18
Laulukarhakanoja
Vattnet i Laulukarhakanoja innehåller mera humus och det är svagt surt. Buffertkapaciteten mot
försurning är i genomsnitt god (alkalinitet 0,13 mmol/l). Under vårflödestiden sjunker buffertkapaciteten till nöjaktig nivå. Syretillståndet (72–81 %) har huvudsakligen varit nöjaktigt. De genomsnittliga totala fosforhalterna beskriver ett något eutroft vattendrag, fastän den totala kvävehalten tyder på ett kargt vattendrag. På basis av en bedömning av näringsförhållandena är
kväve det tillväxtbegränsande näringsämnet. Metallhalterna i Laulukarhakanoja har varit lägre än
de värden som EU har ställt upp för skydd av vattenekosystemen. Laulukarhakanojas ekologiska
tillstånd har inte bestämts.
Valkeajoki
Vattnets pH i Valkeajoki har varit i genomsnitt närapå neutralt, 6,9. Vattnets buffertkapacitet mot
försurning har varit god eller utmärkt. Syretillståndet (medeltal 94 %) i älven har varit huvudsakligen utmärkt och konduktiviteten låg. Metallhalterna i Valkeajoki har i varje enskilt prov varit
lägre än de kriterievärden som EU har ställt upp för skydd av vattenekosystemen. De genomsnittliga totala fosforhalterna i Valkeajoki på sommaren beskriver ett något eutroft vattendrag
och de totala kvävehalterna ett kargt vattendrag. Det tillväxtbegränsande näringsämnet är
kväve. Det ekologiska tillståndet i Valkeajoki är klassificerat som utmärkt.
Kivivuopionoja
Vattnet i den del av Kivivuopionoja som rinner ut i Valkeajoki har i genomsnitt haft ett något surt
pH, 6,7. Vattnets buffertkapacitet mot försurning har varit god. Syretillståndet i älven har huvudsakligen varit gott eller utmärkt (i genomsnitt en syremättnadsprocent på 86) och konduktiviteten har varit låg. Den totala fosforhalten beskriver ett eutroft vattendrag och den totala kvävehalten ett kargt vattendrag. Kväve är det tillväxtbegränsande näringsämnet. Den högsta kvicksilverhalten i Kivivuopionoja har överskridit EU:s kriterievärde. Övriga metallhalter har legat under
kriterievärdet. Kivivuopionojas ekologiska tillstånd har inte bestämts.
Laurinoja dagbrott
I Laurinojas dagbrott (HAL) har vattnets pH-värden varit så gott som neutrala. Vattnets buffertkapacitet mot försurning har varit utmärkt och humushalterna har legat under bestämningsgränsen <1 mg/l. Vattnets syretillstånd från ytan ned till 10 meters djup har varit gott och ännu på
20 meters djup nöjaktigt, men från 30 meters djup ned till bottnen har vattnets syrehalt varit liten. Konduktivitetsvärdena i bottenskikten har varit något högre än i ytskikten. Halterna av totalt
kväve, total fosfor och järn har varit låga i ytskikten och ökat på större djup. Sulfathalterna har
haft en variation på 42–120 mg/l.
Kuervaara dagbrott
Vattenkvaliteten i Kuervaaras dagbrott (HAS) varierar tydligt från ytskiktet till de djupare skikten. Från ytskiktet ända till 10 meters djup har vattnet varit mycket surt med pH-värden på i genomsnitt 3,4–3,5 och buffertkapaciteten mot försurning har varit dålig. På 1–10 meters djup har
vattnets syretillstånd varit gott och fastsubstanshalten och humushalten har huvudsakligen legat
under bestämningsgränsen <1 mg/l. I de djupare vattenskikten har vattnet pH-värden varit i genomsnitt 5,0–6,1, syretillstånden har varit dåligt och närmare bottnen har vattnets fastsubstanshalt och humushalt ökat. Sulfathalterna har haft en variation på 42–120 mg/l, större på bottnen
än i ytskiktet.
Kvalitetsskillnaderna i dagbrottens vatten beror främst på skillnaderna i dagbrottens berggrund.
De substansmängder som löser sig ur berggrunden i Kuervaaras dagbrott är enligt kontrollresultaten huvudsakligen större och vattenkvaliteten sämre än i Laurinojas dagbrott.
19
Rautuoja, Kylmäoja och Laurinoja
Vattnet i bäckarna har låg humushalt och är en aning surt. Under vårflödet har vattnets pH sjunkit under 6. Bäckvattnets buffertkapacitet mot försurning har varit antingen god eller utmärkt,
frånsett vårflödesperioden. På våren sänker det sura smältvattnet vattnets pH-värde och påverkan kan märkas speciellt i älvarnas övre lopp och i de minsta bäckarna. Syremättnadsprocenten
har varit i genomsnitt 88–90 % och syretillståndet har huvudsakligen varit gott eller utmärkt. Det
har förekommit variationer i bäckarnas fastsubstanshalter mellan olika provtagningar och de genomsnittliga halterna (3,6–4,9 mg/l) har varit något högre än i Äkäsjoki (1,8–2,7 mg/l). Bäckarnas totala kvävehalter på sommaren beskriver karga vattendrag och kväve är det tillväxtbegränsande näringsämnet. Den genomsnittliga fosforhalten (35 µg/l) i Rautuoja beskriver ett eutroft
vattendrag. Kylmäojas fosforhalt 21 µg/l och Laurinojas motsvarande värde 18 µg/l tyder på ett
något eutroft vattendrag. De högsta uppmätta aluminium- och kopparhalterna i Rautuoja och
Laurinoja samt den högsta uppmätta kvicksilverhalten i Kylmäoja översteg EU:s kriterievärden
för skydd av vattenekosystemen. Aluminium-, kobolt-, koppar- och nickelhalterna i Laurinoja har
varit högre än i Rautuoja och Kylmäoja. Laurinoja rinner på Rautaruukkis gamla gruvområde, vilket också kan märkas i form av högre halter än i andra bäckar. Bäckarnas ekologiska tillstånd
har inte bestämts.
Niesajoki
Niesajokis läge ändrades i samband med den tidigare gruvdriften i Rautuvaara genom att vattnet
leddes via Kylmäoja till Äkäsjoki (figur 6-2).
Figur 6-2 Niesajokis tidigare och nuvarande läge. Nykyinen = nuvarande, Alkuperäinen = ursprunglig.
20
Vattnet i Niesajoki har låg humushalt. Vattnets färgtal och CODMn-halter ökar något när man rör
sig nedför älven. Vattnets buffertkapacitet mot försurning är utmärkt. Syretillståndet vid kontrollpunkterna i Niesajoki (FS12, FS16, FS15) har varit gott. I Niesajoki bassäng (FS13, FS14)
har syretillståndet huvudsakligen varit nöjaktigt, men på vårvintern har det också tidvis varit
svagt. De högsta konduktivitetsvärdena har uppmätts i Niesajoki bassäng och i vattnet som rinner bort från bassängen. Den genomsnittliga totala kvävehalten på sommaren i Niesajoki bassäng (FS13), 1571 µg/l, beskriver ett mycket eutroft vattendrag och den totala fosforhalten 17
µg/l ett något eutroft vattendrag. I fråga om eutrofiering beskriver de genomsnittliga totala fosforhalterna (14 µg/l) och de totala kvävehalterna (334–370 µg/l) i älvens nedre lopp (FS12,
FS16) under sommaren dock ett kargt vattendrag. Däremot beskriver den genomsnittliga totala
kvävehalten (611 µg/l) i älvens övre lopp (FS15) ett eutroft vattendrag och den totala fosforhalten (21 µg/l) ett något eutroft vattendrag. I Niesajoki är fosfor det tillväxtbegränsande näringsämnet.
Metallhalterna i Niesajoki har för det mesta varit lägre än de kriterievärden som EU har ställt upp
för skydd av vattenekosystemen. De högsta uppmätta aluminiumhalterna vid punkterna FS12
och FS16 i Niesajokis nedre lopp, kvicksilvervärdena vid punkt FS16 och kopparhalterna vid
punkt FS13 i Niesajoki bassäng har överstigit EU:s kriterievärden vid enstaka provtagningar. De
uppmätta mangan-, koppar-, kobolt- och zinkhalterna i Niesajoki bassäng (FS13) är högre än
värdena vid övriga mätpunkter. Vattnet som rinner ut från bassängen har högre arsenik-, nickeloch uranhalter än vad mätresultaten från andra kontrollpunkter visar. I Niesajokis övre del höjs
metallhalterna av avloppsvattnet från Ylläs avloppsreningsverk och vattnet som avleds från
Rautuvaara anrikningsverks lagringsbassäng. Det ekologiska tillståndet i Niesajoki är av klassen
gott.
Muonio älv
Vattenkvaliteten i Muonio älv är god. Vattnets har låg humushalt och surheten är nästan neutral,
frånsett vårflödestiden. Buffertkapaciteten mot försurning är god eller utmärkt. Vattnets konduktivitet är låg och fastsubstanshalterna låga, frånsett vårflödestiden. Syretillståndet i älven har
huvudsakligen varit gott eller utmärkt. Vattnets genomsnittliga totala fosforhalter och kvävehalter på sommaren beskriver ett kargt vattendrag. Enligt undersökningen av näringsbalansen är
kväve det tillväxtbegränsande näringsämnet i vattendraget. Metallhalterna i Muonio älv har för
det mesta varit lägre än de kriterievärden som EU har ställt upp för skydd av vattenekosystemen. De högsta kvicksilver- och zinkvärdena har överstigit EU:s kriterievärden vid enstaka provtagningar. Det ekologiska tillståndet i Muonio älv hör till klassen utmärkt.
6.2.5 Bottenfauna
Bottenfaunan i älvarna i Hannukainenområdet undersöktes år 2007 och 2011. År 2007 var arterna i bottenfaunan typiska för strömmande vatten i Skogslappland, även om det förekom en del
variation mellan olika vattendrag och provtagningsområden. EPT-gruppen (dagsländor, bäcksländor, nattsländor) hade i regel en tämligen stor andel. Andra betydande ordningar bland bottendjuren var tvåvingar och ställvis också skalbaggar. Bottenfaunan i de undersökta strömmande
vattnen på den finska sidan tyder som helhet på att vattnen är av mycket god kvalitet. De
strömmande vatten som undersöktes år 2011 omfattade artgrupper som är typiska för strömmande vatten (EPT-gruppen), även om de rikligt förekommande grupperna av dagsländor och
tvåvingar dominerade i materialet. Speciellt rikligt i gruppen av tvåvingar förekom knott och fjädermyggor som avspeglar den småskaliga variationen mellan fors och lugnvatten i flera av områdets älvar. Antalet nattsländor och bäcksländor var ordinärt. Som helhet var skillnaderna jämfört
med resultaten år 2007 små.
21
6.2.6 Laxens och öringens livscykel och krav på livsmiljön
Torne älv och Muonio älv är värdefulla älvar för vandringsfiskarna. I Finland finns östersjölax som
förökar sig naturligt numera utöver i de här älvarna endast i älven Simojoki. Öring leker i avrinningsområdets övre delar i mindre älvar än laxen, som sannolikt leker också på lämpliga skyddade lugnvattenplatser i Torne älv och Muonio älv. Tidpunkterna för laxens och öringens lek överlappar i någon mån varandra; öringen leker i allmänhet i september–oktober och laxen i oktober–
november. Hela lektiden varar cirka en månad, varav honornas aktivaste stadium endast 5–10
dagar. Under öringens lektid är vattnets temperatur vanligen 2–6 °C och under laxens lektid 1–5
°C. Lax- och öringhonorna väljer vanligen som lekplats ett ställe där djupet åtminstone täcker
fisken. På laxens lekområden i strömmande vatten finns det grovt grus och småstenar (diameter
3–13 cm) på bottnen. På öringens lekplatser finns främst finkornigare grus och stenar (diameter
1–7 cm).
Honan söker upp en lämplig plats för lekgropen och formar den med stjärten. Större partiklar
som lossnar från bottnen bildar en svans eller ås i gropens nedre kant samtidigt som mera finfördelat material förs nedströms med vattenströmmen. Gropbädden och dess svans bildar tillsammans lekgropen. På bottnen av gropen lämnar honan vanligen kvar två till fyra större stenar.
Romkornen, som är tyngre än vatten, samlas i en tät klunga kring lekgropens bottenstenar där
en liten strömning i motsatt riktning i förhållande till huvudströmmen samt större stenar skyddar
romkornen. Lekgropens konstruktion möjliggör vattengenomströmning genom romfickorna så att
embryona får syre och skadliga metaboliter förs bort. Romkornen finns inne i gruset på i genomsnitt 8–27 cm djup; ju större honas lekgrop det är fråga om, desto djupare är romkornen vanligen placerade. De befruktade romkornen som lagts på älvens botten kläcks bland gruskornen följande vår. Vattentemperaturen vid kläckningstiden påverkar romkornens utveckling; ju högre
temperatur, desto snabbare utvecklas ynglen. Beroende på vattentemperaturen kan det ta 70–
160 dagar innan romkornen kläcks.
I allmänhet är den för kallvattenlevande laxfiskar optimala syrehalten som är löst i vatten 8–10
mg/l, men små yngelstadier tål syrebrist betydligt sämre än fullvuxna fiskar. Hur rommen inne i
gruset klarar sig beror i hög grad på om vattenströmmen är tillräcklig så att den transporterar
bort metaboliterna ur gruset. Om vattenströmmen blir långsammare minskar rommens tillgång
på syre och mängden av alla skadliga föreningar från ämnesomsättningen såsom ammonium, nitriter och koldioxid ökar i gruset. Romkornens syrebehov beror på kornens storlek, utvecklingsfas
och eventuellt också art. Surhet är akut skadlig för laxens och öringens romkorn då pH sjunker
till 4,5–5,0. Vattentemperaturen har skadlig inverkan på yngelstadierna, om den stiger över +20
grader.
Största delen av romkornen överlever i grus där den genomsnittliga kornstorleken är 20–30 mm
och det finkornigaste materialet (< 1 mm) utgör högst 10–20 %. Samtidigt borde grusets interna
genomsläpplighet, alltså strömhastighet, vara 250–650 cm/h och syrehalt minst 7,0 mg/l. Sedimentering av fast substans minskar grusets interna syrehalt till följd av att tomrummen mellan
gruskornen täpps till och organisk substans bryts ned. Sedimenteringshastigheten och -djupet
beror förutom på strömförhållandena och materialmängden också på materialets beskaffenhet: ju
finkornigare material, desto djupare sedimenterar det och desto mera material samlas på bottnen. Grövre fast substans (> 1 mm) eller sand kan bilda en jämn matta ovanpå gruset, varvid de
kläckta ynglen inte kan ta sig upp ur gruset eller de försöker ta sig upp ur gruset för tidigt när
syret tar slut.
Ynglen kläcks normalt ur romkornen ungefär vid islossningstiden, men de stannar ännu kvar i
gruset tills de har gjort slut på näringen i sin gulsäck. Därefter fylls ynglens simblåsa med luft
och de kommer upp i vattnet ur gruset och erövrar egna revir. I regel håller sig ynglen på
samma forsområden i ett till tre år innan de vandrar ut i havet eller någon sjö för att växa till sig.
I nordligaste Europas älvsystem kan laxens älvyngelstadium dock vara upp till 6–7 år och då
vandrar en del av de äldre älvynglen från huvudfårans lekområden till de mindre biflödena för att
växa till sig. En liten del av hanarna kan leka tillsammans med större vandringslaxar redan i
älvyngelstadiet innan de själva har vandrat (s.k. dvärghanar). Fiskarna återvänder vanligen från
havet eller sjöarna till de älvar där de fötts för att leka efter 1–3 år. Efter leken återvänder laxfiskarna till havet eller sjön och största delen av fiskarna dör under följande vinter.
22
Under den första sommaren äter älvynglen djurplankton, små insekter samt bottendjur. Senare
äter ynglen större insektlarver och fullvuxna vatteninsekter som vattenströmmarna ofta för med
sig. I början av vandringen till havet använder de unga laxarna ännu en tid insekter vid vattenytan och vattenlevande ryggradslösa djur som föda, men från cirka 25 centimeters storlek äter de
främst fisk. I Östersjön äter laxen främst strömming och vassbuk. Det finns stora variationer i
laxens tillväxt mellan olika år och olika individer. Efter det första året i havet väger Östersjölaxarna 1–3 kilo, efter det andra året i havet 3–7 kilo och efter det tredje året i havet 7–13 kilo.
Bottniska vikens laxbestånd har sina viktigaste uppväxtområden i de södra delarna av Östersjön.
För att komma dit måste laxar som fötts i Torne älvs övre lopp vandra hela 2 000 kilometer. Om
det finns mycket småströmming i Bottenhavet kan en del av laxarna stanna där för att äta upp
sig. Finska vikens laxar stannar främst inom Finska viken under sin vandring för att växa till sig.
Kraven på lekmiljöerna är strängare för laxfiskar än älvynglens krav på livsmiljön. I tabell 6-5
presenteras havsöringens krav på livsmiljö och lekplatser. I samband med utredningen av flodpärlmussla (LVT 2011) var vattnets uppmätta strömningshastighet i Kuerjoki i mitten av augusti
som högst 1,2 m/s. I Valkeajoki uppmättes en strömningshastighet på 0,4 m/s och i Äkäsjoki
som mest 0,8 m/s. Fastän strömningshastigheterna ställvis är stora har alla älvar också platser
med lugnvatten som lämpar sig för lek.
Tabell 6-5 Havsöringens krav på lekplatser och älvynglens krav på livsmiljön (ICES 2011).
Parameter
Vattendjup
Vattnets strömningshastighet
Bottnens kornstorlek
Skadlig temperatur
Älvynglens
livsmiljö
0,30 m
0,1-0,5 m/s
2-100 mm
20-22 °C
Lekplats
0,15-0,45 m
0,2-0,55 m/s
16-64 mm
13 °C
6.2.7 Fiskarternas tungmetallhalter
Torne älv–Muonio älv är Östersjöområdets största älv som har en laxstam som förökar sig naturligt och havsöringsstammar som förökar sig naturligt. Jämsides med lax och havsöring finns
också andra ekonomiskt värdefulla fiskarter i Torne älv, exempelvis harr, sik, gädda, abborre och
lake. Utöver dem förekommer också mört, id, braxen, stäm, elritsa, stensimpa, bergsimpa och
grönling. I Torne älv finns också ett nejonögonbestånd som kan fiskas.
I områdets alla älvar består fiskbeståndet främst av öring. Öringen förökar sig naturligt i projektområdets alla älvar med undantag av Laurinoja, fastän den påträffades vid dess mynning. Äkäsjoki är ett av de viktigaste reproduktionsområdena för den havsöringspopulation som lever i
Torne älvsystem. Äkäsjoki och dess biflöden har också lokala öringstammar. De viktigaste yngelproduktionsområdena är koncentrerade till Äkäsjokis nedre lopp. Yngelproduktionen i Äkäsjoki
har uppskattats till 13 000 vandringsyngel per år.
Metallhalterna i de provfiskar som fångades i samband med elprovfiske hösten 2011 var tämligen
låga beträffande alla metaller och till exempel halterna av bly, kobolt, nickel, arsenik, kadmium
och vanadin låg under bestämningsgränsen. Kvicksilverhalterna i öringar och simpor varierade i
Niesajoki och Äkäsjoki i intervallet 0,03–0,19 mg/kg. Dessa halter kan anses vara låga, eftersom
de klart underskrider EU:s gränser för maximihalten (0,5 och 1,0 mg/kg). Kromhalterna översteg
nätt och jämnt bestämningsgränsen i två öringprover. De genomsnittliga zinkhalterna var lägre
än exempelvis i vanlig finsk sik som saluförs som livsmedel (12 mg/kg). För koppar uppmättes
halter som i någon mån översteg bestämningsgränsen och kopparhalterna var i genomsnitt högre
i öringprover från Niesajokis mynning.
23
Tabell 6-6 Halter av bly, nickel, krom, zink och koppar per färsk vikt fisk från Niesajoki, Äkäsjoki, Kuerjoki och Valkeajoki.
Metall
Niesajoki
(mg/kg)
Äkäsjoki
(mg/kg)
Kuerjoki
(mg/kg)
Valkeajoki
(mg/kg)
Bly
<0,6
<0,6
<0,6
<0,6
Nickel
<0,2
<0,2
<0,2
<0,2
Krom
<0,4
0,5
0,4
<0,4
Zink
5,5
10,8
8,8
6,1
Koppar
1,6
0,5
<0,4
0,4
6.2.8 Buller, vibrationer och damm
För närvarande finns inga betydande bullerkällor på projektområdet, och på området uppkommer
buller främst från landsvägstrafiken. På området finns inte heller någon verksamhet som orsakar
vibrationer i marken. Luftkvaliteten på projektområdet och i dess omgivning är god och i Kolari
kommun finns inga betydande utsläppskällor. Enligt den bioindikatorundersökning som gjorts på
området kan man se att de utsläpp i luften som uppkom till följd av gruvdriften som avslutades
1990 fortfarande kan märkas, speciellt på Rautuvaaraområdet.
6.2.9 Riktvärden som Sverige ställer för vattenkvaliteten
Havs- och Vattenmyndigheten i Sverige presenterade hösten 2013 nya riktvärden för halterna av
skadliga ämnen i vattendrag. Riktvärdena för de ämnen som förekommer i vattnet som strömmar
ut från projektet i Hannukainen anges i tabell 6-7.
Tabell 6-7 Havs- och Vattenmyndighetens förslag till riktvärden för vattenkvaliteten beträffande halterna
av vissa skadliga ämnen.
Ämne
Krom
Zink
Koppar
Ammoniumkväve
Arsenik
Nitrat
Uran
Värde på årsnivå (µg/l) som inte
får överskridas
Inlandsytvatten
Andra ytvatten
3
3
8 vid > 24 mg
3,4
CaCO3/l
3 vid < 24 mg
CaCO3/l
4
1,3
1,0
0,66
0,50
0,55
160
960
0,07
0,07
Högsta tillåtna halt µg/l
Inlandsytvatten
-
Andra ytvatten
-
6,8
7,9
2000
2,3
5,7
1,1
2,3
7.
NATURAOMRÅDENAS NUVARANDE SITUATION
7.1
Niesaselkä (FI1300706, SCI)
7.1.1 Läge och allmän information
Niesaselkä Naturaområde, som omfattar 1 950 hektar, ligger cirka 1,5 kilometer sydost om
Rautuvaara (figur 7-1). Niesaselkä är en värdefull helhet bestående av gammal skog. Där finns
flera hotade tickor och kärlväxter. Skogarna är 150–200 år gamla tall-/granskogar med ett
mycket stort inslag av sälg. I omgivningen kring de ställen där vatten rinner nedför sluttningarna
finns lundartade moar och lundartade kärr. Niesaselkä hör till skyddsprogrammet för gamla skogar (AMO120248) och området är skyddat enligt naturvårdslagen.
Skogarna i Niesaselkäområdet består främst av gran- eller talldominerade blandskogar och det
finns också rena tallbestånd. Största delen av områdets skogar är över 100 år gamla och de
äldsta skogarna är närmare 250 år gamla. De äldsta skogarna är talldominerade, men i de skogar som är över 100 år finns också rikligt med bestånd där huvudträdslaget är gran.
24
Figur 7-1 Niesaselkä Naturaområdes läge sydost om Rautuvaaraområdet.
7.1.2 Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I
Niesaselkäs direktivnaturtyper anges i tabell 7-1. Den vanligaste naturtypen på området är västlig taiga. Andra vanliga naturtyper är aapamyrar, skogbevuxna myrar samt öppna svagt välvda
mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn. På aapamyrfigurerna förekommer också naturtyperna skogbevuxna myrar samt källor och källkärr. Direktivnaturtypernas representativitet
är utmärkt eller god på 70 % av området.
Tabell 7-1 Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I på Niesaselkä Naturaområde. * = prioriterad naturtyp,
som alltså primärt ska skyddas.
Naturtyp
Oligotrofa-mesotrofa sjöar
Små åar och bäckar
Öppna svagt välvda mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn
Källor och källkärr
Rikkärr
*Aapamyrar
Silikatrika bergsluttningar
*Västlig taiga
Lundar
*Skogbevuxna myrar
Ingen naturtyp
Totalt
Kod
3130
3260
7140
7160
7230
7310
8220
9010
9050
91D0
-
Främsta naturtyper, ha
<1
<1
21
Andra naturtyper, ha
<1
2
382
<1
1324
3
40
187
~1960
<1
110
~111
25
Figur 7-2 Direktivnaturtyper på Niesaselkäområdet.
Oligotrofa-mesotrofa sjöar
Till naturtypen hör oligotrofa och mesotrofa sjöar i slättområden och det subalpina bältet i kontinentala och alpina områden. Sjöarna har stor variation i vattenståndet.
Till typen hör bl.a. ävjebroddvegetation, som har förekommit i naturtillstånd t.ex. på stränderna
till stråtar som tidvis, efter översvämning, varit blottlagda. Dominerande arter är ävjebrodd, nålsäv och strandranunkel. Notbloster och braxengräs förekommer sparsamt eller saknas. Även vattensystem, vilkas kortskottsväxter domineras av sylört, hör till denna naturtyp. Sådana sjöar
finns bl.a. i norra Finland som s.k. korvsjöar som är avsnörda från vattendraget.
På Niesaselkä Naturaområde förekommer naturtypen i två små träsk, Kierojärvi och
Kattilajärvi. Av dessa ligger Kierojärvi söder om Vittavaara och Kattilajärvi vid Naturaområdets sydvästra spets.
