huvudinriktningar i internationell sjælavård i dag

advertisement
HUVUDINRIKTNINGAR I INTERNATIONELL SJÄLAVÅRD I DAG
TOR-JOHAN GREVBO
Sammanfattning ur hans bok Sjelesorgens Vei, 2006
sidorna 302 – 407, 502 – 519. Sammanställd av Lars Birgersson, Instituttet for Sjelesorg, 2013
8 Samhällsinr 7 Partnercentr 6 Djuppsyk 5 Menighetsgrund 4 Fördjupande 3 Utrustningsorient 2 Bibelbaserad 1 Budskapsförmedl
Socio-pol
terapeut
analytisk
ekklesial
spiritual
karismatisk
evangelikal
kerygmatisk
Människan / Världen…………………………………………………………………………………………..Gud / Kyrkan
(”Det er tendensen: fra teologin till mennesket, fra forkynnelsen till hjelp...” Wulf. ”Pendelen er delvis i ferd med å svinge tillbake” Grevbo)
1
Budskapsförmedlande (kerygmatisk) själavård
Huvuddefinition: Själavård som förkunnelse av Guds uppenbarelse för den enskilde.
Stickord: dialektisk teologi, uppenbarelserelaterad, kristocentrisk, absolution, brytpunkten i samtalet,
auktoritär.
Tongivande under 1900-talet i Europas protestantiska kyrkor. Barthiansk dialektisk teologi i botten.
”De jordiska (empiriska) synpunkter på själavården ... fann ingen fortsättning i denna tradition.” Gud
och människan är separerade. Det enda som kan visa vägen är därför Guds Ord. Kristocentrisk
prägel: förkunnelsen om syndernas förlåtelse måste komma någon gång i samtalet (kallas brytpunkt
eller övergång). Den bibliska uppenbarelsen är helt bestämmande när man eventuellt öppnar för en
viss psykologisk stöttekunskap.
Klassisk variant: Hans Asmussen och Eduard Thurneysen. Liten förståelse för den naturliga
gudsuppenbarelsen. Motstånd mot att tänka att det ändliga kan rymma det oändliga. Syndernas
förlåtelse är det primära. ”Seelenfuhrung” till skillnad från ”seelensorge”. ”Seelensorge”
avkvalifiseras som något sekundärt och på lagens plan, är inte egentlig sjelesorg. Fri och otvungen
sjelesorg kommer inte till stånd, skall dirigeras så att den på ett eller annat sätt blir ett botsamtal.
Kunskap från andra källor blir oväsentliga, dock kan diagnosen hämta stoff från psykologin som
hjälpvetenskap, behandligen sköter teologin bäst. (Grevbo: ”Det skal i denne teoretiske sammenheng
samtidig også inrømmes at det finnes mange vitnesbyrd om Thurneysens fintfølende og varierte
sjelesorg når det kom til praksis.”) Många tyska författare i detta fält. Från amerikansk horisont
utmärker sig Thomas Oden, som försöker att knyta ihop Karl Barths teologi och Carl Rogers terapi.
Representanter: Asmussen, Thurneysen, Steinwand, Girgensohn, Diem. I Skandinavien har funnits
representanter fr a i Danmark, tex Dickmeiss. Viss tillknytning till denna huvudinriktning har Anders
Nygren i Sverige haft, liksom Gabriel Skagestad och Johannes Smemo i Norge.
Nyare varianter: Inriktningen har haft en märkbar förnyelse de sista 30 åren. De gamla
tyngdpunkterna är bevarade men fått en förändrad profil i mötet med analytisk och terapeutisk
sjelesorg. Viktigaste namnet här är Helmut Tacke, som tex kritiserar terapeutisk sjelesorg i det att
frågan om konfidentens rätta gudsförhållande försummas och förväxlas med frågan om att finna sig
själv samt att en sekulär terapi gjorts till föremål för en ohållbar teologisk tolkning, något som lätt
gudomliggör rent mänskliga förhållanden istället för förändring genom tron. Tacke talar om det fria
samtalet men vill ändå koncentrera sjelesorgen till troshjälp. En annan, Rudolf Bohren, beklagar
aveskatologiseringen hos mången sjelesorg. Helga Lemke önskar att förena en kerygmatisk sjelesorg
med centrala inslag från den terapeutiska. Amerikanskan Deborah van Deusen Hunsinger försöker
(1995) att beskriva förhållandet mellan teologi och psykologi i sjelesorgen utifrån Chalcedon-beslutet,
Kristi naturer utan sammanblandning eller uppsplittring. ”Hunsinger og Tacke har derfor sammen
bidratt avgjørende til at denne kerygmatiske sjelesorgkategori ikke lenger oppleves riktig så smal som
i den første klassiske fase.”
Representanter: Helmut Tacke, Rudolf Bohren, Christian Møller, Deborah van Deusen Hunsinger,
Helga Lemke (som vill förena denna inriktning med den teraputiska inriktningen).
Utmärkande citat: ”Själavård är förkunnelse av Guds ord för den enskilde” (Asmussen), ”Som Cura
Specialis är själavården i grunden bara ett specialtillfälle av förkunnelsen” (Steinwand), ”Själavård är
praksisinriktad förmedling av evangeliet i form av ett fritt samtal, där Guds egen själavård kommer
till tals. Det själavårdande målet består i hjälp till att tro, på ett sätt som gör att tron verkar som hjälp
till att leva” (Tacke).
2
Bibelbaserad (evangelikal) själavård
Huvuddefinition: Själavård som personligt engagerad påverkan utifrån gudagivna bibliska
sanningar och normer
Stickord: bibelcentrerad, evangelikal grundhållning, personligt engagemang, förmaning,
visdomsord, sanningsförmedling, olika ståndpunkter på psykodisciplinerna finns representerat.
Den bibliska uppenbarelsen är normgivande för både innehåll och metod. Guds ord förmedlas med
stor frimodighet men också kanske okritiskt in i varje aktuell situation, inte minst på etiskt plan.
Förmaningar, visdomstexter lyfts fram. De inriktningar som öppnar sig för psykologisk kunskap, gör
det med åtgärdsterapi eller kognitiv terapi. Bibeln är i det närmaste ett uppslagsverk för behandling
av många lidanden. Önskan om mätbara resultat, kanske tom suksess.
Varianter: Nuthetisk rådgivning. Amerikanen Jay Adams har fått enorm genomslagskraft. Böcker i
stora upplagor. Egen tidskrift. Nuthetisk = förmaning, tillrättaläggande. Norsk biskop Ole Hagesäther
ger denna en positiv värdering. ”Psykisk sjukdom” finns ej som begrepp i Bibeln, därför av intet
värde. Bibliska normerna skall styra vår förståelse av lidande. Adams: ”Den evangeliska teologin har
sålt sin förstfödslorätt för en psykologisk linsvälling”. Viljan och eget ansvar har stor betydelse, även
när det gäller tex depression. Grevbo sätter tydligt upp en varningsflagg: Synden blir väl mycket
individualistisk. Sjelesorgen tenderar att bli lagisk.
Andra varianter: I huvudsak amerikanska. Eniga i mycket med Adams men kritiserar honom för två
saker: för stor koncentration till förmaningen och för hans negativa hållning till psykologin. Två
representanter står fram och som Grevbo kallar för ny-evangelikala: Lawrence Crabb och Gary
Collins. Bägge menar att Bibeln och psykologin ömsesidigt bekräftar varandra. De kallar sin
inriktning ofta ”Christian counseling”. Har en mycket stor tillslutning och tydlig organisation i USA,
kallas AACT. Ett tydligt och nominellt alternativ till den andra stora inriktningen i USA, som Grevbo
kallar Partnercentrerad sjelesorg (bl a CPE).
I Tyskland har det under de senaste decennierna uppstått en liknande rörelse: ”biblisk-terapeutisk
sjelesorg”. Ledande namn här: psykologen Michael Dieterich. Psykologiska impulser.
Vishetslitteraturen flitigt använd. Viktiga ting för själavårdaren: det personliga gudsförhållande,
beroendet av Andens ledning, biblisk grund, ett hjärta som är fyllt av glädje och vilja att hjälpa.
Andra viktiga representanter: William Backus, Gary Sweeten, sydafrikanen Duncan Buchanan, i
någon mån även Gunnar Elstad.
Representanter: se ovan.
Utmärkande citat: ”De kristna har innanför sin egen tradition med bön, bibel, gudstjänst och etik en
skattkista av resurser med tanke på utvecklingen av kreativa relationer att man inte behöver känna
ångest eller skam för det man har att erbjuda” (Buchanan). ”Ett av de glada dragen i dagens
evangelikala värld är den förnyade vakthållningen på en själavård som är biblisk – inte bara psykologi
färgat med bibliska ord och formuleringar, men en ärlig önskan att hjälpa människor till att lösa deras
problem genom att föra dem till den objektiva, livsförändrande sanningen i Skriften”
(MacArthur/Mack).
3 Utrustningsorienterad (karismatisk) själavård
Huvuddefinition: Själavård som andlig fullmaktsgärning i Jesu namn.
Stickord: Karismatisk rörelse, Andens utrustning, nådegåvor (särskilt profetians och helandets gåva),
inre helande, exorcism.
Denna inriktning kan man finna i kyrkans hela historia. Idag sker gärna en hänvisning till kyrkans
första tid som förebild. Bygger sin praxis på övertygelsen att Gud verkar idag genom Andens
utrustning och nådegåvor till människors helande. Centralt står bönen om Andens ledning till rätt
bedömning av situationen. Exorcism ses också som en gåva till kyrkan. Uppdraget till apostlarna i
Luk 9,1 (makt över onda andar och kraft att bota sjuka) ses bokstavligt. Man kan inte se en tydlig
gränsdragning mellan dessa kyrkans ”kraftresurser” och psykologi och medicinsk vetenskap.
Stor vikt läggs på själavårdarens utrustning: Andens upplysning, Jesu namns auktoritet, personlig
växt. Kan tendera till fixering vid särskilt andefyllda själavårdare och osund maktutövning.
Profetians gåva i den aktuella situationen och helandets gåva lyfts fram som viktiga. Inre helande
från fr a svåra minnen (Sanford), blir en teknik riktad mot syndens följder mer än syndens förlåtelse.
Ruth Stapleton arbetar med trosföreställningar, att göra Kristus levande i en konkret svår händelse i
konfidentens liv.
LG Engedal påpekar i Tfs/93 somliga risker i denna inriktning, bl a risken med den övernaturliga
insikten i själavården och bristande förståelsen för helgelsen. Inriktningen har fått kraftig vind i
seglen men utmärker sig inte i fagliga sammanhang. Grevbo lyfter fram några kritiska synpunkter:
kongressjälavård, fixering på själavårdaren, risken för makt. Och liten vikt läggs på anfäktelsen
liksom tendens till obalans i teologin.
Representanter: Agnes Sanford, Francis MacNutt, John Wimber, Ruth C Stapleton, Colin Urquhart,
Kjell-Petter Dahl, Gary Sweeten (med utbildningsprogrammet Teleios), Frank Lake (med boken
”Clinical Theology”).
Ett utmärkande citat: ”Å drive sjelesorg i Ånden er den prosess som består i å tjene mennesker med
den helbredelse som Jesus har berett for dem... Sjelesørgerens rolle er å være en kanal for Guds ord og
Hans kraft – simpelthen å la prosessen skje” (William Barr). ”Igjen och igjen har jag sett att det är en
kraft – Jesu Kristi frälsande och helande kraft – som kan förändra och transformera liv på ett sätt som
jag aldrig vågade drömma om i min tidigare pastorala praxis” (MacNutt).
4
Fördjupande (spiritualitets) själavård
Huvuddefinition: Själavård som medvandrande hänvisning till Guds djupa hemligheter.
Stickord: Spiritualitet, andlig vägledare (guide, ledsagare, vän), djupdimension, bön och meditation,
andlig urskillningsförmåga/diagnos, befriande humor.
Den helige Ande står centralt i denna inriktning liksom i föregående, men grundsyn, tradition och
arbetssätt skiljer sig markant. De senaste decennierna har denna typen av själavård utmanat själavård
på alla nivåer. Hundratals böcker har skrivits. Genomslag i de flesta kyrkliga inriktningar.
Kallades på 80-talet emellanåt ”mystagogisk själavård”, tankegång utvecklad av bl a Karl Rahner.
Mystagogi = en tolkande hänvisning till den gudserfarenhet som ligger latent i allt mänskligt liv, att
föra människor till den hemlighet som är Guds historia med var och en.
Andlig vägledning: ”...är den hjälp som en enskild människa får inom den världsvida kyrkans
gemenskap för att bli mer förankrad och stabil i sin tro på den treenige Gud, och komma förbi
sentimentalitet, moralism och intellektualism till en erfaren tillit till Jesus Kristus, hans krav och hans
löften, och ta konsekvenserna av dem” (O Wikström). Kan också gärna kallas en skola i bön och
meditation. Som gråtens följesvenn uppstår också den befriande humorn på den andliga resan när
människan förs från självupptagenhet till tro, hopp och kärlek.
Den andliga vägledaren: 1. Måste ha erfarenhet av Gud för att kunna ledsaga konfidenten till att
lyssna till Guds Ande, upptäcka själens djupaste behov och väcka det slumrande liv som gavs i
dopet. 2. Måste ha djup respekt: står ej över sin konfident, tar hänsyn till den personliga väg som
konfidenten är kallad att följa, ger inte order. Andliga vägledaren liknas bäst vid en jordemor. 3.
Uppträder med mildhet och fasthet eftersom själavårdaren påverkar konfidentens gudsbild.
Själavårdens djupdimension utesluter inte övriga dimensioner (omsorg, besinning, tolkning och
fördjupning enligt O Wikström). Finna sin identitet i Gud. Omvändelsen innebär i praktiken att också
finna sig själv. Efterföljelse av Kristus sker genom tjänst för andra: impuls till moralisk förvandling.
Denna inriktning har sina rötter och skattkammare i kyrkans långa tradition, med metaforer som
vetekornets lag, från död till liv samt lag och evangelium. Det vägledaren inte kan klara sig utan är
discretio (andlig dömmekraft, urskillningsförmåga, diagnose). Är en Andens gåva som också kan
uppövas. Har stor betydelse i teman som: sund och osund tro, periferi och centrum, falsk och äkta
skuld, överjaget och Anden, depression och själens mörka natt, psykiska problem och andliga
utmaningar, Guds ledning och egenviljan.
Grevbo hälsar denna inriktning varmt välkommen och placerar sig själv delvis i denna riktning. Har
också några kritiska synpunkter, bl a, har den en alltför optimistisk syn på människans förmåga att
närma sig Gud och kan den föra till gärningsrättfärdighet?
Representanter: Henri Nouwen, Kenneth Leech, William Barry, Owe Wikström, Wilfrid Stinissen,
Wayne Oates, David Benner, Herbert Girgensohn, Donald Capps, Notto Thelle, Per-Olof Sjögren,
Olav Skjevesland.
Några utmärkande citat: ”Att ’lyssna till själen’ med det menar jag att vara uppmärksam på och
öppen för Guds underfulla Ande så jag hör sätten som Gud inviterar och uppenbarar sig på i alla
nivåer av vårt liv och vår mänskliga längtan” (Jean Stairs). ”Sjelesorg består i at vi oppdager og
holder fast ved den uutslettelige forbindelsen mellom våre liv og Gud – ikke minst når og der Han
oppleves fjern og skjult” (Grevbo).
5
Menighetsgrundad (ekklesial) själavård
Huvuddefinition: Själavård som kyrklig omsorg till tro och liv
Stickord: Luther, kyrklig förankring och kontext, dubbelt mål: tros- och livshjälp, diakonal prägel,
öppenhet för humanvetenskapliga aspekter.
Denna inriktning drar sig både mot höger och vänster på själavårdsskalan.
Luther påverkat, direkt eller indirekt. Luther ser prästen fr a som herden, därför skall han också vara
väl skickad som själavårdare. Colloguium et consolatio (samtal och tröst) hand i hand med
förkunnelsen. Luthers själavård präglades av stor bredd och kristologisk koncentration. Luther
hänvisar till Kristi ”hela omsorgsgärning” vilket anger bredden och betydelsen av både präster och
lekfolk. Även första trosartikeln betonas, människan är skapad med utvecklingsmöjligheter.
Tjänst i kontinuitet med det Jesus var och är. En nära förbindelse med den kristna församlingen. Sker
på kyrkans vägnar och i församlingens kontext, kyrklig inramning. Viss betoning på själavård till de
troende, dock ej begränsat till dem, såsom Jesu inriktning (judarna först, sedan hedningarna).
Menighetsgrundad själavård är också det vanligaste i fattiga kyrkor på södra halvklotet.
Innehållet i själavården är öppet: inget mänskligt är främmande för Gud. En uppdelning av väsentligt
och mindre väsentligt i själavården blir fel: livs-och troshjälp. ”Själ” har både en andlig och vardaglig
dimension. ”Själavård” i denna inriktning ligger mycket nära ”diakoni”.
Öppenheten för hjälpvetenskaper: Själavårdaren bör ta in allt som är tänkbart för att förstå
livsverkligheten hos konfidenten. Teologin bör knyta till sig psykovetenskaperna, såsom den förr
knöt till sig filosofi och filologi. Själavården förankras i Kristi omsorg och gärning men använder sig
villigt av annan relevant kunskap.
Pastoralteologer placeras bäst i denna inriktning. Grevbo har stor sans för denna inriktning. Risk: en
koncentration kring själavårdens grundlag och därmed förlorar något i kommunikationsfrågorna.
Representanter: Arne Fjellbu, Charles Gerkin, Thomas Oden, John Patton, Donald Capps, Stephen
Pattison, Per-Olof Sjögren, Walter Uhsadel, Wolfgang Trillhaas, Alfred Müller, Knut Enger, Bjarne
Storset, Ingvar Bengtsson, Viggo Lissner, LeRoy Aden, Howard Stone, Anders Olivius, Göran
Bergstrand, Berit Okkenhaug. (Anders Bergem, min notering).
Några utmärkande citat: ”Sjelesorgen kan ikke utvikle seg adskilt fra troen og kirken”. (Patton).
”Eftersom själavården är en del av kyrkans verksamhet, är det viktigt att själavårdaren alltid arbetar
på ett sådant sätt att det finns en förbindelse mellan de enskilda samtalen och det som annars sker i
kyrkan” (Bergstrand och Lidbeck). ”Själavård är omsorg för Kristi kropp i dess lemmar” (Trillhaas).
”Själavård är livshjälp för den döpte, så att hans dop kan förverkligas i det kroppsliga jordiska livet
med blicken och mål på det eviga” (Uhsadel). ”’Pastoral ministry’ skall utmärka sig av ett brett
synfält i möte med alla slags mänskliga situationer och djup i teologisk insikt” (Gerkin).
”Menighetsterapi – själavård – omsorg om den enskilde - kyrkotukt – diakoni: så omfattande och så
mångfaldigt är det” ( Lissner). ”För den kristna skapelse- och inkarnationsteologin är inget mänskligt
ointressant eller främmande. Viktigt är emellertid att öppenhet utåt mot gränsområdena kombineras
med en samtidig öppenhet inåt mot de två övriga huvuduppgifterna i prästens centrala gärning:
förkunnelse och liturgi” (Bengtsson).
6
Djuppsykologisk (analytisk) själavård
Huvuddefinition: Själavård som medvetandegörande och självinsikt genom samtal.
Stickord: Freud, Jung, nyare pastoralmedicin, frigörande självrealisering, oklart/oönskat
namnbestämning (proprium).
”Analytisk” – denna inriktning står i ett nära beroendeförhållande till olika former av psykoanalys.
”Djuppsykologisk” – ett begrepp som Freud och Jung gärna använde, idag en samlingsbeteckning för
psykoterapi med bakgrund hos Freud, Jung och Adler. Gemensamt för de olika i denna inriktning är
betoning av frigörande självrealisering, ingen tvingas in i ett förutbestämt spår. Finna fram till sig
själv och inte bli upphängd i inre tvång. Saknas intresse bland representanterna i att göra en tydlig
bestämmelse av denna typ av själavård, om så sker skulle den bli mindre intressant utanför den
teologiska världen. Kanske inte flertalet själavårdare i världen står i denna grupp men inspirationen
från Freud har haft en enorm inverkan på första halvan av 1900-talets själavård.
Tre undergrupper:
1. Freud-inspirerade själavårdare: uppmärksamhet kring personlighetens detet-jaget-överjaget, det
förträngda som lagras i det undermedvetna, drömmen som hjälpmedel, att få jaget att ta kommando i
livet kan ses som ett frigörande mål i själavården.
Här finns Oscar Pfister, en freud-elev med boken ”Analytisk själavård” en praktisk analytisk
metodlära. Här finns Joachim Scharfenberg som fann nyttig kyrklig självkritik utifrån Freud, likheter
mellan Freud och luthersk människosyn samt element från Freud som var viktiga för själavården tex
fromma tvångshandlingar och sökande efter infantil tröst. Här finns Hans-Joachim Thilo som lägger
vikt vid genomskådandet av repetionstvånget, överföring och motöverföring samt
försvarsmekanismerna. Här finns också den nutida Klaus Winkler som är upptagen av
sammanhanget mellan trosinnehåll och psykiskt beteende.
Här ges , enligt Grevbo, liten plats för en psykosocial helhetssyn till förmån för den intrapsykiska.
Tendens till neglering av kyrklig tradition och kontext.
Obs!: Många själavårdare i de flesta inriktningar har upptagit viktiga element från denna tradition
utan att göra den till grund för sin själavårdsverksamhet
2. Jung-inspirerade själavårdare: mer positiv syn på religion än Freud, insikt att något står över det
medvetna jaget, urmönstren i djupet av oss (arketyperna), själslig sundhet innebär att komma ”till sig
själv” (individuationsprocess). Här finns Ott Haendler som bl a talar om betydelsen av det
omedvetna i det religiösa, kombinerar den kerygmatiska inriktningen med den jungianska. Här finns
också Christopher Perry som flitigt använder Job som arketyp för konfidenter som sjunker ner i
själens mörka natt.
Grevbo lyfter fram risken till symbolisering av kristendomens centrala innehåll, t ex inkarnationen.
Jung används som guru i delar av New-age-rörelsen. Överbetoning på individuation på bekostnad av
större mänskliga sammanhang. Dock positivt: betoning av nänniskans religiösa behov, till skillnad
från Freud.
3. Nyare pastoralmedicinsk tradition: Medicin och teologi stöttar varandra, samarbete läkare och
präster, detta en tradition som går många hundra år tillbaka. Psykosomatisk helhetssyn som
inkluderar den andliga sidan. Själavård och läkarvetenskap med djuppsykologiska element.
Ekumenisk utbredning men längre tradition i katolsk sammanhang. Här finns fr a Adolf Allwohn
som betonar förbindelsen mellan syndaförlåtelse och helande, samt lyfter fram att djuppsykologin
och bibeln har ett gemensamt intresse i att avslöja hemligheterna i människans själ. Problemområden
i hans sista bok: självmord, ekklesiogen nevros, trosstörningar hos sjuka. Hos honom finns också
linjer till karismatisk och spirituell själavård. Svensk representant: Göte Bergsten (grundare av
Förbundet St Lukas, min notering).
Representanter: se ovan. Utöver de ovannämnda, har en hel del böcker skrivits av läkare som velat
assistera själavården, tex HJ Schou, Gordon Johnsson, Atle Roness, Alphonse Maeder, Paul Tournier,
Ernst zur Nieden, Theodor Bovet samt Helen Flanders Dunbar (viktigaste kvinnliga pionjären i
amerikansk själavård, startade tidskriften Journal of Psychosomatic Medicine).
Ett kännetecknande citat: Själavården kan inte klara sig utan psykologin. Man måste emellertid
”bestämma sig för om man vill fortsätta med hemsnickrade egenfabrikationer eller ta in kunskaperna
från de stora psykologiska fackfolken (särskilt Freud) och gå in i diskussionen med dem.”
(Scharfenberg)
7
Partnercentrerad (terapeutisk) själavård
Huvuddefinition: Själavård som professionell och psykologidominerad hjälp till självhjälp.
Stickord: Den amerikanska själavårdsrörelsen med historiken hos Boisen, ges teologisk profil med
Tillich/processteologin samt psykologisk påverkan med Rogers. Hjälp till självhjälp, ”practical
approach” (CPE), nya tendenser.
Denna inriktning av själavård har en egen profil, dock inte entydig. Representerar huvudströmmen i
den amerikanske själavårdsrörelsen som vuxit fram på 1900-talet. Vill fungera terapeutisk med
psykologiska kriterier och partnercentrerat vilket innebär att assistera en medmänniska till att hjälpa
sig själv. ”Professionell” antyder vikten av utbildningsprocessen hos själavårdarna (CPE).
Psykologiska verktyg dominerar, men saknar inte teologiskt inspel.
1 Historisk bakgrund: Från studiet av skriftliga källor till levande mänskliga dokument. De första
seriösa försöken att förändra själavården i ljus av nyare psykologi och teologi skedde i Emmanuel
kyrkan i Boston: ”The Emmanuel Movement”. Där fanns läkaren Cabot som bidrog väsentligt till
Boisens senare arbeten. Anton Boisen slet med sin egen psykiska hälsa, vilket har bidragit starkt till
hans engagemang. Integration av det intellektuella och det emotionella viktigt. Boisen räknas som far
till ”pastoral-kliniska utbildning”. Det religiösa budskapet i psykisk sjukdom var viktigt för honom.
Vikten av att lära av levande mänskliga dokument istället för av böcker och historiska dokument var
ett annat. Liberal-teologisk förståelse med kritisk hållning till varje absolut uppenbarelse. 1925 räknas
som startåret för den kliniska utbildningen för teologstudenter, vilket senare blev CPE.
Organisationen för detta blev 1930 Clinical Training of Theological Students. En tidskrift startades,
heter från 2003 Journal of Pastoral Care and Counseling. CPE har fått många internationella
efterföljare. Nutida själavårdskonferenserna ECPCC och ICPCC har sina rötter härifrån.
2 Teologisk profil: Från uppenbarelseteologi till processteologi och korrelationsmetod. Man slet
redan från början med ett teologisk underskott i sina tankar om själavård. Sökte hjälp i ovan nämnda
teologi och metod.
Processteologin sätter erfarenheten i centrum. Utsagan om Gud som kärlek knyter samman den
teraputiska idén om acceptans och växt. Utvecklingsoptimism. Gud avvisas som en absolut
uppenbarelse. Världen är inte skapad av honom, Guds skapande består i att ge världen form. Gud är
mer Försynen än Skaparen. Gud själv ingår i processen, han utvecklas tillsammans med skapelsen.
Själavårdsprofilen blir därmed: medarbetarskapet i Guds världsplan, lyckoideal,
utvecklingsoptimism, process och erfarenhet, växt och självförverkligande, anti-auktoritärt.
Grevbo lyfter fram risken att se frälsning närmast som befrielse från svaghet, att man ser det
gudomliga identifierat med världen, viktiga teologiska definitioner sätts åsido, terapi och frälsning
sammanblandas.
Korrelationsmetoden utvecklades av Paul Tillich. Han hade ett apologetiskt intresse i att förena
kristendom och kultur, genom att förena den dualistiska och den liberala teologin. Ville finna en
syntes: genom att Gud själv har kommit in i människans existens ger han människan möjlighet att
finna sig själv i ”the new being”. Det finns ett samband, korrelation, mellan människans existentiella
behov och Guds svar. Psykologin hjälper teologin att hålla fast vid sin utgångspunkt, nämligen Guds
oförbehållna acceptans av människan.
Grevbo lyfter fram att kristendomen som förankrad i historiska skeenden får mycken liten plats i
denna inriktning. Kristologin är den helt svagaste punkten. Grundbegreppet ”du är accepterad” ges
ingen teologisk grund.
3 Psykologisk påverkan: Från freudinspirerad insiktsterapi till humanistisk psykologi
Denna partnercentrerade själavården har hämtat inpiration från många helt olika psykologiska
inriktningar, nu senast transaktionsanalys, gestaltterapi, kognitiv psykologi och beteendeterapi. Men
ingen har haft så starkt inflytande, succeartat, som den humaniskt-existentielle psykologen Carl
Rogers. Även i det allmänna terapeutiska landskapet. Han kom från ett strängt religiöst hem. Han
arbetsmetod blev den motsatta: en extremt icke-dirigerande hjälp till självhjälp på klientens egna
premisser. Den speglande samtalsmetoden skulle säkra att klientens egna initiativ fick vara det
bärande. Dessutom skulle metoden rikta sökarljuset mot de instängda känslorna så att de fick fritt
utlopp. Hans ”treklöver” har blivit allmänt accepterat: respekt, empati och äkthet. Närstående
personer som Seward Hiltner, Erich Fromm och Rollo May har också haft stor inflytelse på denna
inriktning.
”Practical approach” och CPE
Traditionell amerikansk tradition: learning by doing. CPE: Pedagogiskt genomarbetad
utbildningsmodell med dagliga konfidentsamtal, samtalsprotokoll, gruppdynamiska samtal,
undervisning och handledning. Till det kommer också andakter och predikningar som utvärderas av
gruppen. Benämns ofta ”The Clinical Pastoral Education Movement” och kan kombineras med
skiftande teologiska hållningar. På senare tid, också andra religioner. Stark internationell spridning.
Handledarens kvaliteter är av avgörande betydelse.
Grevbo redogör för den positiva inverkan: CPE har följt med i den terapeutiska utvecklingen och
övertagit många goda verktyg, fört teologin närmare folks verklighet, satt själavårdarens person i ett
granskande och utvecklande ljus samt förnyat det kyrkliga utbildningsmönstret i sin helhet.
Grevbo redogör även för kritik mot CPE som går lite i linje med kritiken mot hela inriktningen
nämligen ett teologiskt, kyrkligt och etiskt underskott. Vidare en specialisering (försummar vanliga
spörsmål i församlingen), olycklig professionalisering, slagsida i riktning mot det emotionella och
psykologiska. Någon har uttryckt: ”CPE har hjälpt många själavårdare att förstå sig själva men gett
mindre hjälp till att förstå vad själavård är”. Teologin drunknar lätt i den koncentrationen av
inomvärldslig hälsa som präglar samhället i övrigt. En pragmatism som hindrar en teologisk
fundamentering. Teologin förvandlas från fundament till ”hjälpvetenskap”.
Mycket av den ovan nämnda kritiken har rörelsen själv tagit sig an. En del representanter rör sig i
riktning mot den ekklesiala eller den spirituella själavården.
Grevbo önskar en fruktbar allians mellan ekklesial, spirituell och terapeutisk själavård. Och han
ser tecken på det.
Representanter: Grevbo nämner ett 40-tal namn. Jag har svårt att sortera bland dem men jag nämner
utan egentlig fullgod kännedom följande:
Anton Boisen, Richard Cabot, Seward Hiltner, Daniel Day Williams, Wayne Oates, Carroll Wise,
Dietrich Stollberg, Gerald Mustard, Howard Clinebell, Barry Estadt, Charles Gerkin, Einar Anker
Nilsen, Irja Kilpeläinen, Erik Haglund, Kjell-Petter Dahl, Hans van der Geest, Helga Lemke, Bent
Falk.
Utmärkande citat: ”Själavårdens kärna är en prästs försök att hjälpa människor till att hjälpa sig
själva genom att de vinner förståelse för sina inre konflikter” ( Hiltner). ”Själavårdaren utövar en
form av psykoterapi. Med psykoterapi menar vi en process ... där en är accepterad som
helbrägdagörare eller hjälpare, och tar sikte på att assistera den andre till att förändra känslor,
hållningar och beteenden” (Lemke). ”Själavård är ett uttryck för en reparerande pastoral omsorg, som
söker ge helande till den som lider av en krisskapad dysfunktion eller nedbrutenhet” (Clinebell).
8
Samhällsinriktad (socio-politisk) själavård
Huvuddefinition: Själavård som befrielse från och förändring av livshämmande yttre förhållanden.
Stickord: Ökad uppslutning på senare tid, Freud och Marx, politisk teologi och psykiatri,
befrielseteologi och befrielsepedagogik, sociologiska och sociala impulser (etiskt, systemiskt,
hermeneutiskt, krismässigt, socialt, kulturellt, feministiskt), ekologi, profetisk dimension.
Här finns en mängd nya impulser och starkt växande engagemang till en socio-politisk själavård.
Impulserna varierar stort mellan en radikal marxistisk förankring till andra sociala överväganden av
mindre kontroversiell art.
Sökarljuset riktas mer mot samhällsförhållanden än mot det intrapsykiska. Nb att detta kommer 40
– 50 år efter det socio-politiska engagemanget i samhället. Idag utmärks samhället mer av bristande
solidaritet och lite sans för kollektiva dimensioner. Ännu viktigare är det därför att själavården vågar
vara utmanande och kanske ”profetisk”. Många själavårdare från olika läger har ungefär samtidigt
upptäckt bristen i den traditionellt isolerade och individuella själavården. Vi kan kan kalla denna
upptäckt en renässans eftersom denna typ var vanligare vid förra sekelskiftet.
I denna typ själavård vill man arbeta för yttre förändringar i det personliga livet och i samhället.
Det kan tex innebära att stödja konfidenten i en sociomedvetenhet, stödja ett radikalt eller stilla
politiskt engagemang, uppmuntra till ekonomiskt oberoende, stödja till att delta i gemenskaper och få
både omsorg och uppgifter och därmed få uppleva ”empowerment”.
Freud och Marx, trots stora skillnader mellan dem, är de inspirationskällor för några. Det som förenar
dem är viljan i att söka efter ondskans orsaker. För Freud är det individens biologiska/ psykologiska
arv. För Marx är det det kapitalistiska samhällets produktionsförhållanden. Erich Fromm för samman
dessa och önskar bekämpa både en borgerlig individualism (Freud) och vulgärmarxism, med andra
ord ”borgerliga-kapitalistiska-anden”. Detta ger viktiga impulser också för själavården. En
samtänkning av de två stora männen sker också hos tex Jürgen Habermas och Theodor Adorno.
Thomas Henke vidareför tankegången och önskar att själavårdaren medverkar till en kritisk reflexion
över vardaglivet som konfidenterna lever i.
Redan Freuds samtida Wilhelm Reich menade att ekonomiskt förtryck och sexuellt förtryck är
beroende av varandra och ger neurotiska följder.
Politisk teologi är tex Uta Pohl-Patalong talsman för och griper tillbaka till Johann Baptist Metz som
kritiserar privatiseringen av tron, och att den skulle vara neutral när den till sin natur är
samhällskritisk. Dorothee Sölle säger: ”Vi kan inte tala om Gud så länge vi inte blir en del av den
historiska rörelse som upphäver det lidande som orättfärdigheten skapar”. I denna inriktning kan
själavårdaren beskyllas för närsynthet, man ser till den enskilde men bekymrar sig inte för det som
står bakom hennes livssituation. Engelsk själavårdstradition, med tex Peter Selby och Pattison, har en
liknande hållning utan att stå bakom en radikal politisk teologi. I Skandinavien finns nästan inga
representanter, förutom Atle Sommerfeldt och Grevbo, vilka gjort några försök i denna riktning.
En socio-politisk psykoterapi har utmärkt sig, nämligen Anti-psykiatrin (bl a Laing). Ett splittrat
samhälle ger splittrade människor, och psykisk ohälsa. Reich och Fromm finns också här i denna
grupp. Norske prästen Ralf Ditleff Kolnes tar också upp psykiatrikritiskt tankegods.
Befrielseteologin är den viktigaste källan till denna Samfundsinriktade själavård: Jesus är den store
Frigöraren. Det finns inte två historieförlopp, ett sekulärt och ett frälsningsförlopp. Drivkraften till
frigörelse ligger inte hos individen utan i det gemensamma andliga livet. Grevbo poängterar att
befrielseteologin är en av de stora utmaningarna för själavården. Pattison ställer en rad konstruktiva
rannsakande frågor utifrån befrielseteologin till den traditionella själavården.
Sociologiska impulser kritiserar med styrka en rad psykoterapier för deras individualistiska drag
som destruerar den sociala väven ett samhälle är helt avhängig av. Georg Furniss slår ett slag för ett
nytt själavårdsparadigm som söker förena sociologi, psykologi och teologi. Furniss ser utifrån ett
systemiskt synsätt att själavårdaren må möta konfidenten med följande grundhållning: ”Detta är det
speciella sätt som denna speciella person ser sitt problem på, utifrån vederbörandes plats i systemet
(tex familjen)”. Grevbo kallar Gerkin, Capps och Fowler för hermeneutiska revisionister, de lyfter
fram de överindividuella faktorerna in i själavården: menigheten, kulturen och samhället.
I kyrklig krisrådgivning, kyrkligt socialarbete och diakoni är liknande tankar sedan gammalt känt
arbetsgods.
Tankeväckande citat från sydafrikanen Daniel Louw: ”I den traditionella västliga själavården står
individen i centrum för ett nätverk av relationer. I den afrikanska kontexten måste denna typ
själavård genomgå en metamorfos, eftersom gemenskap och nätverk här står i centrum och individen
i periferin”.
Ekologiskt engagemang: Fr a är det Clinebell som vill driva själavården i ekologisk riktning.
(Clinebell har skrivit boken Ecotherapy; Healing Ourselfes, Healing the Earth. Han menar i en
tillbakablick på livet att han inte har skrivit något med sådan intellektuell lidelse som just denna bok).
Det sociala och det naturmässiga är beroende av varandra. Dysfunktionella sociala, ekonomiska,
etiska, politiska och religiösa system förstärker dysfunktionen i naturen. Och omvänt. Själavården
kallas att motverka tendensen till konsumism och samtidig lyfta fram det feminina hos människan.
Grevbo säger avslutningsvis: ”Ser vi saken i et langt historisk perspektiv, har kirkens sjelesorg hatt
enkeltmenneskers sociale kontext...med i synsfeltet fra første stund. I denne store sammenheng blir
den sosio-politiske sjelesorg generelt å betrakte som et helt nødvendig korrektiv til
senere…utglidninger i individualistisk retning, som også vår tid delvis er offer for”.
Representanter: Walter Neidhart, William Hume, Peter Selby, Charles Gerkin, Thomas Henke, Georg
Furniss, Stephan Pattison, Uta Pohl-Patalong, Howard Clinebell, Peter Held, Jeanne Stevenson
Moessner.
Utmärkande citat: “Den systemiska praxis i själavården är ett tema som omfattar både den enskilda
människan och hennes ´inpackning´ i mängden av kollektiv och livskontexter” (Held). ”Socio-politisk
uppmärksamhet och engagemang måste utgöra en central kritisk del av all själavård om denna
gärning inte automatiskt skall sluta i de mäktigas intressen på de vanmäktigas bekostnad” (Pattison).
”Själavårdarens närsynthet får honom till att tro att han sitter med ett individuellt tillfälle framför
sig” (Bukow).
Viktiga impulser i åtta riktningar
Grevbo har ovan gett sina egna värderingar av inriktningarna. Fram för allt vill han dock hämta
lärdom av dem. Utan detaljerade nyanser lyfter han kortfattat fram det han vill ta med sig från de
olika grundtyperna in i sin egen förståelse och definition av själavård. Även jag förkortar hans korta
lärdomar.
1. Av den budskapsförmedlande själavården utmanas han av tydligheten i tron på det
uppenbarade budskapet om syndernas förlåtelse och därmed stadigt nya startmöjligheter i
livet.
2. Med inspiration från den bibelbaserade själavården vill han ta med sig frimodigheten på
Guds Ords grund. Bibeln är rik på visdom och ”biblisk psykologi”.
3. Från den utrustningsorienterade själavården vill han ta med sig vikten av att söka konkret
ledning av Guds Ande och förståelsen av Andens utrustning som ges till själavårdaren.
4. Från den fördjupande själavården önskar han ta med sig insikten att vi alla är hänvisade till
Gud som livets stora hemlighet och därför behöver själavårdaren först låta sig vägledas av
Honom innan man vägleder andra.
5. Av den menighetsbaserade själavården vill han lära sig att Jesus både förkunnade och hjälpte
människor, alltså är både troshjälp och livshjälp viktiga. Vidare att menigheten har många
medel till sin hjälp och många medlemmar som har olika själavårdande uppgifter.
6. I den djuppsykologiska själavården hittar han viktiga lärdomar när det gäller vad som
utspelar sig mellan själavårdare och konfident. Och han vill vara öppen för att konfidentens
aktuella problem kan ha rötter som sträcker sig långt tillbaka i tiden.
7. Tillsammans med den partnercentrerade själavården vill han också sätta konfidenten i
centrum och därmed begränsa sina egna värderingar och bedömningar. Vidare uppskattar
han betoningen av samtalsklimatet med acceptans, äkthet och lyssnande inlevelse.
8. Av den samhällsinriktade själavården vill han lära sig att tillsammans med konfidenten
undersöka de yttre faktorerna som skapar de inre problemen. Dessa må undersökas om de
går att leva med eller om konfidenten skall engagera sig i förändring av dem.
Viatorisk själavård
Viator är latin och har betydelsen av både medvandrare och budbärare. Grevbo önskar i
själavårdaren förena en omtänksam medvandrare och en ödmjuk budbärare. Så ger han i slutet av sin
bok definitionen som han önskar lyfta fram som en god beskrivning av kristen själavård, nämligen:
”Kristen själavård är att ledsaga en medmänniska ett stycke av livsvägen
i ljuset av Guds ord för att uppmuntra till att leva och att tro”.
Mer fullständig form: ”Kristen själavård är – i en social och kyrklig kontext – att gå ett stycke av Guds
väg med en odelad och egenartad medmänniska (eventuellt med flera samtidigt) för att bana väg för
och förmedla tro, hopp och kärlek”.
Download
Random flashcards
Create flashcards