HISTORIA
Axel Odelberg
Något av en äreräddning av Sven Hedin
Norstedts | 335s | Isbn 9789113041490
Alf W Johansson
Vi som beundrade varandra så mycket
Sven Hedin och Adolf Hitler
Sven Hedin blev djupt komprometterad av sin sympati för Nazityskland, men som
Axel Odelberg visar i sin bok tog han avstånd från den nazistiska ras- och
kyrkopolitiken.Han försökte också utnyttja sina kontakter för att hjälpa judar, ibland
med framgång.
Något egentligen nytt om Sven Hedins relationer med Hitler innehåller Odelbergs
bok inte. Hedin gav 1949 ut boken Utan uppdrag i Berlin, där han i detalj redovisade
sina kontakter med Hitler och andra nazistkoryféer under kriget. Hedin byggde sin
framställning på sin voluminösa dagbok och det gör Odelberg också. Hitlers samtal med
utländska besökare finns utgivna och de kunde ha utnyttjats som jämförelsematerial.
Andreas Hillgrubers Staatsmänner und Diplomaten bei Hitler. Vertrauliche
Aufzeichnungen über Unterredungen mit Vertretern des Auslandes 1939-1941, bd. 1,
1967, innehåller uppteckningar av samtalen mellan Hitler och Hedin den 16 oktober
1939, 4 mars 1940 och 5 december 1940.
Tyskarna visste självklart att Hedin skulle föra vidare vad som sades vid samtalen, men
Hedins direktkontakter med Hitler var värdefulla för den svenska regeringen, särskilt
under finska vinterkriget då frågan om Tysklands hållning var central. Hedin fick klara
besked att Tyskland inte hade några invändningar mot den svenska hjälpen och
frivilligkåren, men att en svensk intervention i Finland skulle utnyttjas av England,
vilket skulle tvinga Tyskland att reagera. Det stärkte regeringen i dess antiinterventionistiska hållning.
Sven Hedin är en gestalt som skolbarnen ännu i dag skulle läsa om i skolan om det
inte varit för hans obotliga kärlek till Tyskland. Han var tyskvän under hela sitt vuxna
liv. Att kalla honom nazist skulle emellertid leda fel. Han var som många andra svenska
tyskvänner i första hand antirysk och antibolsjevik.
I Tyskland hade Hedin ett väldigt rykte som upptäcktsresande och vetenskapsman.
Hans böcker såldes i stora upplagor och bidrog till att finansiera hans
forskningsprojekt. I Sverige var han mera kontroversiell. Han var en återkommande
satirfigur i vänsterpressen redan före första världskriget. Per Albin Hansson gav 1916 ut
en pamflett Hos de snälla tyskarna av Hun Svedin, som hejdlöst drev med Hedins
kråmande beundran för den tyska kaisern. Det är betecknande att den
socialdemokratiska regeringen på trettiotalet vägrade att ge honom statspension.
Nazismen höll han sig först avvaktande till, men efter ett lyckönskningstelegram från
Hitler 1934 var han vunnen för den nya regimen. Hitler hyste uppenbarligen en genuin
beundran för honom och detta gav tillträde även till andra ledande nazister. Hedin var
under kriget jämte Fredrik Böök den mest framträdande tyskvännen i den svenska
offentligheten. När de två träffades i Svenska Akademien hösten 1941 hade Böök börjat
få kalla fötter.Vad skulle hända dem om Tyskland trots allt förlorade kriget? Hedin
lugnade den oroade vännen: Tyskland skulle segra. Den ståndpunkten behöll han fram
till februari 1945. Hedin var ingen opportunist. I sin nekrolog över Hitler beskrev han
denne som ”en av de största män som världshistorien ägt”. Då var han en isolerad
gestalt. När Gustaf V dog 1950 fick han ingen inbjudan till begravningen.
Odelbergs bok är faktiskt något av en äreräddning. Han visar att Hedin visserligen
delade flera av tidens antisemitiska stereotyper, men i sin bok Tyskland och
världsfreden (1937), vände han sig mot nazisternas ras- och kyrkopolitik, vilket ledde
till att boken aldrig utkom i Tyskland. Hans syster Alma som var med vid ett möte med
Hitler tog upp ”judefrågan” direkt med Hitler. Hedin fick ständiga förfrågningar om
stöd från förföljda vetenskapsmän och judar. Odelberg visar att han i många fall
energiskt utnyttjade sina tyska kontakter för att hjälpa - i en del fall med framgång.
Hedin var en person av enorm vitalitet och handlingskraft, men politiskt tondöv. Han
levde kvar i en idealistisk 1800-talsvärld. Hans biograf Eric Wennerholm kallar honom
”juvenil”. Odelberg beskriver honom som ”en fåfäng man som girigt sög i sig bevis på
uppskattning och bekräftelse”. Tja, vem gör inte det?
Några påpekanden: Den tyske statssekreteraren Ernst von Weizsäckers namn är
felstavat vilket blir irriterande eftersom det förekommer så många gånger. Lars Ekeberg
skall vara Birger Ekeberg, riksmarskalk och före detta president i Svea Hovrätt, medlem
i Svenska Akademien sedan 1945.
Alf W. Johansson är professor emeritus i historia och senior editor på Respons.
- PUBL. I RESPONS 5/2012
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)
