I tystnaden kan vi
uppleva Guds närvaro
Vi behöver tystnaden, lika mycket som syret vi andas, eller vattnet vi dricker. I tystnaden finns det
ett mellanrum, där själen kan få andas ut och tankarna flyga som fria fåglar mot himlen. Grundpulsen i
all andlighet är just tystnad. Detta att vänta på ett tilltal från livets innersta puls. Guds röst. Den som
är förenad med ens eget allra innersta, och som samtidigt går utöver en själv.
Text Ingrid Malm [email protected]
i bibeln läser vi till exempel om profeten Elia, som hör Gud som en stilla
susning (1 Kung 19:12). Lyssnandet var
grundredskapet och en förutsättning för
att Elia skulle upptäcka Guds närvaro.
Och samma sak gäller för oss, även om
vi lever i en tid då tystnaden alltmer blivit en bristvara. Men om vi inte vågar befinna oss i tystnaden – en stilla inväntan
– så är vi inte heller förmögna att höra
vad Gud säger till oss. Detta gäller i allra
högsta grad när vi läser Bibeln.
Det är lätt att gömma sig bakom inställningen att man minsann redan vet
vad som står där, och därmed fullständigt stänger sig för möjligheten att bli
överraskad av ett tilltal man inte tidigare upptäckt. I den gamla benediktinska
klostertraditionen utvecklade man därför en meditativ metod att läsa Bibeln där
läsandet fungerade som en form av bön.
Det handlade inte så mycket om att man
själv skulle tolka texten, som att tillåta
texten att tolka en själv och ens eget liv.
Munken eller nunnan fick läsa korta bibelstycken – kanske bara några enstaka
rader – som sedan fick följa med honom
eller henne resten av dagen. Man kallade
detta för att idissla, det vill säga idissla
precis som hästen gör när den äter hö,
och att låta bibelorden utgöra en slags
underliggande ton i dagens alla göromål.
Metoden fick namnet Lectio divina, gudomlig läsning, och under århundradena
spreds den till flertalet av de olika kristna
klostertraditionerna.
14
i lectio divina ingår fyra olika moment: Förs lectio, att man läser – eller
kanske snarare lyssnar – till bibeltexten.
Inte vilket lyssnande som helst, utan ett
lyssnande med hjärtat för att höra Guds
tilltal, förmedlat via bibelordens mångtusenåriga klädedräkt.
Det andra steget är meditatio, meditation över vad det specifika bibelstället
vill säga till just oss. Det är här idisslandet kommer in. Eller så som det uttrycks
i Lukasevangeliet, efter att Maria får
höra ängelns budskap: Maria tog allt
detta till sitt hjärta och begrundade det
(Luk.2:19).
Det tredje momentet är oratio, bön.
Det som bibelorden har väckt hos oss,
kanske en djup längtan eller en fråga, får
vi nu lägga fram inför Gud och be om
vägledning. Man frågar sig vad bibelorden vill säga just oss, och på vilket sätt
Gud vill omvandla ens liv.
Det sista steget i Lectio Divina är contemplatio, kontemplation över vad vi erfarit i mötet med bibelorden, och om det
finns någon inbjudan till oss i detta. Vi
får befinna oss i stillhet inför Guds ansikte, och låta alla ord tystna.
i den benediktinska klostertraditionen hängde Lectio Divina tätt ihop med
en speciell livsrytm som präglade munkarna och nunnornas liv. Kontemplation
och verksamhet (grekiskans praktikos)
sågs inte som varandras totala motsatser, utan snarare som två nödvändiga
poler i det andliga livets underliggande
rytm. Bön och arbete utgjorde en oupplöslig enhet. Ett förhållningssätt som den
svenske benediktinerbrodern Ingemar
Svantesson beskriver i sin bok Ande och
kropp: Arbetet kräver munkens fulla
närvaro … Ändå bygger inte munken
upp något eget. Han förlorar inte sin
själ i arbetet. Arbetet förblir en tjänst,
ett offertorium (frambärandet av gåvorna i nattvardsmässan), infogat i den
stora överlåtelsen åt Gud. Arbetet hjälper munken ut ur skenverkligheten kring
honom själv, ut i den verkliga kärleken
till Gud och sin nästa. Enhet mellan bön
och arbete visar sig i noggrannhet och
respekt för de minsta tingen. Allt är heligt, alla klostrens kärl och redskap. Vi
går med ”vänliga fötter på jorden”.
Det helhjärtade arbetet, fortsätter
Svantesson, sker inför Guds ansikte, oberoende om vi i varje ögonblick är medveten om det eller ej. Och i förlängningen
är vårt förhållande till det vi gör i själva
verket en bild av Skaparens förhållande
till skapelsen. Vi är alla medskapare, och
delaktiga i Guds skaparverk. För den benediktinska munken eller nunnan är det
Sankt Benedikts klosterregel som hjälper
honom eller henne att hålla rätt balans
mellan bön och arbete. Men även för oss
andra kan det vara av värde att finna en
sådan balans. Inte minst som ett sätt att
fördjupa vår relation till Gud, vår omvärld, men dessutom, i allra högsta grad,
till oss själva.
”Se hur naturen – träden,
blommor och gräs – växer
i tystnad; se stjärnor,
månen och solen, hur de
rör sig i tystnad … vi
behöver tystnad för at få
möjlighet att röra själar.”
Moder Teresa av Calcutta
även om lectio divina ursprungligen hör samman med den benediktinska
klosterrytmen, kan vi alla egentligen använda samma metod när vi läser en bibeltext. När jag läser med hjärtat låter jag
bibeltexten tolka mig, istället för tvärtom. Detta motsäger inte att man även
kan läsa Bibeln på ett kritiskt reflekterande vis, utan bör snarare ses som ett
välbehövligt komplement. Inte minst för
att Lectio Divina tillåter oss att se bibeltexterna som en levande, aldrig sinande
behållare av mening. Och när man läser bibeltexten på ett sådant sätt är ingenting egentligen avslutat. Bokstäverna
är inte döda och stumma, utan fortsätter tvärtom att växa och förmedla Guds
tilltal.
I Edsbergskyrkan har vi, under några
år, varit en grupp människor som tillsammans läser Bibeln utifrån ett Lectio
Divina-perspektiv. För mig personligen har det varit mycket värdefullt, inte
minst för att våra samtal efteråt verkligen visat på bibeltexternas rikedom: att
de har ett individuellt sätt att tala till varje människa. Varje gång vi öppnar bibeln
börjar en resa som ingen av oss vet vad
den egentligen slutar. Som en färd genom
ett gåtfullt landskap, där varje steg andlöst väntar på nästa. •
Tisdag 26 oktober och tisdag 16 november
är det Lectio Divina i Edsberkskyrkan
kl. 18.00–20.00. I vår startar en ny omgång.
15
