri av åtgärder för att bekämpa olika former av mäns
våld mot kvinnor. Åtgärderna formulerades från tre centrala utgångspunkter:
ändringar i lagstiftning, förebyggande åtgärder och bättre bemötande av utsatta
kvinnor. Regeringens arbete med mäns våld mot kvinnor efter
Kvinnofridsreformen har varit mer inriktat på lagändringar och rättsväsende än
sociala frågor. Den repressiva inriktningen har varit framträdande i regeringens
arbete på senare år, möjligen kan man tala om en juridifiering av frågan
(Brottsoffermyndigheten, 2000).
Betänkandet Slag i luften, (SOU 2004:121), från utredningen om
kvinnofridsuppdragen, ger en övergripande bild av en rad brister i berörda
myndigheters arbete med mäns våld mot kvinnor. Enligt betänkandet är det flera
myndigheter som inte har genomfört sina uppdrag enligt
Kvinnofridspropositionen, inte avsatt tillräckligt med resurser för frågan och allt
för ofta bedrivit arbetet i form av tillfälliga projekt. Det framhålls dessutom i
betänkandet att myndigheterna många gånger brister i kunskaper och förståelse av
frågan. Det sägs att inte heller genomförandet av kvinnofridsuppdragen har lett till
några genomgripande förändringar, vare sig i myndigheternas organisation eller
konkreta verksamhet. Resultaten har istället visat att inte en enda myndighet på
central nivå har tagit fram handlingsplaner för hur arbetet med mäns våld mot
kvinnor ska bedrivas (SOU 2004:121).
Enligt jämställdhetsrapporten 2005:66 har det brottsförebyggande arbetet,
generellt sett, en undanskymd plats i myndigheternas verksamhet och uppdraget
om fortbildning sägs inte ha utförts på ett tillfredsställande sätt. Utredningen drar
slutsatsen att myndigheternas arbete med mäns våld mot kvinnor är ett
lågprioriterat och förminskat samhällsproblem, liksom att arbetet brister i
kontinuitet, institutionalisering och politisering. Vidare i jämställdhetsrapporten
kan man läsa om socialstyrelsens kartläggning av socialtjänsten och det uppvisar
brister i samarbetet med polisen. Polisen lämnar inte information till socialtjänsten
om vilka brottsoffer som behöver hjälp och stöd och de brister även i sin
skyldighet att ge information till brottsoffer om att dessa kan få hjälp av
socialtjänsten. Detta är ett problem som har påtalats flera gånger tidigare.
Socialstyrelsen konstaterar också att det finns brister i allmänhetens kunskaper om
att socialtjänsten har en skyldighet att bistå med råd och stöd till kvinnor som
utsatts för våld. Det har även visat att allmänhetens rädsla för socialtjänstens
repressiva verksamhet lett till att man inte vänder sig dit. Detta har bekräftats av
de båda riksorganisationerna för kvinnojourerna, ROKS och SKR, som i sin tur
anser att socialtjänsten inte utgör någon trygg samtalspartner för den
misshandlade kvinnan. ROKS och SKR påstår att socialtjänsten inte har tillräcklig
kunskap om mäns våld mot kvinnor, samtidigt som de har det uttalade uppdraget
att ta hänsyn till barnens rätt till båda föräldrarna vid en konflikt. I denna kritik
nämns även socialtjänstens skyldighet att ingripa om barn far illa eller riskerar att
göra det, vilket i de allra flesta fall innebär råd och stöd, men som i förlängningen
kan innebära ett omhändertagande om situationen förvärras eller inte förbättras.
Tidigare refererade studier om våldsutsatta kvinnors upplevelse av olika
hjälpinstanser pekar på ett ytterligare skäl till att de inte vänder sig till
socialtjänsten, nämligen att kvinnorna varit missnöjda med socialtjänsten (SOU
2005:66).
19
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har granskat polisens handläggning av
ärenden som rör mäns våld mot kvinnor vid en polismyndighet. Nästan hälften av
ärendena visade sig ha lagts ner. Bristerna som identifierades som anledning till
nerläggandet var bland annat summariska och knapphändiga förhör, ingen
dokumentation om eventuella skador, långa perioder innan målsäganden kallades
till förhör. Den inspektionsgrupp som gjorde denna undersökning i
jämställdhetsrapporten, (2005:66), menade att detta skulle kunna förbättras genom
snabba förstahandsåtgärder för att säkra bevis och att åklagare kommer in som
förundersökningsledare i ett tidigt skede. Ungefär hälften av landets
polismyndigheter har inrättat så kallade familjevåldsenheter vars ansvar är att bl.a.
utreda våld mot kvinnor. Detta har i sin tur inneburit att polisen blivit bättre på att
hantera just dessa brott. Polisenheterna har inriktat sig på utbildning av personal
och även på fördjupad samverkan med åklagare och andra myndigheter. I detta
fall har det visat sig att utbildning och handledning har lett till att handläggningen
av ärenden om mäns våld mot kvinnor har förbättrats (SOU 2005:66).
När det talas om att det finns olika sätt att förstå mäns våld mot kvinnor brukar det
vanligen innebära att fenomenet hanteras på olika sätt, inom såväl politiken som
olika samhällsinstanser. I princip kan olika sätt att förstå våldet leda fram till olika
typer av samhälleliga insatser för att stoppa det, liksom olika sätt att ge skydd och
stöd till offren och olika sätt att bemöta och behandla förövare. Men det är också
möjligt att olika förståelser leder fram till samma insatser. Den kunskap som finns
idag är dock knappast någon enhetlig kunskapsmassa som utan problem låter sig
omsättas i praktisk handling, till exempel i hur offer och förövare bör bemötas.
Det svenska kunskapsläget när det gäller mäns våld mot kvinnor är
motsägelsefullt och även präglat av motstridigheter. Det är med andra ord en
kamp om tolkningsföreträdet. Något som också framträder i debatten är ett
perspektiv som pekar på mäns våld mot kvinnor som ett uttryck för
kvinnoförtryck, men vanligtvis tolkas detta våld mer i termer av klasskonflikt än
könskonflikt. Mäns våld mot kvinnor ses som ett uttryck för sociala och
ekonomiska orättvisor mellan könen där dåliga arbetsvillkor antas skapa
ojämlikhet mellan könen och då även våld (SOU 2005:66).
Kvinnovåldskommissionens bedömning att en grundförutsättning för uppkomsten
av mäns våld mot kvinnor är den samhälleliga könsmaktsstrukturen, men att
orsakerna till våldet knappast kan beskrivas endimensionellt, är viktigt att påpeka.
Sambanden mellan olika faktorer som möjliggör eller utlöser våld samt mäns våld
mot kvinnor är i stället på många sätt svårfångat och komplicerat. Enligt
rapporten, (2005:66), måste förklaringar sökas på individualpsykologiska liksom
socialpsykologiska och strukturella nivåer, men man måste även se våldet ur ett
könsmaktsperspektiv. Utredningen om kvinnofridsuppdragen anser att en brist på
en följdriktig könsmaktsförståelse kommer att innebära svårigheter med att
formulera konkreta åtgärder. Precis som att en könsmaktsförståelse ofta fungerar
som en förklaring på strukturell nivå som försvinner på individnivå, bl.a. i det
konkreta mötet med våldet. Teorin att en annan analys än en följdriktig
könsmaktsförståelse skulle leda till svårigheter att formulera konkreta åtgärder
stöds dock inte av utredningen (SOU 2005:66).
I jämställdhetsrapporten, (2005:66), kan man läsa om kvinnofridspropositionens
många konkreta åtgärder men Maria Wendt Höjers avhandling, (2002), tyder på
det motsatta. Att öppet erkänna att arbetet med mäns våld mot kvinnor är en
komplex fråga där det finns brist på systematisk kunskap är viktigt. Likaså är det
20
viktigt att inte att slå fast en enda förståelse eller perspektiv som den enda
förklaringen till mäns våld mot kvinnor som utesluter alla andra förklaringar.
Relationer mellan människor är komplexa och mångfacetterade fenomen som
sällan uppstår ”rent” eller kan förklaras enbart utifrån ett perspektiv. Alla kvinnor
lever inte under samma villkor och en ensidig betoning på ojämlikheten mellan
könen döljer andra former av förtryck. Många fenomen i samhället som drabbar
kvinnor kan inte enbart förklaras som ett uttryck för könsmakt utan att man även
måste fråga sig hur kön samvarierar med andra maktordningar baserade på t.ex.
klass, sexualitet, nationalitet och etnicitet (Wendt Höjer, 2002).
Trots att 1990-talets Kvinnofridsproposition ledde till en mängd åtgärder för att
minska våldet och förbättra bemötandet av utsatta kvinnor, så menar Wendt
Höjer, (2002), att Kvinnofridutredningens problemformulering, som utgår från
kön och makt, inte slår igenom i åtgärderna och särskilt inte i lagstiftningen där
den könsneutrala individen fortfarande är norm. Ett exempel på detta är
Kvinnofridutredningens förslag om en särskild bestämmelse om kvinnofridsbrott.
Den är en del i utredningens övergripande ambition att synliggöra kön genom att
skriva in kvinnor och män i lagen. Förslaget utgår från den feministiska
våldsforskningens rön om utsatta kvinnors upplevelser, särskilt sociologen Eva
Lundgrens, (2004), teori om våldets normaliseringsprocess. Våldsprocessen vid
misshandel av kvinnor skiljer sig enligt denna forskning från andra våldsbrott
genom att den är en långvarig nedbrytande process som innebär att offrets
verklighet blir helt präglad av våld och hot. I denna process ingår många
beteenden som inte är straffbara men som i sitt sammanhang blir mycket
kränkande, som diffusa hot, kontrollerande beteenden och psykisk terror
(Lundgren, 2004).
Den stora enkätstudien Slagen dam, (2001), avvisar myten att våld mot kvinnor
enbart utövas av män i socialt lägre skikt, av män som är alkoholiserade eller
arbetslösa, eller av utrikes födda män. Men utifrån undersökningens redovisning
av olika problem hos utsatta kvinnor och våldsutövande män går det inte riktigt att
utläsa om det finns någon överrepresentation av olika sociala problem i dessa
grupper. Bland annat redovisas inte uppgifterna om sociala problem bland utsatta
kvinnor och deras förövare i relation till hur vanligt förekommande de är i
befolkningen som helhet. Man redovisar inte heller uppgifterna om sociala
problem genomgående hos dem som utsatts under det senaste året, utan främst hos
dem som utsatts någon gång efter sin 15-årsdag. Jämställdhetsrapporten 2005:66
anser att detta ger ett mycket trubbigt mått som inte förmår fånga eventuella
samband mellan våldsutsatthet och sociala problem.
Vidare anser jämställdhetspolitiska utredningen att det könsrelaterade våldet är ett
alltför vagt begrepp eftersom i stort sett alla typer av våld i samhället kan ses som
könsrelaterade. Utredningen anser att mäns våldsutövande kan ses som ett sätt att
konstruera maskulinitet och den vanligaste typen av våld är det som män riktar
mot andra män. Det är inte Jämställdhetspolitikens uppgift att verka för att alla
typer av våld minskar. Under senare år har diskussionen om våld i nära relationer
kommit att handla även om kvinnors våld mot män och våld i samkönade
relationer. Det har hävdats att offren för dessa typer av våld har osynliggjorts i
större utsträckning och att bemötandet av dem är sämre än för kvinnor som blivit
offer för våld i heterosexuella relationer. Det finns ingen publicerad forskning om
kvinnors våld mot män och våld i samkönade relationer i Sverige. Internationella
21
studier tyder på att denna typ av våld förekommer men uppgifterna om i vilken
utsträckning varierar mellan olika studier (SOU 2005:66).
4. RESULTATREDOVISNING
4.1 Varför söker våldsamma män sig till Kriscentrum för män i
Malmö?
I intervjun med Anders Sandberg, som arbetar som behandlare på Kriscentrum för
män, framgår det att det finns väldigt många ingångar för män som söker sig till
verksamheten. Dessa ingångar kan vara alltifrån att de blivit tipsade om
verksamheten av exempelvis sin flickvän eller hustru till att männen själva hittar
information om verksamheten på nätet. Det är även vanligt förekommande att
socialsekreterare, kuratorer eller handläggare på familjerätten rekommenderar
männen att söka sig till verksamheten. I verksamhetsberättelsen för 2004, som
skrivits av samordnaren och behandlaren Owe Sjölander, framgår det att männen
främst fått information om verksamheten från socialtjänsten, sjukvården och
privatpersoner. Genom våra intervjuer med Anders Sandberg och Owe Sjölander
framgår det att man helst ser att mannen själv ringer upp dem då detta förenklar
en vidarekontakt med mannen genom att man personligen kan informera honom
om hur man arbetar på Kriscentrum för män, vilket inte blir lika lätt om någon
annan ringer för hans räkning.
I verksamhetsberättelsen får man en djupare inblick i vilka de bakomliggande
orsakerna kan vara till varför männen uppsöker verksamheten. Orsakerna kan
bland annat bero på att de själva blivit skrämda och oroade över sitt beteende eller
att det finns en yttre press från deras partner om att mannen måste ändra sitt
beteende för att undvika en separation eller helt enkelt på grund utav att mannen
blivit polisanmäld, vilket lett till att hans våldsamma beteende har blivit känt.
Våldet börjar således få konsekvenser som hamnar bortom mannens kontroll
(Verksamhetsrapport- Kriscentrum för män i Malmö, 2004 s.7).
Enligt verksamhetsberättelsen och våra intervjuer visar det sig att män som har en
aggressionsproblematik kommer från alla samhällsgrupper och återfinns i alla
åldrar. Vidare framgår det att aggressivitet mot sin partner är mest förekommande
i åldersgruppen 31-40 år, följt av åldersgruppen 21-30 och därefter kommer
åldersgruppen 41-50 år. Vid sidan om sin aggressivitet har männen ofta andra
problem. De vanligaste sidoproblemen är relationer, skilsmässor, föräldraskap,
livskriser och missbruk. Vidare framgår det även av de båda intervjuerna att de
män som söker hjälp för sitt våldsamma eller aggressiva beteende skiljer sig åt i
sin syn på kvinnor. Därmed kan vissa, såväl svenskfödda som invandrade män, ha
patriarkala värderingar, medan andra män är oerhört jämställda. Utöver detta finns
det även män som har en upplevelse av att de lever i totalt matriarkat genom att
kvinnan bestämmer över allt i deras gemensamma liv. I anslutning till detta menar
Owe Sjölander att man som behandlare måste ha en ganska nyanserad kvinnosyn.
Vidare säger han att de som arbetar inom verksamheten är feminister i den
bemärkelsen att båda könen skall ha rätten till ett eget liv tillsammans med det
gemensamma livet, som relationen innebär. Sjölander anser att om behandlarna
inte skulle ha dessa värderingar så skulle det bli svårt att förmedla något
meningsfullt till klienterna. Liksom Sjölander uttrycker Anders Sandberg vikten
av att man i samtalen med männen försöker lyfta fram att kvinnan skall vara
22
jämställd mannen. I detta avseende arbetar man därför mycket med fördomar om
hur män och kvinnor skall vara samt med att männen skall sätta sig in i hur hans
våld antagligen upplevts av kvinnan. Vikten av behandlarnas kvinnosyn uttrycker
Anders Sandberg på följande sätt:
När vi blev anställda här så frågade man oss ”hur ser du på män” och ”hur ser
du på våld” och ”vad har du för behandlingserfarenhet”, men det var ingen som
frågade oss vilken kvinnosyn vi har. Jag tycker att det kräver något av oss, att vi
kan sätta oss in i kvinnans situation så att vi kan förstå hennes rädsla och hur hon
blivit kränkt och att vi förstår kvinnors rätt. I vilket fall har det blivit viktigt för
mig vilken kvinnosyn jag har och att inte köpa männens berättelser rakt av.
Owe Sjölander anser att det är svårast att nå fram till de riktigt unga männen och
att detta kanske bottnar i att de upplever att det är för statiskt att bara ha samtal.
Även Anders Sandberg förklarar att det kan vara svårt att fånga upp de män som
är riktigt unga, trots att de gett uttryck för att dem skulle behöva hjälp och vid ett
par tillfällen har det hänt att de unga männen genom en kompis låtit meddela
behandlaren att de inte klarar av att fortsätta sin kontakt. Till skillnad från de unga
männen anser Anders Sandberg inte att Kriscentrum för män har någon större
svårighet att nå ut till de invandrade män som är något sånär etablerade i det
svenska samhället och som kan det svenska språket. Däremot har man svårt att nå
ut till de invandrade män som inte talar svenska. Med anledning av detta har
personalen vid ett flertal tillfällen besökt olika invandrarföreningar där man pratat
om jämställdhet samt om den verksamhet som Kriscentrum för män bedriver.
Utöver detta berättar Anders Sandberg att de män, vars kvinnor flyr till
Kriscentrum för Våldsutsatta kvinnor är ytterligare en kategori män som man har
svårt att nå fram till.
Såväl Anders Sandberg som Owe Sjölander framhåller att de uppsökande männen
i någon mån är motiverade att göra ett förändringsarbete då de kontaktar
Kriscentrum för män. Även om denna motivation är föranledd av ett visst krav
från exempelvis deras partner eller på grund av en polisanmälan så har man ändå
tagit ett stort steg då man kontaktar Kriscentrum för män. Trots att männens
kontakt bygger på en viss form av motivation innebär det inte att de är fullt
medvetna om vilket arbete det krävs av dem för att åstadkomma en förändring.
Men både Sjölander och Sandberg menar att här kan det skilja sig från man till
man. Medan vissa män inte förstår vidden av de verkningar som våldet har för
såväl honom själv som hans partner så har andra en djupare insikt i detta och vad
som krävs för att etablera en varaktig förändring. I anslutning till detta berättar
Sjölander att det kommer en hel del män till verksamheten som inte riktigt har
funderat igenom vad det innebär att bryta sitt beteende och vad det innebär att
göra ett inre förändringsarbete. Har mannen väl tagit ett inre beslut så är det ett
hårt arbete som ligger framför dem och detta arbete vilar mer på mannen själv än
på behandlarna. Med bakgrund av detta och hur stark deras motivation är kan
därför kontakten vara olika lång. En annan faktor, som avgör hur lång kontakten
skall vara, är att både behandlaren och mannen kommer överens om att de första
samtalen ger någonting. Eftersom att Kriscentrum för män är en frivillig
verksamhet är det fritt för mannen att avsluta kontakten om han så önskar. Både
Sjölander och Sandberg säger att man inte kan göra så mycket åt detta eftersom att
de arbetar på uppdrag av mannen. Däremot är de väldigt tydliga om de anser att
mannen borde fortsätta sin behandling, men det slutgiltiga avgörandet ligger hos
mannen. Sammantaget kan kontakten med Kriscentrum för män vara allt ifrån
23
några rådgivande samtal till en längre behandling bestående av minst 20
samtalstillfällen eller mer.
Owe Sjölander anser att då männen kontaktat Kriscentrum för män så har de
också tagit på sig ansvaret för våldet i den bemärkelsen att de är medvetna om att
det de gjort är fel. Därför har de i någon mening tagit på sig ansvaret redan då de
besöker verksamheten för första gången, men när behandlarna sedan lyfter upp
våldsproblematiken så är männen mer intresserade av att berätta varför de slår än
att arbeta med alternativa lösningar.
4.2 Behandlingen på Kriscentrum för män i Malmö
Av intervjuerna framgår det att mannens telefonsamtal till Kriscentrum för män
blir det första steget han tar till en eventuell behandling. Anders Sandberg
förklarar att de bokar in ett första besök för mannen om det i telefonsamtalet
framgår att han vill ha en fortsatt kontakt med Kriscentrum för män. Enligt
verksamhetsberättelsen erbjuder man förtur till män med aggressionsproblem och
väntetiden brukar i regel var en vecka till skillnad från de män som har en annan
problematik. I dessa fall kan väntetiden vara ända upp till mellan 3-5 veckor. I
verksamhetsberättelsen står det även att personalens intention i de första samtalen
går ut på att förmedla hopp till männen och att inte fördöma dem som personer.
Utöver detta går dessa samtal ut på att personalen tydliggör att det finns en
möjlighet till förändring förutsatt att männen själva fattar ett beslut om att påbörja
processen mot ett nytt handlingsmönster utan några inslag av vare sig våld,
överdrivet kontrollbehov eller hot. Vid sidan om detta måste männen även ta
ansvar för det våld som de begått. Behandlingsarbetets främsta syfte består av att
lära männen att ersätta sitt våldsamma beteende med ett varaktigt alternativ som
är fredligt och ickekränkande. Vidare utgår verksamheten från att våldet är ett
uttryck för mannens behov av att ta tillbaka någon form av kontroll som han i
situationen upplever att han har förlorat. Därför blir våldet den enda möjlighet för
mannen att återfå kontrollen. Detta är en kortsiktig ”vinst” där han, genom att få
kontroll och makt över sin partner, återfår en känsla av egen och inre kontroll över
sig själv. Ur ett långsiktigt perspektiv underminerar det våldsamma beteendet
mannens redan på förhand låga självkänsla samt relationen han lever i.
Utifrån såväl intervjuerna som verksamhetsberättelsen framgår det att om mannen
bestämt sig för en fortsatt kontakt, vare sig om detta skall ske i form av en
individuell behandling eller övergå till en gruppbehandling, så screenas mannen
vid de nästkommande besöken genom att han får prata ännu mer om våldet, hur
veckan har varit osv. I samband med detta går man även igenom ett frågeformulär
(se bilaga 3) där han får besvara frågor om fysiskt, psykiskt, materiellt och latent
samt sexuellt våld. Enligt Anders Sandberg är avsikten med frågeformuläret
främst avsedd för att förbereda mannen inför en fortsatt behandling, samt att visa
honom på att det inte bara är fysiskt våld som klassas som våld. Vidare berättar
han att man ägnar två till tre tillfällen där mannen, med hjälp av frågeformuläret
och tillsammans med behandlaren, i detalj får beskriva vilken typ av våld han har
utfört och stått för. Här ingår det också att han berättar för behandlaren om den
första våldshändelsen och vilken som var den sista. Utöver detta får han även
beskriva vilken som var den värsta våldshändelsen sett ur hans perspektiv. Med
bakgrund av sina ingående redogörelser för våldet tvingas mannen att konfrontera
sig själv och ta ansvar för våldshandlingarna. I inledningsskedet är det viktigt att
mannen får en inre motivation till att fortsätta en behandling och därför
ifrågasätter inte behandlaren hans beskrivningar av våldet i detta skede. Däremot
24
är behandlaren tydlig med att ansvaret för våldet ligger hos mannen själv och
ingen annan. Det är inte förrän längre in i behandlingen som man tittar på våldets
orsaker och därigenom blir behandlingen också mer individuellt anpassad. Efter
att man gått igenom frågeformuläret cirka tre gånger fattar man ett beslut om en
fortsatt behandling och om den skall ske individuellt eller i grupp. Enligt Owe
Sjölander kan det finnas undantag som gör att vissa män inte kan ingå i gruppen.
Dessa undantag utgörs av män som inte pratar svenska och män som är psykiskt
labila eller så udda att de inte kan ingå i denna behandlingsform. Därför får dessa
män fortsätta en individuell behandling. Vid sidan om dessa kan det även finnas
andra män som absolut inte vill gå i gruppbehandling och då får deras fortsatta
behandling bestå av en individuell samtalskontakt. På kriscentrum för män
förespråkar man dock gruppbehandlingen eftersom att denna behandlingsform ger
mannen en större möjlighet till spegling genom att han sitter i en grupp med andra
män som brottas med samma problematik och därför behöver mannen inte känna
sig stigmatiserad i detta sammanhang. Vidare inbjuder gruppbehandlingen till en
större konfrontation männen emellan och därmed blir det inte lika lätt att mörka
kring sitt våldsamma beteende. Enligt Anders Sandberg fungerar det inte alltid
med en behandling i gruppen, men för de män som är färdigmotiverade fungerar
det bra.
4.3 Den individuella behandlingen
Genom intervjuerna och verksamhetsberättelsen framgår det att man i den
individuella behandlingen framförallt arbetar med gränssättningar där mannen
skall lära sig att visa vem han är och vad han vill. Vidare arbetar man mycket med
att mannen skall lära sig att respektera såväl sina egna som sin partners gränser
samt att han skall säga ifrån i tid innan det brister för honom. Utöver detta går
behandlingsarbetet ut på att bearbeta mannens eventuella svartsjuka gentemot
hans partner. Såväl Owe Sjölander som Anders Sandberg anser att svartsjuka
oftast bottnar i en rädsla för att bli lämnad. Vid sidan om detta arbetar man även
med att förtydliga vikten av en integritet i ett förhållande där mannen måste förstå
att man inte är en och samma person bara för att man lever ihop. Vidare berättar
såväl Anders Sandberg som Owe Sjölander att man i många fall arbetar mycket
med att bygga upp mannens självkänsla i synnerhet om han är i en känslomässig
beroendeställning till kvinnan eller om hon inte gett mannen särskilt stort
utrymme att bygga upp ett föräldraskap. Owe Sjölander betonar också vikten av
att mannen lär sig att kommunicera i såväl relationen som andra sammanhang. Ur
verksamhetsberättelsen framgår det att man även berör ämnen som kvinnorespektive manssyn, jämställdhet och samhällets syn på våld i behandlingsarbetet,
samt den bild media målar upp. Owe Sjölander anser att den massmediala bilden
är snedvriden och stereotyp i det avseende att den endast koncentrerar sig på att
lyfta fram de galningar, psykopater och torterare, som begår de grövsta
kvinnofridsbrotten. I det avseendet blir dessa män dem som utgör den allmänna
bilden av en kvinnomisshandlare, vilket kan försvåra ett igenkännande för vissa
män som utövar andra former av våld.
Både Anders Sandberg och Owe Sjölander betonar vikten av att man i det
individuella behandlingsarbetet måste få mannen att ta sitt ansvar för det våld han
utsatt sin partner för. Ansvaret för våldet ligger bara hos mannen och kan inte
läggas på vare sig partnern, om han varit svartsjuk, haft en barndom som präglats
av våld eller om han för tillfället har haft en svår livssituation. Oavsett
omständigheter eller om kvinnan varit provocerande vilar ansvaret för våldet
enbart på mannen själv och detta är personalen tydliga med om mannen tenderar
25
att frånsäga sig sitt ansvar. I detta sammanhang får mannen göra en noggrann
redogörelse för det våld han utfört, vilket är ett led i att få mannen att ta på sig
ansvaret för det han gjort. Ibland tycker Anders Sandberg att han märker av
normaliseringsprocessen i behandlingsarbetet med männen:
Mannen är så omedveten om normaliseringsprocessen, men man kan förstå att
den finns där genom hans beskrivningar. Sen tycker jag också att det finns många
män som kommer hit här där kvinnorna inte är inne i den processen, utan där
kvinnorna har gått ifrån honom för att dem inte står ut längre. Det betyder att det
finns kvinnor som kan gå och som inser att det här inte är OK. Det finns ju också
män som kommer hit som har slagit för första gången och som tycker att det är
fruktansvärt. De har själva gått till polisen och anmält sig och även kontaktat
socialtjänsten och så. I de fallen får man ju försöka att peppa dem istället för att
de känner sig så dåliga över det de gjort. Så vi träffar ju alla kategorier.
På ett tidigt stadium arbetar man även med att män, som slår utifrån ett gräl eller
en konflikt, skall lära sig att undvika att hamna i samma situation igen med hjälp
av att använda sig utav andra verktyg istället för våld. Timeoutstrategier är ett
sådant verktyg som mannen kan använda sig av om det finns en risk för att han
skall bli våldsam. Dessa strategier är synnerligen viktiga om han fortfarande lever
i en relation och strategierna går ut på att mannen skall lära sig att känna igen de
signaler som förebådar en överhängande risk för att han skall bli våldsam. Owe
Sjölander förtydligar hur mannen skall använda sig av timeoutstrategier om det
uppstår en situation där det finns en risk för att mannen skall bli våldsam mot
kvinnan:
Det är då han skall ta sin timeout, att avlägsna sig från den arenan och oftast är
det ju att man går därifrån, man går ut och tar en promenad eller låser in sig i sitt
arbetsrum eller på dass. Man gör någonting som är välbekant, att man är noga
med att ta sig därifrån och att man är noga med att berätta varför man går. För
det kan ju också vara rätt så aggressivt att man mitt i en konflikt bara vänder på
klacken och går därifrån, vilket också är en slags härskarteknik. Därför skall
man, så gott det går, vara tydlig och beskriva varför man går.
4.4 Gruppbehandlingen
Anders Sandberg berättar att då man efter de tre första samtalen kommit överens
med mannen om att han skall fortsätta i en gruppbehandling bokas en ny träff där
han får träffa de två gruppledarna, varav den ena är en man och den andra är en
kvinna. Vid denna träff tittar man på vilket våld mannen utfört och stått för.
Utöver detta får mannen skriva på ett kontrakt där han förbinder sig att vara med i
gruppen under minst 15 tillfällen samt att han skall avhålla sig från våld och
därefter kan han påbörja sin behandling. Gruppen är kontinuerlig samt öppen,
vilket innebär att om en man avslutar sin behandlig så kan en ny man hoppa in i
hans ställe och påbörja sin behandlig. I gruppen ingår det för tillfället fyra män
och tre andra är på väg in i behandling. Gruppen träffas en gång per vecka under
två timmar och den är processinriktad, vilket innebär att man berör det som är
aktuellt och av vikt för männen. Gruppbehandlingens innehåll är detsamma som i
den individuella behandlingen, men strukturen bygger på ATV, vilket står för
alternativ till våld, som startade i Oslo 1987 där en av grundarna är Per Isdal,
vilken är en av de kända våldsforskarna på området behandling för män med
våldsproblem. Gruppbehandlingen bygger på ATV: s fyra hörnstenar: våld,
empati/förståelse, sammanhang och konsekvenser. Hörnstenen våld utgör en röd
26
tråd i början av behandlingen och här får mannen berätta detaljerat om
våldshändelsen, alltifrån våldets förhistoria till själva våldshändelsen och vad som
hände därefter. Genom den detaljerade beskrivningen tvingas mannen att ta på sig
skulden och skammen. Vidare förtydligar man att det inte bara är fysiskt våld som
är den enda beteckningen för våld, utan att det finns olika former av våld som är
minst lika skadliga. I den andra hörnstenen ansvar/empati arbetar man ingående
med att mannen inte skall kunna skylla ifrån sig utan att han skall ta ansvar för
våldet oavsett vad som föranlett det. Dessutom låter behandlaren mannen förstå
att även om kvinnan exempelvis också varit aggressiv så är detta en irrationell
handling som bottnar i rädsla. När mannen förstår kvinnans reaktion på det våld
han utsatt henne för kan han ta på sig det fulla ansvaret och känna empati för
kvinnan. Den tredje hörnstenen sammanhang kommer längre in i behandlingen
efter det att mannen tagit ansvaret för våldet. Denna fas är mer individuellt
anpassad och mannen får titta på vilka orsakerna varit till varför han använt våld.
Här får mannen utgå från sin egen begreppsvärld för att förklara våldet. Om
förklaringarna antas vara rimliga kopplas de sedan samman med de verkliga
orsakerna. Här kan mannen exempelvis få syn på att han levt i en dålig relation
eller att han haft en svår uppväxt som kan ha understött hans våldsamhet.
Slutligen får mannen i den fjärde hörnstenen konsekvenser inte bara syn på vilka
följder hans våldsamma beteende haft för honom själv, utan framförallt för hans
närmaste omgivning.
4.5 Svårigheterna i behandlingsarbetet
Anders Sandberg anser att det svåraste i behandlingsarbetet är att nå fram till de
män som byggt upp strategier under hela sitt liv och därigenom har svårt för att
erkänna vad de har gjort för såväl sig själva som andra. Vidare säger han att
männen givetvis mörkar kring sina berättelser och att det kan våra svårt som
behandlare att få en mer övergripande bild då man bara får höra mannens version,
men när männen väl knutit an återstår det inte så mycket medvetet mörkande.
Däremot så är det rätt vanligt att männen inte riktigt förstår hur allvarliga deras
handlingar varit eftersom att de inte utövat fysiskt våld eller så förklarar de att
kvinnan också har slagit. Angående det sistnämnda brukar Anders Sandberg fråga
mannen om han varit rädd vid de tillfällen som kvinnan varit våldsam mot
mannen och då brukar mannen svara att det har han inte varit. Därefter brukar han
fråga om mannen tror att kvinnan varit rädd för honom då han utövat våld mot
henne, vilket mannen brukar svara ja på. Anders Sandberg menar att däri ligger
skillnaden, man kan inte jämföra våldet och detta är han noga med att förmedla
till sina klienter. Vid sidan om detta säger Sandberg att det även kan vara svårt att
bryta ett våldsamt beteende om männen fortfarande är i en relation som varit dålig
under en längre tid. Men den största svårigheten är ändå att nå ut till dem som inte
förstått vidden av det dem gjort medan de män som kommer till Kriscentrum och
som verkligen vill bli hjälpta är en positiv grupp att arbeta med.
Owe Sjölander anser att en svårighet i behandlingen kan vara att införliva en
djupgående motivation hos männen, som är förutsättningen för det kraftarbete
som måste till för en åstadkomma en förändring. Owe Sjölander menar att då
männen söker hjälp så förväntar de sig en vinst och för att uppnå denna krävs det
ett rätt stort arbete. En annan svårighet kan vara att lära mannen vikten av att
skilja på våldets förhistoria och själva våldet eftersom att det inte kan finnas
någonting som rättfärdigar hans våld. Oavsett vad kvinnan gjort så ligger ansvaret
för handlingen hos mannen. Så länge mannen blandar ihop förhistorien med
våldet arbetar man vidare med ansvarstagandet. I de fall mannen blandar in
27
förhistorian och förmedlar att han känt sig kränkt kan behandlaren bekräfta
mannen genom att visa en förståelse inför hans känsla, men i detta sammanhang
måste behandlaren vara ytterst tydlig med att detta ändå inte ursäktar hans våld. I
detta sammanhang arbetar man kognitivt med att mannen haft ett antal val där han
valde att slå istället för att gå. Därför skall det inte läggas en procent av ansvar på
kvinnan, oavsett hur hon har betett sig, ansvaret för våldet kan bara förläggas på
mannen.
På Kriscentrum har man ännu inte gjort någon utvärdering av de män som varit i
behandling, men man har samlat statistik och då verksamheten inte har någon
journalplikt har man bett om ett skriftligt samtycke från männen där de går med
på att bli kontaktade ett tag efter avslut för att höra hur det gått för dem. Även om
man bett alla män om lov att få återkomma med enkäter om hur det har gått för
dem har man ännu inte skickat ut några. Vidare har man i fråga om en utvärdering
kontaktat Malmö Högskola och förmodligen skall de göra en kvalitativ studie av
de männen som går i gruppbehandlingen. I anslutning till detta uppger Anders
Sandberg att man inte har några uppföljningsträffar med männen efter avslutad
behandling. I samtalet med Owe Sjölander framgår det dock att han brukar göra
en uppföljning av sina klinter ett halvår efter avslut och då har det visat sig att
behandlingen har fungerat.
Trots att man inte har haft någon utvärdering och även om behandlingsarbetet
med våldsamma män är förknippat med en rad svårigheter är Owe Sjölander ändå
övertygad om att ett våldsamt beteende är behandlingsbart förutsatt att mannen
själv bestämt sig för att eliminera det. Om detta införlivas måste behandlaren
arbeta fram nya strategier som mannen kan tillgripa. Vidare måste man arbeta
med självtilliten så att mannen skall tycka att han duger. Utöver detta måste
behandlaren även låta mannen förstå att det finns vinster med en jämställdhet
mellan könen om det är i den problematiken som våldet bottnar i. Anders
Sandberg menar att behandlarna arbetar med männen på ett sätt som gör att de
omprövar sig själv på djupet och i det ligger det att ta sig själv på allvar, att lösa
konflikter och lära sig att hantera saker på ett bra sätt utan att tillgripa våld. I och
med att mannen väl omprövat sig själv och sitt våldsamma beteende behöver man,
enligt Anders Sandberg, inte vara så bekymrad för att våldet skall dyka upp och
därigenom är mannen färdigbehandlad.
4.6 Kriscentrum för mäns förklaringar till manligt våld
Visserligen menar Owe Sjölander att vissa mäns våldsamma beteende kan grunda
sig på en medicinsk orsak eller för att de är så störda så att de inte har förmågan
att kunna se klart kring detta, men han anser framförallt att grundorsakerna till
våldet beror på en dålig självkänsla och att han har problem med sin självtillit
samt integritet. Vidare tror Sjölander att det kan bero på att mannen har upplevt
våld i sin uppväxtmiljö där han både kan ha bevittnat våld, själva varit utsatt eller
båda delarna. Utöver detta tror Sjölander att risken för att mannen skall utöva våld
är mer överhängande om han är mer macho än jämställd. Vid sidan om detta
anger Sjölander ytterligare två orsaker till varför män kan utöva våld mot kvinnor:
Det sexualiserade samhället är också en grund. För många män är det ett bevis
att kvinnan älskar honom om hon har sex med honom och om hon inte vill ha sex
kan han tolka det som om hon är på väg att lämna honom fast att det kanske bara
handlar om att hon är trött. Föräldraskap anges ofta som en anledning då man
har blivit kritiserad i att man inte tar sitt ansvar som pappa och att man blir mer
28
osäker i sin roll som pappa. Där kvinnan säger att hon ska ta barnen ifrån honom
vid en skilsmässa och då använder sig kvinnan av psykiskt våld mot mannen som
är ganska förfärligt.’
Liksom Owe Sjölander anser Anders Sandberg att det finns en mängd faktorer till
varför män utövar våld mot kvinnor:
Han kan ha tillgripit våld för att han känner sig väldigt otillräcklig och liten i
relationen och i samspelet med kvinnan. Att han upplever vanmakt i relationen
och att han känner sig liten. Denna beskrivning hör vi ofta och att han känner sig
underlägsen henne i att hantera familjen traditioner och i det sociala umgänget
och att kvinnan förfogar över föräldraskapet. I det här upplever han en väldig
vanmakt och i detta kan han känna sig så liten och kränkt att våldet blir en utväg
och ett sätt att ställa saker på plats igen. Man kan också förklara uppkomsten till
våldet ifall mannen på grund av att han har ett dåligt självförtroende, en dålig
självkänsla har investerat väldigt mycket i henne så att han rent psykologiskt inte
är något utan henne. Det är alltså kvinnans kärlek och bekräftelser som gör
honom till det han är och utan henne så är han ingenting, vilket betyder att han
jämt och ständigt önskar hennes bekräftelse. När kvinnan plötsligt en dag inte
orkar med att bekräfta honom så kan våldet ha sitt inträde eller trappas upp
eftersom att hon plötsligt tystnar i sina bekräftelser av honom och då kan han slå
henne för att han vill höra att han duger.
Både Anders Sandberg och Owe Sjölander menar att det finns andra sociologiska
och psykologiska faktorer som också kan förklara våldets uppkomst. Vidare anser
båda att man på ett strukturellt plan visserligen måste beakta våldet ur en
könsmaktsordning. I detta sammanhang säger Owe Sjölander att hela
domstolsväsendet är åt helvete när det gäller kvinnomisshandel och inte minst då
det gäller sexualbrott där man väger in övergreppets förhistoria. Har kvinnan varit
utmanande klädd eller själv gått med i spelet så blir det ju svårt att döma mannen.
Samtidigt som både Sandberg och Sjölander menar att man måste se våld utifrån
en könsmaktsordning så hävdar de också att detta perspektiv inte är den enda
faktorn till varför män utövar våld mot kvinnor. Anders Sandberg uttrycker det så
här:
Men det finns även män som är ute efter att ha kontroll över kvinnan utifrån
svartsjuka, utifrån en tanke om att ”det här förfogar jag över”. Jag tror att det är
den bevekelsegrunden som vi alla känner bäst, det är den som beskrivs i den
massmediala diskussionen och det är klart att den också finns. Om man frångår
det individuella planet och pratar om gruppen män så kan man se det ur ett
hegemoniskt perspektiv, men det är långt ifrån den enda förklaringen till varför
män tillgriper våld. Våld i nära relationer har en kontext i ett patriarkalt samhälle
som innebär att det finns en väldigt låg risk för påföljd och konsekvens där det är
kvinnan som bär skammen, vilket gör det möjligt för att det här våldet uppträder.
Det finns ju förklaringsmodeller som räcker långt, men inte hela vägen kan jag
tycka.
4.7 Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö
Agneta Frick, som är verksamhetschef på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor
och deras barn i Malmö, berättar att de flesta kvinnor som söker sig till dem
kommer i kontakt med dem via Kriscentrums jourtelefon, men det finns även fall
där polisen, socialbyrån eller sjukvården tar den första kontakten åt kvinnan. Vid
29
sidan om dessa finns det även kvinnor som inte ringer, utan som kommer direkt
upp till verksamheten och ringer på dörren, men det vanligaste dock att kvinnan
själv ringer upp Kriscentrum och ber om hjälp. Vidare berättar Agneta Frick att
kvinnorna som kommer till Kriscentrum ofta gör det innan det finns en dom mot
mannen eller ens en anmälan, vilket kriscentrum hjälper dem med. Utöver dessa
finns det kvinnor som söker hjälp efter det att mannen blivit dömd samt kvinnor
som söker hjälp åt sina barn då de tagit skada av våldet.
Av Kriscentrums verksamhetsberättelse från 2004 framgår det att Kriscentrum tar
emot hotade och våldsutsatta kvinnor och deras barn från Malmö stad. De tar inte
emot kvinnor med missbruk samt psykisk sjukdom utan de erbjuds då samtal i den
öppna mottagningen. Pojkar som är över 14 kan inte bo med sina mödrar på
Kriscentrum utan även de får söka sig till den öppna mottagningen. När en kvinna
flyttar in på Kriscentrum görs en bedömning av skyddsbehovet av personalen och
ibland är även den verksamhet med som ringt angående kvinnan med vid dessa
träffar. Det är behovet av skydd som avgör huruvida kvinnan ska flytta in på
Kriscentrum eller få hjälp med annat boende. När kvinnan flyttat in får hon en
kontaktperson och om kvinnan har fler än ett barn kan det ibland vara aktuellt
med två kontaktpersoner. Arbetet med kvinnan innefattar akut krishjälp, råd och
stöd, psykosocialt förändringsarbete och praktisk hjälp. I boendet sker arbetet
utifrån ett miljöterapeutiskt förhållningssätt. Under hela vistelsen arbetar
Kriscentrum i ett nära samarbete med andra myndigheter samt personer som är
viktiga för kvinnan och barnen viktiga personer. (Kriscentrum för kvinnors
Verksamhetsberättelse, 2004).
I verksamhetsberättelsen framkommer det också att kvinnor som kommer till den
öppna mottagningen erbjuds att delta i en kvinnogrupp där två socialrådgivare
träffar 4-6 kvinnor 10 gånger en gång per vecka och där erbjuds även de kvinnor
som är boende på Kriscentrat erbjuds att delta. Barn från den öppna mottagningen
erbjuds att delta i barngrupp i vilken man arbetar utifrån CAP-modellen (children
are people too). Denna arbetsmetod är utvecklad för att möta barn bevittnar eller
har bevittnat våld i familjen och till för såväl flickor som pojkar i åldrarna 6-11 år.
Ungdomar får erbjudande om att träffas i en ungdomsgrupp där både pojkar och
flickor ingår. I gruppen jobbar man med könsroller, skolan, olika kulturer,
mobbning och förstås våldet (Kriscentrum för kvinnors Verksamhetsberättelse,
2004).
4.8 Behandlingen på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor i Malmö
Agneta Frick berättar att de kvinnor som kommer akut för ett boende hos
kriscentrum ofta befinner sig i ett fullständigt kaos. Därför får de i
behandlingsarbetet hjälp med att arbeta med en del praktiska saker och samtal,
men främst arbetar man med att titta på vad våld är. Det kan handla om allt från
fysiskt våld till sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld samt om hotet om våld. På
kriscentrum hjälper man då kvinnan med att se hur hon kan hjälpa sina barn och
hur detta har påverkat mannen. Männen är inte välkomna till kriscentrum och
kvinnorna får inte berätta att de befinner sig där. När det handlar om vårdnaden
får de flesta kvinnor ensam vårdnad om sina barn under den tiden de befinner sig
på Kriscentrum. Angående om det finns något som är gemensamt för de kvinnor
som söker hjälp på Kriscentrum för Våldsutsatta kvinnor, svarar Agneta Frick:
Det gemensamma som kvinnorna har som söker hjälp på Kriscentrum är att de
inte vill bli sedda som offer. Brottsoffer är de, men de är inga offer. Annars är det
30
våldet som är gemensamt, inte mycket annat. Dessa kvinnor finns överallt i
samhället och precis som andra har även dessa kvinnor olika intressen, bakgrund
etc. Men de kvinnor som flyr hit har ändå gemensamt att de övervägande kommer
från andra kulturer där det råder ett patriarkalt synsätt.
Vidare berättar Agneta Frick att behandlingsarbetet med kvinnan brukar ta ca fyra
månader och efter det har man en uppföljning precis i anslutning till att kvinnan
flyttar ut. Kontaktpersonen till kvinnan brukar bli hembjuden vid ett tillfälle till
kvinnans nya boende för att se att allt fungerar och sedan ställer även
kontaktpersonen upp som stöd vid rättegång om det blir aktuellt. Agneta Frick
fortsätter:
Givetvis är kvinnorna alltid välkomna att kontakta oss i efterhand men dessvärre
har vi ingen möjlighet till någon regelbunden kontakt med alla kvinnor som varit
hos oss. Det är viktigt att kunna göra bra avslut när man arbetar inom socialt
arbete och det tycker jag att vi gör här på Kriscentrum för kvinnor.
Behandlingsarbetet innefattar mycket krisarbete, psykosocialt förändringsarbete
och att hjälpa kvinnorna i sin föräldraroll. Detta gäller även barnen då det är
viktigt att de får hjälp med att bearbeta sina upplevelser. Enligt Agneta Frick finns
det stor risk för att barnen själva skall utöva eller bli utsatt för våld i vuxen ålder
om de bevittnat eller varit utsatta för våld och därför är det av särskild vikt att de
får hjälp med att bearbeta sina upplevelser. I anslutning till detta säger Agneta
Frick:
Det finns en regel på kriscentrum, att inom 24 timmar ska alla barn ha fått ett
samtal med antingen personal från Kriscentrum eller att mamman samtalar med
barnet efter att hon blivit informerad av oss, om mamman hellre vill ha det så.
På Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor tvingar man inte de hjälpsökande
kvinnorna att lämna sina män, vilket Agneta Frick förtydligar på följande sätt:
Detta låter vi kvinnorna själva styra över. Det är klart att vi inte uppmuntrar en
våldsrelation, men vi tvingar ingen kvinna att lämna sin man, det beslutet ska
komma från henne själv. Däremot brukar jag ofta fråga kvinnan om hon inte
övervägt att lämna mannen när jag hör hur illa mannen gör både henne och
barnen. Det är en viktig bit i behandlingsarbetet att man är medveten om hur
svårt det är för en kvinna att lämna sin man efter ett flera års långt
misshandelsförhållande. Det är grundläggande i behandlingen att man förstår att
vissa kvinnor behöver en längre sträcka på sig för att kunna ta sig ur ett
förhållande av misshandel. I många fall finns det kärlek kvar från kvinnans sida
med alla hennes förväntningar, drömmar, planeringar som hon gjort upp i
förhållandet och där hon lever på hoppet om att det en dag ska bli bättre. Det är
en sorts sjukdomstillstånd för vissa kvinnor och de behöver hjälp med att bli
friska innan de kan påbörja processen med att lämna mannen. Jag tror att vi
skulle skrämma iväg många kvinnor ifall vi tvingade kvinnorna att lämna sina
män.
4.9 Svårigheterna i behandlingsarbetet
Enligt Agneta Frick är det svåraste i behandlingsarbetet att en del kvinnor flyttar
tillbaka till sina män när de flyttat från Kriscentrum. Frick vet inte vad det är som
orsakar detta och hon menar att man måste göra en utvärdering för att man
31
framöver skall kunna förhindra att det sker. Vidare berättar hon att i de fall
kvinnan flyttar hem till mannen igen så gör man en anmälan till socialtjänsten.
Andra svårigheter gällande behandlingen är att fånga in kvinnan och få henne att
se att misshandeln är något som pågått under en lång tid. Det är även svårt för
kvinnan att bli självständig och att möta alla instanser i samhället för att kunna
börja om på nytt. I samband med detta säger Agneta Frick:
Sen har vi som personal vissa svårigheter med att få dessa övriga instanser i
samhället, t.ex. försäkringskassan, socialtjänsten och familjerättsbyrån att förstå
den omfattande problematiken kvinnomisshandel innebär. Just familjerätten
måste förstå att barnen kan ha problem i sin relation till pappan.
En annan viktig bit som ingår i behandlingen och som brukar vara svår är, enligt
Agneta Frick, att få kvinnorna att inse att våldet inte berott på dem, utan från och
med våldshandling sker ligger skulden helt och hållet på mannen. Många kvinnor
lägger ofta skulden på sig själva och försöker hitta förklaringar som att hon
kanske varit lite tjatig, gjort av med för mycket pengar etc. Många kvinnor
försöker även förklara mannens våld med att han dricker alkohol eller på hans
psykiska bakgrund och tragiska barndom. Med bakgrund av detta är det därför
grundläggande att man i behandlingsarbetet får kvinnan att inse att oavsett vad
hon gjort har ingen man rätt att bruka våld mot henne. Vidare säger Frick att det
kan vara svårt för kvinnan att se att det finns metoder och signaler för att skydda
sig mot mannen. Detta är något kvinnan behöver få lära sig så att hon förstår att
hon måste börja skydda sig själv och även barnen.
Agneta Frick berättar att vanligtvis brukar behandlingen avslutats efter 4 månader
och då kan personalen bara hoppas på att den lyckats. I anslutning till detta säger
Agneta:
Vi har en kort uppföljning de första veckorna efter det att kvinnan flyttat ut och
det är en viktig bit i behandlingen. Hur länge vi har kontakt varierar från fall till
fall, vissa kvinnor behöver regelbundna träffar under en längre tid medan det
räcker med en träff efter utskrivning för vissa. Eftersom det inte finns någon
utvärdering gjord är det svårt att om behandlingen lyckats. Sen är det svårt att få
en bra utvärdering eftersom det finns ett etiskt dilemma bakom det hela. Många
kvinnor vill vara anonyma med att de blivit misshandlade och andra lever med
skyddad identitet så hur vi än vänder på det är det ett svårt område.
4.10 Kriscentrum för kvinnors förklaringar till manligt våld
Agneta Frick anser att de mest bidragande förklaringarna till varför män utövar
våld mot kvinnor beror på en könsmaktsordning, men att det utöver detta finns
många andra anledningar som kan förklara våldet. Frick säger att
könsmaktsordningen är något man aldrig kan komma ifrån och att det är globalt,
men hon kan även se förklaringar på en individnivå där män som själva blivit
utsatta för våld medvetet utsätter sin kvinna för detsamma. Vidare hävdar Agneta
Frick att många män slår p.g.a. att de själva bevittnat, blivit utsatta eller varit delar
av våldsordningar under sin uppväxt. Detta gör att de är medvetna om vad de gör
när de väl slår. Vidare anser Frick att om det hade funnit total jämlikhet så hade
inte våldet utgjort en så stor del av mannen beteende mot kvinnorna.
Agneta Frick menar att även de kvinnor som bevittnat att deras mödrar blivit
slagna har normaliserat detta och därigenom kan kvinnan låta mannen slå henne
32
eftersom hon anser att det är så det fungerar i ett normalt förhållande. Agneta
Frick tillägger:
Men i en behandling av en kvinna med detta synsätt hjälper det inte att jag börjar
tala med henne om könsmaktsordning, för det hade hon inte förstått. I
behandlingen är det viktigare att man går ner på hennes individnivå för att få
henne att inse hur fel det är att hon tillåter sig att bli behandlad på detta sätt.
Agneta Frick hävdar att det inte finns något som ursäktar en våldshandling.
Däremot kan hon ibland se ett samband mellan våldet och om en kvinna t.ex.
hotat sin man att ta barnen ifrån mannen när hon lämnar honom eller ifall
mannens stora trauma i livet handlar om att han blivit övergiven. I de fallen kan
Frick se att en man kan få hjälp för sitt beteende. Men i de fall då det handlar om
mannens kontrollbehov, där kvittar det vad en kvinna gör för det handlar bara om
kontroll för mannen. Det är ofta fråga om en maktbalans. Vidare säger Frick att
även kvinnor kan utöva makt mot mannen, men att det är ovanligare. Men om
kvinnor skulle ha lika mycket makt som män så skulle det säkert vara vanligare att
kvinnor utövade makt mot män:
Det finns ju inget som säger att kvinnor är godare av naturen än vad män är. Jag
tror helt enkelt att det handlar om en maktfråga och som världen ser ut i dag är
det männen som sitter på den största makten.
Då det gäller de våldsamma männens beteende så finns det, enligt Agneta Frick,
en otrolig gradskillnad. Vidare hävdar Frick att männen, vars kvinnor flytt och
sökt skydd på Kriscentrum, är totalt galna. Dessa män skulle inte gå med på en
frivillig behandling, utan för dem återstår fängelse med tvångsbehandling som det
enda alternativet. Däremot anser Frick att det finns hopp för de män som frivilligt
söker sig till Kriscentrum för män. De männen är ofta i början av ett
våldsbeteende och det går att göra något åt. Avseende den förstnämnda kategorin
män tillägger Agneta Frick följande:
Men eftersom de män, vars kvinnor söker sig till oss på kriscentrum för kvinnor,
ofta kommer från andra kulturer med patriarkala värderingar är de mycket
svåråtkomliga. Deras våldbeteende är ofta totalt vansinnigt och livsfarligt, det
handlar om systematiskt grova övergrepp och det är inte ovanligt att fler
familjemedlemmar är inblandade i misshandeln av kvinnan. Det är
hedersrelaterade förhållande där kvinnan inte har något att säga till om och detta
beror till stor del på deras patriarkala bakgrund. Dessa män ska vi inte inbilla
oss att de går att behandla. Däremot tror jag att det är viktigt att man i min
position som verksamhetschef inte har en generaliserande syn på män. Därför
måste man se till fler faktorer än bara könsmaktsordningen. Alla män är inte
våldsmän och alla behandlare på Kriscentrum för kvinnor arbetar för en
positivare manssyn, vilket ger en bra balans i vårt arbete.
4.11 Samarbetet mellan Kriscentrum för män och Kriscentrum för
kvinnor i Malmö
Genom såväl intervjuerna som verksamhetsberättelsen från 2004 framgår det att
de båda Kriscentra ingår i det Handlingsprogram för insatser vid våld mot
kvinnor, som antogs av Malmö stad under 1999. Vid sidan om Kriscentrum för
män och Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor ingår även Kriscentrum för barn
samt representanter från socialtjänst, sjukvård, polis och åklagare i
33
handlingsprogrammet. Var sjätte vecka har representanterna från de olika
verksamheterna en samverkansträff där man för diskussioner kring våldet och där
grundtanken är att man skall kunna erbjuda hjälp till alla kommuninnevånare. Det
gemensamma erbjudandet inbjuder till samverkan och samarbete mellan de olika
verksamheterna vars syfte är att ge hjälp och stöd åt alla familjemedlemmarna
som ingår i familjer där det förekommer våld.
Owe Sjölander anser att samarbetet fungerar utmärkt på ett strukturellt plan och
att de har många diskussioner om man skall driva samverkan vidare i Malmö stad.
I anslutning till detta säger han att det fungerar mindre bra när man kommer ner
på en individnivå. Sjölander tror att anledningen till att man stöter på större
svårigheter på en individnivå är för att det finns vissa ideologiska skillnader i
synsättet samt att män och kvinnor har olika meningar. Då samverkan inte utgör
sådana problem som ett samarbete gör bör man, enligt Sjölander, förkovra sig
samt vara väldigt envis då det gäller ett samarbete på individnivå. I anslutning till
detta säger han att man nog får leva med att ett samarbete på individnivå är
förknippat med vissa svårigheter. Sjölander säger att trots att det finns svårigheter
i att etablera ett samarbete med Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor så har det
ändå funnits exempel där det fungerat, där de båda verksamheterna strävat mot
samma mål.
Anders Sandberg förklarar att det främsta målet med samarbetet mellan
Kriscentrum för män och Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn är
att våldet skall upphöra. På Kriscentrum för män fäster man dock inte någon
större vikt vid att målet skall införlivas med hjälp av en enda teori eller en enda
förklaringsmodell, utan här anser man snarare att allting är av värde så länge det
är användbart. Sandberg uttrycker även att det kan bli ganska heta ideologiska
diskussioner som man kan fastna i när de båda verksamheterna träffas:
Detta visar sig bland annat genom att man kan se olika på våld. Men den här
ideologiska utgångspunkten den är också en sådan faktor som är knepig, hur vi
ser på våld och hur vi ser på män och hur vi ser på kvinnor. Det finns ett
ideologiskt minfält i det här, så tycker man inte lika så blir det svårt med ett
samarbete. Men vårt samarbete har pågått sedan vi startade vår verksamhet och
förutom samverkansmötena så träffas vi och kriscentrum för kvinnor var sjätte
vecka. På dessa möten har vi trevat och försökt, men vi har svårt att hitta
konkreta gemensamma arbetsformer med kriscentrum för kvinnor för att det är en
svårighet på en mängd olika plan. Det finns svårigheter både ideologiskt, men
också konkret i det professionella. Däremot har det blivit personkännedom med
några där som det känns väldigt bekvämt med, men verksamheterna som så har
inte alls blivit så bra som vi hade hoppats. Det konkreta samarbetet med
kriscentrum för kvinnor är inte enkelt, men det ska kanske inte vara enkelt på ett
sätt, men sen kanske det också finns något som är onödigt svårt.
Även i intervjun med Owe Sjölander framkommer det att man i sina träffar med
personalen från Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor har ideologiska diskussioner
där man inte kommer överens. I anslutning till detta menar Owe Sjölander att det
kan uppstå diskussionerna huruvida könsmaktsordning skall anses vara
överordnad alla andra teorier eller inte. Sjölander anser att en sådan teori
möjligtvis fungerar i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna, men att den kan stå
sig ganska slätt i arbetet med män som inte passar in i denna mall. Därför anser
34
Sjölander, liksom Anders Sandberg, att det vikigaste är att våldet upphör, vilket
han förtydligar på följande sätt:
Huvudsyftet för oss är ju att män slutar att använda våld och sen, slarvigt
uttryckt, så skiter vi i hur det går till bara våldet upphör på alla plan. Så för oss
är det inte viktigt att mannen skall säga, uppleva eller se att han varit överordnad
och i besittning av makt om han nu har en upplevelse av en total maktlöshet.
Owe Sjölander tror att svårigheten att få till ett fungerande samarbete med
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor bland annat kan bero på att de olika
verksamheterna bara får männens respektive kvinnornas versioner av våldet, men
samtidigt säger han att det bara är en av många faktorer och därför kan detta inte
stå som den enda förklaringsmodellen till varför det finns svårigheter i samarbetet
mellan verksamheterna. Å andra sidan anser han att det faktum att man dagligen
matas med historier från sina respektive klienter gör något med en. Sjölander
anser att motvikten till detta blir att personalen från de båda verksamheterna
träffas och diskuterar så att man kan förmedla empati och orkar bära klienternas
ilska, sorg och trauman.
I våra intervjuer med Anders Sandberg och Owe Sjölander framgår det att
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn inte velat skriva under ett
brev (se bilaga 4) som man skickat ut till de kvinnor vars män går i behandling på
Kriscentrum för män. Kriscentrum för män ville att det skulle framgå att det fanns
ett samarbete mellan verksamheterna i brevet och att de båda samordnarna skulle
skriva under brevet. Men då personalen på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor
och deras barn var oense i frågan valde till slut Kriscentrum för män att skicka ut
det utan en underskrift från den andra verksamhetens samordnare. Varken Owe
Sjölander eller Anders Sandberg förstår varför en underskrift från Kriscentrum för
våldsutsatta kvinnor och deras barn skulle utgöra något problem.
Avslutningsvis tror Owe Sjölander att ett utökat samarbete där verksamheterna
gör mer konkreta jobb tillsammans skulle understödja ett samarbete. Vidare
berättar han att man på Kriscentrum för män har idéer om att man skulle kunna ha
ett Kriscentrum för par. Där männen och kvinnorna, efter att de är
färdigbehandlade, får hjälp med att antingen separera eller reparera:
Det sker ju idag utan insyn och det är oerhört centralt i den här behandlingen att
män också muntligen högt tar på sig ansvaret för det våld man utövat, till sina
barn, till sin partner, till sin svärmor eller till andra människor som är sekundärt
involverade och att göra det utan att lägga över ansvaret på någon annan. Det
här skulle jag gärna vilja göra tillsammans med personal från Kriscentrum för
kvinnor och paren. Att arbeta så blir en mer grundläggande och varaktig
förändring och jag tror också att man kan separera efter det på ett sätt som är
helare och som kanske kan innebära att konflikten inte behöver föras vidare till
kriget kring barnen
Kriscentrum för kvinnor och Kriscentrum för män träffas var 6:e vecka och
Agneta Frick anser inte att det finns något direkt samarbete utan snarare en
samverkan. Vidare framgår det att Kriscentrum för kvinnor inte skrev under
brevet, som Kriscentrum för män skickat ut till de kvinnor vars män går i
behandling, då man inte ville att det skulle framgå att det fanns ett samarbete
mellan verksamheterna. Agneta Frick anser att just Kriscentrum för män är den
35
svåraste samarbetspartnern, eftersom det finns en könsmaktsordning i
misshandeln som präglar synsättet på våldet. Agneta Frick fortsätter:
Dessutom tar Kriscentrum för kvinnor hand om offren och Kriscentrum för män
tar hand om förövarna. Kriscentrum för män arbetar med att representera
våldsmannen och vi kvinnorna, med andra ord offret till deras klienter. Jag har
svårt att se hur ett samarbete skulle gå till rent strukturellt. Vi försöker på olika
sätt rent praktiskt, men det kommer att ta tid eftersom de är den svåraste
samarbetspartnern vi har.
Agneta Frick tycker att det skulle vara jätteintressant att jobba tillsammans med
en av de manliga behandlarna från Kriscentrum för män i ett ärende, där han
representerade mannen och hon representerade kvinnan. Agneta Frick anser dock
att det förutsätter att kvinnan har uttryckt en önskan om detta och att även mannen
vill. Vid sidan om detta säger Frick att hon skulle önska att de kunde få in
Kriscentrum för män när det handlar om barnen och att det kanske skulle kunna
finnas barngrupper som de arbetade gemensamt med.
Under intervjun frågar vi om det inte skulle vara intressant om personal från de
båda verksamheterna besökte varandra då man har gruppsamtal. På så sätt skulle
personalen på Kriscentrum för män ta del av de våldsutsatta kvinnornas
berättelser och Kriscentrum för kvinnor få höra de våldsutövande männens
beskrivningar. Agneta Frick ställer sig positiv till detta och säger:
Vi är väldigt inriktade på vad kvinnorna, som kommer hit, berättar och så måste
det vara eftersom hon ska kunna erbjudas hjälp. Därför skulle det vara intressant
att få vara med en dag hos kriscentrum för män för att kunna ta del av männens
historier och så skulle de kunna få vara med en dag hos oss för att få höra
kvinnornas historier. Vi vill ju komma ifrån bilden av att kvinnorna är offer och
så länge vi inte kan göra det kan vi heller inte ha ett fungerande samarbete.
Vidare säger Frick att hon och hennes personal inte heller får se det som att
Kriscentrum för män representerar våldsmannen, för då fungerar det inte heller:
Det är en lång process. Det skulle kanske kunna vara så att Kriscentrum för män
börjar bearbeta mannen och vi tar oss an kvinnan, men om inte mannen är ett
dugg intresserad av att komma till Kriscentrum för män så är ett samarbete
nästan omöjligt.
Agneta Frick anser att många av männen som kommer till kriscentrum för män
redan har kommit halvvägs i sin behandlingsprocess eftersom de tagit ett första
steg till hjälp. Vidare säger Frick att man inte kan jämföra dessa män med de män,
vars kvinnor bor på Kriscentrum för kvinnor, eftersom att de är direkt livsfarliga
och hon tror inte heller att det finns någon hjälp för dessa män som det finns för
de män som Kriscentrum för män behandlar. I anslutning till detta säger Frick
även att man måste våga se att personalen på de båda verksamheterna blir matade
med sina respektive klienters historier. Vidare tillägger Frick:
Vi lever i en annan värld än vad de på kriscentrum för män gör. Sen möter vi ju
många invandrarkvinnor och deras män söker inte hjälp hos kriscentrum för män
så de männen ser de inte och kan därför inte hjälpa dem till behandling.
36
Agneta Frick är övertygad om att en man som utövat våld mot en kvinna kan
frångå sitt beteende genom att komma till Kriscentrum för män. Frick anser att en
man har kommit ganska långt om han själv ber om hjälp för sitt beteende. Utöver
detta säger Frick att samtalsprocesserna tar längre tid med männen eftersom det är
lång väg att gå innan man kommer ifrån ett våldsbeteende.
Avslutningsvis vidarebefordrar vi Owe Sjölanders idé om ett Kriscentrum för par
där de båda verksamheterna kunde samarbeta. Agneta svarar:
Man måste utgå ifrån vad kvinnan vill. Om en kvinna blivit utsatt för våld måste
man ta hennes behov på allvar, men det låter som en bra idé och det är en ny
tanke. Kanske skulle man även kunna etablera ett fungerande samarbete med
Kriscentrum för män och den personal som arbetar i den öppna mottagningen,
vilket inte inbegriper de kvinnor som systematiskt misshandlats av sina män. Men
förutsättningen för att ett sådant samarbete skulle fungera var att man arbetade
med de fall där det inte hunnit gå så långt.
5. ANALYS
I detta avsnitt kommer vårt material att analyseras genom kopplingar till såväl
empiri som de teorier, vilka behandlats i teorikapitlet, samt annan forskning som
berör ämnet. Analysen består av tre delar. Den första delen behandlar
förklaringarna till uppkomsten av våld utifrån de båda verksamheterna som vi
kommer att koppla till teori. I den andra delen kommer vi att beröra behandlingen
på de båda verksamheterna. Slutligen kommer vi i den sista delen att titta närmare
på samarbetet mellan verksamheterna.
5.1 Uppkomsten till våld
Vår studie visar att såväl Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor som Kriscentrum
för män anser att man måste utgå från olika förklaringsmodeller för att förklara
våldets uppkomst. Vidare anser ingen av personalen från de båda verksamheterna
att man endast kan utgå från en könsmaktsordning för att förklara våldet. Dock
tenderar man vara mer benägen att utgå från en könsmaktsordning på Kriscentrum
för våldsutsatta kvinnor än vad man är på Kriscentrum för män. Trots detta ser
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor även att andra faktorer kan vara avgörande
för att förklara våldet.
Vikten av att utgå från olika förklaringsmodeller är även något som berörs i
jämställdhetsrapporten SOU 2005:66, där man skriver att jämställdhetspolitikens
inriktning på området mäns våld mot kvinnor inte bör begränsa sig till enbart den
renodlade form av könsmaktsförståelse som förordas av Slagen Dam, som vi
nämnt i vår teoridel, utan jämställdhetspolitiken bör utgå från en mer nyanserad
förståelse på området mäns våld mot kvinnor. Detta innebär att man tar hänsyn till
vilka välfärdsresurser som finns i samhället och i detta sammanhang måste man
även vara inriktad på vilka insatser som ger bäst effekt för att få bukt med
problemet. Vid sidan av detta måste man även problematisera män och
manligheter utan att man för den sakens skull förlorar maktperspektivet. Det finns
inte en enda fullständig förklaring till mäns våld och olika förklaringar kan
integreras med varandra.
37
I intervjun med Agneta Frick säger hon att man vid sidan om en
könsmaktsordning även kan finna förklaringar till det manliga våldet på en
individnivå, vilket kan vara fallet med de män som blivit utsatta för våld i sin
barndom. Enligt Frick utsätter dessa män medvetet sin kvinna för våld eftersom
att de vuxit upp i en miljö som präglats av en våldsordning. Vidare säger Agneta
Frick även att våldet i vissa fall handlar om mannens kontrollbehov. I intervjuerna
med Kriscentrum för män framhåller man att orsakerna till våldet kan bero på att
mannen känner sig underlägsen, maktlös och osäker i sitt förhållande till kvinnan.
Vidare framgår det i intervjun med Sjölander att det sexuella våldet mot kvinnan
har sin grund i ett samhälleligt kvinnoförtryck då han anser att domstolsväsendet
behandlar kvinnor som varit utsatta för sexualbrott illa. Med bakgrund av detta
kan man dra en parallell till den feministiska våldsforskningen. I denna
representerar Eva Hedlund det individinriktade perspektivet som vi tidigare tagit
upp i vårt teoriavsnitt. Hedlund har skrivit Män med sexuell beroendeproblematik,
(1999), i vilken hon ser den manliga våldsutövningen som sexualiserad genom att
den är könsrelaterad. Grunden för våldet handlar enligt henne om mannens behov
av att stärka sin manlighet. En manlighet han anser sig stärka genom att beröva
kvinnan den makt han uppfattar att kvinnan förfogar över. Mannen använder sitt
kön för att bli av med känslor som vrede, maktlöshet, osäkerhet och
underlägsenhet. Enligt Hedlund är mannens våld inte heller kontrollerat, utan han
agerar med våldshandlingar i blint raseri. Det är här Hedlunds syn på våldsakten
avviker från många andra feministiska våldsforskares, som snarare betonar att
mannen ofta har kontroll då han slår. Till exempel har den misshandlande mannen
ofta tillräcklig kontroll för att vänta med misshandeln tills paret blir ensamma.
Och innan han börjar slå kan han vidta kontrollerade åtgärder som att exempelvis
dra för gardiner och skruva upp ljudet på stereon (Hedlund, 1999).
I motsats till Eva Hedlund representerar Eva Lundgren, (2004), det strukturella
perspektivet inom den feministsiska våldsforskningen och hennes grundantagande
är att man måste förstå våld mot kvinnor inom en patriarkal kultur där män utövar
könsmakt. I denna könskultur är manlig sexualitet och våld nära sammanlänkade
eftersom maskuliniteten i vår kultur byggts upp och upprätthålls genom en intim
förbindelse mellan våld och virilitet. Lundgren påstår att det är först när man
diskuterar mäns våld i termer av gradskillnad mellan olika former av förtryck
samt utifrån tanken om våldet som ett kontinuum, som det samlade sexualiserade
våldet synliggörs som uttryck för det samhälleliga kvinnoförtrycket. Då först
friläggs de bakomliggande orsakerna till kvinnors underordning och hur detta
genomsyrar samhällsstrukturen och normer kring kön.
Utifrån de avvikelseperspektiv som Nea Mellberg kommit fram till, och som vi tar
upp i vårt teoriavsnitt, kan man dra flera paralleller till vad våra intervjupersoner
säger. Mellberg lyfter bl.a. fram vanmaktsperspektivet som en orsak till varför
män utövar våld mot kvinnor, vilket både Owe Sjölander och Anders Sandberg
också anser vara en förklaring av våldet. Vanmaktsperspektivet kommer dock inte
fram lika tydligt i intervjun med Agneta Frick även om man kan tolka in det då
hon säger att en utlösande faktor till våldet kan vara om kvinnan vid en separation
hotar att ta barnen ifrån mannen. Utöver vanmaktsperspektivet framgår det även
av intervjuerna med Kriscentrum för män att männen som söker sig till
verksamheten ibland slagit utifrån ett gräl med kvinnan där hon också slagit
mannen. I detta sammanhang kan man dra en parallell till Mellbergs beskrivning
av konfliktperspektivet där mannen och kvinnan anses vara två jämställda parter
där det inte råder en könsmaktsordning. Även om mannen kan ha en upplevelse av
38
att kvinnan varit lika aggressiv eller ha lika stort ansvar i att grälet slutat med att
mannen slagit henne arbetar behandlarna på Kriscentrum för män aktivt mot detta
resonemang. Därmed låter de mannen förstå att oavsett vad som föranlett hans
våldsamma beteende så är han ensam ansvarig för våldet. Detta gäller även då
mannen slagit utifrån att han känt vanmakt och därmed låter behandlarna inte
mannen försvinna som våldsaktör, vilket han enligt jämställdhetsrapporten SOU
2005:66 annars tenderar att göra.
Det sociala arvet är ett annat avvikelseperspektiv som de båda verksamheterna
anser vara ytterligare en möjlig orsak till våldets uppkomst och det bottnar i en
svår uppväxt präglad av våld. Utöver detta framhåller i synnerhet Agneta Frick,
men även Sjölander och Sandberg, att kulturperspektivet kan vara en annan
bakomliggande faktor till våldets uppkomst. Detta blir särskilt tydligt i intervjun
med Agneta Frick där hon uppger att de kvinnor som flyr till Kriscentrum för
våldsutsatta kvinnor, övervägande kommer från andra kulturer där det råder
patriarkala värderingar. I intervjuerna med Kriscentrum för män framgår det dock
att även om de våldsamma männen kan ha patriarkala värderingar så innebär det
inte per definition att de måste ha en annan kulturell bakgrund. Vidare anser de att
spektrat av våldsamma män är brett och därför kan vissa män ha patriarkala
värderingar medan andra män är oerhört jämställda och en tredje kategori kan
uppleva att de är underordnade kvinnan.
I vår studie är det tydligt att de båda Kriscentra i allmänhet och i synnerhet
Kriscentrum för män vilar sin verksamhet på att utgå ifrån olika
förklaringsmodeller för att nå en ökad förståelse till våldets uppkomst. Både
Sandberg och Sjölander hävdar att detta är vägen man måste gå för att nå en ökad
förståelse inför mäns våld mot kvinnor. Därigenom betonar de vikten av ett
mångfacetterat förhållningssätt. Denna förståelse för våldet har vi tidigare tagit
upp i vårt teoriavsnitt genom Nea Mellbergs allt eller intet – perspektivet, ett
perspektiv som är till för att nå en ökad förståelse till varför våldet uppstår och
som bygger på att man kombinerar flera olika förklaringsmodeller med varandra.
På så sätt kombineras ett individuellt perspektiv, där orsaken till våldet återfinns i
såväl biologiska som psykologiska faktorer, med en könsmaktsordning.
Även om man på Kriscentrum för män inte anser att medicinska förklaringar är
den vanligaste orsaken till att våld uppstår så anser man ändå att detta kan vara en
förklaring. Detta är även något som Margareta Hydén tar upp i sin bok
Kvinnomisshandel inom äktenskapet, (1995). Hydén menar att om man tittar på
den individualpsykologiska modellen så utgår den ofta från att våldet orsakas av
familjemedlemmarnas personlighetsmässiga drag. I detta sammanhang lyfter hon
bland annat fram den svenske psykiatrikern Johan Cullberg som skrivit om män
som misshandlar och han har tittat på hur ofta männen misshandlar och hur
allvarliga våldshandlingarna är. Johan Cullberg hävdar att misshandlande män kan
delas in i fyra grupper. I den första gruppen återfinns män som gjort sig skyldiga
till enstaka/måttlig misshandel, vilket ofta sker i samband med alkohol. I den
andra gruppen finner man män som utövar återkommande misshandel och dessa
män är icke-kriminella där misshandeln sker med eller utan alkohol. Den tredje
gruppen är män som gjort sig skyldiga till sexualsadistiska brott och dessa män är
mycket tidigt känslomässigt störda. Avslutningsvis återfinner man män som gjort
sig skyldiga till svåra upprepade våldsbrott i den fjärde gruppen. Dessa män är
ofta utslagna, kriminella, alkoholiserade och de är ofta svårt psykiskt störda eller
hjärnskadade. Kortfattat menar Cullberg att de två första av dessa grupper
39
befinner sig inom psykiatrins intresseområden, de två senare inom rättspsykiatrin
(Hydén, 1995, s 28). Även om Agneta Frick inte i direkta ordalag uttrycker att
männen, vars kvinnor flytt till kriscentrum för kvinnor, skulle lida av en psykisk
störning så kan man tolka in detta i hennes påstående där hon beskriver att
männens våldsbeteende ofta är totalt vansinnigt och att det utmärks av
systematiskt grova övergrepp. Enligt Agneta Fricks påstående skulle dessa män
därmed passa in i den andra och tredje kategorin som Johan Cullberg lyfter fram.
Margareta Hydén, (1995), lyfter fram kvinnofientliga drag inom den
individinriktade våldsforskningen och hänvisar till forskare som anser att i
centrum för analysen står mannens barndomshistoria samt hans
personlighetsmässiga drag. Dessa forskare menar att orsaken till
kvinnomisshandel återfinns i vissa intrapsykiska drag hos mannen, vilka
predisponerar honom för våldsamt beteende gentemot sin partner. Detta ställer sig
Hydén mycket kritisk till och i samband med just en sådan slutsats ställer sig
Hydén frågande till vad det är som gör att mannen, vid ett misshandelstillfälle,
misshandlar just sin egen kvinna och aldrig någon annan person i hans närhet.
Samt funderar hon kring vad det är som gör att män som ”överväldigas av en
tidigt bortträngd aggressiv problematik i akuta situationer” så kontrollerat kan
hantera den akuta situationen så att den nästan aldrig uppkommer i vittnens
närvaro. Sist funderar hon kring hur det kan komma sig att det alltid är
hustrun/flickvännen som utsätts för våld i akuta situationer, och inte någon av
mannens överordnade på hans arbetsplats (Hydén, 1995, s 29).
I intervjuerna framgår det inte om männen som söker sig till verksamheten även
är våldsamma mot andra icke-närstående personer. Dock hävdar Sjölander att
männen är medvetna om att det de gjort är fel då de uppsöker Kriscentrum för
män. Med bakgrund av Sjölanders påstående torde därför männens våldsbeteende
inte enbart kunna förklaras med hjälp av att mannens intrapsykiska drag lett till ett
våldsamt beteende. Avseende huruvida mannens barndomshistoria har en
inverkan på hans våldsamma beteende framhåller intervjupersonerna att detta kan
vara en möjlig förklaring. I synnerhet Agneta Frick anser att bevittnande och
utsatthet av våld under uppväxten kan vara en orsak till varför man som vuxen
begår våld eller låter sig bli utsatt av våld. Däremot anser ingen av
intervjupersonerna att detta kan stå som en ensam förklaring till våldets uppkomst.
Med anledning av Hydéns kritik kan man dra en parallell till de båda
verksamheterna i den bemärkelsen att ingen av dem framhåller att våldets
uppkomst enbart skulle bero på mannen personlighetsmässiga drag, utan att det
även kan finnas andra bakomliggande orsaker till våldet. Att barns utsatthet eller
bevittnande av våld inom familjen kan ha långsiktiga effekter som resulterar i att
de som vuxna själva utövar eller drabbas av våld i sina nära relationer är något
som även framgår av jämställdhetsrapporten 2005:66.
I intervjuerna med personalen från Kriscentrum för män framgår det att
verksamheten bland annat förklarar att det våldsamma beteendet kan vara orsakad
av mannens låga självkänsla eller att han är i en beroendeställning till kvinnan. En
sådan beroendeställning kan enligt såväl Owe Sjölander som Anders Sandberg
vara av en emotionell karaktär där mannens svartsjuka bottnar i en rädsla över att
förlora kvinnan eller där han söker bekräftelse av kvinnan genom sexuellt
umgänge. Om mannens svartsjuka växer sig starkare eller om kvinnan avvisar
honom då han vill ha sexuellt umgänge kan detta bli en utlösande faktor till varför
40
mannen utövar våld mot henne. Vidare framhåller man att det vid sidan om den
låga själkänslan är vanligt att mannen kan känna en osäkerhet i föräldraskapet.
Mot bakgrund av ovanstående kan man åter anknyta till Johan Cullberg, som
anser att manligt våld även kan förklaras utifrån att mannen har låg självkänsla, är
osäker i sin mansroll och är beroende av kvinnan. Utlösande faktorer kan vara att
mannen upplevt sig hotad i sin manlighet och trott sig förlora kontrollen.
Svartsjuka, kvinnans frigörelse samt mannens och kvinnans olika syn på
sexualiteten är ytterligare andra faktorer som ansetts ha betydelse för att mannen
tillgriper våld. Att sådana upplevelser ingår i problematiken finns det mycket som
tyder på. Ändå återstår att förklara varför reaktionerna med våld och övergrepp är
så könsspecifik. Motsvarande känslor och upplevelse av maktlöshet borde vara
minst lika vanliga hos kvinnor, men leder mycket sällan till våld. Medan
manlighet fortsatt förknippas med auktoritet, bestämmanderätt och åtminstone
viss aggressivitet så saknas kulturella normer som ger kvinnor rätt till makt och
auktoritet över en manlig partner, än mindre till att kvinnor skulle ha rätt att uppnå
detta via aggressivitet och våld. Detta kan också illustreras av att vi reagerar med
större bestörtning när flickor eller kvinnor använder våld än när pojkar eller män
gör det (Brottsoffermyndigheten, 2000).
5.2 Behandlingen på de båda verksamheterna
Mot bakgrund av det vi tagit upp i föregående avsnitt kan man se att en
behandling av våldsamma män kan ha sin grund i olika förklaringsmodeller till
våldets uppkomst. Enligt intervjuerna med Sandberg och Sjölander verkar detta
vara utgångspunkten som behandlingen vilar på. Anledningen till detta förklaras
med att de män som söker sig till Kriscentrum för män, har olika bakgrund och
olika värderingar. Därigenom måste man anpassa behandlingen utifrån den
individuella problematik som mannens våld är sprungen ur. Med anledning av
detta arbetar man med att lyfta fram vinsten av en jämställdhet och kvinnors rätt i
behandlingen av de män som anser sig vara överordnade kvinnor eller också
arbetar man med att stärka mannens självkänsla i de fall han har känt sig
underordnad och utan kontroll.
Då Kriscentrum för män bland annat bygger sin behandling på ATV, (Alternativ
till Våld) kan man se varför de är så noga med att lyfta fram alla våldets aspekter i
sin behandling. Per Isdal, som leder ATV i Oslo, tar i sin bok Meningen med våld,
(2001), upp sin syn på våldet och vad man skall tänka på i behandlingsarbetet med
männen. Hans bok bygger på samtal med flera hundra män - samt några få
kvinnor. Tidigt i boken vill Per Isdal slå hål på myten om det blinda våldet. För
den som utan anledning blir nedslagen på öppen gata kan våldet givetvis upplevas
som blint, skriver han. Men inte för gärningsmannen. För honom är våldet aldrig
blint eller meningslöst. Det utövas nästan alltid med avsikt och är logiskt. Och det
är viktigt att ha som utgångspunkt i behandlingen av våldsbenägna män. I sin bok
definierar Per Isdal ordet våld. Själv talar han om fysiskt, psykiskt, sexuellt,
materiellt och latent våld. Att presentera bra definitioner är en förutsättning för att
försöka förstå våldet som fenomen - och vi måste våga använda ordet våld oftare
än i dag. Först när allt våld benämns med sitt rätta namn blir det möjligt att se det
och reagera på det, hävdar Isdal.
Mot bakgrund av Per Isdals resonemang kan man dra en parallell till behandlarna
på Kriscentrum för män, som betonar vikten av att man i behandlingen synliggör
olika typer av våld och att allt våld är lika illa oavsett karaktär. Att våldet skall
41
betraktas som lika allvarligt, oavsett karaktär, är även något som Johansson,
(2003), tar fasta på när han talar om ett kontinuum. Genom ett kontinuum
rangordnas inte våldet och det finns ett samband mellan de olika formerna av våld
som riktas mot kvinnor som grundar sig i ett patriarkalt samhälle. Att man inte
kan bortse ifrån en könsmaktsordning i fråga om våldet är även något som
behandlarna på Kriscentrum för män tagit fasta på då man understryker vikten av
en jämställdhet i behandlingsarbetet och att man inte kan jämföra det manliga
våldet med det kvinnliga våldet då mannen är fysiskt överlägsen.
Ett led i att åstadkomma denna medvetenhet blir därför att låta mannen ingående
beskriva det våld han utfört. Avsikten med den ingående beskrivningen är främst
avsedd för att få mannen att ta på sig ansvaret för våldet, oavsett vad som föranlett
det. Därför arbetar man med att särskilja våldets förhistoria från våldet så länge
mannen lägger skulden för våldet på någon annan eller något annat. I anslutning
till detta ger man även mannen andra verktyg som han kan tillgripa i situationer då
det finns en överhängande risk för att han skall bli våldsam. Vidare visar man
mannen på att hans våld bara är en tillfällig lösning och att det inte finns någon
långvarig vinst med den kontroll han vunnit genom sina våldshandlingar. Utöver
detta arbetar man mycket med att lyfta fram hur våldet kan ha uppfattats ur
kvinnornas perspektiv. Därigenom blir det enligt de båda behandlarna viktigt att
man förmedlar en kvinnosyn som bygger på en jämställdhet i behandlingsarbetet
med männen. Vid sidan om detta uppger de båda behandlarna att det kan uppstå
en del svårigheter i behandlingsarbetet. Enligt Anders Sandberg är det framförallt
svårt att nå fram till de män som byggt upp strategier i hela sitt liv. Vidare anser
han att det kan vara svårt att bryta ett våldsbeteende om mannen fortfarande lever
i en relation som varit dålig under en längre tid. Utöver detta ser han även ibland
att mannen har svårt att se våldet för att det har normaliserats. Vid sidan om
Anders Sandberg anser Owe Sjölander att det är svårt att få männen att härbärgera
en inre motivation till förändring. Utöver detta anser han att det i vissa fall kan
vara svårt att få mannen att särskilja våldets förhistoria från själva våldshändelsen.
I vår studie framgår det genom intervjun med Owe Sjölander att han anser att den
massmediala bilden är ett problem eftersom den är snedvriden och stereotyp. Med
anledning av detta känner inte de män som inte utövar ett grovt fysiskt våld igen
sig i beskrivningen av kvinnomisshandlare. Sjölander anser att media endast
koncentrerar sig på att lyfta fram de galningar, psykopater och torterare, som
begår de grövsta kvinnofridsbrotten vilket kan försvåra ett igenkännande för vissa
män som utövar andra former av våld. Detta är även något som Brantsæter,
(2001), tar fasta på då hon hävdar att både massmedia och forskning inriktar sig
på att belysa de våldsutövare som är mest avvikande och som begår de grövsta
våldsbrotten, vilket försvårar ett igenkännande hos andra kategorier av
kvinnomisshandlare.
Om man tittar på hur Kriscentrum för kvinnor arbetar i sin behandling av de
våldsutsatta kvinnorna verkar den ha sitt avstamp i den feministiska
våldforskningen. I intervjun med Agneta Frick framgår detta tydligt och dessutom
framgår det även att det våld kvinnorna blivit utsatta för ofta är väldigt grovt och
att hon inte bara blir utsatt av detta från mannen utan även av andra
familjemedlemmar. Vidare framgår det att kvinnan ofta hittar förklaringar till
våldet och att hon lägger skulden på sig själv. I detta avseende blir det därför
viktigt att man i behandlingsarbetet hjälper kvinnan att inse att ingen man har rätt
att bruka våld mot henne. I anslutning till detta kan man dra en parallell till
42
Margareta Hydén som menar att kvinnofientliga uppfattningar i högsta grad är
levande. Även om de för tillfället inte är speciellt dominerande i det offentliga
samtalet finns de djupt rotade i vår kultur. Speciellt då det finns sexuella inslag i
våldet kan det hävdas att kvinnan får skylla sig själv. Hydén ser feministiska
förståelsemodeller av våld som en reaktion mot en kvinnofientlig, individinriktad
och patologiserande diskurs där såväl mannen som kvinnan anses ha en patologisk
personlighet. Med anledning av den patologiska personligheten blir mannen
fråntagen sitt ansvar för misshandeln av kvinnan och därigenom vilar ansvaret för
våldet på kvinnan (Hydén, 1995, s 33).
I intervjun med Agneta Frick förefaller behandlingen av de våldsutsatta kvinnorna
inte att ha sin utgångspunkt i lika många förklaringsmodeller i fråga om
uppkomsten till våldet som man har på Kriscentrum för män. Vidare betonar
Agneta Frick att könsmaktsordningen är den grundläggande orsaken till
uppkomsten av våld, men att man inte utgår ifrån denna i behandlingsarbetet.
Därmed förklarar man inte för kvinnan att våldet har sin uppkomst i en
könsmaktsordning eftersom att det inte är relevant i behandlingsarbetet med
kvinnorna. Utöver detta tycks behandlingen på Kriscentrum för våldsutsatta
kvinnor vara kortare och mer praktiskt inriktad i det avseendet att man för tillfället
kan inhysa kvinnorna och deras barn samt att man hjälper kvinnan att göra en
anmälan och i hennes kontakt med övriga instanser i samhället. Vid sidan om
detta lägger Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor en stor vikt vid att hjälpa
kvinnorna att bearbeta sina upplevelser samt att stärka henne i såväl föräldrarollen
som det faktum att hon inte har någon skuld till det våld hon blivit utsatt för.
Utöver detta inbegrips även barnen i behandlingsarbetet, vilket de inte gör på
Kriscentrum för män mer än i de ärenden som de har i samarbete med
Kriscentrum för barn. Behandlingsarbetet på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor
går även ut på att man skall göra de våldsutsatta kvinnorna medvetna om våldets
olika skepnader och vilka konsekvenser våldet har för såväl kvinnan som hennes
barn. Efter avslutad behandling kan kvinnan även ha en fortsatt kontakt med sin
kontaktperson som stödjer henne vid exempelvis rättegångsförhandlingar. Vidare
framgår det i intervjun med Agneta Frick att svårigheterna i behandlingsarbetet
med de våldsutsatta kvinnorna är att vissa kvinnor flyttar hem till sina män efter
avslutad behandling. En annan svårighet är att få kvinnorna medvetna om att
våldet varit något som pågått under en så pass lång tid att kvinnan normaliserat
det, vilket leder till att hon har svårare att ta sig ur den onda cirkeln som våldet
innebär. I behandlingsarbetet ingår det också att personalen måste vara medvetna
om att det kan vara mycket svårt för en kvinna att lämna en relation där det
förkommit våld. Därför tvingar man inte kvinnan att fatta ett beslut om separation,
men däremot kan man be henne att överväga möjligheten. Därmed överlåter
personalen beslutet om en separation på kvinnan.
Även om varken Kriscentrum för män eller Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor
har gjort någon utvärdering beträffande effekterna av deras behandlingsarbeten så
anser båda verksamheterna att en utvärdering måste göras. På Kriscentrum för
våldsutsatta kvinnor anser man att en utvärdering skulle vara en god hjälp för att
förstå varför vissa kvinnor väljer att flytta tillbaka till sina män efter avslutad
behandling. Samtidigt så menar Agneta Frick att en sådan utvärdering kan bli svår
att genomföra av etiska skäl då många av kvinnorna önskar att vara anonyma.
Detta problem verkar man inte ha på Kriscentrum för män då de våldsutövande
männen i början av sin kontakt eller behandling får en förfrågan om verksamheten
får ta kontakt med dem vid ett senare skede för att ta reda på hur det gått för dem.
43
Genom förfrågan får männen välja att samtycka till en framtida utvärdering. Med
anledning av att verksamheterna saknar en utvärdering kan man inte veta hur
effektiva behandlingarna varit. Trots detta anser Owe Sjölander att ett våldsamt
beteende är behandlingsbart och han menar även att de har gått bra för de män han
träffat ett halvår efter avslut. Anders Sandberg anser att det inte är någon större
risk för att männen skall bli våldsamma igen, då de i behandlingen tvingas
ompröva sig själv på djupet. Även Agneta Frick tror att de män som söker hjälp
på Kriscentrum för män kan frångå ett våldsamt beteende, men samtidigt säger
hon att de männen, vars kvinnor flytt till kriscentrum för våldsutsatta kvinnor, har
ett våldsbeteende som inte är behandlingsbart på en frivillig basis. För dessa män
återstår bara fängelse med tvångsbehandling.
5.3 Samarbetet mellan verksamheterna
Med bakgrund av det vi skrivit om i teorin gällande Kvinnofridspropositionen
1998, hade Malmö stad redan innan den antogs börjat arbeta med olika metoder
för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vid denna tid var samverkan mellan de
olika myndigheterna inte tillfredsställande, vilket var problematiskt med tanke på
att de utsatta kvinnorna måste ha en fungerande och respektfull kontakt med olika
instanser för att få hjälp. Med anledning av detta antog därför Malmö stad, 1999,
ett handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor. Handlingsprogrammet
omfattar flera nivåer där bl.a. problemområdet definieras och ansvarsfördelningen
i Malmö presenteras. Avsikten är att de planerade insatserna regelbundet ska
följas upp och utvärderas.
Kriscentrum för män och Kriscentrum för kvinnor har lite olika uppfattning om
huruvida ett samarbete mellan dem existerar eller inte. Agneta Frick hävdar att det
endast finns en fungerande samverkan med Kriscentrum för män där de träffas var
6:e vecka, medan Anders Sandberg och Owe Sjölander anser att det finns ett
samarbete som fungerar på ett strukturellt plan, men mindre bra på en individnivå.
Vid sidan om detta är alla tre rörande överens om att ett samarbete mellan
verksamheterna är svårt då verksamheterna vänder sig till offer respektive
förövare.
Det framgår i SOU rapporten, Ett slag i luften, (2004), att de samverkande
aktörerna i Malmö stad måste arbeta på ett flertal förbättringar när det kommer till
det manliga våldet. Det viktigaste är att det måste finnas fler utbildningsinstanser,
som även ska sträcka sig utanför samverkansgruppen. Vikten av fortbildning är
även något som Owe Sjölander framhåller för att man ska kunna förbättra
samarbetet på en individnivå. I SOU rapporten framgår det också att det även
måste finnas en tydlig begreppsdefinition av våld samt en diskussion kring
konkreta åtgärder som t.ex. fler boenden. Vid sidan om detta borde det även
finnas ett ställe där alla hjälpinsatser är samlade under ett och samma tak. Utifrån
detta kan vi dra en parallell till de båda Kriscentras önskan om ett samarbete,
förutsatt att begreppen utreds och klarläggs gällande hur man ser på den
våldsutövande mannen och den våldsutsatta kvinnan. Agneta Frick hävdar
bestämt att vi inte får se på kvinnorna som offer, utan endast som brottsoffer. I
anslutning till detta säger hon att ett samarbete aldrig kommer att fungera om man
ser de våldsutsatta kvinnorna som offer. Vid sidan om detta ställer sig Agneta
Frick positiv till Owe Sjölanders tanke om ett Kriscentrum för par, förutsatt att det
är en önskan från kvinnan.
44
Kriscentrum för män arbetar med våldet i fokus och enligt Ett slag i luften,
framkommer det att behandlare som arbetar med manliga förövare uppger att det
ofta är just männen som lämnar en relation. Till en början har männen en
förhoppning att relationen med kvinnan ska fortgå, men under behandlingens
gång inser de att de inte kan leva kvar med kvinnan. Vidare framkommer det av
rapporten att det oftare är så att svenska män inser att deras handling är fel och
söker hjälp eftersom de vet hur det borde vara i en jämställd relation. Medan män
från andra kulturer, främst patriarkala sådana, har en snävare referensram när det
kommer till synen på våld och synen på kvinnor.
Utifrån detta kan vi se att det Agneta Frick berättar om männen till kvinnorna som
söker hjälp hos dem stämmer. De flesta kvinnor som systematiskt blivit
misshandlade under flera års tid kommer oftare från andra kulturer än den
svenska. Det är även här Frick ser de stora svårigheterna när det handlar om ett
fungerande samarbete med Kriscentrum för män. Dessutom anser Frick att de
män, vars kvinnor flytt till Kriscentrum, inte går att behandla och därmed skiljer
de sig från de män som söker sig till Kriscentrum för män. Vidare är det svårt att
komma till stånd med ett fungerande samarbete eftersom verksamheterna verkar
ha svårt för att förstå varandras grundläggande utgångspunkter. Därför ställer sig
Agneta Frick positiv till vårt förslag om att personal från de båda verksamheterna
skulle kunna tillbringa tid på varandras verksamheter och hon menar att man på
detta sätt kanske skulle kunna förstå varandras utgångspunkter bättre.
Av intervjuerna framgår det att ett samarbete försvåras av att Kriscentrum för
våldsutsatta kvinnor gärna framhåller könsmaktsordningen som den främsta
förklaringen till våldets uppkomst. Häri skiljer sig verksamheten från Kriscentrum
för män där man inte betonar könsmaktsordningen i lika stor utsträckning utan
även framhåller andra förklaringsmodeller som minst lika avgörande för våldets
uppkomst. Vidare anser Kriscentrum för män att mötena med personalen från
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor ofta präglas av att man fastnar ideologiska
diskussioner. Utöver detta anser inte behandlingspersonalen på Kriscentrum för
män att det viktigaste är att man utgår ifrån en specifik förklaringsmodell, utan
istället betonar man att alla modeller som är användbara bör beaktas för att få
våldet att upphöra.
6. SAMMANFATTANDE SLUTDISKUSSION
Vårt syfte med denna studie var att titta på vilka förklaringar de båda kriscentra i
Malmö hade till det manliga våldets uppkomst, hur deras behandlingsarbete såg ut
samt vilka möjligheter och svårigheter som är förknippade med ett samarbete
mellan verksamheterna. Vid sidan om det empiriska materialet har vår studie även
utgjorts av en rad teoretiska aspekter rörande ämnet.
I vår studie framgår det att man ur både ett empiriskt och teoretiskt perspektiv kan
hitta olika förklaringar till våldets uppkomst. Mot bakgrund av detta visar vår
studie att man på Kriscentrum för män anser att uppkomsten till våld kan härledas
till fler orsaksförklaringar än vad man gör på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor
och deras barn. Utöver detta anser de att våldet givetvis måste beaktas utifrån en
könsmaktsordning, men att denna teori varken kan stå som den enda eller främsta
förklaringsmodellen till våldet. Häri skiljer sig Kriscentrum för män från
45
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor då de anser att den främsta orsaken till
våldet beror på att det råder en könsmaktsordning. Trots detta anser inte
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor att man kan bortse från att våldet även kan
bero på andra orsaker, men huvudbetoningen ligger ändå på en könsmaktsordning
i det avseende att det är männen som sitter på makten och att våld kan ses som ett
uttryck för makt. Avseende behandlingarna skiljer sig dessa främst åt genom att
man arbetar med brottsoffer på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor medan man
arbetar med våldsutövare på Kriscentrum för män. Vidare pågår behandlingen
under en längre period på Kriscentrum för män i jämförelse med behandlingen på
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor. Utöver detta skiljer sig verksamheterna
också åt i det avseendet att man arbetar mer med barnen på Kriscentrum för
våldsutsatta kvinnor och deras barn än vad man gör på Kriscentrum för män. I
behandlingsarbetet arbetar dock båda verksamheterna i lika stor utsträckning med
att tydliggöra vad våld är och vilka konsekvenser det kan få för de inblandade. På
Kriscentrum för män lägger man stor vikt vid att få mannen att ta på sig det fulla
ansvaret för våldet, medan man på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor arbetar
mycket med att kvinnan inte ska ta på sig någon skuld för våldet. Beträffande
samarbetet mellan de båda verksamheterna är det uppenbart att detta är förknippat
med en rad svårigheter. Enligt de båda verksamheterna tror man att detta främst
beror på att verksamheterna riktar sig mot våldsutövande män respektive
våldsutsatta kvinnor, vilket leder till att man har olika utgångspunkter. Vidare kan
en annan svårighet för ett samarbete utgöras av att man bara får höra de egna
klienternas versioner samt att man har olika förklaringsmodeller till våldets
uppkomst. På Kriscentrum för män anser man att detta kan leda till att man fastnar
i olika ideologiska diskussioner i sina samarbetsmöten med Kriscentrum för
våldsutsatta kvinnor. Vidare är det tydligt att ett samarbete ytterligare försvåras
genom att Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor inte vill att det ska uppfattas som
om verksamheterna har ett samarbete inför sina klienter. Detta blir särskilt tydligt
genom att de inte ville skriva under brevet som Kriscentrum för män skickat ut till
de kvinnor vars män sökt behandling hos dem. Trots detta framgår det i våra
intervjuer att båda verksamheterna vill försöka samarbeta mer, men ännu har man
inte lyckats närma sig en lösning för hur detta ska se ut rent praktiskt.
Inför denna studie var vi till en början skeptiska till att behandlingen på
Kriscentrum för män i Malmö verkligen fungerade, men under resans gång har
vår skepsis fått sig en törn då det blivit tydligt att behandlingspersonalen på
Kriscentrum för män är mångfasetterade beträffande såväl förklaringar till våldets
uppkomst som i sin kompetens för att kunna tillgodose de våldsamma männens
behov av hjälp och behandling. Därmed anser vi att det finns stora möjligheter för
de män som söker hjälp på Kriscentrum för män att frångå ett våldsamt beteende.
För att detta skall lyckas krävs det dock ett stort arbete från männen själva annars
är nog risken stor att de misslyckas i att etablera en varaktig förändring där de
frångår ett våldsamt beteende.
Vi anser att det är mycket positivt att personalen på Kriscentrum för män har ett
jämställdhetstänkande, vilket gör att de i behandlingsarbetet kan förmedla en
positiv kvinnosyn till sina klienter. Vidare är vi båda av den åsikten att såväl
Sjölander som Sandberg har ett respektfullt och icke-fördömande bemötande av
sina klienter och att det tycks prägla hela behandlingsarbetet, vilket vi tycker är
positivt.
46
Beträffande Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor är vår åsikt att de ter sig mer
begränsade i såväl förklaringarna till våldets uppkomst som till samarbetet med
Kriscentrum för män, vilket kanske har en grund i att personalen dagligen får
möta kvinnor som varit utsatta för fruktansvärda övergrepp. I behandlingsarbetet
med blir det även här tydligt att personalen grundar sitt arbete i ett respektfullt och
icke-fördömande bemötande av kvinnorna, vilket är positivt.
Med anledning av att Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor har en helt annan
utgångspunkt blir det kanske svårare för dem att se möjligheterna för ett
fungerande och praktiskt samarbete med Kriscentrum för män. Att det finns
svårigheter i att nå ett fram till ett samarbete kan som sagt förklaras med att de
båda verksamheterna vänder sig till olika målgrupper, men kanske framför allt
genom att de män vars kvinnor flytt till Kriscentrum för kvinnor är mycket svåra
att nå fram till och de söker inte heller självmant upp Kriscentrum för män. Trots
detta har vi genom vår studie fått uppfattningen av att ett samarbete är av största
vikt samt att det inte borde utgöras av sådana svårigheter och hinder som det tycks
göra idag. Vår åsikt är att de båda verksamheterna borde kunna mötas på ett mer
övergripande plan, även om vi har full förståelse för att de arbetar på olika sätt.
Därför hoppas vi att Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor nappar på Owe
Sjölanders utmärkta förslag om ett Kriscentrum för par. För att ytterligare främja
samarbetet hoppas vi även att verksamheterna överväger vårt förslag om att börja
delta i varandras behandlingsarbeten, vilket förmodligen skulle leda till en ökad
förståelse för varandras utgångspunkter och därigenom skulle man säkerligen
kunna överbrygga några av de problem som finns idag. Ett sådant samarbete
skulle också vara positivt för klienterna och i förlängningen skulle man kanske
även kunna fånga upp de män, vars kvinnor flytt till Kriscentrum för kvinnor,
vilket man inte kan idag. Kanske är detta en orealistisk tanke, kanske kan inte
dessa män bli behandlade efter de premisser som finns idag, men genom ett utökat
samarbete skulle det kanske finnas en större möjlighet att nå fram till dem än vad
det finns idag.
Det är positivt att ingen av verksamheterna enbart utgår från en förklaringsmodell
till våldets uppkomst i sina behandlingsarbeten. Vår åsikt är att man begränsar sig
ifall man bara utgår ifrån en förklaringsmodell, vilket leder till en generalisering
av såväl uppkomsten till våldet som till de våldsutövande männen. En sådan
generalisering skulle även kunna resultera i att endast en liten grupp
våldsutövande män lyfts fram och därmed skulle bilden av den våldsutövande
mannen bli lika stereotyp som den bild massmedia idag målar upp. För att
behandlingen ska vara så effektiv som möjligt anser vi att man som behandlare
måste titta på flera bakomliggande orsaker samt även lyfta fram våldets olika
ansikten, dvs. psykiskt våld, hot om våld, sexuellt våld, etc. etc. Detta anser vi att
de båda verksamheterna gör och därmed blir de båda behandlingarna adekvata för
sina respektive klienter. Däremot ställer vi oss mycket kritiska till att ingen av
verksamheterna har gjort någon egentlig utvärdering av hur effektiva deras
behandlingar varit, vilket leder till att de missar värdefull information som behövs
för att förstå effekten av behandlingarna. Därigenom finns det en fara i att man
bara förlitar sig på en tro om behandlingens effektivitet istället för reell fakta,
vilket kan resultera i att man inte kommer åt våldsproblematiken på djupet.
Slutligen vill vi poängtera att även då de båda kriscentras tolkning av ett
samarbete ibland tycks gå isär är det ändå mycket positivt att en samverkan
mellan dem bedrivs utifrån den gemensamma plattform som Malmö stads
handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor utgör.
47
REFERENSER
Brantsæter, Marianne, (2001), Möten med män dömda för sexuella övergrepp mot
barn, Oslo, GCS Multicommunication AS
Brottsförebyggande rådet, BRÅ 2000:11, Grov kvinnofridskränkning, En
kartläggning, Stockholm, Brottsförebyggande rådet
Brottsoffermyndigheten, 2000, Kvinnofrid - att förstå bakgrunden till mäns våld
mot kvinnor och dess effekter, Umeå: Brottsoffermyndigheten
Cullberg, Johan, (1989) Dynamisk psykiatri i teori och praktik, Stockholm: Natur
och Kultur, Refererad i Brottoffermyndigheten, (2000), - Kvinnofrid och i Hydén,
Margareta, (1995), Kvinnomisshandel inom äktenskapet
Denscombe, Martyn, (2000), Forskningshandboken – för småskaliga
forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna, Lund: Studentlitteratur
Eliasson, Mona, (1997), Mäns våld mot kvinnor, Stockholm, Natur och Kultur,
Hartman, Jan, (1998), Vetenskapligt tänkande, Från kunskapsteori till metodteori,
Studentlitteratur: Lund
Hedlund, Eva, (1999), Män med sexuell beroendeproblematik, Carlssons förlag
Hellström, Leif, (2005), Anvisningar för skrivande studenter, Handfast
handledning för studenter som skriver rapporter och examensarbeten, Malmö
högskola: Hälsa och Samhälle
Hydén, Margareta, (1995), Kvinnomisshandel inom äktenskapet, Mellan det
omöjliga och det möjliga, Stockholm, Liber utbildning
Isdal, Per, (2001), Meningen med våld, Stockholm: Gothia
Johansson, Thomas, (2003), artikel Mäns våld mot kvinnor, kapitel 14, i BäckWiklund, Margareta & Johansson, Thomas, (2003), Nätverksfamiljen, Stockholm:
Natur och Kultur
Kvale, Steinar, (1997), Den kvalitativa forskningsintervjun, Lund:
Studentlitteratur
Lennér-Axelson, Barbro, (1989), Männens röster i kris och förändring,
Stockholm: Natur och kultur
Lundgren, Eva, Heimer, Gun, Westerstrand, Jenny, Kalliokoski, Anne-Marie,
(2001), Slagen Dam, Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en
omfångsundersökning, Fritzes Offentliga Publikationer, Stockholm
Lundgren, Eva, (2004), Våldets normaliseringsprocess, Tre parter, tre strategier,
Ny version, ROKS
48
Lövkrona, Inger, (2001), ”Den våldsamme mannen”, Mord, misshandel och
sexuella övergrepp, historiska och kulturella perspektiv på kön och våld, Lund,
Nordic Academic Press
Mellberg, Nea, (2002), När det overkliga blir verkligt, Mödrars situation när
deras barn utsätts för sexuella övergrepp av fäder, Umeå, Boréa Förlag
Mellberg, Nea, (2004), Mäns våld mot kvinnor, Synliga mödrar och osynliga
barn, Uppsala, Uppsala universitetet
Peterman, Linda, M, & Dixon, Charlotte, G, (2001), Assessment and Evaluation
of Men Who Batter Women, Journal of Rehabilitation, 67: 4, 38-43
Rosengren, Karl Erik, & Arvidson, Peter, (2002), Sociologisk metodik, Malmö:
Liber
Svensson, Per-Gunnar, & Starrin, Bengt, (red), (1996), Kvalitativa studier i teori
och praktik, Lund: Studentlitteratur
Statens offentliga utredningar, SOU 2004:121, Slag i Luften, En utredning om
myndigheter, mansvåld och makt, Fritzes Offentliga Publikationer, Stockholm
2004
Statens offentliga utredningar, SOU 2005:66, Makt att forma samhället och sitt
eget liv: Jämställdhetspolitiken mot nya mål: slutbetänkande av
jämställdhetspolitiska utredningen, Fritzes Offentliga Publikationer, Stockholm
2005
Verksamhetsberättelse, (2004), Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras
barn i Malmö, Agneta Frick
Verksamhetsrapport, (2004), Kriscentrum för män i Malmö, Owe Sjölander
Vetenskapsrådet, (1990), Forskningsetiska principer inom humanistisksamhällsvetenskaplig forskning, Elanders Gotab
Wallén, Göran, (1996), Vetenskapsteori och forskningsmetodik, Lund:
Studentlitteratur
Wendt Höjer, Maria, (2002), Rädslans politik, Våld och sexualitet i den svenska
demokratin, Ak. Avh, Malmö: Liber
49
BILAGA 1
INTERVJUGUIDE TILL KRISCENTRUM FÖR MÄN I MALMÖ
Klienten

Det är inte bara män som utövar våld som söker sig till er, men eftersom
det är dessa män vi ska koncentrerar oss på kommer våra frågor att gälla
just de männen som slår.

Hur kommer de i kontakt med er?

Blir de rekommenderade eller är det på eget initiativ?
Behandling

Hur ser ett typiskt behandlingsarbete ut med en våldsman? Beskriv
processen från start till avslut?

Hur lång tid brukar en behandling sträcka sig?

Vilka svårigheter finns i behandlingsarbetet?

Har männen problem med att erkänna sin skuld? Att ansvaret är deras när
det gäller våldet?

Kan de se sin skuld själva eller är det något ni måste arbeta med?

Vilka är de vanligaste ursäkterna männen har när det kommer till deras
våldsutövande?

Vilka förklaringar har männen själva till sitt beteende?

Vad är grundläggande i behandlingsarbetet för att nå fram till dessa män?

Strävar ni efter att få mannen att ta sitt ansvar över sina våldshandlingar?

Vilka förklaringar anser du vara de mest bidragande till att män utövar
våld?

Står förklaringarna att finna i barndomen eller finns det andra faktorer som
bidrar?
50

Tror du att en man som utövat våld mot en kvinna kan frångå sitt
våldsbeteende genom att komma till Kriscentrum för män?

Dessa män skyller ofta på kvinnan – kan du som behandlare se ifall
kvinnans beteende i vissa fall kan understödja mannens våldsamma
handlingar?

Anser du att våld beror på könsmaktsordning? Eller är det mer
psykologiska faktorer som är avgörande?

Finns det ett jämställdhetsperspektiv i er behandlingsmetod där ni försöker
få männen att se att kvinnor skall vara jämställda män?

Vilken kvinnosyn har männen som kommer till er?

Vad gör ni för att förbättra deras kvinnosyn?

Vad är avgörande för att du ska anse att en klient är färdigbehandlad?

Kan man vara säker på att behandlingen har lyckats när man avslutar?

Har ni någon uppföljning med vålds-klienterna för att försöka förhindra
återfall?

Uppmuntrar ni att männens relationer med sina kvinnor fortsätter eller är
ni för en separation? Motivera gärna varför?

Hur svårt är det att bryta ett våldsbeteende i en pågående relation? Är det
lättare att bryta beteendet om man avslutar förhållandet och sedan startar
om på ny kula med någon annan när man är färdigbehandlad?

Utifrån forskaren Eva Lundgrens normaliseringsprocess, hur tycker du att
den överrensstämmer med vad du upplever i behandlingsarbetet med
männen som kommer hit?
Samarbetet

Vad är grundtanken med samarbetet mellan er och Kriscentrum för
våldsutsatta kvinnor och deras barn?
51

Ge oss ett exempel på hur ett samarbetet ser ut?

Vilka möjligheter respektive svårigheter ser du när det gäller detta
samarbete? Alltså inte bara utifrån klienter utan även ifrån ditt eget
perspektiv i form av behandlare?

Har ni något speciellt mål för era klienter när det gäller detta samarbete?

När det gäller samarbetet med Kriscentrum för kvinnor, vad är det som
skiljer era verksamheter åt?

Vad ligger till grund för att detta samarbete uppstått?

Vilka aktörer är inblandade i samarbetet?
52
BILAGA 2
INTERVJUGUIDE TILL KRISCENTRUM FÖR VÅLDSUTSATTA
KVINNOR OCH DERAS BARN I MALMÖ
Klienten

Hur kommer våldsutsatta kvinnor i kontakt med er?

Blir de rekommenderade eller är det på eget initiativ?

Är det vanligt att även de kvinnor vars män inte är dömda för sina
våldshandlingar uppsöker er på eget initiativ?
Behandling

Hur ser ett typiskt behandlingsarbete ut med kvinnorna? Beskriv processen
från start till avslut?

Hur lång tid brukar en behandling sträcka sig?

Vilka svårigheter finns i behandlingsarbetet?

Har kvinnorna problem med att se att våldet inte beror på dem, alltså att
ansvaret inte är deras när det gäller våldet?

Vilka är de vanligaste ursäkterna kvinnor har när det kommer till deras
mäns våldsutövande?

Vilka förklaringar har kvinnorna själva till männens beteende?

Vad är grundläggande i behandlingsarbetet för att nå fram till dessa
kvinnor?

Vilka förklaringar anser du vara de mest bidragande till att män utövar
våld?

Män som slår skyller ofta på kvinnan – kan du som behandlare se ifall
kvinnans beteende i vissa fall kan understödja mannens våldsamma
handlingar?
53

Anser du att våld beror på könsmaktsordning? Eller är det mer
psykologiska faktorer som är avgörande?

Finns det ett jämställdhetsperspektiv i er behandlingsmetod där ni försöker
få kvinnorna att se att de skall vara jämställda män?

Finns det något du anser att dessa våldsmän har gemensamt i sitt
beteende?

Finns det något som kvinnorna som söker sig till er har gemensamt, eller
skiljer dem sig åt?

Vad är avgörande för att du ska anse att en klient är färdigbehandlad?

Kan man vara säker på att behandlingen har lyckats när man avslutar?

Har ni någon uppföljning med kvinnorna för att försöka förhindra återfall,
att de går tillbaka till männen eller hamnar i dåligt sällskap igen?

Uppmuntrar ni att kvinnornas relationer med sina män fortsätter eller är ni
för en separation? Motivera gärna varför?

Varför tror du att en kvinna stannar kvar i ett våldsförhållande?

Utifrån forskaren Eva Lundgrens normaliseringsprocess, hur tycker du att
den överrensstämmer med vad du upplever i behandlingsarbetet med
kvinnorna som kommer hit?
Samarbetet

Vad är grundtanken med samarbetet mellan er och Kriscentrum för män?

Ge oss ett exempel på hur ett samarbete skulle se ut för att fungera?

Tror du att en man som utövat våld mot en kvinna kan frångå sitt
våldsbeteende genom att komma till Kriscentrum för män?

Har ni något speciellt mål för era klienter när det gäller detta samarbete?

När det gäller samarbetet med Kriscentrum för män, vad är det som skiljer
era verksamheter åt?
54

Varför ville inte ni vara med på det brev som är formulerat och
undertecknat av Kriscentrum för män och som är tänkt att skickas ut till
eventuella klienter?

Skulle du kunna tänka dig att någon från er personal var med i
Kriscentrum för män behandlingsarbete och vice versa?

Vad tycker du om idén att starta ett kriscentrum för par?
55
BILAGA 3
KRISCENTRUM FÖR MÄN I MALMÖ
Frågeformulär för män i behandling för våldsamt beteende.
________________________________________________________________
Förhållandet med den våldsutsatta
Gift/Sambo
Flickvän/Pojkvän
Skild/Separerad
Hur länge har ni levt tillsammans/varit tillsammans? ___________________
Egna barn _________ Gemensamma barn_________ Styvbarn _________
Våldshändelser
Introducera olika våldsformer:
Fysiskt/Psykiskt/Sexuellt/Materiellt/Latent

Fysiskt våld är det våld som riktas direkt mot den andre

Psykiskt våld är direkt hot om våld och våldsamma konsekvenser. Indirekt
riktat hot med t.ex. eget självmord eller hot riktat mot annan närstående,
husdjur eller egendom.
Sexuellt våld är när någon blir tvingad att genomföra samlag eller andra
sexuella handlingar mot sin vilja.


Materiellt våld är när inredning i hemmet slås sönder, föremål kastas och
slås sönder eller att kläder och andra personliga tillhörigheter bränns eller
klipps sönder.

Latent våld är stark ilska och aggressivitet som är inbunden men som ändå
visar sig i kroppshållning och kroppsuttryck.
Här nedan följer listor med olika exempel på våld. Några känner du igen och
andra kanske du inte vill benämna som våld men din partner kan ha upplevt det
som våld eller maktmedel.
Fysiskt våld.
TYP AV FYSISKT VÅLD
OM JA, HUR OFTA?
Slag mot huvudet/ansiktet ____________________________________
Slag mot kropp
____________________________________
Örfil/Lavett/Lusing
____________________________________
56
Slag med knuten näve
____________________________________
Slagit med tillhygge
____________________________________
Gripa/Ta tag i/Hålla hårt
____________________________________
Skaka
____________________________________
Knuffa/Knuffa omkull
____________________________________
Brotta ned
____________________________________
Sparka
____________________________________
Strypgrepp
____________________________________
Bita
____________________________________
Dra i håret
____________________________________
Bränna
____________________________________
Använt vapen
____________________________________
Övrigt
____________________________________
____________________________________
____________________________________
Psykiskt våld
TYP AV PSYKISKT VÅLD
OM JA, HUR OFTA?
Hot om fysiskt våld
_________________________________
57
Hot med vapen/tillhygge
_________________________________
Hot om att döda
_________________________________
Kränkande tilltal
_________________________________
Kränkande tilltal inför barnen
_________________________________
Kränkande tilltal inför andra
_________________________________
Kritisera och förolämpa
_________________________________
Osanna anklagelser
_________________________________
Hot att lämna
_________________________________
Hot att begå självmord
_________________________________
Hot om/Skada annan närstående
_________________________________
Hot om/Skada husdjur
_________________________________
Hot om/Skada egendom
_________________________________
Skadat dig själv
_________________________________
Spottat
_________________________________
Kontroll
_________________________________
Svartsjuka
_________________________________
Skrämma/Tvinga till handlingar
_________________________________
Genom blickar och tecken
påminna om tidigare
våldshändelser och bestraffningar
__________________________________
Ge den andre skulden för våldet
_________________________________
Vägra prata om våldet
_________________________________
Övrigt
_________________________________
Sexuellt våld
TYP AV SEXUELLT VÅLD
OM JA, HUR OFTA?
Våldtäkt
__________________________________
58
Tvingat/Krävt/Tjatat till dig sexuella handlingar _______________________
__________________________________
__________________________________
Materiellt våld
TYP AV MATERIELLT VÅLD
OM JA, HUR OFTA?
Slå sönder dörrar, väggar, fönster, etc. ________________________________
Slå sönder möbler
___________________________________
Förstöra personliga tillhörigheter ____________________________________
Slå sönder annan egendom ____________________________________
Latent våld
TYP AV LATENT VÅLD OM JA, HUR OFTA?
Hotfull tystnad
____________________________________
Återhållen aggressivitet
____________________________________
Våldets historia
Första våldshändelsen
____________________________________
Sista våldshändelsen
____________________________________
Värsta våldshändelsen
____________________________________
Våldets konsekvenser ________________________________________
Är du polisanmäld? ________________________________________________
Har du tidigare blivit polisanmäld? ____________________________________
Har du varit häktad till följd av våldsamt beteende? _______________________
59
Är du tidigare dömd för våld? ________________________________________
Barnen
Har barnen uppfattat våldsamheter hemma?
Ja
Nej
Har barnen bevittnat våld?
Ja
Nej
Hur reagerade barnen?______________________________________________
Har du talat med barnen om våldet? ___________________________________
Vet barnen om att du tagit kontakt med KCM?
Ja
Nej
Är socialtjänsten kontaktade?
Ja
Nej
Din partner
Vilka skador har ditt våld åsamkat din partner? __________________________
Har din partner sökt vård för skadorna? ________________________________
Har din partner nu eller tidigare sökt kontakt med kvinnojour eller Kriscentrum
för kvinnor? ______________________________________________________
Blev din partner rädd?______________________________________________
Har hon anledning att vara rädd för dig? ________________________________
Har din partner lämnat dig? __________________________________________
Vill du att relationen skall fortsätta? ___________________________________
Tror du att din partner vill det? _______________________________________
Du själv
Bevittnade du som liten våld i din uppväxtfamilj? Ja
Nej
Om ja, vem utövade våld mot vem? ___________________________________
Var du själv utsatt för våld som liten och i så fall av vem? __________________
60
Blev du utsatt för annan kränkande behandling som liten? __________________
Har du utövat våld i tidigare relationer? ________________________________
Uppfattar du dig själv som en våldsam person? _________________________
Har du tagit på dig ansvaret för våldet inför din partner? ___________________
Anser du att din partner är medansvarig till våldshändelserna? ______________
_______________________________________________________________
Hur har du försökt gottgöra ditt beteende? ______________________________
________________________________________________________________
Är du rädd för att bli våldsam igen? ___________________________________
Har du valt att berätta om våldet för någon? I så fall för vem? _______________
Har du druckit alkohol eller tagit andra droger i samband med våldshändelserna?
Har du vid något tillfälle haft självmordtankar? __________________________
Din omgivning
Är våld mot partner accepterat bland dina vänner? ________________________
Är våld i offentliga miljöer mot annan accepterat bland dina vänner? _________
Övrigt som Du vill tillägga: __________________________________________
________________________________________________________________
________________________________________________________________
________________________________________________________________
________________________________________________________________
________________________________________________________________
Tack för att Du tog Dig tid med formuläret!
61
BILAGA 4
KRISCENTRUM FÖR MÄN I MALMÖ
040-970607
Till
Hej,
Som Du kanske känner till har Din partner/f.d. partner tagit kontakt med
Kriscentrum för män för att få hjälp med sitt vålds- och/eller aggressiva beteende.
Vi har ett erbjudande till de kvinnor vars partner/f.d. partner har vänt sig till
Kriscentrum för män. I detta brev vill vi informera Dig om detta erbjudande.
Adressen till Dig har vi fått av.............................................................
Du har möjlighet att informera Dig om verksamheten på Kriscentrum för
män och/eller få information om huruvida Din partner/f.d. partner fullföljer
behandlingen på Kriscentrum.
Du ringer 040-97 06 07. (Telefontid, vardagar vanligen mellan 9.00 –
10.00. Vill Du bli uppringd så lämnar Du meddelande på vår
telefonsvarare).
Du bestämmer själv om Du vill att Din partner/f.d. partner ska få veta att Du
har tagit kontakt med oss.
Önskar Du samtala med en kvinna om Din egen situation föreslår vi att Du
också tar kontakt med:
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Mottagningen är
till för kvinnor som har blivit utsatta för fysiskt och/eller psykiskt våld av sin
partner eller f.d. partner.
För vissa kvinnor kan det vara första gången de har möjlighet att få prata
om det våld de har varit utsatta eller utsätts för.
Andra upplever det positivt att kunna få berätta för någon som står utanför
familjen och vännerna.
En del kvinnor tar kontakt i den akuta situationen och kanske överväger att
lämna partnern/f.d. partnern.
Andra åter önskar att få kunskap om och hjälp att bearbeta de känslor som
blivit följden av att ha varit utsatt för aggressivitet och våld.
Mammor som är bekymrade för hur våld, hot och ilska har påverkat barnen
kanske också önskar att barnen kan få en egen samtalskontakt.
Du kan vända Dig till Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor på: 040-29
09 99, dygnet runt.
Öppen mottagning: Vardagar efter tidsbeställning på ovanstående
telefonnummer.
Med vänlig hälsning
Owe Sjölander
Jan Andersson
62
Anders Sandberg