HUVUDINRIKTNINGAR I INTERNATIONELL SJÄLAVÅRD I DAG TOR-JOHAN GREVBO Sammanfattning ur hans bok Sjelesorgens Vei, 2006 sidorna 302 – 407, 502 – 519. Sammanställd av Lars Birgersson, Instituttet for Sjelesorg, 2013 8 Samhällsinr 7 Partnercentr 6 Djuppsyk 5 Menighetsgrund 4 Fördjupande 3 Utrustningsorient 2 Bibelbaserad 1 Budskapsförmedl Socio-pol terapeut analytisk ekklesial spiritual karismatisk evangelikal kerygmatisk Människan / Världen…………………………………………………………………………………………..Gud / Kyrkan (”Det er tendensen: fra teologin till mennesket, fra forkynnelsen till hjelp...” Wulf. ”Pendelen er delvis i ferd med å svinge tillbake” Grevbo) 1 Budskapsförmedlande (kerygmatisk) själavård Huvuddefinition: Själavård som förkunnelse av Guds uppenbarelse för den enskilde. Stickord: dialektisk teologi, uppenbarelserelaterad, kristocentrisk, absolution, brytpunkten i samtalet, auktoritär. Tongivande under 1900-talet i Europas protestantiska kyrkor. Barthiansk dialektisk teologi i botten. ”De jordiska (empiriska) synpunkter på själavården ... fann ingen fortsättning i denna tradition.” Gud och människan är separerade. Det enda som kan visa vägen är därför Guds Ord. Kristocentrisk prägel: förkunnelsen om syndernas förlåtelse måste komma någon gång i samtalet (kallas brytpunkt eller övergång). Den bibliska uppenbarelsen är helt bestämmande när man eventuellt öppnar för en viss psykologisk stöttekunskap. Klassisk variant: Hans Asmussen och Eduard Thurneysen. Liten förståelse för den naturliga gudsuppenbarelsen. Motstånd mot att tänka att det ändliga kan rymma det oändliga. Syndernas förlåtelse är det primära. ”Seelenfuhrung” till skillnad från ”seelensorge”. ”Seelensorge” avkvalifiseras som något sekundärt och på lagens plan, är inte egentlig sjelesorg. Fri och otvungen sjelesorg kommer inte till stånd, skall dirigeras så att den på ett eller annat sätt blir ett botsamtal. Kunskap från andra källor blir oväsentliga, dock kan diagnosen hämta stoff från psykologin som hjälpvetenskap, behandligen sköter teologin bäst. (Grevbo: ”Det skal i denne teoretiske sammenheng samtidig også inrømmes at det finnes mange vitnesbyrd om Thurneysens fintfølende og varierte sjelesorg når det kom til praksis.”) Många tyska författare i detta fält. Från amerikansk horisont utmärker sig Thomas Oden, som försöker att knyta ihop Karl Barths teologi och Carl Rogers terapi. Representanter: Asmussen, Thurneysen, Steinwand, Girgensohn, Diem. I Skandinavien har funnits representanter fr a i Danmark, tex Dickmeiss. Viss tillknytning till denna huvudinriktning har Anders Nygren i Sverige haft, liksom Gabriel Skagestad och Johannes Smemo i Norge. Nyare varianter: Inriktningen har haft en märkbar förnyelse de sista 30 åren. De gamla tyngdpunkterna är bevarade men fått en förändrad profil i mötet med analytisk och terapeutisk sjelesorg. Viktigaste namnet här är Helmut Tacke, som tex kritiserar terapeutisk sjelesorg i det att frågan om konfidentens rätta gudsförhållande försummas och förväxlas med frågan om att finna sig själv samt att en sekulär terapi gjorts till föremål för en ohållbar teologisk tolkning, något som lätt gudomliggör rent mänskliga förhållanden istället för förändring genom tron. Tacke talar om det fria samtalet men vill ändå koncentrera sjelesorgen till troshjälp. En annan, Rudolf Bohren, beklagar aveskatologiseringen hos mången sjelesorg. Helga Lemke önskar att förena en kerygmatisk sjelesorg med centrala inslag från den terapeutiska. Amerikanskan Deborah van Deusen Hunsinger försöker (1995) att beskriva förhållandet mellan teologi och psykologi i sjelesorgen utifrån Chalcedon-beslutet, Kristi naturer utan sammanblandning eller uppsplittring. ”Hunsinger og Tacke har derfor sammen bidratt avgjørende til at denne kerygmatiske sjelesorgkategori ikke lenger oppleves riktig så smal som i den første klassiske fase.” Representanter: Helmut Tacke, Rudolf Bohren, Christian Møller, Deborah van Deusen Hunsinger, Helga Lemke (som vill förena denna inriktning med den teraputiska inriktningen). Utmärkande citat: ”Själavård är förkunnelse av Guds ord för den enskilde” (Asmussen), ”Som Cura Specialis är själavården i grunden bara ett specialtillfälle av förkunnelsen” (Steinwand), ”Själavård är praksisinriktad förmedling av evangeliet i form av ett fritt samtal, där Guds egen själavård kommer till tals. Det själavårdande målet består i hjälp till att tro, på ett sätt som gör att tron verkar som hjälp till att leva” (Tacke). 2 Bibelbaserad (evangelikal) själavård Huvuddefinition: Själavård som personligt engagerad påverkan utifrån gudagivna bibliska sanningar och normer Stickord: bibelcentrerad, evangelikal grundhållning, personligt engagemang, förmaning, visdomsord, sanningsförmedling, olika ståndpunkter på psykodisciplinerna finns representerat. Den bibliska uppenbarelsen är normgivande för både innehåll och metod. Guds ord förmedlas med stor frimodighet men också kanske okritiskt in i varje aktuell situation, inte minst på etiskt plan. Förmaningar, visdomstexter lyfts fram. De inriktningar som öppnar sig för psykologisk kunskap, gör det med åtgärdsterapi eller kognitiv terapi. Bibeln är i det närmaste ett uppslagsverk för behandling av många lidanden. Önskan om mätbara resultat, kanske tom suksess. Varianter: Nuthetisk rådgivning. Amerikanen Jay Adams har fått enorm genomslagskraft. Böcker i stora upplagor. Egen tidskrift. Nuthetisk = förmaning, tillrättaläggande. Norsk biskop Ole Hagesäther ger denna en positiv värdering. ”Psykisk sjukdom” finns ej som begrepp i Bibeln, därför av intet värde. Bibliska normerna skall styra vår förståelse av lidande. Adams: ”Den evangeliska teologin har sålt sin förstfödslorätt för en psykologisk linsvälling”. Viljan och eget ansvar har stor betydelse, även när det gäller tex depression. Grevbo sätter tydligt upp en varningsflagg: Synden blir väl mycket individualistisk. Sjelesorgen tenderar att bli lagisk. Andra varianter: I huvudsak amerikanska. Eniga i mycket med Adams men kritiserar honom för två saker: för stor koncentration till förmaningen och för hans negativa hållning till psykologin. Två representanter står fram och som Grevbo kallar för ny-evangelikala: Lawrence Crabb och Gary Collins. Bägge menar att Bibeln och psykologin ömsesidigt bekräftar varandra. De kallar sin inriktning ofta ”Christian counseling”. Har en mycket stor tillslutning och tydlig organisation i USA, kallas AACT. Ett tydligt och nominellt alternativ till den andra stora inriktningen i USA, som Grevbo kallar Partnercentrerad sjelesorg (bl a CPE). I Tyskland har det under de senaste decennierna uppstått en liknande rörelse: ”biblisk-terapeutisk sjelesorg”. Ledande namn här: psykologen Michael Dieterich. Psykologiska impulser. Vishetslitteraturen flitigt använd. Viktiga ting för själavårdaren: det personliga gudsförhållande, beroendet av Andens ledning, biblisk grund, ett hjärta som är fyllt av glädje och vilja att hjälpa. Andra viktiga representanter: William Backus, Gary Sweeten, sydafrikanen Duncan Buchanan, i någon mån även Gunnar Elstad. Representanter: se ovan. Utmärkande citat: ”De kristna har innanför sin egen tradition med bön, bibel, gudstjänst och etik en skattkista av resurser med tanke på utvecklingen av kreativa relationer att man inte behöver känna ångest eller skam för det man har att erbjuda” (Buchanan). ”Ett av de glada dragen i dagens evangelikala värld är den förnyade vakthållningen på en själavård som är biblisk – inte bara psykologi färgat med bibliska ord och formuleringar, men en ärlig önskan att hjälpa människor till att lösa deras problem genom att föra dem till den objektiva, livsförändrande sanningen i Skriften” (MacArthur/Mack). 3 Utrustningsorienterad (karismatisk) själavård Huvuddefinition: Själavård som andlig fullmaktsgärning i Jesu namn. Stickord: Karismatisk rörelse, Andens utrustning, nådegåvor (särskilt profetians och helandets gåva), inre helande, exorcism. Denna inriktning kan man finna i kyrkans hela historia. Idag sker gärna en hänvisning till kyrkans första tid som förebild. Bygger sin praxis på övertygelsen att Gud verkar idag genom Andens utrustning och nådegåvor till människors helande. Centralt står bönen om Andens ledning till rätt bedömning av situationen. Exorcism ses också som en gåva till kyrkan. Uppdraget till apostlarna i Luk 9,1 (makt över onda andar och kraft att bota sjuka) ses bokstavligt. Man kan inte se en tydlig gränsdragning mellan dessa kyrkans ”kraftresurser” och psykologi och medicinsk vetenskap. Stor vikt läggs på själavårdarens utrustning: Andens upplysning, Jesu namns auktoritet, personlig växt. Kan tendera till fixering vid särskilt andefyllda själavårdare och osund maktutövning. Profetians gåva i den aktuella situationen och helandets gåva lyfts fram som viktiga. Inre helande från fr a svåra minnen (Sanford), blir en teknik riktad mot syndens följder mer än syndens förlåtelse. Ruth Stapleton arbetar med trosföreställningar, att göra Kristus levande i en konkret svår händelse i konfidentens liv. LG Engedal påpekar i Tfs/93 somliga risker i denna inriktning, bl a risken med den övernaturliga insikten i själavården och bristande förståelsen för helgelsen. Inriktningen har fått kraftig vind i seglen men utmärker sig inte i fagliga sammanhang. Grevbo lyfter fram några kritiska synpunkter: kongressjälavård, fixering på själavårdaren, risken för makt. Och liten vikt läggs på anfäktelsen liksom tendens till obalans i teologin. Representanter: Agnes Sanford, Francis MacNutt, John Wimber, Ruth C Stapleton, Colin Urquhart, Kjell-Petter Dahl, Gary Sweeten (med utbildningsprogrammet Teleios), Frank Lake (med boken ”Clinical Theology”). Ett utmärkande citat: ”Å drive sjelesorg i Ånden er den prosess som består i å tjene mennesker med den helbredelse som Jesus har berett for dem... Sjelesørgerens rolle er å være en kanal for Guds ord og Hans kraft – simpelthen å la prosessen skje” (William Barr). ”Igjen och igjen har jag sett att det är en kraft – Jesu Kristi frälsande och helande kraft – som kan förändra och transformera liv på ett sätt som jag aldrig vågade drömma om i min tidigare pastorala praxis” (MacNutt). 4 Fördjupande (spiritualitets) själavård Huvuddefinition: Själavård som medvandrande hänvisning till Guds djupa hemligheter. Stickord: Spiritualitet, andlig vägledare (guide, ledsagare, vän), djupdimension, bön och meditation, andlig urskillningsförmåga/diagnos, befriande humor. Den helige Ande står centralt i denna inriktning liksom i föregående, men grundsyn, tradition och arbetssätt skiljer sig markant. De senaste decennierna har denna typen av själavård utmanat själavård på alla nivåer. Hundratals böcker har skrivits. Genomslag i de flesta kyrkliga inriktningar. Kallades på 80-talet emellanåt ”mystagogisk själavård”, tankegång utvecklad av bl a Karl Rahner. Mystagogi = en tolkande hänvisning till den gudserfarenhet som ligger latent i allt mänskligt liv, att föra människor till den hemlighet som är Guds historia med var och en. Andlig vägledning: ”...är den hjälp som en enskild människa får inom den världsvida kyrkans gemenskap för att bli mer förankrad och stabil i sin tro på den treenige Gud, och komma förbi sentimentalitet, moralism och intellektualism till en erfaren tillit till Jesus Kristus, hans krav och hans löften, och ta konsekvenserna av dem” (O Wikström). Kan också gärna kallas en skola i bön och meditation. Som gråtens följesvenn uppstår också den befriande humorn på den andliga resan när människan förs från självupptagenhet till tro, hopp och kärlek. Den andliga vägledaren: 1. Måste ha erfarenhet av Gud för att kunna ledsaga konfidenten till att lyssna till Guds Ande, upptäcka själens djupaste behov och väcka det slumrande liv som gavs i dopet. 2. Måste ha djup respekt: står ej över sin konfident, tar hänsyn till den personliga väg som konfidenten är kallad att följa, ger inte order. Andliga vägledaren liknas bäst vid en jordemor. 3. Uppträder med mildhet och fasthet eftersom själavårdaren påverkar konfidentens gudsbild. Själavårdens djupdimension utesluter inte övriga dimensioner (omsorg, besinning, tolkning och fördjupning enligt O Wikström). Finna sin identitet i Gud. Omvändelsen innebär i praktiken att också finna sig själv. Efterföljelse av Kristus sker genom tjänst för andra: impuls till moralisk förvandling. Denna inriktning har sina rötter och skattkammare i kyrkans långa tradition, med metaforer som vetekornets lag, från död till liv samt lag och evangelium. Det vägledaren inte kan klara sig utan är discretio (andlig dömmekraft, urskillningsförmåga, diagnose). Är en Andens gåva som också kan uppövas. Har stor betydelse i teman som: sund och osund tro, periferi och centrum, falsk och äkta skuld, överjaget och Anden, depression och själens mörka natt, psykiska problem och andliga utmaningar, Guds ledning och egenviljan. Grevbo hälsar denna inriktning varmt välkommen och placerar sig själv delvis i denna riktning. Har också några kritiska synpunkter, bl a, har den en alltför optimistisk syn på människans förmåga att närma sig Gud och kan den föra till gärningsrättfärdighet? Representanter: Henri Nouwen, Kenneth Leech, William Barry, Owe Wikström, Wilfrid Stinissen, Wayne Oates, David Benner, Herbert Girgensohn, Donald Capps, Notto Thelle, Per-Olof Sjögren, Olav Skjevesland. Några utmärkande citat: ”Att ’lyssna till själen’ med det menar jag att vara uppmärksam på och öppen för Guds underfulla Ande så jag hör sätten som Gud inviterar och uppenbarar sig på i alla nivåer av vårt liv och vår mänskliga längtan” (Jean Stairs). ”Sjelesorg består i at vi oppdager og holder fast ved den uutslettelige forbindelsen mellom våre liv og Gud – ikke minst når og der Han oppleves fjern og skjult” (Grevbo). 5 Menighetsgrundad (ekklesial) själavård Huvuddefinition: Själavård som kyrklig omsorg till tro och liv Stickord: Luther, kyrklig förankring och kontext, dubbelt mål: tros- och livshjälp, diakonal prägel, öppenhet för humanvetenskapliga aspekter. Denna inriktning drar sig både mot höger och vänster på själavårdsskalan. Luther påverkat, direkt eller indirekt. Luther ser prästen fr a som herden, därför skall han också vara väl skickad som själavårdare. Colloguium et consolatio (samtal och tröst) hand i hand med förkunnelsen. Luthers själavård präglades av stor bredd och kristologisk koncentration. Luther hänvisar till Kristi ”hela omsorgsgärning” vilket anger bredden och betydelsen av både präster och lekfolk. Även första trosartikeln betonas, människan är skapad med utvecklingsmöjligheter. Tjänst i kontinuitet med det Jesus var och är. En nära förbindelse med den kristna församlingen. Sker på kyrkans vägnar och i församlingens kontext, kyrklig inramning. Viss betoning på själavård till de troende, dock ej begränsat till dem, såsom Jesu inriktning (judarna först, sedan hedningarna). Menighetsgrundad själavård är också det vanligaste i fattiga kyrkor på södra halvklotet. Innehållet i själavården är öppet: inget mänskligt är främmande för Gud. En uppdelning av väsentligt och mindre väsentligt i själavården blir fel: livs-och troshjälp. ”Själ” har både en andlig och vardaglig dimension. ”Själavård” i denna inriktning ligger mycket nära ”diakoni”. Öppenheten för hjälpvetenskaper: Själavårdaren bör ta in allt som är tänkbart för att förstå livsverkligheten hos konfidenten. Teologin bör knyta till sig psykovetenskaperna, såsom den förr knöt till sig filosofi och filologi. Själavården förankras i Kristi omsorg och gärning men använder sig villigt av annan relevant kunskap. Pastoralteologer placeras bäst i denna inriktning. Grevbo har stor sans för denna inriktning. Risk: en koncentration kring själavårdens grundlag och därmed förlorar något i kommunikationsfrågorna. Representanter: Arne Fjellbu, Charles Gerkin, Thomas Oden, John Patton, Donald Capps, Stephen Pattison, Per-Olof Sjögren, Walter Uhsadel, Wolfgang Trillhaas, Alfred Müller, Knut Enger, Bjarne Storset, Ingvar Bengtsson, Viggo Lissner, LeRoy Aden, Howard Stone, Anders Olivius, Göran Bergstrand, Berit Okkenhaug. (Anders Bergem, min notering). Några utmärkande citat: ”Sjelesorgen kan ikke utvikle seg adskilt fra troen og kirken”. (Patton). ”Eftersom själavården är en del av kyrkans verksamhet, är det viktigt att själavårdaren alltid arbetar på ett sådant sätt att det finns en förbindelse mellan de enskilda samtalen och det som annars sker i kyrkan” (Bergstrand och Lidbeck). ”Själavård är omsorg för Kristi kropp i dess lemmar” (Trillhaas). ”Själavård är livshjälp för den döpte, så att hans dop kan förverkligas i det kroppsliga jordiska livet med blicken och mål på det eviga” (Uhsadel). ”’Pastoral ministry’ skall utmärka sig av ett brett synfält i möte med alla slags mänskliga situationer och djup i teologisk insikt” (Gerkin). ”Menighetsterapi – själavård – omsorg om den enskilde - kyrkotukt – diakoni: så omfattande och så mångfaldigt är det” ( Lissner). ”För den kristna skapelse- och inkarnationsteologin är inget mänskligt ointressant eller främmande. Viktigt är emellertid att öppenhet utåt mot gränsområdena kombineras med en samtidig öppenhet inåt mot de två övriga huvuduppgifterna i prästens centrala gärning: förkunnelse och liturgi” (Bengtsson). 6 Djuppsykologisk (analytisk) själavård Huvuddefinition: Själavård som medvetandegörande och självinsikt genom samtal. Stickord: Freud, Jung, nyare pastoralmedicin, frigörande självrealisering, oklart/oönskat namnbestämning (proprium). ”Analytisk” – denna inriktning står i ett nära beroendeförhållande till olika former av psykoanalys. ”Djuppsykologisk” – ett begrepp som Freud och Jung gärna använde, idag en samlingsbeteckning för psykoterapi med bakgrund hos Freud, Jung och Adler. Gemensamt för de olika i denna inriktning är betoning av frigörande självrealisering, ingen tvingas in i ett förutbestämt spår. Finna fram till sig själv och inte bli upphängd i inre tvång. Saknas intresse bland representanterna i att göra en tydlig bestämmelse av denna typ av själavård, om så sker skulle den bli mindre intressant utanför den teologiska världen. Kanske inte flertalet själavårdare i världen står i denna grupp men inspirationen från Freud har haft en enorm inverkan på första halvan av 1900-talets själavård. Tre undergrupper: 1. Freud-inspirerade själavårdare: uppmärksamhet kring personlighetens detet-jaget-överjaget, det förträngda som lagras i det undermedvetna, drömmen som hjälpmedel, att få jaget att ta kommando i livet kan ses som ett frigörande mål i själavården. Här finns Oscar Pfister, en freud-elev med boken ”Analytisk själavård” en praktisk analytisk metodlära. Här finns Joachim Scharfenberg som fann nyttig kyrklig självkritik utifrån Freud, likheter mellan Freud och luthersk människosyn samt element från Freud som var viktiga för själavården tex fromma tvångshandlingar och sökande efter infantil tröst. Här finns Hans-Joachim Thilo som lägger vikt vid genomskådandet av repetionstvånget, överföring och motöverföring samt försvarsmekanismerna. Här finns också den nutida Klaus Winkler som är upptagen av sammanhanget mellan trosinnehåll och psykiskt beteende. Här ges , enligt Grevbo, liten plats för en psykosocial helhetssyn till förmån för den intrapsykiska. Tendens till neglering av kyrklig tradition och kontext. Obs!: Många själavårdare i de flesta inriktningar har upptagit viktiga element från denna tradition utan att göra den till grund för sin själavårdsverksamhet 2. Jung-inspirerade själavårdare: mer positiv syn på religion än Freud, insikt att något står över det medvetna jaget, urmönstren i djupet av oss (arketyperna), själslig sundhet innebär att komma ”till sig själv” (individuationsprocess). Här finns Ott Haendler som bl a talar om betydelsen av det omedvetna i det religiösa, kombinerar den kerygmatiska inriktningen med den jungianska. Här finns också Christopher Perry som flitigt använder Job som arketyp för konfidenter som sjunker ner i själens mörka natt. Grevbo lyfter fram risken till symbolisering av kristendomens centrala innehåll, t ex inkarnationen. Jung används som guru i delar av New-age-rörelsen. Överbetoning på individuation på bekostnad av större mänskliga sammanhang. Dock positivt: betoning av nänniskans religiösa behov, till skillnad från Freud. 3. Nyare pastoralmedicinsk tradition: Medicin och teologi stöttar varandra, samarbete läkare och präster, detta en tradition som går många hundra år tillbaka. Psykosomatisk helhetssyn som inkluderar den andliga sidan. Själavård och läkarvetenskap med djuppsykologiska element. Ekumenisk utbredning men längre tradition i katolsk sammanhang. Här finns fr a Adolf Allwohn som betonar förbindelsen mellan syndaförlåtelse och helande, samt lyfter fram att djuppsykologin och bibeln har ett gemensamt intresse i att avslöja hemligheterna i människans själ. Problemområden i hans sista bok: självmord, ekklesiogen nevros, trosstörningar hos sjuka. Hos honom finns också linjer till karismatisk och spirituell själavård. Svensk representant: Göte Bergsten (grundare av Förbundet St Lukas, min notering). Representanter: se ovan. Utöver de ovannämnda, har en hel del böcker skrivits av läkare som velat assistera själavården, tex HJ Schou, Gordon Johnsson, Atle Roness, Alphonse Maeder, Paul Tournier, Ernst zur Nieden, Theodor Bovet samt Helen Flanders Dunbar (viktigaste kvinnliga pionjären i amerikansk själavård, startade tidskriften Journal of Psychosomatic Medicine). Ett kännetecknande citat: Själavården kan inte klara sig utan psykologin. Man måste emellertid ”bestämma sig för om man vill fortsätta med hemsnickrade egenfabrikationer eller ta in kunskaperna från de stora psykologiska fackfolken (särskilt Freud) och gå in i diskussionen med dem.” (Scharfenberg) 7 Partnercentrerad (terapeutisk) själavård Huvuddefinition: Själavård som professionell och psykologidominerad hjälp till självhjälp. Stickord: Den amerikanska själavårdsrörelsen med historiken hos Boisen, ges teologisk profil med Tillich/processteologin samt psykologisk påverkan med Rogers. Hjälp till självhjälp, ”practical approach” (CPE), nya tendenser. Denna inriktning av själavård har en egen profil, dock inte entydig. Representerar huvudströmmen i den amerikanske själavårdsrörelsen som vuxit fram på 1900-talet. Vill fungera terapeutisk med psykologiska kriterier och partnercentrerat vilket innebär att assistera en medmänniska till att hjälpa sig själv. ”Professionell” antyder vikten av utbildningsprocessen hos själavårdarna (CPE). Psykologiska verktyg dominerar, men saknar inte teologiskt inspel. 1 Historisk bakgrund: Från studiet av skriftliga källor till levande mänskliga dokument. De första seriösa försöken att förändra själavården i ljus av nyare psykologi och teologi skedde i Emmanuel kyrkan i Boston: ”The Emmanuel Movement”. Där fanns läkaren Cabot som bidrog väsentligt till Boisens senare arbeten. Anton Boisen slet med sin egen psykiska hälsa, vilket har bidragit starkt till hans engagemang. Integration av det intellektuella och det emotionella viktigt. Boisen räknas som far till ”pastoral-kliniska utbildning”. Det religiösa budskapet i psykisk sjukdom var viktigt för honom. Vikten av att lära av levande mänskliga dokument istället för av böcker och historiska dokument var ett annat. Liberal-teologisk förståelse med kritisk hållning till varje absolut uppenbarelse. 1925 räknas som startåret för den kliniska utbildningen för teologstudenter, vilket senare blev CPE. Organisationen för detta blev 1930 Clinical Training of Theological Students. En tidskrift startades, heter från 2003 Journal of Pastoral Care and Counseling. CPE har fått många internationella efterföljare. Nutida själavårdskonferenserna ECPCC och ICPCC har sina rötter härifrån. 2 Teologisk profil: Från uppenbarelseteologi till processteologi och korrelationsmetod. Man slet redan från början med ett teologisk underskott i sina tankar om själavård. Sökte hjälp i ovan nämnda teologi och metod. Processteologin sätter erfarenheten i centrum. Utsagan om Gud som kärlek knyter samman den teraputiska idén om acceptans och växt. Utvecklingsoptimism. Gud avvisas som en absolut uppenbarelse. Världen är inte skapad av honom, Guds skapande består i att ge världen form. Gud är mer Försynen än Skaparen. Gud själv ingår i processen, han utvecklas tillsammans med skapelsen. Själavårdsprofilen blir därmed: medarbetarskapet i Guds världsplan, lyckoideal, utvecklingsoptimism, process och erfarenhet, växt och självförverkligande, anti-auktoritärt. Grevbo lyfter fram risken att se frälsning närmast som befrielse från svaghet, att man ser det gudomliga identifierat med världen, viktiga teologiska definitioner sätts åsido, terapi och frälsning sammanblandas. Korrelationsmetoden utvecklades av Paul Tillich. Han hade ett apologetiskt intresse i att förena kristendom och kultur, genom att förena den dualistiska och den liberala teologin. Ville finna en syntes: genom att Gud själv har kommit in i människans existens ger han människan möjlighet att finna sig själv i ”the new being”. Det finns ett samband, korrelation, mellan människans existentiella behov och Guds svar. Psykologin hjälper teologin att hålla fast vid sin utgångspunkt, nämligen Guds oförbehållna acceptans av människan. Grevbo lyfter fram att kristendomen som förankrad i historiska skeenden får mycken liten plats i denna inriktning. Kristologin är den helt svagaste punkten. Grundbegreppet ”du är accepterad” ges ingen teologisk grund. 3 Psykologisk påverkan: Från freudinspirerad insiktsterapi till humanistisk psykologi Denna partnercentrerade själavården har hämtat inpiration från många helt olika psykologiska inriktningar, nu senast transaktionsanalys, gestaltterapi, kognitiv psykologi och beteendeterapi. Men ingen har haft så starkt inflytande, succeartat, som den humaniskt-existentielle psykologen Carl Rogers. Även i det allmänna terapeutiska landskapet. Han kom från ett strängt religiöst hem. Han arbetsmetod blev den motsatta: en extremt icke-dirigerande hjälp till självhjälp på klientens egna premisser. Den speglande samtalsmetoden skulle säkra att klientens egna initiativ fick vara det bärande. Dessutom skulle metoden rikta sökarljuset mot de instängda känslorna så att de fick fritt utlopp. Hans ”treklöver” har blivit allmänt accepterat: respekt, empati och äkthet. Närstående personer som Seward Hiltner, Erich Fromm och Rollo May har också haft stor inflytelse på denna inriktning. ”Practical approach” och CPE Traditionell amerikansk tradition: learning by doing. CPE: Pedagogiskt genomarbetad utbildningsmodell med dagliga konfidentsamtal, samtalsprotokoll, gruppdynamiska samtal, undervisning och handledning. Till det kommer också andakter och predikningar som utvärderas av gruppen. Benämns ofta ”The Clinical Pastoral Education Movement” och kan kombineras med skiftande teologiska hållningar. På senare tid, också andra religioner. Stark internationell spridning. Handledarens kvaliteter är av avgörande betydelse. Grevbo redogör för den positiva inverkan: CPE har följt med i den terapeutiska utvecklingen och övertagit många goda verktyg, fört teologin närmare folks verklighet, satt själavårdarens person i ett granskande och utvecklande ljus samt förnyat det kyrkliga utbildningsmönstret i sin helhet. Grevbo redogör även för kritik mot CPE som går lite i linje med kritiken mot hela inriktningen nämligen ett teologiskt, kyrkligt och etiskt underskott. Vidare en specialisering (försummar vanliga spörsmål i församlingen), olycklig professionalisering, slagsida i riktning mot det emotionella och psykologiska. Någon har uttryckt: ”CPE har hjälpt många själavårdare att förstå sig själva men gett mindre hjälp till att förstå vad själavård är”. Teologin drunknar lätt i den koncentrationen av inomvärldslig hälsa som präglar samhället i övrigt. En pragmatism som hindrar en teologisk fundamentering. Teologin förvandlas från fundament till ”hjälpvetenskap”. Mycket av den ovan nämnda kritiken har rörelsen själv tagit sig an. En del representanter rör sig i riktning mot den ekklesiala eller den spirituella själavården. Grevbo önskar en fruktbar allians mellan ekklesial, spirituell och terapeutisk själavård. Och han ser tecken på det. Representanter: Grevbo nämner ett 40-tal namn. Jag har svårt att sortera bland dem men jag nämner utan egentlig fullgod kännedom följande: Anton Boisen, Richard Cabot, Seward Hiltner, Daniel Day Williams, Wayne Oates, Carroll Wise, Dietrich Stollberg, Gerald Mustard, Howard Clinebell, Barry Estadt, Charles Gerkin, Einar Anker Nilsen, Irja Kilpeläinen, Erik Haglund, Kjell-Petter Dahl, Hans van der Geest, Helga Lemke, Bent Falk. Utmärkande citat: ”Själavårdens kärna är en prästs försök att hjälpa människor till att hjälpa sig själva genom att de vinner förståelse för sina inre konflikter” ( Hiltner). ”Själavårdaren utövar en form av psykoterapi. Med psykoterapi menar vi en process ... där en är accepterad som helbrägdagörare eller hjälpare, och tar sikte på att assistera den andre till att förändra känslor, hållningar och beteenden” (Lemke). ”Själavård är ett uttryck för en reparerande pastoral omsorg, som söker ge helande till den som lider av en krisskapad dysfunktion eller nedbrutenhet” (Clinebell). 8 Samhällsinriktad (socio-politisk) själavård Huvuddefinition: Själavård som befrielse från och förändring av livshämmande yttre förhållanden. Stickord: Ökad uppslutning på senare tid, Freud och Marx, politisk teologi och psykiatri, befrielseteologi och befrielsepedagogik, sociologiska och sociala impulser (etiskt, systemiskt, hermeneutiskt, krismässigt, socialt, kulturellt, feministiskt), ekologi, profetisk dimension. Här finns en mängd nya impulser och starkt växande engagemang till en socio-politisk själavård. Impulserna varierar stort mellan en radikal marxistisk förankring till andra sociala överväganden av mindre kontroversiell art. Sökarljuset riktas mer mot samhällsförhållanden än mot det intrapsykiska. Nb att detta kommer 40 – 50 år efter det socio-politiska engagemanget i samhället. Idag utmärks samhället mer av bristande solidaritet och lite sans för kollektiva dimensioner. Ännu viktigare är det därför att själavården vågar vara utmanande och kanske ”profetisk”. Många själavårdare från olika läger har ungefär samtidigt upptäckt bristen i den traditionellt isolerade och individuella själavården. Vi kan kan kalla denna upptäckt en renässans eftersom denna typ var vanligare vid förra sekelskiftet. I denna typ själavård vill man arbeta för yttre förändringar i det personliga livet och i samhället. Det kan tex innebära att stödja konfidenten i en sociomedvetenhet, stödja ett radikalt eller stilla politiskt engagemang, uppmuntra till ekonomiskt oberoende, stödja till att delta i gemenskaper och få både omsorg och uppgifter och därmed få uppleva ”empowerment”. Freud och Marx, trots stora skillnader mellan dem, är de inspirationskällor för några. Det som förenar dem är viljan i att söka efter ondskans orsaker. För Freud är det individens biologiska/ psykologiska arv. För Marx är det det kapitalistiska samhällets produktionsförhållanden. Erich Fromm för samman dessa och önskar bekämpa både en borgerlig individualism (Freud) och vulgärmarxism, med andra ord ”borgerliga-kapitalistiska-anden”. Detta ger viktiga impulser också för själavården. En samtänkning av de två stora männen sker också hos tex Jürgen Habermas och Theodor Adorno. Thomas Henke vidareför tankegången och önskar att själavårdaren medverkar till en kritisk reflexion över vardaglivet som konfidenterna lever i. Redan Freuds samtida Wilhelm Reich menade att ekonomiskt förtryck och sexuellt förtryck är beroende av varandra och ger neurotiska följder. Politisk teologi är tex Uta Pohl-Patalong talsman för och griper tillbaka till Johann Baptist Metz som kritiserar privatiseringen av tron, och att den skulle vara neutral när den till sin natur är samhällskritisk. Dorothee Sölle säger: ”Vi kan inte tala om Gud så länge vi inte blir en del av den historiska rörelse som upphäver det lidande som orättfärdigheten skapar”. I denna inriktning kan själavårdaren beskyllas för närsynthet, man ser till den enskilde men bekymrar sig inte för det som står bakom hennes livssituation. Engelsk själavårdstradition, med tex Peter Selby och Pattison, har en liknande hållning utan att stå bakom en radikal politisk teologi. I Skandinavien finns nästan inga representanter, förutom Atle Sommerfeldt och Grevbo, vilka gjort några försök i denna riktning. En socio-politisk psykoterapi har utmärkt sig, nämligen Anti-psykiatrin (bl a Laing). Ett splittrat samhälle ger splittrade människor, och psykisk ohälsa. Reich och Fromm finns också här i denna grupp. Norske prästen Ralf Ditleff Kolnes tar också upp psykiatrikritiskt tankegods. Befrielseteologin är den viktigaste källan till denna Samfundsinriktade själavård: Jesus är den store Frigöraren. Det finns inte två historieförlopp, ett sekulärt och ett frälsningsförlopp. Drivkraften till frigörelse ligger inte hos individen utan i det gemensamma andliga livet. Grevbo poängterar att befrielseteologin är en av de stora utmaningarna för själavården. Pattison ställer en rad konstruktiva rannsakande frågor utifrån befrielseteologin till den traditionella själavården. Sociologiska impulser kritiserar med styrka en rad psykoterapier för deras individualistiska drag som destruerar den sociala väven ett samhälle är helt avhängig av. Georg Furniss slår ett slag för ett nytt själavårdsparadigm som söker förena sociologi, psykologi och teologi. Furniss ser utifrån ett systemiskt synsätt att själavårdaren må möta konfidenten med följande grundhållning: ”Detta är det speciella sätt som denna speciella person ser sitt problem på, utifrån vederbörandes plats i systemet (tex familjen)”. Grevbo kallar Gerkin, Capps och Fowler för hermeneutiska revisionister, de lyfter fram de överindividuella faktorerna in i själavården: menigheten, kulturen och samhället. I kyrklig krisrådgivning, kyrkligt socialarbete och diakoni är liknande tankar sedan gammalt känt arbetsgods. Tankeväckande citat från sydafrikanen Daniel Louw: ”I den traditionella västliga själavården står individen i centrum för ett nätverk av relationer. I den afrikanska kontexten måste denna typ själavård genomgå en metamorfos, eftersom gemenskap och nätverk här står i centrum och individen i periferin”. Ekologiskt engagemang: Fr a är det Clinebell som vill driva själavården i ekologisk riktning. (Clinebell har skrivit boken Ecotherapy; Healing Ourselfes, Healing the Earth. Han menar i en tillbakablick på livet att han inte har skrivit något med sådan intellektuell lidelse som just denna bok). Det sociala och det naturmässiga är beroende av varandra. Dysfunktionella sociala, ekonomiska, etiska, politiska och religiösa system förstärker dysfunktionen i naturen. Och omvänt. Själavården kallas att motverka tendensen till konsumism och samtidig lyfta fram det feminina hos människan. Grevbo säger avslutningsvis: ”Ser vi saken i et langt historisk perspektiv, har kirkens sjelesorg hatt enkeltmenneskers sociale kontext...med i synsfeltet fra første stund. I denne store sammenheng blir den sosio-politiske sjelesorg generelt å betrakte som et helt nødvendig korrektiv til senere…utglidninger i individualistisk retning, som også vår tid delvis er offer for”. Representanter: Walter Neidhart, William Hume, Peter Selby, Charles Gerkin, Thomas Henke, Georg Furniss, Stephan Pattison, Uta Pohl-Patalong, Howard Clinebell, Peter Held, Jeanne Stevenson Moessner. Utmärkande citat: “Den systemiska praxis i själavården är ett tema som omfattar både den enskilda människan och hennes ´inpackning´ i mängden av kollektiv och livskontexter” (Held). ”Socio-politisk uppmärksamhet och engagemang måste utgöra en central kritisk del av all själavård om denna gärning inte automatiskt skall sluta i de mäktigas intressen på de vanmäktigas bekostnad” (Pattison). ”Själavårdarens närsynthet får honom till att tro att han sitter med ett individuellt tillfälle framför sig” (Bukow). Viktiga impulser i åtta riktningar Grevbo har ovan gett sina egna värderingar av inriktningarna. Fram för allt vill han dock hämta lärdom av dem. Utan detaljerade nyanser lyfter han kortfattat fram det han vill ta med sig från de olika grundtyperna in i sin egen förståelse och definition av själavård. Även jag förkortar hans korta lärdomar. 1. Av den budskapsförmedlande själavården utmanas han av tydligheten i tron på det uppenbarade budskapet om syndernas förlåtelse och därmed stadigt nya startmöjligheter i livet. 2. Med inspiration från den bibelbaserade själavården vill han ta med sig frimodigheten på Guds Ords grund. Bibeln är rik på visdom och ”biblisk psykologi”. 3. Från den utrustningsorienterade själavården vill han ta med sig vikten av att söka konkret ledning av Guds Ande och förståelsen av Andens utrustning som ges till själavårdaren. 4. Från den fördjupande själavården önskar han ta med sig insikten att vi alla är hänvisade till Gud som livets stora hemlighet och därför behöver själavårdaren först låta sig vägledas av Honom innan man vägleder andra. 5. Av den menighetsbaserade själavården vill han lära sig att Jesus både förkunnade och hjälpte människor, alltså är både troshjälp och livshjälp viktiga. Vidare att menigheten har många medel till sin hjälp och många medlemmar som har olika själavårdande uppgifter. 6. I den djuppsykologiska själavården hittar han viktiga lärdomar när det gäller vad som utspelar sig mellan själavårdare och konfident. Och han vill vara öppen för att konfidentens aktuella problem kan ha rötter som sträcker sig långt tillbaka i tiden. 7. Tillsammans med den partnercentrerade själavården vill han också sätta konfidenten i centrum och därmed begränsa sina egna värderingar och bedömningar. Vidare uppskattar han betoningen av samtalsklimatet med acceptans, äkthet och lyssnande inlevelse. 8. Av den samhällsinriktade själavården vill han lära sig att tillsammans med konfidenten undersöka de yttre faktorerna som skapar de inre problemen. Dessa må undersökas om de går att leva med eller om konfidenten skall engagera sig i förändring av dem. Viatorisk själavård Viator är latin och har betydelsen av både medvandrare och budbärare. Grevbo önskar i själavårdaren förena en omtänksam medvandrare och en ödmjuk budbärare. Så ger han i slutet av sin bok definitionen som han önskar lyfta fram som en god beskrivning av kristen själavård, nämligen: ”Kristen själavård är att ledsaga en medmänniska ett stycke av livsvägen i ljuset av Guds ord för att uppmuntra till att leva och att tro”. Mer fullständig form: ”Kristen själavård är – i en social och kyrklig kontext – att gå ett stycke av Guds väg med en odelad och egenartad medmänniska (eventuellt med flera samtidigt) för att bana väg för och förmedla tro, hopp och kärlek”.