Förhandsvisning av ”A, nr 29 - 33, Pages”

Skatter i Torahn
Bibelstudium nr 29, A
Sabbaten den 16 april 2011
Acharei Mot – ”Efter döden” – twmo yrej}a'
Torahtext: 3 Mos 16:1 – 18:30
Haftarah: Hes 22:1-19
Apostoliska skrifterna: Luk 14:1 – 15:32
Ty Torah skall gå ut från Sion,
HERRENS ord från Jerusalem.
(Jes 2:3)
Veckans textavsnitt utgör en medelpunkt, omkring vilket allt annat
rör sig i hela Torahn. Denna centrala undervisning finner vi i
kapitlen sexton och sjutton och den berör Yom Kippur (försoningsdagen) och blodets betydelse i försoningen.
Det är viktigt att förstå bakgrunden till kapitel sexton för att
kunna följa undervisningen om Yom Kippur. Vers ett sammankopplar detta kapitel med det tionde kapitlet, där det berättas om
Nadabs och Abihus plötsliga död. Mose påminner oss om, att det
var på grund av att Nadab och Abihu ”bar fram främmande eld
inför HERRENS ansikte” som de dog. För att undvika liknande
tragiska problem i framtiden gav Mose klara instruktioner till Aron
om, hur han skulle nalkas Herren.
Kapitel sexton är även sammankopplat med kapitlen 11-15 som
undervisar om tahor och tame. ”Så skall han bringa försoning för
helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, ja, från alla deras synder. På samma sätt skall han göra
3
med uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter.” (3 Mos 16:16) När vi stöter på ord som ”oren” och
”orenheter”, så hör de samman med begreppen tahor och tame.1
I tillägg till de föregående kapitlen kommer kapitel sexton med
en ny uppenbarelse – Herren har satt en särskild dag till förfogande
för hela Israels försoning, Yom Kippur. När vi studerar detta ämne
ska vi stanna inför följande punkter:
•
•
•
•
Syftet med Yom Kippur
Huvudpersonen
Försoningsblodet
Den scharlakansröda ulltråden
Syftet med Yom Kippur
Redan namnet Yom Kippur – försoningsdagen – avslöjar, att syftet
med denna dag är att ge försoning. ”Ty på den dagen skall försoning bringas för att rena er. Från alla era synder skall ni renas
inför HERRENS ansikte.” (3 Mos 16:30) Hela Israel skulle på denna
dag bli tahor genom den försoning som gavs för alla deras synder.
I 3 Mos 16:21 kan vi se, att alla tänkbara synder skulle bli
försonade denna dag: ”Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder.” De dagliga offren gav inte försoning för all slags synd, men på Yom Kippur gavs det förlåtelse och
rening även för sådana synder som de dagliga offren inte gav
någon försoning för – nämligen även för avsiktliga och medvetna
synder.
Gamla judiska skrifter hänvisar till den enorma omfattning av
synder som förläts på Yom Kippur, men samtidigt görs det en
begränsning: ”För överträdelser som ägt rum mellan människor
1
4
Se Shabbat Shalom A, nr 27, som tar upp frågan om tahor och tame lite utförligare!
och Gud ges det försoning på Försoningsdagen, men för överträdelser människor emellan ges det ingen försoning
på försoningsdagen om de inte först gjort upp med
varandra.” (Mishna, Yoma 8:9) All synd berör Gud,
men rabbinerna talar här specifikt om den synd
som människor begår mot varandra. Vad som är
intressant med rabbinernas förståelse av detta är,
att dessa tankar även återspeglas i Yeshuas egen
undervisning. Han säger: ”Om du bär fram din
gåva till altaret [precis som på Yom Kippur] och
där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din
gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder,
och kom sedan och bär fram din gåva.” (Matt 5:23-25)
De två främsta anledningarna till Yom Kippur var, att det en
gång om året skulle ges rening för all synd (3 Mos 16:30) och
försoning för tabernaklet (3 Mos 16:33, 34). ”Vid sidan av den
årliga försoningen för folket, så skedde även en gång om året en
ceremoniell rening av helgedomen från den förorening som ägt
rum genom närvaron av israeler som varit orena [tame].”2 Rashi
gör i detta sammanhang en underbar iakttagelse om Guds nåd:
”Trots att de var orena, så var Herrens härlighet mitt ibland dem.” 3
Ja, Guds kärlek och nåd överskylde en myckenhet av synder!
Huvudpersonen
Huvudpersonen i det stora dramat på Yom Kippur var översteprästen. Dagen var inne, då han skulle utföra allt det som Herren
hade sagt, att endast han som överstepräst fick göra. Innan han
kunde ge försoning för folkets synder, var han och hans familj först
tvungna att få allt försonat med Gud.
2
3
Rabbi J.H. Hertz, Pentateuch and Haftorahs, sid 482.
Rashi, Mesorah Publications, sid 200.
5
För att översteprästen sedan skulle kunna gå in i det allra heligaste, var han först tvungen att ta av sig sin gyllene översteprästdräkt och byta till samma sorts vita linnekläder som de övriga
prästerna hade. Vid det högtidligaste tillfället på året fick den högst
uppsatta personen i Israel (översteprästen) bli som en helt vanlig
enkel människa!
Att översteprästen fick byta sina kläder och ödmjuka sig, när
han skulle bringa försoning för Israel, ger en underbar bild av vad
Yeshua gjorde, när han försonade oss med Gud. Bibeln säger:
”Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och
blev lydig ända till döden…” (Fil 2:7, 8)
Översteprästen skulle sedan offra det heligaste av alla offer – de
två bockarna. Det är intressant att lägga märke till, att trots att det
var två offer – två bockar – så antyder hebreiskan, att det var ett
offer. De två bockarna hade två olika uppgifter och därför drogs det
lott om vilken av bockarna som skulle vara för ”Herren” eller för
”Asasel”.
Yom Kippur var den enda dagen på året, då översteprästen fick
gå in i det allra heligaste i tabernaklet. Herrens närvaro var där på
ett påtagligt sätt. När översteprästen kom dit, tog han något av
blodet från en ungtjur och stänkte det sju gånger på förbundsarken.
Sedan slaktade han bocken som var för Herren och tog något av
bockens blod och stänkte det på nådastolen (locket till förbundsarken). Detta var ett av de stora ögonblicken i Israels försoning
med Gud. Den andra stora händelsen var när syndabocken släpptes
ut i öknen. Texten säger, att översteprästen ”skall lägga båda
händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom
Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras
synder. Han skall lägga dem på bockens huvud… bocken skall bära
alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken, och man skall
släppa bocken ute i öknen.” (3 Mos 16:21, 22)
6
Ifrån Mishna får vi lite mer information om den bekännelsebön
som bads av översteprästen, när han lade sina händer på syndofferbocken. ”O Gud, ditt folk, Israels folk, har begått missgärningar, överträdelser och syndat inför Dig. O Gud, jag ber, att Du
skall förlåta dem deras missgärningar, överträdelser och synder
som Ditt folk, Israels folk, har begått inför Dig, såsom det är sagt i
din tjänare Moses lag: ’Ty på den dagen skall försoning bringas för
att rena er. Från alla era synder skall ni renas inför Herrens ansikte.’” (Yoma 5:2)
När folket hörde översteprästens bekännelse böjde de sig i
respekt och vördnad, när de hörde Guds namn nämnas. (Mishna
berättar, att namn !"!# (YHVH) endast uttalades en gång per år – på
Yom Kippur och då uttalades det tio gånger.) Efter denna syndabekännelse leddes syndabocken ut i öknen bärande på folkets alla
synder. Bocken hade med sig alla de synder som inte blivit
försonade eller förlåtna under det gångna året – nu skulle allt bli
förlåtet och få falla i glömska!
Kapitel 16 avslutas med instruktioner om, att firandet av Yom
Kippur skulle vara en ”evig stadga” och att folket skulle ”fasta”
på den dagen – den enda föreskrivna fastedagen i Torahn.
Försoningsblodet
Så här långt i Tredje Moseboken har vi sett, att blodet spelar en
viktig funktion i försoningsprocessen och då särskilt på Yom
Kippur, som var den enda dagen på hela året, då blod togs in i det
allra heligaste för att försoning skulle ges. Men hitintills har det
varit väldigt tyst om, varför blodet är så viktigt i samband med försoning. I 3 Mos 17 diskuteras den frågan lite närmare. Minst elva
gånger nämns ordet ”blod” i dessa 16 verser, vid tre tillfällen talas
det om, att ”kroppens liv/själ” är i blodet. Budskapet om att en
människa som på något sätt missbrukar blodet ska ”utrotas ur sin
7
släkt”, når oss fyra gånger. I vers elva berättas det, varför det var så
viktigt att handskas med blodet enligt Guds undervisning: ”Det är
blodet som bringar försoning genom själen som är i det.” Här förklarar Herren, vad det är som är orsaken till de blodiga försoningsoffren. Guds rättvisa utkräver helt enkelt en människas liv på
grund av hennes synd. Men Guds nåd erbjuder samtidigt förlåtelse
för denna synd genom ett lämpligt försoningsoffer, ett blodsoffer.
Principen bakom blodsoffer är relativt enkel att förstå jämfört
med frågan: ”Varför är just blodet nyckeln i försoningen?” Några
menar, att det är på grund av, att utgjutet blod är den tydligaste
bilden av död. Det är blodet som forslar alla livgivande näringsämnen till kroppens organ och det är blodet som transporterar allt
syre till cellerna. När blodet förhindras att nå delar av kroppen
uppstår död. Det verkar som om utgjutet blod är den minsta
gemensamma nämnaren, när det gäller en lämplig symbol för
döden. Men utöver denna symbolik finns det ett stort mysterium.
Hur kan ett syndigt hjärta bli rent genom att i tro ta emot utgjutet
blod? Det finns inte några riktiga svar på dessa frågor. Det verkar
som att detta är en av Guds mest djupsinniga hemligheter. Det enda
vi kan göra är att i tacksamhet ta emot undret i tro. Det är Gud
själv som har satt upp spelreglerna. Det är han som sagt, att det inte
blir någon försoning, utan att blodet från ett oskyldigt offer utgjuts.
Vi som känner till Nya testamentet vet vart allt detta leder. Vi
vet, att Yeshua dog och att det är genom hans blod som vi blir rena,
friköpta och försonade. Trots den extra information om försoningsblodet som vi finner i Nya testamentet, så blir det inte direkt
enklare att förstå försoningens verkliga innebörd – den måste helt
enkelt tas emot i tro!
Vi finner Guds fullkomliga rättvisa märkligt blandad med hans
obeskrivliga nåd. Synden sonas genom en ersättares offerdöd och
syndaren får ta emot nåd och liv. Det enda människan behöver göra
är att lita på Guds ord och att tro, att det förhåller sig så som han
8
har sagt. I Ef 2:8, 9 berättas det, att även denna tro är en gåva från
Herren!
Hur ställer vi oss till allt detta? En sida av försoningen är fylld
av sorg och smärta. Ett oskyldigt offer har blivit slaktat. Offrets liv
tömdes ut genom hans blod. Det var på grund av vår synd som han
var tvungen att dö. Hur kan man glädjas över något sådant? Sett ur
en annan synvinkel är det emellertid ett fantastiskt glädjeämne,
eftersom vi har visshet om, att våra synder är förlåtna. Om vi verkligen tror, att det Guds ord säger om försoningen är sant, hur kan vi
då behålla denna glädje för oss själva? Detta kommer att vara ämnet för vår lovsång i hela evigheten! Det finns bara ett sätt, på
vilket Yom Kippur kan äga rum i dag och det är genom att lita på
Yeshuas försoningsoffer. När man närmar sig Yom Kippur med
denna övertygelse blir livet helt förändrat. När messiastroende
judar firar Yom Kippur i dag, tackar man Gud för att försoningen
redan är verkställd genom Yeshua. Detta gör dagen till en verklig
glädjedag!
Den scharlakansröda ulltråden
Innan vi lämnar Yom Kippur och 3 Mos 16 ska vi ta del av ytterligare en viktig tanke. Den står inte i bibeltexten, men den är ett
stycke historia som hör samman med Yom Kippur och som finns
beskriven i Talmud. Före det att bocken som var avsedd för Asasel
skickades ut i öknen, gjorde översteprästen något mycket märkligt.
Mishna redogör för, hur han band en scharlakansröd ulltråd på
huvudet (förmodligen runt hornen) på syndabocken. På tempeldörren fäste man även en röd ulltråd. Enligt R. Ishmael, så skulle
denna tråd bli ett tecken för alla, när syndabocken hade utfört sin
uppgift och försoningen var ett faktum. Han sade: ”En tråd av
scharlakansröd ull var fästad vid templets dörr och när bocken
nådde vildmarken blev tråden vit. Det är skrivet: ’Om era synder
9
än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull.’” (Yoma 6:8)
Det Mishna här berättar är en tradition som började under det
andra templets tid och som visade, att försoningen var fullbordad –
åtminstone då det gällde syndabocken. Enligt traditionen blev den
röda tråden som var fäst vid porten till templet alltid vit! Men det
finns mer märklig information i Yoma 39b. Där sägs det nämligen,
att under de sista fyrtio åren innan templet förstördes, så blev den
scharlakansröda ulltråden aldrig vit. Det ges emellertid ingen
förklaring i Talmud till, varför det blev på detta sätt. Att den scharlakansröda ulltråden inte blev vit var enligt traditionen en indikation på, att det inte hade blivit någon försoning på Yom Kippur.
Gud hade inte godtagit offret. Varför blev det så?
För oss som tror på de historiska händelserna i Nya testamentet,
så finns det en förklaring. Messias kom till Israel i Yeshuas gestalt.
Han dog ungefär fyrtio år före det att templet lades i ruiner och
därmed gällde hans försoningsblod under den tidsperiod som
Talmud beskriver. Hans död beskrivs som en försoningsdöd. Han
uppstod från de döda och visade, att hans försoning godtogs av
hans Far i himlen. Medan gemenskapsoffer och matoffer fortfarande kunde vara aktuella i templet, så fanns det inget behov av
djuroffer. Det var inte bara det att det var överflödigt, det var helt
enkelt inte godtagbart av Herren! Yeshuas offer var tillräckligt och
fullbordade försoningen för var och en som tror på Honom! Herren
behövde inte längre det övernaturliga tecknet med den scharlakansröda ulltråden som blev vit. Det var inte längre templet som
var platsen där försoning gavs. Försoningen fanns nu i Yeshua som
en gång för alla offrats för vår skull.
Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom
Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem
© Föreningen Shabbat Shalom
Mer info nästa sida!
10
Shabbat Shalom
‫ׁשבת!שׁלום‬
Mersmak?
Du kan också få ”Shabbat Shalom”
hemsänd i din brevlåda helt utan
kostnad.
Utöver kommentarerna till veckans
textavsnitt kan du bland annat läsa en
aktuell artikel…
Skatter i Torahn
Nr 24 – 28, årg 14
A
Önskar du ett provnummer? Skicka oss
ett mejl med namn, adress och
telefonnummer, så kommer intressant
läsning i din brevlåda om några dagar!
Barn eller
barnbarn?
Då kanske du är intresserad av ett
nummer av Shabbat Shaloms ”Torahpyssel”!?
En liten pysselsida för varje vecka i
anslutning till veckans textavsnitt!
Mejla till:
[email protected]
11