Predikan i Vimmerby kyrka Tredje söndagen i Fastan 3 mars 2002
Jeremia 26:8-15 * Första Johannesbrevet 3:7-8 * Johannes 12:35-43
i den gammaltestamentliga texten om
B erättelsen
profeten Jeremias vedermödor påminner oss om
att Guds ord i alla tider retat makthavare och att
människor inte bara i vår tid angripit den som kommer
med kallelsen till omvändelse och lydnad i stället för
att ta den kallelsen till sig.
Idag handlar det ändå inte om kampen mot den
politiska makten eller om ondskan i vår omvärld utan
om kampen mot ondskan i vår egen själ.
Om segern i den kampen tvekar inte kristen tro.
Det kommer en dag när Kristus har förintat varje
välde och varje makt och kraft, som det står i Första
Korinthierbrevet (1 Kor 15:24). Också när vi suckar
över det mörka i oss själva, det som får oss att göra
det vi inte vill, och säger som Paulus "Jag arma människa, vem ska befria mig från denna dödens kropp?",
är svaret: "Gud vare tack som ger oss segern genom
vår Jesus Kristus, vår Herre" (Rom 7:23-25 och 1 Kor
15:57). Det blir ingen fällande dom för dem som tillhör
Kristus Jesus (Rom 8:1). "Lammet med sina kallade
och utvalda och trogna skall segra, eftersom Han är
herrarnas herre och konungarnas konung", som det
står i Uppenbarelseboken (Upp 17:14).
Jeremia sade: "Gör med mig vad ni vill, men det
ska ni veta: dödar ni mig drar ni skuld över er själva,
ty Herren Gud är den som sänt mig till er" (Jer 26:15).
Han visste var segern fanns. Det gjorde också aposteln Johannes (i episteln): "Guds Son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk" (Joh 3:8). Jesus
själv talade i evangeliet om att den som vandrar i
Guds ljus tillhör det segrande ljuset, är "dess söner",
som Han sade (Joh 12:35-36).
Så segern är vår.
Ändå är kampen svår. Ingen av dagens texter –
eller eljest någon Bibeltext – antyder att den skulle
vara lätt. Jeremias utsatta läge var ingen illusion.
Johannes varnar: "Låt ingen föra er vilse", därför att
just den risken är stor. Jesus visste att många föredrar mörkret före ljuset, hur egenartat det än kan låta
(Joh 3:19). Det finns en inbyggd mekanism i oss
människor ända sedan synden kom in i världen som
gör hjärtat hårt och slutet och ögonen blinda.
Jesus sade i evangeliet att Gud själv förblindar
och förstockar. Det betyder rimligen inte att Gud vill
att det ska bli så; Han vill ju att alla människor ska
komma till sanningens kunskap och bli frälsta (1 Tim
2:4). Men Han vet att evangeliet och nåden leder till
att ögon blir förblindade och hjärtan förstockade. Det
är kanske Guds största tragik – att vi som är Hans
egna inte tar emot Honom när Han kommer (Joh
1:11). Så fördärvad – eller för att använda det bibliska
ordet: förbannad – är världen.
Det gör det verkligen viktigt med kampen i vår
egen själ. Hur ska den gå så att det ondas verk utplånas och så att ljuset får råda och inte mörkret?
Predikan idag ska bara säga något utifrån dagens
texter.
I evangeliet sa Jesus att det inte beror på tecken
och under. De kan stärka en tro, men tecken och
under är ingen grund för den tro som besegrar ondskan.
Både evangeliet och den gammaltestamentliga
texten säger att "äran från människor" tillhör trons
fiender. Den tro som besegrar ondskan kommer alltså
inte från vad människor tycker och tänker. Vi hämtar
den inte i något mänskligt, den kommer till oss utifrån.
Jesus sade: Vandra i ljuset. Fyra kapitel tidigare i
Johannesevangeliet sade Han: "Jag är världens ljus"
(Joh 8:12). Aposteln Johannes skrev: Den som gör
det rätta är rättfärdig, liksom Kristus är rättfärdig.
Det handlar alltså om Jesus.
Johannes fortsatte: "Den som syndar är djävulens
barn – men Guds Son har uppenbarats för att utplåna
djävulens verk". Att synda betyder på det här stället
inte att begå en enskild synd utan att acceptera synden, tillåta den och därför inte bekänna den och be
Jesus om förlåtelse för den. Den som "gör det rätta"
begår fortfarande enskilda synder – för ingen undgår
att synda, ingen utom Jesus – men den som "gör det
rätta" accepterar inte synden, sluter inte fred med
den, utan bekämpar den, hur ofta man än faller för
den, bekänner den, längtar bort från den och ber om
seger över den.
Den som "gör det rätta" lever nämligen i Jesu
rättfärdighet. Eller, enklare uttryckt, tror på Jesus.
Vill vi besegra det onda i vår själ, vill vi se i stället
för att bli blinda, vill vi att våra hjärtan ska öppnas och
inte bli förhärdade, är detta det enda: att leva i Jesu
rättfärdighet, att tro på Jesus.
Det låter enkelt. I en mening är det enkelt. Var och
en kan göra det; man behöver inte vara begåvad eller
from eller gammal och erfaren.
Samtidigt behöver en människa öva sig hela livet
på att ta det på allvar.
Ty detta enkla är ständigt hotat, av vårt eget högmod som har så svårt att bli stilla inför Jesus, av
glåporden från vår omvärld som inte förstår hur tron
på Jesus kan segra över ondskan, (än mer) av de
syndiga begären i oss som lockar oss att tillåta dem
och av tilltron till vår egen tro i stället för till Jesus (när
man säger "Jag vet hur det är, jag som varit med
länge" – men man har övergett sin första kärlek och i
praktiken tror utan Jesus).
Därför behöver vi ständigt vända åter till Jesus, till
att leva bara i Honom och Hans rättfärdighet.
En sak till: Kampen mot ondskan förs på många
plan. Den här dagen i kyrkoåret handlar om kampen
vår egen själ mot den ondskan och ondskans andemakter. Kampen mot demonerna förs också på annat
sätt, och ondskan finns också utanför oss, till exempel i nätverk och samhällsstrukturer. All denna kamp
hänger ihop. En ärlig syndabekännelse och en tilltro
till Jesu lidande och död för vår skull är en del i kampen mot till exempel terrorismen i världen eller mot
våldet i samhället. Det gör kampen mot synden och
ondskan i vår själ till en angelägenhet inte bara för
oss själva, utan också för våra medmänniskor och vår
omvärld.
Någon sade: Kampen är svår, men segern är vår.
Om man tar det inte som en hurtfrisk slogan utan som
ett ord för den som lever i Jesus är det vad denna
dag vill styrka oss i att ta på allvar.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
