Utveckling av rättsgenetiska analysmetoder
Hanna Andréasson
Ett brott har begåtts. Det kan ha varit ett rån, bedrägeri eller till och med ett mord. På
brottsplatsen hittar polisen mängder av bevismaterial. Förutom mer vanliga bevismaterial som
mordvapen och fingeravtryck tar man idag även till vara på så kallade rättsgenetiska
bevismaterial. Rättsgenetiska bevismaterial kan till exempel vara hår och saliv från rånarluvor
samt blodfläckar och hudrester från hotelsebrev.
Människokroppen är uppbyggd av celler. I rättsgenetiskt bevismaterial finns celler som
brottslingen lämnat efter sig. Våra celler består av en cellkärna med två kopior av våra arvsanlag
(DNA). Runt cellkärnan finns bland annat mitokondrierna. Det
Kärn
finns cirka 1000 mitokondrier per cell. Mitokondrierna är cellens
Mitokondrie DNA
DNA
energiproducenter. Man ärver dem bara av sin mamma och de har
DNA
egna arvsanlag (DNA). DNAt i både cellkärnan och
mitokondrierna är uppbyggt som ett pärlhalsband. Det finns bara
fyra olika pärlor (baser) men de kan ordnas i förhållande till
varandra på över 200 sätt. Ordningen på baserna talar om allt om
Kärna
de anlag som vi ärvt av våra föräldrar, till exempel vilken hårfärg
Mitokondrier
vi har, om vi är långa eller korta och hur vår näsa ser ut. Eftersom
alla människor är unika kan vårt DNA fungera ungefär som ett fingeravtryck vid identifiering.
Man kan fälla en misstänkt med större sannolikhet om kärn-DNA analyseras. För att kunna
analysera kärn-DNA måste man ha fler än 10 kopior, annars analyseras mitokondrie-DNA.
Jag har under mitt arbete utvecklat metoder som ska underlätta rutinmässig analys av
rättsgenetiskt bevismaterial. Med den första metoden kan antalet kärn- och mitokondrie-DNAkopior i ett bevismaterial bestämmas. Den andra metoden kan samtidigt som antalet kärn-DNAkopior bestäms tala om vilket kön brottslingen som lämnat bevismaterialet har. Sen har jag även
arbetat med en metod som kopierar mer DNA slumpvis. DNA kopieras i nästan alla genetiska
analysmetoder men då kopieras bara en vald del. Har man mycket små mängder av DNA ökar
sannolikheten för den specifika kopieringen om man först kopierar upp mer material
slumpmässigt.
Examensarbete i biologi, 20 p, VT 2000
Institutionen för patologi och genetik, Uppsala universitet
Handledare: Marie Allen
