Brottsbekämpning på DNA nivå
DNA-teknik ska hjälpa polisen vid brottsfallsutredning
Julia Renström
Forskning inom medicin och genetik pågår inte bara i de områden som fokuserar på sjukdomar och
läkemedel utan även inom brottsbekämpning. Den mänskliga arvsmassan, DNA, är en stor del av en
brottsutredning. Vid en brottsplats kan till exempel mycket små mängder av hårstrån, blod,
fingeravtryck och saliv lämnas som rättsgenetiska bevismaterial. Dessa material kan förtälja mycket
om vem som har befunnit sig vid platsen.
DNA finns i alla kroppens celler. Det avgör hur vi ser ut och påverkar till en viss del hur vi är. DNA
beskrivs ofta som ett dubbelt pärlhalsband med fyra olika pärlor, s.k. baser, som kan sitta i olika följd.
Ordningen på dessa baser skiljer sig mellan olika individer. Genom att fastställa vilken ordning
baserna sitter i kan man avgöra vem DNAt kommer ifrån. Varje enskild människas DNA är unikt,
vilket gör det möjligt att avgöra om ett bevismaterial kommer från en viss person, t.ex. när det gäller
att koppla misstänkt brottsling till ett brott.
Mycket av det bevismaterial som hittas på en brottsplats förekommer i väldigt liten mängd och
innehåller därmed för lite DNA för att man skall kunna göra en vanlig DNA-analys. Detta har fram
tills nyligen varit ett stort problem inom rättsmedicinen. Forskarna har nyligen funnit en lösning i form
av mitokondrie DNA. I varje cell finns flera olika enheter, bl.a. en cellkärna och massor av
mitokondrier (cellens ”batterier” som förser den med energi). I cellkärnan finns kärnDNA och det är
det som oftast pratas om i forskningssammanhang. Men det finns även DNA i mitokondrierna. I en
cell kan det finnas upp till 10 000 kopior av mitokondrie-DNA! På grund av dessa otroliga mängder
av mitokondrie-DNA används detta om det inte finns nog kärnDNA att analysera.
Forskarna har tagit fram sekvensen av mitokondrie-DNA för att kunna använda den i jämförelser
mellan olika bevismaterial. Mitokondrie-DNA är en cirkelformad molekyl som består av två
huvuddelar, en kontrollregion och en kodande region (se figur 1). Kontrollregionen är mer varierad,
dvs. den har mer baser som kan variera från person till person, än den kodande regionen.
När DNA från en misstänkt brottsling analyseras måste man ta
reda på om DNAt matchar bevismaterialet och om de två
sekvenserna är identiska och stämmer överens med varandra.
Denna information kan användas för att hjälpa polisen att binda
en brottsling till ett brott. Det måste avgöras om det är slumpen
som gör att de matchar, eller om det verkligen är DNA från
samma individ. Det finns en opublicerad databas, ett register med
DNA-profiler, som visar sekvensen på kontrollregionen av
mitokondrien och alla kända variationer som finns där. Om två
sekvenser matchar, dvs. har samma bassekvens, måste man se hur
vanlig den gemensamma sekvensen är i hela populationen. Om
den är vanlig kan man anta att det är slumpen som gör att de
matchar. Då är sannolikheten liten att DNAt kommer från brottslingen. Men om det är en ovanlig
variation de har gemensamt så är sannolikheten stor att det är DNA från brottslingen på
bevismaterialet.
Mitt projekt gick ut på att komplettera en databas över den kodande regionen av mitokondrie-DNAt.
Denna databas kan användas för vidare analys om inte analysen av kontrollregionen ger nog med
skillnader mellan två sekvenser. En databas över de varianter som finns kan ge ytterligare skillnader i
den kodande regionen som påvisar om sekvenserna matchar eller inte. Jag adderade 10 nya variationer
till databasen och dessa undersöktes i 48 individer. Några av variationerna gav ny information till
databasen, men bör undersökas i en större mängd individer. Fem av variationerna gav inga resultat i de
individer som studerades.
Examensarbete i biologi, 20p, HT 2002
Institutionen för biologisk grundutbildning och Institutionen för genitik och patologi, Uppsala Universitet
Handledare: Marie Allen
